Artikel nr. 16, 1984-1985
Det står skrivet, “Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man hyste fruktan för Israels barn.” (Andra mosebok 1:12). Betydelsen av orden, ”Men ju mer man plågade dem” är att de kommer att förökas och sprida ut sig till samma grad som de plågas. Det är till synes ett villkor – att det inte kan finnas förökning och spridning i arbetet innan det finns en bas som består av plågor.
Men för att förstå det som är skrivet ovan, måste vi först känna till vårt fundament, det vill säga, vad vår essens är. Som förklaras i inledningarna, är det endast vår vilja att ta emot. Och verkligen, när viljan att ta emots önskan uppfylls anses inte den uppfyllan vara arbete, eftersom arbete syftar på det som man belönas för.
Med andra ord, arbete är handlingar som människan velat undvika, och hon utför dem bara för att hon inte har något val, eftersom hon önskar mottaga en belöning. Belöningen anses vara den sak som hon längtar efter, och hennes begär och önskan är endast för den saken. Sann saknad innebär att saken i fråga rör henne så djupt att hon säger, ”Jag dör hellre än lever om jag inte kan erhålla den”. Följaktligen, om hon inte plågas eller känner smärta av att inte ha vad hon längtar efter, då anses det inte vara längtan. Och hennes längtan mäts enligt graden av lidande.
Vi kan därför se att om man önskar mottaga någon tillfredsställelse, så måste det först finnas en brist. Detta beror på att det inte finns något ljus utan kli [kärl], och ingen kan fylla det med något om det inte finns någon längtan. Man kan till exempel inte äta utan aptit eller njuta av vila utan trötthet.
Man lider därför inte för att egyptierna i ens kropp plågar en om man inte motsätter sig dem och vill gå en väg som inte behagar dem. Roten av mottagande i människan kallas ”egenkärlek”, och den betraktas som ”Egypten”. Det finns många nationer, som i allmänhet kallas ”de sjuttio nationerna”, som är motsatsen till Kdusha [helighet], som är de sju sfirot, där varje sfira [singular av sfirot] består av tio, därav antalet sjuttio nationer. Och vidare har varje nation sitt eget unika begär.
Egyptens klipa [skal] är en allmän klipa. Det är där gnistorna av Kdusha föll, som Israels folk – som var i Egypten – måste korrigera. Således måste det först finnas smärta och plåga från att inte kunna lämna deras styre, som det står skrivet, ”Och Israels barn suckade på grund av arbetet, och de skrek, och deras skrik nådde upp till Gud på grund av arbetet. Och Gud hörde deras klagan”.
Vi bör precisera orden ”på grund av arbetet” som står skrivet två gånger. Vi bör förklara att alla suckar kom från arbetet, med vilket menas att de inte kunde arbeta för Skaparen. Deras lidande kom verkligen från att de inte kunde utföra arbetet som de gjorde för Skaparen, på grund av Egyptens klipa. Det är därför det står skrivet, ”På grund av arbetet” två gånger.
1) Alla suckar berodde inte på att de saknade något. De saknade bara en sak, vilket betyder att de inte önskade någon lyx eller betalning. Det enda de saknade, för vilket de kände smärta och lidande, var att de inte kunde göra något för Skaparen. Med andra ord, de önskade att de hade ett begär att ge belåtenhet till Skaparen och inte för sig själva, men de kunde inte, och detta plågade dem. Detta kallas ”att vilja ha ett grepp i andligheten”.
2) Det andra ”på grund av arbetet” kommer för att visa att, ”och deras skrik nådde upp till Gud”, att Gud hörde deras klagan, var för att deras enda önskan var arbete. Detta knyter an till det andra ”på grund av arbetet”. Det visar sig att hela exilen som de kände endast berodde på att de var under Egyptens klipas styre och att de inte kunde göra något för att det skulle vara endast med avsikten att ge.
Det står att läsa i Zohar (Andra Mosebok, punkt 381 i Sulamkommentaren), ”Rabbi Yehuda sade, 'Kom och se att det är så, som rabbi Yehoshua av Sakhnin sade, 'Så länge deras minister var given styre över Israel hördes inte Israels skrik. När deras minister föll, skrivs det, 'Kungen av Egypten dog', och genast, 'Och Israels barn suckade på grund av arbetet, och de skrek, och deras skrik nådde upp till Gud på grund av arbetet'. Men innan dess besvarades de inte i sitt skrik”.
Av denna anledning kan vi säga att om det inte är tid att avsätta Egyptens minister, finns inget rum för val, för dem att ångra och få upprättelse från exilen. Han säger (Andra Mosebok, punkt 380 i Sulamkommentaren), ”'Under de många dagarna'. 'Många' syftar på Israels vistelse i Egypten, det vill säga, att slutet har kommit. Och då deras exil har fullföljts, vad sägs då? 'Kungen av Egypten dog'. Vad betyder det? Det betyder att Egyptens minister sänktes i sin status och föll från sin stolthet. Det är därför skriften skriver om honom, 'Kungen av Egypten dog', eftersom tillbakagång för honom anses som att dö. När Kungen av Egypten – som var deras minister – föll, mindes Skaparen Israel och hörde deras klagan.”
Zohar ställer denna fråga om versen, ”I din nöd, när alla dessa saker drabbar dig” (Deuteronomium 4). Det betyder att innan allting äger rum, är det omöjligt att uppnå perfektion. Det visar sig att du kommer med en ursäkt, en förevändning att alla de saker som de bör gå igenom kan erfaras genom känslan av lidande, och detta mäts varken i tid eller kvantitet av plåga, utan av måttet av känsla (se Zohar).
Vi kan förstå det genom en allegori. Om en person skulle utföra arbete värt ett kilo, som är tusen gram lidande, så kommer belöningen för det också, som våra visa sade, ”belöningen motsvarar smärtan”. Detta betyder att arbetet man bör utöva innan man tar emot belöningen beror på att det inte finns något ljus utan kli, eftersom det inte finns något tillfredsställande utan en brist. Och arbetet man ger är villkoret för mottagandet av behovet, så att man efteråt kan ta emot uppfyllandet i det.
Låt oss säga att denna person periodiskt kan ge en brist på tusen gram, vilken är kvantitativa och kvalitativa insikter. En person kan göra en ansträngning i tio minuter om dagen, alltså beklaga sin avlägsenhet från Skaparen. Eller, han kan beklaga sin avlägsenhet från Skaparen tio minuter i veckan, eller tio minuter i månaden, att han drar sig till minnes sin avlägsenhet från Skaparen, etc.
Det är på ett liknande sätt med kvaliteten av lidandet som han lider när han minns att han är avlägsen Skaparen. Även om det smärtar honom så är det inte så fruktansvärt och det finns saker som smärtar honom mer, saker han har begär efter. Det visar sig att även i kvalité, bör man fundera. Denna person har således ett val trots att han måste genomgå hela processen av arbete och lidande till slutet, tills han kommer till tillståndet “Och du återvänder till herren din Gud och lyssnar till Hans röst”.
Alltså har människan ett val att förkorta tiden för processen av plåga på grund av förlängandet av tiden, vilket, som vi sade, kallas “kvantitet”, och att tillägga i kvalitet, som är känslan av lidande av att vara avlägsen från Skaparen.
Men vi bör veta att det finns en stor skillnad mellan kvantitet och kvalitet i arbetssättet. När det gäller kvaliteten av tiden, kan man arrangera sitt schema, det vill säga mängden tid man avsätter till sig själv, även genom tvång. Detta innebär att även om kroppen inte vill sitta hela den lektionstimme man beslutat, det vill säga att man måste sitta ett flertal minuter eller timmar och ångra att vara avlägsen Skaparen. Om man har ett starkt begär och inte har en svag karaktär, kan man göra saker genom tvång.
Men med kvalitet är detta mycket svårt eftersom man inte kan tvinga sig själv att känna annorlunda än man gör. Det visar sig att om man börjar undersöka sina känslor, hur mycket smärta och lidande man erfar av att vara avlägsen från Skaparen, når man ibland ett tillstånd där man inte bryr sig. Då vet man inte vad man ska göra eftersom man inte kan ändra hur man känner, och då blir man förbryllad.
Detta orsakar en förlängning av exilen på grund av att det är svårt för oss att ge den nödvändiga kvantiteten, ännu mindre kvaliteten.Och när man börjar granska bristens kvalitet ser man att man inte känner någon smärta, att man på sätt och vis är omedveten, okännande. Och även om avlägsenhet från Skaparen innebär att inte ha liv, smärtar det en inte att man inte har liv. Då har man inget annat val än att be Skaparen ge en något liv, så att man ska känna att man är farligt sjuk och behöver kurera själen.
Och ibland kommer man till ett tillstånd där man befinner sig i en sådan nedgång att man inte ens har styrkan att be för det. Istället är man i ett tillstånd av fullständig likgiltighet. Detta kallas “att vara i ett tillstånd av stilla”, det vill säga att man är fullkomligt rörelselös.
I det tillståndet, kan bara gruppen hjälpa en. Med andra ord, om man kommer bland vänner och inte kritiserar dem på något vis, testar om även de har samma hinder och tankar, men att de kommer över dem, eller om de helt enkelt inte tar något intresse i introspektion och att detta är varför de kan ägna sig åt Tora och mitzvot, så hur kan man vara lik dem?
Då kan man inte ta emot någon hjälp från gruppen eftersom man inte har någon dvekut [vidhäftande] med dem alls eftersom de är för små för att vara ens vänner. Därmed påverkas man naturligtvis inte av dem alls.
Men om man kommer till vännerna utan att hålla sitt huvud högt, att man är vis och vännerna är dårar, utan att man istället kastar iväg sin stolthet, följandes regeln “fattigdom följer de fattiga”, alltså, inte bara befinner man sig i ett tillstånd av nedgång och känner inget behov efter andligheten, man tar också emot tankar av stolthet, det vill säga att man är visare än hela sin grupp.
Låt oss nu återvända till den första frågan, avseende det Zohar säger, “Och eftersom deras exil har fullgjorts”, vad säger den, “Egyptens konung dog”, eftersom man betraktar avkröning som död. Och eftersom kungen av Egypten – som är deras minister – föll, kom Skaparen ihåg Israel och hörde deras bön. Det visar sig att det finns en förevändning att ingen bön kommer att hjälpa före tiden är inne. Alltså finns det inget som kan göras eftersom Skaparen inte kommer att höra deras bön.
Med de ovanstående orden kan vi förstå ämnena som de är. Detta är samma ämne som våra visa sade om versen, “Jag, Herren, skall med hast låta detta ske, när dess tid kommer”. Om de belönas “kommer Jag påskynda det”. Om de inte belönas “när dess tid”. Med andra ord, när tiden är inne, kommer ett uppvaknande från Skaparen komma, och genom det kommer Israel ångra sig. Det visar sig att valet avser tid, som han säger i Introduktion till boken Zohar (punkt 16).
Det följer från allt ovan att man inte bör tänka på tiden för frälsning – att det står skriver att bönen dessförinnan inte kommer att accepteras – eftersom detta relaterar till tiden för kvantitet och kvalitet av lidande, att det finns en viss tid vid vilken lidandet kommer att vara avslutat. Men vi kan förkorta tiden, det vill säga att hela kvantiteten och kvaliteten med vilken lidandet kommer att framträda kan förkortas på ett sådant sätt att allt lidande kommer att komma under en kort tid, men allt lidande kommer att ha framträtt där.
