Jag hörde 1945

Att uppnå lishma är inte en fråga om vad intellektet kan nå, eftersom det inte ligger inom gränserna för människans förstånd hur något sådant kan förekomma i världen. Detta beror på att människan endast är tillåten att förstå, att om hon åtar sig Tora och mitzvot, kommer hon att uppnå någonting. Det måste finnas en egennyttig belöning däri; annars är man oförmögen att göra någonting alls.

Snarare är det en upplysning som kommer från Ovan, och endast han som smakat den kan veta och förstå. Om detta står det skrivet “Smaken och sen att Herren är god”.

Därför måste vi förstå varför man bör söka vägledning och råd om hur man skall nå lishma. I själva verket kommer inga råd att vara till någon hjälp, och om Gud inte skänker en den andra naturen, kallad “viljan att ge,” kommer ingen ansträngning hjälpa en att uppnå lishma.

Svaret är, som våra visa sade (Avot, 2:21), “Det åligger inte dig att fullborda arbetet, och du är inte heller fri att avstå från det”, vilket betyder att man måste åstadkomma ett uppvaknande från nedan, eftersom detta anses vara en bön.

En bön betraktas som en brist, och utan en brist finns det inget att tillfredställa. När man alltså är i behov av lishma, kommer därför tillfredställelsen från Ovan, och svaret på bönen kommer från Ovan, vilket betyder att man får sitt behov uppfyllt. Härav följer att arbetet är nödvändigt för att kunna mottaga lishma från Skaparen endast i formen av ett begär och ett kli (kärl). Likväl kan man inte uppnå detta på egen hand, det är snarare en gåva från Gud.

Bönen måste dock vara en fullständig bön, det vill säga att man ber helhjärtat. Det innebär att man vet med hundra procent säkerhet att det inte finns någon i hela världen som kan hjälpa en utom Skaparen själv.

Men hur kan man komma att förstå det, att det inte finns någon annan som kan hjälpa en än Skaparen själv? Man kan bli varse detta, just om man har förbrukat alla krafter till sitt förfogande utan att det hjälpt en. Därför måste man anstränga sig på alla tänkbara sätt för att uppnå “för Skaparens skull”. Därefter kan man be med hela sitt hjärta, varpå Skaparen hör ens bön.

Man måste dock veta, när man anstränger sig för att uppnå lishma, att man då tar på sig att vilja arbeta helt och hållet för givandets skull, endast för att ge, och inte ta emot någonting. Först då börjar man se att organen inte går med på den idén.

Därigenom kan man komma till en klar insikt om att man inte har något annat val än att låta sin klagan flöda inför Herren, att vädja om hjälp med att få kroppen att ovillkorligen underkasta sig Skaparen, eftersom man inser att man själv inte kan förmå kroppen att helt upphäva sitt jag. Det visar sig så småningom att just när man inser att det inte finns någon anledning att tro att kroppen av egen vilja ska gå med på att arbeta för Skaparens skull, då kan man be från botten av sitt hjärta, och då blir ens bön hörd.

Vi måste veta att genom att uppnå lishma tar man död på den onda böjelsen. Den onda böjelsen är viljan att ta emot, och genom att förvärva viljan att ge hindrar man viljan att ta emot från att göra någonting. Detta betraktas som att ta död på den. Eftersom den har avlägsnats från sin maktposition, och inte har något kvar att göra då den inte längre är i bruk, anses den när den är ur funktion vara död.

När man begrundar “Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?” inser man att det inte är så svårt att trälbinda sig vid Hans namn, av två anledningar:

1. Hursomhelst, alltså vare sig man vill det eller inte, måste man anstränga sig i denna värld, och vad har man kvar av all den möda man gör sig?

2. Om man emellertid arbetar lishma, erhåller man även njutning under självaste arbetet.

Enligt Magid från Dubnas ordspråk, när han uttalade sig om versen “Icke har du, O Jakob, kallat mig hit, i det du har gjort dig möda för min skull, du Israel”. Han sa att det är likt en rik man som stiger av tåget och har en liten väska med sig. Han lämnade väskan där handelsmännen ställer sitt bagage för att stadsbudet ska föra paketen till det hotell där handelsmännen ska vistas. Stadsbudet tänkte att handelsmannen säkert tagit en liten väska med sig, då det inte behövs ett stadsbud för det, och tog därför ett stort paket. Handelsmannen ville betala en liten avgift, så som han brukade göra, men stadsbudet ville inte ta emot den. Han sa: “Jag lämnade in en stor väska i hotellets förvaringsrum; nu är jag utmattad och jag kunde knappt bära din väska, och du vill betala så lite för mitt arbete?”

Lärdomen är att när man kommer och påstår att man har lagt ner stor möda på att hålla fast vid Tora och mitzvot, säger Skaparen, “Icke har du, O Jakob, kallat mig hit”. Det är, med andra ord, inte mitt bagage du tog, utan den här väskan tillhör någon annan. Eftersom du säger att du hade sådant stort besvär med att hålla fast vid Tora och mitzvot, måste du ha arbetat för en annan överman; gå därför till honom, och han skall säkert belöna dig.

Detta är innebörden av ”I det du har gjort dig möda för min skull, du Israel”. Det vill säga att den som arbetar för Skaparen inte har någon vedermöda, tvärtom har han välbehag och upprymdhet.

Den som däremot arbetar för andra syften kan inte komma till Skaparen med klagomål om att Skaparen inte skänker honom vitalitet i arbetet, eftersom han inte arbetar för Skaparen, så att Herren kan belöna honom för arbetet. Istället kan man klaga hos de personer man arbetat åt, så att de ska tilldela en njutning och vitalitet.

Och eftersom det finns många syften med lo lishma bör man kräva av målet, för vilket man arbetar, att skänka en belöningen, det vill säga välbehag och vitalitet. Det sägs om dem, “De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem”.

Detta är dock förvirrande. Vi ser trots allt, att även om man åtar sig Himmelrikets börda utan någon annan avsikt, känner man likväl ingen livlighet, så att livligheten skulle driva en att åta sig Himmelrikets börda. Och anledningen till att man åtar sig Himmelrikets börda är endast på grund av tro över förståndet.

Med andra ord gör man det motvilligt, genom påtvingat övervinnande. Följaktligen skulle vi kunna fråga: Varför känner man ansträngning i arbetet, med kroppen som oavbrutet söker ett sätt att slippa undan arbetet, då man inte känner någon livlighet i arbetet? I enlighet med det ovanstående, när man arbetar i ödmjukhet, och endast har för avsikt att arbeta för att ge, varför skänker Skaparen då en inte välsmak och livlighet i arbetet?

Lösningen är att vi måste förstå att denna angelägenhet är en viktig korrigering. Vore det inte för detta, alltså om Ljus och livlighet skulle fylla en i samma ögonblick man åtog sig Himmelrikets börda, då skulle man ha livlighet i arbetet. Med andra ord skulle även viljan att ta emot gå med på arbetet.

I ett sådant läge skulle man förvisso samtycka, eftersom man vill tillfredställa sitt begär, vilket innebär att man skulle arbeta för sin egennyttas skull. Om detta var fallet skulle det aldrig vara möjligt att uppnå lishma.

Anledningen är att man skulle vara tvungen att arbeta för sin egen vinnings skull, eftersom man då skulle känna en större njutning i att arbeta för Gud än i kroppsliga begär. Man skulle då vara tvungen att förbli i lo lishma, eftersom man skulle ha tillfredställelse från arbetet. Där det finns tillfredställelse kan man inte åstadkomma någonting, liksom man utan lön inte kan arbeta. Det följer härav att om man erhöll tillfredställelse från arbetet i lo lishma, skulle man alltså få stanna i det tillståndet.

Detta skulle vara likt vad man brukar säga, att när en folkhop jagar en tjuv för att fånga honom, då springer även tjuven och ropar “Fånga tjuven!”. Det blir då omöjligt att avgöra vem som är den riktiga tjuven, så att man kan fånga honom och ta tillbaka stöldgodset.

När däremot tjuven, närmare bestämt viljan att ta emot, inte känner någon välsmak och livlighet i arbetet med att åta sig Himmelrikets börda, och man i det tillståndet arbetar påtvingat, över förståndet, och kroppen vänjer sig vid att arbeta emot begäret hos viljan att ta emot, då har man medlen med vilka man kan komma till ett arbete vars syfte är att skänka belåtenhet till sin Skapare.

Orsaken är att det huvudsakliga kravet som ställs på människan är att uppnå dvekut (fasthållande) vid Skaparen genom sitt arbete, vilket betraktas som likvärdighet i form, där alla ens gärningar sker för givandets skull.

Det är som versen säger, “Då skall du finna din lust i Herren”. Betydelsen av “Då” är att först, i början av arbetet, kände man inget välbehag. Istället var arbetet påtvingat.

Däremot efteråt, när man redan vant sig vid att arbeta för att ge, och inte granskar sig själv – om man känner en god smak i arbetet – utan tror att man arbetar för att skänka belåtenhet till sin Skapare, bör man tro att Skaparen godtar de nedres mödor, oavsett hur eller i vilken form de arbetar. I alla avseenden granskar Skaparen intentionen, och det är den som skänker Skaparen belåtenhet. Då blir man beviljad, “Då skall du finna din lust i Herren”.

Även under själva arbetet för Gud kommer man känna glädje och njutning, då man verkligen arbetar för Skaparen, eftersom ansträngningen man gjort under det påtvingade arbetet kvalificerar en att på allvar arbeta för Skaparen. Du kommer att upptäcka, att även då, är njutningen man erhåller förknippad med Skaparen, alltså särskilt för Skaparens skull.