Jag hörde den första elul, 5 september, 1948

Det finns två urskiljanden i Tora, och det finns två urskiljanden i arbetet. Det första är urskiljandet av fruktan, det andra är urskiljandet av kärlek. Tora kallas ett helhetens tillstånd, alltså talar vi inte om det tillstånd människans arbete befinner sig i, utan vi talar med hänsyn till Tora i sig.

Det första kallas "kärlek", vilket betyder att man har ett begär och en längtan efter att känna till Skaparens vägar och Hans dolda skatter, och därför strävar och anstränger man sig för att uppnå sin önskan. Man betraktar allting man upptäcker i Tora under studierna som en ovärderlig skatt. Alltefter ens uppskattning av viktigheten av Tora växer man gradvis, tills man slutligen sakta blir visad Toras hemligheter, i enlighet med ens ansträngning.

Det andra urskiljandet är fruktan, vilket betyder att man vill vara Skaparens tjänare. Eftersom "Den som inte känner till Den Högres budord, hur kan han tjäna Honom?" fruktar man och bävar inför tanken på att inte veta hur man ska tjäna Skaparen.

När man lär sig denna väg, varje gång man upptäcker en smak i Tora och kan använda den, blir man förtjust, upprymd och ivrig i den utsträckning man uppskattar vikten av att tilldelas någonting ur Tora. Och om man framhärdar på detta sätt visas man gradvis Toras hemligheter.

Här finns en skillnad mellan ytliga läror och Toras visdom: I ytliga läror förminskar upprymdheten intellektet, eftersom känslor står i motsats till intellekt. Således försvagas förståndet av upprymdheten.

Men i Toras visdom är upprymdheten en essens, som medvetandet. Orsaken är att Tora är liv, som det står skrivet, "visdomen bevarar livet för den som besitter den", eftersom visdom och liv är samma sak.

Och därför, alltefter visdomen tar form i förståndet, dyker den upp i känslan, eftersom livets Ljus fyller alla organ. (Det verkar för mig som att det är anledningen till att man alltid bör vara utom sig av lycka över Tora, eftersom det i denna upprymdhet finns en stor skillnad mellan ytliga läror och Toras visdom.)

Likaså är det i arbetet, vilket anses vara den vänstra linjen eftersom det urskiljs som mottagande. Detta med mottagande betyder att man vill ta emot eftersom man känner en avsaknad, och i begär och avsaknad gör vi tre urskiljanden: 1) individens begär; 2) allmänhetens begär; 3) Shechina (Gudomens) begär.

All ens avsaknad betraktas som att man vill tillfredställa bristen; och anses därför vara mottagande, den vänstra linjen. Tora innebär emellertid att man arbetar, inte för att man känner en avsaknad som måste korrigeras, utan därför att man vill ge belåtenhet till sin Skapare.

(Det liknar en bön, och lovprisande, och tacksamhet. När man engagerar sig på ett sådant sätt att man känner att man befinner sig i fullkomlighet och inte ser några otillräckligheter i världen, kallas det "Tora". Men om man ägnar sig åt det när man känner otillräcklighet, kallas det "arbete".)

Dessutom måste två urskiljanden göras under arbetet: 1) på grund av kärlek till Gud, när man vill hålla fast vid Skaparen, när man känner att detta är den plats där man kan få utlopp för den kärlek man känner, och älska Skaparen; 2) på grund av fruktan, när man fruktar Gud.