Jag hörde den tjugonde cheshvan

Vanligtvis skiljer vi mellan två typer av kött: kött från fyrfota djur och kött från fisk, och orenhetens tecken finns i båda två. Tora ger oss tecken för att vi ska veta att undvika dem, så att vi inte faller ner i deras orenhet.

Med fisk, får vi tecknen fenor och fjäll. När man ser dessa tecken i fisk vet man hur man ska vara försiktig och därigenom undvika att falla ner i orenhetens händer. Snapir (fena) antyder soneh – peh – Ohr (hatande – mun - Ljus). Detta pekar på Malchut, som kallas ”mun”, och alla Ljus som kommer från henne, som urskiljs som tro.

Och när man ser att man är i tillståndet för smaken av stoft, en tid då man bör tro, då vet man med säkerhet att man måste korrigera sina handlingar. Och detta kallas ”Shechina (Gudomen) i stoftet”, och man bör be att Gudomen ska lyftas upp ur stoftet.

Kaskeset (fjäll) betyder att när tiden för snapir infinner sig, har man inte förmågan att arbeta alls. När man övervinner snapir, uppstår det istället en fråga angående försynen i ens tankar, och detta kallas kash (strå). I det tillståndet faller man från sitt arbete. Senare, när man vinner framgång och börjar arbeta över förståndet, dyker det upp ytterligare en fråga angående försynen i ens tankar.

Som följd har man nu två gånger kash, vilket är kas-keset (fjäll). Och varje gång man övervinner, över förståndet, stiger man upp och sedan faller man ner igen. Då ser man att man inte kan segra på grund av alla tvivel man har. I det tillståndet har man inget annat val än att ropa efter hjälp från Skaparen, som det står skrivet ”Israels barn suckade över sin träldom och klagade, och deras rop steg upp till Gud… och Han förde dem ut ur Egypten”, det vill säga, ut ur alla bekymmer.

Våra visa berättade om en känd regel, att Skaparen säger ”Han och jag kan inte vistas i samma boning”, därför att de är motsatta varandra. Orsaken är att det finns två kroppar i människan – den inre kroppen och den yttre kroppen. Det andliga levebrödet kläds i den inre kroppen, som urskiljs som tro och givande, vilket kallas ”förstånd och hjärta”. Den yttre kroppen har det materiella levebrödet, vilket är vetande och mottagande.

Och i mitten, mellan den inre kroppen och den yttre kroppen, finns den mittersta kroppen, som inte har något eget namn. Men om man utför goda gärningar kommer den mittersta kroppen att fästa sig på den inre kroppen, och om man utför dåliga gärningar, kommer den mittersta kroppen fästa sig på den yttre kroppen. Således får man sin näring antigen från det andliga eller det materiella.

Eftersom det finns motsatthet mellan det interna och det externa, betraktas det som den yttre kroppens död om den mittersta kroppen fäster sig på den inre kroppen. Och om den fäster sig på den yttre kroppen, innebär det döden för den inre kroppen. Valet ligger därför hos den mittersta kroppen: att fortsätta hålla sig fast vid Kdusha (Heligheten), eller motsatsen.