Skaparen och Ljuset förnims inom oss – inom kliet. Någonting fyller kärlet, kliet (begäret att njuta, viljan att ta emot njutningar), det vill säga att njutningen som förnims kallas ”Ljuset”. Alla upplevda njutningar ger oss en föreställning om vad Skaparen vill ge oss, och Skaparen kallas Ljusets källa.
Enligt en analogi som Baal HaSulam ger om husets värd och gästen: Värden är Skaparen, Han som förberett måltiden är Skaparen, och gästen är kliet. Vetenskapen kabbala studerar sakernas kärna och inte deras skal, eftersom kliet är begäret att njuta.
Ljuset är njutningen och Skaparen är källan. Det finns tre komponenter i skapelsen. I exemplet är de två – Värden och gästen. Varför? Och hur är det med trakteringen? Trakteringen är som vi senare kommer att veta en förnimmelse av Värden. Det är själva trakteringen. Varför?
Därför att Skaparen är fullkomlig, Han behöver inte hitta på trakteringen. Det Han vill ge till skapelsen är Fullkomlighetens tillstånd. Och därför skapar Han skapelsen från begäret att njuta av fullkomligheten, från begäret att förnimma Skaparen – det är samma sak.
Alltså finns det Skaparen och skapelsen. Förnimmelsen av Skaparen kallas Ljuset. På så sätt förnimmer skapelsen kanske fullkomligheten, men skapelsen begriper den inte. Därför att ”begripa” i dess fulla mening betyder inte det det gör i vår värld (att begripa med förnuftet) utan det betyder ”att äga” – att vara fullständigt förbunden med det man begriper. Att begripa fullkomligheten betyder att man befinner sig i den, att man själv är fullkomlig.
Om skapelsen är skapad på så sätt att den njuter av begripande av fullkomligheten, då är självklart fullkomligheten och skapelsen inte samma sak. Fullkomligheten är Ljus vilket skapelsen njuter av. Och skapelsen är begäret efter fullkomligheten, det vill säga, fullkomlighetens frånvaro. Om Skaparen är fullkomligheten och Han vill skapa någonting, då måste skapelsen vara utanför Skaparen, utanför fullkomligheten. Det vill säga att skapelsens enda egenskap är ofullkomlighet. Men om Skaparen är fullkomlig, hur kan Han skapa ofullkomlighet?
Praktiskt taget, om Skaparen är fullkomlig betyder det att Han inte kan skapa någonting, eftersom det inte kan skapas någonting ofullkomligt från fullkomligheten. Men om allt Han Skapar blir ofullkomligt, betyder det att Han själv är ofullkomlig?
Hur skapade då Skaparen skapelsen? Han skapade den på så sätt att Han visar sin fullkomlighet. Om Skaparen vill ge njutning till någon, då måste Han lyfta den till en fullkomlig nivå, så att den blir ägare av hela naturen, alla fullkomlighetens attribut.
Hur gör man det? Å ena sidan skapar man någon, å andra sidan skapar man den på så sätt att den inte kommer ut ur fullkomlighetens gränser. I princip betyder det att man skapar någonting som förnekar sig själv. Det enda sättet att göra det är att skapa en ofullkomlig skapelse som självständigt vill uppnå fullkomligheten, eftersom man inser att skapelsen är ofullkomlig bara för att klarlägga Skaparens fullkomliga fullkomlighet.
På så sätt begriper skapelsen fullkomligheten och blir som Han, klarlägger inom sig denna evighet, denna eviga njutning. Det vill säga att om vi enkelt skulle tala om skapelsen som begäret att njuta, då skulle den självklart vara ofullkomlig och då skulle det dyka upp en fråga om Skaparen – hur kunde Han skapa någonting sådant? Men om vi talar om att skapelsen är skapad så, speciellt så, för att den skall klarlägga och begripa från motsatta egenskaper, från tillståndet motsatt fullständig fullkomlighet, då är allting klart.
För att kliet ska utnyttja begäret att njuta, sitt kli, på det sätt som Skaparen använder sin egenskap. Skapelsen har bara en sak – begäret att få njutningar, och Skaparen har bara begäret att ge. För att uppnå Skaparens nivå måste man alltså bli lik Honom, Hans natur. Men man kan inte bli lik naturen, Skaparen! Därför att de är motsatta: Skaparens natur är att ge och skapelsens natur är att ta emot. För att resa sig till Hans nivå måste man göra om sin natur, det vill säga använda kliet för att ge. Hur gör man det?
När Skaparen fyller kliet med sitt Ljus, med Sig Själv (det är samma sak), framkallar Han samtidigt njutning och egenskapen att ge. Därför skiljer sig människan från annan natur – både i det andliga och i det materiella.
I annan natur – icke levande, vegetativ, djurisk, mänsklig – sker en process av mottagande av njutningar. Får de enligt sitt begär kallas det njutning, får de mindre än sitt begär kallas det lidande. I slutändan bestämmer njutningar mer eller mindre människans varje tillstånd.
Det finns människor som istället för njutningarnas återupplivande kraft börjar förnimma andra egenskaper som om de vore oförståeliga och yttre.
De börjar förnimma att det finns en obegriplig natur utanför. De inser inte från början vart de dras och vad som stimulerar dem. Det vill säga att det är en helt annan natur: inte ”att ta emot” utan någonting annat.
Detta någonting annat visar sig som begäret att ge. Skaparen fyller upp människan med Ljuset och ger henne samtidigt begäret att ge. Denna egenskap börjar arbeta.
När den börjar arbeta tappar människan sin ro. Hon befinner sig liksom utanför denna värld och börjar söka. Som resultat börjar människan kritisera sin natur. Hon värderar den enligt den andra naturen. Och hon ser att hon inte kan förändra sin ursprungliga natur, men hon kan använda sitt begär att njuta med olika avsikter, det vill säga att skaffa en natur till – Skaparens.
Ljuset i människan framkallar insikten att det finns två avsikter: för sin egen skull, och för Skaparens skull, och människan kan arbeta med båda avsikterna.
Varför blir det så? Därför att Ljuset inte bara ger människan njutning, utan även en förnimmelse av Värden, förnimmelsen att Han ger. Därför börjar människan känna att hon med sitt begär att ta emot njutningar kan arbeta i två riktningar. Hon förstår nu att det att ta emot för sin egen skull, som förut, kallas ”att ta emot för sin egen skull”.
Människor som lever i vår värld arbetar, byter varor som de tillverkar med varandra – de förstår inte att de inte ger någonting, trots att de tror att de ger och får, byter med varandra. I själva verket får de bara. De ser bara inte en annan motsatt natur, som är enbart givande.
Att inse den egoistiska naturen kan man bara när människan förnimmer den altruistiska naturen. Och innan dess räknas inte en människa som människa.
Vi befinner oss i vår värld och räknas som egoister. När vi kommer in i den andliga världen får vi veta vad andlig egoism är, som kallas ”klipa”. I vår värld har vi inte denna klipa därför att vår egoism är omedveten.
På så sätt är vi skapta och existerar. Och när en människa kommer ut i förnimmelse av Skaparen, då uppfyller Skaparen henne och ger henne förnimmelsen av Sin natur, förståelsen av Sin natur, hur den är motsatt människans natur.
Här finns ett dilemma och viljans frihet. Att arbeta som förut, det vill säga att få njutningar (nu vet människan att hon får njutningar) – det kallas ”att ta emot för sin egen skull”. Förut var det inte så, förut var det bara ”att ta emot njutningar”. Nu när det finns två möjligheter framför människan och hon väljer möjligheten att få, då räknas hon som klipa, som en oren kraft, som står mot Skaparen därför att hon är av en annan natur. Och naturligtvis tar människan för sin egen skull. Men om människan väljer möjligheten att använda sin natur så att hon blir lik Skaparen, då kan det vara ”att ge till Skaparen” eller även ”att få för Skaparen skull”, det vill säga att i motsatt riktning använda sitt ursprungliga begär att njuta. Då realiserar människan fullt ut Skaparens egenskaper ”att ge” genom arbetet med sina naturliga begär att njuta.
Härifrån ser vi att vi för att rätt använda våra naturliga begär att njuta först måste få Skaparens egenskaper, då kan vi välja om vi vill ge eller ta emot, det vill säga att vara en ren eller en oren kraft. Och vi kan göra det till olika grad. Men så länge vi inte får Skaparens egenskaper befinner vi oss inom vårt egos ramar. Inte heller det kallas egoism. Det räknas inte som egoism därför att det inte finns någon annan egenskap. Det är varken en negativ eller en positiv egenskap, sådan är helt enkelt vår världs natur. Man kan varken karakterisera den som bra eller som dålig, rav Ashlag skriver att denna värld liknar en skola, där man lär elever att skriva. Människan får en krita och en tavla (på hans tid var papper dyrt) tills hon lär sig att skriva, det vill säga att hon lär sig att korrekt utföra sina handlingar, hon placeras i en situation där hon inte kan fördärva någonting. Om hon skriver fel suddar hon och inget papper fördärvas.
Så är det i vår värld – vi kan göra vad vi vill. I jämförelse med den andliga världen räknas det varken som ett brott eller som någonting behagligt för Gud. Inga handlingar i vår värld (jag pratar från kabbalans synpunkt, människans individuella utveckling) har något andligt värde. Alla befinner de sig under den andliga världen. Först när människan tillsammans med livets njutningar börjar få en annan egenskap, motsatt hennes natur, eller om hon inte får egenskapen att ge, och om man inser vad den andra egenskapen är, då kan man prata om att det finns en dualism, en möjlighet att välja, möjligheten att agera med en natur i motsats till en annan, att föredra en framför en annan. Innan dess kan man inte kräva någonting av en människa – hon har inget val.
Syndare, rättfärdiga människor, synd och motsatsen, andliga handlingar – allt detta börjar från det första andliga steget och uppåt. Vår värld existerar som en plats där man förbereder sig för att komma in i denna högre värld.
Fråga: Hur kan man träda in i den högre världen?
Att inträda i den, inte efter döden utan under vårt liv, att börja förnimma Skaparens egenskaper, korrigera och rikta användningen av sina naturliga ursprungliga begär – detta kallas att träda in i den andliga världen. När man äger Skaparens egenskaper kallas det den andliga världen. Allting är enkelt och inte som våra vilda fantasier målar upp det för oss.
Erhållandet av förnimmelsen av Skaparens egenskaper, och ingenting annat, kallas den högre eller andliga världen! Om vi börjar förnimma Skaparens egenskaper betyder det att vi träder in i den andliga världen.
Inuti människan uppstår en extra förnimmelse, en kraft, eftersom hon får en natur till.
Hur kan man snabbt komma fram till den andra naturen? Avsluta den så kallade årskursen och lära sig att skriva rätt, träda in den andliga världen. Vad innebär det att lära sig skriva rätt?
Rav Ashlag skriver att för det duger bara de människor som närmat sig tröskeln för att börja förnimma Skaparen. De kan utföra andliga handlingar och sin egen naturs handlingar, och befinner sig inte bara inom sin naturs ramar.
Sådana människor börjar uppleva att de vill lära känna den högre världen. Men inte syssla med spådom, spekulationer och allt annat som hör till den djuriska världen. De är inte intresserade av det. De är inte intresserade av vad som var förut och vad kommer att hända med den djuriska kroppen. De är intresserade av den högre världen. Inte utomjordingar från andra planeter, inte dessa tecken, ingenting som hör till vår värld, till vår kropp.
Om sådana människor får en stöt uppifrån, som är högre än alla dessa begär, betyder detta att Skaparen drar dem till sig. Han vill i varje sådan människa placera förnimmelsen av Sina egenskaper, för att de på så sätt ska börja använda sina ursprungliga begär på rätt sätt.
Och för att de sedan ska uppnå ett sådant tillstånd att man kommer ut från förnimmelser av bara vår värld, bara sina egna begär, när jag vill si och jag vill så – detta kallas vår värld – att man lämnar förnimmelsen av dessa begär och istället börjar förnimma Skaparens begär, Skaparens egenskaper, begäret att ge. Man kan få dessa begär, dessa egenskaper med hjälp av kabbalastudier, gruppen och de rätta böckerna.
Hur kan man göra det? Om en människa i sitt begär fått Skaparens Ljus, då överför Skaparen tillsammans med Ljuset sina egenskaper till människan (och människor Han inte väljer, får bara livskraft från Honom, inuti vilken ingenting av Hans egenskaper finns).
Hur gör man för att Skaparen ska ge Sina egenskaper personligen? Till exempel, jag har ett ursprungligt begär. Hur gör jag för att Skaparen ska ge mig Hans egenskaper personligen, tillsammans med några andra njutningar? Det spelar ingen roll på vilket sätt jag får en försändelse från Honom. För det ändamålet finns kabbalistiska böcker. Om vi läser dessa böcker framkallar vi ett sken på oss som vi inte förnimmer än, på så sätt får vi kunskap, förnimmelser (positiva och negativa). Successivt börjar Skaparen i mikrodoser ge oss en förnimmelse av vad Hans begär är för någonting, vad begäret att ge är för någonting.
Varför gör Han det i hemlighet och inte direkt? Om det skulle vara dolt från andra människor, från hela mänskligheten, och bara vi visste allt, då skulle vi hålla allting hemligt. Men varför måste man dölja det, varför hålls det hemligt från oss?
För att vi ska agera successivt, för att vi själva ska vilja ha denna egenskap.
Det är svårt att förklara. Jag känner ett litet problem här. Att ge oss Sina egna egenskaper – betyder att man öppnar sig för oss. Om Skaparen uppenbart öppnar sig för oss, då skulle vi få Honom som en stor njutning och då skulle vi inte lägga märke till någonting. För att vi inte ska avvika från målet genom denna njutning, döljer Skaparen vår njutning av Honom och Hans egenskap och gör på så sätt att vi inte förnimmer dem. Vi förnimmer bara resultatet.
Successivt, under loppet av några månaders kabbalastudier börjar vi få allt mer förståelse och lust att studera vidare. Vi får ett språk, rätt förståelse. Men det händer mycket långsamt, eftersom vår natur består av många undersystem och de måste alla komma överens med dessa egenskaper som vi får på en undermedveten nivå. På sådana egenskaper som vi aldrig förnimmer. Alla måste de kopplas till arbetet med dessa egenskaper. Och därför tar själva processen lång tid.
Men den tiden beror på människans villkor. Hur mycket kan hon anstränga sig – detta beror inte på Skaparen. Han ger en människa bara det första begäret och allt annat beror på människan. Rättare sagt inte på henne utan på omgivningen, samhället, miljön där hon finner sig själv för att utvecklas rätt.
I artikeln ”Bechina chofshit” (”fritt val”) skriver Baal HaSulam att den enda möjligheten att använda fri vilja är att söka rätt miljö, en miljö som hjälper människan att uppnå skapelsens mål. Det vill säga att det enda människan kan ändra i sitt liv, det enda sättet i hela världen att påverka sin egen utveckling är sökandet efter det som påverkar dig, ingenting mer.
Hela processen och vägen är förutbestämd. Hans väg och Hans steg är förutbestämda, man kan inte förändra någonting. Efter varje steg följer nästa steg och nästa steg, eftersom det beror på själens inre struktur, som måste utveckla sig, och själva strukturen är förutbestämd och måste gå igenom bestämda steg av korrigering. Det enda som är möjligt är rätt val av miljö: människan hamnar under påverkan av denna miljö och den förändrar människan.
Hur påverkar den om man inte kan förändra någonting? Om man inte kan förändra utgångs- och slutparametrarna, och om vägen också är förutbestämd, vad kan man då förändra? Baal HaSulam svarar att man kan förändra utvecklingshastigheten. Och det är en mycket viktig parameter. Varför? Föreställ er skillnaden om övergången från ett steg till nästa består av antingen en miljon timmar eller en sekund. Till exempel, ni har tandvärk en miljon timmar eller en sekund. En sekunds tandvärk är nästan oförnimbar, men en miljon timmars tandvärk – vilken smärta! Detta är en viktig sak.
Just i den proportionen eller större (vi kan inte föreställa oss vilken proportion) kan människan ändra sin väg. Hon minskar alla sina obehagliga tillstånd. I princip är de på denna väg förutbestämda, kända i förväg, man går igenom dem med hög hastighet – man känner dem inte, förnimmer dem inte. Fritt val av miljön kan påverka framgångens kvalitet.
Men här dyker en fråga upp: vad är det för val, om vi väljer mellan en mer eller mindre behaglig väg och vårt val ligger på ett egoistiskt plan? Man väljer inte denna väg för att må bra av den. Om jag väljer den på grund av mina egoistiska begär – betyder detta inte att man går framåt snabbt. Att allt går snabbt framåt innebär att man går framåt med Skaparens kraft, hjälp, med hjälp av givande. Snabbt därför att jag ger, med det är jag lik Skaparen.
Världarna är från början skapta av Skaparen – det är bara ett begär efter njutning. När Ljuset börjar komma in i detta begär, lägger det till detta begär Skaparens nio andra begär.
Människan har bara ett begär – ett enkelt begär att ta emot njutningar. Under påverkan av Ljuset uppstår i människan nio extra begär. Hon får intryck från Skaparens handlingar och på så sätt får hon summan av tio begär.
Och människan måste använda dem alla. Nio begär som hon får från Skaparen och sitt ursprungliga begär att njuta. Hur? Så att man blir lik Skaparen. Hur gör man det? Genom att göra om sitt ursprungliga begär att njuta, sin tionde sfira som kallas ”malchut”, på så sätt att den blir lik Skaparens sfirot, Skaparens egenskaper.
Det vill säga att hon tar ”malchut” och med hjälp av avsikten ”för Skaparens skull” försöker ge till Skaparen. Efter det tar hon malchut och försöker göra den lik sfira chochma och så vidare. Skaparen har nio egenskaper ”att ge”, nio variationer av det. Med hjälp av olika typer av avsikter, olika typer av begär, försöker människan varje gång likna Skaparens egenskaper och bli lik de första nio sfirot, alla Skaparens egenskaper.
Och den del av malchut som inte blir lik de nio första sfirot, det vill säga inte tar emot med avsikten ”för Skaparens skull” kallas ”lev ha even”, och människan arbetar inte med den. Sådana egenskaper (begär) avskär människan från sig själv och säger: ”med detta begär arbetar jag inte!” Men alla sina andra begär kan hon använda för att likna Skaparen.
Efter det att människan börjat använda alla sina nio begär som finns i malchut, finns bara den tionde delen kvar, som människan inte kan korrigera eftersom den inte får intryck av Skaparens egenskaper, den delen är inte kapabel att ta emot dem, begripa och förnimma dem. Den delen förnimmer bara njutningar, men den förnimmer inte Givaren, Hans egenskaper. Det tillståndet kallas ”Gmar Tikkun” (slutet av korrigeringen), det vill säga att människan då korrigerat alla sina begär.
Och detta begär som människan inte kunde korrigera, som hon avstod från helt och hållet och inte använde under hela korrigeringens period, detta begär är det största och mest naturliga.
Om människan korrigerar allt inom sig kommer ett speciellt Ljus uppifrån som korrigerar ”lev ha even”, på så sätt att den blir lik Skaparen. Hur detta händer kan man inte beskriva. Ljuset kommer helt enkelt uppifrån och gör om detta begär så att det får avsikten ”för Skaparens skull”. På så sätt realiseras alla människans egenskaper, alla hennes möjligheter att blir lik Skaparen, och människan blir som Skaparen. Vad vinner hon på det?
När Skaparen från början skapade skapelsen var den uppfylld av Skaparen Ljus och förnam inte Skaparens egenskaper. Skapelsen var skapelsen som njöt av det som Skaparen vill ge. Nu har skapelsen kommit tillbaka till tillståndet där den från Skaparen tar allt det Skaparen vill ge. Det är för att Skaparen önskar det och inte för att skapelsen gör det.
Skapelsen fick sin form från Skaparen i överensstämmelse med Skaparens form. Skapelsen blev lik Skaparen, det vill säga att den reser sig högre än det första ursprungliga steg där den föddes, den reser sig till ett högre steg – Skaparens steg. Därför uppnår den evigheten, fullkomligheten, fullständig kunskap, det som skapelsen inte hade och inte skulle ha haft om den stannat inom sin naturs ramar. Vi ser att det var planerat så av Skaparen, därför skapade Han inte någonting lägre än Sig Själv, och hela vägen som människan måste gå igenom behövs för att förnimma och inse, eftersom man annars inte kan förnimma tillståndet där Skaparen befinner sig.
Därför förnimms varje tillstånd genom sitt motsatta tillstånd. Denna väg behövs för att vi ska gå igenom alla tillstånd i alla variationer från den första skapelsen till den sista, från ett ofullkomligt tillstånd till ett fullständigt fullkomligt tillstånd, och när vi uppnår fullkomligheten ska vi kunna förnimma den i alla nyanser och kombinationer, uppskatta den och njuta av den.
Vår väg till korrigeringens slut ligger i kunskap om negativa förnimmelser. Vad är då skillnaden mellan Toras väg och lidandets väg? Toras väg skiljer sig från lidandets väg inte bara avseende lidandets storlek eller tidslängd, utan när en människa går Toras väg, det vill säga när hon studerar kabbala, framkallar hon Ljuset på sig och förnimmer inte lidandet som kroppsligt utan som frånvaro av möjligheten att ge Skaparen.
Det vill säga att lidandet förvandlas från materiellt, inom vår världs ramar, till lidande av kärlek till Skaparen, det är andligt lidande. Därför behöver människan inte gå igenom oändliga djuriska tillstånd av lidande för att till slut komma fram till andligt lidande. Och människan framkallar direkt Ljuset med hjälp av de rätta böckerna och förnimmer direkt att hon saknar detta. Hon kommer snabbt till det rätta lidandet – lidande av frånvaron av andligheten. Och därför behöver hon inte gå igenom alla dessa förskräckliga processer, själavandringar.
Om en människa från början har sin ursprungliga egenskap av ”malchut”, begäret att njuta, påverkar Ljuset henne så att hon börjar få nio sfirot till, nio egenskaper som inte hör till malchut. Om det studerar man i ”chochmat haKabbala”. Här finns ett psykologiskt problem och man ser det i vår värld. Om du njuter av en människa eller en egenskap, då vill du successivt bli lik den människan eller egenskapen, du börjar köpa henne, du vill bli som hon. Det är därför njutningen och besittandet av dessa egenskaper är samma sak.
Skaparen visar människan sina nio sfirot. Han visar människan på vilket sätt Han ger njutning till henne. Människan börjar förnimma inte bara att hon njuter, utan att hon njuter av det ena eller det andra, det vill säga av Skaparens nio egenskaper.
Jag ser en Herre, Värd som ger mig njutning, därför att Han har den egenskapen. Till följd av det uppstår i människan förutom begäret att njuta – malchut – nio ytterligare egenskaper, och om hon önskar att få njutning från alla dessa egenskaper betyder det att varje kommande njutning är annorlunda. På vilket sätt är de annorlunda? Jag njuter på olika sätt – på samma sätt är det i den materiella världen, jag får njutning från barn, från resor, från sömn, från olika typer av njutningar.
På vilket sätt får malchut njutningar från de första nio sfirot, och hur önskar malchut bli som dem? Njutningen är primär, den är högre jämfört med det kli som önskar njuta av den. Och därför får kliet i sig en högre form, njuter av det, kliet liksom klistrar sig fast vid njutningen, vill lösas upp i den och på så sätt tränger det sig in i njutningens egenskaper.
Till exempel, om du befinner dig tillsammans med en stor människa vill du vara lik henne. Varför? Därför att hon är stor. Du löses upp inom henne, du är beroende av henne, du njuter av hennes närhet. Du vill ha det som finns i henne. Och på så sätt blir du automatiskt lik henne.
Var är det möjligt? Det är möjligt i de nio första sfirot av malchut, där hon förnimmer de nio första sfirot som finns framför henne. Och i den tionde delen, malchut, förblir hon likadan. I den tionde delen finns inte någon förnimmelse av Skaparen, förnimmelse av Givaren. Där finns bara förnimmelse av njutning. Den delen skär man tills vidare bort och bevarar. Fram till Gmar Tikkun använder man den inte.
Denna tionde del är ”lev ha even”, den är människans själva kärna, människans egenskap. Människans egenskap är bara att önska njutningar. De andra delarna är inte lika egoistiska. De visar sig vara Skaparens egenskaper. De blir lika Hans egenskaper. Men den tionde delen är människans egenskap, att bara önska njutningar och det är den sista egenskapen. Det vill säga, människan korrigerar sig inte, korrigerar inte sin kärna. Hon korrigerar där Skaparen gav möjligheten för människan att bli lik Honom. Bara där kan man göra någonting.
Människan kan inte göra någonting med sig själv, med sin natur, som Skaparen skapade från ingenting (”jesh mi ein”). Men människan vill ändra den. Hur ser man att människan vill det? På att hon arbetar med alla andra begär som Skaparen har gett henne. Människan gör allt möjligt från sin sida, allt vad hon kan, och därför ändrar Skaparen hennes natur. Det liknar en lek: ”Jag kommer att förändra dig om du visar mig att du vill förändras.” Skaparen ger människan de nio sfirots egenskaper och när människan blir lik dem ändrar Skaparen människans natur, denna tionde sfira.
Om uppkomsten i början av kontakten mellan Skaparens nio första egenskaper och malchuts egenskaper står det skrivet i kabbala. Den kommer innan den första tzimtzum (alef). Efter det börjar människan i vår värld att få dessa egenskaper. Här finns en annan bild, eftersom allt i vår värld finns i människan. Inom henne finns Oändlighetens värld och alla nedstigande led på vilka människan steg ner från världen av oändligheten. Och människan har inom sig alla minnen från sina forna höga tillstånd, från Oändlighetens värld till vår värld. Alla finns de inom oss, inom var och en av oss i form av DNA, gener.
Hur utvecklas vår väg framåt? Ovanifrån lyser Ljuset och belyser den minsta genen, det minsta reshimo på det steg som är framför mig och jag börjar eftertrakta det. Sedan belyser Ljuset nästa steg – och jag börjar önska det med och sträva efter det. Skaparen ger mig detta stegs egenskaper, runt omkring, utanför och inuti. Det vill säga att alla framtida tillstånd finns inom oss i rudimentärt tillstånd. Ljuset kommer uppifrån och framkallar en övergång inom oss från ett tillstånd till ett annat.
Fråga: Hur börjar en människa som befinner sig i förnimmelser av djuriska njutningar plötsligt uppleva en strävan efter andligheten?
Det Högre Ljuset börjar plötsligt skina för ett speciellt reshimo som är förbundet med det första av våra andliga reshimot. Alla andra reshimot som kommit innan detta var bara förbundna med det djuriska, och detta första är förbundet med minnen av tidigare andliga tillstånd, när jag steg ner ovanifrån. Och därför framkallar detta reshimo begäret efter andligheten. Plötsligt börjar jag vilja ha den högre världen. Och i mitt nästa tillstånd börjar jag förstå Skaparens egenskaper, eftersom mitt nuvarande tillstånd är en följd av ett högre steg, där jag befann mig i detta tillstånd, där jag har detta reshimo, denna registrering, detta minne kvar. Det lever inom mig, återupplivas under påverkan av det yttre Ljuset.
Jag framkallar Ljuset om jag befinner mig i rätt grupp, använder rätt källor, rätt metodik för att studera kabbala. Det vill säga att allt finns i människan. Man behöver inte ta någonting utifrån förutom Ljuset. Och alla reshimot som finns inom oss, som DNA och gener, bestämmer vår utveckling.
Varför är kliet inte homogent? Inuti kan man se det genom att man tittar på dess tillblivelseprocess. Ljuset kommer från Skaparen. Detta Ljus skapar begäret att njuta. Begäret att njuta börjar bli likt Ljuset när det fylls upp av det, därför att Ljuset är primärt och begäret är sekundärt och därför påverkar Ljuset begäret, det upplöser begäret inom sig. Om varje människa fick det hon ville, då skulle hon tappa huvudet.
Man behöver huvudet för att uppnå någonting och om man har allting, varför skulle man då behöva huvudet? Varje tanke som kommer upp i huvudet gör det för att man vill uppnå någonting. Ljuset är viktigt inom begäret. Så fort begäret, från begärets sida, känner Ljuset som uppfyller det, underkastar det sig Ljuset, vill bli likt det. Rättare sagt inte under Ljusets egenskaper utan under Ljusets Källas egenskaper.
Den frågan blir kanske inte klar nu. Vi förstår bara det som vi förnimmer. Och om vi aldrig förnimmer att det kommer en annan natur och ändrar min natur, vad blir det då? Vi förnimmer ännu inte allt som börjar ändras inom oss, och därför kan vi inte föreställa oss att det är möjligt. På vilket sätt det fungerar kan vi inte heller föreställa oss, därför att vår hjärna är en produkt av vår värld.
Om jag i mina begär förnimmer egoistiska krafter kan min hjärna inte arbeta under ett annat program, utan den arbetar då bara inom ett egoistiskt program, eftersom hjärnan bara är en dator, en maskin som sysslar med realiseringen av möjligheten att njuta. Var någonstans kan jag njuta, var kan jag hitta uppfyllelse? Hjärnan arbetar bara med det. Det vill säga att hjärnan inte kan befinna sig högre än på begärets nivå. På den låga nivå där begäret befinner sig, där befinner sig även vår hjärnas nivå.
Därför kan vi inte föreställa oss att det är möjligt att plötsligt ändra själva begäret att njuta till begäret att ge njutning och njuta. Om vi inte har en sådan förnimmelse inom oss ännu kan den varken finnas i känslorna eller i hjärnan. Och därför måste vi ta detta som ett axiom.
Det är inte som i vetenskapen, där ett axiom är ett axiom tills man får tillräckligt många negativa faktorer som motsäger detta axiom, så att man byter ut hela vetenskapen därför att man inte har någon annan utväg. Här är det annorlunda. Här är det ett axiom tills ni börjar förnimma axiomets resultat inom er. Det är en handling, och då kommer det att bli uppenbart för er.
Därför kallas den kabbalistiska vetenskapen ”dold”, eftersom denna vetenskap är dold för den människa som inte hunnit begripa dessa handlingar. Och för de som förnimmer dessa handlingar är denna vetenskap uppenbar. Det är allt – man kan inte göra någonting mer åt det. Man kan förklara det för en människa som har upplevt dessa metamorfoser, eller som är beredd att förnimma dem, kan förnimma dem och förnimmer dem. Och för den människa som inte upplevt dem är allt detta bara tomma ord. Hon kan inte föreställa sig det.
Det är mer än så, jag lovar er att ända tills vi kommer fram till andliga förnimmelser, kommer alla era föreställningar om den Högre världen inte att stämma med verkligheten. Även under det sista ögonblicket innan ni börjar förnimma andligheten kommer era föreställningar om den att vara felaktiga, falska.
Fråga: Vad betyder uttrycket ”det finns inte en rättfärdig på jorden som inte först har syndat”?
Det finns många liknande utryck. Uppstigandet för de andliga stegen tills man når upp till den högsta punkten kallas den rättfärdiges väg. Därför får människan på varje sådant steg en extra portion egoism, som hon korrigerar till altruistiska handlingar, för Skaparens skull, och detta rättfärdigar henne. Därför kallas den rättfärdige ”rättfärdig”, från rättfärdigandet av Skaparen. Inte ett enda steg kan bestå av bara den positiva delen. När en människa korrigerar sig, måste hon först befinna sig i den negativa delen, i de orena krafterna, i orena begär, i klipot, i egoism. När hon befinner sig i egoismen kallas hon syndare, som syndar. Efteråt korrigerar hon synden och kallas rättfärdig som gör goda gärningar.
Så är det varje gång. Om hon inte vore syndare då skulle hon inte ha någonting att korrigera för att bli rättfärdig. Och varje människa är lika mycket syndare som rättfärdig. Sådan är vägen. Det är andra begrepp om syndare och rättfärdig än i vår världs föreställningar.
Kabbalan talar om det som händer inom människan, inom varje människa. I varje människa finns en syndare och en rättfärdig – omväxlande. Varje tillstånd består av det. Därför har den som stiger högre även djupare fall och mer problem, och synderna är mer förskräckliga och nedriga. Men tack vare dem kan människan stiga högre.
Inom kabbala är man inte rädd för synder. På varje steg måste det finnas synd och korrigering av den. Därför står det skrivet: ”Det finns inte en rättfärdig på jorden som gör goda gärningar utan att ha syndat.”
Synd måste finnas innan korrigering. Vad betyder synd? Det är när man doppar sig i sin egen egoism, när man fullständigt identifierar sig med den så att man upplever den fullständigt, i ett sådant tillstånd förbannar människan Skaparen, själv är hon egoist och vill bara uppfylla sin egoism. Efteråt kommer man ut ur detta tillstånd, men människan har kvar en registrering av detta tillstånd och hon börjar korrigera detta tillstånd, göra det positivt. Korrigeringen kan inte finnas utan det.
Korrigering är bara möjlig om man har någonting att korrigera. Och de människor som bara läser Toran, de sysslar bara med leksaker. Det är också bra, Skaparen har ännu inte gett dem en seriös sysselsättning. Eftersom de inte har riktiga korrigeringar, har de andra begrepp om vad syndare och rättfärdig betyder.
