Korta anteckningar från nattlektioner första kvartalet 2001

 

Hur man studerar på rätt sätt

19.01.01 Alla heliga böcker är skrivna av kabbalister, det vill säga att de är skrivna från högre steg av begripande av den högre världen. Men det finns böcker som innehåller en större kraft, som de kan framföra till en människa som vill gå framåt. Baal HaSulam skriver i Introduktion till studiet av de tio sefirot (s. 155): …”trots att människor inte förstår vad de läser, drar själva begäret att förstå till sig omgivande Ljus”.

Under studierna framkallar människan, med måttet av begäret att förstå, ovanifrån Ljuset som korrigerar henne. Därför behöver vi bara sörja om utvecklingen av ett stort begär. Människan kan förstärka begäret genom studier av artiklar och brev som finns runt TES.

Det finns en avsikt och det finns en handling. Avsikten under studierna är just det som jag vill få från studierna, det som jag vill uppnå, för att förstå hur man går framåt, vilka tillstånd jag måste gå igenom. Det står skrivet om det i artiklar och brev. Och efter att rätt avsikt väckts inom mig, behöver jag ett Ljus som kommer till mig och hjälper min avsikt att ha rätt riktning. Detta Ljus är en kraft som drar ut mig från denna värld i överensstämmelse med min rätta avsikt.

Och detta betyder att jag måste gå över till TES efter artiklarna och breven. Hela vårt studium från vår korrigerings början till dess slut måste bestå av 2 delar:

Kavana (avsikt) – studier av våra lärares brev och artiklar;

Maase (handling) – studier av Introduktion till vetenskapen kabbala och sedan TES.

Det ena existerar inte utan det andra, avsikt utan handling finns inte. Om man bara studerar artiklar och brev ger det inget resultat: bara ande ger ingen kraft att gå framåt. Om man bara läser TES, kommer den som studerar inte att veta varför hon studerar det. Man kommer att ta den till sig som vanlig vetenskaplig information, som kommer att ge en inte den kabbalistiska visdomen utan enkel icke levande information om felaktiga föreställningar av inbillade objekt.

Man kommer inte att kunna förnimma, utan fyller upp sitt minne med allt möjligt som man får från TES. Vi går framåt bara under villkor att vi har 2 beståndsdelar: Det ska vara en riktning – vart man går – och en kraft med hjälp av vilken man går framåt. Därför måste studierna obligatoriskt inkludera 2 delar och därför måste man dela upp varje lektion i 2 delar:

Hitorerut (uppvaknande), kavana en del som svarar för uppvaknandet av avsikten (artiklar och brev av kabbalister).

Limud im kavana (studier med avsikt) – en del bestående av studier av Introduktion i vetenskapen kabbala och TES med avsikten som man har fått från de förberedande studierna: människan måste veta att uppväckandet av begäret efter andligheten ska vara hennes ständiga omsorg.

Jag består av mig själv och …

09.01.01 Alla själar är delar av en gemensam själ som kallas Adam HaRishon, eller enkelt Adam. Varje själ har uppkommit till följd av en uppdelning av den gemensamma själen i 600 000 delar och nästföljande uppdelningar. Varje själ består av andra själar, men förnimmer i sitt ursprungliga tillstånd, innan den börjar korrigeras, inte det.

Till exempel består jag av ”mig själv”, den delen är störst inom mig, men det finns också 600 000 små delar av andra själar. Så i varje själ finns själva människan och alla andra själar.  Därför måste den egna korrigeringen, tikkun, ske som börjar från ett bestämt steg och inkluderar korrigeringen av alla andra själar som ingår i den. Det vill säga att kabbalisten måste inkludera alla själar som för tillfället inte korrigerar sig själva inom sig och göra korrigeringen på dem inom sig själv, en gemensam korrigering: av sig själv och av dem.

När människans egen del är korrigerad med alla andra delar av de andra själarna som är inbegripna i henne, då för hon in sin korrigerade del i alla andra delar. Det vill säga att om jag har korrigerat mig betyder det att jag har korrigerat min del som är inkluderad i alla andra delar. Då finns i varje själ 1/600 000 korrigerad del från mig. Och det hjälper varje själ att komma till korrigeringen.

Till exempel, hela världen har korrigerat sig förutom du. Det vill säga att alla delar inom dig är korrigerade förutom du själv. Och du känner deras påverkan på dig från alla håll runt dig själv, från alla själar som ingår i dig, du förnimmer det som ett tryck: ”Titta man måste korrigera sig! Man kan korrigera sig! Du har tillräckligt med kraft för att göra korrigeringen…”

 

Evolution av kabbalaundervisningens metodik

12.01.01. Fråga: Vad är skillnaden mellan metoden som kabbalister som levde många år före vår tid använde och metoden som vi använder nu?

Det finns bara en metod – kabbala – för man får uppenbarelsen av Skaparen. Men före vår tid öppnades denna metod för enstaka kabbalister ovanifrån ner. Dessa själar skickades till vår värld för två till tre tusen år sedan själar. Enligt deras själars utvecklingsnivå uppnådde de ett begär efter andligheten.

Till exempel befann sig alla andra själar runt dem i tillstånd där de bara hade begär efter makt, efter ära. Och hos kabbalisterna fanns redan ett utvecklat begär – en strävan att lära känna andligheten. Och därför fick dessa själar hjälp ovanifrån. Och så har det varit i varje generation. Kabbalister skrev böcker och när en sådan speciell själ nedsteg till vår värld fick den en för den speciell förberedande omgivning – böcker, lärare – tack vare dem kunde själen öppna sig.

Detta hände från den ena generationen till den andra, för enstaka utvalda själar. Och det är det som vi kallar ”excitering ovanifrån” – för speciella själar. Varför nedsteg dessa speciella själar i vår värld? – För att med hjälp av dem bearbeta och öppna en kabbalistisk metod för vanliga själar. För att dessa speciella själar skrev böcker och överlämnade vetenskapen om kabbala från en generation till en annan. Och när, till slut, alla människor uppnår ett sådant tillstånd där de får begäret efter andligheten, då är undervisningsmetodiken redan klar och möjligheten att studera kabbala med rätt böcker finns. Som vanligt skriver kabbalisterna böcker för sin generation. Därför är Zohar en helig bok som har en kraft, men om man bara studerar Zohar kan man inte träda in i andligheten. Detsamma gäller Aris böcker.

De mest passande böckerna för vår tid är Baal HaSulams böcker. Han var den tredje reinkarnationen av den själ som först inkarnerades i rav Shimon, författaren av boken Zohar – efteråt i Ari och sedan i Baal HaSulam. Och därför skrev han perush (kommentarer, förklaringar) till Zohar och Aris böcker för att de skulle passa vår generation, så att de passar våra själar.

Vi studerar Aris skrifter och Zohar, men med förklaringar, för utan dem kan vi inte förbinda oss med materialet. Alla dåvarande kabbalister var skickade till vår värld ovanifrån, varje kabbalist hade ett mål, en bestämd uppgift. Och denna kedja av kabbalister slutar med Baal HaSulams son – rav Baruch Ashlag.

Därför kallas gruppen ”Bnei Baruch”, ” Baruchs söner” – han var ju den siste kabbalisten som för oss öppnade kabbala ”ovanifrån ner”. Efter honom stiger inga själar ner till vår värld som fått kabbala ovanifrån för vår utbildning. Och nu står vi framför Skaparen i början av en ny, sista etapp av korrigering av världen – och det är möjligt bara genom uppstigningen av själar nerifrån upp.

 

Går jag framåt?

15.01.01 Förnimmelsen av tillhörighet till andlig upphöjning är en subjektiv förnimmelse, den kan vara falsk. Eftersom kabbala sysslar med de viktigaste ting, när människan stöter ihop med den kan hon inte lämna den eller erkänna att hon lämnat kabbala, därför att hon med det erkänner att hon är ”ett djur” som är begränsat, med bara denna nedriga världs ramar. Därför, även om en människa lämnar kabbalastudierna tror hon att hon inte gjort det, utan att hon ändå tillhör den högre rörelsen.

Jag får telefonsamtal från människor som jag inte har sett på 3-4 år och de känner sig som att de lämnat kabbala bara för en minut, gått ut från en lektion för att röka en cigarett och komma tillbaka. Så känner de… Det vill säga att de känner att de är med mig i processen.

Vi menar inte hela skapelsens naturliga utveckling som rörelsen till målet, till den högre välden. För oss är sådan ”framgång” lika med vila. Vi bedömer framgång enligt mängden av tillståndförändringar. Om en människa befinner sig i ett tillstånd en lång tid, det spelar ingen roll om det är ett bra eller dåligt tillstånd, då är det ett dåligt tecken. Hon måste öka sina ansträngningar, göra allt hon kan för att se förändringar.

Men man kan få ett sådant tillstånd att man inte kan komma bort från det vad man än gör. Det vill säga, resultaten (förändringarna) motsvarar inte alltid ansträngningarna, trots att de är det enda kriterium som visar om det finns framgång eller inte. När Skaparen öppnar människans ögon, när hon börjar förnimma Skaparen, kommer i kontakt med Honom, när det finns ett svar – då kan man tala om förändring av tillstånden. Men utan det kan jag inte kontrollera var jag befinner mig och vad jag uppnått, som det sägs: ”Igoti ve marati – tamin” (”Den människa som säger: ’Jag ansträngde mig och fann’ – ska man tro.”)

Om du inte funnit – då ska du veta att du inte ansträngt dig. Hur vet människan om hon anstränger sig överhuvudtaget, hon förnimmer ju allt mer ”dåliga” tillstånd under sin utveckling, under sina studier… Och först i slutändan hittar hon Skaparen. (Titta i Introduktion till studiet av de tio sefirot”, s.40)

 

Det bästa och säkraste tillståndet

En människa ska alltid befinna sig i tillstånd där hon känner att hon tappat någonting. Även om hon befinner sig i ett bra tillstånd måste hon tänka att hon missat någonting. Då pushar detta människan till nya uppgångar utan fall. Och i ett bra tillstånd ska man hitta brister som man kan utnyttja för att komma närmare Skaparen.

Om en människa gör så, då faller hon inte och detta goda tillstånd blir ett trappsteg för vägen uppåt. I en grupp ska det inte finnas uppgångar och fall. I en grupp anstränger sig människorna hela tiden för att gå framåt och med det ger de gruppen en jämn framgång utan fall och uppgångar. Och det är det bästa och säkraste tillståndet från vilket man kan hämta krafter och från vilket kan man stödja sig.

Som i Baal HaSulams exempel: när man dansar i en ring och en människa sätter sig, då hoppar en annan upp och tillsammans har de en organiserad dans och allmän glädje. Därför håller vännerna människan i gruppen även om hon befinner sig i ett dåligt tillstånd, därför att de befinner sig i uppgång under samma tid, gruppens gemensamma kraft tillåter inte människan att sänka sig djupare i negativa tillstånd utan de ger henne den nödvändiga kraften för att komma ur det dåliga tillståndet.

 

Psalmer är sånger till Skaparen  

16.01.01 Kung David motsvarar en gemensam malchut (malchut kladid). Därför är han melech, kungen (från ordet malchut – kungadöme). Och därför erövrar han och underordnar alla grannstater, med det förebådar han det slutliga underordnandet av de egoistiska egenskaperna av altruistiska egenskaper. Han krigade hela sitt liv.

Kung Shlomo (Salomon), Davids son, levde hela sitt liv i fred, i lugn (Shlomo är från ordet ”Shalom” – fred). Men David hade inte ett enda lugnt ögonblick i sitt liv, antingen han gömde sig eller krigade…

Det som David skrev i sina Psalmer (Telim) – det är hans inre arbete, hans nivåer, som han själv uppnått. Han beskrev i sina Psalmer alla de andliga tillstånd som han gått igenom. Vi ser att den största delen av Psalmerna är sorgsna, det är som ett rop till Skaparen på hjälp. Men en del av dem är tacksägelsesånger till Skaparen. David gick igenom alla tillstånd från malchut till keter, därför innehåller hans Psalmer alla tillstånd som en människa kan gå igenom under sitt liv. Därför läser vi och hela mänskligheten, även folk från andra trosbekännelser, Psalmerna, därför att Psalmerna är sånger till Skaparen.

Hur ska man läsa Telim? – I små portioner. En mening eller två på en sida som man öppnar på måfå – och man ska tänka igenom tillståndet som beskrivs i dessa meningar. Självklart är alla tillstånd som beskrivs av David andliga, och inte materiella, men människor tror att Psalmerna beskriver materiella, yttre omständigheter.

Om en människa är död inuti, andligt död, det vill säga inte går igenom inre förändringar, utan alla förändringar som händer med henne är ytliga, materiella, då ser hon svar i Psalmerna som är ”ytliga”. Men i princip är alla tillstånd som beskrivs i Telim andliga, inre tillstånd.

Baal HaSulam var sjuk en gång och en läkare var kallad till honom. Läkaren undersökte honom och gav rådet att vila och avstå från intellektuellt arbete med studier. Han sade att istället för tunga böcker kan Baal HaSulam läsa ”någonting lätt”, till exempel, Telim. När läkaren lämnade den sjuke sade Baal HaSulam: ”Han tror att läsa Telim är ett lätt arbete!”

 

Vad kan en ängel?

16.01.01. En själ består av kelim de kabbala (viljan att ta emot), änglar är kelim de hashpaa (begäret att ge). Om änglar bara har kelim de hashpaa, kan de göra något arbete? Kelim de hashpaa betyder att kärlen inte vill ta emot någonting – chafetz chesed. Vad kan en ängel göra med det? Skillnaden mellan kelim de kabbala och kelim de hashpaa ligger inte i kraften hos den handlingen som en människa eller en ängel kan utföra. En ängel kan arbeta med alla krafter som finns i världsalltet, med alla utan undantag. Men han släpper dem inte igenom sig själv, han njuter inte av dem. Men människan, vad hon gör, är att inte arbeta med kelim de hashpaa, utan hon använder sina ursprungliga kelim de kabbala fast i en form av givande.

En människa har inga andra kelim, förutom kelim de kabbala. Även om hon har begäret att ge (lehashpia), ger hon det som finns i hennes kelim de kabbala, hennes förnimmelser. En ängel har en total frånvaro av varje sorts inre förnimmelse av njutning. Det är en yttre kraft i relation till kelim de kabbala, som hör till den verkliga, allt förnimmande skapelsen.

Trots det kan en ängel använda de största naturkrafterna. Man ska inte tro att en ängel bara har små obetydliga krafter om den bara använder kelim de hashpaa. Nej, en ängel kan arbeta med mycket stora krafter.

Eftersom änglarnas begär är begär med en liten aviut, hör de inte till den centrala punkten, de behöver inte korrigera sig utan de ansluter sig till människan och hjälper henne att korrigera sig. En människa är ett kli de AHa”P , lev ha even , ratzon lekabel, egoism, och alla andra krafter förutom människan tillhör olika typer av givandets krafter, galgata ve einaim.

När en människa ansluter till sig yttre krafter – djurs, fåglars, fiskars, växters, stenars begär, det vill säga de icke levande, vegetativa och djuriska nivåerna – ökar hon med det sitt klis möjligheter och kan använda mer kelim de kabbala som ansluter sig till kelim de hashpaa. Och på så sätt kan en människa gå framåt.

Änglar finns för att hjälpa människan. Människan måste korrigera sin AHa”P, lev ha even, förutom människan finns det ingenting som ska korrigeras. Utan människan finns inte Godhet och Ondska. Om man inte har fri vilja och alla handlar enligt naturlagar som Skaparen upprättat, då finns inte bra och dåligt. Godhet och Ondska existerar bara i relation till människan eller i relationen mellan människan och den Högre makten.

 

Vad betyder sönderslagningen av kelim?

17.01.01. AHa”P de Zeir Anpin – kodesh (helig). Han gick inte sönder. Har ni hört någon gång att man behöver korrigera kelim de Zeir Anpin?... Men ZO”N de nekudim gick ju sönder under sönderslagningen av kelim Zeir Anpin och Nukva!... Vad var det som gick sönder egentligen?

Vi säger att masach gick sönder, masach var mellan dem. Varken Zeir Anpin eller Nukva gick sönder utan masach som var mellan dem gick sönder. Kontakten mellan den som ger och den som tar emot gick sönder. Mellan Zeir Anpin (Skaparen) och malchut (summan av alla själar). Förbindelsen mellan dem förstördes – en så kallad ”kotel” (en vägg), som skiljer en från en annan, men den förbinder dem också.

Vad förstår vi med uttrycket ”kelim gick sönder”? Det är avsikter (kavanot, skärmar) som gick sönder, kontakten gick sönder. Själva kliet (begäret) kan inte gå sönder! Skärmen arbetar i riktning mot den Högre, Givaren, Skaparen. Och den gick sönder. Till exempel ”al menat lehashpia” (”för givarens skull”) förvandlades till sin motsats ”al menat lekabel” (”begäret att ta emot för sin egen skull”). Just detta är sönderslagningen – shvirat ha kelim.

 

Tre linjer

22.01.01. Rabash, Bamidbar: det finns en klipa (mörka krafter – okorrigerade begär) av den högra linjen och det finns en klipa av den vänstra linjen. Klipa från höger är när du känner att du har allt, du har fått allt du ville. Klipa från vänster är när du känner att du inte uppnått någonting och aldrig kommer att uppnå någonting. Vad betyder mellanlinjen – det är ett tillstånd när jag använder den högra linjens krafter för att med hjälp av tro över förnuftet övervinna den vänstra linjens krafter, det betyder att man kopplar (hitkalelut) båda linjerna, det vill säga att ta emot med avsikten att ge (lehashpia).

Till exempel, en människa arbetar med den vänstra linjen en halvtimma per dag. Om hon ansträngt sig tillräckligt under denna halva timma kan hon arbeta med sin AHa”P. Låta alla tankar inom sig som är ”emot Skaparen” flyta fritt, och förstå att även om jag ber Skaparen om hjälp i mitt andliga arbete, men istället för framgång förnimmer att Skaparen ”kastar” mig långt bort från Sig, måste jag förstå att Han drar mig till Sig Själv, trots att jag förnimmer avstånd. Och om jag förstår det kan jag gå framåt.

 

 

 

Hjälp Skaparen

26.01.01. En människa måste ge möjligheten till Skaparen att påverka henne… Vi deltar i Skaparens arbete (avodat haShem). Inte utan orsak kallas det Skaparens arbete och inte människans. Människan som är i stånd att delta i detta arbete, deltar genom att hon ger möjlighet till Skaparen att påverka henne. Och med hjälp av det går hon framåt. Även den människa som inte kan läsa utan bara lyssnar, även den som inte kan lyssna utan bara är närvarande deltar i Skaparens arbete. Det är för det första. För det andra: måste en människa ge samtycke att inte ta emot njutningar, därför att när hon tar emot njutningar kan hon inte undvika att tänka på dem och inte arbeta för njutningens skull. I de andliga världarna finns stora njutningar som är dolda från oss tills vi kan avstå från dem.

Vi har inget val därför att vi är gjorda av ratzon lekabel (begäret att njuta). Först måste vi avstå från uppfyllelse av begäret att njuta. På så sätt har vi möjligheten att gå framåt inte för njutningens skull utan för sanningens skull. Det är inte lätt, men möjligt… Från början strider denna väg mot vårt förnuft och våra känslor… hur kan människan gå denna väg?!

När människan inser att alla hennes tankar och känslor bara beror på begäret att njuta (ratzon lekabel), som är hennes kärna, inser hon att lösningen ligger utanför, i Skaparen. Denna lösning bär inom sig nerstigandet ovanifrån av korrigerande Ljus (ha maor ha mahzirle motav). Och då ger människan sitt samtycke i förnuft och förnimmelser till att hon ska gå givandets väg och inte ta emot njutningar. Hon ger Ljuset möjlighet att korrigera henne. Hur arbetar Ljuset? Vi förnimmer inte det. Vi förnimmer bara verkan av Ljusets påverkan när vi så småningom börjar förstå mer och inser vad som händer med våra egenskaper.

 

Hela vårt arbete

26.01.01. Vi behöver inte oroa oss över påverkan på begäret att njuta – ratzon lekabel. Det är Skaparens arbete att korrigera det. Han skapade det och bara Han kan styra det. Om jag befinner mig under makten av ratzon lekabel, hur kan jag överhuvudtaget påverka det? Hela jag är ju ratzon lekabel. Det finns ingen möjlighet att jag påverkar det utan det påverkar mig.

Skaparens egenskap finns inuti ratzon lekabel och den livar upp ratzon lekabel. Det sägs: ”… Om en människa försöker befria sig (lishbor) från ett begär får hon två andra begär istället.” För att människan inte ska rikta sin uppmärksamhet på hur man påverkar ratzon lekabel utan hon måste vända sig till Skaparen. Vårt arbete består av att vi vänder oss till Skaparen för att Han ger oss en annan natur, därför att vi inte kan ändra någonting själva.

Hela vårt arbete är att förstå det och när människan förstår det, vänder hon sig till Skaparen och ber Honom att ändra henne. Och Skaparen ändrar människan litegrand. Efter det iakttar människan förändringarna, ger dem rätt värdering, och ber efteråt igen att Skaparen ska förändra henne. Och igen ändrar Skaparen henne litegrand. Och det fortsätter tills människan blir som Skaparen.

Hur vet människan vad, och vilka förändringar, hon ska be Skaparen om? Skaparen uppenbarar sig successivt för människan och därför vet människan vad hon ska be om. Och människan ber oavsett smärtan, begäret att njutas motstånd: ”jag vill att denna del av mig ska bli samma som hos Dig”. Och ju mer Skaparen korrigerar människan desto mer blir människan lik Skaparen och människan förenar sig med Skaparen och får evighet och fullkomlighet.

 

Plötsligt öppnar sig Gudomligheten för oss

02.02.01 I ett av livets ögonblick börjar Skaparen för människan öppna andlighetens viktighet. Plötsligt öppnar man för människan genom radio eller en artikel, det spelar ingen roll genom vad, att det finns en lära som besvarar människans djupaste frågor.

Människan hade tidigare hört om andligheten, hon hade någonstans läst om den andliga världen, men hon hade inte fått något gensvar i sitt hjärta – tills hon ovanifrån fick förståelsen för andlighetens viktighet, människan fick lite Ljus ovanifrån och hon fick samtidigt förståelsen av den andliga världens viktighet jämfört med vår värld.

Med en viss grad av sitt naturliga begär att njuta, med vilket människan föds, börjar hon sträva efter andligheten, likt hon förut var van att sträva efter njutningar av vår värld, och nu strävar hon på samma sätt efter andligheten.

Men strävan efter andligheten måste vara personlig. Vad betyder det? Från början väcker man hos människan ovanifrån känslan av andlighetens vikt, människan får ovanifrån hitorerut (uppväckande). Den första etappen avslutas. Efter några månaders studier, beroende på själen och vilken energi och kraft människan lägger, börjar hon ”falla” (”mekabel jerida, ”)(får fall), det vill säga hon börjar falla, ovanifrån börjar man sänka människan.

Vad är fall för någonting? Det som var så viktigt från början blir plötsligt oviktigt, människan befinner sig plötsligt i mörker, vill inte göra någonting för andlighetens skull, ingenting är viktigt varken i denna värld eller i den högre världen. Vad vill Skaparen med det? Att människan själv inom sig ska utveckla viktigheten av andligheten. För att hon inte ska springa mot andligheten bara för att hon fått upplysning ovanifrån, så att människan inte ska sträva som egoist att jaga andligheten därför att hon tror att den är mer värd, viktigare nu och därför anstränger sig, utan hon ska själv inom sig utveckla viktigheten av andligheten.

Allt detta finns tills vidare inuti hennes egoism. Men detta liknar det som blir i framtiden al menat lehashpia – för givandets skull. För att människan ska sträva efter andligheten, inte för att Ljuset lyser för henne, inte för njutningens skull, utan därför att hon vill lehashpia – ge. Successivt får människan ovanifrån en bok, en grupp, en rav så att hon återfår viktigheten av andligheten och viljan att fortsätta anstränga sig för att uppnå den.

 

Och igen springer man framåt…

Och igen får människan slut på bränsle, bilen stannar… igen känner hon fall, allting är dåligt: i hjärtat och med kroppen känner hon sig svag och sjuk…

Och vad behöver man då? – öka känslan av andlighetens viktighet, för att man har livets mål, varför man existerar, vart man går. Innan människan får viktigheten av andligheten som mognar inom henne kan det gå flera år, men ingenting kommer att hjälpa om hon inte inom sig bygger ett inre värderingssystem och ett yttre system som är en grupp, böcker, och lärare. Fram till dess kommer hon att vara på fall med vilket hon inte kan få bukt tills hon bygger detta system som kommer att tillåta henne att komma ur fall och gå framåt, kontrollera sin väg när hon kan styra sig själv.

Därför är det viktigt att inom sig bygga förståelsen av andlighetens viktighet. För när människan faller, tappar hon känslan av andlighetens viktighet, då har hon människor från vilka hon kan få energi, den energi som hon förberedde för sig själv i förväg.

Och när hon befinner sig i tillstånd av uppgång måste hon sörja för att det finns bränsle i tanken för hennes vänner som kanske behöver det idag, därför att de befinner sig i ett dåligt tillstånd.

Om du inom dig kan bygga ett sådant system kommer du att gå Torans väg. Om du inte kan bygga ett sådant system kommer du att gå lidandets väg. Eller mitt emellan, lite grand går du Toras väg och lite grand lidandets väg. Du kommer gå framåt ändå. Och du kommer att få fall när du kommer att känna att du inte är i stånd att göra någonting, att det inte finns någonting i världen som hjälper dig mot dessa fall och visar att andligheten är viktig. Och ingenting lyser för dig – inga böcker, inte rav, då börjar man pusha på människan ovanifrån med hjälp av lidande, man visar för människan att utan andligheten finns inget liv. När man ovanifrån ser att människan haft tillräckligt med dåliga tillstånd börjar man dra ut människan från fallet.

Det pågår fram till att du får förståelsen att det är nödvändigt att bygga ett system som drar ut människan från mörkret en gång för alla. Vad är det som finns kvar för alltid? Varför behöver Skaparen att du själv inom dig bygger förståelsen av Honom och inte att Han själv öppnar det för dig. Behöver Han att du ber Honom om det? Detta ger människan möjligheten att inom sig börja bygga givandets system – maarechet hashpaa för att människan med hjälp av det ska kunna få krafter att gå framåt.

Idag är det bara begäret att ta emot som finns: om Ljuset lyser för mig, då känner jag att jag behöver andligheten, efteråt lyser Ljuset för mig i det materiella och jag tror att det materiella är viktigt. Och när Skaparen ser att människan begripit allt: fall och uppgångar, att hon förstår andlighetens viktighet, att det är det enda som kan rädda henne om människan uppnår ett sådant tillstånd, då öppnar Skaparen för henne inträdet i den andliga världen.

Och där börjar människan begripa andlighetens viktighet i sina nya begär – kelim al menat lehashpia. Och innan man går över machsom sker en kalkylering vad som är viktigt: andligheten eller det materiella. Skaparen eller denna värld. I vår generation kan varje människa som får begäret efter andligheten uppnå den och komma fram till tillståndet av fullständig korrigering ”gmar tikkun”.

Det finns inga förbud att studera kabbala och alla kan studera den. I generationerna som fanns innan oss fick bara enstaka människor begäret efter andligheten, nu får fler människor det, tusen och åter tusen. Det är inte miljoner och miljarder ännu, men processen har redan startat. Och om en människa fått begäret efter andligheten betyder det att hon kan uppnå personlig korrigering under loppet av ett liv – allt beror på människans ansträngningar.

 

Hur organiserar man sitt liv?

När en människa befinner sig i ett fall, kan hon inte göra någonting, därför att hon inte får någon hjälp ovanifrån. Det enda som människan kan göra är att bygga sitt liv på så sätt att hem, arbete, familj, fru, barn och gruppen – allt förbinder människan till en mekanisk ordning, ett system som liknar en klocka. Så att systemet pushar på människan, tvingar människan att gå upp tidigt och lyssna på lektioner så att människan vet att hon måste göra fysiska handlingar.

I ett sådant tillstånd existerar hjärtat och huvudet liksom inte utan kroppen, och människan gör allt som är nödvändigt och tack vare det reser sig människan från fallet och fortsätter framåt. Om en människa inte förbinder sig själv med denna process, detta system, då varar fallet i flera år tills människan ovanifrån får hjälp att komma tillbaka till andligheten.

Det som är viktigt under ett fall är att man använder det system som man bygger under uppgång. I vår grupp finns en människa som ser till att om någon inte kommit till lektionen, 5 minuter efter lektionens början ringer den ansvarige människan hem till den människa som inte kommit till lektionen, och frågar den frånvarande människan vad som hänt och om man ska skicka en bil för att hämta henne.

Varje gruppmedlem måste ha en skyldighet som tvingar människan att göra någonting för gruppen en eller två gånger per vecka. Utan det varar nedgångarna längre.

 

Vad betyder ”bra” och vad betyder ”dåligt”?

Under ett fall måste vi arbeta som ”åsnor” (”åsna” på hebreiska är chamor, som har samma rot som ordet ”materia” – chomer). Vad är ett fall och vad är en uppgång, vad är dåligt och vad är bra – det bestämmer människan själv för sig själv. Och i själva verket kan det bli tvärtom, om det som människan tror är dåligt är bra och det som människan tror är bra är dåligt.

Innan människan träder in i andligheten, förnimmer hon allt annorlunda, inte som det är i verkligheten. När mår jag bra? – när det är skönt för min egoism! När Ljuset lyser för mig ovanifrån och jag förnimmer att andligheten är full av njutningar – mår jag bra. Och Skaparen är god! Varför? Därför att jag får från Honom.

Är det rätt värdering av tillståndet? Denna värdering är falsk, egoistisk, jag mäter allting i relation till mig själv och inte i relation till Honom, och så värderar jag allt i vår värld. Om vi bestämt att egoismen (ratzon lekabel) är en falsk och tillfällig egenskap, vad är det då i så fall med det som är bra? I verkligheten är det min egoism som mår bra och inte jag. Om jag skulle värdera allt enligt begäret att ge (ratzon lehashpia), då skulle jag förnimma allt annorlunda: det som jag förnimmer som bra är dåligt och det som jag förnimmer som dåligt är närmare andligheten.

Därför, innan människan gör tzimtzum på sig själv, innan hon kommer ut från sig själv, från sina egoistiska beräkningar och begär, för att se sig själv utifrån – innan dess kan hon inte rätt värdera något av de tillstånd i vilka hon befinner sig.

Det liknar ett litet barn som kräver: ge mig! Men en vuxen människa ser om det är bra, hon bestämmer själv hur hon ska agera, hur hon ska handskas med barnet. På samma sätt är vi om vi skulle kunna se oss själva med ”vuxna” ögon, vad det är som är bra och vad det är som är dåligt, då skulle vi veta vad man ska göra. Och denna möjlighet att se objektivt på saker kan bara en skärm ge.

När en människa stoppar sig själv, gör tzimtzum, då kan hon se sig själv objektivt och komma till rätt lösningar. Beträffande vilken punkt kan människan värdera sig själv? Beträffande skapelsens mål.

Det är ett nytt mått som man värderar sig själv och omgivningen med, som vi inte förstår nu. Och det är inte tillräckligt att säga att det måttet är motsatt det som vi ser nu. Man kan värdera sig i relation till skapelsens mål först efter att vi börjar förnimma skapelsens mål inuti oss själva, det vill säga efter att vi går över machsom.

 

Vad betyder att gå över machsom?

Att få en förnimmelse av Skaparen. Förutom förnimmelser av denna värld får människan en förnimmelse av Skaparen. Det vill säga hon får två beröringspunkter och kan se en punkt i relation till en annan.

Innan dess kunde människan inte ens se den ena av punkterna, eftersom man bara kan få kunskap om man har någonting att jämföra med. Därför säger vi att människan befinner sig i mörker. Varför i mörker? Därför att hon inte kan urskilja någonting. Om man befinner sig på en svart plats, vad kan man urskilja då? Man behöver också en vit plats för att kunna urskilja någonting.

Man behöver två beståndsdelar: Skaparen och skapelsen. Om du inte har en av de beståndsdelarna kan du inte se någonting. Om du bara har en förnimmelse av Skaparen är du som en ängel. Hans kraft finns bara i andligheten, den kan inte göra någonting – det är bara en kraft och ängeln kan inte göra korrigeringar. Man kan gå framåt enbart om man har två beståndsdelar.

Den förberedande perioden kallas ”Zman haAchana” – det är den tid då människan bara förnimmer vår värld och strävar efter att närma sig den andliga världen. Det är som dagis. Innan man får korrigerade egenskaper får man inte träda in i andligheten, för att inte tillfoga sig och andra skada. Därför får vi inte komma in i den andliga världen, vi får inga krafter för att göra andliga handlingar som styr vår värld.

Först när vi blir vuxna och får en ansvarskänsla får vi möjligheten att se och handla, innan dess kommer vi att bli pushade genom lidande till detta tillstånd, därför att kroppen inte vill röra på sig. Allt som omger mig: människor, system och relationer är skapade bara för att pusha mig till skapelsens mål.

Om jag inte använder allt jag har, alla mina egenskaper, karaktärsdrag och möjligheter och inte utnyttjar hela världen – då räknas det som att jag inte har byggt ett system för att uppnå framgång. Och när människan då kommer in i andligheten har Skaparen en sträng beräkning med henne.

Det sägs att människan måste ta på sig hela samhällets lidande och då kommer hon att förtjäna belöning, därför att man bara kan ha framgång med hjälp av omgivningen. Därför kan den människa som stänger in sig själv i ett berg, i ensamheten, inte gå framåt, därför att hon separerar sig själv från omgivningen.

 

Vad ska jag ge till gruppen?

04.02.01. Människan har fri vilja bara i valet av den omgivning i vilken hon kommer att befinna sig. Men vad ska man göra om en människa ovanifrån inte fått några valmöjligheter? Vad ska hon välja då? En själ befinner sig i människokroppsbeklädnaden, den har ett reshimo (från ordet ”roshem”, skriva, det vill säga skriften av det som själen måste komma ihåg) av var någonstans den befinner sig, från vilken nivå den steg ner till denna värld.

I samband med dessa reshimot strävar själen efter att komma tillbaka till den nivå där den befinner sig utan kroppen och trots kroppen. Uppnår själen denna nivå får den 620 gånger mer uppenbarelse, förening med Skaparen, njutningar.

Reshimot är klädda i olika levushim (”levush” – kläder, beklädnad), begär. Det kan vara begär efter kunskap, makt, djuriska njutningar. Och när människan befriar sig från dessa levushim genom lidande börjar hon förnimma verkliga reshimot och så småningom hittar hon en omgivning, kommer till en grupp, ett annat samhälle som är närmare kabbala.

Relationen mellan människan och gruppen ska byggas å ena sidan genom lemala me hadaat (över förnuftet). Ta allt som gruppen erbjuder och man ska ta allt därför att det inte finns någon annan plats där människan kan ta någonting, och därför att gruppen är den högre. Allt som vi tidigare fått från dagis och vidare måste man förkasta hjärtlöst, och allt som gruppen ger ska man ta till sig, suga i sig.

Å andra sidan, här finns motsägelsen att man ska sträva efter att ge till gruppen så mycket man kan, allt som står i ens makt, för att gruppen ska kunna fungera på bästa möjliga sätt – man ska förstärka varje individ som strävar efter Skaparen. Det liknar en motsägelse när vi på morgonen måste säga till oss själva: ”Im ein ani li mi li” (om jag inte gör någonting för mig själv, vem gör det då?). Man ska göra allt som krävs, som om allt beror på oss, och på kvällen när allting är gjort ska man säga: ”ein od milvado” (det finns ingen annan än Han). Detta innebär att om jag hela dagen skulle ligga på soffan skulle Skaparen göra det som jag har gjort ändå, därför att Han redan visste vad som skulle hända med mig och mina handlingar.

På samma sätt är det här: människan måste med slutna ögon ta gruppens åsikter utan att diskutera, men samtidigt måste människan anstränga sig att ge allt till gruppen, för att ha sin roll i gruppen.

 

Hans hjärta bestämmer vad jag ska göra

04.02.01. Om du vill veta hur man accelererar processen, det vill säga utan att vänta på lidandet som kommer till dig bara för att pusha på dig, det vill säga, om du inte vill gå lidandets väg utan Ljusets väg, då måste du veta att budord (mitzvot) gentemot min vän är viktigare och effektivare än budord gentemot Skaparen.  Med budord menas här handlingar som hjälper människan att resa sig till Skaparen.

Varför? Därför att hashpaa (givande) för dins väns skull leder oss till givande till Skaparen. Men det är omöjligt att först ge till Skaparen, innan man ger till sin vän. Då är det lögn, när människan tror att hon kan övergå från omsorg om sig själv till givande till Skaparen.

Hur kan man förklara vad givande till vänner betyder (hashpaa le chaver)? Att ge till vänner betyder att jag inte förnimmer mig själv, utan jag förnimmer det som min vän känner, hans begär. Som om jag befinner mig inuti honom och hans hjärta bestämmer vad jag ska göra. Mitt hjärta är min egoism (ratzon lekabel). Hans hjärta är hans ratzon lekabel.  Jag lämnar nu mitt hjärta, avstår från mina begär för att tillfredställa min väns hjärta. Och det min vän vill, det gör jag som om det är mitt eget begär. Detta kallas att ge till vänner.

Hur kan du veta vad din vän vill? Genom att man klär sig själv i hans hjärta. Vad betyder lehashpia (att ge)? Att man uppfyller hans begär, hans ratzon. Och man ska uppfylla hans begär, inte vad du tror att han vill, utan det är när man gör någonting i överensstämmelse med hans hjärta.

Och du ska inte fråga honom, utan du ska känna vad han vill. Men hur kan jag uppfylla hans hjärta om jag inte ens kan uppfylla mitt? Om jag inte har tillräckligt med krafter för att göra det? Men vem har sagt att du ska sträva efter att uppfylla ditt hjärta?

Vi talar om hur vi lösrycker oss från våra begär – det kallas givande till Skaparen. Givande (hashpaa) kan inte finnas där det finns mottagande (kabbala). Antingen det ena eller det andra. Och vad händer om du så länge inte kan göra det? Att kunna veta om det – det är en särskild möjlighet som är given för de utvalda, och det som förnuftet inte kan göra kan tiden …

 

Ett vist hjärta

07.02.01. Sker rättfärdigande av Skaparens handlingar med hjälp av förnuft eller känsla? Till känslor hör förnimmelse av njutning eller lidande. Alla andra definitioner hör till förnuftet. Vi säger: ”hjärtat förstår” (halev mevin).  Det är föreningen av två linjer: klargöringen av hur människan inom sig kan förena Skaparens och skapelsens egenskaper, om människan kan rättfärdiga Skaparens handlingar. När en människa förnimmer lidande, kan hon inte rättfärdiga Skaparen. Detta är mellantillståndet. Det är omöjligt att känna en sak och med förnuftet lösa andra saker. Här pratar vi inte om masachim: det är omöjligt att njuta av lidande. Människan behöver andra korrigerade kärl (kelim) för att förnimma njutningar i dem! Nu uppfattas givande som döden för oss. Man ska skaffa sådana kelim där möjligheten att ge uppfattas som en gåva och njutning. Bara i sådana kärl kan människan rättfärdiga Skaparen.

 

Arbete med begär

07.02.01. Att gå framåt betyder att man använder två egenskaper samtidigt: Skaparens och skapelsens. När behöver jag Skaparen? När jag iakttar några villkor. Jag måste kontrollera mig själv under några månader och känna att jag inte är i stånd att göra en enda handling utan Honom. Att denna handling är nödvändig för mig och Skaparen är skyldig att hjälpa mig, det spelar ingen roll hur. Jag måste komma fram till ett sådant tillstånd om vilket det står skrivet: ”och Israels söner skrek av detta arbete”.

Denna process tar en lång tid och kräver stora ansträngningar och tålamod. Tills ett ”under” händer – Skaparen uppenbarar sig för människan och ger henne krafter att göra nödvändiga handlingar. Till slut kommer människan att ha båda egenskaperna, Skaparens och skapelsens, och kommer då att kunna göra de nödvändiga handlingar som kallas ”den tredje linjen”.

Men om människan inte arbetar emot sina begär har hon inga fall, därför att hon inte arbetar med Ljuset som ”sänker” henne till tillståndet av ett fall. En religiös människa är van att utföra bestämda budord, ritualer. Dessa människor får några handlingar med sig via sin uppfostran och de anser att dessa handlingar är naturliga, som det sägs ”vanan blir en andra natur”.

En annan del av handlingarna, mitzvot, gör de därför att de blivit tillsagda att om de gör dessa handlingar kommer de att få belöningar. Och deras ratzon lekabel (begär att ta emot) kommer aldrig att växa, därför kallas de domem de kdusha – helig icke levande. Och detta kallas arbete inom en linje.

Vad betyder arbete inom två linjer? Människan strävar efter att följa den högra linjen och hennes vänstra linje växer hela tiden, vilket sänker människan tills hon får hjälp ovanifrån och får Skaparens uppenbarelse.

 

Ömsesidig förening (hitkalelut)

08.02.01. Hela själen är delar av en och samma själ. Men eftersom vi är okorrigerade kan vi inte förnimma det. En grupp måste vara som enhet, som en kropp. Huvudet tänker, benen går, huvudet ska inte gå och benen ska inte tänka. Vilken njutning upplever min hand när jag ser eller hör? Men som vår kropp, så också en andlig partzuf – det är en enhet därför att alla partzufens 10 sefirot, eller alla delar, arbetar som en enhet. Varje del kompletterar de andra delarna och kan inte existera utan dem.

Alla själar måste till slut komma till fullkomlighet och komplettera varandra. Det finns ingenting som är skapat i onödan utan ett mål. Ingen del ska ersätta andra delar. Varje människa måste korrigera sin del i det gemensamma systemet. På samma sätt är det i gruppen. Det finns kloka människor, det finns mer känsliga människor, det finns mer utvecklade människor och det finns mindre utvecklade människor. Någon utför ett arbete, en annan utför ett annat arbete. Vi måste sträva efter att gruppen ska bli som en enhet. Då spelar det ingen roll om någon vet mindre, förstår mindre eller till och med gör mindre. Det varje människa gör, gör hon för alla. Och då kompletterar gruppen och alla får från den. Det kallas ömsesidig förening (hitkalelut). Men detta kräver stora ansträngningar av människan. Om hon arbetar för att förena sig med gruppen, då behöver hon inte arbeta mer med annat.

 

Skaparen har ett mål

Vad innebär det att man utför Tora och Mitzvot? Det finns malchut, ratzon lekabel, kärl, själ, skapelse – det spelar ingen roll hur vi kallar den. Skapelsen har ett mål. Å ena sidan att förverkliga Skaparens vilja – att ta emot njutningar, Ljus. Och å skapelsens sida – förena sig med Skaparen genom sina egenskaper. Förena sig med Skaparen genom sina egenskaper betyder att lära sig att ta på sig Skaparens egenskaper. Skaparen har 620 lagar, egenskaper. Och skapelsen måste utföra alla dessa lagar. Varje Skaparens lag eller lag av andlig natur kallas ”mitzva”. Att utföra dessa 620 lagar kallas att utföra 620 mitzvot. När skapelsen utför alla mitzvot blir den lik Skaparen genom sina egenskaper. Och det kallas ”dvekut”, förening, och det är skapelsens mål. Hur ska man utföra mitzvot? Med hjälp av avsikten (kavana) har skapelsen 620 begär. Vårt mål är att till varje begär lägga avsikten ”för givandets skull” (la menat lehashpia). Därför sägs det: ”mitzvot utan avsikt är som en kropp utan själ”. Det vill säga när man skaffar en avsikt till ett av de 620 begären så utför man ett av 620 mitzvot.

 

 

Från början befinner vi oss i lögn

09.02.01. Från början befinner vi oss i lögn. Vi ser det inte och förstår det inte och förstår inte vilka egenskaper har vi. Ett sant begripande av sitt tillstånd, vetskapen om var jag befinner mig – det är första steget. Om man går fram till en människa på gatan och säger till henne att hon befinner sig i en lögn, kommer hon att opponera sig eller åtminstone kommer hon att säga att hon befinner sig i en lögn bara en liten del av tiden, men att hon förstår och kontrollerar den. Men att hon befinner sig fullständigt i en lögn och inte inser det? Och även att hon inte vet var någonstans hon har rätt och fel? Människan kan inte tro på det, hon kan inte känna det och därför är dessa ord tomma för henne.

Vad ska hon göra? Till exempel kan hon gå med på det, men vad ska hon kunna göra? Om man för sig själv öppnar sitt tillstånd på så vis, kan man då komma ur det? När man inser sitt tillstånd, att allt som finns inom mig – mina tankar, prat, begär, beräkningar – att allt detta är lögn, att jag inte kan komma ur den, att jag inte har en enda sann tanke inklusive den som jag uttalar nu… jag kan begripa detta tillstånd bara om jag har en för människan främmande ”punkt i hjärtat”. Och den befinner sig utanför mig, utanför lögnen. En punkt som Skaparen gett mig. En gnista…

Från den gnistan tittar jag på mitt hjärta, på alla mina begär, på alla mina tankar och beräkningar, på allt detta tittar jag från min punkt i hjärtat (nekuda she ba lev). Och bara då kan jag se mitt hjärta, alla mina begär: djuriska begär, pengar, makt, kunskap – allt detta är lögn i relation till skapelsens mål!

Men det är inte bara en enkel lögn. Från ena sidan är det sanning. Jag vill äta, sova, göra någonting bra eller dåligt… Och inom vår världs ramar är allt detta sanning. I relation till vad är det lögn? Beträffande det verkliga målet är det lögn. Var någonstans kan jag uppleva det? Om jag har denna gnista som kallas säd av den kommande själen, om nekuda she ba lev visar sig, då kan jag i den förnimma att i relation till detta mål, i relation till denna punkt, är allt annat, hela mitt hjärta, lögn.

Det finns många villkor som är nödvändiga för att man ska uppnå detta tillstånd, när man kan se denna lögn, inse sitt verkliga tillstånd. Det är inte lätt. Men i det ögonblick människan ser det, räknas det som att hon kontrollerat sig själv, alla sina begär, och nu är beredd att gå över till andligheten, gå över till ett verkligt sant tillstånd, därför att hon undersökt alla falska tillstånd, kontrollerat dem, och fått erfarenhet av att arbeta med dem.

Människan arbetar vidare med sina begär, eftersom det bara var de Skaparen skapade, men människan använder dem i en annan form. Det är en process. Det är den svåraste etappen. Det kräver mycket tid att komma till det tillståndet. Denna etapp är den svåraste. Men i det ögonblick människan går igenom ett efter ett av alla sitt hjärtas begär mäter hon dem med ”sanningens punkt”, den enda sanna punkten – gnistan som finns i hjärtat, hon avslutar detta arbete och inträder i andligheten.

Så fort hon ser att det är en lögn fjärmar hon sig från det och kan inte längre leva med det. Människan stöter bort hela sitt hjärta och fäster sig vid ”punkten i hjärtat” – och detta kallas att hon börjar arbeta med det och att hon träder in i andligheten. Att inte vara på sitt hjärtas sida utan att ta denna ”punkt i hjärtats” sida, förena sig med den – detta kallas att gå över machsom, inträda i andligheten.

 

Vilken gåva ber människan Skaparen om?

11.02.01. Alla våra ansträngningar med att disseminera kabbala är för att uppnå ett tillstånd av ett barn som ber om en gåva. Vuxna har en känsla av skam och de har självkänsla och stolthet. En gåva kallas det som jag inte förtjänar, och jag har inget samband med det jag ber om.

Alla våra ansträngningar ska riktas så att vi förnimmer att vi måste få den andliga världen som en gåva. Varför måste den komma i form av en gåva? En gåva är när jag vet vad jag saknar, att jag inte förtjänar det enligt mina ansträngningar och förtjänster, att jag inte kan uppnå det med egna krafter, och att det bara finns en utväg, att be.

I denna bön finns ingenting av det som jag förtjänar, jag måste kräva: om Han vill kommer Han att ge, om Han inte vill ger Han inte. Denna bön är en bön för ett under. En gåva ber man om när man uppnår tillståndet att be och förstår att det kan vara en gåva utöver det man förtjänar.  En gåva är när ”jag inte förtjänar det”.

Om jag skulle ha haft ett riktigt begär… Men jag har inte kelim för det, jag har inget begär att få viljan att ge, jag har inget begär att Skaparen ska ge mig korrigering. Varför skäms man inte? När jag kommer till ett sådant tillstånd att jag inser att jag är beroende av Honom. Skaparen skapade mig. Han vill ge mig, Han strävar efter det som jag strävar efter. Man ska känna skam när man får allt förutom korrigeringen.

Du ber inte om att uppfylla dina kelim. Skammen som man känner i Oändlighetens värld kommer från känslan av att man tar emot från Givaren, den skammen hör till uppfyllandet av mottagande kelim. Men om människan ber om korrigeringen –framkallar det inte skamkänslan.        

Skamkänslan är förnimmelsen av att man tar emot från Skaparen när ens kli förnimmer Skaparen och förnimmer att det tar emot njutningar från Honom, när kli känner skillnaden mellan sina egna och skaparens egenskaper, det vill säga skillnaden i avsikten: vad tänker Han och vad tänker jag. Från denna skillnad föds skammen.

Om skapelsen ber Skaparen om korrigering finns i så fall ingen plats för skam. Tvärtom leder det till stolthet. Människan måste veta: att allt som hon får ovanifrån får hon i det mått hon kan tåla det. Hon får inte mer än hon har krafter att tåla det.  Hon får inte mer än ett steg, bara det som hon kan klara, hon ber om krafter för att komma upp till detta steg.

Man ska tro och veta att misslyckanden inte sker. Det händer när en människa ber om kelim de hashpaa. Hur kan människan be om kelim de hashpaa? Hon vet ju inte vad det är för någonting, hon har inget reshimo, ingen brist i det! Om jag inte vet hur, kan jag då gråta och be? Det är ju lögn.

Det ska vara en situation när jag uppfattat givande (al menat lehashpia), ruchaniut (andligheten), Skaparens egenskaper, korrigeringen. Om jag förnimmer det ovanifrån, om jag får det eller jag får reshimot som jag förut inte visste om – då kan jag be.

 

Har åren gått förgäves?

Vår värld kallas en förberedelsetid för inträde i den andliga världen, till verkligt arbete. Det kan verka som att förberedelsen tar tid. Förberedelsen är liksom tiden i skolan och universitetet, efteråt går man över machsom och har möjligheten till riktigt arbete.

Det är inte på det sättet. Vår värld motsvarar de andliga världarna. Därför måste vi gå igenom en sådan förbindelse att efteråt, efter machsom, på alla nivåer och steg i vilka vi reser oss, måste vi använda de situationer som vi gått igenom i denna värld, det vill säga under denna förberedande etapp.

Du tror att det sker onödiga händelser, att man ska glömma dem, och att de år som gått är förlorade. Men efter allt detta upptäcker du i den andliga världen att de var nödvändiga för dig, för att när vi kommer ihåg dem kan vi gå framåt i den andliga världen med hjälp av dem.

 

Vad innebär det att vara som Skaparen?

Skaparens arbete är det som vi behöver förnimma. Den Högre makten påverkar oss genom handlingarnas kedja, den leder oss till Hans mål. Vi måste förnimma Hans handlingar som Han utför över oss, men inte bara känna dem utan även rättfärdiga dem.

Detta betyder att vi måste komma fram till ett tillstånd där vi känner oss som ett vittne till Skaparens arbete, och detta är möjligt om vi kan rättfärdiga det.  Där du inte kan rättfärdiga Honom uppenbarar Han sig inte för dig och visar inte Sina handlingar, Skaparen visar Sina handlingar bara till den grad du kan rättfärdiga dem. Vad betyder att man rättfärdigar dem? Det betyder att om Han inte skulle göra det skulle du göra det istället. Detta betyder att vara som Skaparen.

Det är den frihet som skapelsen uppnår. Om jag uppnår tillståndet där jag rättfärdigar Honom i det mått att jag skulle ha gjort samma sak även före Han gjorde det, med det liksom går jag om Honom, Hans Handlingar. Han tvingar inte mig till dessa handlingar, men jag vill liksom själv utföra dem före Han utför dem.

På så sätt lyfter mig den fria viljan att välja ett steg högre än där jag skapades, jag liksom kommer in i ett tillstånd som var innan jag skapades. Och det finns ingen skillnad mellan ”jag” och ”Han” – Han gör eller jag gör, alla skillnader försvinner.

 

Omvägen

15.02.01. Uppgångarna och fallen fortsätter tills människan till slut uppfattar nödvändigheten att befria sig. Det kan ta lång tid, därför att människan inte har några krafter att själv bestämma när hon ska befinna sig i tillstånd av uppgång och när hon ska befinna sig i tillstånd av fall. Människan släpas efter av dessa tillstånd.

Människan rör sig enligt en naturlig förändring av tillstånd, som stenar i en flod.  Och hon är inte i stånd att påskynda sin utveckling därför att hon inte kan vända sig till Skaparen för att hon saknar tro. Vad kan man göra? Människan kan inte arbeta direkt med dessa tillstånd. Bara via en ”omväg”, när hon åstadkommer hårda villkor för sig själv, som tvingar människan att hela tiden befinna sig i en handling, som i sin tur kommer leda till att Skaparen påskyndar hennes utveckling.

Människan är inte i stånd att be Skaparen om att Han ska ge henne krafter att ge. Människan kommer till andligheten med hjälp av mottagande kärl (kelim de kabbala). Andligheten föreställs för människan som stor njutning som vi kan begripa i våra nuvarande kärl, liksom högaktning, säkerhet, glädje och så vidare.

Människan måste upptäcka att det hon önskar beror på Skaparen. Om en människa i vår värld vill få någonting, vet hon vad hon ska önska och från vem och hon anstränger sig själv för att uppnå målet. I andligheten är målet och Den på vilken målets uppfyllelse beror dolda för människan. Och alla handlingar som människan utför för att uppnå målet ska leda henne till vetskapen att allt beror på Skaparen. Och efter att människan ansträngt sig och upptäckt att hon själv inte är i stånd att uppnå målet ska hon skrika till Skaparen: ”Ge mig!” Människan skriker inte ge mig krafter att ge. Om detta kan människan be först när hon gått över machsom. Att gå över machsom betyder att man önskar att få andligheten från Skaparen, att gå från all menat lekabel (för mottagandets skull) genom haver kriat jam Suf till kelim de hashpaa.

Innan vi går över machsom är vi djur. Vi har inte kontakt med Skaparen, vi har ingen aning om var vi befinner oss, vi vet ingenting om andligheten. Men när Ljuset lyser på oss ovanifrån spelar det ingen roll om vi förnimmer det positivt eller negativt – det ger oss möjligheten att ha åsikter om ”denna värld”.

 

Vad ska vi be om?

Det spelar ingen roll vad vi ska be om, det vill säga att det är oviktigt vad människan önskar. Det viktiga är att hon jämför sina begär med det som står i kabbalaböckerna. Det kommer att ge människan möjligheten att förnimma sitt verkliga tillstånd relativt andligheten.

Innan människa går över machsom uppfattar hon sig själv som självständig. Jag arbetar, jag ber, jag anstränger mig… Men i själva verket gör Skaparen allt. Han ger människan krafter, förnuft, alla yttre omständigheter och sammanträffanden av olika omständigheter. Och människan uppfattar bara det. Till slut bygger dessa villkor kelim, själens kärl. Annars skulle människan inte utveckla sig och hennes kelim skulle avstanna i ett outvecklat tillstånd.

Människan kan säga: ”I så fall har jag inte fri vilja.” Men det finns en skillnad mellan det som människan säger och när hon inser det, begriper det. Innan övergången över machsom, med hjälp av jordiskt förnuft, kan människan inte lösa frågan om fri vilja.

Det sägs att innan utförandet av handlingar ska man säga: ”Om inte jag gör för mig, vem gör det då?” Efter det att handlingen är utförd ska man säga: Det finns ingen annan än Han”. Och bara den människa som samtidigt befinner sig i två världar kan förstå det. Människan får frågor vars svar finns i den andliga världen, det är för att man ska kunna gå framåt.

 

Han gör sitt vi gör vårt

18.02.01. Det är nödvändigt att förena människan med Skaparen för att hon ska begripa Skaparen med hjälp av kabbala. Kabbala är en förbindelselänk mellan människan och Skaparen. ”Jag skapade ondskan (egoism, jetze ra) och Jag skapade Toran för att människan ska använda den och uppnå skapelsens mål.”

Om kabbala ger dig livet eller inte beror på om du välsignar den. Att välsigna kabbala betyder att under kabbalastudierna önska att Ljuset kommer till dig och korrigerar dig, och man ska kräva den välsignelsen från Skaparen hela tiden under studierna.

Just med denna avsikt måste du närma dig studierna, hela ditt liv och varje sak. Den människa som vill vara vis, likna Skaparen, välsignar Tora och då ger Tora liv. Om människan inte välsignar Tora under studierna, om hon inte kräver korrigeringen, då ger sådana studier ingenting och inga av människans handlingar drar till sig Ljuset och hon får ingen masach och kan därför inte korrigera sig, få avsikten för givandets skull, uppnå likhet i egenskaper med Skaparen (ashavat azura).

Det sägs: ”Det som Skaparen skapat för arbete” (Asher bara Elokim laasot). Bara betyder att Han skapade begäret att njuta jesh mi ain (skapade från ingenting), och laasot betyder skapa från avsikten att ge istället för från att ta emot.

Vårt arbete är över vår avsikt och inte över begäret. Begäret ändras inte: Skaparen skapade det, vi kan inte förändra det och vi behöver inte göra det. Vi kan bara förändra hur det används – det betyder laasot (att göra).

Han skapade begäret att njuta för att vi ska tillägga avsikten till det. Vår del är avsikten. Hans del är begäret. Han ger begäret från vänster sida, vi måste tillägga avsikten från höger sida. Vi är samarbetspartners. Hans arbete är att ge begär och vårt arbete är att skapa avsikt.

Vi arbetar bara med mottagande för givandets skull. Han gör sitt, vi gör vårt. Han måste visa oss alla begär och vi måste till varje begär lägga en avsikt. Det är partnerskap.

Vi pratar hela tiden om att vi behöver öka andlighetens viktighet. I samband med det att människan förstorar sitt kli, förnimmer hon den verkliga storhet som finns framför henne.

Om jag kommer in i ett hav med ett glas, vad kan jag då mäta med det? Hela havet är för mig mitt glas. Det kan vara större men hur mycket större? Jag vet inte. Bara i relation till ett mått som jag har i mina händer kan jag mäta och förnimma.

Hela vårt arbete – är att förena allt som händer omkring oss och inom oss och förbinda det med en enda orsak – Skaparen. Han är en källa, och från Honom kommer allt: kliet och Ljuset. Begär och tankar som finns inom mig ändras hela tiden. Jag ändras inuti och allt runt omkring mig ändras hela tiden.  Och vem är jag? Jag är den som förnimmer dessa ändringar och från det måste dra ut en handling, en slutsats.

Och vilket ska resultatet vara? Resultatet är ett: att dessa förändringar kommer till mig och vilseleder mig, de kastar mig från ett tillstånd till ett annat för att jag ska kunna förena dem med Honom, för att jag ska förnimma och tänka att det kommer från Honom och att Han bestämmer och handlar.

Det är den första delen i människans arbete, i det inre arbetet. Och den andra delen är att människan ska rättfärdiga allt det Han gör inuti och utanför mig och erkänna att allt detta är för min nytta och kommer bara för att ge mig det bästa. Förutom de två etapperna, som vi i varje situation måste bedöma, finns ingenting.

 

Etapper i begärets utveckling

18.02.01. Vi pratade om att det finns två etapper i kabbalastudierna i lo lishma – för sin egen skull. När människan föds får hon egoistiska begär att ta emot för sin egen skull, att ta emot allt det hon kan med hjälp av sina fem sinnesorgan. Detta kallas ”att befinna sig i vår värld”. Det kan vara djuriska njutningar, rikedom, ära, kunskap. I en av reinkarnationerna börjar hon i sitt hjärta i sammanfattningen av alla begär – ”punkten i hjärtat”, nekuda she ba lev, och då börjar hon sträva efter någonting som finns utanför de fem sinnesorganen, som våra fem sinnesorgan inte förnimmer. Människan vet inte vad det är för någonting. Detta kallas att få begäret efter andligheten.

Människan kan inte föreställa sig vad det är för begär, men hon börjar sträva efter det och kommer till kabbala. Självklart har hon inte möjligheten att komma till kabbala själv, därför att det bara är en punkt och den visar ingen exakt riktning.

Alltså leds människan ovanifrån till en plats där man studerar kabbala, hon börjar studera och studierna utvecklar inom henne begäret efter andligheten så starkt att ”människan inte kan sova”. Då befinner hon sig helt och hållet i lo lishma.

Och då börjar en tredje etapp – arbete med Tora och mitzvot lishma – för Skaparens skull. När hon har ett första andligt begripande går hon över machsom och blir en människa som korrigerar sig själv, som arbetar lishma.

Vad betyder lishma? För givandets skull och inte för att ta emot belöning, när människan inte har någon omsorg om sig själv. Detta arbete är rening av egoistiska begär och det förvandlar begäret till för givandets skull.

 

Förvärvan av avsikten

Vad betyder begäret att ta emot? – Det är avsikten. Vad är begäret att ge? – Det är också avsikten. Begäret förblir detsamma och avsikten att ta emot för sin egen skull förvandlas till ”för Skaparens skull”. Och i det mått begäret att ta emot renas får människan fem delar av själen som kallas NaRaNCHa”Y (Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yechida).

Det vill säga att avsikten för givandets skull kallas ”Or chozer” (återspeglande Ljus), som från 5 delar – begär – bygger ett kärl i vilket Skaparens Ljus klär sig, uppenbarelsen av Skaparen som består av de fem delarna NaRaNCHa”Y.

På samma sätt som fem sinnesorgan för oss öppnar denna värld genom fem typer av förnimmelser, på samma sätt förnimmer andliga kärl Skaparen på fem nivåer, som kallas NaRaNCHa”Y. Ljuset kan bara komma in i ett sådant kli som passar det enligt sina egenskaper. Vad innebär det att Ljuset klär sig i ett kli och likhet i egenskaper? Så mycket som mina avsikter liknar Ljusets avsikter, i den mån jag vill ge njutning, i den mån kan jag upptäcka Ljuset och förnimma det i överensstämmelse, härmed kraften i kvalitet och kvantitet.

I den grad kliets egenskaper överensstämmer med Ljusets egenskaper, i den utsträckningen uppfattas Ljuset inom kliet. Avsikten att ge och att inte ta emot för sin egen skull, betyder att kliet i sina egenskaper blir likt det Högre NaRaNCHa”Y, som människans själ (shoresh neshama). Alltså kliet blir likt sin rot som kommer från världen av oändlighet, från tillståndet alef (ett) till vår värld genom alla rena världar BY”A (Bria, Yetzira, Assiya). Det vill säga att själen kommer till tillståndet som var före den steg ner, när själen hade ett litet begär att ta emot och vederbörligen ett litet Ljus.

 

De dödas uppståndelse

Det finns en etapp till – arbete för att uppväcka döda. Det betyder att människan skaffat kelim de hashpaa – givandets avsikter, G”E (Galgalta ve Einaim) och nu kan uppväcka de döda. Om begäret att ta emot sägs det att ”det dog och är begravet”. När människan har avstått från att använda det är det i hennes ögon stoft. Detta kallas att människan begravt det i Jorden.

Och hela detta tillstånd grundas på att människan inte har något samband med begäret att njuta. I sådant fall är detta begär (ratzon lekabel) berett till återuppväckning – i samma begär som människan hade förut, men bara med en annan avsikt.

Därför är vår värld viktig: vi gör alla fel i den, som kommer tillbaka till oss under uppväckandet av de döda, och det ger oss möjligheten att uppnå större korrigeringar och få mer Ljus. Och då förvandlas begäret att njuta till en givande form: från avsikten att ta emot till avsikten att ge. I det finns arbetets värde under livet i vår värld. Mer än så uppenbaras inte, men vi måste komma fram till uppväckandet av de döda när vi pratar om privat korrigering av varje själ. När hela mänskligheten börjar närma sig denna situation börjar själarna successivt närma sig uppväckandet av de döda.

Personligt uppväckande av de döda händer bara för speciella själar. I stort sett avses där det talas om uppväckande av döda ett allmänt uppväckande. När uppenbarandet av Skaparen sker, när de flesta själar kommer till korrigeringen av G”E uppenbaras AHa”P för att korrigera den.

Varför är det så svårt? Varför kan det inte uppenbaras för varje människa i hennes tid? Varför sägs det att det händer för speciella själar och andra måste vänta tills de flesta själar korrigerat sina G”E, och först då börjar ett allmänt uppväckande av de döda?

Det beror på sambandet mellan själarna. Själar är inte så mycket förbundna genom G”E som genom sina AHa”P. Varje själ är i stort sett AHa”P och att det även finns G”E är som ett resultat av sönderslagningen av kelim… Vi kommer att prata mer om det, det är långt borta från oss ännu…

 

Miljöns påverkan

19.02.01. En människa som fått en religiös uppfostran förbjuds att studera hos oss, därför att det kan störa hennes utveckling.  Och en nära kontakt förbjuds för oss med människor som fått en religiös utbildning, därför att det kan skada oss.

Rabash skriver om det i artikel 12: ickereligiösa människor har inte fått en religiös utbildning och har ingen föreställning om Skaparen, om mitzvot, då bryter man ingenting hos sådana människor. Du visar dem vägen och de tar den till sig successivt. Och du måste bara visa hur varje människa måste forma sig.

För att forma sig måste man läsa material av Baal HaSulam och Rabash och ingenting mer. Man ska studera i flera år. Och man ska akta sig för varje främmande påverkan. Du kan vara medlem av vilket annat samhälle som helst, bara det inte är förbundet med andligheten.

Om du vill syssla med business och umgås med människor som handlar på börsen – varsågod, du kan göra det. De pratar om saker som hör till yrket, som inte har någonting att göra med ditt ”hemliga yrke”, och därför kan de inte påverka din andliga utveckling.

Fråga: Hur kan en mindre utvecklad människa påverka en mer utvecklad människa?

Det spelar ingen roll att en är mer utvecklad och en annan är mindre utvecklad. Själva nivån är inte det viktiga, i gruppen är vi på olika nivåer. Om det kommer en ny människa, en ny elev som är ickereligiös, som inte vet någonting, tror du att han kan sänka mig från mitt steg?

Nej, han kan bara tillägga för mig! Han ger mig sina begär, som måste korrigeras, jag sorterar hans begär, och jag får nya idéer till följd av de nya begären, till exempel nytt Ljus, och på så sätt berikas vi båda.

Detta kallas ”att jag har lärt mig mycket av mina vänner, jag har lärt mig mycket av mina lärare, men mycket mer från mina elever”. Men om en ny elev tillhör en annan ”andlig” väg, då, oavsett vilken nivå han är på, skadar han mig. ”Andlig” sätter jag inom citationstecken därför att en annan andlig väg inte finns!

 

Förtro dig till ditt hjärta

Till följd av människors påverkan på varandra sker ett ömsesidigt inträngande av våra egenskaper och jag får ett resultat, någonting som är fördärvat, blandat, som består av det som var hos mig och det som var hos en annan människa. Vi säger: om du inte vet vad du ska göra, lyssna då bara på ditt hjärta. Bevara dig från varje yttre påverkan.

Om du inte vet vad du ska göra, gör då det som ditt hjärta säger. Välj det som du känner passar dig och blanda dig efter det inte med annat. Om du beblandar dig med en annan människa, då börjar du gå i överensstämmelse med hennes själ, hennes väg och inte din egen väg.

Det liknar att du gör någons korrigering och gör den för någon. Menar du verkligen att det hör till dig, att du behöver det? Det finns människor som än så länge måste vara i tillstånden ”icke levande”, ”vegetativ”, ”djurisk”, men inte i tillståndet ”en människa” som öppnar sig för korrigeringen.

Hur kan du åsamka dig själv skada? En gång kom jag till rav och hade en liten tunn broschyr, som var utgiven av ett ”kabbalistiskt” samhälle. Och där på första sidan var en människa ritad och på henne var sefirot ritade: för varje kroppsdel en egen sefira.  Jag kommer ihåg att han såg denna broschyr med en människa på och blundade och skrek: ”Man får inte titta på det! Ta bort det!” Och efter det att jag tagit bort broschyren öppnade han sina ögon.

Det var en inre instinkt till följd av steget där han befann sig! Vad kunde han vara rädd för? Han blev rädd att han skulle smittas från någonting som befinner sig på ”ickelevande” nivå, det mest primitiva andliga steget, och han blev rädd att han skulle få någonting från detta steg.

Jag kunde prata med honom om vilket tema som helst, han förstod mig alltid. Förutom dessa saker. Du ska veta med vem du beblandar dig och varifrån du får ”andliga virus”.

 

Våra böcker

… Den första artikel som Rabash skrev i Shlavey haSulam – är om det som jag frågade honom under våra dagliga promenader: ”Vad är viktigast, vad ska vi prata om med människor i gruppen?” Redan två till tre dagar före gruppen samlades frågade jag honom: ”Vad ska vi prata om, hitta på, vad ska vi göra?” Därför började han skriva dessa artiklar. Jag frågade Honom hur jag ska undervisa nya medlemmar. Förutom Matan Tora (Skänkandet av Tora) fanns inga andra böcker. Det fanns Matan Tora, Zohar, TE”S och det var allt. Pri chacham (Vishetens frukter) fanns inte än. Shamati (Jag hörde) gav jag ut 1992. Och vi hade ingenting att prata om.

Jag fick Shamati från rav Baruch 1981 men Shamati är en sådan bok om vilken man inte pratar med andra. De flesta artiklar i denna bok är avsedda för personligt inre arbete. Och om dessa tillstånd pratar man inte med de andra. Ingen av dem som studerade kabbala hos Rabash kände till existensen av en sådan bok. Vad skulle jag då prata om? Svaret på min fråga var de första artiklarna, där allt förklarades exakt. Och det är fantastiskt att det blev på det sättet, att han för oss byggde upp ett klart och tydligt system av regler. Förutom om TE”S kunde man ju inte prata om någonting. Men rav visste att alla dessa störningar finns, han ledde mig att undervisa, det viktiga är ju det som lärare av kabbala överlämnar – framförallt en kabbalistisk anda. Man kan förstå materiellt med sitt förnuft, eller mekaniskt studera, men det viktiga som överlämnas är andligheten!

 

Från Egypten leds man ut med våld

20.02.01. En människa som närmar sig Skaparen ser att hon tvärtom avlägsnar sig från Honom, att hon mindre och mindre behöver möta Skaparen, att hon inte känner något behov av att ägna sig åt allt detta. Men å andra sidan börjar hon känna att hon saknar kontakt med Skaparen, och hon förstår att om Skaparen inte ger någon kontakt med Honom, kommer människan att förbli i sitt nuvarande tillstånd.

Från Egypten leds man ut med våld! Detta tillstånd uppfattas av människan som tudelat: å ena sidan måste människan starkt önska att gå framåt, och å andra sidan ser hon att hon inte har någonting, hon har inte ens en önskan om andligheten, och trots det önskar hon att hon skulle ha andligheten.

Det uppenbaras för människan att andligheten är viktig i sig själv – inte för människan personligen, och att människan utan Skaparens hjälp inte kan komma in i andligheten. Detta är obegripligt, ännu råder detta tillstånd av tudelning, när det inte finns något samband mellan människans tillstånd: hur hon mår, vem hon är och vad andligheten är, hur viktig den är för en människa, människans relation till den.

Ju mer människan går framåt, desto mer begriper hon att det är två helt olika saker, och förnimmer ett allt större gap mellan vår värld och den andliga världen. Det pågår fram till det att människan får ett tillstånd då hon ser två världar som är skilda från varandra och mellan dem ligger Jam Suf (på hebreiska Sluthavet), och att man inte kan skapa någon kontakt mellan dem. Och människan behöver inte denna kontakt…

Under utgången ur Egypten vet människan inte, upplever hon inte att hon går framåt. Jam Suf är ett genombrott som sker plötsligt.  Och innan dess har det för människan uppenbarats att hon inte har någonting och att hon inte vill någonting. Hon mår bra ändå. För att uppenbara för sig själv vem man är behöver man kontakt med andligheten, utan denna kontakt är det omöjligt att göra det.

Man får inte bli besviken. Människan måste söka understöd i olika saker, se att hon går framåt ändå, att hon går över sitt förnuft (lemala mehadaat), att hon är i en grupp, att det är framgångssteg.

Artiklarna från Shlavey hasulam är givna för dem som befinner sig före ingången till den andliga världen, de är skrivna för att ge människan stimulus att fortsätta. Det som ska uppenbaras för människan kommer att uppenbaras ändå.

Det verkar som att hon inte behöver dessa artiklar. Dessa artiklar hjälper människan att skapa kriterier (achvanot) att förstå vad som händer med henne. Studierna är ett inre arbete inom själen. Och innan själen får någon framgång, någon verklig andlig förnimmelse, när den vet hur den fungerar, innan allt detta händer hjälper inte artiklarna.

Man ska ge människan sysselsättning på vägen till målet, innan hon träder in i andligheten. Och efter det har hon sysselsättning, hon har ett nytt material med vilket hon ska arbeta och hon börjar arbeta. Innan dess räknas det inte som att hon arbetar. Innan dess går människan genom olika tillstånd, och hur man ska analysera dem vet människan inte, och hon förstår det inte.

Det är en lång och svår väg. Därför ska man ge människan sysselsättning och en metod av påskyndande av framgång. Kabbalisterna ger oss, som till barn, olika leksaker som inte har verklig uppfyllelse, men människan får erfarenhet och utvecklar sig.

I själva leken gör människan ingenting, det finns inget positivt resultat av denna lek i den yttre världen, förutom människans inre utveckling. Därför ska man ha en seriös inställning till denna lek, man ska förstå varför denna lek behövs – för att utveckla oss för verklig sysselsättning…

 

Vad innebär lathet?

22.02.01. Lathet är en naturlig egenskap. Det finns ett ordspråk: ”Latheten föds före människan.” Och det är sant. Vår natur består av begäret att ta emot njutningar. Att njuta och att anstränga sig är två motsatta tillstånd. Det finns inga andra tillstånd i skapelsen förutom de två, det vill säga tillståndet av tomhet (rejkanut) när vi begär någonting, eller tillståndet av uppfyllelse (miluj) när vi inte begär någonting.

Tillståndet av uppfyllelse kallas fullkomlighet (shlemut). När en människa befinner sig i ett tillstånd av tomhet finns det två varianter av beteende: antingen arbetar människan för att få det hon önskar, eller så latar hon sig. Vad innebär det att lata sig? Det är när lidandet från ansträngningarna är större än lidandet från tillståndet av tomhet. I sådana fall, varför måste människan anstränga sig?

Varför kallas det lättja? Det är ju ett naturligt tillstånd. Varför anser vi det vara dåligt? Det är ju ett vanligt tillstånd hos ett kli som lider lite, och dessa lidanden är otillräckliga för att pusha kliet framåt.

Men människan kan tvinga sig oavsett att hon i sitt nuvarande tillstånd inte förnimmer ett starkt lidande, människan kan föreställa sig större lidande som pushar henne framåt. Och här väljer människan själv – ska hon tvinga sig gå framåt eller ska hon lata sig.

Och tvärtom, om människan strävar efter ett dåligt mål och inser att man inte ska sträva efter det, då måste hon tvinga sig själv att föreställa sig ett sådant lidande som stoppar henne från att anstränga sig i denna riktning. Lättja och arbetsamhet är inte olika människors karaktärsdrag utan namn på olika tillstånd. Om jag latar mig betyder det att jag saknar målets viktighet, eller att jag saknar begripande av mitt tillstånds ondska (akarat hara). Hur kan jag öka den ena och den andra? Jag måste anstränga mig för att föreställa mig målets viktighet eller en större ondska från mitt nuvarande tillstånd. Och det ger krafter att gå framåt.

Om människan inte förnimmer en vinst från framgången måste hon tvinga sig att föreställa sig vinsten. Till slut kommer människan med hjälp av små ansträngningar, studier under vilka omgivande Ljus (Or makif) lyser för människan och korrigerar henne, genom tillstånd som människan går igenom, till ett sådant tillstånd att hon vill göra någonting som inte är förbundet med hennes kropp.

 

Människan är sin egen Skapare

23.02.01. Ratzon lekabel utvecklas till ett sådant tillstånd att den får möjligheten att fostra sig själv. Det är det som begär på utvecklingsstegen ickelevande, vegetativ och levande inte kan göra.

Om vi tar säd från en växt, eller ett djur, eller en människa, kan man genom säden bestämma vad som kommer att växa från den. Det vill säga på nivåerna ickelevande, vegetativ och djurisk är allting förutbestämt av utgångsvillkoren, utgångsmaterialet – alla karakteristiska drag är förutbestämda inuti, allt är skrivet i generna.

Men nu öppnar sig inuti steget ”djur” nästa högre steg – människa (Adam medaber – talande.) Detta är en speciell egenskap som inte finns i de föregående stegen. Det är inte en uppenbarelse av en större ratzon lekabel än innan. Det uppenbaras en särskild kvalitet, en speciell möjlighet att få begär utifrån. Det som inte finns i en växt eller ett djur.

Detta betyder att människan kan skapa sig själv. Hon kan välja från vem hon vill få sina begär och hon kan skapa en passande omgivning för det, som består av vänner, böcker och lärare. Och det kan inom henne ändra det som var givet, förutbestämt och tillägga det som inte fanns förut. Människan tillägger liksom till det som Skaparen skapade, en del av skapelsen.

 

Fri vilja i val av omgivningen

Storleken av begäret att ta emot beror bara på omgivningen. Vi ser att allt människan kan tillägga till sig själv kan hon tillägga bara utifrån den plats på vilken hon befinner sig, från sin omgivning. Därför ligger all vår fria vilja i valet av omgivning. Beroende av var människan befinner sig – växer hon.

Det finns ett ursprungligt material, det finns utvecklingslagar för detta material, det finns yttre omständigheter, och utvecklingslagar för dessa yttre omständigheter. Och du kan inte styra dem: du kan inte styra ditt ursprungliga material, din andliga gen, du kan inte styra hur det uppenbarar sig, hur historien utvecklas eller hur ditt liv flyter. Du är inte Herre över det.

Men det finns omkring dig sådana omständigheter som påverkar dig. Hur detta samhälle utvecklar sig beror inte direkt på dig, det beror på själva samhället och på hur Skaparen styr det ovanifrån. Det kan du inte heller ändra på. Man kan bara ändra en sak och det är i dina händer – att välja omgivning för dig själv. Antingen väljer du rätt omgivning eller inte. Om du stannar i den omgivning du föddes kommer du att utveckla dig den naturliga vägen och du stannar på nivån av ett djur.

När uppkommer människan? När hon hela tiden väljer vad som kommer att påverka henne. Detta kallas människa. Till exempel, nu vill du titta på fotboll eller läsa en bok som är främmande för andligheten – du kommer att hamna direkt i en annan omgivning. Du sätter på en radio eller TV – du hamnar i en annan omgivning. När du kommer till oss och lyssnar på lektionen genom Internet – hamnar du i en annan omgivning. Och så är det varje gång, antingen du befinner dig på ”djurnivå” eller på ”människonivå” – beroende på vilken omgivning du väljer.

 

”En människa” eller ”ett djur”

En fråga: om jag väljer en omgivning som inte leder mig till skapelsens mål, kallas jag då ändå människa? Nej! Därför att du tillägger ingenting med det till ditt begär att ta emot, till din egoism. Din egoism stannar på samma djurnivå som den var förut. Därför att över djurnivån finns bara Skaparen. Och människan är ett djur som valt begäret att vara i kontakt med Skaparen. Om du tittar runt omkring dig ser du människor. Men vem är en människa? Den som befinner sig i kontakt med Skaparen.

Hur definierar kabbala vem som är en människa? En människa är mittlinjen (kav emtzai) som vi bygger från två linjer: den vänstra linjen (kav smol) är ett djur, djuriska begär och den högra linjen (kav jamin) är Skaparen, Skaparens egenskaper.

Begäret att få kontakt med Skaparen kallas ”människa”. Människan bedöms enligt hennes inre egenskaper. Från början utvecklas förmågan att tillägga sig andra människors begär i vår världs enkla materiella nivå. Detta är djuriska steg som uppenbaras genom tilläggning av nya begär: du har en TV som är stor och jag vill också ha sådan TV, han har en nyare bil och jag vill också ha sådan bil…

Detta hör ännu inte till steget ”människa”. Men det är ett nödvändigt steg för begärets utveckling, det är ett mellansteg som kommer innan begäret som utvecklas till begärets riktiga nivå av ”människa”. Omständigheterna inom och utanför oss skapas för oss ovanifrån i en sådan form att vi inte kan slippa dem. Oavsett om jag vill eller inte vill måste jag vara i alla system som finns runt omkring mig, som skapats ovanifrån.

Kanske skulle man kunna ordna det annorlunda. Och människan skulle ha haft en helt annan kropp. Och hela samhället, alla system runt omkring oss, skulle vara annorlunda. Vi skulle äta, dricka, sova annorlunda.

Men om vi reser oss upp och tittar på dessa sakers rötter, om vi lösgör oss från denna värld, så kommer vi att se att alla dessa saker inte bestäms i vår värld utan de kommer från gmar tikkun (slutkorrigeringen). Och när de kommer ner till oss, från gmar tikkun till vår värld, förvandlas de till den motsatta formen och skapelsens slutmål tvingar dem att vara i sådan förbindelse som vi ser dem här.

 

Hur ska man förändra världen till det bättre?

Varje sak är skapad för att på bästa möjliga sätt hjälpa oss att uppnå målet, slutet av korrigeringen. Som material av vår värld, på djurisk nivå, så också ting som tanke, begär, handling och högre steg – allt är skapat för skapelsens mål. Därför ska man inte tänka om de naturliga system som finns runt omkring oss – de är uppbyggda i samband med andliga rötter och optimala för vårt arbete. Jag måste kräva bara en sak och kan ändra bara en sak; det som påverkar mig – omgivningen, gruppen.

Alla andra systemparametrar är inte i min makt att förändra. Jag kommer aldrig att kunna förändra världen eller ens mig själv. Men jag kan välja det som kommer att påverka mig. Den människa som förstår det sparar mycket krafter och vinner mycket tid. Man behöver inte anstränga sig förgäves. I det ligger visheten. Att förnimma det på så vis att det blir naturligt för dig är inte lätt, därför att vi hela tiden vill förändra någonting runt omkring oss. Men det är slöseri med tid.

Aldrig kan vi förändra någonting och försöket att förändra världen förstör den, och det slår hårt mot människan därför att det är förtryck – man förtrycker barn och släktingar och sig själv. Istället måste jag dra till mig Ljuset med hjälp av omgivningen och böckerna, och Ljuset ovanifrån kommer då att korrigera mig. Bara Ljuset kan korrigera kliet. Allt annat tryck är bara utifrån och inte inifrån.

 

Varför är Tora tavlin (krydda)?

01.03.01. Vet du vad krydda för maten betyder? Vanligtvis är dessa kryddor inte god föda: de är inte söta, beska eller starka. Men utan dem blir maten utan smak. Bara tillsammans med maten är kryddor goda: när det både finns mat, begäret att ta emot, och krydda, som kallas Tora.

När Tora, tillsammans med begäret att ta emot, tillägger smaken till begäret att njuta, ger det rätt användning av begäret att njuta, ger det ett fantastiskt resultat – en god mat, mat för en människa.

Men så länge kan inte människan tillägga Tora till sitt begär att njuta, utan smakar bara på själva kryddan som Skaparen ger henne från ovan, och människan förnimmer smaken som besk, sur, eller för salt. Bara när man upplever maten och kryddorna på rätt sätt får man bra mat.

”Barati jetzer ra, barati Tora tavlin” – Jag skapade egoismen och Jag skapade Tora (krydda) för korrigering av egoismen. Ständigt ser människan sig själv som allt mer nedrig, allt mer avlägsen från andligheten, därför att Tora preciserar allt mer, uppenbarar för människan hennes andliga tillstånd, den ger liksom en kraftig kikare för att visa henne var hon befinner sig i verkligheten.

Tora öppnar allt mer sanningen för människan. Och varje gång gör den det i ett sådant mått att människan klarar av att se denna sanning. Varför just i det mått hon kan klara av? Därför att upplevelsen av avlägsenhet från andligheten ger en upplevelse av lidande som människan måste gå igenom innan hon övervinner denna avlägsenhet, korrigerar den och uppnår målet. Till exempel får du förståelsen att du befinner dig inom 10 meter från målet. Så du vet redan att du kan klara av att gå 10 meter. För att du ska kunna klara av 10 meter måste du satsa så mycket krafter, det kommer att ta så mycket tid – du har inget val och du går. Om du är beredd att lägga mer krafter för att gå visar Tora dig mer, du känner att du befinner dig inom 50 meter från målet. Och detta kräver mer krafter än du trodde från början, och det tar längre tid än du trodde från början. Men du är beredd att tåla det och gå, därför att målet blivit större och viktigare för dig, och det är värt att gå vidare även 50 meter och så vidare.

Det vill säga att så mycket människan går framåt, så mycket ser hon att målet blir mer och mer avlägset, och hon känner sig mer och mer nedrig och om tiden kan man inte säga någonting bestämt alls – när människan kan uppnå målet.

Och så fortsätter det tills människan upptäcker att hon befinner sig på den yttersta kanten i motsatt riktning från målet, och hon har inte något hopp att hon någon gång kommer att nå målet överhuvudtaget. Hon upptäcker att det kommer att ta mycket tid, att ingen vet hur man ska gå framåt mot målet, eller om hon kan uppnå det överhuvudtaget.

”Och så stönade Israels söner av detta arbete [i Egypten]”, när de upptäcker att man inte kan göra någonting. Du vill bara det, och förutom detta mål, den andliga världen, Skaparen, vill du ingenting… Och då kommer hjälpen till dig, då kommer räddningen…

Fråga: Om Tora är en krydda, vad är då själva maten för någonting?

Begäret att ta emot, som finns hos dig och är givet till dig, är själva maten. Men denna mat är bara för ett djur och inte för en människa. Ett djur behöver inga tillsatser till maten: det behöver varken salt, peppar, vitlök eller senap. Om du ger dessa saker till ett djur kommer det inte vilja äta dem (våra husdjur är fördärvade djur, de kan äta kryddor).

Därför skiner Toran för människan i det mått hon så småningom börjar äta den, suga i sig Ljuset, med Ljusets hjälp korrigera begäret att njuta och på så sätt successivt växa.

 

När föds jag för första gången…

03.03.01 När föds jag för första gången, det vill säga när förnimmer jag bara Skaparen som uppfyller allt med sig själv, och jag förnimmer mig själv som en punkt som är helt och hållet annullerad framför Honom. Skaparen ger mig medel med hjälp av vilka jag kan förnimma Honom. Innan övergången av machsom är dessa medel böcker, när jag läser dem och inte förstår någonting. Men med hjälp av en speciell egenskap som finns i dessa böcker börjar jag förnimma att jag som en punkt befinner mig framför Skaparen.

Efter övergången av machsom börjar ett annat system av förbindelse: det finns en kontakt, en tråd som förenar mig med Honom. Den första relationen är ett tillstånd som kallas ”ibur” (en period som embryo). Det börjar hos mig utvecklas ett system av relation med Skaparen. Jag fortsätter använda böcker, men jag vet redan var jag måste förnimma kontakten, var jag måste anstränga mig för att denna kontakt inte ska vara som en smal tråd utan förstärkas, för att jag ska förnimma Honom mer och mer. Det vill säga att arbetet tar en annan form. Jag behöver inte springa och göra olika handlingar utan att förstå sambandet mellan dem bara någon har sagt att jag ska göra dem. Jag behöver förstå hur jag kan hjälpa mig själv och förstärka kontakten med Skaparen och Han börjar uppenbara sig för mig. Och då börjar det riktiga arbetet som lär mig, som det sägs: ”själen kommer att lära människan”.

 

Varför vill Aman döda judarna?

04.03.01. Aman vill döda dem därför att ”al menat lehashpia” (”för givandets skull”) kallas jude. Och Aman är avsikten ”al menat lekabel” (”mottagande för sin egen skull”). Därför vill Han förinta avsikten al menat lehashpia, som stört Aman i styret av alla länder som hörde till Kungen.

Aman är huvudledaren, en premiärminister. Allt hör till Kungen, det är sant, allting tillhör Kadosh Baruch Ho, Skaparen. När jag utnyttjar allt som finns runt omkring mig för min egen njutning – detta tillstånd kallas Aman.

Och Mordechai är när jag använder allt som finns i min makt enbart för Kungen. Kungen är neutral. Men vi ser från Megilat Ester att Han inte är så neutral som man tror. Han är närmare Aman. Varför? Därför att Han skapade honom! Från början är Aman begäret att njuta, skapelsen. Herren över detta steg av skapelsen är Kungen, Kadosh – Baruch, Han som skapade detta begär att njuta för sin egen skull.

På så sätt verkar det som om Kungen stödjer Aman. När Aman säger: ”… det finns ett folk bland alla folkslag som är skilt från dem, och det folkets lagar skiljer sig från alla andra folkslag, och det folket lyder inte Kungens lagar och Kungen ska inte finna sig i deras existens…” – Kungen svarar honom: ”Varsågod, gör vad du vill, gör vad du vill med detta folk…” Men bara i djup skillnad mellan Aman och Mordechai kan man förstå vem som är vem.  Amans ondska uppenbaras inte förrän kriget mellan Aman och Mordechai börjar. Zeresh, Amans fru, och hans vänner är kelim, begäret som är förbjudet att använda, därför att det finns lev ha even (hjärtat av sten) i var och en av dem. Och Amans 10 utvalda söner från lev ha even är 10 klipot som står motsatt kdusha, motsatt heligheten. Dessa begär kan inte bli skilda från andra folkslag, från alla dessa begär som inte hör till klipot, till lev ha even, om det inte blir krig. Med hjälp av krig, motståndet mellan Aman och Mordechai, väljer man allt som är möjligt från klipot, från alla dessa länder, och överför det till AHa”P de Alia.

Kvar blir Aman med sina söner och sin fru som klipot, som är omöjliga att korrigera – och då förvandlas alla kvarvarande kelim, begär att ta emot, till sin motsats, får avsikten för givandets skull. Purim är tillståndet av gmar tikkun.

Purims under

Varför sker korrigeringen genom förintelsens väg? Det var inte så under uttåget ur Egypten, att avsikten al menat lekabel förintades. Här talar vi om korrigeringens slut och uttåget ur Egypten är bara flykten från ratzon lekabel och inte mer, det är bara uppkomsten av själens embryo, den andliga födelsen.

Fråga: När uppkommer det första begäret al menat lehashpia, den första skärmen?

Under uttåget ur Egypten! Och när man talar om Purim talar man om kelim som gått igenom sönderslagningen, de har gått igenom allt. Därför var det under historiens gång efter Templets fall, efter sönderslagningen av kelim. Under sönderslagningen av kelim blandade de sig, nu behöver man välja dem en efter en och korrigera dem.

Vad består Purims under av? Varför kallas det under? Undret består i det att Ljuset från Partzuf Aba, som korrigerar allt, uppenbaras ovanifrån. Korrigeringen, hjälpen som man får, kommer oväntat, oförutsett.

Du vet tack vare böckerna att sådant kan hända. Men varför måste det hända just nu? Hur bestämmer man det? Hur kan du i ditt arbete, i ditt nuvarande tillstånd, veta att gmar tikkun måste ske nu?

Om du tänker eller planerar slutet av korrigeringen är det arbete för klipot och inte för kdusha. Beräkningen att jag nu gör någon bestämd handling och som svar kommer Ljuset ovanifrån och räddar mig är förbjuden.

Det är sant att Zeir Anpin måste somna och Nukva måste skilja sig från honom, för att hon efteråt ska resa sig själv ansikte mot ansikte med Z”A, på samma nivå som honom, och då finns ett zivug mellan dem. Men vem har sagt att det måste hända just nu? Bara Ester vet om det. Mordechai vet inte om det. Han gör det som man säger till honom. Bara den dolda delen av malchut arbetar här.

Du tror att eftersom det här uppenbaras sådana stora klipot som Aman måste det efter det vara gmar tikkun. Det är inte på det sättet. Människan arbetar alltid inuti de begär som hon har. Och hon tror alltid att det inte blir mer än så, att det inte kan bli det. Hon kan inte förstå att kliet kan bli större.

Om människan arbetar med 10 grams begär och det totalt finns en miljon ton, då tror hon att hela världen finns i dessa 10 gram. Och att det inte finns någonting mer. Hur kan det vara mer? Plötsligt sker ett fall, en förnimmelse av mörker, efter det blir det uppenbart att det finns 11 gram. Och nu tror människan att hela världen finns i dessa 11 gram. Och igen tror hon att det inte finns någonting större än dessa 11 gram.

Det kallas ett under när någonting händer onaturligt, när Ljuset chochma kommer ovanifrån, då det inte skulle komma enligt stegens ordning. Detta Ljus kommer för att korrigera alla utvalda klipot. Men detta verkar inte vara en lagbunden företeelse, detta sker inte som en utveckling till följd av orsak och verkan.

Trots att dessa klipot är utvalda … Vad innebär det att en klipa inte kan vara utvald och korrigerad fram till slutet av korrigeringen? Väljer jag hur mycket varje sådant val kan vara avslutat i var och en av mina enskilda handlingar? Är det säkert att jag avslår det som är omöjligt att korrigera? Kriterier för att avgöra det finns inte. Människan arbetar i exakt överensstämmelse med de råd som kommer till henne. Ju starkare lykta du har, desto mer ser du djupet, ser du materialet. Därför väljer man inte ut klipot innan detta Ljus kommer ovanifrån från yesod de Aba.

Purim symboliserar slutet av korrigeringen, det vill säga att det är en situation då man kan använda vilket som helst begär att njuta. Med rätt avsikt, för givandets skull.

 

Skillnaden är bara i avsikten

Vi dödar Aman, det vill säga avsikten al menat lekabel. Inte själva begäret, utan avsikten att ta emot för sin egen skull. Låt i stället för honom Mordechai vara – avsikten al menat lehashpia. Själva begäret ska inte korrigeras. I själva verket finns ingen skillnad mellan dem – inuti själva begäret att ta emot, om korrigerat eller inte korrigerat förändras ingenting. Bara avsikten har förändrats. Och i slutet av korrigeringen använder man begäret att ta emot som fanns hos Aman, fast med avsikten lehashpia, som hos Mordechai.

Vad är skillnaden mellan Shabbat och Purim?

Under shabbat finns uppgångar som inte beror på människan, men människan liksom förbereder sig för att Ljuset ska skina för henne och då händer denna uppgång som kallas ”shabbat”.

Och Purim är när människan gått igenom alla föregående etapper, dödat Aman inom sig själv och kommit till tillståndet när allting är under Mordechais makt. Människan gör detta själv, det finns inga uppgångar ovanifrån. Därför symboliserar purim slutet av korrigeringen. Det starkaste Ljuset, Or de chochma, iklär sig kelim de kabbala.

Alla Shabbats njutningar innehåller det att du förbereder dig och ovanifrån får passivt Ljus, när du inte gör någonting under Shabbat, annars förstör du mottagandet av Ljuset – du får Ljuset därför att du bevarar Shabbat och inte gör någonting under den. Man får under Shabbat Ljuset, inte i skapelsens kelim, utan liksom i Skaparens kelim. Därför måste man bevara Shabbaten.

Aman är avsikten ”al menat lekabel” (för sin egen skull), användningen av kelim de kabbala (begäret att ta emot för sin egen skull). Mordechai är begäret ”al menat lehashpia” (för givandets skull). Avsikten ”al menat lehashpia” är motsatt kelim de kabbala. Hur förenar man dessa två saker? Kli de kabbala vill njuta, vill ta emot, suga in. Avsikten ”al menat lehashpia” är begäret att ge.

För att kunna förena dem måste man göra många korrigeringar. Detta är den onaturliga vägen, och därför förstår ingen vad som händer i huvudstaden Shoshana: Mordechai sitter framför Kungens portar och plötsligt räddar han Kungen, plötsligt vill Kungen vara med Aman, plötsligt sitter Aman på en häst, därefter sitter Mordechai på en häst – det är obegripliga övergångar från den ena ytterligheten till den andra.

Utan kelim de kabbala kan man inte ge njutningar till Skaparen, det finns ingenting att göra i närheten av Kungen. Mordechai är för liten, hans tillstånd är ”katnut”, ”kelim de hashpaa”, därför kan man inte göra någonting för Kungen. Bara rädda Honom från att Aman ska ta Kungens kungadöme och döda Kungen.

Men utan kelim de kabbala är bara Mordechais avsikt ”al menat lehashpia” inte värd någonting. Det är ingen skapelse. Innan vi kommer till föreningen av kelim de kabbala med avsikten ”al menat  lehashpia” får vi därför olika tillstånd. Tills det blir klart att det är Kungens egendom och att de 10 klipot är hans barn och hans träd.

Aman, avsikten ”al menat lekabel”, går från början med kelim de kabbala. Avsikten ”al menat lehashpia” hör till Skaparen och den går från början inte tillsammans med kelim de kabbala.

Därför är Aman förenad med skapelsens mål, och Mordechai är förenad med korrigeringen av skapelsen. Och Aman som har avsikten ”al menat lekabel” är förenad med kelim, han är med dem från början och Skaparen vill att dessa kelim uppfylls. Det vill säga att Aman befinner sig närmare Kungen. Och Mordechai har ingenting att göra hos Kungen. Vad kan han erbjuda? Begäret att njuta utan avsikten al menat lekabel och utan avsikten al menat lehashpia – det är det som vi kallar ”klipat noga”, den mittersta tredjedelen av tiferet.

Det är en sådan sak i vilken man bara kan förnimma njutningar med aviut de shoresh, utan smak. Du kan i den inte förnimma mer än steget: ”Skaparen skapade begäret att njuta i stadiet alef och fyllde det med Ljuset.” Hittills finns ingen avsikt, det är en nivå och lägre än den nivån kan inget vara. Det är det som vi kallar existensens mått.

 

Från mottagande till givande

Hela livet börjar från att skapelsen förnimmer ett begär inom sig själv. Begäret inom sig själv är redan en avsikt, det är redan fas bet: jag vill ge. Vad det betyder att jag vill ge: begäret att ta emot njutningar som jag fått från Skaparen, det begäret, shoresh (0), är ett mycket litet begär, och i fas alef (1), när jag vill ge, går jag över till fas bet. Detta betyder att fas bet är min aviut, det är det jag vill. Det spelar ingen roll om jag vill ge eller ta emot, det spelar ingen roll i vilken form, men jag vill.

Begäret att ta emot utan avsikt, utan Aman – det kan man inte säga någonting om. Vilket namn kan jag ge till det? Det har inget namn. Alla våra namn är det som kliet ger i samband med sina egenskaper. Begäret att ta emot är ingen egenskap, det är begäret att njuta, det är en bestämd nivå av livskraft som Skaparen skapat. Allt annat kommer från relationen mellan dem, mellan begäret att ta emot och Skaparen. Det är en process: att gå från det mottagande al menat lekabel som finns nu, från början, Aman med kelim de kabbala, till mottagandet av al menat lehashpia.

Men var börjar denna process? Den börjar med att Aman vill utnyttja judarna. Han vill använda avsikten al menat lehashpia med hjälp av vilken han kan dra till sig hela Ljuset. Och om man använder avsikten al menat lekabel, då har man ingenting förutom ett mycket litet Ljus, det är ett tunt Ljus som vi får i vår värld.

Han har kelim de kabbala med hjälp av vilka han i slutändan kan ge njutning till Kungen. Men han själv kan inte göra någonting. Därför kommer han till Kungen och säger: ”Hur kan skapelsen uppfyllas av Dig i överensstämmelse med begäret? Hur? Det finns ett folk, det finns en avsikt, om jag använder det, då kan jag uppfyllas”. Och det verkar som att Kungen går med honom. Varför? Därför att utan denna handling kommer inte förståelsen att det ska vara tvärtom! Hela vår väg förklaras i ”megilat Ester” – i uppenbarelsen av Skaparen.

Varför vill Aman döda judarna? Han vill att deras avsikt al menat lehashpia ska underordnas ratzon lekabel. Att judarnas avsikt al menat lehashpia ska vara under ratzon lekabels makt innebär att döda judar.

Det andliga måste förverkligas en gång i den materiella världen. Detta betyder inte att den andliga gmar tikkun kommer direkt efter Purim. På vår andliga väg har vi inte ens kommit till nedstigandet till Egypten.

Nu befinner vi oss på vägen till nedstigandet till Egypten, vi förbereder oss successivt för slag och uttåg ur Egypten. Vi befinner oss efter förstörelsen av Templen – det första och det andra. Allt måste till slut ske i den materiella världen och då börjar människan sin andliga väg.

Nu när alla kommit tillbaka från den senaste exilen till Eretz Israel, fattas bara det, bara denna gren har ännu inte förverkligats i den materiella världen. Vi fick under det tjugonde seklet rätten att återvända till Eretz Israel och nu återstår bara att göra gmar tikkun. Ett tempel och gmar tikkun är samma sak. Bara till det måste vi komma fram.

Det första templet och det andra har redan varit, den sista galut (exilen) är slutförd, vi behöver inte se materialiseringen av andra andliga rötter, alla har de redan materialiserats. Allting har skett så som det skulle ske. Därför börjar vi resa oss. Från det ögonblick alla grenar nått upp till sina rötter slutar den sista exilen, vi behöver bara resa oss. Och alla själar börjar resa sig till skapelsens mål. Vi, var och en av oss, måste, inte i det materiella utan i det inre, gå igenom hela denna väg av rötter, hur de stigit ner, på så sätt måste var och en av oss resa sig igen. Och detta börjar med uttåget ur Egypten, och mottagandet av Tora…

 

Gnistor av heligheten

05.03.01. Fråga: varför har inte mänskligheten, som har haft kloka människor såsom Platon, Aristoteles och andra stora tänkare, som varit beredda att offra sitt liv för att hitta en metod som skulle tillåta dem att närma sig sanningen, kunnat hitta orsaken och mening till sin existens, förstå världsalltet – varför har de inte kunnat göra det? Det finns många teorier, filosofier, metoder och religioner…

Vi befinner oss inuti begäret att njuta och vi har ingen möjlighet att förnimma någonting annat förutom det. Därför kan vi inte skapa en metod som undersöker världen som skulle kunna komma utanför begäret att ta emot njutningar och kunna undersöka det yttre område som ligger utanför vår natur, vårt medvetande.

Och vi har inte den minsta föreställning om vad som kan finnas utanför detta begär. Även om vi tror att problemet ligger i att komma ur detta begär, och vi kommer ur detta begär, då är dessa begär och tankar ett resultat av ratzon lekabel, att in i sig själv ta emot gnistor av begäret lehashpia under sönderslagningen av kelim och därför finns sådana gnistor inuti begäret att njuta. På nivåerna ”icke levande”, ”vegetativ” och ”djurisk” uppfattas inte dessa gnistor och där finns inte dessa problem. Bara på den nivå som kallas människa, i vilken begäret förnimmer dessa gnistor som föll i det under sönderslagningen av kelim, finns förnimmelsen att man tar emot som står mitt emot förnimmelsen av Givaren, förnimmelsen att det finns någonting mer än begäret att ta emot.

Och oavsett att förnimmelsen av Givaren uppkommer i kelim som tar emot, finns det någonting i dessa kelim av Honom. Detta betyder att helighetens gnistor befinner sig under begäret att njutas makt. Och då vill även dessa begär att njuta, som finns inuti fas dalet, på något sätt använda denna fas för att ge.

Baal HaSulam skriver att 10 % av människorna i världen får njutning när de ger. Detta är ett resultat av gnistorna som föll i klipot. Men att uppfinna sättet att komma ur begäret att njuta kan dessa människor inte. Varför? Det är möjligt bara med hjälp av Ljuset. Med hjälp av Ljuset som kommer ovanifrån, utanför begäret att ta emot. Denna kraft finns inte i begäret att njuta och därför måste det komma utifrån.

 

Denna metod har man fått ovanifrån

Därför är alla metoder som människor hittat på metoder av användning av begäret att njuta. Och därför har de kommit fram till en maximal användning av dessa gnistor som föll i begäret att ta emot, som är att inte använda begäret att ta emot. Det är också svårt. De som vill bli lik dessa gnistor har förstått att det är det Högsta tillståndet och de ville bli lika det, de vill inte använda begäret att ta emot överhuvudtaget. Och det är toppen av det mänskliga (inte kabbalistiska) uppnåendet av korrigeringen.

I verkligheten ser vi att olika metoder och även religioner grundats på det.  Hos mänskligheten ses det som bra att begränsa sig. Men det är det bästa man kan göra om man använder den metoden.  För att tänka och förstå att man kan använda begäret att ta emot för att ge, behöver man den korrigering som inte kommer från denna värld. Det är omöjligt att den metoden kommer från människan, därför att denna metod kommer från en nivå där begäret att ta emot är korrigerat och befinner sig under hashpaa (givandets makt).

Och eftersom vi har fått vår metod ovanifrån är den metoden verkligen för högre nivåer än den nivå ratzon lekabel befinner sig på. En människa som skaffar denna metod och använder begäret att njuta med avsikten al menat lehashpia börjar med en liten avsikt för givandets skull och förnimmer inuti begäret att ta emot redan en ny yttring som kallas andligheten eller den högre världen. Och innan dess kan människan bara förnimma yttringen av vår värld i ratzon lekabel.

Här finns hela kärnan i användning av begäret att njuta för att ge. Och det ser ut som att det är enkelt att uppnå det när vi börjar studera kabbala. Men hur mycket vi än studerar, innan människan träder in i andligheten förstår hon inte hur detta händer. Hon uppfattar inte hur det är möjligt. Och hon studerar teoretiskt utan något samband med sig själv. Vad än du säger till henne förnimms det inte inom henne. Skillnaden mellan denna metod och andra metoder är att man fått denna metod ovanifrån, från en nivå där ratzon lekabel är under avsikten al menat lehashpias makt, och därför ger denna metod krafter.

Ljuset (Or makif) som kommer ger oss krafter att korrigera oss därför att kabbalisterna som gett oss denna metod har beskrivit den från givandets nivå. Om vi tar hans metod framkallar vi därför över oss krafter av hans nivå, och även om vi inte förnimmer hur den kraften successivt arbetar och korrigerar oss, närmar den oss till Skaparen. Hur närmar kraften oss till Skaparen? Fram till sista ögonblicket, när människan går över till andligheten ökar hon bara avsikten inom sig, avsikten al menat lekabel till en sådan nivå att den ger människan sömnbrist.

För att man ska kunna komma in i andligheten måste man uppnå nivån av Paro (Farao). Man ska gå igenom alla stora nivåer av ratzon lekabel inuti al menat lekabel (att ta emot för sin egen skull) och efteråt måste man gå igenom större nivåer – klipot. Men det ser ologiskt ut! Vi ser att när vi verkar gå framåt (”verkar” därför att vi inte ser att vi går framåt), förnimmer vi att vi blivit sämre människor: vi vill mer, vi ringaktar andra mer och mer, vi blev mer aggressiva och otåliga – detta betyder att vi får ett större begär att ta emot.

Kallas det den rätta metoden? Här finns uppenbarligen en paradox! Det är ju motsatsen till det som man kan förvänta sig av andligheten. Det betyder att denna metod går mot förnuftet och kommer från en nivå där allting är motsatt andligheten. Därför är det inte möjligt att människan kan ha hittat på denna metod. Vi är oense med denna metod hela tiden tills vi går över machsom.

Skaparen ökar begäret att ta emot inom oss och vi får panik, vi tror att vi befinner oss i ett fall, men det är en uppgång för kliet, det har ju blivit större. Vi tror att vi avlägsnar oss från andligheten och om man för en människa inte förklarar metoden av närmandet till andligheten, då kommer hon att lämna målet. Hon kan ju inte gå framåt. Människan kan inte gå framåt själv utan att hon får Ljuset ovanifrån, metoden hur man går framåt, om man inte pushar på människan mot hennes vilja. Därför kommer förtäckthet och lögn ner till oss, och inom dem närmar vi oss andligheten utan att inse det.

 

Hur upplever man den yttre verkligheten?

07.03.01. Fråga: hur kan jag få veta att jag ger njutning till Skaparen?

Hur kan du veta det? Du kan inte komma ur dina gränser, från dig själv. Vi har lärt oss att det enda jag kan förnimma bara är det som kommer in i mig genom mina sinnesorgan. Och vad som finns utanför mig, utanför mina förnimmelser, vet jag inte. Vem är Skaparen om jag inte vet någonting om det som finns utanför mig?

Hur ser jag med mina ögon? Det finns i ögonen någonting som liknar fotoelement som reagerar på det som finns utanför. Och för allt som dessa fotoelement reagerar på går dessa reaktioner igenom mina receptorer och jag får dem i form av en bild i min hjärna. Och jag ser det som om det verkar vara utanför. Men i själva verket finns ingenting utanför mig.

I ögat vänder sig bilden och det som är nere blir uppe och det som är uppe blir nere. Och först i hjärnan, med ett program som arbetar där, vänder jag denna bild igen.

För allt som upplevs av mig, i den form som jag förnimmer, gäller att jag bara förnimmer min reaktion. Och jag kan påverka mina reaktioner. Jag kan göra så att jag inte förnimmer någonting. Om jag till exempel skulle kunna göra om mitt öga så att det kommer att fungera som en hästs öga eller en hunds öga, då skulle jag se en helt annan bild av den omgivande världen. Eller så kan jag ha större och friskare ögon. Det som jag ser kommer att bero på det. Och så är det med varje förnimmelse.

Och så är det med den förnimmelse vi kallar det sjätte sinnet. Här kan vi inte förändra någonting. Vi förändrar bara vår relation mellan oss och det som finns utanför oss. Jag får samma förnimmelse som förut genom mina sinnesorgan. Ingenting förändras här. Jag kan inte förändra någonting här, det är min natur, jag är skapad sådan.

Men inuti mig själv skapar jag ett speciellt program med hjälp av vilket jag börjar ha en speciell inställning till det som jag förnimmer inuti mig själv. Jag börjar tänka att det, i det som jag inuti mig själv förnimmer, finns en Högre Tanke, som hör till någon som vill att jag förnimmer det på det sättet. Kanske är det en illusion. Men det är i alla fall en liten illusion jämfört med alla mina andra förnimmelser.

Om allt jag gör och allt jag förnimmer i mina sinnesorgan kommer till mig från den yttre kraften, från yttre begär, en yttre Tanke, då kan jag vara säker på att Skaparen njuter av att jag gör allt i enlighet med mina förnimmelser. Och därför skapar jag inom mig själv ett helt nytt handlingsprogram som skiljer sig från det tidigare programmet.

När jag börjar värdera njutningarna som jag får i mina otillfredsställda begär värderar jag dem bara i relation till en Yttre orsak – hur Han vill att jag ska reagera. Jag börjar beakta den Högre kraften och jag inbillar mig Den tills vidare.

Jag ställer in mig på att jag måste förhålla mig på det sättet till det som finns inuti mig. Men om jag ställer in mig börjar jag förnimma extra Kunskap och därför extra Förnimmelse.

Jag börjar med detta nya program inuti mig förnimma ett nytt förhållningssätt till allt som omger mig, processer som sker inuti mig som jag tidigare inte uppfattat. Jag läser och lyssnar fortfarande, men jag får förnimmelser inuti mig och därför ändras mitt förhållningssätt till det som jag studerar.

Jag börjar inuti mig, förutom mig själv, uppleva en Främmande närvaro av en Främmande Makt. Och denna närvaro börjar successivt visa sig för mig, den uppenbaras med hjälp av olika tecken, antydningar, och jag kan dra slutsatser som baseras på dessa uppenbarelser.

Men efter det börjar denna yttre relation, yttre Tanke, yttre begär, leva inuti mig som en självständig varelse. Jag börjar förnimma att Han styr mig, dikterar allt för mig. Och då får jag i samband med min relation till Honom kunskap om vad som händer i världsalltet.

Nu förnimmer jag ingenting: hela världen är jag och det som jag ser framför mig. Så upplever ett litet barn världen. Efteråt börjar barnet växa och ser att världen är stor och oändlig. Och om människan utvecklar sig vidare, då inser hon att det finns en kraft, ett begär till, som bestämmer allt.

Och med allt vi inser börjar vi gräva djupare och djupare inom oss, och växa från infantiliteten och tränga in djupare i världsalltet och vi börjar se där att allt vi ser, ser vi inuti oss.

Vad är skillnaden mellan människans begär och naturens begär? Människan kan få möjligheten att förändra begäret. Naturen har ingenting sådant. Naturen agerar som en icke levande varelse, som ett automatiskt system, som arbetar enligt ett givet program.

Och jag kallar det ”Skaparen”

En människa som börjar begripa sig själv, börjar för sig själv uppenbara närvaron av en främmande Kraft, ett främmande begär – och det kallas Skaparen. Varför? Därför att ett yttre begär uppenbaras och människan inser att det är ett program som arbetar inuti människan och bestämmer allt.

Varför ska man be till ett program? För att förändra sig själv, och då ändrar programmet sin inställning till oss, det börjar påverka oss i enlighet med våra nya egenskaper, korrigeringar. Och Skaparens lagar är oföränderliga, som det sägs: ”chok osa ve lo javor” (Jag skapade lagen som inte ändras). Därför kan man ändra Skaparens inställning till oss bara genom att vi förändrar oss!

Kallar människan det yttre begäret för Skaparen?

Vår andliga väg är en process av självkännedom, fördjupning inom oss själva. Vi kan inte komma ur vår kokong, vårt skal. Och det är tvärtom så att vi fördjupar oss inuti oss själva, där vi hittar orsaken som skapat oss och vi kallar den Skaparen.

Och där förnimmer jag grunden från vilken alla mina begär och tankar börjar, där börjar ”jag”, där förnimmer jag förbindelsepunkten mellan mig och Skaparen, från vilken allt kommer till mig från Honom. Varje gång känner jag att min relation med Honom blir djupare. Och det som förut uppfattades som förbindelsepunkten förvandlas till ett system av relationer.

På så sätt utvecklas det en process av självkännedom inuti en själv, inuti ens begär, därför att utanför deras gränser kan vi aldrig komma, inte heller uppleva någonting utanför dem.

 

Att hitta Skaparen inuti sig själv

Allt vi studerar är ett system av relationer till Skaparen. Hur Han agerar mot oss uppenbarar vi för oss i ”Avodat HaShem” (Skaparens arbete). Vad betyder Avodat HaShem? – Hur Han arbetar med mig. Och förnimmandet av detta arbete, i det mått jag uppenbarar det för mig själv, och hur jag uppenbarar det för mig själv, tvingar mig att förändras och bli en annan människa. Och eftersom jag uppenbarar det för mig själv, tvingar det mig att förändras och bli en annan människa.

Man kan tvärtom säga att detta begripande är förändring. Människan måste leva med sin relation till Skaparen. Därför är detta begripande redan ett mått av människans förändring. Ju mer jag begriper Honom, desto mer bestämmer Han mina egenskaper, tankar, begär. Därför finns allting i beröringspunkten med Skaparen och denna beröringspunkt befinner sig i det maximala djup som finns i människan.

Den som inte uppenbarar sina begär för sig själv, arbetar inte maximalt med dem för att de ska uppenbaras, utan begränsar dem tvärtom – den människan kan inte förnimma Skaparen. Den människan förnimmer sin brist på kontakt med den Högre kraften.

Men genom den bristen förnimmer hon ändå en relation med den Högre makten. Därför utsätter sig människor som begränsar sig och undviker alla njutningar av denna värld för lidande och tror att de begriper Skaparen. I själva verket begriper de frånvaron av begripandet av Skaparen. Och det ger dem en förnimmelse av delaktighet, men det är en frånvaro av förnimmelsen av Skaparen.

Om jag begränsar mig i begäret att ta emot njutningar – och eftersom vi är en ”svart låda” som förnimmer det som den får in i sig själv, varför människan inte förnimmer någonting utanför sig själv – då stänger hon alla ingångar och då uppenbarar hon frånvaron av Skaparen (på icke levande, vegetativ och djurisk nivå). Till exempel människor som utövar Yoga, de kan nästan inte andas, de sover inte och tänker bara på en sak, att förvandla kroppen till ett icke levande tillstånd, som man kan begrava och efteråt uppväcka, så lite har de livskraften kvar. Allt som jag vill säga är att allting finns inuti människan. Processen av självkännedom är kabbala. Och bara inuti sig själv kommer man att hitta Skaparen.

 

Givande är när det inte finns något samband mellan ditt arbete och det du får…

Fråga: Finns en Högre kraft bara i min inbillning?

Ja, från början är det inbillning. Vet du att Skaparen existerar? Tror du mig? Vad betyder att tro på någonting? Någon säger och jag tar det som fakta, liksom jag ser det. Kallas det tro? Tro är Ljuset ovanifrån som människan inte förnimmer direkt, men detta Ljus ger henne en oklar förnimmelse, säkerhet. Det kallar vi tro.

Men i kabbala är tro en uppenbar förnimmelse av Skaparen! Upplevelsen av Skaparen kommer i en verklig form i våra andliga sinnesorgan, och jag kan mäta och granska denna kraft, måttet av min tro. Det finns en tro som jag kan mäta, kraften är måttet av min tro. Det finns en tro som är uppfylld av Ljuset chassadim, det finns en uppfylld tro, den är fullkomlig – det är chassadim med chochma.

Innan jag kommer in i den andliga världen kommer min tro från det omgivande Ljuset ”Or Makif”. Men eftersom njutningen från detta Ljus är större än vår världs njutningar, är jag beredd att lämna allt i denna värld och följa detta lilla Ljus…

Detta Ljus ger inte människan möjligheten att få vanliga njutningar av vår värld, det gör att alla njutningar av denna värld uppfattas som värdelösa jämfört med detta Ljus. Men detta Ljus finns utanför och det iklär sig inte i mig därför att jag kommer att vilja njuta av det för min egen skull istället för att njuta av njutningar av denna värld.

För njutningar av denna värld har jag betalat med min ansträngning. För att få njutningar av den högre världen behövs också ansträngningar, men dessa ansträngningar är annorlunda, då det inte finns något samband mellan dina ansträngningar och det som du får…