1) När jag påbörjar mitt skrivande finner jag ett stort behov av att bryta igenom järnmuren som sedan templets förstörelse fram till denna generation separerat oss från kabbalans visdom. Den vilar tungt över oss och väcker fruktan för att glömmas av Israel.

Men när jag börjar tala med någon om dessa studier är hans första fråga: ”Varför skulle jag behöva känna till hur många änglar det finns i himlen och vad deras namn är? Kan jag inte hålla hela Toran med alla dess detaljer utan den här kunskapen?”

För det andra kommer han fråga: ”De visa har redan fastslagit att man först måste fylla sin buk med Mishna och Gmarra. Hur kan man då bedra sig själv och påstå att man redan har fullbordat hela den avslöjade Toran, och att man endast saknar den dolda visdomen?”

För det tredje är han rädd att han kommer att bli bitter på grund av sitt engagemang. Detta är för att det redan har funnits fall av avvikande från Torans väg på grund av att man ägnat sig åt kabbala. Därför, ”Varför behöver jag dessa problem? Vem är dåraktig nog att sätta sig själv i fara utan orsak?”

För det fjärde: Även de som talar för detta studium tillåter det endast för de heliga, Skaparens tjänare. Och inte alla de som vill ta Herren kan komma och ta.

För det femte, det viktigaste, ”Det finns ett gängse sätt bland oss att vid tvivel följa detta: Gör som folket gör”, och mina ögon skall se att alla de som studerar Tora i min generation är av samma sinne och avstår från att studera det dolda. Dessutom råder de dem som frågar att det utan tvivel är bättre att studera en sida i Gmarra istället för att ägna sig åt detta.

2) Det är utan tvivel så att om vi ägnar våra hjärtan åt att besvara endast en mycket känd fråga, då är jag säker på att alla dess frågor och tvivel kommer försvinna från horisonten och du kommer se åt dem och finna dem försvunna. Denna lilla fråga är en fråga som hela världen ställer, nämligen ”vad är meningen med mitt liv?” Med andra ord, detta begränsade antal år i våra liv som kostar oss så dyrt och de talrika smärtor och plågor vi lider för dem, för att fullborda dem till det yttersta, vem är det som åtnjuter dem? Eller mer precist, vem gläder jag?

Det är sant att historikerna har tröttnat på att begrunda det, speciellt i vår generation. Ingen vill ens beakta det. Men ändå kvarstår frågan lika bitter och lidelsefull som någonsin. Ibland kommer den till oss oinbjuden, pickar på våra medvetanden och förödmjukar oss till botten tills vi finner vår kända list att driva tanklöst i livets strömmar som alltid.

3) Det är sannerligen för att lösa denna stora gåta som versen lyder ”Smaka och se att Herren är god”. De som håller Tora och mitzvot på ett korrekt sätt är de som smakar livets smak. Det är de som ser och vittnar om att Herren är god, som våra vise säger, att Han skapade världarna för att göra gott åt sina skapelser, eftersom det är den godes sätt att göra gott.

Men de som ännu inte har smakat livets smak i att hålla Tora och mitzvot kan inte känna och förstå att Herren är god, som våra vise säger, att Skaparens enda syfte när Han skapade oss var att gynna oss. Vi har därför ingen annan råd än att hålla Tora och mitzvot på rätt sätt.

Det står skrivet i Tora (parashat Nitzavim): ”Se, jag har satt inför er denna dag liv och godhet, och död och ondska”. Med detta menas att vi innan givandet av Tora endast hade död och ondska inför oss, som våra vise säger ”De onda, i sina liv, kallas ’döda’”. Detta beror på att deras död är bättre än deras liv, eftersom smärtan och lidandet som de utstår för sitt uppehälle är många gånger större än den lilla njutning de känner i det här livet.

Men nu har vi blivit tilldelade Tora och mitzvot, och genom att hålla dem belönas vi med det verkliga livet, glädjefyllt och njutbart för dess ägare, som det står skrivet ”Smaka och se att Herren är god”. Därför säger skriften ”Se, jag har satt inför er denna dag liv och godhet”, som ni inte hade i verkligheten över huvud taget innan givandet av Toran.

Och skriften avslutas med ”välj därför livet, så att du må leva, du och din avkomma”. Här finns ett till synes upprepat uttalande: ”välj därför livet, så att du må leva”. Detta är dock en syftning till livet i att hålla Tora och mitzvot, som är när det finns riktigt liv. Men ett liv utan Tora och mitzvot är svårare än döden. Detta är betydelsen av våra vises ord: ”De onda, i sina liv, kallas ‘döda’”.

Skriften säger ”att du må leva, du och din säd”. Det betyder att ett liv utan Tora inte bara är glädjelöst för sin ägare, utan man kan heller inte glädja andra. Man finner ingen tillfredsställelse ens i sin avkomma, eftersom ens avkommas liv också är svårare än döden. Så vilken gåva ger man dem?

Men inte bara njuter en person som lever i Tora och mitzvot av sitt eget liv, utan han är till och med glad över att få barn och åt dem efterlämna detta goda liv. Detta är betydelsen av ”att du må leva, du och din avkomma”, för man erhåller ytterligare njutning i sin avkommas liv, för vilken man själv var orsaken.

4) Du kan nu förstå våra vises ord angående versen, ”välj därför livet”. Det sägs ”Jag uppmanar dig att välja livets del, som en som säger till sin son: välj åt dig en bra del av min mark’. Han placerar honom på den goda delen och säger till honom: ‘Välj detta för dig själv’”. Om detta står det skrivet: ”O Herre, min del i arvet och min kopp, Du bibehåller min del. Du lade min hand på det goda ödet för att säga, ‘detta, tag för dig’”.

Orden är till synes förvirrande. Versen lyder ”välj därför livet”. Detta betyder att man gör valet själv. Men de säger att Han placerar en på den goda delen. Finns det då inte längre något val här? De säger dessutom att Skaparen lägger ens hand på det goda ödet. Detta är verkligen förvirrande, för om det är på det sättet, var är då ens fria vilja?

Du kan nu se den sanna betydelsen av deras ord. Det är verkligen sant att Skaparen själv lägger ens hand på det goda ödet genom att ge en ett liv av njutning och tillfredsställelse i det kroppsliga livet, som är fyllt med plåga och smärta och som saknar allt innehåll. Man ger sig av och flyr det med nödvändighet när man ser en lugn plats, även om den till synes uppstår bland sprickorna. Man undflyr där sitt liv, som är svårare än döden. Det finns verkligen ingen bättre placering av ens hand av Honom än denna.

Och ens val syftar endast till stärkandet. Detta beror på att det verkligen finns en stor ansträngning här innan man renar sin kropp att förmå hålla Tora och mitzvot på rätt sätt, inte för sin egen njutning, utan för att ge belåtenhet till sin Skapare, som kallas lishma (för Hennes namn). Endast på detta sätt begåvas man med ett liv i lycka och behaglighet som kommer med att hålla Toran.

Men innan man kommer till denna rening finns verkligen ett val att stärkas på ett bra sätt genom olika medel och tillvägagångssätt. Man bör också göra vad helst ens hand finner styrka till, till dess man fullbordar renandets arbete, och man ska inte falla under sin börda under vägens gång.

5) Enligt det ovan nämnda kan vi förstå våra vises ord i Masechet Avot: ”Sådan är Torans väg: Ät bröd med salt, drick lite vatten, sov på marken, lev ett sorgtyngt liv, och arbeta i Tora. Om du gör det, lycklig skall du bli; lycklig i denna värld och lycklig i nästa värld”.

Vi måste fråga om deras ord: Hur skiljer sig Torans visdom från de andra lärorna i världen, som inte kräver denna asketism och detta sorgtyngda liv, utan arbetet i själv är tillräckligt för att erhålla dessa läror? Även då vi arbetar ytterligt i Tora räcker det ändå inte för att erhålla Torans visdom, förutom genom förödmjukelse genom bröd med salt och ett sorgtyngt liv.

De avslutande orden är ännu mer förvånande, som de säger, ”Om du gör det, lycklig skall du bli; lycklig i denna värld och lycklig i nästa värld”. För det är möjligt att jag kommer bli lycklig i nästa värld. Men i den här världen, medan jag plågar mig själv genom ätande, drickande och sovande och genom att leva ett sorgtyngt liv, kan det om ett sådant liv sägas ”lycklig i denna värld”? Är detta betydelsen av ett lyckligt liv i den här världen?

6) Emellertid förklaras det ovan att det korrekta åtagandet i Tora och mitzvot, under dess strikta villkor, är att ge belåtenhet till sin Skapare och inte för självtillfredsställelse. Och detta är omöjligt att uppnå förutom genom stort arbete och ansträngning för kroppens renande.

Den första taktiken är att vänja sig vid att inte ta emot något för sin egen njutning, inte ens de tillåtna och nödvändiga sakerna för kroppens existens, såsom att äta, dricka och sova och andra sådana nödvändigheter. På så sätt lösgör man sig helt och hållet från alla njutningar som kommer till en, även i nödvändigheterna, i uppfyllandet av ens uppehälle, tills man lever ett sorgtyngt liv i dess bokstavliga bemärkelse.

Efter att man vant sig vid det och ens kropp inte äger något begär att ta emot någon njutning för egen del, då är det möjligt för en att ägna sig åt Tora och hålla mitzvot även på det sättet, för att ge belåtenhet åt sin Skapare och inte alls för sin egen njutning.

När man uppnår det belönas man med att smaka det lyckliga livet, fyllt med godhet och glädje och obefläckat av sorg, som uppstår i utövandet av Tora och mitzvot lishma. Det är som Rabbi Meir säger (Avot 6): ”Vem som helst som ägnar sig åt Tora lishma belönas med många saker. Dessutom är hela världen givande för honom, Torans hemligheter avslöjas för honom, och han blir som en flödande källa”.

Det är om honom versen säger ”Smaka och se att Herren är god”. En som smakar smaken av utförandet av Tora och mitzvot lishma begåvas med att själv se Skaparens avsikt, som endast är att göra gott för Sina skapelser, eftersom det är den Godes sätt att göra gott. Då känner han glädje och han gläder sig åt det antal år av liv som Skaparen har begåvat honom med och hela världen är givande för honom.

7) Nu kan vi förstå de två sidorna av myntet när det gäller utövandet av Tora och mitzvot: Å ena sidan är det Torans väg, som syftar på den omfattande förberedelse man måste genomgå för att förbereda sin kropps rening innan man verkligen belönas med att hålla Tora och mitzvot.

I det tillståndet ägnar man sig nödvändigtvis åt Tora och mitzvot lo lishma (inte för Hennes namn), uppblandat med självtillfredsställelse. Detta är för att man ännu inte har renat och rensat sin kropp från viljan att ta emot njutning från fåfängligheterna i den här världen. Under den här tiden måste man leva ett sorgtyngt liv och arbeta i Tora, som det står skrivet i Mishna.

Men efter att man fullbordat Torans väg och redan har renat sin kropp, och nu är mogen att hålla Tora och mitzvot lishma, för att ge belåtenhet åt sin Skapare, kommer man till andra sidan av myntet. Detta är ett liv i njutning och stort lugn, till vilket avsikten med skapelsen ”att göra gott för Sina skapelser” hänvisar, det vill säga det lyckligaste livet i den här världen och i nästa värld.

8) Detta förklarar den stora skillnaden mellan Torans visdom och resten av världens läror: att erhålla de andra lärorna i världen gynnar inte livet i den här världen över huvud taget. Det beror på att de inte ens ger upphov till kompensation för de plågor och det lidande man upplever i livet. Man behöver därför inte korrigera sin kropp, och arbetet som man ger i utbyte för dem är fullt tillräckligt, som med alla andra världsliga ägodelar som tas emot i utbyte för arbete och slit.

Det enda syftet för att ägna sig åt Tora och mitzvot är emellertid att göra en värdig att ta emot all godhet i avsikten med skapelsen, ”att göra gott för Sina skapelser”. Man måste därför med nödvändighet rena sin kropp för att erhålla denna gudomliga godhet.

9) Detta klargör också grundligt orden i Mishna: ” Om du gör det, lycklig skall du bli […] i denna värld”. De gjorde detta förtydligande avsiktligt, för att påvisa att ett lyckligt liv i den här världen bara är för dem som har fullbordat Torans väg. Späkelserna i ätandet, drickandet, sovandet, och ett sorgtyngt liv som nämns här gäller bara på Torans väg. Det är därför de så grundligt hävdade ”sådan är Torans väg”.

Och, avslutar Mishna, när man fullbordar denna väg lo lishma i ett sorgtyngt liv och späkelser når man ”… lycklig i denna värld”. Så är det för att du kommer beviljas lyckan och godheten i Skaparens intention, och hela världen kommer att bli belönande för dig, även denna värld, och ännu mer nästa värld.

10) Zohar (Bereshit s.31b) skriver om stycket ”och Gud sade: ’Varde ljus’ och det blev ljus”, Ljus var för denna värld och Ljus var för nästa värld. Detta betyder att skapelsens handlingar skapades i sina fulla mått och former, det vill säga i sin fulla ära och fullbordan. Ljuset som skapades den första dagen uppstod i all sin fullbordan, som även inkluderar livet i denna värld i ytterlig behaglighet och mildhet, som uttrycks med orden ”Varde ljus”.

Men för att bereda utrymme för val och möda stod Han och dolde det för den rättfärdige i tids ände, som våra vise säger. De sade därför med sitt rena språk ”Varde Ljus för denna värld”. Men det förblev inte så, utan ”varde ljus för nästa värld”.

Med andra ord belönas de som utövar Tora och mitzvot lishma med det bara i tids ände, vid tidens slut, efter att reningen av deras kropp i Torans väg avslutats. Då belönas de med detta stora Ljus även i denna värld, som våra vise säger ”Du skall se din värld under din livstid”.

11) Men vi finner och ser i de visa i Talmuds ord att de har underlättat Torans väg för oss mer än de visa i Mishna. Detta beror på att de säger ”man bör alltid utöva Tora och mitzvot, även i lo lishma, och från lo lishma skall man komma till lishma, för Ljuset däri omformar en”.

De har så försett oss med ett nytt medel i stället för botgörelsen som uttrycks i ovan nämnda Mishna, Avot: ”Ljus i Tora”. Det uppbär tillräcklig styrka för att omforma en och få en att utöva Tora och mitzvot lishma.

De nämnde inte botgöring [späkelse, förödmjukelse] här, bara att enbart det att ägna sig åt Tora och mitzvot förser en med Ljuset som omformar, så man får ägna sig åt Tora och mitzvot för att bringa belåtenhet till sin Skapare och inte alls för sin egen njutning. Och detta kallas lishma.

12) Det verkar dock som att vi måste ifrågasätta deras ord. När allt kommer omkring har vi funnit några elever vars studier i Tora inte hjälpt dem komma till lishma genom dess Ljus. Att utöva Tora och mitzvot i lo lishma betyder verkligen att man tror på Skaparen, på Tora, och på belöning och bestraffning. Och man utövar Tora för att Skaparen förelade utövandet, men relaterar sin egen njutning till att man ger belåtenhet till sin Skapare.

Om man, efter all ens möda i utövandet av Tora och mitzvot, finner att ingen njutning eller egen vinning kommit till en genom ens stora ansträngningar och slit, kommer man ångra att man lagt ner alla dessa ansträngningar. Detta beror på att man från första början har plågat sig själv och trott att även jag skulle få njuta av mina ansträngningar. Detta kallas lo lishma.

Våra vise tillät dock även påbörjandet av Tora och mitzvots utövning i lo lishma, för från lo lishma kommer man till lishma. Men det råder inga tvivel om att om denna elev inte har belönats med tro på Skaparen och Hans lag, utan fortfarande tvivlar, det är då inte om honom våra vise säger ”från lo lishma ska han komma till lishma”. Det är inte om honom de säger att ”ljuset omformar” den som ägnar sig åt det.

Att det är på detta vis beror på att Ljuset i Toran endast skiner för dem med tro. Dessutom är måttet av detta ljus som måttet av kraften i ens tro. Men för de utan tro är det motsatsen, för de erhåller mörker från Toran och deras ögon mörknar.

13) Visa har redan gett oss en bra allegori om versen ”Ve dig som har begär för Herrens dag! Varför skulle du få Herrens dag? Den är mörker, och inte ljus” (Amos 5). Det finns en allegori om en tupp och en fladdermus som väntade på Ljuset. Tuppen sade till fladdermusen ”Jag väntar på ljuset för ljuset är mitt. Men du, varför behöver du ljuset?” (Sanhedrin 98b).

Uppenbarligen mottog inte de elever som inte förlänats med att gå från lo lishma till lishma, på grund av deras avsaknad av tro, något Ljus från Toran. De skall därför gå i mörker och dö utan visdom.

Å andra sidan, de som givits full tro garanteras enligt våra vises ord att, eftersom de ägnar sig åt Tora, även i lo lishma, dess Ljus omformar dem. De ska tilldelas Tora lishma, som ger ett lyckligt och gott liv i denna värld och i nästa värld, även utan föregående plågor och sorgtyngt liv. Det är om dem versen förtäljer ”Då skall du finna glädje i Herren, och jag skall förläna dig jordens upphöjda vidder”.

14) Angående det ovan sagda, tolkade jag en gång våra vises talesätt, ”Han vars Tora är hans yrke”. Hans mått av tro är uppenbart i hans utövande i Tora för bokstäverna i ordet umanuto (hans yrke), är desamma (på hebreiska) som bokstäverna i ordet emunato (hans tro).

Det är som med en person som litar på sin vän och lånar honom pengar. Han kan anförtro honom med ett pund, och om han ber om två pund lånar han inte ut dem till honom. Han kanske anförtror honom hundra pund, men inte mer. Kanske litar han på honom tillräckligt för att låna honom halva sin egendom, men inte hela sin egendom. Slutligen har han kanske tillräcklig tillit för hela sin egendom utan ett spår av fruktan. Denna sista tro anses vara ”hel tro”, och de tidigare formerna anses vara ”ofullständig tro”. Snarare är det tro endast till en viss del, större eller mindre.

På liknande vis ägnar den ene endast en timme om dagen åt att utöva Tora och arbete utifrån måttet av hans tro till Skaparen. En annan ägnar det två timmar, enligt måttet av hans tro till Skaparen. En tredje låter inte ett enda ögonblick gå till spillo av hans fritid utan att ägna sig åt Tora och arbete. Därför är endast den sistes tro hel, eftersom han anförtror Skaparen med hela sin egendom. De föregåendes tro är emellertid fortfarande ofullständig.

15) Det har nu grundligt klargjorts att man inte bör förvänta sig att utövandet av Tora och mitzvot i lo lishma kommer ta en till lishma, förutom när man vet i sitt hjärta att man har erhållit tillräcklig tro till Skaparen och Hans Tora. För då omformar dess ljus en och man uppnår ”Herrens dag”, som är helt och hållet Ljus. Trons helighet renar ens ögon att glädjas i Hans Ljus tills Ljuset i Tora omformar en.

Men de utan tro är som fladdermöss. De kan inte se på dagens Ljus för dagsljuset har omvänts för dem till ett mer fruktansvärt mörker än nattens mörker, eftersom de bara närs i nattens mörker.

På detta vis är ögonen hos de som saknar tro förblindade för Guds Ljus; och så blir Ljuset mörker för dem. För dem förvandlas livets dryck till en dödens dryck. Det är om dem som skriften säger ”Ve dig som har begär för Herrens dag! Varför skulle du få Herrens dag? Den är mörker, och inte ljus”. Därför måste man först göra sin tro hel.

16) Detta besvarar ytterligare en fråga i Tosfot (Taanit s. 7): ”Den som praktiserar Tora lishma, hans Tora blir för honom en livets dryck. Och den som praktiserar Tora lo lishma, hans Tora blir för honom en dödens dryck”. De frågade, ”Men, de sade, ‘Man praktiserar alltid Tora, även i lo lishma, och från lo lishma kommer man till lishma.’”

Enligt det som förklarats ovan bör vi dela upp det på ett enkelt sätt: Den som ägnar sig åt Tora för mitzvan att studera Tora, och tror på belöning och bestraffning, men relaterar egenglädje och vinning med intentionen att ge belåtenhet till sin Skapare, Ljuset i den omformar honom och han kommer att komma till lishma. Men den som inte studerar för mitzvan att studera Tora, för att han inte tror på belöning och bestraffning till det måttet, att arbeta så för det, utan utför sin ansträngning endast för sin egen njutning, för honom blir det en dödens dryck, för dess Ljus blev för honom till mörker.

17) Eleven utfäster så, innan studierna, att styrka sig själv i tro till Skaparen och till Hans vägledning i belöning och bestraffning, som våra vise sade: ”Din herre är förpliktad att belöna dig för ditt arbete”. Man bör tillägna sitt arbete åt mitzvot i Tora, och på detta sätt kommer man tilldelas glädjen från Ljuset i det. Ens tro kommer stärkas och växa genom Ljusets bot, som det står skrivet, ”Det skall vara hälsa för din navel, och märg för dina ben” (Ordspråksboken 3:8).

Då ska ens hjärta vila, försäkrad om att man från lo lishma kommer till lishma. Därför har även den som vet om sig själv att man inte har belönats med tro fortfarande hopp genom utövandet i Tora.

För om man ägnar sitt hjärta och sinne till att uppnå tro på Skaparen genom den finns ingen större mitzva än det, som våra vise sade, ”Habackuk kom och underströk bara det: ‘den rättfärdige skall leva genom sin tro’” (Makkot 24).

Dessutom finns det ingen annan råd än det, som det står skrivet (Masechet Baba Batra s.16a), ”Rabbi sade: ‘Job ville befria hela världen från dömande. Han sade inför Honom: ‘Åh Herre, Du har skapat de rättfärdiga; Du har skapat de onda; vem håller Dig nere?’”.

Och Rashi tolkar där: ”Du har skapat rättfärdiga genom den goda böjelsen; Du har skapat onda genom den onda böjelsen. Därför undgår ingen Din hand, för vem håller dig nere? Tvingade är syndarna”. Och vad svarade Jobs vänner (Job 15:4)? ”Du bryter fruktan, och minskar din oro inför Gud, Skaparen har skapat den onda böjelsen, Han har för den skapat kryddan Tora.”

Rashi tolkar där: ”Skapade Toran, som är en krydda som upphäver ‘tankar av överträdelse’”, som det står skrivet (Kidushin s.30), ”Om du kommer över denna skurk, dra med honom till beit midrash (seminariet). Om han är hård kommer han att mjukna. Alltså är de inte tvingade, för de kunde rädda sig själva.”

18) Uppenbarligen kan de inte frigöra sig själva från domen om de säger att de tagit emot kryddan men fortfarande har tankar på överträdelse, det vill säga att de fortfarande befinner sig i tvivel och att den onda böjelsen ännu inte smält. Så är det på grund av att Skaparen, som skapade den onda böjelsen och gav den sin styrka bevisligen kände till hur Han skulle skapa kryddan och botemedlet som kan ta bort den onda böjelsens styrka och helt sudda ut den.

Och om man utövar Tora utan att lyckas ta bort den onda böjelsen från sig, är det antingen att man försummat att göra den nödvändiga ansträngningen i utövandet av Toran, som det står skrivet: ”Jag har inte arbetat men funnit, tro inte på det”, eller man kanske ansträngt sig tillräckligt i arbetet, men försummat kvaliteten.

Detta innebär att medan de utövar Tora har de inte ställt in sina medvetanden och hjärtan på att dra till sig Torans ljus, som för tro till ens hjärta. Istället har de varit frånsinta vad gäller Torans grundläggande krav, nämligen Ljuset som ger upphov till tro. Och även om de till en början siktade på det gick deras medvetanden vilse under studierna.

Oavsett hur, kan man inte frigöra sig själv från domen genom att hävda tvång, för våra vise kungör tydligt ”Jag skapade den onda böjelsen, jag skapade för den kryddan Tora”. Om det hade funnits något undantag i det hade Jakobs fråga fortfarande varit giltig.

19) Genom allt som hittills förklarats, har jag tagit bort ett stort klagomål om Rabbi Chaim Vitals ord i hans introduktion till Shaar HaHakdamot (Port till introduktionerna) av Ari, och introduktionen till Livets träd. Han skriver: ”Man bör sannerligen inte säga ‘jag skall gå och ägna mig åt kabbala före jag ägnar mig åt Tora, Mishna och Talmud.’ Så är det på grund av att våra vise redan sagt ‘Man bör inte gå in i PARDESS förrän man fyllt sin mage med kött och vin’”.

Det här är likt en själ utan kropp: den har ingen belöning eller handling eller eftertanke innan den ansluts i en kropp, när den är hel, korrigerad i Torans mitzvot, i 613 mitzvot.

Omvänt, när man ägnar sig åt Mishna eller den babyloniska Talmuds visdom, utan att ge en del till Torans hemligheter och dess fördoldheter, är det som en kropp som sitter i mörkret utan en mänsklig själ, Guds ljus, som skiner inom den. Därmed är kroppen torr och drar ingen näring från livets källa.

Därmed bör en vis lärjunge, som utövar Tora lishma, först ägna sig åt visdomen i Bibeln, Mishna och Talmud, så länge som ens medvetande kan tolerera det. Efteråt kan han fördjupa sig i att lära känna sin Skapare i sanningens visdom.

Det är likt kung David som befallde sin son Solomon: ”känn du din faders Gud och tjäna Honom.” Och om man tycker att det är svårt och tungt att studera Talmud, då är det bättre att man släpper det efter att ha prövat sin lycka i denna visdom, och ägna sig åt sanningens visdom.

Det står skrivet, ”En lärjunge som inte sett ett gott tecken under sina studier inom fem år kommer inte heller se det” (Hullin s. 24). Följaktligen måste var och en vars studier är lätta tillägna en del av en eller två timmar dagligen till att studera Halacha (judisk lag), och förklara och tolka frågorna i den bokstavliga Halacha.

20) Dessa hans ord verkar mycket förbryllande: han säger att före man lyckas med studierna av det bokstavliga, bör man redan ägna sig år sanningens visdom. Detta motsäger hans tidigare ord att kabbala utan den bokstavliga Toran är som en själ utan kropp, utan handling, omtanke eller belöning.

Argumentet han lyfter med en lärjunge som inte sett ett gott tecken är ännu mer förbryllande, för våra vise sade att man därför bör upphöra att studera Tora. Förvisso är det för att varna en och uppmana en till självrannsakan och försöka med en annan Rav eller i ett annat stycke. Men man bör definitivt inte lämna Toran, ens den bokstavliga Toran.

21) Det är ännu svårare att förstå, både i Rabbi Chaim Vitals ord och i Gmarras ord. Det antyds i deras ord att man behöver en viss förberedelse och förtjänst för att uppnå Torans visdom. Men våra vise sade (Midrash Raba, i stycket ”Och detta är en välsignelse”): ”Skaparen sade till Israel: ‘Skåda, hela visdomen och hela Toran är enkel: alla som fruktar mig och följer Torans ord har hela visdomen och hela Toran i sina hjärtan.’”

Alltså behöver vi ingen tidigare förtjänst här, bara genom att frukta Gud och följa mitzvot beviljas man hela Torans visdom.

22) Sannerligen, om vi undersöker hans ord kommer de för oss bli lika klara som rena himmelska stjärnor. Texten ”det är bättre för en att släppa det, när man väl prövat sin lycka med denna [uppenbarade] visdom” syftar inte på lycka vad gäller intelligens eller lärdom. Snarare är det som ovan angivet i förklaringen ”Jag har skapat den onda böjelsen; Jag har för den skapat kryddan Tora”. Det innebär att man har fördjupat dig och ansträngt sig i den uppenbarade Toran, men att den onda böjelsen ännu förhärskar och inte alls har smält. Så är det på grund av att man ännu inte skonats från tankar på överträdelse, som Rashi skriver ovan i förklaringen ”Jag har för den skapat Torans krydda”.

Därmed råder han en att släppa taget om det och ägna sig åt sanningens visdom, för det är lättare att dra till sig ljuset i Toran medan man utövar och anstränger sig i sanningens visdom än när man anstränger sig i den bokstavliga Toran. Orsaken är mycket enkel: det uppenbarades visdom kläds i yttre, materiella kläder, så som stöld, plundring, förseelser osv. Därför är det svårt och tungt för vem som helst att rikta sitt medvetande och hjärta till Skaparen medan man studerar, för att dra till sig ljuset i Toran.

Än mer så är det för den som studiet av Talmud i sig är svårt och ansträngande. Hur kan en sådan person komma ihåg Skaparen under studierna, då klargörandet angår materiella ting, som inte kan komma in i honom samtidigt med avsikten för Skaparen?

Därför råder han en att utöva kabbala, då denna visdom helt kläds i Skaparens namn. Då kommer man säkerligen med lätthet kunna rikta in sitt medvetande och hjärta på Skaparen under studierna, även om man är riktigt långsam att lära sig. Detta för att studiet av ämnena i visdomen och Skaparen är ett och samma, och detta är mycket enkelt.

23) Följaktligen medför han goda bevis från orden i Gmarra: ”En lärjunge som inte sett ett gott tecken i sina studier efter fem år kommer heller inte att se det.” Varför såg han inget gott tecken under sina studier? Säkerligen är det enbart på grund av frånvaron av hjärtats intention, och inte på grund av brist på begåvning, då Torans visdom inte kräver någon begåvning.

Istället är det som det står skrivet i studien ovan: ”Skaparen sade till Israel, ‘Skåda, hela visdomen och hela Toran är enkel: var och en som fruktar Mig och följer Torans ord, hela visdomen och hela Toran är i den personens hjärta.’”

Självklart måste man vänja sig vid Torans ljus och mitzvot, men jag vet inte hur mycket. Man kan förbli väntande under alla sina år. Därför varnar Braita oss (Hulin s. 24) att inte vänta längre än fem år.

Dessutom säger Rabbi Yosi att bara tre år är helt tillräckligt för att beviljas Torans visdom. Om man inte ser något gott tecken inom en sådan tidsrymd, bör man inte lura sig med falska förhoppningar och självbedrägeri, utan veta att man aldrig kommer se ett gott tecken.

Alltså måste man med en gång finna en god taktik med hjälp av vilken man kan lyckas uppnå lishma och belönas med Torans visdom. Braita angav inte taktiken, men vi varnas för att förbli sittande i samma situation och vänta längre.

Detta är meningen med Ravs ord, att den säkraste och mest framgångsrika taktiken är att ägna sig åt kabbalans visdom. Man bör helt släppa sin hand från att ägna sig åt den uppenbarade Toran, eftersom man redan prövat sin lycka i den utan att lyckas. Och man bör ägna all sin tid åt kabbalans visdom, där ens framgång är säker.

24) Detta är mycket enkelt, för dessa ord har ingen förbindelse med studiet av den bokstavliga Toran, i något man måste utföra i praktiken, för ”det är inte den omedvetne som är from, och en som lär sig felaktigheter utgör grund för ondska, och en syndare förstör mycket gott”. Alltså måste man med nödvändighet upprepa dem så mycket som det är nödvändigt för att inte misslyckas i sitt utövande.

Men här talas det enbart om studiet av den uppenbarade Torans visdom, för att förklara och klargöra frågor som uppstår i tolkningen av lagarna, som Rabbi Chaim Vital själv härleder där. Det syftar på delen av studierna av Toran som inte utförs de facto, eller till de faktiska lagarna.

Här är det verkligen möjligt att vara mild och studera från förkortningarna och inte från ursprungen. Men även detta kräver omfattande inlärning, eftersom den som känner till från ursprunget inte är som den som känner till det från en snabbläsning av någon sammanfattning. För att inte fela i det, säger Rabbi Chaim Vital vid början av sina ord att själen ansluter till kroppen först när den är korrigerad i Torans mitzvot, i 613 mitzvot.

25) Nu kan du se hur alla frågor vi presenterade i början av introduktionen är fullständig dårskap. De är hindren den onda böjelsen sprider för att jaga oskyldiga själar, avvisa dem från världen, rånade och utnyttjade.

Undersök den första frågan, där de föreställer sig att de kan hålla hela Toran utan kunskap om kabbalans visdom. Till dem säger jag: Ja, om ni kan hålla studierna av Toran och på lämpligt vis hålla mitzvot, lishma, det vill säga enbart för att bringa Skaparen belåtenhet, då behöver ni inte studera kabbala, för då sägs det om er, ”ens själ skall lära en”. Då kommer alla Torans hemligheter visa sig framför er som en rik källa, likt i Rabbi Meirs ord i Mishna (Avot), och ni kommer inte behöva något stöd av böckerna.

Men om ni fortfarande ägnar er åt att studera lo lishma, och därigenom hoppas på att förtjäna lishma, då frågar jag er: ”Hur många år har ni gjort det?” Om ni fortfarande befinner er inom de fem åren, som Tana Kama säger, eller inom de tre åren, som Rabbi Yosi säger, då kan ni fortfarande vänta och hoppas.

Men om ni har utövat Tora i lo lishma i mer än tre år, som Rabbi Yosi säger, eller fem år, som Tana Kama säger, då varnar Braita er att ni inte kommer se något gott tecken längs denna väg ni vandrar! Varför göra era själar besvikna med falska förhoppningar när det finns en så nära och säker taktik som att studera kabbalans visdom? Det som gör det så lätt är, som jag ovan visat, att ämnena för visdomen och Skaparen är ett och samma.

26) Låt oss undersöka den andra frågan, som är att man måste fylla sin mage med Mishna och Gmarra. Alla håller med om att det verkligen är så. Men detta är sant om man redan belönats med att studera lishma, eller till och med lo lishma, om man fortfarande befinner sig inom de tre åren eller de fem åren. Men efter den tiden varnar Braita en att man aldrig kommer se ett gott tecken, vilket leder till att man måste pröva sin lycka i studierna av kabbala.

27) Vi måste veta att det finns två delar i sanningens visdom: Den första, som kallas ”Torans hemligheter”, bör inte exponeras förutom genom antydan, och från en vis kabbalist till en lärjunge som förstår i sitt eget medvetande. Maase Merkava och Maase Bereshit hör likaså till den delen. Zohars vise syftar på den delen som ”de första tre sfirot, Keter, Chochma, Bina”, och den kallas även ”rosh (huvud) i partzuf”.

Den andra delen kallas ”Torans smaker”. Dem är det tillåtet att avslöja och det är till och med en stor mitzva att avslöja dem. Zohar kallar den för de ”sju lägre sfirot i partzuf”, och den kallas även guf (kropp) i partzuf.

Varenda partzuf de kdusha (av helighet) består av tio sfirot. De kallas Keter, Chochma, Bina, Chesed, Gvura, Tifferet, Netzach, Hod, Yesod, Malchut. De första tre sfirot betraktas som ”partzufs rosh” och de sju lägre sfirot kallas ”partzufs guf”. Även den lägsta persons själ består av de tio sfirot i de ovan nämnda namnen, såväl som varenda aspekt i det högre och i det lägre.

Anledningen till att de sju lägre sfirot, som är partzufs guf, kallas ”Torans smaker”, är som innebörden av stycket ”och gommen smakar dess mat”. Ljusen som visar sig under de första tre, nämligen i rosh, kallas taamim (smaker), och Malchut de (av) rosh kallas hech (gom).

Därför kallas de Torans Taamim. Det betyder att de visar sig i roshs gom, som är källan till alla Taamim, vilket är Malchut de rosh. Därifrån och ner är det inte förbjudet att uppenbara dem. Raka motsatsen, belöningen för den som uppenbarar dem är omätlig och gränslös.

Det är även så att dessa första tre sfirot och de lägre sju sfirot expanderar både i det generella och det mest enskilda segment som det kan delas upp i. Därmed hör även de första tre sfirot av Malchut vid slutet av världen Assiya till avdelningen ”Torans hemligheter”, som inte får avslöjas. Men de sju lägre sfirot i Keter av rosh av Atzilut hör till avdelningen ”Torans taamim”, som man får avslöja, och dessa ord står skrivna i de kabbalistiska böckerna.

28) Du kommer finna källan till dessa ord i Mishna Pesachim (s. 119), som det står skrivet (Jesaja 23:18): ”Men hennes handelsvinst och hennes lön skall helgas åt Herren. Det skall inte lagras eller läggas undan, utan hennes vinst skall gå till dem som bor inför Herrens ansikte för att de skall ha tillräckligt med mat och vackra kläder.” ”Vad är ‘vackra kläder’? Det är det som täcker det Atik Yomin täckte. Och vad är det? Torans hemligheter. Andra säger att detta är det som uppenbarar saker Atik Yomin täckte. Vad är det? Torans smaker.”

Rashbam tolkar, ”Atik Yomin är Skaparen”, som det står skrivet, ”och Atik Yomin sitter”. Torans hemligheter är Maase Merkava och Maase Bereshit. Innebörden av ”Namn” är som det står skrivet, ”detta är mitt Namn för evigt”. ”Klädnaden” innebär att Han inte ger dem till någon, utan bara till dem vars hjärta är ängsligt. ”Det är det som avslöjar saker som Atik Yomin täckte” vilket innebär att täcka Torans hemligheter, som ursprungligen täcktes, och Atik Yomin uppenbarade dem, och gav tillåtelse att avslöja dem. Och den som avslöjar dem beviljas det han sade i den här versen.

29) Nu kan du tydligt se den stora skillnaden mellan Torans hemligheter, där alla som uppnår dem får denna stora belöning för att täcka över dem och inte för att uppenbara dem. Men det är tvärtom med Torans taamim, där alla som uppnår dem tar emot denna stora belöning för att avslöja dem för andra.

Om den första åsikten råder det ingen dispyt, utan enbart en undersökning av de olika innebörderna mellan dem. Lishna Kama tolkar vid slutet där det står ”vackra kläder” att det är uppnåendet av den stora belöningen för att täcka över Torans hemligheter.

Andra säger att det handlar om början, som lyder ”äta sig mätt”, syftandes på Torans taamim, som det står skrivet, ”och gommen smakar sin föda”. Det är på grund av att ljusen taamim kallas ”äta”, följaktligen tolkar de uppnåendet av den stora belöningen som det som nämns i texten angående den som uppenbarar Torans taamim. (Det råder ingen dispyt mellan dem, men den ena talar som Torans hemligheter och den andra talar om Torans taamim.) Emellertid anser båda att Torans hemligheter måste täckas, och att Torans taamim måste uppenbaras.

30) Därmed har du ett tydligt svar på de fjärde och femte frågorna i början av introduktionen. Och det du finner i våra vises ord, så väl som i de heliga böckerna, att det bara ges till dem vars hjärta är ängsligt, det vill säga att delen som kallas ”Torans hemligheter” anses vara de första tre sfirot och rosh, att den bara är given de fördolda och under vissa villkor, du kommer inte ens finna så mycket som ett spår av dem i kabbalans böcker, i skrift och i tryck, eftersom de är det Atik Yomin täckte, som det står skrivet i Gmarra.

Dessutom, angående alla de heliga och rättfärdiga, som är de största och bästa i nationen, som producerat till exempel Sefer Yetzira (Skapelseboken), boken Zohar, och Braita av Rabbi Ishmael, så som Rabbi Hai Gaon, och Rabbi Hamai Gaon, Rabbi Elazar av Garmiza, och resten av rishonim (de första) genom Ramban, och Baal HaTurim och Baal Shulchan Aruch genom Vilna Gaon (GRA), och Ladi Gaon, och resten av de rättfärdiga, må minnet av dem alla välsignas.

Från dem har vi fått hela den uppenbarade Toran, vid deras ord lever vi, och vet vad vi ska göra för att gynnas av Skaparen. Alla skrev de och publicerade böcker inom kabbalans visdom. Och det finns inget större uppenbarande än att skriva en bok, vars författare inte vet vem som läser boken. Det är möjligt att det är en ytterst orättfärdig som kommer granska den. Alltså finns det inget större avslöjande av Torans hemligheter än så.

Vi får inte betvivla dessa heligas och renas ord, att de skulle inkräkta ens ett jota på det som står skrivet och förklarat i Mishna och Gmarra, som är förbjudet att avslöja, som det står skrivet i Masechet Hagigah.[1]

Snarare anses alla skrivna och tryckta böcker med nödvändighet tillhöra Torans taamim, som Atik Yomin först täckte och sedan avslöjade, som det står skrivet, ”och gommen smakar sin föda”. Inte är det inte förbjudet att uppenbara dessa hemligheter, tvärtom, det är en stor mitzva (mycket god gärning) att avslöja dem (som det står skrivet i Pesachim 119).

Och den som vet hur man avslöjar och även gör det, hans belöning är riklig. För när ljusen uppenbaras för många, särskilt för de många, av det är Messias ankomst snart i våra dagar beroende, amen.

31) Det finns ett stort behov av att en gång för alla förklara varför Messias ankomst är beroende av massornas studier av kabbala, som är så ofta förekommande i Zohar och i alla kabbalans böcker. Massorna har redan diskuterat det utan mening och det går ej längre att tolerera.

Förklaringen av saken uttrycks i Tikkunim (korrigeringar) av Zohar (Tikkun 30). Förkortad översättning: När den heliga Gudomligheten gick i exil, blåser denna ande på de som ägnar sig åt Tora på grund av att den heliga Gudomligheten är bland dem. De är alla som höätande bestar, allt gott de gör, gör de för sin egen skull. Även alla de som faktiskt studerar Toran, allt gott de gör, gör de för sin egen skull. Då lämnar anden och återvänder inte till världen. Detta är Messias ande.

Ve dem som får Messias ande att lämna och inte återvända till världen. De gör Toran torr och vill inte fördjupa sig i kabbalans visdom. Dessa människor får spirandet av visdomen, som är yod i namnet HaVaYaH, att avlägsna sig.

Messias ande lämnar, helighetens ande, visdomens och förståelsens ande, råd och makts ande, kunskapens ande, och anden av fruktan för Herren. ”Och Gud sade: ‘Varde Ljus.’” Detta är kärlekens ljus, barmhärtighetens ljus, som det står skrivet, ”Jag har älskat dig med en evig kärlek”.

Om det sägs det, ”om du vaknar, om du väcker kärlek, till dess vänligen …”, då är det kärlek inte för att få en belöning, och rädsla och kärlek för att ta emot belöning är en tjänarinna, ”en tjänarinna som är arvinge till sin mästarinna”.

32) Vi ska börja förklara Tikkunim av Zohar från tå till huvud. Den säger att rädslan och kärleken man har i utövandet av Tora och mitzvot för att ta emot belöning, det vill säga när man hoppas på någon belöning från Toran och arbetet, anses vara tjänarinnan. Om henne står det skrivet, ”en tjänarinna som är arvinge till sin mästarinna.”

Detta är till synes förbryllande, för det står skrivet: ”Man kommer alltid ägna sig åt Tora och mitzvot, även lo lishma”, och varför ”jorden skälver?” Dessutom måste vi förstå korrelationen mellan ägnandet i lo lishma just för tjänarinnan, och liknelsen att hon ärver sin mästarinna. Vilket arv finns det här?

33) Du kommer att förstå allt som förklarats ovan i denna introduktion, att de bara tillät studier lo lishma för att man från lo lishma kommer till lishma, eftersom ljuset däri omformar. Därmed anses engagemanget i lo lishma vara en hjälpande tjänarinna, som hjälper och utför det ovärdiga arbetet för sin mästarinna, den heliga Gudomligheten.

Detta för att man till slut kommer till lishma och kommer förlänas Gudomlighetens inspiration. Då kommer även tjänarinnan, vilket är engagemanget i lo lishma, anses vara en helig tjänarinna, för hon stöder och förbereder heligheten, även om hon kommer betraktas som världen Assiya av kdusha (helighet).

Men om ens tro är ofullständig, och man inte ägnar sig åt Tora eller arbetet bara av anledning att Skaparen befallt en att studera, då har vi ovan sett att Ljuset i Toran och arbetet inte visar sig, för ens ögon är bristfälliga, och likt en fladdermus förvandlar Ljuset till mörker.

Sådana studier anses inte längre vara en kdushas tjänarinna, då man därigenom inte kommer hålla lishma. Alltså hamnar det i klipas (skalets) tjänarinnas domän, som ärver denna Tora och detta arbete, och rövar dem till sig själv.

På så vis ”skälver jorden”, det vill säga den heliga Gudomligheten, som kallas ”jorden”, för den Tora och det arbete som skulle ha kommit till henne, som den heliga Gudomlighetens ägodelar, rövas istället av den onda tjänarinnan som sänker dem till klipots (skals) ägodelar. Så är tjänarinnan arvtagare till sin mästarinna.

34) Tikkunim till Zohar tolkar innebörden av löftet, ”om du vaknar, om du väcker kärlek, till dess vänligen …”. Preciseringen är att Israel kommer dra den övre Cheseds (barmhärtighetens) Ljus, som kallas ”barmhärtighetens kärlek”, eftersom det är det som önskas. Detta dras särskilt genom att ägna sig åt Tora och mitzvot utan avsikt att få en belöning. Anledningen är att den övre visdomens ljus sträcker ut sig till Israel genom detta barmhärtighetens ljus, och visar sig och klär sig i detta barmhärtighetens ljus, som Israel sträcker ut.

Och detta visdomens Ljus är innebörden av stycket ”Och på honom skall Herrens Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, Herrens kunskaps och fruktans Ande”. (Jesaja 11:2). Om konungen Messias sägs det: ”Och han skall resa upp ett baner för hednafolken och samla Israels fördrivna män; och Juda förskingrade kvinnor skall han hämta tillhopa från jordens fyra hörn.” (Jesaja 11:12) Så är det för efter att Israel sträcker ut visdomens Ljus genom barmhärtighetens Ljus, visar sig Messias och församlar Israels förskingrade.

Således beror allt på utövandet av Tora och arbetet lishma, som kan sträcka ut det stora barmhärtighetens Ljus där visdomens Ljus klär sig och sträcker ut sig. Detta är innebörden av eden, ”om du vaknar, och om du rör upp”. Så är det på grund av att den fullständiga frälsningen och tillhopahämtandet av de i exil är omöjligt utan det, då alla helighetens kanaler arrangerats på så vis.

35) De tolkade även ”och Guds ande svävade över vattnet”. Vad är ”Guds ande”? Under exilen, när Israel fortfarande ägnade sig åt Tora och mitzvot lo lishma, om de är på det viset för att de från lo lishma vill komma till lishma, då är Gudomligheten mellan dem, även i exilen, eftersom de ännu inte nått lishma.

Detta är innebörden av texten när Gudomligheten befinner sig i fördöljande. Men de kommer med nödvändighet uppnå uppenbarelsen av Gudomligheten, och då kommer Konungen Messias ande sväva över dem som ägnar sig åt den, och väcka dem att komma till lishma, som det står skrivet, ”Ljuset i den omformar dem”. Den hjälper och förbereder för Gudomlig inspiration, som är hennes husmor/mästarinna.

Men om detta lärande i lo lishma inte är ämnat att föra dem till lishma, ångrar Gudomligheten det och säger att anden hos den människa som stiger uppåt inte finns bland de som utövar Toran. Snarare nöjer de sig med djurets ande, som stiger ned, vars engagemang i Tora och mitzvot enbart är för deras egen nytta och njutnings skull.

Engagemanget i Tora kan inte föra dem till lishma, eftersom Messias ande inte svävar över dem, utan lämnar dem och inte kommer återvända, på grund av att den orena tjänarinnan berövar dem deras Tora och ärver hennes husmor, då de inte är på väg att komma från lo lishma till lishma.

Även om de inte lyckas genom utövandet av den uppenbarade Toran, eftersom det inte finns något Ljus i den, och den är torr på grund av deras trånga sinne, skulle de ändå kunna lyckas genom att ägna sig åt att studera kabbala. Så är det för ljuset i den kläds i Skaparens kläder – de heliga namnen och sfirot. De skulle lätt kunna komma till den formen av lo lishma som för dem till lishma, och då kommer Guds ande sväva över dem, som det står skrivet, ”ljuset i den omformar dem”.

Men de vill inte alls studera kabbala. Därmed för de fattigdom, rån, ruin, död och förstörelse till världen, då Messias ande lämnar, Helighetens ande, visdomens och förståelsens ande.

36) Vi lär oss från orden i Tikkunim i Zohar att det finns en ed som säger att barmhärtighetens Ljus och kärleken inte kommer vakna i världen förrän Israels gärningar i Tora och mitzvot inte kommer ha avsikten att ta emot belöning, utan enbart att bringa belåtenhet till Skaparen. Detta är innebörden av eden, ”Jag besvär eder, i Jerusalems döttrar”.

Därmed beror längden på exilen och vårt lidande på oss och väntar på att vi ska förtjäna utövandet av Tora och mitzvot lishma. Om vi bara uppnår det, kommer detta Ljus av kärlek och barmhärtighet, som har kraften att sträcka ut, omedelbart vakna, som det står skrivet, ”Och anden skall vila på honom, visdomens och förståelsens ande”. Då kommer vi beviljas fullständig frälsning.

Det har även klargjorts att det är omöjligt för hela Israel att komma till den stora renheten, förutom genom att studera kabbala, som är den lättaste vägen, passande även för allmänheten.

Men medan vi enbart ägnar oss åt den uppenbarade Toran, är det omöjligt att belönas genom den, förutom för ett fåtal utvalda och efter stor möda, men inte för majoriteten av befolkningen (av den anledning som förklaras i punkt 24). Detta förklarar grundligt hur obetydliga de fjärde och femte frågorna i början av introduktionen är.

37) Den tredje frågan, som är rädslan att man ska surna, nå, det finns ingen rädsla alls här. För det beror på att avvikandet från Guds väg som tidigare inträffade berodde på två orsaker: Antingen bröt de våra vises ord med saker de var förbjudna att uppenbara, eller på grund av att de uppfattade kabbalans ord i deras ytliga betydelse, som kroppsliga instruktioner, och bröt ”Du skall inte göra dig någon avbild”.

Följaktligen har det verkligen funnits en förstärkt mur runt denna visdom. Många har försökt börja studera, men har inte kunnat fortsätta på grund av brist på förståelse och på grund av de kroppsliga benämningarna. Därför har jag arbetat med tolkningen Panim Meirot och Panim Masbirot, för att tolka den stora boken Livets träd av Ari, för att göra de materiella formerna abstrakta och för att grunda dem som andliga lagar, ovan tid och rum. Därmed kan varje nybörjare förstå vad det handlar om, deras orsaker och förklaringar med ett klart sinne och stor enkelhet, inte mindre än att man förstår Gmarra genom Rashis tolkning.

38) Låt oss fortsätta utveckla om utövandet av Tora och mitzvot lishma. Vi måste förstå benämningen ”Tora lishma”. Varför är det önskvärt och varför definieras hela arbetet med namnet lishma, och oönskvärt arbete kallas lo lishma?

Den bokstavliga innebörden antyder att när man ägnar sig åt Tora och mitzvot för att rikta sitt hjärta till att bringa belåtenhet till sin Skapare och inte till sig själv, bör detta kallas Tora lishmo (för Hans namn) och Tora lo lishmo (inte för Hans namn), det vill säga Skaparen. Varför definieras detta då med namnen lishma och lo lishma, det vill säga Toran?

Det finns verkligen något mer att förstå här än det tidigare nämnda, eftersom versen bevisar att Tora lishmo, det vill säga att bringa belåtenhet till sin Skapare, fortfarande är otillräckligt. Istället måste studierna vara lishma, det vill säga för Toran. Detta kräver förklaring.

39) Saken är den att det är känt att man kallar Toran ”Livets Tora”, som det står skrivet, ”För de är liv för de som finner dem” (Ordspråksboken 4:22); ”För det är ingen fåfäng sak för dig; för det är ditt liv” (2 Mos 32:47). Alltså betyder Tora lishma att det är utövandet av Tora och mitzvot som ger en liv och långa dagar, och då är Toran som dess namn.

Men om man inte riktar sitt hjärta och medvetande till det ovan nämnda, ger utövandet av Tora och mitzvot en motsatsen till liv och långa dagar, det vill säga helt och hållet lo lishma, eftersom dess namn är ”Livets Tora”. Dessa ord förklaras i våra vises ord (Taanit 7a), ”Den som utövar Tora lo lishma, hans Tora blir ett dödselixir för honom; men den som utövar Tora lishma, hans Tora blir ett livselixir för honom.”

Men deras ord kräver förklaring, för att förstå hur och genom vad den heliga Toran blir ett dödselixir för en? Inte bara är ens arbete och ansträngning förgäves, och man får ingen belöning för sitt arbete och sin ansträngning, snarare blir själva Toran och arbetet ett dödselixir för en. Detta är verkligen förbryllande.

40) Först måste vi förstå våra vises ord (Megilla 6b), som sade: ”Jag har ansträngt mig och funnit – tro. Jag har inte ansträngt mig och funnit – tro inte.”

Vi måste fråga om orden, ”ansträngt och funnit”; de verkar motsäga varandra, eftersom ansträngning syftar på arbete och möda som man ger i utbyte mot någon önskad ägodel. För en viktig ägodel anstränger man sig mycket, för en mindre viktig ägodel anstränger man sig mindre.

Motsatsen är att finna. Dess förehavande är att komma till en förstrött och utan någon förberedelse i arbete, möda och belöning. Hur kan man då säga ”arbeta och finna”? Och om här finns ansträngning borde det istället ha sagts, ”arbetat och köpt” eller ”arbetat och erhållit” etc., inte ”arbetat och funnit.”

41) Zohar skriver om texten ”de som söker Mig skall finna Mig” och frågar, ”Var finner man Skaparen?” De sade att Skaparen enbart finns i Toran. Även, angående stycket, ”Du är sannerligen en Gud som döljer Dig själv”, att Skaparen gömmer sig i den heliga Gudomligheten.

Vi måste grundligt förstå deras ord. Det verkar som om Skaparen är dold enbart i materiella saker och förehavanden och i allt fåfängt i denna värld, som är utanför Toran. Hur kan man då säga motsatsen, att Han gömmer sig själv enbart i Toran?

Det finns även den allmänna betydelsen, att Skaparen gömmer sig på ett sätt så att man måste leta efter Honom; varför behöver Han detta fördöljande? Även, ”Alla som söker Honom ska finna Honom”, vilket vi förstår från stycket ”de som söker Mig skall finna Mig”. Vi måste grundligt förstå detta sökande och finnande, vad de är och varför de finns?

42) Sannerligen bör du känna till att orsaken till vårt stora avstånd från Skaparen, och att vi är så benägna att överträda Hans vilja, blott är en, som blivit källan till all plåga och allt lidande vi utstår, och alla synder och misstag vi fallerar i. Uppenbarligen kommer vi, genom att ta bort orsaken, omedelbart bli kvitt varje form av sorg och smärta. Vi kommer omedelbart belönas vidhäftande vid Honom i hjärta, själ, och kraft. Och jag säger dig att den ursprungliga orsaken inte är någon annan än ”bristen på vår förståelse av Hans försyn över sina skapelser”, att vi inte förstår Honom ordentligt.

43) Om Skaparen till exempel skulle etablera öppen försyn med sina skapelser till exempel i det att alla som äter någonting förbjudet skulle kvävas på plats, och alla som utför en mitzva skulle upptäcka en så underbar njutning däri, som de finaste fröjderna i denna materiella värld, vilken dåre skulle då ens överväga att smaka någonting förbjudet, med vetskap om att han med en gång skulle mista livet på grund av det, precis som man inte överväger att hoppa in i en eld?

Dessutom, vilken dåre skulle lämna en mitzva utan att utföra den så fort som bara möjligt, precis som man inte kan dra sig tillbaka från eller dröja med en materiell njutning som kommer till ens hand, utan att ta emot den så fort man bara kan? Om försynen alltså vore öppen för oss, skulle alla människor i världen vara fullständigt rättfärdiga.

44) Därmed ser du att allt vi behöver här i världen är öppen försyn. Om vi hade haft öppen försyn, skulle alla människor i världen vara fullständigt rättfärdiga. De skulle då häfta fast vid Honom med absolut kärlek, för det skulle säkerligen vara en stor ära för vem som helst av oss att bli vän med och älska Honom med vårt hjärta och själ och häfta fast vid Honom utan att gå miste om ens en minut.

Men eftersom det inte är så, och en mitzva inte belönas i den här världen, och de som trotsar Hans vilja inte bestraffas inför våra ögon, snarare är Skaparen tålmodig med dem, och ibland dessutom tänker motsatsen, som det står skrivet, ”Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt (Psa 73:12)”. Alltså får inte alla som vill ta Herren komma och ta. Istället snubblar vi på varje steg längs vägen tills, som våra vise skrev (VaYikra Rabba, 62) om stycket, ”Jag har funnit en man bland tusen, att tusen kommer in i rummet, och en kommer ut för att lära”.

Alltså är förståelsen av Hans försyn orsaken till allt gott, och bristen på förståelsen orsaken till allt ont. Det visar sig att detta är axeln kring vilken alla människor i världen kretsar, på gott och ont.

45) När vi noga undersöker uppnåendet av försynen som folk kommer att känna, finner vi fyra sorter. Varje sort tar emot specifik försyn av Skaparen, på så vis att det finns fyra aspekter här i uppnåendet av försynen. Faktum är att de bara är två: fördöljande av ansiktet, och uppenbarelse av ansiktet, men de är uppdelade i fyra.

Det finns två aspekter i försynen av fördöljande av ansiktet, som är ”enkelt fördöljande” och ”fördöljande inom fördöljande”, och två aspekter i försynen av uppenbarelsen av ansiktet: försyn av ”belöning och bestraffning”, och ”evig försyn”.

46) Versen säger (2 Mos 31:17): ”Och min vrede skall då upptändas mot dem, och jag skall övergiva dem och fördölja mitt ansikte för dem, och de skola förgöras, och mycken olycka och nöd skall träffa dem; och då skola de säga: ‘Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som dessa olyckor hava träffat oss. Men jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte, för allt det ondas skull som de hava gjort, i det att de hava vänt sig till andra gudar.’”

När du betraktar dessa ord, finner du att de i början hävdar, ”min vrede skall då upptändas … jag skall … fördölja mitt ansikte för dem”, det vill säga enkelt fördöljande. Därefter hävdar de ”och mycken olycka och nöd skall träffa dem … jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte”, det vill säga dubbelt fördöljande. Vi måste förstå vad detta ”dubbla fördöljande” är.

47) Först måste vi förstå vad innebörden av ”Skaparens ansikte” är, om vilket versen säger, ”fördölja mitt ansikte”. Man kan tänka på det som en person som ser sin väns ansikte och direkt känner igen honom. Men när han ser honom bakifrån är han inte säker på hans identitet. Han kanske tvivlar: ”kanske det är någon annan och inte min vän?”

Sådan är saken framför oss: Alla vet och känner att Skaparen är god och att det är det godas sätt att göra gott. När Skaparen generöst ger till Sina skapelser, betraktas det alltså som att Hans ansikte är uppenbarat för Sina skapelser. Så är det för att alla vet och känner Honom, då Han beter sig i enlighet med sitt namn, som vi ovan sett angående öppen försyn.

48) Men när Han med sina skapelser beter sig på ett motsatt vis jämfört med det ovan nämnda, det vill säga när de genomlider bedrövelse och plågor i Hans värld, anses det som Skaparens baksida. Ty Hans ansikte, det vill säga Hans egenskap av absolut godhet, är helt fördolt från dem, då det inte är ett beteende som passar Hans namn. Det är likt en person som ser sin vän bakifrån och börjar tvivla och tänka: ”Kanske det är någon annan?”

Skriften säger: ”Min vrede skall då upptändas mot dem… och jag skall … fördölja mitt ansikte för dem”. Under vreden, när folk genomlider bedrövelse och plågor, innebär det att Skaparen döljer sitt ansikte, som är Hans yttersta välvilja, och bara Hans baksida är uppenbarad. I det tillståndet krävs stor förstärkning av tron på Honom, för att akta sig för tankar på överträdelse, då det är svårt att känna igen Honom bakifrån. Detta kallas ”enkelt fördöljande”.

49) Men när problemen och plågorna hopar sig i stor utsträckning, orsakar det dubbelt fördöljande, som boken kallar ”fördöljande inom fördöljande”. Det innebär att inte heller Hans baksida är synbar, det vill säga att de inte tror att Skaparen är arg på dem och bestraffar dem, utan tillskriver det slumpen eller naturen och kommer till att förneka Hans försyn i belöning och bestraffning. Detta är innebörden av versen, ”jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte… i det att de hava vänt sig till andra gudar” det vill säga att de har blivit kätterskaoch vänt sig till avgudadyrkan.

50) Men dessförinnan, när skriften enbart talar från det enkla fördöljandets perspektiv, slutar texten, ”då skola de säga: ‘Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som dessa olyckor hava träffat oss”. Detta innebär att de fortfarande tror på försyn av belöning och bestraffning, och säger att problemen och lidandet kommer till dem på grund av att de inte häftar fast vid Skaparen, som det står skrivet, ”detta onda kommer till oss på grund av att vår Gud inte är bland oss”. Det anses att de fortfarande ser Skaparen, men bara från baksidan. Därför kallas det ”enkelt fördöljande”, bara fördöljande av ansiktet.

51) Nu har vi förklarat de två aspekterna i perceptionen av den fördolda försynen, som folk känner: ”enkelt fördöljande” och ”fördöljande inom fördöljande”. Enkelt fördöljande syftar enbart på fördöljande av ansiktet, medan baksidan är uppenbarad. Detta innebär att de tror att Skaparen gett dem bedrövelsen som en bestraffning. Och även om det är svårt för dem att alltid känna Skaparen genom Hans baksida, vilket leder dem till överträdelse, till och med då anses de vara ”ofullständigt orättfärdiga”. Med andra ord är dessa överträdelser som misstag, på grund av att de kommer till dem som en följd av ansamlandet av lidande, då de i allmänhet tror på belöning och bestraffning.

52) Fördöljande inom fördöljande innebär att även Skaparens baksida är dold för dem, då de inte tror på belöning och bestraffning. Dessa deras överträdelser anses vara synder. De anses vara ”fullständigt onda” eftersom de rebellerar och säger att Skaparen inte vakar över Sina skapelser över huvud taget, och vänder sig till avgudadyrkan, som det står skrivet, ”i det att de hava vänt sig till andra gudar”.

53) Vi måste veta att hela saken med arbetet i att hålla Tora och mitzvot genom fri vilja främst gäller de två tidigare nämnda aspekterna av fördold försyn. Och Ben Ha Ha säger om den tiden (Avot, kap 5): ”Belöningen är i enlighet med smärtan”.

Då Hans vägledning inte är uppenbarad, är det omöjligt att se Honom förutom i fördöljande av ansiktet, från baksidan, som en som ser sin vän bakifrån och kanske tvivlar och tänker att det är någon annan. På detta vis lämnas man alltid med valet att antingen hålla Hans vilja eller bryta den. Så är det på grund av att problemen och plågorna man genomlider får en att tvivla på om det verkligen är så att Han vägleder Sina skapelser, oavsett om det är på det första sättet, vilket är misstagen, eller på det andra sättet, som är synderna.

Hur som helst befinner man sig fortfarande i stor smärta och ansträngning. Skriften säger om denna tid: ”Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta” (Predikaren 9:10). Så är det för man kommer inte belönas med uppenbarelsen av ansiktet, hela måttet av Hans godhet, innan man ansträngt sig och gjort allt i sin makt, och belöningen är i proportion med smärtan.

54) När Skaparen ser att man fullbordat sitt mått av ansträngning och avslutat allt man var tvungen att göra för att stärka sitt val på tro på Skaparen, då hjälper Skaparen en. Då uppnår man öppen försyn, det vill säga uppenbarelse av ansiktet. Då belönas man med fullständig botgöring, i innebörden att man återigen häftar fast vid Skaparen med sitt hjärta, sin själ och styrka, som om man naturligt drogs av uppnåendet av den öppna försynen.

55) Uppnåendet och botgöringen som nämns här ovan kommer till en på två nivåer: Den första är uppnåendet av försynen av absolut belöning och bestraffning. Förutom att uppnå belöningen för varje mitzva i nästa värld i yttersta klarhet, belönas man även med uppnåendet av den underbara njutningen i det omedelbara följandet av mitzvan i denna värld.

Dessutom, förutom att uppnå den bittra bestraffningen som sträcker ut sig från varje synd efter ens död, belönas man även med känslan av den bittra smaken av varje överträdelse medan man fortfarande lever.

Naturligtvis är det så att den som förlänas denna öppna försyn är säker på att han inte kommer synda igen, precis som man är säker på att man inte kommer skära i sitt eget kött och orsaka sig fruktansvärt lidande. Förutom det är man även säker på att man inte kommer försumma en mitzva utan att genast utföra den samma ögonblick den kommer till en, precis som man är säker på att man inte kommer försumma en världslig njutning eller stor vinst som kommer till en.

56) Nu kan du förstå våra vises ord: ”Vad liknar botgöringen? När Han som känner alla mysterier intygar att man inte kommer återvända till dårskap.” Det här är till synes förbryllande ord, för vem skulle stiga till himmelen för att höra Skaparens intygande? Även, för vem skulle Skaparen intyga? Är det inte tillräckligt att Skaparen själv vet att personen gjort bot och inte kommer synda igen?

Från förklaringen blir saken alldeles klar: i själva verket är det så att man inte är absolut säker på att man inte kommer synda igen innan man belönas med det ovan nämnda uppnåendet av belöning och bestraffning, det vill säga uppenbarelsen av ansiktet. Och denna ansiktets uppenbarelse, ur perspektivet av Skaparens frälsning, kallas ”intyg”, eftersom Hans frälsning i sig, till detta uppnående av belöning och bestraffning, är det som garanterar att man inte kommer synda igen.

Det betraktas därför som att Skaparen intygar för en. Det står skrivet ”Vad liknar botgöringen?”. Med andra ord, när kommer man vara säker på att man beviljats fullständig botgöring? För detta får man ett klart tecken: ”när Han som känner alla mysterier intygar att man inte kommer återvända till dårskap.” Detta innebär att man kommer uppnå uppenbarelsen av ansiktet, och då kommer ens egen frälsning intyga att man inte kommer återvända till dårskap.

57) Denna ovan nämnda botgöring kallas ”botgöring ur fruktan”, för även om man återvänder till Skaparen med sitt hjärta och sin själ, till dess Han som känner alla mysterier intygar att man inte kommer återvända till dårskap, får man den vissheten om att man inte kommer synda igen på grund av ens uppnående och förnimmelse av den fruktansvärda bestraffning och de onda plågor som sträcker ut sig från överträdelserna. Därför är man säker på att man inte kommer synda, precis som man är säker på att man inte kommer åsamka sig fruktansvärt lidande.

Alltså är det slutligen så att denna botgöring och denna visshet enbart finns på grund av rädslan för bestraffningen som sträcker ut sig från överträdelsen. Det visar sig att ens botgöring enbart sker på grund av rädsla för bestraffning. Därför kallas det ”botgöring ur fruktan”.

58) Med detta förstår vi våra vises ord ”den som botgör ut fruktan belönas med att hans synder blir misstag”. Vi måste förstå hur detta sker. I enlighet med det ovan (punkt 52) kan du grundligt förstå att synderna man begår sträcker ut sig till en från mottagandet av försynen genom dubbelt fördöljande, nämligen fördöljande inom fördöljande. Det innebär att man inte tror på försynen av belöning och bestraffning.

Enkelt fördöljande innebär att man tror på försynen av belöning och bestraffning. Men på grund av ansamlandet av lidande, kommer man ibland till tankar av överträdelse, för även om man tror att lidandet kommit till en som en bestraffning, är man fortfarande som en som ser sin vän bakifrån, och kanske tvivlar och misstar honom för en annan. Och dessa synder är bara misstag, eftersom man i allmänhet tror på försynen av belöning och bestraffning.

59) Alltså, när man belönas med botgöring ur fruktan, det vill säga en klar insikt om belöning och bestraffning tills man är säker på att man inte kommer synda igen, korrigeras fördöljandet inom fördöljandet helt och hållet i en, för nu ser man bevisligen att det finns försyn av belöning och bestraffning. Det är så tydligt för en att allt lidande man någonsin känt varit en bestraffning från Hans försyn för alla synder man begått. I efterhand ser man att man begick ett stort misstag; alltså river man upp dessa synder vid rötterna.

Men det är inte helt och hållet så. De blir synder. Med andra ord är det som med överträdelserna man begick i enkelt fördöljande, när man misslyckades på grund av förvirringen som kom till en beroende på mångfalden plågor som driver en till galenskap. Dessa betraktas enbart som misstag.

60) Men i denna botgöring har man inte alls korrigerat det första fördöljandet av ansiktet, som man tidigare hade, utan enbart från och med nu efter att man uppnått uppenbarelsen av ansiktet. I det förflutna, före man uppnått botgöring, förblir dock fördöljandet av ansiktet och alla misstag som de var, utan någon förändring eller korrigering över huvud taget. För även då trodde man att alla problem och allt lidande kom till en som bestraffning, som det står skrivet, ”Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som dessa olyckor hava träffat oss”.

61) Därför betraktas man fortfarande som ofullständigt rättfärdig, för den som belönas med uppenbarelse av ansiktet, det vill säga det fulla måttet av Hans godhet, som passar Hans namn, kallas ”rättfärdig” (punkt 55). Så är det för att man då rättfärdigar Hans försyn som den verkligen är, att Han är ytterst god och ytterst perfekt med Sina skapelser, att Han är god mot de goda och mot de onda.

Då man alltså belönats med uppenbarelse av ansiktet förtjänar man namnet ”rättfärdig”. Men eftersom man inte fullbordat korrigeringen, utan enbart fördöljandet inom fördöljandet, och inte korrigerat det första fördöljandet, tiden innan man belönades med botgöring, utan enbart från och med nu, förtjänar man ännu inte namnet ”rättfärdig”. För då är man fortfarande kvar med fördöljandet av ansiktet, som tidigare. Därför kallas man ”ofullständigt rättfärdig”, det vill säga en som fortfarande måste korrigera sitt förflutna.

62) Man kallas då även ”mellan”, för efter att man uppnått botgöring ur fruktan blir man kvalificerad, genom sitt fullbordande i Tora och goda gärningar, att även uppnå botgöring ur kärlek. Då uppnår man att vara en ”fullständigt rättfärdig”. Alltså befinner man sig nu mellan fruktan och kärlek, och kallas därför ”mellan”. Men dessförinnan var man inte helt kvalificerad att ens förbereda sig för botgöring ur kärlek.

63) Detta förklarar grundligt den första nivån av uppnående av uppenbarelse av ansiktet, uppnåendet och förnimmelsen av försynen av belöning och bestraffning på sådant vis att Han som känner alla mysterier kommer intyga att man inte kommer återvända till dårskap. Detta kallas ”botgöring ur fruktan”, när ens synder blir misstag. Detta kallas även ”ofullständigt rättfärdig” och ”mellan”.

64) Nu skall vi förklara den andra nivån av uppnående av ansiktets uppenbarelse, som är uppnåendet av den fullständiga, sanna, och eviga försynen. Det innebär att Skaparen vakar över Sina skapelser i form av ”God som gör gott för de goda och för de onda”. Nu betraktas man som ”fullständigt rättfärdig” och ”botgöring ur kärlek”, när man belönas med att vända sina synder till dygder.

Detta förklarar alla fyra aspekter av perceptionen av försynen som gäller i skapelserna. De första tre aspekterna, dubbelt fördöljande, enkelt fördöljande och uppnående av försynen av belöning och bestraffning är blott förberedelser genom vilka man erhåller den fjärde aspekten, som är uppnåendet av den sanna, eviga försynen.

65) Men vi har fortfarande kvar att förstå varför den tredje aspekten inte räcker för en, nämligen uppnåendet av försynen av belöning och bestraffning. Vi sade att man redan belönats med att Han som känner alla mysterier intygar att man inte kommer synda igen. Varför kallas man då fortfarande ”mellan” eller ”ofullständigt rättfärdig”, vars namn bevisar att ens arbete fortfarande inte är önskvärt i Skaparens ögon, och att det fortfarande finns en brist och fläck i ens Tora och arbete?

66) Låt oss först granska vad tolkarna frågade om mitzvan att älska Skaparen. Hur påbjöd den heliga Toran oss att utföra en mitzva som vi inte alls kan följa? Man kan tvinga och förslava sig till vad som helst, men inget tvång eller förslavande i världen kommer hjälpa när det gäller kärlek.

De förklarade att genom att följa alla 612 mitzvot på rätt sätt, sträcker sig Guds kärlek ut till en av sig själv. Alltså anses det vara möjligt att följa, då man kan förslava och tvinga sig att hålla de 612 mitzvot på rätt sätt, och då kommer man även uppnå kärleken till Gud.

67) Deras ord kräver verkligen omsorgsfull förklaring. Till slut bör kärleken till Gud inte komma till oss som en mitzva, eftersom det inte finns någon handling eller något förslavande på vår sida i det. Det kommer snarare av sig själv efter fullbordande av de 612 mitzvot. Alltså räcker det gott för oss med befallningen av de 612 mitzvot, så varför nedtecknades kärlekens mitzva?

68) För att förstå det måste vi först vinna äkta förståelse av naturen av själva kärleken till Skaparen. Vi måste veta att alla böjelser, tendenser, och egenskaper som ingjutits i en, med vilka man kan tjäna sina vänner, alla dessa tendenser och naturliga egenskaper krävs för Guds arbete.

Till att börja med skapades de och inpräntades i människan enbart på grund av deras finala roll, som är människans slutliga syfte, som det står skrivet, ”den som är bannlyst, var inte en utstött från honom”. Man behöver dem alla för att fullborda sig själv gällande sätten av mottagande av överflödet, och för att fullborda Guds vilja.

Detta är innebörden av ”envar som är uppkallad efter mitt namn och som jag har skapat till min ära” (Jesaja 43:7), och även ”Herren har gjort var sak för Sitt eget syfte” (Ordspråksboken 16:4). Men under tiden har människan givits en hel värld att utveckla och fullborda alla dessa naturliga böjelser och kvaliteter, genom att engagera sig i dem med människor, och därigenom göra dem lämpade för sitt syfte.

Det står skrivet att ”Man måste säga, ‘Världen skapades för mig’”, för man behöver alla människor i världen, då de utvecklar och kvalificerar egenskaperna och böjelserna hos varje individ för att bli ett lämpligt verktyg för Hans arbete.

69) Därmed måste vi förstå essensen i kärleken till Gud ur egenskaperna av kärlek genom vilka en person relaterar till en annan. Kärleken till Skaparen ges med nödvändighet genom dessa kvaliteter, eftersom de bara inpräntats i människor för Hans namn till att börja med. Och när vi observerar attributen av kärlek mellan människa och människa, finner vi fyra mått av kärlek, det ena ovan det andra, det vill säga två som är fyra.

70) Det första är ”villkorlig kärlek”. Det innebär att på grund av den stora godheten, njutningen, och nyttan man får från sin vän, håller ens själ fast vid vännen med förunderlig kärlek.

Däri finns två mått: det första är att innan de träffades och började älska varandra, åsamkade de varandra skada. Men nu vill de inte komma ihåg det, för ”kärlek täcker alla överträdelser”. Det andra måttet är att de alltid har gjort gott och hjälpt varandra utan något spår av skada eller förfång dem emellan.

72) Det andra är ”ovillkorlig kärlek”. Det innebär att man känner till att vännens dygder är sublima, bortom varje föreställbart mått. Därför håller ens själ fast vid honom med oändlig kärlek.

Även här finns det två mått: det första måttet är innan man känner till vännens varje förehavande och handling med andra. Då anses denna kärlek vara ”mindre än absolut kärlek”.

Så är det för vännen har handlingssätt med andra, och på ytan verkar han skada andra av försummelse. På detta vis, om älskaren såg dem, skulle vännens förtjänst helt befläckas och kärleken mellan dem skulle korrumperas. Men eftersom han inte sett dessa handlingssätt är hans kärlek fortfarande hel, stor och sant underbar.

73) Det andra attributet den ovillkorliga kärleken har är det fjärde attributet av kärlek i allmänhet, som också kommer från att känna till sin väns förtjänster. Men dessutom känner man nu till alla hans handlingssätt och förehavanden med varje person, utan undantag. Man har undersökt och funnit att det inte bara är så att det inte finns något spår av brist i dem, utan att hans godhet är större än allt man kan föreställa sig. Nu är det ”evig och fullständig kärlek”.

74) Notera att dessa fyra attribut av kärlek mellan människa och människa även gäller mellan människa och Gud. Dessutom blir de här, i kärleken till Skaparen, grader, genom orsak och verkan.

Det är omöjligt att erhålla någon av dem före man erhåller det första attributet av villkorlig kärlek. Och efter att det till fullo erhållits, får det första attributet en att erhålla det andra attributet. Och efter att man erhållit det andra attributet till fullo, får det en att erhålla det tredje attributet. Slutligen får det tredje attributet en att erhålla det fjärde attributet, evig kärlek.

75) Då stiger frågan, ”Hur kan man erhålla den första graden av kärlek till Skaparen, den första graden av villkorlig kärlek, som är kärlek som kommer genom mångfalden gott man får från den älskade, när det inte finns någon belöning för en mitzva i denna värld?”

Dessutom måste man, enligt det ovanstående, gå genom två former av försyn via fördöljanden av ansiktet. Med andra ord är Hans ansikte, det vill säga Hans mått av godhet – det godas förehavande är att göra gott – fördolt vid den tiden (punkt 47). Därför upplever man då smärta och lidande.

Men vi lär oss att hela utövandet av Tora och arbete av fri vilja främst utförs under den tiden, tiden av fördöljande av ansiktet. Om det är så, hur kan det vara så att man kommer belönas med det andra attributet av villkorlig kärlek, som är att den älskade alltid enbart gjort förunderligt och mångfalt gott, och aldrig gjort en någon skada alls, och än mer så när man uppnår den tredje eller fjärde graden?

76) Här är vi sannerligen på djupt vatten. Vi måste åtminstone fiska upp en dyrbar pärla ur detta. Låt oss därför undersöka våra vises ord (Brachot 17), ”Du skall se din värld under ditt liv, och ditt slut till nästa världs liv”.

Vi måste förstå varför de inte sa, ”Du kommer ta emot din värld under ditt liv”, utan bara ”se”? Om de ville välsigna skulle de ha välsignat helt, det vill säga erhålla och ta emot ens värld under ens liv. Vi måste också förstå varför man skulle se ens nästa värld under ens liv? Åtminstone kommer ens slut vara nästa världs liv. Dessutom, varför satte de denna välsignelse först?

77) Först måste vi förstå hur det går till att se nästa värld under ens liv? Vi kan med säkerhet inte se någonting andligt med kroppsliga ögon. Det är inte heller Skaparens sätt att ändra naturlagarna. Så är det för Skaparen ordnade det ursprungligen på detta vis för att det är det mest framgångsrika för sitt syfte. Genom dem kommer man till att häfta fast vid Honom, som det står skrivet, ”Herren har gjort alla saker för Sitt eget syfte”. Därför måste vi förstå hur man ser sin värld under sin livstid?

78) Jag skall berätta för dig att detta seende kommer till en genom öppnandet av ens ögon i den heliga Toran, som det står skrivet, ”Öppna Du mina ögon, så att jag må skåda förunderliga ting ur Din lag”. Det är om detta själen är besvuren innan den kommer till kroppen (Nida s. 30), och ”Även om hela världen säger att du är rättfärdig, var orättfärdig i dina egna ögon”, just i dina egna ögon.

Med andra ord, så länge som du inte uppnått ”öppnandet av ögonen” i Toran, se dig själv som orättfärdig. Lura inte dig själv med ditt rykte i hela världen som rättfärdig.

Nu kan du förstå varför de placerade välsignelsen ”Du skall se din värld under din livstid” först av alla välsignelser. Det är för dessförinnan belönas man inte ens med egenskapen ”ofullständigt rättfärdig”.

79) Vi har kvar att förstå varför det inte alls är tillräckligt för en om man inom sig vet att man redan håller hela Toran, och hela världen håller med en om det. Istället måste man fortsätta betrakta sig som orättfärdig. Är det på grund av att den förunderliga graden av öppnandet av ens ögon i Toran saknas i en som man ska jämföra sig med en orättfärdig?

80) De fyra sätt på vilka folk uppnår Hans försyn över dem har redan förklarats. Två av dem sker under ansiktets fördöljande, och två under ansiktets uppenbarelse.

Även anledningen till fördöljandet av ansiktet från folket har förklarats: det är för att med mening ge folk utrymme för arbete och att ägna sig åt Hans arbete i Tora och mitzvot av egen fri vilja, för detta ökar den belåtenhet Skaparen får av deras arbete i Hans Tora och mitzvot mer än Hans belåtenhet från sina änglar ovan, som inte har något val och vars arbete är påtvingat.

81) Trots lovordan av fördöljandet av ansiktet här ovan, anses det fortfarande inte vara perfektion, bara en ”övergång”. Det är platsen från vilken den efterlängtade perfektionen uppnås.

Det innebär att varje belöning för en mitzva som förbereds för en enbart erhålls genom ens arbete i Tora och goda gärningar under ansiktets fördöljande, när man gör det av ”fri vilja”, för då känner man sorg av att stärka sig i tron på Honom, i att följa Hans vilja. Och hela ens belöning mäts enbart i relation till smärtan man lider från att hålla Toran och mitzvan, som det står skrivet, ”Belöningen är i enlighet med smärtan”.

82) Alltså måste varje person uppleva övergångsperioden av ansiktets fördöljande. När man fullbordar den belönas man med öppen försyn, det vill säga uppenbarelse av ansiktet.

Innan man belönas med uppenbarelse av ansiktet, och även om man ser baksidan, kan man inte återhålla sig från att någonsin synda. Inte bara är man oförmögen att hålla alla 613 mitzvot, eftersom kärlek inte kommer genom tvång eller förtryck, utan man är inte fullständig ens i de 612 mitzvot, eftersom inte heller ens fruktan är fixerad så som den borde vara.

Detta är innebörden av att Tora är 611 i gematria (varje gematria är baksidan), att man inte ens kan följa 612 mitzvot på rätt sätt. Detta är innebörden av, ”Han kommer inte alltid att kämpa emot”. Till slut kommer man belönas med uppenbarelsen av ansiktet.

83) Det första steget av ansiktets uppenbarelse är uppnåendet av försynen av belöning och bestraffning i yttersta klarhet. Detta kommer enbart till en genom Hans frälsning, när man belönas med öppnandet av ögonen i den heliga Toran i underbar insikt, och blir ”en flödande källa” (Avot 6). I varje mitzva i den heliga Toran som man redan av egen fri vilja har hållit, beviljas man att se belöningen av mitzvan i den, avsedd för en i nästa värld, så väl som den stora förlusten i överträdelsen.

84) Och även om belöningen ännu inte är i ens hand, eftersom belöningen för en mitzva inte är i denna värld, är den klara insikten från och med nu fullt tillräcklig för en, för att känna den stora njutningen medan varje mitzva utförs. Så är det för, ”Allt som ska samlas in anses vara insamlat”.

Till exempel en handelsman som gjort en affär och på så vis vunnit en stor summa, även om vinsten kommer till honom efter en lång tid, om han är säker bortom alla tvivel att vinsten kommer att komma till honom i tid, då är han lika nöjd som om pengarna hade kommit till honom med en gång.

85) Naturligtvis intygar sådan försyn att man från och med nu kommer häfta fast vid Tora och mitzvot med hjärta, själ och styrka, och att man kommer dra sig tillbaka från synderna som om man flydde från en brand. Och även om man ännu inte är fullständigt rättfärdig, eftersom man inte erhållit botgöring ur kärlek, hjälper ens stora vidhäftande vid Tora och goda gärningar en att långsamt beviljas botgöring ur kärlek, det vill säga den andra graden av ansiktets uppenbarelse. Då kan man hålla alla 613 mitzvot till fullo, och man blir en fullständigt rättfärdig.

86) Nu kan vi grundligt förstå det vi frågade om eden som själen är besvuren innan den kommer till denna värld: ”Även om hela världen säger att du är rättfärdig, var orättfärdig i dina egna ögon”. Vi frågade, ”Om hela världen håller med om att man är rättfärdig, varför måste man då fortfarande se sig som orättfärdig? Ska man inte lita på hela världen?”

Vi måste även tillägga, angående frasen ”även om hela världen säger”. Vad är förbindelsen mellan detta och hela världens intygan, eftersom man känner sig själv bättre än resten av världen? Den borde besvurit en, ”även om du själv vet att du är rättfärdig.”

Men det mest förbryllande är att Gmarra uttryckligen hävdar (Brachot 61) att man i sin själ måste veta om man är rättfärdig eller inte. Alltså finns det ett påbud och en möjlighet att verkligen bli helt rättfärdig.

Dessutom måste man fördjupa sig i och känna denna sanning. Om det är på detta vis, hur kan själen sväras till att alltid vara orättfärdig i mina ögon, och att aldrig känna den faktiska sanningen, när våra vise påbjuder motsatsen?

87) Orden är verkligen mycket precisa. Så länge som man inte belönats med öppnandet av ögonen i Toran i förunderlig insikt, tillräckligt för en för klar insikt i belöning och bestraffning, kommer man säkerligen inte kunna bedra sig och anse sig vara rättfärdig, för man kommer med nödvändighet känna att man saknar de två mest omfattande mitzvot i Toran, nämligen kärlek och fruktan.

Även att uppnå fullständig fruktan, på ett sådant vis att ”Han som känner alla mysterier kommer intyga att man inte kommer återvända till dårskap”, på grund av ens stora fruktan för bestraffning och den stora förlusten av överträdelse, är helt otänkbart före man belönas med fullständig, klar och absolut insikt i försynen av belöning och bestraffning.

Detta syftar på uppnåendet av den första graden av ansiktets uppenbarelse, som kommer till en genom öppnandet av ögonen i Toran. Det är desto mer så med kärlek, som helt är bortom ens förmåga, då den beror på hjärtats förståelse, och inget arbete eller tvång kommer hjälpa här.

88) Eden hävdar sålunda, ”Även om hela världen säger att du är rättfärdig”, för dessa två mitzvot av kärlek och fruktan är enbart givna individen, och ingen annan i världen kan urskilja dem och känna dem.

Eftersom de ser att man är fullständig i 611 mitzvot, säger de omedelbart att man antagligen även har de två mitzvot av kärlek och fruktan. Och eftersom människans natur tvingar en att tro på världen, kan det hända att man faller ner i ett gravt misstag.

Därför besvärs själen till det redan innan den kommer till denna värld, och må det hjälpa oss. Icke desto mindre är det individen själv som säkerligen måste fråga och i sitt hjärta veta om man är en fullständig rättfärdig.

89) Vi kan även förstå det vi frågade, ”Hur kan ens den första graden av kärlek uppnås när det inte finns någon belöning för en mitzva i denna värld (i detta liv)?” Nu är det tydligt att man inte påtagligt behöver ta emot belöningen för mitzvan under ens liv, därav deras precisering, ”Du kommer se din värld under ditt liv, och ditt slut till livet av nästa värld”, vilket indikerar att belöningen för en mitzva inte är i denna värld, utan i nästa värld.

Men för att veta, att se, och att känna den framtida belöningen för mitzvan i nästa värd, måste man känna den med fullständig säkerhet och klarhet i detta liv, genom det underbara uppnåendet i Toran. Så är det för då uppnår man fortfarande villkorlig kärlek, som är den första graden i att komma ut ur ansiktets fördöljande och ingången till ansiktets uppenbarelse, som man måste ha för att hålla Tora och mitzvot på rätt sätt, på ett sådant vis att ”Han som känner alla mysterier kommer intyga att man inte kommer återvända till dårskap”.

90) Och genom att anstränga sig för att följa Tora och mitzvot i den villkorliga kärlekens form, som kommer till en från att känna till den framtida belöningen i nästa värld, som i ”allt som är på väg att samlas in anses vara insamlat”, uppnår man den andra graden av ansiktets uppenbarelse – Hans vägledning över världen från Hans evighet och sanningsenlighet, det vill säga att Han är god och gör gott för de goda och för de onda.

I det tillståndet uppnår man ovillkorlig kärlek och synderna blir som dygder för en. Från och med då kallas man ”fullständigt rättfärdig”, eftersom man kan följa Toran och mitzvot med kärlek och fruktan. Och man kallas ”fullständig”, för man har alla 613 mitzvot i fullständighet.

91) Detta besvarar det vi frågade: ”Den som uppnår det tredje måttet av försyn, nämligen försyn av belöning och bestraffning, när Han som känner alla mysterier redan intygar att man inte kommer återvända till dårskap, betraktas fortfarande som en ‘ofullständigt rättfärdig’”. Nu kan vi ordentligt förstå att man fortfarande saknar en mitzva, kärlekens mitzva. Självklart är man ofullständig, eftersom man med nödvändighet måste fullborda de 613 mitzvot, vilket med nödvändighet är det första steget till perfektionens dörr.

92) Efter allt som sagts ovan förstår vi vad de frågade, ”Hur tvingade Toran oss till kärlekens mitzva när denna mitzva inte ens är i våra händer att ägna oss åt eller att ens en aning nudda vid?” Nu kan du se och förstå att det är om detta våra vise varnade oss, ”Jag har ansträngt mig och inte funnit, tro inte”, men även, ”Må man alltid ägna sig åt Tora och mitzvot i lo lishma för från lo lishma kommer man till lishma” (Pesachim 50). Även versen ”de som söker mig skall finna mig” (Ordspråksboken 8), bevittnar om det.

93) Dessa är våra vises ord (Megilla s. 6): ”Rabbi Yitzhak sade, ‘Om någon skulle säga till dig, ‘Jag har arbetat och inte funnit’, tro inte; ‘Jag har inte arbetat och funnit’, tro inte; ‘Jag har arbetat och funnit’, tro.’” Om vi frågar om detta, ”Jag har arbetat och funnit, tro”, att orden verkar säga emot sig själva, eftersom arbete relaterar till ägande, och att finna är någonting som kommer till en utan något arbete alls, förstrött. Han borde sagt ”Jag har arbetat och köpt”.

Men du bör veta att denna term, ”finna” som nämns här, relaterar till versen, ”de som söker mig kommer finna mig”. Det syftar på att finna Skaparens ansikte, som det står skrivet i Zohar att Han enbart går att finna i Toran, det vill säga att man belönas med att finna Skaparens ansikte genom att anstränga sig i Toran. Alltså var våra vise mycket noga med sina ord, och sade ”Jag har ansträngt mig och funnit, tro” för arbetet är i Toran, och finnandet är i uppenbarelsen av Hans försyns ansikte.

De avstod medvetet från att säga ”Jag har ansträngt mig och vunnit, tro” eller ”Jag har ansträngt mig och köpt”, för då skulle det finnas utrymme för att fela i saken, då att vinna eller äga enbart har att göra med ägande av Toran. Alltså använde de ordet ”finna” för att precisera, vilket indikerar att det syftar på någonting annat vid sidan av köpandet av Toran, nämligen uppenbarelsen av Hans försyns ansikte.

94) Det avgör versen, ”Jag har inte arbetat men funnit, tro inte”. Det verkar förbryllande, för vem skulle tänka att det är möjligt att uppnå Toran utan att ha arbetat för det? Men eftersom orden syftar på versen ”de som söker mig skall finna mig” (Ordspråksboken 8:17), innebär det att alla, stora som små, som söker Honom, omedelbart finner Honom. Det är vad ordet ”söker” antyder.

Det kan hända att man tänker att det här inte kräver så mycket arbete, och att även en mindre person, ovillig att anstränga sig för det, också kommer finna Honom. Våra vise varnar oss angående det att inte tro på en sådan förklaring. Snarare är arbetet nödvändigt här, och inte ”Jag har arbetat och funnit, tro inte”.

95) Nu kan du se varför Toran kallas ”liv”, som det står skrivet, ”Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är” (5 Mos 30:15), och även ”välj då livet” och ”Ty de äro liv för envar som finner dem” (Ordspråksboken 4:22). Detta kommer från versen, ”När konungen låter sitt ansikte lysa, är där liv” (Ordspråksboken 16:15), eftersom Skaparen är källan till allt liv och allt gott.

Alltså sträcker livet ut sig till de grenar som häftar fast vid sin källa. Detta syftar på de som har arbetat och funnit Hans ansiktes Ljus i Toran, som har fått sina ögon öppnade i Toran i underbar insikt, tills de belönats med uppenbarelsen av ansiktet, insikten om den sanna försynen som är passande för Hans namn, ”god”, och att det godas beteende är att göra gott.

96) Och de som vunnit kan inte längre dra sig tillbaka från att hålla mitzvan ordentligt, då man inte kan dra sig tillbaka från en underbar njutning som kommer till ens hand. Alltså undflyr de överträdelse som man undflyr en brand.

Om dem sägs det: ”Men ni som höll fast vid Herren, er Gud, ni lever alla än i dag”, då Hans kärlek kommer i överflöd till dem i naturlig kärlek, genom de naturliga kanaler som förberetts för en genom skapelsens natur. Så är det för nu är grenen ordentligt häftad vid sin rot, och livet väller till en i överflöd och oupphörligen från dess källa. På grund av detta kallas Toran ”liv”.

97) Därför varnade våra vise oss på många ställen angående det nödvändiga villkoret i utövandet av Toran, att det ska vara just lishma, så att man belönas med liv därigenom, för det är en Tora av liv, och därför gavs det till oss, som det står skrivet, ”välj då livet”.

Alltså måste var och en, under utövandet av Toran, arbeta på det, och ställa in sitt sinne och hjärta på att finna ”när Konungen låter sitt ansikte lysa” däri, det vill säga uppnåendet av öppen försyn, som kallas ”ansiktets lysande”. Och alla är lämpade för det, som det står skrivet, ”de som söker Mig skall finna Mig”, och som det även står skrivet, ”Jag har arbetat och inte funnit, tro inte”.

Alltså krävs ingenting för detta förutom arbetet. Som det står skrivet, ”Alla som utövar Tora lishma, deras Tora blir ett livselixir för dem” (Taanit 7a). Det innebär att man enbart bör ställa in sitt sinne och hjärta på att uppnå livet, vilket är innebörden av lishma.

98) Nu kan du se att frågan de som tolkade ställde om kärlekens mitzva, som sa att denna mitzva är bortom vårt grepp, eftersom kärlek inte kommer genom tvång och förtryck, inte alls är en fråga. För det är helt upp till oss. Var och en kan arbeta i Toran tills man finner insikten av Hans öppna försyn, som det står skrivet, ”Jag har arbetat och funnit, tro”.

När man uppnår öppen försyn, sträcker sig kärleken ut till en av sig själv genom de naturliga kanalerna. Och den som av någon anledning inte tror att man uppnår det genom egen ansträngning, misstror med nödvändighet våra vises ord. Istället föreställer han sig att arbetet inte är tillräckligt för var och en, vilket går emot versen, ”Jag har arbetat och inte funnit, tro inte”. Det går även emot orden, ”de som söker Mig skall finna Mig”; just de som ”söker”, vilka de än må vara, stora eller små. Men man behöver definitivt arbeta.

99) Från det ovanstående kommer du förstå innebörden av, ”Alla som utövar Tora lo lishma, deras Tora blir ett dödselixir för dem” (Taanit 7a), och versen ”Du är sannerligen en Gud som döljer Dig själv”, att Skaparen döljer sig själv i Toran.

Vi frågade, ”Det verkar rimligt att Skaparen är dold i världen, utanför Toran, men inte i Toran själv, att bara det är uppenbarelsens plats”. Och vi frågade vidare: ”Detta fördöljande att Skaparen döljer sig, för att sökas efter och finnas, varför skulle jag?”

100) Av det som förklarats ovan kan du grundligt förstå att detta fördöljande genom vilket Skaparen döljer sig själv för att sökas efter är ansiktets fördöljande, vilket Han utför med sina skapelser på två sätt: enkelt földöljande, och fördöljande inom fördöljande.

Zohar förklarar för oss att vi inte ens bör överväga att Skaparen vill förbli i försyn av fördolt ansikte för sina skapelser. Snarare är det som en person som med mening gömmer sig, så att hans vän ska söka och finna honom.

På liknande vis, när Skaparen agerar under ansiktets fördöljande för sina skapelser, är det bara för att Han vill att skapelserna ska söka uppenbarelsen av Hans ansikte och finna Honom. Med andra ord skulle det inte finnas något sätt eller väg in för folk att uppnå Ljuset av Kungens ansikte om Han inte först hade agerat mot dem i ansiktets fördöljande. Därmed är hela fördöljandet blott en förberedelse för ansiktets uppenbarelse.

101) Det står skrivet att Skaparen döljer sig själv i Toran. Angående plågorna och smärtan man erfar under ansiktets fördöljande, är det så att den som äger få synder och har gjort lite Tora och mitzvot inte är lik en som i stor utsträckning ägnat sig åt Tora och goda handlingar. Det är för att den förre är helt kvalificerad att döma sin Skapare till meritens vågskål, och tänka att lidandet kommer till honom på grund av de egna synderna och torftighet i Tora.

För den andre är det däremot mycket svårare att döma sin Skapare till meritens vågskål, på grund av att han enligt egen uppfattning inte förtjänar så hårda straff. Dessutom ser han att hans vän, som är värre än han själv, inte lider så, som det står skrivet, ”de orättfärdiga, och de som alltid är lugna, ökar rikedomen”, och även ”förgäves har jag renat mitt hjärta”.

Alltså, så länge som man inte uppnått försynen av ansiktets uppenbarelse, gör mängden Tora och mitzvot man utfört ansiktets fördöljande mycket tyngre. Det är innebörden av ”Skaparen döljer sig i Toran”.

Det är i själva verket så att all tyngd man känner genom Toran blott är tillkännagivanden genom vilka den heliga Toran själv kallar på en, väcker en att skynda och ge det nödvändiga måttet av arbete, för att omgående förse en med ansiktets uppenbarelse, som Gud önskar.

102) Därför står det skrivet att för alla som studerar Tora lo lishma, blir deras Tora ett dödselixir för dem. Det räcker inte att de inte träder fram ur ansiktets fördöljande till ansiktets uppenbarelse, eftersom de inte ställt in sig på att arbeta och uppnå det, är det så att den Tora de samlar på sig ökar ansiktets fördöljande för dem mycket. Slutligen faller de ner i fördöljande inom fördöljande, som anses vara död, och blir helt frånkopplade från sin rot. Därmed blir deras Tora ett dödselixir för dem.

103) Detta klargör de två namnen Toran kallas vid: ”uppenbarad” och ”fördold”. Vi måste förstå varför vi behöver den fördolda Toran, och varför inte hela Toran är uppenbarad?

Det finns verkligen en djup avsikt här. Den fördolda Toran antyder att Skaparen gömmer sig i Toran, därav namnet ”det fördoldas Tora”. Följaktligen kallas det ”uppenbarad” på grund av att Skaparen uppenbaras genom Toran.

Därför sade kabbalisterna, och vi finner det även i Vilna Gaons (GRA) bönbok, att ordningen för uppnåendet av Toran börjar med det fördolda och slutar med det uppenbarade. Detta innebär att man genom rätt arbete, när man först fördjupar sig i det doldas Tora, belönas med den uppenbarade Toran, den enkla. Alltså börjar man med den fördolda, kallad sod (hemlig), och när man belönas avslutar man med den enkla (pschat).

104) Det har grundligt klargjorts hur det är möjligt att uppnå den första nivån av kärlek, som är villkorlig kärlek. Vi har lärt oss att även om det inte finns någon belöning för en mitzva i denna värld, finns ändå erhållandet av belöningen för mitzvani det världsliga livet. Det kommer till en genom att öppna ögonen i Toran. Och detta klara erhållande är helt likt att ta emot en omedelbar belöning för mitzvan.

Alltså, när man känner den underbara nytta som ligger i skapelsetanken, som är att glädja Hans skapelser med Hans fulla, goda och generösa hand, visar sig på grund av överflödet av nytta man erhåller, en förunderlig kärlek mellan en själv och Skaparen. Det flödar oupphörligen in i en, på samma sätt och genom samma kanaler som den naturliga kärleken.

105) Men allt detta kommer till en från och med det ögonblick man når insikt. Men man vill inte komma ihåg alla plågor orsakade av försynen under ansiktets fördöljande, som man genomled innan man uppnådde den ovan nämnda uppenbarelsen av ansiktet, för ”kärlek täcker alla överträdelser”. Icke desto mindre anses det vara en stor brist, även vad gäller kärlek bland människor, mycket mindre vad gäller sanningsenligheten i Hans försyn, eftersom Han är god som gör gott för de goda och för de onda.

Därför måste vi förstå hur man kan uppnå Hans kärlek på ett sådant vis att man kommer känna och veta att Skaparen alltid gjort en förunderligt väl, ända sedan dagen man föddes; att Han aldrig har, eller någonsin kommer, orsaka en ens den minsta skada, vilket är kärlekens andra manér.

106) För att förstå det behöver vi våra vises ord. De sade: ”den som botgör ur kärlek, dennes synder blir som dygder”. Det innebär att det inte bara är så att Skaparen förlåter ens synder, varje synd och överträdelse man gjort förvandlas till en mitzva av Skaparen.

107) Efter att man uppnår ansiktets upplysning på ett sådant vis att varje synd man begått, även de avsiktliga, förvandlas till och blir en mitzva för en, fröjdas man alltså med alla plågor och allt lidande man någonsin genomlidit sedan tiden man sattes i de två aspekterna av ansiktets fördöljande. Så är det för det var de som förde alla synder till en, som nu har blivit mitzvot, genom upplysandet av Hans ansikte, som utför under.

Och varje sorg och problem som drivit en ur ens förstånd, och där man fallerar med misstag, som i det första fördöljandet, eller fallerar med synder, som i det dubbla fördöljandet, har nu blivit en orsak och förberedelse för att hålla en mitzva och mottagandet av evig och förunderlig belöning för det. Därför har varje sorg för en förvandlats till en stor glädje och varje ondska till underbar godhet.

108) Detta liknar en välkänd berättelse om en jude som förvaltade ett hus åt en viss herre. Markägaren älskade honom kärt. En gång åkte herren bort, och lämnade sitt företag i sin ersättares händer, som var en antisemit.

Vad gjorde han? Han tog juden och slog honom fem gånger inför alla, för att grundligt förödmjuka honom.

När herren återvände gick juden till honom och berättade för honom om allt som hade hänt honom. Hans ilska tändes, och han tillkallade sin ersättare och beföll honom att med en gång ge juden tusen mynt för varje gång han hade slagit honom.

Juden tog dem och åkte hem. Hans fru fann honom sitta och gråta. Hon frågade honom oroligt, ”Vad har hänt mellan dig och herren?” Han berättade för henne. Hon frågade, ”Så varför gråter du?” han svarade, ”Jag gråter för att han bara slog mig fem gånger. Jag önskar att han hade slagit mig minst tio gånger, för då skulle jag nu haft 10 000 mynt”.

109) Nu kan du se att, efter att ha belönats med botgöring av synderna på ett sådant vis att synderna blivit som dygder för en, man då belönas med att uppnå den andra graden av kärlek till Skaparen, där den älskade aldrig åsamkat sin älskade någon skada eller ens skuggan av någon skada. Istället utför Han under och mycket gott, alltid och för evigt, på så vis att botgöring ur kärlek och inverteringen av synder till meriter kommer till en.

110) Hittills har vi bara undersökt de två graderna av villkorlig kärlek. Men vi har fortfarande att förstå hur man belönas med att komma till de två sätten av ovillkorlig kärlek med sin Skapare.

För att göra det måste vi grundligt förstå det som står skrivet (Kidushin s. 40), ”Man måste alltid betrakta sig som till hälften orättfärdig och till hälften rättfärdig. Om man utför en mitzva, lycklig är man, för man har dömt sig själv till meritens vågskål. Om man begår en synd, ve en, för man har dömt sig själv till syndens vågskål.

Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, säger, ‘Eftersom världen bedöms enligt dess majoritet, och individen bedöms av majoriteten, om man utför en mitzva, lycklig är man, för man har dömt sig själv och hela världen till meritens vågskål. Om man begår en synd, ve en, för man har dömt sig själv och hela världen till syndens vågskål’. För denna enda synd man utfört, har världen och man själv förlorat mycket gott”.

111) Dessa ord verkar förbryllande från början till slut. Han säger att den som utför en mitzva omedelbart dömer till meritens vågskål, för man bedöms av majoriteten. Men detta syftar bara på de som är till hälften orättfärdiga och till hälften rättfärdiga. Och Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, talar inte alls om dem. Därmed är essensen ännu frånvarande.

Rashi tolkade hans ord som att de syftar på orden, ”Man måste alltid se sig som till hälften orättfärdig och till hälften rättfärdig”. Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, tillägger att man även bör se på hela världen som om de är till hälften orättfärdiga och till hälften rättfärdiga. Men essensen är ännu frånvarande, och varför bytte han ut sina ord om meningen är densamma?

112) Detta är ännu svårare angående objektet själv, det vill säga att man själv ska se det som att man är till hälften orättfärdig. Det är ett under: om man känner till sina många synder, skulle man då bedra sig själv och säga att man bara är till häften det ena och till hälften det andra?

Toran hävdar, ”håll dig undan från en falsk sak!” Dessutom står det skrivet, ”en syndare förstör mycket gott”. Så är det för en synd dömer en och hela världen till syndens vågskål. Alltså handlar det om den faktiska verkligheten, inte någon falsk uppfattning genom vilken man bör föreställa sig en själv och världen.

113) Det finns ännu en förvirring: kan det vara så att det i varje generation inte finns många personer som utför en mitzva? Hur döms i så fall världen till meritens vågskål? Innebär det att situationen inte alls förändras, och att intet nytt finns under solen? Sannerligen krävs här ett stort djup, för orden kan inte förstås ytligt.

Men detta angår inte en person som vet att hans synder är många, att lära honom bedrägeri, att han är till hälften detta och till häften det där, eller att antyda att han bara saknar en mitzva. Det är inte alls de vises väg. Snarare syftar de på den som känner sig och föreställer sig som fullständigt och ytterligt rättfärdig, och upplever sig fullständigt hel. Så är det för att han redan belönats med den första nivån av kärlek genom öppnandet av hans ögon i Toran, och Han som känner alla mysterier intygar redan att han inte kommer återvända till dårskap.

För honom visar skriften vägen och bevisar att han ännu inte är rättfärdig, utan mittemellan – hälften ovärdig och hälften värdig. Så är det för att han fortfarande saknar en av de 613 mitzvot i Toran, nämligen kärlekens mitzva.

Hela intygandet av Han som känner alla mysterier, att han inte kommer synda igen, är enbart på grund av klarheten i ens insikt om den stora förlusten av att synda. Detta anses vara rädsla för bestraffning, och kallas därför ”botgöring ur fruktan”.

114) Vi har ovan också lärt oss att denna nivå av botgöring ur fruktan ännu inte korrigerar en, utan först från tiden för botgöring och framåt. Men all sorg och vånda man genomlidit innan man belönas med uppenbarelsen av ansiktet förblir som de var, okorrigerade. Dessutom korrigeras inte överträdelserna man gjort helt och hållet, utan de förblir som misstag.

115) Därför sägs det att en sådan person, som fortfarande saknar en mitzva, kommer se sig själv som till hälften ovärdig och till hälften värdig. Det vill säga att man bör föreställa sig att tiden då man belönades med botgöring var under mitten av ens år. Alltså är man fortfarande till hälften ovärdig, i den hälften av sina år som hade passerat innan man gjorde bot. Då var man klart ovärdig, eftersom botgöring ur fruktan inte korrigerar en.

Det följer även att man är till hälften värdig under halvan av sina år, från dess att man belönats med botgöring. Då är man med säkerhet värdig, för man är säker på att man inte kommer synda igen. Alltså är man ovärdig under den första halvan av sina år, och under den andra halvan av sina år är man värdig.

116) Man blir tillsagd att om man utför en mitzva, den mitzva man saknar från antalet 613, då kommer man att glädjas, för man dömer sig själv då till meritens vågskål. För den som belönas med kärlekens mitzva genom botgöring ur kärlek, belönas därigenom med att förvandla sina synder till meriter.

Då förvandlas varje sorg och vånda man någonsin genomlidit, innan man belönades med botgöring, till förunderlig och oändlig njutning för en. Dessutom önskar man att man hade lidit dubbelt så mycket och mer, som i allegorin om herren och juden som han tyckte mycket om.

Detta kallas ”att döma till meritens vågskål”, eftersom alla ens känslor, misstag och synder förvandlas till meriter. Därmed innebär att döma till meritens vågskål att hela den skål som var fylld av synder nu har förvandlats till en skål full av meriter. Med de visas ordbruk kallas denna invertering ”dömande”.

117) Vidare varnas vi och får höra att så länge man befinner sig mitt emellan, utan att ha belönats med den enda mitzva som saknas av de 613, bör man inte tro på sig själv förrän dagen man dör. Man bör inte heller lita på vittnesmålet från Den som känner alla mysterier, att man inte kommer återvända till dårskap, utan att man fortfarande kan komma att synda.

Man bör alltså själv tänka att om man begår en synd, ve en, för man har då dömt sig själv och hela världen till syndens vågskål. För då kommer man omedelbart förlora hela ens underbara insikt i Toran, och hela uppenbarandet av ansiktet man beviljats, och man kommer återvända till ansiktets fördöljande. Därmed kommer man döma sig själv till syndens vågskål, för man kommer förlora alla meriter och det goda, även från den senare halvan av sina år. Och som bevis anges versen, ”en syndare förstör mycket gott”.

118) Nu förstår du tillägget av Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, och även varför han inte anger frasen ”till hälften ovärdig och till hälften värdig”. Det är så för att det där talas om den andra och tredje aspekten av kärlek, medan Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, talar ur den fjärde aspekten av kärlek, den eviga kärleken – uppenbarelsen av ansiktet, som det verkligen är, god som gör gott för de goda och för de onda.

119) Vi har lärt oss att det är omöjligt att uppnå den fjärde aspekten, förutom när man utantill känner till alla den älskades förehavanden, och hur han beter sig med alla andra, utan att någon saknas. Därför räcker ännu inte det stora privilegiet, när man belönas med att döma sig själv till meritens vågskål, för den som vill uppnå hel kärlek, det vill säga den fjärde aspekten. Så är det för nu uppnår man inte Hans förtjänst som varande god som gör gott för de onda och för de goda, utan bara Hans försyn över en.

Men man känner ännu inte Hans försyn på detta sublima och underbara sätt vad gäller resten av människorna i världen. Vi har alltså ovan lärt oss att så länge man inte känner till den älskades förehavanden med andra, tills ingen av dem saknas, är kärleken ännu inte evig. Följaktligen måste man även döma hela världen till meritens vågskål, först då visar sig den eviga kärleken för en.

120) Detta är vad Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, säger, ”Eftersom världen döms efter sin majoritet och individen döms efter sin majoritet”, och eftersom han syftar på hela världen kan han inte säga, som det står skrivet, att han kommer se dem som till hälften ovärdiga, till hälften värdiga. Denna grad kommer till en först när man beviljas uppenbarelse av ansiktet och botgöring ur fruktan.

Men hur kan detta sägas om hela världen, när de inte har beviljats denna botgöring? Därmed måste man först säga att världen döms efter sin majoritet, och individen döms efter sin majoritet.

Förklaring: Man skulle kunna tänka att man inte kan bli fullständigt rättfärdig, förutom om man inte har några överträdelser och aldrig har syndat, och att de som har misslyckats med synder och överträdelser inte längre förtjänar att bli fullständigt rättfärdiga.

Därför lär oss Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, att det inte är så. Snarare döms världen efter sin majoritet och så även individen. Detta innebär att man, efter att man gjort bot ur fruktan, omedelbart uppnår de 613 mitzvot och kallas ”medium”, det vill säga man att i hälften av sina år räknas som ovärdig, och i hälften av sina år som värdig.

Efteråt, om man bara lägger till en enda mitzva, kärlekens mitzva, betraktas det som att man till största delen är värdig och dömer allt till meritens vågskål. Därmed blir syndens vågskål också en vågskål av meriter.

Det visar sig att även om man har en skål full av överträdelser och synder, blir de alla till meriter. Då är man som en som aldrig syndat, och anses vara ”fullständigt rättfärdig”.

Detta är innebörden av det som sägs att världen och individen döms efter majoriteten. Alltså tas inte överträdelserna i ens hand från början av botgöringen med i någon beaktan, för de har blivit meriter. I enlighet med det anses till och med ”fullständigt orättfärdig” som ”fullständigt rättfärdig” efter att man beviljas botgöring ur kärlek.

121) Därför säger han att om man utför en mitzva, det vill säga efter botgöring ur fruktan, då saknar man bara en mitzva, och ”lycklig är han för han har dömt sig själv och hela världen till meritens vågskål”. Alltså belönas man inte bara genom ens botgöring ur kärlek med att döma sig själv till meritens vågskål, som det står skrivet, utan man belönas även med att döma hela världen till meritens vågskål.

Detta innebär att man belönas med att stiga i underbar insikt i den heliga Toran, tills man upptäcker hur alla människor i världen till slut kommer belönas med botgöring ur kärlek. Då kommer även de upptäcka och se hela den underbara försynen, som man själv gjort. Och även de kommer alla att dömas till meritens vågskål. Då: ”må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till.”

Och även om människorna i världen själva ännu inte beviljats ens botgöring ur fruktan, är det ändå förutbestämt att det, efter att ha uppnått dömandet till meritens vågskål, kommer till en i klar och absolut insikt, likt, ”Du skall se din värld i ditt liv”, vilket sägs om den som botgör ur fruktan. Vi sade att man tar intryck och fröjdas därigenom som om man hade det med en gång, eftersom ”allt som kommer att samlas in räknas som insamlat”.

De som uppnått botgöring av hela världen anses även ha beviljats och kommit till botgöring ur kärlek. Var och en av dem har dömt sina synder till meriter tillräckligt för att känna till Hans förehavanden med varenda person i världen.

Därför säger Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, ”Lycklig är han, för han har dömt sig själv och hela världen till meritens vågskål”. Från och med nu känner man grundligt till alla Hans försyns förehavanden, med varenda skapelse, genom avslöjandet av Hans verkliga ansikte, det vill säga god som gör gott för de goda och för de onda. Och eftersom man känner till det, har man därmed beviljats kärlekens fjärde aspekt, nämligen ”evig kärlek”.

Likt versen varnar sa Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, att man även efter att ha dömt hela världen till meritens vågskål inte bör tro på sig själv förrän dagen man dör. Om man skulle fallera med en enda överträdelse skulle man omedelbart förlora alla sina underbara insikter, som det står skrivet, ”en syndare förstör mycket gott”.

Detta förklarar skillnaden jämfört med vad Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, skriver. Skriften talar enbart från kärlekens andra och tredje aspekt; alltså nämns inte dömandet av hela världen.

Men Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, talar från kärlekens fjärde aspekt, som inte kan föreställas förutom genom uppnåendet av dömandet av hela världen till meritens vågskål. Men vi måste fortfarande förstå hur vi når denna underbara insikt av att döma hela världen till meritens vågskål.

122) Vi måste förstå det som står skrivet (Taanit 11a), ”När allmänheten sörjer bör man inte säga ‘Jag ska gå till mitt hus och äta och dricka, och min själ ska få ro’. Om man gör det säger skriften om en, ‘Och se glädje och fröjd, slakta oxar och döda får, äta kött och dricka vin – låt oss äta och dricka, för imorgon kommer vi dö!’ Vad står det om det? ‘Och härskarors Herre uppenbarade sig i mina öron: Säkerligen kommer denna oförrätt inte sonas av dig innan du dör.’

Så långt angående egenskapen medium. Men om egenskapen orättfärdig står det skrivet, ‘Kom, jag ska hämta vin, så fyller vi oss med starka drycker; och imorgon kommer vara som idag’.

Vad står det om det? ‘Den rättfärdige förgås, och ingen lägger det på hjärtat … att den rättfärdige tas bort från den onde som komma skall’. Istället, när man sörjer med allmänheten, beviljas man allmänhetens tröst”.

123) Dessa ord ter sig fullständigt irrelevanta. Han vill anföra bevis från texten för att man måste bemöda sig själv med allmänheten. Men varför bör vi skilja och separera egenskapen medium från egenskapen orättfärdig? Och varför förtydligandet angående egenskapen medium och egenskapen orättfärdig? Och varför står det inte ”mellanform” och ”orättfärdig”, och varför behöver jag egenskaperna?

Och var antyds det att skriften handlar om en orätt när man inte bemödar sig med allmänheten? Vidare ser vi ingen bestraffning i egenskapen orättfärdig, utan i det som står skrivet, ”De rättfärdiga förgås, och ingen litar på sitt hjärta”. Om de orättfärdiga syndar, vad gör de rättfärdiga för att man ska straffas, och varför ska de orättfärdiga gråta om de rättfärdiga förgås?

124) Du bör känna till att alla dessa egenskaper, ”medium”, ”orättfärdig” och ”rättfärdig” inte återfinns i särskilda individer. Snarare finns de alla tre i alla människor i världen. Dessa tre attribut går att urskilja i var och en. Under ens period av ansiktets fördöljande, redan innan man uppnår botgöring ur fruktan, anses man vara i egenskapen orättfärdig.

Om man därefter belönas med botgöring ur fruktan anses man vara medium. Om man sedan även beviljas botgöring ur kärlek, i dess fjärde aspekt, det vill säga evig kärlek, anses man vara ”fullständigt rättfärdig”. Därför sade de inte bara medium och orättfärdig, utan egenskapen medium och egenskapen orättfärdig.

125) Vi bör även komma ihåg att det är omöjligt att uppnå den ovan nämnda fjärde aspekten av kärlek utan att först uppnå ansiktets uppenbarelse, vilken är förutbestämd att komma till hela världen. Det ger en styrka att döma hela världen till meritens vågskål, som Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon säger. Och vi har redan lärt oss att ansiktets uppenbarelse oundvikligen kommer förvandla varje sorg och bedrövelse, som kommit under ansiktets fördöljande, till underbar njutning, tills man ångrar att man bara led så lite.

Därmed måste vi fråga, ”När man dömer sig själv till meritens vågskål kommer man med visshet ihåg all sorg och smärta man upplevt under ansiktets fördöljande”. Det gör det möjligt för det att vändas till förunderlig njutning för en, som vi sagt ovan. Men när man dömer hela världen till meritens vågskål, hur känner man då till måttet av sorg och smärta som alla människor i hela världen genomlider, för att kunna döma dem till meritens vågskål på samma sätt som vi förklarade angående dömandet av sig själv?

För att undvika att sakna dömandet av hela världen till meritens vågskål, har man ingen annan taktik när man kvalificeras att döma dem till meritens vågskål, än att alltid bemöda sig med allmänhetens problem, precis som man själv bemödar sig med sina egna problem. Då kommer syndens vågskål för hela världen att vara redo inom en, som ens egen vågskål av synd. Om man beviljas att döma sig själv till meritens vågskål, kommer man därmed även kunna döma hela världen till meritens vågskål, och uppnå att vara ”en fullständigt rättfärdig”.

126) Alltså, om man inte bemödar sig med allmänheten, även om man då beviljas botgöring ur fruktan, nämligen egenskapen medium, säger skriften om en: ”Och skåda fröjd och glädje”. Detta innebär att den som har beviljats välsignelsen ”Du skall under din livstid se din värld”, och ser att hela belöningen för hans mitzva, som är förberedd för nästa värld, sannerligen är ”fylld av fröjd och glädje”. Och han säger sig själv, ”slakta oxar och döda får, ät kött och drick vin – låt oss äta och dricka, för imorgon kommer vi dö!”

Med andra ord är man fylld av glädje på grund av ens garanterade belöning i nästa värld. Därför säger han så gladeligen, ”för imorgon kommer vi dö”, och jag kommer samla min nästa världs liv från helheten efter att jag dör.

Men om det står det skrivet: ”Och härskarors Herre uppenbarade sig själv i mina öron: Säkerligen kommer denna oförrätt inte sonas av dig förrän du dör”. Detta innebär att texten tillrättavisar honom för misstagen i hans hand.

Vi lärde oss att synderna för den som botgör ur fruktan blir till blotta misstag. Eftersom han då inte bemödat sig med allmänheten och inte kan uppnå botgöring ur kärlek är det, när ens synder förvandlas till meriter, nödvändigt att misstagen i ens hand aldrig kommer botgöras under ens livstid. Så hur kan man under sin livstid fröjdas i nästa värld? Därför står det skrivet, ”Säkerligen kommer denna oförrätt inte sonas av dig förrän du dör”, avseende misstagen, ”förrän du dör”, det vill säga innan man dör. Därmed har man ingen botgöring.

127) Det står även skrivet att detta är ”egenskapen medium”, det vill säga att denna text handlar om tiden från och med då man gjort bot ur fruktan. Då anses man vara ”medium”.

Men vad står det om ”egenskapen orättfärdig”? Med andra ord, vad ska det bli av tiden när man var i ansiktets fördöljande, som då kallades ”egenskapen orättfärdig”? Vi lärde oss att botgöring ur fruktan inte korrigerar ens förflutna, innan man gjorde bot.

Därmed anför texten ett till stycke: ”Kom, jag ska hämta vin, så fyller vi oss med starka drycker; och imorgon kommer vara som idag.” Detta innebär att de dagar och år som har gått sedan tiden för ansiktets fördöljande, vilka man ännu inte korrigerat, kallas ”egenskapen orättfärdig”, de vill inte att man ska dö, eftersom de inte har någon del i nästa värld efter döden, då de är egenskapen orättfärdig.

Samtidigt som egenskapen medium inom en gläds och fröjdas, ”för imorgon kommer vi dö”, och kommer belönas med livet i nästa värld, säger egenskapen orättfärdig inom en inte samma sak. Snarare sägen den ”och imorgon kommer att vara som idag”, det vill säga att den vill leva och för evigt vara lycklig i denna värld, för den har ännu ingen del för nästa värld, eftersom man ännu inte korrigerat den, då den bara korrigeras genom botgöring ur kärlek.

128) Det står skrivet att ”De rättfärdiga förgås”, det vill säga att egenskapen fullständigt rättfärdig, som den personen bör förtjäna, förloras honom. ”Och ingen lägger det till hjärtat … de rättfärdiga tas bort från det onda som komma skall”. Det innebär att på grund av att denna medium inte bemödat sig med allmänheten, kan han inte uppnå botgöring ur kärlek, invertera synderna till dygder och det onda till underbara njutningar. Istället står alla misstag och allt ont man upplevt innan man erhöll botgöring ur fruktan fortfarande i egenskapen orättfärdig, som känner skada från Hans försyn. Och på grund av dessa skador som de fortfarande känner, kan de inte belönas med att vara fullständigt rättfärdiga.

Skriften säger, ”och ingen lägger det till hjärtat”, det vill säga att man inte tar det till hjärtat ”från ondskan som komma skall”. Med andra ord, på grund av skadan man fortfarande känner i Hans försyn från det förflutna ”förgås de rättfärdiga”, det vill säga att man förlorat egenskapen rättfärdig. Och man kommer dö och gå vidare från denna värld som blott medium.

Allt det angår den som inte bemödar sig med allmänheten, och inte belönas med att se allmänhetens välbehag, för han kommer inte kunna döma dem till meritens vågskål och se deras tröst. Följaktligen kommer han aldrig uppnå egenskapen rättfärdig.

129) Från allt det ovan nämnda, har vi kommit att känna att det inte finns någon person född av en kvinna som inte kommer erfara de tre ovan nämnda egenskaperna: egenskapen orättfärdig, egenskapen medium och egenskapen rättfärdig.

De kallas midot (egenskaper) eftersom de sträcker ut sig från mida (måttet) av deras insikt i Hans försyn. Som våra vise sade, ”man mäts till den utsträckning man mäter” (Sutah 8). Och de som uppnår Hans försyn i ansiktets fördöljande anses vara orättfärdiga: antingen fullständigt orättfärdiga ur den enkla fördoldhetens perspektiv, eller fullständigt orättfärdiga ur den dubbla fördoldhetens perspektiv.

På grund av att de känner och tänker att världen leds med dålig vägledning, är det som om de fördömer sig själva, eftersom de tar emot smärta och plågor från Hans försyn och bara mår dåligt hela dagen lång. Och de fördömer mest genom att tänka att alla människor i världen vakas över på samma vis som de, med dålig vägledning.

Alltså kallas de som uppnår försynen ur ansiktets fördöljandes perspektiv ”orättfärdiga”, eftersom det namnet visar sig i dem ur deras förnimmelsers djup. Det beror på hjärtats förståelse, och orden eller tanken som rättfärdigar Hans försyn spelar ingen roll alls när det går emot varje organs och sinnes förnimmelse, som inte kan tvinga sig själva att ljuga, som den gör.

Det följer att de som är i måttet av insikt i försynen anses ha dömt sig själva och hela världen till syndens vågskål, som Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, skrev, på grund av att de föreställer sig att alla människor i världen vakas över med dålig vägledning, som inte passar Hans Namn, ”God som gör gott för de goda och för de onda”.

130) De som beviljas förnimmelsen av Hans försyn i form av den första graden av ansiktets uppenbarelse, som kallas ”botgöring ur fruktan”, anses vara medium på grund av att deras känslor delas upp i två delar, kallade ”två vågskålar”.

Nu när de erhållit ansiktets uppenbarelse, genom ”Du skall se din värld under din livstid”, har de åtminstone uppnått hans goda försyn som passar hans namn, ”god”. Det följer att de har en meritens vågskål.

Men all sorg och alla bittra plågor som grundligt inpräntats i deras känslor från alla dagar och år då de tog emot det fördolda ansiktets försyn, från tiden innan de belönades med den ovan nämnda botgöringen, finns kvar och kallas ”en syndens vågskål”.

Och eftersom de har två vågskålar stående mittemot varandra, på sådant vis att syndens vågskål är satt från ögonblicket för deras botgöring och dessförinnan, och meritens vågskål är satt och garanterad dem från ögonblicket för botgöring och därefter, står tiden för botgöring ”mellan” dygden och synden, och därför kallas de ”medium”.

131) Och de som förtjänar ansiktets uppenbarelse på den andra graden, som kallas ”botgöring ur kärlek”, när synderna blir som meriter för dem, anses ha dömt syndens vågskål ovan till en ”meritens vågskål”. Detta innebär att all sorg och alla plågor inpräntade i deras ben från tiden då de var under det dolda ansiktets försyn nu har inverterats och dömts till en ”meritens vågskål”.

Så är det på grund av att varje sorg och bedrövelse nu har förvandlats till en underbar och evig njutning. Nu kallas de ”rättfärdiga”, för de rättfärdigar Hans försyn.

132) Vi måste känna till att attributet medium ovan gäller även när man är under det fördolda ansiktets försyn. Genom stor ansträngning i tro på belöning och bestraffning visar sig ett Ljus av stor tillit till Skaparen för dem. Under en tid beviljas de uppenbarelse av Hans ansikte till måttet medium. Men nackdelen är att de inte kan förbli permanent på sin grad, då det bara är möjligt att stå permanent på en grad genom botgöring ur fruktan.

133) Vi bör även känna till att det vi sade, att vi bara har fri vilja när ansiktet är fördolt, inte innebär att man, efter att ha uppnått det uppenbarade ansiktets försyn, inte har något ytterligare arbete eller ansträngning i utövandet av Tora och mitzvot. Tvärtom börjar det verkliga arbetet i Tora och mitzvot först efter att man belönats med botgöring ur kärlek. Först då är det möjligt att ägna sig åt Tora och mitzvot med kärlek och fruktan, som vi är påbjudna, och ”världen skapades enbart för de fullständigt rättfärdiga” (Brachot 61).

Det är snarlikt en kung som ville välja sina mest lojala undersåtar i landet och låta dem arbeta i hans palats. Vad gjorde han? Han utfärdade ett dekret att alla som ville, ung som gammal, skulle komma till hans palats för att jobba i hans palats.

Men han utsåg många av sina tjänare att vakta palatsets grindar och alla vägar som leder till det, och beordrade dem att listigt avleda alla som närmade sig hans palats från vägen som leder till palatset.

Naturligtvis började alla i landet skynda sig till kungens palats. Men de flitiga vakterna avfärdade dem. Många av dem övermannade vakterna och kom nära palatsets port, men vakterna vid porten var de flitigaste, och om någon närmade sig porten avledde de honom och vände bort honom med stor konstfullhet, tills han förtvivlade och återvände så som han kommit.

På så vis kom och gick de, återfick styrka, kom och gick igen, och så vidare och så vidare i flera dagar och år, tills de tröttnade på att försöka. Bara hjältarna bland dem, vars tålamod varade, besegrade vakterna och öppnade porten. Och de belönades omedelbart med att se Kungens ansikte, som utsåg var och en av dem till sin rätta plats.

Från och med då hade de självklart inget mer att göra med de vakterna, som avledde och vilseledde dem och gjorde deras liv surt i flera dagar och år, där de sprang fram och tillbaka runt porten, för de har nu belönats med att arbeta och tjäna inför härligheten av Kungens ansikte i Hans palats.

Så är det med de fullständigt rättfärdigas arbete. Den fria viljan som tillämpas under ansiktets fördöljande gäller definitivt inte när de har öppnat dörren till att uppnå öppen försyn.

Men de påbörjar sitt arbete främst från ansiktets uppenbarelse. Då börjar de marschera upp för de många pinnarna på den stege som satts upp på jorden, vars topp når himmelen, som det står skrivet, ”De rättfärdiga skall gå från framgång till framgång”.

Det är som våra vise säger, ”Varenda rättfärdig täcks av sin väns skydd”. Dessa arbeten kvalificerar dem för Guds vilja, att förverkliga sin skapelsetanke i dem, som är att ”fröjda sina skapelser” i enlighet med Hans goda och generösa hand.

134) Du bör känna lagen som säger att det bara finns uppenbarelse där det funnits fördoldhet. Detta liknar det i vår värld, där frånvaron föregår existensen, eftersom vetets tillväxt först visar sig där den såtts och ruttnat.

Samma sak gäller högre ting, där fördöljande och uppenbarelse har med varandra att göra som veken med ljuset som fångar den. Så är det, för varje fördöljande, när det korrigeras, är en anledning till uppenbarelse av Ljuset som har med det fördöljandet att göra, och Ljuset som visar sig häftar fast vid det som lågan vid en veke. Kom ihåg detta på alla dina vägar.

135) Nu kan du förstå vad våra vise skrev, att hela Toran är Skaparens olika namn. Detta verkar förbryllande, då det finns många oanständigheter, så som namnen på de orättfärdiga – Farao, Balaam, etc., förbud, orenhet, hänsynslösa förbannelser i de två förmaningarna och så vidare. Hur kan vi då förstå att allt detta är Skaparens namn?

136) För att förstå det måste vi känna till att våra vägar inte är Hans vägar. Vår väg är att komma från det operfekta till perfektion. På Hans väg kommer alla uppenbarelser till oss från perfektion till det operfekta.

Först emanerar fullständig perfektion, som framträder ur Honom. Denna perfektion stiger ner från Hans ansikte och sträcker sig ner begränsning efter begränsning, genom flera grader, tills den kommer till den sista, mest begränsade aspekten, lämplig för vår materiella värld. Och då visar materian sig för oss här i världen.

137) Från det ovan nämnda lär du dig att den heliga Toran, vars höjd är oändlig, inte emanerade eller framträdde framför Honom så som den visar sig för oss i den här världen, eftersom det är känt att ”Toran och Skaparen är en”, och detta är alls inte uppenbart i vår världs Tora. Dessutom är det så att Toran blir som ett dödselixir för den som ägnar sig åt Toran lo lishma.

Snarare framträdde den, när den först emanerade från Honom, i fullständig perfektion, det vill säga i den faktiska formen av ”Toran och Skaparen är en”. Detta kallas, ”Toran av Atzilut” i Introduktionen till Zohars korrigeringar (s. 3), att ”Han, Hans liv, och Hans själv är ett”. Efteråt steg den ner från Hans ansikte och begränsades gradvis genom många begränsningar, tills den gavs vid Sinai, när den skrevs ner så som den är framför oss i denna värld, klädd i denna materiella världs grova dräkt.

138) Men du bör känna till att avståndet mellan Torans dräkter i denna värld och Torans dräkter i världen Atzilut är omätligt. Men Toran själv, det vill säga Ljuset i dräkterna, är helt oförändrat mellan Atziluts Tora och den här världens Tora, som det står skrivet: ”Jag, Herren, har icke förändrats” (Malachi 3:6).

Dessutom har inte dessa Torans grova dräkter i vår värld av Assiya ett mindre värde vad gäller Ljuset som kläds i den. Snarare är de mycket viktigare för slutet av korrigeringen, än alla de rena dräkterna i de övre världarna.

Det är så för att fördöljandet är orsaken till uppenbarandet. Efter dess korrigering, under uppenbarelsen, är fördöljandet till uppenbarelsen som en veke är till lågan som fångar den. Ju större fördöljande, desto större Ljus kommer häfta fast vid den när den korrigeras. Därmed är inte värdet hos alla dessa grova dräkter Toran kläds i i denna värld mindre än Ljuset som klär sig i det, snarare tvärtom.

139) Detta är Moses triumf över änglarna med hans argument, ”Finns det avundsjuka bland er? Finns den onda böjelsen bland er?” (Shabbat 89). Det betyder att ett större fördöljande uppenbarar ett större Ljus. Han visade dem att de större Ljusen, i de rena dräkter Toran kläds i i änglarnas värld, inte kan visa sig genom dem så som de kan i dräkter av denna värld.

140) Därmed lär vi oss att det överhuvudtaget inte finns någon förändring från Toran de Atzilut, där ” Toran och Skaparen är en” ända ner till Toran i denna värld. Den enda skillnaden ligger i dräkterna, eftersom dräkterna i denna värld döljer Skaparen och gömmer Honom.

Du bör känna till att den på grund av Hans klädnad i Toran kallas ”lära”. Den säger dig att även under ansiktets fördöljande, och även under det dubbla fördöljandet, är Skaparen instillerad och klädd i Toran. Han är ”Läraren” och den är Tora, men Torans grova dräkt framför våra ögon är som vingar som täcker och gömmer Läraren som är klädd och gömd däri.

Men när man belönas med ansiktets uppenbarelse i botgöring ur kärlek i dess fjärde aspekt sägs det om en, ”sedan skall din lärare inte längre gömmas undan, utan dina ögon skall se din lärare” (Jesaja, 30:20). Från och med då gömmer och döljer inte längre Torans dräkter ”Läraren”, och man upptäcker för all tid att ”Toran och Skaparen är en”.

141) Nu kan du förstå innebörden av orden ”försaka mig och håll min lag”. De tolkade, ”Jag önskar att de hade lämnat Mig och hållit Min Tora – Ljuset i den omformar dem” (Yerushalmi, Hagiga, s. 6b).

Detta är förbryllande. De menar att de fastade och späkte sig för att finna ansiktets uppenbarelse, som det står skrivet, ”de vill att Gud ska komma dem nära” (Jesaja 58:2). Men texten säger dem i Skaparens namn, ”Jag önskar att du skulle lämna Mig, för allt ditt arbete är fåfängt och fruktlöst. Jag återfinns ingenstans förutom i Toran. Håll därför Toran och leta efter mig där, och Ljuset i den kommer omforma dig och du kommer finna Mig”, som det står skrivet att ”de som söker Mig kommer finna Mig”.

142) Nu kan vi klargöra lite av essensen av kabbalans visdom, tillräckligt för en pålitlig uppfattning av den visdomens kvalitet. Därmed kommer man inte bedra sig med falska föreställningar, likt massorna.

Du bör veta att den heliga Toran delas upp i fyra aspekter, som omsluter hela verkligheten. Tre aspekter urskiljs i denna världs generella verklighet. De kallas ”värld”, ”år”, ”själ”. Den fjärde aspekten är förehavandet av de nyss nämnda tre aspekterna av verkligheten, deras närande, deras förehavande och alla deras incidenter.

143) Den yttre delen av verkligheten, som himmel och firmament, jord och hav, etc., som nämns i Toran, kallas ”värld”. Den inre delen av verkligheten – människa och best, djur och olika fåglar, etc. – nämnda i Toran, som finns på de ovan nämnda platserna kallade ”yttre del”, kallas ”själ”.

Verklighetens evolution genom generationerna kallas ”orsak och verkan”. Till exempel under de första generationernas evolution, från Adam ha Rishon genom Joshua och Kaleb, som kom till landet, är, som det anges i Toran, fadern ”orsaken” till sonen, som ”orsakas” av honom. Denna evolution av detaljerna i verkligheten genom den ovan nämnda orsaken och verkan kallas ”år”. På liknande vis kallas alla förehavanden av verklighetens existens, både yttre och inre, i varje incident och förehavande, som anges i Toran, för ”verklighetens existens”.

144) Det är värt att veta att de fyra världarna i kabbalans visdom kallas Atzilut, Bria, Yetzira, och Assiya. När de kom ut och utvecklades framträdde de ur varandra likt en stämpel och dess avtryck. Det innebär att allt som står skrivet i stämpeln med nödvändighet framträder i det som präntas från den, varken mer eller mindre, och så var det även i världarnas evolution.

Alltså kom alla fyra aspekter VÅS (värld, år, själ) ut, med alla sina sätt för uppehälle, som fanns i världen Atzilut, och inpräntades och manifesterades i deras bild även i världen Bria. Samma sak gäller från världen Bria till världen Yetzira, ner till världen Assiya.

Därmed har alla tre aspekter i verkligheten framför oss, kallade VÅS, med alla sina sätt för uppehälle som vi har framför våra ögon i den här världen, sträckt ut sig och framträtt här från världen Yetzira, och i Yetzira från dess övre.

På detta vis ligger källan till det väldiga antalet detaljer framför våra ögon i världen Atzilut. Dessutom måste varje nyhet, även de nyheter som visar sig i vår värld idag, först visa sig ovan, i världen Atzilut, och därifrån hänga ner och framträda för oss i denna värld.

Detta är innebörden av våra vises ord: ”Det finns inte ett grässtrå nedan som inte har en vakt ovan, som slår den och säger ‘Väx!’ till den” (Bereshit Rabba, kap. 10). Detta är innebörden av orden, ”Ingen rör sitt finger nedan, innan det deklarerats ovan” (Hulin s. 7).

145) Du bör känna till att Torans klädnad i de tre aspekterna av verkligheten, ”värld”, ”själ”, ”år”, och deras existens i denna materiella värld, ger upphov till förbuden, orenheterna, och inskränkningarna som finns i den uppenbarade Toran. Det har ovan förklarats att Skaparen kläds i den genom ”Toran och Skaparen är en”, men i stort fördöljande. Detta på grund av att dessa materiella dräkter är vingarna som täcker och gömmer Honom.

Men Torans klädnad i form av ren VÅS, och deras existens i de tre övre världarna som kallas Atzilut, Bria och Yetzira, kallas i allmänhet ”kabbalans visdom”.

146) Därmed är kabbalans visdom och den uppenbarade Toran en och samma. Men under tiden man från försynen tar emot ett fördolt ansikte, och Skaparen döljer sig i Toran, anses det att man utövar den uppenbarade Toran. Med andra ord är man oförmögen att ta emot någon upplysning från Toran av Yetzira, för att inte tala om från ovan Yetzira.

Och när man beviljas ansiktets uppenbarelse, börjar man ägna sig åt kabbalans visdom, för själva den uppenbarade Torans klädnader har då renats för en, och ens Tora har blivit Yetziras Tora, ”kabbalans visdom”.

Inte heller för den som beviljats Atziluts Tora innebär det att Torans bokstäver har förändrats. Snarare har den uppenbarade Torans samma dräkter renats för honom och blivit mycket rena kläder. De har blivit likt stycket, ”men sedan skall din lärare inte längre gömmas undan, utan dina ögon skall se din lärare”. Då blir de som ”Han, Hans liv, och Hans Själv är ett”.

147) Låt mig ge dig ett exempel, för att föra saken lite närmare ditt medvetande. Till exempel: Medan man var i ansiktets fördöljande, dolde med nödvändighet Torans bokstäver och dräkter Skaparen. Alltså misslyckades man, på grund av synderna och misstagen man begick. Då placerades man under bestraffningen av Torans grova dräkter, som är orenhet, förbud och inskränkningar.

Men när man belönas med öppen försyn och botgöring ur kärlek, när ens synder blir som meriter, och alla synder och misstag man begått under ansiktets fördöljande nu har ömsat sina grova och mycket bittra dräkter, då byts de mot dräkter av Ljus, mitzva, och förtjänster.

Så är det för de grova dräkterna har förvandlats till dygder. Nu är de som kläder som sträcker ut sig från världen Atzilut eller Bria, och de täcker inte över eller döljer Läraren. Tvärtom, ”dina ögon skall se din Lärare”.

Men det finns överhuvudtaget ingen skillnad mellan Atziluts Tora och denna världs Tora, mellan kabbalans visdom och den uppenbarade Toran. Snarare ligger den enda skillnaden i den person som ägnar sig åt Toran. Två personer kan studera samma avsnitt av Toran och samma ord, men för den ene kommer denna Tora vara som kabbalans visdom och Atziluts Tora, medan det för den andre kommer vara Assiyas Tora, den uppenbarade.

148) Nu kan du förstå sanningen i Vilna Gaons ord i bönboken, i välsignelsen för Toran. Han skrev att Toran börjar med sod (hemlighet), det vill säga den uppenbarade Toran av Assiya, som anses vara fördold, eftersom Skaparen är helt fördold där.

Sedan går man vidare till remez (antydan), det vill säga att Han är mer uppenbarad i Yetziras Tora. Slutligen uppnår man pshat (bokstavlig, enkel), som är Toran av Atzilut. Den kallas pshat, för den är mufshat, eller strippad på alla dräkter som döljer Skaparen.

149) När vi har kommit så långt kan vi erbjuda en idé och uppfattning om de fyra världarna, som i kabbala är kända under namnen Atzilut, Bria, Yetzira och Assiya av Kdusha (helighet), och om de fyra världarna ABYA av klipot arrangerade mittemot varandra, motsatta ABYA av Kdusha.

Du kommer att förstå det i de fyra aspekterna av uppnåendet av Hans försyn, och i de fyra graderna av kärlek. Först ska vi förklara de fyra världarna ABYA av Kdusha, och vi ska börja underifrån, från världen Assiya.

150) Vi har redan förklarat de två första aspekterna av det dolda ansiktets försyn. Du ska veta att båda anses vara världen Assiya. Det är därför det i boken Livets träd står skrivet att världen Assiya är mest ond, och att även det lilla goda som ingår i den är uppblandat med ondska och är oigenkännligt.

Ur den första fördoldhetens perspektiv följer att den är mest ond, vilket syftar på lidandena och smärtorna som de som tar emot den här försynen känner. Och ur den dubbla fördoldhetens perspektiv är det goda likväl uppblandat med det onda, och det goda är helt och hållet omöjligt att komma till insikt om. Den första aspekten av ansiktets uppenbarelse anses vara ”världen Yetzira”. Därav står det skrivet i boken Livets träd (port 48, kapitel 3), att världen Yetzira är till hälften god och till hälften ond. Detta betyder att den som uppnår den första aspekten av ansiktets uppenbarelse, vilket är den första formen av villkorlig kärlek, eller ren ”botgöring ur fruktan”, kallas ”medel”, och han är till hälften ovärdig, och till hälften värdig.

Den andra aspekten av kärlek är också villkorlig, men det finns inget spår av något ont eller någon skada mellan dem. Vidare är den tredje aspekten av kärlek den första aspekten av ovillkorlig kärlek. Båda anses vara världen Bria.

Det står därför skrivet i boken Livets träd att världen Bria är mest god och endast dess minoritet är ond, och den minoriteten av ont är det ej möjligt att komma till insikt om. Detta betyder att eftersom det som är mellan belönas med en mitzva, dömer man sig själv till meritens vågskål. Och därför anses man vara ”mest god”, som syftar på kärlekens andra aspekt.

Den ytterst lilla ondska det ej är möjligt att komma till insikt om, som existerar i Bria, är en förlängning av kärlekens tredje aspekt, som är ovillkorlig. Dessutom har man redan dömt sig själv till meritens vågskål, men man har ännu inte dömt hela världen; därför är en minoritet inom en ond, eftersom den här kärleken ännu inte anses evig. Men, den här minoriteten är inte möjlig att komma till insikt om eftersom man ännu inte känt något ont eller någon skada, även mot andra.

Kärlekens fjärde aspekt, den ovillkorliga kärleken, som också är evig, anses vara världen Atzilut. Detta är betydelsen av det som står skrivet i boken Livets träd, att i världen Atzilut finns inget ont alls, och där ”skall ondska icke uppehålla sig med dig”.

Detta kommer sig av att efter att man har dömt hela världen till meritens vågskål, är det även så att kärleken är evig, komplett, och ingen fördoldhet och täckande kommer någonsin att föreställas. Det är så för att det finns en plats för absolut uppenbarelse av ansiktet, som det står skrivet, ”sedan skall din lärare inte längre gömmas undan, utan dina ögon skall se din lärare”. Detta för att man nu känner till Skaparens alla förehavanden med alla människor, som sann försyn som kommer från Hans namn, ”God som gör gott för de goda och för de onda”.

151) Nu kan vi även förstå urskiljandet av de fyra världarna ABYA av klipa, motsatta ABYA av Kdusha, som i ”Gud har skapat den ena såväl som den andra”. Så är det på grund av att klipot av Assiyas triumfvagn stammar från det dolda ansiktets aspekt i båda dess grader. Den triumfvagnen dominerar för att få människan att döma allt till syndens vågskål.

Och världen Yetzira av klipa fångar syndens vågskål – som inte korrigeras i världen Yetzira av Kdusha – i sina händer. Därmed dominerar de det mellanliggande, som tar emot från världen Yetzira, genom ”Gud har skapat den ena såväl som den andra.”

Världen Bria av klipa har samma makt att upphäva den villkorliga kärleken, att upphäva den enda sak kärleken hänger fast vid, det vill säga imperfektionen i kärlekens andra aspekt.

Och världen Atzilut av klipa är det som i sin hand fångar den minoritet av ondska vars existens i Bria inte är uppenbar, på grund av kärlekens tredje aspekt. Och även om det är sann kärlek, genom kraften av den Gode som gör gott för de goda och de onda, som betraktas vara Atzilut av Kdusha, är det ändå så att klipa, på grund av att man inte belönats med att döma hela världen till meritens vågskål, har styrkan att få kärleken att fallera avseende försynen över andra.

152) Detta är betydelsen av det som står skrivet i Livets träd, att Atzilut av klipot står i motsats till världen Bria, inte i motsats till världen Atzilut, för kärlekens fjärde aspekt utgår från världen Atzilut av Kdusha. Därför finns det inget dominerande från klipot alls där, eftersom man redan har dömt hela världen till meritens vågskål, och känner alla Skaparens förehavanden i Hans försyn av folket, men även från försynen i Hans namn ”God som gör gott för de goda och för de onda”.

Men i världen Bria, från vilken den tredje aspekten utgår, finns fortfarande inget dömande av hela världen. Därför finns där fortfarande grepp för klipot. Men dessa klipot anses vara Atzilut av klipa, eftersom de är motsatta den tredje aspekten, den ovillkorliga kärleken, och denna kärlek anses vara Atzilut.

153) Nu har vi utförligt förklarat de fyra världarna ABYA av Kdusha och av klipot, som är de två sidorna av varje enskild värld. De senare anses vara bristen som existerar i sina motsvarande världar, i Kdusha, och det är de som kallas ”de fyra världarna ABYA av klipot”.

154) Dessa ord räcker för vilken åhörare som helst för att kunna känna den kabbalistiska visdomens essens till en viss grad. Du bör veta att de flesta författare till kabbalaböcker inte riktat sina böcker annat än till sådana läsare som redan uppnått en uppenbarelse av ansiktet och alla sublima insikter.

Vi bör inte fråga ”Om de redan har belönats med insikter, då vet de allt genom deras eget uppnående. Varför skulle de då fortfarande behöva ägna sig åt andra författares böcker om kabbala?”, för det är inte vist att ställa den frågan. Det är som en som ägnar sig åt den bokstavliga Toran som inte har någon kunskap om förehavandena i den här världen i förhållande till ”värld, år, själ” av den här världen, och som inte känner folks beteende och deras förehavanden med sig själva och med andra, och som inte heller känner till bestarna och fåglarna i den här världen.

Kan du ens föreställa dig att en sådan person skulle kunna förstå ens en enda sak i Toran på ett korrekt sätt? Han skulle vända på orden i Toran från gott till ont och från ont till gott, och han skulle inte finna sina händer eller fötter i någonting.

Sådan är saken vi har framför oss: Även om någon har belönats med insikt, skulle denne även på nivån av Atziluts Tora inte uppfatta mer än vad som angår hans egen själ. Ändå måste man vara förtrogen med alla tre aspekter ”värld, år, själ” i varje begivenhet och företeelse i fullt medvetande, och kunna förstå frågorna i Toran som relaterar till den världen.

Dessa frågor förklaras, i alla detaljer och all inveckling, i Zohar och de äkta kabbalaböckerna. Därför måste varje vis person och den som förstår med sitt eget förstånd fundera över dem dag och natt.

155) Därför måste vi fråga varför kabbalisterna har förpliktigat varje person att studera den kabbalistiska visdomen? Det finns verkligen någonting stort i den, värdigt att publiceras: Det finns ett underbart, ovärderligt botemedel för de som engagerar sig i kabbalans visdom. Även om de inte förstår det de studerar väcker de, genom längtan och det stora begäret att förstå det de studerar, Ljusen som omger deras själar. Detta innebär att varje människa från Israel är garanterad att äntligen uppnå alla underbara insikter som Skaparen i skapelsetanken planerat att glädja varje varelse med. Och den som inte blivit belönad i detta liv kommer att beviljas i nästa liv, osv, tills man belönas med att slutföra Hans tanke, som Han planerat för en. Och medan man inte har uppnått fullkomlighet, anses Ljusen som är avsedda att nå en vara omgivande Ljus. Det innebär att de är redo för en, men väntar på att man ska rena sina mottagandekärl, då dessa Ljus kommer att kunna klä de dugliga kärlen.

Därför är det så att även när man inte har kärlen, men engagerar sig i denna visdom, nämner namnen på Ljusen och kärlen som är relaterade till ens själ, lyser de omedelbart över en i viss utsträckning. Men de lyser för en utan att klä ens själs inre, i brist på dugliga kärl som kan ta emot dem. Ändå drar belysningen man får gång på gång under sina ansträngningar till sig nåd från ovan, och tilldelar en överflöd av helighet och renhet, som för en mycket närmare att uppnå fullkomlighet.