Jag hörde den tionde nisan, 31 mars, 1947
Tillit är Ljusets klädnad, och kallas ”liv”. Orsaken är att det finns en regel som säger att det inte finns något Ljus utan ett kli (kärl). Av den anledningen kan Ljuset, som kallas ”livets Ljus”, bara klä sig i ett kli av något slag. Det kli som livets Ljus klär sig i kallas vanligtvis ”tillit”. Det betyder att man ser att man kan klara av vad som helst.
Således förnimms och identifieras Ljuset i tillitens kli. Därför mäts livet man har med måttet av tillit som uppstår där. Man kan mäta sin livskrafts omfattning enligt tilliten man har.
Därigenom kan man se i sig själv att så länge livskraftens nivå är hög skiner tilliten över allting, och man ser ingenting som kan hålla en tillbaka från det man vill uppnå. Orsaken till detta är att livets Ljus, vilket är en kraft från Ovan, skiner på personen så att man kan arbeta med övermänskliga krafter, eftersom det Övre Ljuset inte är begränsat så som materiella krafter är.
Men när livets Ljus lämnar en, vilket betraktas som att man har stigit ner från sin tidigare nivå av livskraft, då blir man listig och frågvis. Man börjar beräkna lönsamheten i allting, om det är värt mödan att göra eller inte. Och man blir återhållsam istället för livlig och sprudlande som man var innan man började tappa livskraften.
Dock har man inte visdomen att säga att allt förstånd och all list som man nu använder för att tänka igenom allting med har kommit för att man har förlorat sitt livs anda som man tidigare hade. Istället tror man att man nu har blivit smart, inte så som man var innan man förlorade livets Ljus. Man tycker snarare att man var vårdslös och oförsiktig förut.
Men man bör veta att all den visdom man nu har förvärvat kom till en på grund av att man har förlorat livets anda som man tidigare hade. Tidigare värderade man alla handlingar med livets Ljus som Skaparen gav en. Men nu, när man befinner sig i en nergång, har den onda böjelsen styrkan att komma till en med sina ”välgrundade argument”.
Rådet i denna situation är att man bör säga att man nu inte kan tala med sin kropp och argumentera mot den. Snarare bör man säga, ”Nu är jag död, och jag inväntar de dödas återuppståndelse”. Därefter måste man börja arbeta över förståndet, vilket innebär att man säger till sin kropp, ”Allting du säger är sant, och jag har inget rationellt svar till dig. Likväl hoppas jag på att jag ska få börja arbeta på nytt. Nu åtar jag mig Tora och mitzvot, och nu ska jag bli proselyt, och våra visa sade, ’en proselyt som omvänts är likt ett nyfött barn’. Nu inväntar jag Skaparens frälsning; Han kommer säkerligen att hjälpa mig så att jag åter hamnar på helighetens väg. Och när jag har helighetens styrka, då kommer jag ha ett svar till dig. Men än så länge saknar jag helighetens sinnelag, och därför måste jag gå över förståndet. Av den anledningen kan du vinna med ditt intellekt och det finns ingenting jag kan göra annat än att tro på våra visa som sade att jag måste hålla Tora och mitzvot med tro över förståndet. Förvisso måste jag tro att jag, med trons kraft, kommer att få hjälp från Ovan, som våra visa sade, ’Han som kommer för att renas får hjälp’”.
