Jag hörde

“Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten. Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras rop över träldomen steg upp till Gud. Och Gud hörde deras jämmer”. Detta betyder att de led så mycket att de inte kunde stå ut längre. Därför vädjade de med en bön, så att “deras rop över träldomen steg upp till Gud”.

Men vi ser att det även står ”Ack att vi hade fått dö för Herrens hand… när vi satt vid köttgrytorna och hade mat nog att äta!” De sade också, ”Vi komma ihåg fisken vi åt i Egypten för intet, så ock gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken”.

Visserligen var de mycket förtjusta i arbetet i Egypten. Versen ”beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar” betyder att om Israel befinner sig under ett annat lands herravälde, då kontrolleras de och kan inte bryta sig loss från deras styre. De fick således tillräcklig smak för det arbetet att de inte kunde räddas.

Vad gjorde Skaparen då? “Därunder dog konungen i Egypten”, vilket betyder att de förlorade träldomen. Därför kunde de inte arbeta längre: de förstod att om det inte finns någon perfektion i mochin är också träldomen ofullkomlig. Därför, ”Israels barn suckade över sin träldom och klagade”. Det betyder att de inte klarade av arbetet, att de inte fann någon livfullhet i arbetet.

Att konungen i Egypten dog betyder att kungens alla styren, som han försörjde och närde, hade dött. På så vis hade de utrymme att be, och de räddades omedelbart. Och när de senare vandrade i öknen och kom till ett tillstånd av katnut (litenhet), längtade de tillbaka till den träldom de hade innan Egyptens konung dog.