Jag hörde

Arbetet bör utföras med kärlek och fruktan. Med kärlek är det ovidkommande att säga att vi måste våra hängivna det, eftersom det är naturligt, och kärleken är lika okuvlig som döden, som det står skrivet, “Ty kärleken är stark såsom döden”. Istället måste hängivelsen finnas främst när det gäller fruktan, det vill säga när man fortfarande inte känner smaken av kärlek i träldomen, när träldomen är påtvingad.

Det finns en regel som säger att kroppen inte känner något som är påtvingat, eftersom den är uppbyggd enligt korrigering. Och korrigeringen är att också träldomen måste vara i form av kärlek, då detta är syftet med dvekut, som det står skrivet, "på en plats där det finns arbete finns sitra achra".

Träldomen som måste ske i hängivelse är huvudsakligen på urskiljandet av fruktan. Då motsätter sig hela kroppen arbetet, eftersom den inte känner någon smak i träldomen. Och med varje sak som kroppen gör, beräknar den att denna träldom inte är i fullkomlighet. Så vad kommer du då att vinna på att arbeta?

Och eftersom det inte finns någon validitet och smak i denna träldom, kan man då bara övervinna detta genom hängivelse. Det betyder att träldomen känns bitter, och varje handling orsakar ett förfärligt lidande, eftersom kroppen inte är van att arbeta i onödan; antigen måste arbetet tjäna en själv eller andra.

Men i katnut (litenhet), känner man inte någon vinst för sin egen del, eftersom man för tillfället inte känner någon njutning i träldomen. Dessutom tror man inte heller att det skulle gynna andra eftersom man själv inte tycker att det är viktigt, så vilken glädje skulle andra ha av det? Då är plågorna svåra, och ju mer man arbetar, desto mer ökar lidandet proportionellt. Slutligen ackumuleras lidandet och arbetet till en viss mängd då Skaparen förbarmar sig över en och skänker en smaken i Skaparens träldom, som det står skrivet, “intill dess att ande från höjden bliver utgjuten över oss.”