Jag hörde av min far den trejde shvat, 31 januari, 1941

I skriften (2 Mos 1:11) står det, ”Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom och Raamses”.¹⁵ Vi bör fråga ”Pitom och Raamses betyder att de är vackra städer, medan orden Arei miskenot syftar på fattigdom och torftighet, och att de även antyder fara? Och vi måste också förstå vad patriarken Abraham frågade ”Varav skall jag veta, att jag skall besitta det?” (1 Mos 15:8). Vad svarade Skaparen? Det står ”Och Han sade till Abram: ’Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem, och där kommer de vara trälar, och man skall förtrycka dem; så skall ske i fyra hundra år’”.

Den bokstavliga innebörden är svår att förstå, eftersom frågan gällde en garanti på hans arv, och i Skaparens svar finns inga uppenbara garantier. Att din säd skall leva i exil, betyder att detta svar var tillräckligt för honom. Vidare ser vi att när Abraham hade en lång diskussion med Skaparen om Sodoms folk, sade han ”kanske” om och om igen. Men här, när Skaparen sade att hans säd skulle leva i exil, argumenterade han inte, och han sade inte ”kanske?” Istället fick han ett tillräckligt svar omedelbart, och godtog det som en garanti för sitt arv av landet.

Vi måste förstå detta svar, och vi måste också förstår innebörden som Zohar tolkar i texten, ”Farao nalkas”, där den säger att Farao drog dem mot botgörelsen. Är det möjligt att den onde Farao ville föra dem närmare ångern och botgörelsen?

För att förstå allt detta, måste vi först förstå vad våra visa sade (sukkah 57:70): ”Rabbi Yehuda säger: ’vid tidernas ände tar Skaparen den onda böjelsen och slaktar den inför de rättfärdiga och inför de ogudaktiga. För de rättfärdiga verkar den vara som ett högt berg, och för de ogudaktiga verkar den vara en tråd av ett hårstrås tjocklek. Den ena gråter, och den andra gråter. De rättfärdiga gråter, och säger ’Hur kunde vi besegra detta höga berg?’ och de ogudaktiga gråter, och säger ’Hur kunde vi misslyckas med att besegra denna tråd av ett hårstrås tjocklek?’’”.

Denna vers är förbryllande rakt igenom:

1. Om den onda böjelsen redan har slaktats, hur kan det fortfarande finnas ogudaktiga?

    

2. Varför gråter de rättfärdiga? De borde snarare vara lyckliga!

    

3. Hur kan det finnas två uppfattningar i verkligheten när de båda har kommit fram till samma tillstånd av sanning? Denna vers talar om tidernas ände, vilket förvisso är ett tillstånd av sanning, så hur kan det finnas en sådan skillnad i verkligheterna, som en tråd med ett hårstrås tjocklek och ett högt berg?

    

Han förklarar detta med våra visas ord: ”Rabbi Assi säger: ’I början verkar den onda böjelsen likt ett spindelnät, och mot slutet verkar den vara som tjocka vagnslinor’, för det sägs, ’Ve dem som draga fram missgärningsstraff med lögnens tåg och syndastraff såsom med vagnslinor’ (Jesaja 5:18)”.

Det finns en viktig regel vi måste känna till. Vårt arbete, som vi fick som en grund för tro över förståndet, finns inte därför att vi är ovärdiga en hög grad. Vi fick det för att vi ska ta in allt i ett kärl av tro. För oss framstår det som skamligt och värdelöst, och vi väntar ivrigt på den tid då vi kan göra oss av med denna börda, som kallas ”tro över förståndet”. Men det är en mycket stor och viktig grad, vars höjd är gränslös.

Orsaken till att vi uppfattar det som skamligt, är viljan att ta emot inom oss. Därför måste vi urskilja ett rosh (huvud), och en guf (kropp) i viljan att ta emot. Rosh kallas vetande, och guf kallas mottagande. På grund av det betraktar vi allt som går emot vetandet som lågt och djuriskt.

Nu kan vi tolka vad patriarken Abraham frågade ”Varav skall jag veta, att jag skall besitta det?”. Hur kunde det vara möjligt för dem att godta trons börda när det är emot förståndet, och vem kan gå emot förståndet? Och hur ska de kunna beviljas trons Ljus, vilket är det enda perfektionen beror på?

Skaparen svarar honom, ”Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem”. Detta betyder att Han hade förberett ett klipa (skal), den onda böjelsen, en ond person, vilket är Egyptens kung, Farao. Bokstäverna i ordet Farao liknar bokstäverna i oref¹⁶ (nacke).

Ari skrev (Shaar ha Kavanot för pesach) att Farao betraktas som Egyptens oref¹⁷. Han sög ut rikedomen som kom till de lägre med sin fråga (2 Mos 5:2), ”Vem är Herren, eftersom jag på Hans befallning skulle släppa Israel?”. Genom denna fråga sitter de fånge under klipots (skalens) makt, som Rambam säger (Hilchot Deot) om att man inte ska ta sin tillflykt till avgudar; att bara genom att man har den inställningen, det vill säga just den frågan, bryter man redan förbudet om att ty sig till dem.

Den onda böjelsen vill suga åt sig rikedomen från Kdusha (Heligheten). Så vad är det den gör för att kunna suga ut rikedomen ur Kdusha?  I skrifterna står det ”När så Farao var helt nära”. Zohar tolkar detta som att Farao tog dem närmare ångern, och frågar: Hur kan vi säga att Farao tog dem närmare ångern, om klipots sätt är att leda personen bort från Skaparen?

Vi måste förstå detta med det som står skrivet i Zohar (Introduktion till Zohar och Sulam-kommentaren): ”Överträdelser är dolda inom dig, liksom ormen som hugger och gömmer sitt huvud i sin kropp”. Och i Sulam: ”liksom, etc. Eftersom överträdelsen är fördold, har ormens kraft, som biter världens folk och orsakar död i världen, fortfarande oinskränkt makt och kan inte upphävas. Det är som en orm, när den biter någon drar den ögonblickligen tillbaka huvudet till kroppen, och då är det omöjligt att döda den”.

Det finns ännu ett ordspråk i Zohar, att ormen böjer ner sitt huvud och slår till med svansen. Detta betyder att den ibland tillåter en att åta sig bördan tro över förståndet, det vill säga att den böjer ner sitt huvud, men den slår med svansen. Svansen kan tolkas som slutet, att den böjde sitt huvud för att slutligen ta emot med avsikten att ta emot. Med andra ord tillåter den först att man godtar tron, så att den efteråt kan ta allting under sin egen auktoritet, eftersom klipa vet att det inte finns något annat sätt att ta emot rikedomen än genom Kdusha.

Detta är innebörden av att Farao tar dem närmare. Det förklaras att han avsiktligt förde Israel till ånger, botgörelse, för att sedan ta ifrån dem allting och ta det under sin egen makt. Och detta är anledningen till att Ari skrev att Farao sög åt sig hela rikedomen som kom ner till de lägre. Han sög från oref (nacken) och från halsen, vilket betraktas som kroppens huvud, det vill säga den tog emot allting i kärl för mottagande.

Detta är innebörden av ”Och de byggde arei miskenot (förrådsstäder)”, det vill säga att detta var för Israel. Med andra ord kan vi säga att hela deras arbete under exilen togs under Faraos uppsikt och förvar, medan Israel förblev fattiga. Vi bör också tolka miskenot, från ordet sakana (fara), vilket betyder att de befann sig i stor fara, då risken var stor att de skulle tvingas stanna kvar i det tillståndet för resten av sina liv. Men för Farao var deras arbete Pitom och Raamses, det vill säga mycket vackra städer.

Därför betyder ”Och de byggde arei miskenot” (för Israel), och Pitom och Raamses, för Farao. Anledningen är att allt arbete som Israel utförde föll ner i klipot, och de såg ingen välsignelse i sitt arbete.

När de gjorde framsteg i sitt arbete med tro och givande såg de att det var fruktsamt; och i samma ögonblick som de föll ner i vetande och mottagande, föll de omedelbart ner i händerna på Faraos klipa. Slutligen kom de till en fast beslutsamhet att arbetet måste ske i tro över förståndet och givande.

Men de såg att de inte hade förmågan att ta sig ur Faraos makt själva. Därför står det ”Israels barn suckade över sin träldom och klagade”, eftersom de fruktade att de skulle få leva i exil för all framtid. ”Och deras rop över träldomen steg upp till Gud”, och då belönades de med uttåget från deras exil i Egypten.

Det visar sig att innan de fick se situationen, att de var under klipots makt, och våndades och var rädda för att de skulle få stanna där för evigt, hade de inget behov av Skaparens hjälp i kärl för mottagande, när de inte kände de brister och förluster som de orsakade dem, vilket var det enda som hindrade dem från att hålla fast vid Skaparen. Anledningen är att annars värderar man arbete i form av kunskap och mottagande som högre, medan tro betraktas som låghet. De väljer kunskap och mottagande eftersom människans externa förnuft kräver det.

Därför fick de exilen så att de skulle känna att de inte gjorde några framsteg i sin närhet till Skaparen, och att allt deras arbete sjönk ner i Egyptens klipa. Slutligen såg de att de inte hade något annat val än att besluta sig för ett lågt arbete, vilket är tro över förståndet, och längta efter givande. Annars känner de att de är under den onda böjelsens herravälde.

Här ser vi att de tog till sig tron för att de såg att det inte fanns någon annan utväg, och därför gick de med på ett skamligt arbete. Detta betraktas som ett ”villkorligt arbete”, när de har godtagit detta arbete för att inte falla ner i klipots snara, och det var anledningen till att de åtog sig detta arbete.

Men om anledningen tas bort, försvinner också kärleken till arbetet. Det vill säga, om den onda böjelsen slutar existera och det inte längre finns någon som ger dem tankar på att inte ty sig till avgudar, då upphävs kärleken till det skamliga arbetet.

Nu kan vi förstå vad våra visa skrev: ”I början verkar den onda böjelsen likt ett spindelnät, och mot slutet verkar den vara som tjocka vagnslinor”. Vi vet att det finns ett urskiljande av ”påtvingad”, ”misstagen” och ”avsiktlig”. Viljan att ta emot som inpräntats i människan betraktas vara ”påtvingad”, eftersom man inte kan upphäva den, och därför anses det inte vara en synd, utan en missgärning, som det står skrivet, ”Ve dem som draga fram missgärningsstraff med lögnens tåg”. Man kan inte förkasta eller hata den eftersom man inte känner att det kommer vara en synd.

Men efteråt visar det sig vara ”syndastraff såsom med vagnslinor”, och då skapades klipot av denna vilja att ta emot, som har en fullständig struktur, som det står skrivet "Gud har gjort denna såväl som den andra". Det är härifrån den onda böjelsen kommer, det vill säga att allt kommer från denna tråd.

Eftersom det redan visat sig vara en synd, är alla införstådda med att man måsta skydda sig mot denna tråd, och de förstår att om de vill träda in i Kdusha finns det inte någon annan utväg än att arbeta i låghet, det vill säga i tro och givande. Annars ser de att de kontrolleras av Faraos klipa, Egyptens kung.

Här följer att fördelen med exilen var känslan av att viljan att ta emot är en synd, och detta är anledningen till att man bestämmer sig för att det inte finns något annat råd än att försöka skaffa sig kärl för givande. Detta är också innebörden av Skaparens svar till patriarken Abrahams fråga, när han bad om en garanti på att han skulle få ärva landet: ”Det skall du veta, att din säd etc. och man skall förtrycka dem etc.”. Genom exilen skulle de komma att upptäcka att tråden är en synd, och då skulle de godta det verkliga arbetet med att göra sig fri från synden.

Detta är innebörden av vad Rabbi Yehuda sade, att i framtiden skall döden kväsas för alltid, det vill säga att Skaparen kommer att slakta den onda böjelsen, och allt som blir kvar är blott en tunn tråd, som inte ens känns som en synd (tråden med ett hårstrås tjocklek är något som inte kan uppfattas med ögat).

Ändå finns några onda och rättfärdiga kvar, och de vill alla hålla fast vid Honom. De ogudaktiga har ännu inte korrigerat sin tråd, när den onda böjelsen fortfarande existerade, och de kunde känna att det var en synd. Men nu, när det inte finns någon ond böjelse, är det enda som finns kvar en tunn tråd, och det finns ingen anledning för dem att göra om sina kärl för mottagande till kärl för givande, eftersom en tråd av ett hårstrås tjocklek inte känns. Likväl kan de inte fästa sig vid Honom eftersom det finns olikhet i form där, och Han och jag kan inte vistas i samma boning.

Deras korrigering är att vara stoft under de rättfärdigas fötter. Eftersom den onda böjelsen har upphävts har de rättfärdiga ingen anledning att gå med tro över förståndet. Så om de inte har någon anledning, vem kan tvinga dem till det?

De ser att de ogudaktiga har kvar sin tråd och att de inte korrigerade sin tråd när det fanns en ond böjelse; när det var dags att korrigera, eftersom det då var uppenbart att viljan att ta emot var en synd, till skillnad från nu, när den inte verkar vara en synd utan bara en tråd. Om det inte finns någon anledning finns det således ingen plats att korrigera.

Men det finns heller ingen plats för fasthållande, eftersom olikheten i form finns kvar, och deras enda korrigering är att de rättfärdiga ska gå på dem. Detta betyder att de nu ser att det inte finns någon fruktan för klipots snaror eftersom den onda böjelsen har slaktats.

Så varför måste de nu arbeta i tro över förståndet? Nu ser de att de ogudaktiga inte kan nå fasthållande eftersom de inte har någon anledning, det vill säga en ond böjelse som kan urskiljas som en synd, och ändå blir de kvar utanför eftersom det fortfarande finns olikhet i form. När de rättfärdiga ser detta förstår de därför hur bra det var för dem att de hade en anledning att arbeta med givande.

De trodde att de arbetade i givande bara på grund av den onda böjelsen, men de ser att synden de fick se var för deras eget bästa. Med andra ord är detta det verkliga arbetet, och det är inte för att de fruktar för att falla i händerna på klipot som de gör detta arbete. Beviset för detta är att de ser att de ogudaktiga som inte korrigerade tråden, och som nu inte har någon anledning att göra det, får stanna kvar utanför och inte kan uppnå fasthållande med Skaparen.

Här följer att de rättfärdiga får kraften att gå från styrka till styrka genom de ogudaktiga, och de ogudaktiga har blivit till stoft under de rättfärdigas fötter, och de rättfärdiga går på de urskiljanden som förblir som ogudaktiga.

Blickar vi tillbaka ser vi därför att just detta arbete är viktigt. Och det var inte därför att det var nödvändigt,  som de först trodde, när det fanns en ond böjelse. Nu ser de att det också är värt mödan att arbeta i givande och tro utan den onda böjelsen.

Vad gäller ”Den ena gråter, och den andra gråter”, vet vi att gråt är katnut (litenhet, barndom), VAK. Det finns en skillnad mellan GAR och VAK. Mochin de VAK (Ljus från VAK) lyser upp från det förflutna, det vill säga att de tar sin näring från det som de redan har genomgått. Men mochin de GAR skiner i nuet genom att förenas i zivug (andlig parning, sammanlänkning).

Detta är vad som menas med att de rättfärdiga gråter och säger, ”Hur kunde vi besegra detta höga berg?”. Nu ser de vad som fanns före det att den onda böjelsen slaktades, att dess makt visserligen var stor, som det står skrivet ”Gud har gjort denna såväl som den andra”. Skaparen visade dem stor barmhärtighet genom att ge dem kraften att segra i kriget mot böjelsen, och nu gläds de över det mirakel som de fick då, det vill säga i det förflutna. Detta kallas mochin de katnut.

De ogudaktiga gråter därför att det nu inte finns något sätt för dem att hålla fast vid Honom, trots att de nu ser att det bara är en tunn tråd. Men eftersom det inte finns någon ond böjelse har de ingen anledning att göra om kärlen för mottagande till kärl för givande; de ser bara att de står utanför; därför gråter de.

Men deras korrigering är att bli stoft under de rättfärdigas fötter. Det vill säga, genom att de rättfärdiga ser att det inte finns någon ond böjelse kan de fortfarande inte uppnå fasthållande. Därför säger de om sina tankar att de följde givandets väg endast på grund av den onda böjelsen, de ser att detta var det verkliga kärlet. Detta betyder att även om det inte hade funnits en ond böjelse är denna väg fortfarande sann, och att trons väg är en underbar väg.

Nu förstår vi varför de ogudaktiga finns kvar efter att den onda böjelsen har slaktats; det är för att de ska bli stoft under de rättfärdigas fötter. Om det inte hade funnits några ogudaktiga kvar skulle det inte finnas någon som kunde ådagalägga denna fantastiska sak, att man inte väljer trons väg på grund av villkorlig kärlek. Det betyder att det inte är på grund av den onda böjelsen man följer trons väg, utan på grund av ovillkorlig kärlek, eftersom det nu inte finns någon ond böjelse, och ändå är det bara genom tro som man kan skaffa sig fasthållande vid Skaparen.

Jag hörde vid ett annat tillfälle: Orsaken till att vi just behöver tro är stoltheten vi har inom oss. Då blir det svårt för oss att godta tron. Alltså, trots att tron är en hög och underbar grad, vars sublimitet och dyrbarhet den lägre inte kan uppnå eller förstå, beror det bara på vår stolthet, det vill säga viljan att ta emot. Vi föreställer oss det som lågt och djuriskt, och av den anledningen fick vi den onda personen.

Jag hörde en annan gång: Vi ser att vi faller från vårt tillstånd när vi inte vill godta tron. Vi stiger upp och faller ner varje gång, tills vi bestämmer oss för att det inte finns någon annan utväg än att permanent hålla fast vid tron. Detta är till för att vi ska kunna ta emot tron, och det är ”Och de byggde arei miskenot” (för Israel), åt Farao.

[15] Översättares anmärkning: ordet ”förrådsstäder” används inte på hebreiska. Istället används arei miskenot, vilket antyder fattigdom och fara (fonetiskt).

[16] På hebreiska.

[17] Ari delar upp det hebreiska ordet för Egypten - mitzraim – i två ord: metzar yam, vilket betyder smal sjö.