Jag hörde på första beShalach, 2 februari, 1941

Tora kallas ”indikation”, från orden ”skjuta igenom”.^[9] Det betyder att när man ger sig hän åt Tora, känner man sin egen avlägsenhet i den utsträckning man anstränger sig. Med andra ord visas man sanningen, det vill säga att man visas måttet av sin tro, vilket är sanningens hela utgångspunkt.

Utgångspunkten för att hålla Tora och mitzvot är måttet av ens tro, det blir då uppenbart att hela ens utgångspunkt byggs enbart på den uppfostran man fått. Detta beror på att en uppfostran är tillräcklig för att man ska kunna hålla Tora och mitzvot in i minsta detalj, och allt som kommer från ens uppfostran kallas ”tro inom förståndet”.

Trots att det går emot ens förstånd, alltså att ens förstånd nödvändiggör att man, i den mån man gör tillägg i Tora, borde känna att man kommer närmare Skaparen. Dock visar Tora alltid mer av sanningen för en. När man söker sanningen, för Tora en närmare sanningen och man ser då måttet av sin tro på Skaparen.

Det är för att man ska kunna be om nåd och be Skaparen att verkligen föra en närmare Honom, vilket betyder att man belönas med tro på Skaparen. Då kommer man kunna lovprisa och visa Skaparen sin tacksamhet för att man tillåtits att föras närmare Honom.

Men när man inte ser måttet av sin avlägsenhet och ständigt tror att man lägger till, ser vi att man upprättar sina byggnadsverk på en ranglig byggstomme, och man har inget utrymme att be till Skaparen om att föras närmare Honom. Av detta följer att man inte har något utrymme för ansträngning för att tilldelas fullkomlig tro, eftersom man endast anstränger sig för det man behöver.

Och därför, så länge man inte är värdig att se sanningen, är fallet det motsatta. Ju mer man lägger till i Tora och mitzvot, desto mer lägger man till i måttet av sin fullkomlighet och ser inte att man saknar något. Därför har man inget utrymme att anstränga sig och be för att beviljas verklig tro på Skaparen, eftersom när man känner korruption, bör vi säga korrektion.

Men när man i sanning hänger sig åt Tora och mitzvot, indikerar Tora sanningen för en, eftersom Tora har förmågan att visa ens sanna tillstånd vad gäller tro (och detta är innebörden av ”låt det bli känt”).

När man ger sig hän åt Tora och ser sanningen, vilket innebär ens mått av avlägsenhet från andligheten, och man ser att man är en sådan låg varelse, att det inte finns någon person på hela jorden som är sämre än en själv, då kommer sitra achra till en med ett annorlunda argument: Sannerligen, ens kropp är faktiskt väldigt ful, och det är sant att det inte finns någon person i hela världen som är fulare än man själv.

Hon säger så för att man ska bli förtvivlad, eftersom hon är rädd att man ska märka det och komma och korrigera sitt tillstånd. Av den anledning håller hon med om vad man säger, att man är en ful person, och låter en förstå att om man fötts med större färdigheter och bättre egenskaper, skulle man kunna övervinna sin ondska och korrigera den, och skulle därigenom ha uppnått dvekut (fasthållande) vid Skaparen.

Svaret på detta bör vara att det man säger läggs fram i Massechet Taanit (s.20), att Rabbi Elezar, son till Rabbi Shimon, kom från ett inhägnat torn, från sin rabbis hus. Han red på sin åsna längs flodens strand, och kände stor glädje. Hans förstånd var grovt, eftersom han hade studerat mycket Tora.

En väldigt ful person dök upp längs vägen. Han sade till honom: ”Hallå Rabbi”, men han svarade inte. Han sade till honom: ”Fåfängt, så ful denna man är, kan hända är alla män från din stad lika fula som du?” Han svarade: ”Jag vet inte, men gå och säg det till den hantverkare som skapat mig, hur kan detta kärl du skapat vara så fult?” Eftersom han visste att han hade syndat, steg han ned från sin åsna.

Enligt det ovan nämnda kan vi se, att eftersom han hade lärt sig mycket Tora, hade han genom detta beviljats att se det sanna avståndet mellan sig själv och Skaparen, det vill säga måttet av sin avlägsenhet och närhet. Detta är vad som menas med att hans förstånd var grovt, vilket betyder att han såg den fullständiga formen hos någon som är stolt, vilket är viljan att ta emot, och då kunde han se sanningen i att det var han som var fulast. Hur fick han se sanningen? Genom att lära sig mycket Tora.

Hur ska han således kunna häfta fast vid Honom, eftersom han är en sådan ful person? Detta är anledningen till att han frågade om alla människor var lika fula som han, eller om det var bara var han som var ful, och resten av människorna i världen inte var fula.

Vad var svaret? ”Jag vet inte”. Det betyder att de inte känner, och därför vet de inte. Och varför känner de inte? Det är av den enkla anledningen att de inte hade belönats med att se sanningen, eftersom de saknade Tora, så att Tora kan visa dem sanningen.

På detta svarade Elijahu honom: ”gå till den hantverkare som skapat mig”, eftersom han såg att han hamnat i ett tillstånd från vilket han inte kunde stiga upp. Av den anledningen dök Elijahu upp och sade till honom, ”gå till den hantverkare som skapat mig”. Med andra ord, eftersom Skaparen gjorde dig så ful, måste Han ha vetat att det är med dessa kelim (kärl) som målet kan uppnås. Så oroa dig inte, skrid framåt och ha framgång.