Jag hörde den trettonde adar, 23 februari, 1948

”Mose svarade och sade: ’Men om de nu icke tro mig eller lyssna till mina ord’” etc. ”Då sade Herren till honom: ’Vad är det du har i din hand?’ Han svarade: ’En stav’. Han sade: ’Kasta den på marken’. När han då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose flydde för honom” (2 Mos: 4).

Vi måste förstå att det inte finns mer än två grader, antingen Kedusha (Helighet) eller sitra achra (andra sidan). Det finns inget mellanliggande tillstånd, utan samma stav förvandlas till en orm om den kastas på marken.

För att förstå det, ska vi inleda med våra visas ord, att Han lade Shechina (heligheten) på träd och stenar. Träd och stenar kallas saker av mindre värde, och just på detta sätt placerade Han sin Shechina. Detta är vad som menas med frågan, ”Vad är det du har i din hand?”

En hand betyder det som uppnås, från orden ”och om en hand kan nå”. En stav betyder att allt man uppnår byggs på urskiljandet av mindre värde, vilket är tro över förståndet.

(Anledningen är att tro anses vara av mindre värde och vara låghet. Människan uppskattar sådant som kan klädas i förståndet. Men om ens förstånd inte uppnår det, utan gör motstånd, då bör man säga att tron är av högre värde än ens förstånd. Här följer att man då sänker sitt förstånd, och trots det man förstår inom förnuftet, att man gör motstånd mot Skaparens väg, säger att tron är viktigare än förståndet. Anledningen är att alla de begrepp som står i motsats till Skaparens väg är värdelösa begrepp.

Istället, ”de hava ögon och se icke, de hava öron och höra icke”. Det betyder att man annullerar allt man hör och ser, och detta kallas att gå över förståndet. Och därför verkar det som låghet och litenhet för människan.

Dock betraktas tro inte som litenhet med Skaparen. Orsaken är att den människa som inte har någon annan utväg och måste ta trons väg betraktar det som låghet. Men Skaparen kunde ha lagt sin Shechina på något annat än träd och stenar.

Likväl valde Han just detta sätt, vilket kallas tro. Han måste ha valt det eftersom det är bättre och mer framgångsrikt. Vi finner att tro inte betraktas vara av mindre värde för Honom. Snarare motsatsen, denna väg har många förtjänster, men den uppträder som låg för skapelsernas ögon.)

Om staven kastas på marken och man vill arbeta med ett högre urskiljande, det vill säga inom förståndet, nedvärdera över förståndet, och detta arbete verkar lågt, förvandlas ens Tora och arbete ögonblickligen till en orm. Detta är innebörden av den förhistoriska ormen och ”till den högmodige säger Skaparen: han och Jag kan inte vistas i samma boning”.

Anledningen är, som vi har sagt, att Han lade sin Shechina på träd och stenar. Om man kastar urskiljandet av staven på marken och höjer sig själv för att arbeta med ett högre attribut, är det således redan en orm. Det finns ingen mitt, det är antigen en orm eller Kedusha, eftersom all Tora och allt arbete man fått genom urskiljandet av staven, allt det har nu övergått i urskiljandet av ormen.

Vi vet att sitra achra inte har några Ljus. Därför är det även så i det materiella, att viljan att ta emot endast har brister, men ingen tillfredställelse av bristerna. Och kärlen för mottagande förblir i evigt underskott, utan tillfredställelse, eftersom den som har etthundra, vill ha tvåhundra etc., och man dör utan att ens uppnå hälften av vad man önskat sig.

Detta härrör från de högre rötterna, roten till klipa (skalet) är viljan att ta emot, och de har inga korrigeringar under de sex tusen åren. Tzimtzum (restriktionen) placeras över dem, och således har de inga Ljus och rikedomar.

Detta är orsaken till att de lockar människan att dra Ljus till deras grad. Och de Ljus människan tar emot genom att hålla fast vid Kedusha, eftersom rikedomen skiner i Kedusha, när de frestar henne att dra ner rikedomen till deras tillstånd, tar de emot det Ljuset. På så vis äger de herravälde över människan, det vill säga att de orsakar henne belåtenhet i det tillstånd hon befinner sig för att hon inte ska röra på sig.

På grund av detta kan man inte gå framåt under detta herravälde, eftersom man inte känner något behov av en högre grad. Eftersom man inte har något behov, kan man inte flytta sig från sin plats.

I det tillståndet är man oförmögen att bedöma om man går framåt i Kedusha, eller motsatsen. Orsaken är att sitra achra ger kraft att arbeta hårdare, eftersom man nu befinner sig inom förståndets ramar, och kan därför arbeta utan att vara i ett tillstånd av låghet. Som följd kommer man då att stanna kvar i sitra achras auktoritet.

För att man inte ska stanna kvar i sitra achras auktoritet, gjorde Skaparen en korrigering som innebär att om man lämnar urskiljandet av staven, faller man omedelbart ner i urskiljandet av ormen. Man faller omedelbart ner i ett tillstånd av misslyckanden och har inga krafter att stärka, om man inte godtar urskiljandet av tro, vilket kallas låghet, ännu en gång.

Härav följer att själva misslyckandena får en att åter igen hänge sig åt urskiljandet av staven, vilket är urskiljandet av tro över förståndet. Detta är innebörden av det Moses sade ”Men om de nu icke tro mig eller lyssna till mina ord”. Det betyder att de inte kommer vilja inlåta sig i arbetet i tro över förståndet.

I det tillståndet sade Skaparen till honom, ”Vad är det du har i din hand? En stav”. ”Kasta den på marken”, och då ”förvandlades den till en orm”. Det betyder att det inte finns något mellanliggande tillstånd mellan staven och ormen. Det är snarare för att veta om människan befinner sig i Kedusha, eller i sitra achra.

Det visar sig att de i vilket fall som helst inte har något annat val än att lägga sig till med urskiljandet av tro över förståndet, vilket kallas ”en stav”. Denna stav bör hållas i handen; staven bör inte kastas. Detta är innebörden av versen, ”Arons stav, den hade knoppar”.

Det betyder att all grönska människan fick genom att tjäna Skaparen grundades just på Arons stav. Med detta menas att Han ville ge oss ett tecken så att vi kan veta om vi vandrar sanningens väg eller inte. Han gav oss ett tecken bara för att vi ska få kännedom om arbetets utgångspunkt, det vill säga vilken utgångspunkt man arbetar efter. Om utgångspunkten är staven, då är det Kedusha, och om utgångspunkten är inom förståndet, då är detta inte vägen som leder till Kedusha.

I själva arbetet, det vill säga i Tora och i bönen, finns det emellertid ingen skillnad mellan den som tjänar Honom och den som inte tjänar Honom. Orsaken är att motsatsen gäller där: om utgångspunkten är inom förståndet, det vill säga baserat på vetande och mottagande, ger kroppen bränsle för arbetet, och människan kan studera och be med större ihärdighet och hänförelse, eftersom det baseras på inom förståndet.

Men när man tar vägen som leder mot Kedusha, vars utgångspunkt är givande och tro, fordras omfattande förberedelser så att Kedusha kan skina för en. Utan förberedelsen, ger kroppen inte de krafter som behövs i arbetet, och man måste alltid göra väldiga ansträngningar, eftersom människans rot är mottagande, och inom förståndet.

Och därför, om ens arbete grundas på jordiskhet, kan man alltid vara tillfreds. Men om ens utgångspunk i arbetet är urskiljandet av givande och över förståndet, behöver man oupphörliga ansträngningar för att inte falla tillbaka i sin rot av mottagande, och inom förståndet.

Man får inte vara försumlig en enda minut, annars kommer man falla tillbaka i sin jordiska rot, vilken kallas ”stoft”, som det står skrivet ”Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda”. Och det var efter synden med kunskapens träd.

Människan undersöker om hon går framåt i Kedusha eller motsatsen, eftersom en annan gud är steril och bär ingen frukt. Den heliga Zohar ger oss det tecknet, att just på trons grund, som kallas ”en stav”, tilldelas man ”var fruktsamma och föröka er” i Tora. Detta är innebörden av ”Arons stav, den hade knoppar”: knoppandet och spirandet kommer just genom staven.

Liksom man dagligen stiger upp ur sängen och tvättar sig för att rena sin kropp från kroppens smuts, på samma sätt bör man tvätta sin kropp ren från smutsen från klipa, undersöka sig själv för att se om ens urskiljande av staven är i fullkomlighet.

Detta bör vara en oavbruten undersökning, och om man distraheras från det, faller man omedelbart in i sitra achras auktoritet, som kallas mottagande för sin egen skull. Människan förslavas omedelbart av dem, och eftersom vi vet att Ljuset skapar kli, så mycket som man arbetar för att ta emot, i samma utsträckning behöver man bara ett begär att ta emot för sin egen skull, och därmed avlägsnas man från sådant som har med givande att göra.

Nu kan vi förstå våra visas ord, ”Var mycket mycket ödmjuk.” Varför denna uppståndelse med ”mycket mycket” som det står? Orsaken är att man kommer i behov av skapelserna, genom att man redan har hedrats en gång. Till en början tar man emot äran utan att vilja njuta av den, utan av andra orsaker, som för Toras salighets skull, etc. Man är säker på denna granskning eftersom man vet att man inte har något begär efter ära överhuvudtaget.

Här följer att det är rimligt att tänka sig att det är tillåtet att ta emot äran. Dock är det fortfarande förbjudet att ta emot eftersom Ljuset skapar kärlet. Och därför, efter att man tagit emot äran, kommer man i behov av äran, och därmed befinner man sig redan under dess herravälde, och det blir svårt att bryta sig loss från äran.

Som resultat skaffar man sig sin egen verklighet och det blir då svårt att annullera sig inför Skaparen, eftersom man har blivit ett separat väsen genom äran, och för att uppnå dvekut (fasthållande) måste man annullera sin verklighet fullständigt. Av den anledningen står det ”mycket mycket”. ”Mycket” är att det är förbjudet att ta emot ära för sin egen skull, och det andra ”mycket” är att även när ens intention inte är för sin egen skull, är det fortfarande förbjudet att ta emot.