1986, tionde lektionen
Kabbalisterna har sagt "Vilken tjänst utför hjärtat? – Bön." Först måste vi förstå varför bönen kallas tjänst eller arbete. Skulle det vara så att arbete är att be till Skaparen att han ska uppfylla våra behov och önskemål? Om kabbalisterna lär ut på detta vis, då vill de ge en vink om att det inom själva bönen finns en speciell betydelse eller ett speciellt element som är arbete, och inte enbart bön. Om så är fallet, vad är det för element kabbalisterna antyder?
Det är med säkerhet inte relevant att säga att en människa ber om att få någonting om hon inte saknar det, och bara när människan känner att hon saknar någonting går hon därefter vidare för att be om tillfredsställelsen som hör ihop med behovet, från någon som kan fylla det för henne – eftersom människan bara ber om någonting från någon som har det hon ber om, och som hon också vet är villig att ge och gagna andra.
Och, i enlighet med detta, när människan kommer för att be Skaparen om någonting, att Han ska fylla hennes anmodan, är det helt klart nödvändigt att bönen bör vara tydlig – det vill säga, att man vet precis vad man saknar. Detta innebär att när man ber Skaparen om någonting måste man först föreställa sig att man talar inför Konungen som kan göra gott för en, så att man kommer att bli den lyckligaste människan i världen, eftersom inget saknas Konungens hus. Människan måste före bönen överväga väl för att verkligen veta vad det är som felas henne. Om Kungen då uppfyller behovet kommer hon inte att sakna någonting, och hon kommer att vara den mest perfekta och fullständiga människan i världen.
Målet med skapelsen var att skänka gott till Sina skapelser. Det visar sig att från Skaparens sida finns det inga hinder för att skänka gott och njutning till de skapade varelserna. Skaparen skapade ett behov som kallas viljan att ta emot, för att fylla bristen. Ett behov är smärta och lidande, så länge det inte tillfredsställs. Därför skapades hela behovet med avsikten att förverkliga njutningen genom det, eftersom även behovet är inkluderat i avsikten att skänka gott, i enlighet med den generella regeln att längtan efter någonting skänker njutning till dess uppfyllande. Det är tydligt att om man ger någon en måltid, även om det är som Kung Solomons festmåltid, kommer personen inte att njuta av den om han inte längtar efter måltiden.
I så fall, när människan känner ett behov, och inte har dess tillfredsställelse, kommer hon säkerligen att vända sig till Skaparen med sin förfrågan, eftersom människan i allmänhet bara ber Skaparen om njutning och välbehag. Från Skaparens sida är det irrelevant att säga att människan bör be att få nytta och njutning, eftersom Skaparen är ett begär att skänka gott till de skapade varelserna. Därför är det inte relevant att tala om att anhålla om någonting när givarens vilja enbart är att skänka.
Denna sista mening behöver bli förstådd, för den verkar motsäga det som sades ovan, d.v.s. ovan sades det: ”eftersom människan bara ber om någonting från någon som har det hon ber om, och som hon också vet är villig att ge och gagna andra”. Detta verkar medföra att ett av de nödvändiga villkoren som måste vara uppfyllda innan någon gör en begäran är att veta att den andra har en vilja att ge. Men, här säger han att om givarens vilja är att ge, då är det inte tillämpligt att be honom om något. Hur kan båda dessa påståenden vara sanna?
Svaret är att vi måste omvärdera vår förståelse av denna sista mening. Det vill säga, om givaren alltid är redo att ge denna specifika sak, då är det inte tillämpligt att göra en anhållan om den, eftersom den ges även utan en anhållan.
