En empirisk, vetenskaplig undersökning av nödvändigheten av Guds arbete

”Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem ... (Isa 11:6) Och Herren skall på den tiden ännu en gång räcka ut sin hand, för att förvärva åt sig kvarlevan av sitt folk, vad som har blivit räddat från Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear, Hamat och havsländerna.” (Jesaja 11:11)

”Rabbi Shimon Ben Halafta sade ’Gud har inte funnit något kärl för att hålla välsignelsen för Israel utom fred, som det står skrivet: ’Herren ger sitt folk styrka; Herren välsignar sitt folk med fred’’” (slutet av Masechet Okatzin).

Efter att i tidigare artiklar ha demonstrerat Hans arbetes generella form, vars essens inte är någonting annat än kärlek till andra, som i praktiken bestäms som “givande till andra”, det vill säga att den faktiska manifestationen av kärlek till andra är givande av gott till andra, bör kärlek till andra definieras som givande till andra, vilket är bäst lämpat för dess innehåll, som siktar på att försäkra att vi inte ska glömma målet.

Nu när vi med säkerhet känner till utförandet av Hans arbete, återstår fortfarande frågan om detta arbete är acceptabelt för oss enbart genom tro, utan någon vetenskaplig och empirisk grund, eller om vi även har en empirisk grund för det. Detta vill jag demonstrera i essän framför oss. Men först måste jag grundligt demonstrera själva ämnet, det vill säga vem det är som accepterar vårt arbete.

Men jag är ingen anhängare av formativ filosofi, eftersom jag ogillar teoretiskt baserade studier, och det är välkänt att de flesta av mina samtida håller med mig, för vi är alltför bekanta med sådana grunder, som är rangliga grunder; och när grunden vacklar, faller hela byggnaden.

Därför har jag kommit hit för att enbart tala genom en det empiriska förnuftets kritik, med början i ett enkelt erkännande som alla håller med om, genom analytisk [separation av de olika elementen i ett ämne] bevisning, tills vi kommer till att bestämma huvudämnet. Och det kommer att testas syntetiskt [förbindelsen och enigheten mellan ämnena, så som härledning och ”desto mer så”], hur Hans arbete bekräftas och verifieras genom enkelt erkännande från den praktiska aspekten.

Motsägelser i försynen

Varje förståndig person som undersöker den verklighet vi står inför finner två fullständiga motsatser i den. När vi undersöker skapelsen, dess verklighet och uppträdande, finns där ett uppenbart och fastställt styre med stor visdom och färdighet, både vad beträffar formandet av verkligheten och säkerställandet av dess existens i allmänhet.

Låt oss ta hur en människa blir till som exempel: föräldrarnas kärlek och njutning är hennes första orsak, som garanterat fullföljer sin uppgift. Och när den väsentliga droppen extraheras från faders hjärna, har Försynen mycket vist säkrat en plats för den, som gör den lämpad att få liv. Försynen ger den även dess dagliga bröd i precis rätt mängd, och den förbereder även en förträfflig grund för den i kvinnans livmoder så att ingen främling kan skada den.

Den fyller alla dess behov som en skolad barnmorska som inte glömmer den ens för ett ögonblick, till dess att den uppnått styrkan att framträda i vår värld. Då förser Försynen den för ett ögonblick precis den styrka som krävs för att bryta sig igenom de väggar som omger den, och som en tränad och beväpnad krigare tvingar den fram en öppning och kommer ut i världen.

Inte heller då överger Försynen den. Som en kärleksfull moder förs den till kärleksfulla och lojala människor som den kan lita på, som kallas “mor” och “far”, vars uppgift är att stödja den under dess svaghets dagar, till dess att den växer och kan klara sig själv. Liksom för människan, så ombesörjes alla djur, växter och ting, vist och barmhärtigt, för att säkra deras egen existens och deras arts fortlevnad.

Men de som undersöker verkligheten från tillhandahållandets och den fortsatta existensens perspektiv, kan tydligt se stor oordning och förvirring, som om det inte fanns någon ledare och inget styre. Alla gör det som är rätt i ens egna ögon, livnär sig på andras bekostnad, de onda frodas och de rättfärdiga trampas obarmhärtigt ner.

Betänk att denna motsatthet, som framträder för alla förnuftiga och utbildade människor, höll mänskligheten sysselsatt redan under antiken. Och det finns många tillvägagångssätt för att förklara dessa två uppenbara motsatser i Försynen, som råder i en och samma värld.

Första tillvägagångssättet: Naturen

Detta tillvägagångssätt är uråldrigt. Då de inte fann någon utväg eller något sätt att föra samman dessa två slående motsatser, antog de att Skaparen, som skapat allt detta, och med makt vakar över Sin verklighet, så att ingen av dess delar förgås, helt saknar intelligens och mening.

Så, även om Han vakar över verklighetens existens med häpnadsväckande visdom, är Han ändå själv tanklös och gör allt detta utan något syfte. Hade det funnits någon slags förnuft och känsla i Honom, skulle han säkerligen inte lämna sådana defekter i upprätthållandet av verkligheten, utan varken förbarmande eller medlidande för de plågade. Således kallade de honom “naturen”, och avser därmed en tanklös och hjärtlös ledare. Och därför tror de inte att det finns någon att vara arg på, att be till, eller att rättfärdiga sig själv inför.

Andra tillvägagångssättet: Två auktoriteter

Andra var smartare. De fann det svårt att acceptera antagandet om naturens tillsyn, då de såg att tillsynen över verkligheten, för att säkra sin existens, är en mycket djupare visdom än varje mänsklig höjdpunkt. De kunde inte gå med på att den som har tillsyn över allt detta själv skulle vara utan intelligens, för hur kan man ge det man inte har? Och kan man undervisa sin vän om man själv är en dåre?

Hur kan man om Honom, som framför oss utför sådana skarpsinniga och kloka handlingar, säga att Han inte vet vad Han gör, eller att Han gör det beroende på slumpen? Det är klart och tydligt att slumpen inte kan arrangera någon ordnad handling, utarbetad i visdom, än mindre säkra dess eviga existens.

Följaktligen kom de till ett andra antagande, att det här finns två tillsyningsmän: den ena skapar och upprätthåller det goda, och den andra skapar och upprätthåller det onda. Och de har med tiden utvecklat denna metod ordentligt med bevis och argument.

Tredje tillvägagångssättet: Flera gudar

Detta tillvägagångssätt föddes ur tillvägagångssättet med de två auktoriteternas sköte. Detta på grund av att de har delat upp och separerat var och en av de generella handlingarna för sig, det vill säga styrka, rikedom, makt, skönhet, svält, död, oordning, och så vidare. De utsåg till var och en sin egen tillsyningsman, och utökade systemet som de ville.

Fjärde tillvägagångssättet: Övergett sin skapelse

Nyligen, när kunskapen ökade och de såg den täta kopplingen mellan alla delar av skapelsen, insåg de att konceptet med flera gudar är fullkomligt omöjligt. Därmed återuppstod frågan om den motsatthet som förnimms i skapelsen.

Detta ledde dem till ett nytt antagande: att Tillsyningsmannen av verkligheten faktiskt är vis och bryr sig. Men, på grund av sin upphöjdhet, som är bortom begreppsliggörande, anses vår värld i Hans ögon vara blott ett sandkorn, ingenting. Det är för Honom inte lönt att bry sig om våra futtiga angelägenheter, och detta är anledningen till att vårt uppehälle är så oordnat och att varje människa gör det hon själv tycker är rätt.

Jämte dessa tillvägagångssätt fanns religiösa tillvägagångssätt av Gudomlig enighet. Men detta är inte rätt plats att undersöka dem, då jag bara ville undersöka ursprungen från vilka de nedsmutsade metoder och förbryllande antaganden som kraftigt dominerat och utvecklats under olika tider och platser är tagna.

Vi finner att den grund på vilken alla de ovanstående tillvägagångssätten föddes och framträdde är motsägelsen mellan de två typerna av försyn som man kan upptäcka i vår värld, och alla dessa metoder skapades enbart för att överbrygga denna klyfta.

Men, inget nytt under solen. Det är inte bara så att denna stora klyfta inte helats, den växer och expanderar snarare framför våra ögon till en fruktansvärd avgrund, utan att vi kan se eller hoppas på en väg ut. Och när jag ser på alla dessa försök som mänskligheten gjort under tusentals år till ingen nytta, undrar jag om det är så att vi inte bör söka överbryggandet av denna stora klyfta från Tillsynsmannens synvinkel alls, utan snarare acceptera att denna stora korrigering ligger i våra egna händer.

Nödvändigheten av att idka försiktighet med naturens lagar

Vi ser alla tydligt att mänskligheten måste leva ett socialt liv, alltså att den inte kan existera och upprätthålla sig utan andras hjälp. Föreställ dig därför en händelse där man drar sig tillbaka från samhället till en ödslig plats och där för ett liv av lidande och stor smärta på grund av sin oförmåga att tillfredsställa sina behov. En sådan person skulle inte ha någon rätt att inför Försynen klaga på sitt öde. Och om personen skulle göra det, det vill säga klaga och förbanna sitt bittra öde, skulle han bara visa upp sin egen dumhet.

Så är det på grund av att medan Försynen för honom har förberett en bekväm och önskvärd plats i samhället, har han inget som rättfärdigar att dra sig tillbaka till en öde plats. En sådan person får man inte tycka synd om, eftersom han går emot skapelsens natur. Och eftersom han har möjligheten att leva så som Försynen har beordrat honom, bör man inte tycka synd om honom. Den meningen går hela mänskligheten med på utan ifrågasättande.

Och jag kan lägga till och etablera det på en religiös grund, och ge det en sådan här form: eftersom Försynen sträcker ut sig från Skaparen, som otvivelaktigt har ett syfte med Sina handlingar, då det inte finns en handling utan syfte, finner vi att var och en som bryter mot en av de naturlagar Han har präglat i oss, korrumperar det meningsfulla syftet.

På grund av att syftet otvivelaktigt är byggt ovan alla naturlagar, inga undantagna, kommer därför, precis så som en skicklig hantverkare varken skulle lägga till eller dra ifrån ens så lite som ett hårstrås bredd av de nödvändiga handlingarna för att uppnå målet, den som ändrar ens en enda lag att skada det avsedda syfte Skaparen satt, och kommer därför att straffas av naturen. Därför får inte heller vi, Skaparens skapade varelser, tycka synd om en sådan person, för han vanhelgar naturens lagar och Skaparens syfte. Det är, antar jag, meningens natur.

Och jag tror att det inte är en bra idé för någon att motsätta sig denna form som jag har gett meningen, på grund av att orden i meningen är en. För vad är skillnaden om vi säger att övervakaren kallas “naturen”, det vill säga huvudlös och syfteslös, eller att säga att övervakaren är vis, underbar, vetande och kännande och har ett syfte med sina handlingar?

Till syvende och sist erkänner vi alla och går med på att vi är tvungna att följa Försynens påbud, det vill säga naturens lagar. Och vi erkänner alla att den som bryter Försynens påbud, det vill säga naturens lagar, bör straffas av naturen, och ingen får tycka synd om den personen. Därmed är meningens natur densamma, och den enda skillnaden ligger i motivet: de vidhåller att motivet är nödvändigt, och jag vidhåller att det har ett syfte.

För att undvika att använda båda uttryckssätten från och med nu ‒ naturen och en övervakare ‒ mellan vilka det, som jag har visat, inte finns någon skillnad gällande följandet av lagarna, är det bäst för oss att mötas halvvägs och acceptera kabbalisternas ord att haTeva (naturen) har samma numeriska värde (på hebreiska) som Elokim (Gud) ‒ 86. Då kan jag kalla Guds lagar “naturens mitzvot” (bud), eller vice versa, för de är en och densamma, och vi behöver inte säga mer om det.

Nu är det av yttersta vikt för oss att undersöka naturens mitzvot, för att veta vad den kräver av oss, för att den inte skoningslöst må straffa oss. Vi har sagt att naturen tvingar mänskligheten att föra ett socialt liv, och detta är enkelt. Men vi måste undersöka de mitzvot som naturen tvingar oss att följa i detta avseende, alltså avseende det sociala livet.

Generellt finner vi att det i samhället bara finns två mitzvot att följa. Dessa kan kallas “mottagande” och “givande”. Detta innebär att varje medlem av naturen måste ta emot sina behov från samhället, och gagna samhället genom sitt arbete för dess välgång. Och om man bryter en av dessa två mitzvot kommer man skoningslöst att straffas.

Vi behöver inte överdrivet undersöka mottagandets mitzva (mitzvot i singular), eftersom straffet omedelbart utförs, vilket förhindrar varje form av försummelse. Men vad gäller den andra mitzvan, som rör givande till samhället, är bestraffningen inte bara inte omedelbar, utan den ges indirekt. Därför följs denna mitzva inte ordentligt.

Därmed befinner sig mänskligheten i ett avskyvärt kaos, där stridigheter och svält och deras följder alltjämt inte har upphört. Och det förunderliga med det är att naturen, likt en skicklig domare, straffar oss i takt med vår utveckling. För vi kan se att till den grad mänskligheten utvecklas, förökas också smärtorna och plågorna runt vårt uppehälle och vår existens.

Följaktligen har vi en vetenskaplig, empirisk grund för att Hans Försyn har påbjudit oss att strikt och med allt som står i vår makt följa mitzvan rörande givande till andra, på ett sådant sätt att ingen av oss ska arbeta mindre än det mått som krävs för att säkra samhällets lycka och välgång. Och så länge som vi försummar att göra detta fullt ut, kommer naturen inte upphöra att bestraffa oss och utkräva sin hämnd.

Och förutom de slag vi idag genomlider, måste vi också ta hänsyn till framtidens dragna svärd. Rätt slutsats måste dras ‒ att naturen till slut kommer att besegra oss och vi kommer att tvingas att förenas i att följa dess mitzvot med hela det mått som krävs av oss.

Bevis på Hans arbete genom erfarenhet

Men om man vill kritisera mina ord kan man fortfarande fråga, “Även om jag hittills har bevisat att man måste arbeta för andras nytta, var är beviset för att det måste göras för Skaparen?”

Historien har verkligen själv bemödat sig för vår skull och för oss förberett ett etablerat faktum, tillräckligt för en full uppskattning och en entydig slutsats: var och en kan se till ett stort land så som Ryssland, med hundratals miljoner invånare, mer land än hela Europa, oöverträffad vad gäller naturtillgångar, och som redan har gått med på att leva ett gemensamt liv och praktiskt taget helt avskaffat privat egendom, där var och en enbart bryr sig om samhällets bästa, till synes har uppnått det fulla måttet av dygden att ge till andra i hela dess bemärkelse, så långt det mänskliga medvetandet kan greppa.

Men ändå, åk och se vad det har blivit av dem: istället för att stiga och utklassa de kapitalistiska ländernas framsteg har de sjunkit ännu lägre. Nu klarar de inte bara inte av att gagna arbetarnas liv aningen mer än i kapitalistländerna, de kan inte ens säkra sitt dagliga bröd och kläder på sin kropp. Detta faktum förbryllar oss verkligen, för att döma av det landets rikedom och dess myckna befolkning, verkar det oförklarligt att det skulle gå dithän.

Men denna nation har begått en synd som Skaparen inte kommer att förlåta: att allt detta värdefulla och upphöjda arbete, det vill säga givande till andra, vilket de har börjat utföra, måste vara för Skaparen och inte för mänskligheten. Och på grund av att de inte utför sitt arbete för Hans namn, har de från naturens synvinkel ingen rätt att existera.

Försök att föreställa dig om varje person i det samhället sörjde för att hålla Skaparens mitzvot till graden i versen: “Och du skall älska Herren din Gud med hela ditt hjärta, och med hela din själ, och med allt som står i din makt”, och att var och en till den graden skulle rusa för att tillfredsställa sin väns behov och önskemål till det fulla mått som inpräntats i människan att tillfredsställa sina egna önskemål, som det står skrivet, “Älska din nästa som dig själv”.

Om Skaparen själv vore varje arbetares mål medan man arbetar för samhällets bästa, det vill säga att arbetaren skulle vänta sig att samhället för detta arbete skulle belöna honom med dvekut (vidhäftande) med Honom, källan till allt gott och all sanning och all njutning och härlighet, råder det inga tvivel om att de, vad gäller rikedom, inom några år skulle stiga över alla världens länder sammanlagt. Detta på grund av att de då skulle kunna använda råmaterialen i deras rika mylla, de skulle sannerligen vara ett exempel för alla länder, och de skulle betraktas som välsignade av Skaparen.

Men när hela arbetet för att ge till andra enbart är baserat på samhällsnyttan är det en ranglig grund, för vem och vad skulle få individen att slita för samhället? I en torr och livlös princip kan man aldrig hoppas på att finna motivation ens för utvecklade individer, för att inte tala om outvecklade människor. Därmed infinner sig frågan, ”Var skulle arbetaren eller bonden finna tillräcklig motivation för att arbeta?”

För hans dagliga bröd kommer inte att öka eller att minska genom hans ansträngningar, och det finns inga mål eller belöningar framför honom. Det är för naturforskare ett välkänt faktum att man inte kan utföra ens den minsta rörelse utan motivation, utan någonting som gagnar en själv.

När man till exempel flyttar sin hand från stolen till bordet, sker det på grund av att man tror att man genom att lägga sin hand på bordet kommer att njuta mer. Om man inte trodde det, skulle man lämna sin hand på stolen resten av sitt liv utan att röra den alls. Och så är det i högre utsträckning vad gäller större ansträngningar.

Om du säger att finns en lösning – att placera dem under övervakning så att den som försummar sitt arbete ska straffas genom att förnekas sin lön – kommer jag att fråga, ”Säg mig, varifrån ska övervakarna själva hämta motivation till sitt arbete?” För även att stå på en plats och övervaka människor för att motivera dem att arbeta är en stor ansträngning, kanske mer så än arbetet själv. Därför är det som om man vill starta en maskin utan bränsle.

Därmed är de dömda av naturen, eftersom naturens lagar kommer att straffa dem på grund av att de inte anpassar sig till att följa dess bud – att utföra dessa handlingar av givande till andra i formen av att arbeta för Skaparen, för att därigenom uppnå skapelsens syfte, vilket är dvekut med Honom. Det förklarades i artikeln Matan Tora (punkt 6) att denna dvekut kommer till arbetaren till måttet av Hans trevliga och angenäma belöning, som ökar upp till det önskade måttet för att stiga till att känna Hans äkthet, som ständigt utvecklas, till dess att man belönas med det överflöd som antyds i orden ”Inte heller har ögat sett en Gud vid Din sida”.

Och föreställ dig att bonden och arbetaren skulle känna detta mål framför sig medan de arbetade för samhällets väl, de skulle då säkerligen inte behöva några tillsyningsmän, eftersom de redan skulle ha tillräcklig motivation för en stor ansträngning, tillräcklig för att höja samhället till den ultimata lyckan.

Att förstå det på ett sådant vis kräver förvisso stor omsorg och beprövade bedrifter. Men alla kan se att utan det har de ingen rätt att existera ur den obstinata och kompromisslösa naturens perspektiv, och detta är vad jag här ville bevisa.

Därmed har jag uppenbart bevisat, ur det empiriska förnuftets synvinkel – baserat på den praktiska historia som vecklar ut sig inför våra ögon – att det inte finns något annat bot för mänskligheten än att acceptera Försynens befallning: Givande till andra för att bringa Skaparen belåtenhet till det mått som framgår i de två verserna.

Den första är “älska din nästa som dig själv”, som är själva arbetets egenskap. Detta innebär att måttet av arbetet för att ge till andra för samhällets väl inte bör vara mindre än det mått som inpräntats i människan att sörja för sina egna behov. Dessutom bör man sätta sin medmänniskas behov framför sina egna, som det står skrivet i artikeln Matan Tora (punkt 4).

Och den andra versen är, “Och du skall älska Herren din Gud med hela ditt hjärta, med hela din själ, och med allt som står i din makt.” Detta är det mål som måste vara framför allas ögon när de arbetar för sin nästas behov. Detta innebär att man arbetar och sliter enbart för att bli omtyckt av Skaparen, att Han sade och man gör Hans vilja.

Och om du vill lyssna skall du äta av landets frukt, för fattigdom och plåga och exploatering kommer inte längre att finnas i landet, och var och ens glädje skall stiga allt högre, bortom mått. Men så länge som du vägrar att anta förbundet av arbetet för Skaparen till sitt fulla mått, kommer naturen och dess lagar att stå redo för att utkräva hämnd. Och som vi har visat, kommer den inte att släppa taget tills den besegrar oss och vi accepterar dess auktoritet i allt vad den befaller.

Nu har jag gett er praktisk och vetenskaplig forskning genom det empiriska förnuftets kritik angående den absoluta nödvändigheten av att alla människor ska ta sig an Guds arbete med hela sitt hjärta, hela sin själ och med allt som står i sin makt.

Förtydligande av frasen från Mishna: ”Allt är i deposition, och ett fort sprider ut sig över allt liv”.

Nu när vi har lärt oss allt ovan, kan vi förstå en oklar fras i Masechet avot (kap. 3, punkt 16). Där står följande: ”Han (Rabbi Akiva) skulle säga, ’Allt är i deposition, och ett fort sprider ut sig över allt liv. Affären är öppen och affärsinnehavaren säljer genom uppskjuten betalning; boken är öppen och handen skriver. Och alla som vill låna får komma och låna, och inkasserarna återkommer regelbundet, dagligen, och kasserar från personen både med och utan hans kännedom. Och de har någonting att lita på, och domen är sann, och allt är redo för festen.’”

Frasen förblev inte utan anledning en svårfattlig allegori, utan ens en antydan om dess innebörd. Den berättar för oss att det finns ett stort djup att gräva i; den kunskap vi hittills har skaffat klargör det mycket väl.

Hjulet av formens förvandling

Låt mig först presentera våra visas åsikt angående världens generationers progression: även om vi ser att kropparna förändras från generation till generation, gäller detta bara kropparna. Men själarna, som är essensen av kroppens själv, försvinner inte för att ersättas, utan de rör sig från kropp till kropp, från generation till generation. Samma själar som fanns vid översvämningens tid kom även under Babylons tid, och i exilen i Egypten, och i uttåget ur Egypten, osv., till denna generation och fram till slutet av korrigeringen.

Därmed finns det i vår värld inga nya själar på det vis kroppar förnyas, utan bara ett visst antal själar som inkarnerar på förvandlingen av forms hjul, för de iklär sig hela tiden en ny kropp och en ny generation.

Därför är, avseende själarna, alla generationer sedan skapelsens begynnelse fram till slutet av dess korrigering som en generation som har utökat sitt liv över flera tusen år, fram till att den utvecklats och korrigerats som den ska. Och det faktum att var och en under tiden har bytt kropp flera tusen gånger är fullständigt irrelevant, för kroppens själva essens, som kallas ”själ”, har inte alls lidit av dess förändringar.

Och det finns mycket evidens som tyder på det, och en stor visdom kallad ”hemligheten med själarnas inkarnation”. Och emedan detta inte är platsen att förklara det, på grund av ämnets stora vikt, är det värt att för den outbildade påpeka att reinkarnation äger rum i alla den påtagliga verklighetens objekt, och varje objekt lever, på sitt eget vis, ett evigt liv.

Även om våra sinnen säger oss att allt är övergående är det bara som vi ser det. I själva verket finns här bara inkarnationer – varje objekt är inte stilla och vilar inte ett ögonblick, utan inkarnerar på förvandlingen av forms hjul, och förlorar ingenting av sin essens längs vägen, som fysiker har visat.

Och nu kommer vi att förtydliga frasen “Allt är i deposition”. Det har jämförts med någon som lånar pengar till sin vän för att göra honom till en partner i profiten. För att säkerställa att han inte förlorar sina pengar ger han det till honom som säkerhet, och är därmed fri från varje form av osäkerhet. Detsamma gäller skapandet av världen och dess existens, som Skaparen har förberett för människor att engagera sig i och till slut genom den uppnå det upphöjda målet dvekut med Honom, som det förklaras i Matan Tora (punkt 6). Därmed måste man undra, vem skulle få mänskligheten att engagera sig i Hans arbete, tills de slutligen kommer till detta upphöjda mål?

Rabbi Akiva säger oss om det att “Allt är i deposition”. Detta innebär att allt som Gud placerat i skapelsen och gett till folk, det gav han inte till dem tygellöst, utan säkrade Sig själv med säkerhet. Och undrar du vilken säkerhet Han gavs?

Han besvarar det genom att säga: “och ett fort sprider ut sig över allt liv”. Detta innebär att Skaparen skickligt har utarbetat en underbar fästning och spridit den över hela mänskligheten så att ingen kommer undan. Allt levande måste fångas i det fortet och av nödvändighet acceptera Hans arbete, tills de uppnår sitt sublima mål. Detta är den säkerhet genom vilken Skaparen säkrade Sig själv, för att garantera att ingen skada skulle komma till skapelseakten.

Efteråt tolkar han det i detalj och säger “Butiken är öppen”. Detta innebär att världen för oss verkar vara som en öppen butik, utan en ägare, och vemhelst som går genom den kan ta emot i överflöd, så mycket som man vill, gratis. Rabbi Akiva varnar oss emellertid att butiksinnehavaren säljer genom uppskjuten betalning. Med andra ord, även om du inte kan se någon butiksinnehavare här, bör du veta att det finns en sådan, och anledningen till att han inte kräver någon betalning är för att han säljer genom uppskjuten betalning.

Och skulle du säga “Hur känner han till min skuld?” svarar han till det ”Boken är öppen och handen skriver”, det vill säga att det finns en allmän bok i vilken varje handling nedtecknas utan att missa ens en enda. Och siktet omger den utvecklingslag som Skaparen inpräntat i mänskligheten, som ständigt driver oss framåt.

Detta innebär att det är just de korrumperade förehavandena i mänsklighetens tillstånd som genererar de goda tillstånden, och varje gott tillstånd är bara frukten av arbetet i det dåliga tillståndet som föregick det. Dessa värderingar om gott och ont syftar i själva verket inte på tillståndet själv, utan på det allmänna syftet: varje tillstånd som för mänskligheten närmare målet anses vara gott, och ett som avleder den från målet betraktas som dåligt.

Allena genom denna standard är “utvecklingslagen” bygd – den korruption och ondska som framträder i ett tillstånd betraktas som orsaken och det som genererar det goda tillståndet, så att varje tillstånd varar precis så länge som behövs för att få ondskan i det att växa till en sådan grad att allmänheten inte längre kan stå ut med det. Vid den tiden måste allmänheten förenas mot det, förstöra det, och omorganisera sig i ett bättre tillstånd för den generationens korrigering.

Även det nya tillståndet varar precis så länge som krävs för att gnistorna av ondska i det ska mogna och nå en sådan nivå att de inte längre kan tålas, då det måste förstöras och ett mer behagligt tillstånd byggas i dess ställe. På så vis reder tillstånden upp sig det ena efter det andra, och grad efter grad, tills de kommer till ett sådant korrigerat tillstånd att det inte kommer att finnas några gnistor av ondska.

Och man finner att alla de frön från vilka de goda tillstånden växer enbart är de korrumperade handlingarna själva, det vill säga att all den blottade ondska som kommer av de onda i generationens händer ansluter sig och samlas till en stor summa, till dess att de väger så tungt att allmänheten inte längre kan stå ut med dem. Då reser de sig och förstör den och skapar ett mer åtråvärt tillstånd. Därmed kan man se att all ondska blir ett villkor för den drivande kraften, genom vilken det goda tillståndet utvecklas.

Dessa är Rabbi Akivas ord: “Boken är öppen och handen skriver”. Varje tillstånd generationen befinner sig i är som en bok, och alla som gör ont är som skrivande händer på grund av att varje ondska ristas och skrivs in i boken tills de samlas till en summa som allmänheten inte längre kan tåla. Då kommer de att förgöra det onda tillståndet och omorganisera till ett mer önskvärt tillstånd. Därmed beräknas och skrivs varenda handling in i boken, det vill säga in i tillståndet.

Och han säger, “Alla som vill låna får komma och låna”. Detta innebär att han tror att den här världen inte är som en öppen butik som saknar ägare, utan att det finns en närvarande ägare, en butiksinnehavare som står i sin butik och av varje kund kräver rätt pris för den vara kunden tar från butiken, det vill säga slita i Hans arbete medan man tar sin näring från den butiken, på ett sätt som med säkerhet kommer att föra en närmare skapelsens syfte, som Han behagar.

En sådan person betraktas som en som vill låna. Redan innan han sträcker ut sin hand för att ta från den här världen, som är butiken, tar han ett lån för att betala priset. Med andra ord tar han på sig att arbeta för att uppnå Hans mål under den tid han lever av butiken, på ett sådant vis att han lovar att betala sin skuld genom att uppnå det önskade målet. Därför anses han som en som vill låna, vilket innebär att han förbinder sig att återlämna skulden.

Rabbi Akiva målar upp två sorters människor: den första är typen med “öppen butik”, som betraktar den här världen som en öppen butik utan ägare. Om dem säger han ”Boken är öppen och handen skriver”. Det vill säga att även om de inte ser att det finns ett konto, skrivs alla deras handlingar icke desto mindre ner i boken, enligt ovan. Detta sker genom utvecklingslagen som inpräntats i skapelsen mot mänsklighetens vilja, där just de ondas handlingar med nödvändighet driver på de goda handlingarna, som vi har visat ovan.

Den andra sortens människor kallas “de som vill låna”. De tar med butiksinnehavaren i beräkningen, och när de tar någonting från butiken, tar de det bara som ett lån. De lovar att betala butiksinnehavaren det önskade priset, det vill säga uppnå målet genom det. Och om dem säger han ”Alla som vill låna får komma och låna”.

Och om du säger, “Vad är skillnaden mellan den första typen, vars mål kommer till dem från utvecklingslagen, och den andra typen, vars mål kommer till dem genom att göra sig själva till slavar till Hans arbete? Är de inte likvärdiga i att uppnå målet?”

Angående det fortsätter han, ”och inkasserarna återvänder regelbundet, dagligen, och kasserar från personen både med och utan hans kännedom”. Därmed betalar de båda i sanning sin dagliga del av skulden.

Och precis som de krafter som framträder genom att ägna sig åt Hans arbete betraktas som de lojala inkasserarna, som inkasserar sin skuld i delar varje dag, till dess att den är helt betald, betraktas även de mäktiga krafter som inpräntats i utvecklingslagen som lojala inkasserare som samlar in sin dagliga del av skulden till dess att den är till fullo betald. Detta är innebörden av ”och inkasserarna återvänder regelbundet, dagligen, och kasserar från personen”.

Men det är en stor skillnad och ett stort avstånd mellan dem, det vill säga “med och utan kunskap”. Den första sorten, vars skuld inkasseras av utvecklingens inkasserare, betalar sin skuld utan kunskap om det, men stormiga vågor kommer genom utvecklingens starka vind över dem, och trycker på dem bakifrån och tvingar dem att utvecklas vidare.

Därmed kasseras deras skuld in mot deras vilja och med stora smärtor genom manifestationerna av de onda krafterna, som trycker på dem bakifrån. Men den andra sorten betalar sin skuld, vilket innebär att medvetet uppnå målet, av egen förmåga, genom att upprepa de handlingar som påskyndar utvecklingen av sinnet för igenkännande av ondska. Och genom detta arbete vinner de dubbelt.

Den första vinsten är dessa krafter, vilka framträder ur Hans arbete, som är satta framför dem som en attraherande, magnetisk kraft. De jagar det av egen fri vilja, med kärlekens anda. Det är överflödigt att säga att de är fria från all sorg och allt lidande den första sorten har.

Den andra vinsten är att de påskyndar det åtrådda målet, för de är de rättfärdiga och profeterna som uppnår målet i varje generation, som det förklaras i essän Den kabbalistiska visdomens essens, i avsnittet “Vad handlar visdomen om?”.

’Allt är i deposition, och ett fort sprider ut sig över allt liv. Affären är öppen och affärsinnehavaren säljer genom uppskjuten betalning; boken är öppen och handen skriver. Och alla som vill låna får komma och låna, och inkasserarna återkommer regelbundet, dagligen, och kasserar från personen både med och utan hans kännedom. Och de har någonting att lita på, och domen är sann, och allt är redo för festen.

Därmed ser man att det är en stor skillnad mellan de som betalar medvetet och de som betalar omedvetet, som överlägsenheten av ljuset av glädje och njutning över mörkret av smärta och ångest. Och han säger vidare: ”De har någonting att lita på, och domen är sann.” Med andra ord lovar han alla de som medvetet och villigt betalar att ”de har någonting att lita på”, att det finns en stor styrka i Hans arbete att föra dem till det sublima målet, och det är värt det för dem att utnyttja sig själva under Hans börda.

Och om de som betalar omedvetet säger han “och domen är sann”. Det verkar som att man måste undra varför Försynen tillåter att sådan korruption och sådana kval framträder i världen, i vilken mänskligheten skoningslöst grillas.

Om det säger han att “domen är sann”, eftersom ”allt är redo för festen”, för det sanna målet. Och den sublima fröjd som är förutbestämd att framträda med uppenbarelsen av Hans syfte med skapelsen, när allt besvär och all möda och vånda som drabbar oss genom tiderna kommer att verka som en värd som verkligen bemödar sig själv för att förbereda en stor fest för de inbjudna gästerna. Och han liknar det förväntade målet som slutligen måste uppenbaras vid en fest, vars gäster närvarar med stort välbehag. Om det säger han att “domen är sann” och  ”allt är redo för festen”.

Liknande det hittar man i Bereshit rabba, kap. 6, angående skapandet av människan: änglarna frågade Skaparen: ”Vad är människan, att du tänker på honom? Och människans son, att du besöker honom? Varför behöver du detta bekymmer?” Och Skaparen sade till dem: “Så varför skapades Tzona och Alafim? Det finns en allegori om en kung som har ett torn fullt av goda saker, men inga gäster. Vilken njutning har en kung i sitt fulla torn?” De sade till Honom: ”Världens Herre, Herre vår mästare, hur stort är inte ditt namn i hela landet. Gör det som behagar dig.”

Tolkning: Änglarna som såg all smärta och ångest som skulle drabba mänskligheten undrade "Varför behöver du detta problem?" Och Skaparen svarade dem att han verkligen hade ett torn fullt av goda saker, men bara den här mänskligheten var inbjuden till det. Och naturligtvis vägde änglarna njutningarna i det tornet, som avvaktade sina gäster, mot den plåga och de problem som väntade mänskligheten.

Och när de såg att det var värt det för mänskligheten att lida för det goda som väntade dem gick de med på skapandet av människan, precis så som Rabbi Akiva sade, “och domen är sann, och allt är redo för festen”. Från skapelsens begynnelse har alla människor invändningar, och Skaparens tanke nödvändiggör det för dem att komma till festen, medvetet eller omedvetet.

Och nu kommer alla att se sanningen i profetens ord (Jesaja 11:6) i profetian om fred: “Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar”. Och han drar slutsatsen att ”kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten” (Jesaja 11:9).

Därmed villkorar profeten fred i världen med fyllandet av hela världen med kunskapen om Gud, precis som vi har sagt ovan, att det svåra egoistiska motståndet mellan människor, tillsammans med internationella relationers förfall, att allt detta inte kommer att upphöra i världen av något mänskligt råd eller någon mänsklig taktik, vad det än må vara.

Våra ögon kan se hur de fattiga sjuka vrider sig i fruktansvärda och olidliga smärtor, och mänskligheten har redan kastat sig själv till den extrema högern, som i Tyskland, eller till den extrema vänstern, som i Ryssland. Men inte bara gjorde de inte situationen lättare för sig själva, de har förvärrat sjukdomen och våndan, och rösterna stiger upp mot himlen, som vi alla vet.

Därmed har de inget annat val än att komma till att acceptera Hans börda i medvetenhet om Skaparen, det vill säga att de kommer att rikta in sina handlingar på Skaparens vilja och Hans syfte, som Han har planerat för dem före skapelsen. Och när de gör det är det uppenbart att, med Hans arbete, all avundsjuka och allt hat kommer att avskaffas från mänskligheten, som jag visat ovan. Detta på grund av att alla medlemmar av mänskligheten då kommer att förenas till en kropp och ett hjärta, full med kunskapen om Herren. Därmed är världsfred och kunskapen om Gud ett och detsamma.

Omedelbart därefter säger profeten, ”Och Herren skall på den tiden ännu en gång räcka ut sin hand, för att förvärva åt sig kvarlevan av sitt folk ... och samla Israels fördrivna män; och Juda förskingrade kvinnor skall han hämta tillhopa från jordens fyra hörn.” (Jesaja 11:11-12).

Nu kan vi förstå våra visas ord i slutet av Masechet Okatzin: ”Skaparen fann inget kärl för att hålla Israels välsignelse, förutom fred”, som det står skrivet: ”Herren kommer att ge sitt folk styrka, Herren kommer att välsigna sitt folk med fred” (Psalm 29:11). Det verkar som att man bör förundras över allegorin ”ett kärl för att hålla välsignelsen för Israel”. Dessutom, hur drar man den slutsatsen ur dessa ord?

Men dessa ord blev klara för dem som Jesajas profetia att fred i världen kommer före samlandet av diasporan. Detta är anledningen till att versen lyder ”Herren kommer att ge sitt folk styrka”, att i framtiden, när Skaparen ger sitt folk styrka, det vill säga evig uppståndelse, då ”kommer Herren välsigna sitt folk med fred”. Detta innebär att Han först kommer att välsigna sitt folk, Israel, med fred i hela världen, och därefter kommer Han att ”en andra gång återföra återstoden av sitt folk”.

Våra visa sade om orsaken till orden: Därför föregår välsignelsen av fred i hela världen styrkan, det vill säga frälsningen, för ”Gud fann inget kärl för att hålla välsignelsen för Israel förutom fred”. Så länge som egenkärlek och egoism existerar bland nationerna, kommer därmed även Israel inte kunna tjäna Skaparen i renhet, som givande, som det står skrivet i förklaringen med orden ”Och du skall vara mig ett kungadöme av präster” i essän Arvut. Och vi ser det av erfarenhet, för kommandet till landet och byggandet av Templet kan inte kvarstå och ta emot den välsignelse Gud svurit våra fäder.

Och detta är anledningen till att de säger “Gud fann inget kärl för att hålla välsignelsen”, det vill säga att Israel än så länge inte har haft ett kärl med vilket det kan hålla fädernas välsignelse. Därför har löftet att vi kan ärva landet för all evighet ännu inte uppfyllts, på grund av att fred i världen är det enda kärl som gör det möjligt för oss att ta emot fädernas välsignelse, som i Jesajas profetia.