Från lo lishma kommer vi till lishma. Om vi ägnar vår uppmärksamhet åt detta, kan vi säga att perioden för lo lishma är den viktigaste, eftersom det är lättare att förena handlingen med Skaparen.
Anledningen är att i lishma säger man att man gjorde den goda gärningen för att man tjänar Skaparen i fullkomlighet, och att alla ens handlingar är för Skaparens skull. Av detta följer att man är handlingens ägare.
Men när man inlåter sig i lo lishma gör man inte den goda gärningen för Skaparens skull, och då visar det sig att man inte kan komma till Honom med klagomål om att man förtjänar en belöning. Alltså står Skaparen inte i skuld till en.
Så varför gjorde man den goda gärningen? Bara på grund av att Skaparen tillhandahöll ett tillfälle så att denna Samael [ett uttryck för vårt inre fundamentala ego, ö.a.] kunde driva på och tvinga en att göra det.
Till exempel, om en person får besök i sitt hus, och han skäms över att vara sysslolös, tar han en bok och studerar Tora. Så, vem studerar han Tora för? Det är inte för Skaparens mitzvas skull, för att han vill vinna ynnest inför Skaparens ögon, utan det är för gästerna som kommit in under hans auktoritet, för att finna nåd inför människors ögon. Hur kan man då söka belöning från Skaparen för denna Tora, eftersom han tog på sig arbetet för gästernas skull?
Här följer att för honom står Skaparen inte i skuld, och istället kan han debitera gästerna, att de ska betala en belöning, det vill säga hedra honom för att han studerar Tora. Dock kan han inte skuldsätta Skaparen.
När man utför självundersökning, och säger att man äntligen studerar Tora, och kastar undan orsaken, det vill säga gästerna, och säger att man nu arbetar enbart för Skaparen, då bör man omedelbart säga att allting styrs från Ovan. Det betyder att man beviljats att arbeta i Tora av Skaparen, och man är inte värdig att ta emot något element av sanning. Man är ovärdig sanningen och därför tillhandahöll Skaparen en falsk orsak, och genom denna orsak tar man upp arbetet med Tora.
Alltså är Skaparen den som verkställer, och inte individen. Och vidare bör man då prisa Skaparen, att Han, även när man befinner sig i ett sådant lågt tillstånd, inte överger en utan ger en kraft, det vill säga bränsle, så att man vill ta sig an Toras ord.
Om vi uppmärksammar denna handling noggrant lägger vi märke till att Skaparen är den verkställande, i form av, ”Enbart Han gör och kommer att göra alla handlingar”. Likväl lägger man inte någon handling i den goda gärningen. Trots att man uträttade denna mitzva, gjorde man inte det för mitzvan, utan av en annan orsak (människan), och den orsaken kom från separationen.
Sanningen är att det är Skaparen som är orsaken, Han är anledningen som tvingade en till detta. Men Skaparen är täckt med en annan klädnad, och inte en mitzvas klädnad, utan med en annan fruktan eller en annan kärlek. Under lo lishma är det därför lättare att tillskriva den goda gärningen till Skaparen och säga att Han är den goda gärningens utövare, och inte människan.
Detta är enkelt eftersom man inte vill göra det för en mitzva, utan för ett annat skäl. Men i lishma vet man av sig själv att man arbetar på grund av en mitzva.
Detta betyder att man själv var orsaken, alltså på grund av en mitzva, men inte på grund av att Skaparen placerade en idé och ett begär efter att göra denna mitzva i ens hjärta, utan för att man valde det själv. Sanningen är att allt gjordes av Skaparen, men människan kan inte uppnå privat försyn innan hon har uppnått belöning och bestraffning.
