”Åkallen Honom, medan Han är nära” (Jesaja 55:6). Vi måste förstå vad ”medan Han är nära” betyder, eftersom ”hela jorden är full av Hans härlighet”! Och därför är han alltid nära, så vad betyder ”medan Han är nära”? Det kan tyckas att det skulle finnas en tid då Han inte är nära.
Saken är den att tillstånden alltid utvärderas med hänsyn till den uppnående individen. Om man inte känner Hans närhet, kan man inte få ut något av det, eftersom allt mäts enligt ens förnimmelse. Den ena människan kan uppleva världen som fylld av rikedomar, medan den andra inte känner världens förträfflighet, så hon kan inte säga att där finns en god värld. Hon påstår istället det hon känner – att världen är full av lidande.
Och profeten varnar om det: ”Åkallen Honom, medan Han är nära”. Han kommer och säger ”Vet att det faktum att du åkallar Skaparen betyder att Han är nära”. Det betyder att du nu har ett gynnsamt tillfälle; om du är uppmärksam, kommer du att känna att Skaparen är nära dig, och detta är ett tecken på Skaparens närhet.
Och beviset för det är att vi måste veta att människan av naturen inte är berättigad fasthållande vid Skaparen, eftersom det är mot människans natur. Orsaken är att från skapelsen har hon bara begäret att ta emot; medan fasthållande är att enbart ge. Men när Skaparen kallar på människan, skapar det en andra natur inom henne: hon vill upphäva sin egen natur och häfta fast vid Honom.
Man bör därför veta att hennes yttrande av ord från Tora och hennes bön, bara kommer från Skaparen. Hon bör aldrig tänka på att säga att det är ”min kraft och mina händers makt”, eftersom detta är den fullständiga motsatsen till hans makt. Detta är likt någon som gått vilse i en tät skog, utan att ha en väg i sikte som kan leda honom ut till en befolkad plats, så han stannar kvar där i förtvivlan och tänker aldrig på att återvända till sitt hem. Men när han ser en människa på avstånd eller hör en mänsklig röst, kommer begäret och längtan efter att återvända till sitt ursprung ögonblickligen väckas inom honom, och han kommer att börja ropa och be om att någon kommer och räddar honom.
Likaså är det med människan som har förirrat sig från den goda vägen och hamnat på en dålig plats, och redan har vant sig vid att leva bland bestar, och utifrån perspektivet hos viljan att ta emot skulle hon aldrig komma på tanken att hon borde återvända till en förnuftets och Helighetens plats. Men när hon hör en röst som kallar henne, vaknar hon upp för att ångra sig.
Men detta är Guds röst, inte hennes egen röst. Men om hon ännu inte har fullbordat sina handlingar på korrigeringens väg, kan hon inte känna och tro att detta är Skaparens röst, och hon tänker att det är hennes kraft och händers makt. Detta är vad profeten varnar för, att man bör övervinna sitt synsätt och sin tanke, och tro helhjärtat att det är Guds röst.
Därför, när Skaparen önskar föra människan ut ur den täta skogen, visar Han henne ett avlägset Ljus, och människan samlar sina sista krafter för att vandra vägen som Ljuset visar henne, med avsikten att uppnå det.
Men om människan inte tillskriver Ljuset till Skaparen, och inte säger att Skaparen kallar på henne, då finns inte Ljuset för henne, och hon blir kvar i skogen. Hon kunde alltså ha visat hela sitt hjärta för Skaparen, så att han skulle komma och rädda henne från den onda platsen, från viljan att ta emot, och föra henne till en förnuftig plats, som kallas platsen av Adams söner (folket), såsom i Adameh la Elyon (Jag skall göra mig lik den Högste), vilket betyder viljan att ge, i fasthållande. Istället utnyttjar hon inte detta tillfälle och förblir så som hon var tidigare, åter igen.
