Artikel nr 13, 1984-1985
I Chanukkasången säger vi, ”Min frälsnings mäktiga klippa, att lovprisa Dig är en fröjd; Återupprätta mitt bönehus, och där skall vi ge ett tacksägelseoffer”. Sången inleds med ord av pris, ”att prisa Dig är en fröjd”, och börjar sedan med ord av bön, ”Återupprätta mitt Bönehus”. Efteråt återgår den till ord av tacksamhet och pris, ”Och där kan vi ge ett tacksägelseoffer”. Således finns det tre saker här, liknande ordningen i bönen:
- De första tre av de arton [en sekvens av böner] är lovprisning och tacksägelse.
- Den mellersta tre är vädjanden.
- De tre sista är lovprisning och tacksägelse än en gång.
Därför börjar vi med den nuvarande, som det sägs, ”Att prisa Dig är en fröjd ”, vilket betyder att vi tackar och prisar Dig för det goda vi har fått från Dig. Det är som våra vise sa, ”Man skall alltid prisa Skaparen och sedan be” (Brachot [Välsignelser], 32).
Anledningen är att en som tror att Skaparen är barmhärtig och nådig, och att han önskar att göra gott för sina skapelser, har en plats för bön. Det är därför vi först måste upprätta lovprisandet av Skaparen, dvs en person själv bör upprätta lovprisande av Skaparen. Detta betyder inte att Skaparen skulle se att personen lovprisar Honom, eftersom Skaparen behöver inte människor. Snarare skall personen själv se lovandet av Skaparen, och då kan han be Honom att hjälpa honom, eftersom Hans uppförande är att göra gott för Sina skapelser. Alltså, efter att han sa, ”Att prisa Dig är en fröjd” kommer bönen, och vi säger, ”Återupprätta mitt bönehus.” Vad är ”Mitt Bönehus”? Det betyder, så som det står skrivet: ”Också dem skall jag låta komma till Mitt heliga berg, och göra dem glada i Mitt bönehus.” ”Mitt heliga berg.” Har [berg] kommer från ordet Hirhurim [tankar / betraktelser], vilket betyder att han kommer att ge dem tankar Kedusha [helighet] – att alla deras tankar kommer bara vara av Kedusha. ”Och göra dem glada i mitt bönehus” är människans hjärta, så att det ska bli en plats för den Gudomliga närvaron där. Gudomlighet kallas ”bön”, som det är känt att Malchut kallas ”bön”, som det står skrivet, ”Men Jag är all bön.”
Efter ”Återupprätta mitt bönehus” kommer ”Och där kommer vi att föra fram tacksägelseoffer”. Härav följer att det först finns det lovprisande, sedan finns det bön, och sedan lovprisande en gång till, såsom bönens ordning, vilken avslutas med lovprisning och tacksägelse. Men vad kan man göra om man vill börja med att lovprisa, men ens hjärta är stängt, och man känner att man är full av fel och inte kan öppna munnen och sjunga och lovprisa? Rådet är att gå bortom förnuftet och säga att allt är ”övertäckta Chassadim [barmhärtigheter].” Med andra ord bör man säga att allt är Chesed [nåd/barmhärtighet], men att den är förtäckt för en eftersom man ännu inte är kvalificerad att se den glädje och njutning som Skaparen har förberett för sina skapelser.
Och efter att man upprättar lovprisandet av Skaparen – vilket betyder att man tror bortom allt förnuft att allt är bra och barmhärtigt, skall man be att Skaparen skall reparera ens hjärta till att bli ”Mitt Bönehus”, vilket innebär att Skaparens barmhärtighet kommer att visa sig där. Detta kallas ”Uppenbarad Chassadim”.
Och sedan: ”Där skall vi ge tacksägelseoffer” vilket innebär att man kommer att tacka för att ha blivit privilegierad med att kunna offra sina mottagande kärl. Detta kallas ”Där kommer vi att ge tacksägelseoffer”, för att ha blivit belönade med attoffra sin vilja att ta emot.
I gengäld för det kom viljan att skänka, vilket kallas ”Templets plats.” Men det viktiga är för en person att först ha en önskan att offra viljan att ta emot. Och eftersom viljan att ta emot är Skaparens verkliga essens, älskar skapelsen det och det är mycket svårt för honom att förstå att det skall tillintetgöras, annars är det omöjligt att bli belönad med något andligt.
I det kroppsliga ser vi att en person har en önskan och en brist som berör honom, vilken kommer inifrån hans kropp, och det finns en önskan som man förvärvar från utsidan, inte från sig själv. Med andra ord, om det inte fanns några människor utanför som framkallade denna önskan i honom skulle han aldrig att känna att han behövde det, men folk på utsidan framkallade denna önskan i honom.
Till exempel, en ensam person själv kommer fortfarande att vilja äta, dricka, sova och så vidare, även när det inte finns några andra människor runt omkring honom. Men om det finns människor runt honom så är det en fråga om skam, där andra driver honom. Då måste han äta och dricka det folk omkring honom driver honom till. Detta är mest uppenbart när det gäller kläder. Hemma kan en person bära det som är bekvämt för honom. Men när han är bland människor, måste han klä sig i enlighet med hur andra ser det. Han har inget val, eftersom skam driver honom att följa deras föreställningar. Det är samma sak i det andliga. En person har en önskan inom sig, som kommer från honom själv. Med andra ord, även när han är ensam och det inte finns människor omkring honom som kan påverka honom, eller från vilka han kan absorbera en viss önskan, får han ett uppvaknande och längtar att vara en tjänare till Skaparen. Men hans egen önskan är troligtvis inte tillräckligt stor för honom, så att behovet inte skall finnas för att öka begäret, så att han kan arbeta med det, för att nå det andliga målet.
Därför finns det ett sätt – precis som i det kroppsliga – att göra denna önskan större genom människorna på utsidan vilka kommer att driva honom att följa deras åsikter och deras anda. Detta görs genom att knyta an till människor som han ser också har ett behov av andlighet.
Och begäret som dessa personer på utsidan har, föder en önskan hos honom, och därmed han får en större önskan för det andliga. Med andra ord, utöver begäret han har inifrån, tar han emot en önskan om andlighet som de framkallar hos honom, och han uppnår en stor önskan med vilken han kan nå målet.
Därför handlar frågan om vänners kärlek om att, där varje person i gruppen, förutom att ha en egen önskan, förvärvar begär från vännerna. Detta är en stor tillgång som kan uppnås endast genom vänners kärlek.
Man bör dock vara noga med att inte vara bland vänner som inte har någon önskan att undersöka sig själva, grunden för deras arbete – oavsett om det är att skänka eller ta emot – och att se om de gör saker för att nå sanningens väg, vilket är vägen för ingenting annat än skänkande.
Endast i en sådan grupp är det möjligt att i vännerna ingjuta en önskan att ge, vilket innebär att var och en absorberar en brist hos vännerna, vilken han själv saknar, kraften att skänka, och varhelst han går, söker han ivrigt efter en plats där någon kanske kommer att kunna ge honom kraften att skänka. Därför, när han kommer in till en grupp där alla törstar efter kraften att skänka, får alla denna styrka från alla andra. Detta ses som att ta emot kraft från utsidan som tillägg till den lilla kraft som han har inom sig själv.
Men i motsats till detta finns det en kraft från utsidan av vilken det är förbjudet att ta emot någon hjälp, trots att denna kraft, som han kan få från utsidan, kommer att ge honom bränsle för arbetet. Man bör vara mycket noga med att inte ta emot den. Och man behöver vara mycket försiktig eftersom kroppen tenderar att få styrka för arbetet särskilt från personer på utsidan.
Den kommer till en person när han hör det som sagts om honom, till exempel att han är en god person, eller en vis lärjunge, eller en man med fruktan för himlen, eller när det sägs om honom att han är en man som söker sanningen. När en person hör dessa saker, att hans arbete uppskattas, ger dessa ord honom styrka i arbetet eftersom han tar emot ära för sitt arbete. Och då behöver han inte tro bortom förnuft och skänkandets kraft, vilket innebär att Skaparen hjälper honom, och detta kommer att vara hans motivation. Istället får han bränsle från det yttre. Medandra ord, det yttre tvingar honom att engagera sig i Torah och mitzvot [buden]. Detta är frågan om ödmjukheten – ett av skälen är så att det inte kommer att finnas något vårdande för de yttre. Det är därför man måste vandra i ödmjukhet, som det står skrivet: ”Och att vandra ödmjukt med Herren, din Gud”.
De yttre är människor som är utanför honom. De när sig på hans arbete genom att efteråt – [vilket betyder] att han hör att han är respekterad – så lär han sig att arbeta för de yttre och inte för Skaparen. Detta är så eftersom han inte längre behöver Skaparen till att föra honom närmare Sitt arbete, eftersom han nu är fungerar på grund av att folk på utsidan ger honom bränsle att studera och arbeta för dem.
Med andra ord är det de som driver honom att arbeta, och det är inte Skaparen som driver honom att arbeta för Honom. Snarare tvingar andra honom att arbeta för dem, så att de kommer att respektera honom, etc.
Härav följer att detta liknar att arbeta för en främmande gud. Det betyder att de kräver att han arbetar för belöning genom respekt och liknande, vilket de kommer att ge honom i utbyte mot att han engagerar sig i Tora och mitzvot.
Detta innebär att om de inte vet om hans arbete, och om han inte ser att det finns någon som ser och engagerar sig i Toran, så finns det ingen som förpliktar honom att arbeta. Detta kallas ”de yttres grepp”, och det är därför en person måste arbeta på ett fördolt sätt.
Men att arbeta på ett fördolt sätt är inte tillräckligt. Även om det är sant att nu bara Skaparen driver honom att gör det heliga arbetet, så måste det finnas en sak till: en person skall inte arbeta för att få belöning. Detta är en helt annan fråga, eftersom det är emot vår natur. Vi är skapade med en natur som kallas ”viljan att ta emot”. Men nu måste vi arbeta enbart i arbetet att skänka och får ingenting för oss själva. För detta måste vi söka ett samhälle där var och en tror att vi måste arbeta för att skänka. Eftersom detta är en liten kraft inom person, så måste han leta efter människor som söker sådana krafter, också. Då, förenade, kan var och en av dem få styrka från de andra, och detta är allt man behöver. Och Skaparen kommer att sända hjälp till oss från ovan så att vi får möjlighet att gå givandets väg.
