Jag hörde

“Toran och Skaparen är en”. Under arbetet är de visserligen två ting. Och de står dessutom i motsats till varandra. Det beror på att urskiljandet av Skaparen är dvekut (fasthållande), och dvekut innebär likhet i form, att upphävas från verkligheten. (Och man ska alltid föreställa sig hur det fanns en tid när man hade lite dvekut, hur man var fylld av livskraft och njutning. Alltid längta efter att vara i dvekut, eftersom något andligt aldrig kan delas på mitten. Om det dessutom är något tillfredställande, borde man alltid kunna ha detta goda. Och man måste föreställa sig tiden då man hade det, eftersom kroppen inte känner det negativa, utan bara det existerande, det vill säga tillstånden som man redan har haft. Och kroppen kan ta dessa tillstånd som exempel.)

Och Tora kallas "Ljuset" i den. Detta syftar på under studierna, när du känner Ljuset och vill ge till Skaparen med detta Ljus, som det står skrivet, "Den som känner Mästarens befallning skall tjäna Honom". Således känner du att du existerar, att du vill ge till Skaparen, och detta är förnimmelsen av ditt jag.

Men när man belönas med urskiljandet av “Toran och Skaparen är en”, upptäcker man att allt är ett. Då känner man Skaparen i Tora. Man måste alltid begära Ljuset i den; och vi packar in Ljuset i det vi lär oss, trots att det är lättare att hitta Ljuset i sådant som tas emot.

Och under arbetet finns det två poler. Den ena dras mot urskiljandet av Skaparen, och då kan man inte studera Tora, utan längtar efter böcker av chassadim. Och det finns en som trugar efter Tora, att känna Guds vägar, världarna, deras processer och Styrets förfarande. Detta är de två polerna. Men “den krossar Moabs tinningar” i framtiden, vilket betyder att båda införlivas i trädet.