Vi börjar från vår världs njutningar: pengar, ärebetygelser och familj - allt som hör till det djuriska, och lite till den mänskliga nivån. I ett sådant tillstånd kan man varken synda eller utföra bud. Det är inte andligheten. Om en människa är beredd till en reducering av utnyttjandet av dessa begär, om hon rättare sagt utnyttjar dem för andlighetens skull, då får hon möjligheten att inträda i den andliga världen, det första steget där Ljuset lyser med mycket starkare styrka än i vår värld.
Människan ber för att få en masach för att stå emot sinnliga njutningar, tagandet för sin egen skull, och för att ha möjligheten att ta emot för Skaparens skull. När människan får en masach korrigerar hon det första steget och går till nästa steg där hon får ett större begär att ta emot och ett större Ljus. När människan får en masach med större antiegoistiska krafter korrigerar hon även detta steg och stiger högre och högre upp.
Om vi föreställer oss vår värld som en linje med en nolla, då blir den första ökningen av begäret på det första andliga steget lika med "-1", vilket motsvarar ett fall. Och en masach med Ljuset – att ta emot för Skaparens skull – blir lika med "+1", vilket motsvarar ett uppstigande. Avståndet mellan "-1" och "+1" motsvarar partzufens höjd. Därefter får människan från Skaparen en egoism med styrkan "-2". För att fortsätta måste hon skaffa en masach med styrkan "+2", på så sätt sker uppstigningen till nästa steg. Ju högre upp människan kommer desto djupare faller hon för att återigen stiga högre upp.
Malchut av Ein Sof fick i världen Nikudim Ljuset för Skaparens skull och föll sönder, kelim gick i bitar, under den här händelsen blandades egoistiska och altruistiska kelim. Varje egoistiskt begär fick en gnista av Skaparens altruistiska egenskaper, vilket gör det möjligt att korrigera egoistiska begär och ansluta dem till andligheten.
Ju större predestination, ju högre kelim människan har i sin själ, desto större fall och uppstigningar är förutbestämda för henne. Därför får man inte döma människor för deras handlingar eftersom vi inte vet vilka korrigeringar de går igenom. Det bästa vore om vi föreställer oss en bild med: en Jord – som den egoistiska nivån där människan befinner sig, och en himmel varifrån Ljuset kommer. Om Ljuset inte faller på människan kan hon inte lösgöra sig från Jorden, sådana är hennes egenskaper. Om Ljuset lyser för människan då kan hon lösgöra sig från Jorden och gå Ljuset till mötes. Ljusets styrka motsvarar styrkan hos människans strävan efter att sväva över Jorden, hennes uppstigning över sina egoistiska begär att ta emot för sin egen skull. När Ljuset slutar lysa faller människan till Jorden som om hon aldrig uppstigit. Vi saknar positiva krafter för vårt uppstigande. Det är bara Skaparens Ljus som kan höja oss. Ju högre upp man befinner sig i den andliga världen desto större avstånd mellan fall och uppstigningar. Så i världen Atzilut kan fallet nå nivån av vår värld. Därför kände sig plötslig en stor kabbalist, rabbi Shimon, som en "vanlig Shimon från marknaden". När han var på nästa steg försvann alla hans kunskaper, alla korrigerade egenskaper, allt begripande; han kände sig som en primitiv okunnig människa. Så beskrevs hans tillstånd i boken "Zohar".
Det händer med varje människa som börjar sin andliga uppstigning. Hur kommer man tillbaka efter fallet? Antingen ansluter man sig till gruppen även om man inte önskar det och gör någonting automatiskt (ibland kan man ju inte ens öppna en bok), eller så har man bara en utväg: sova, koppla av, ge tid och låta tiden göra sitt…
Farligast är det när människan befinner sig på den högsta nivån och börjar njuta för sin egen skull: hur bra det känns, stabilt, klart, trevligt, evigt… Det kan vara orsaken till ett fall. Det är viktigt att under den tiden hålla tanken "för Skaparens skull". Det är omöjligt att hålla sig kvar, eftersom man måste falla för att stiga högre upp. Under ett fall får man begäret att ta emot för sin egen skull, men med detta begär kan man stiga upp igen om man korrigerar det.
Partzuf är en människas moraliska tillstånd gentemot andra människor, hennes utvecklingsnivå. Det är omöjligt att lära känna godheten utan ondskan. Man stiger upp till femton enheter och man faller på den sextonde därför att man ser sina egna sanna egenskaper i deras värsta slag. Man stiger upp, "bestrålas" av Ljuset, man ser sig själv i jämförelse med ett högre steg.
Alla genomgångna steg lever i människan. Man ser ondskan bara när man befinner sig på en högre inre nivå. Ju starkare Ljuset lyser för människan, i desto sämre tillstånd ser hon sig själv jämfört med Ljuset, tills hon når det sista steget – fullständig korrigering.
Titta vad rabbi Baruch Ashlag skriver i ett brev till sina vänner och elever. "Shamati Igrot", 2. Översättning med indrag och kursiv stil.
"Enligt ARI och kommentarer till TES (Talmud esser sefirot): Under shverat kelim (sönderfallet av kelim) i världen Nikudim föll melech daat, som befann sig på nivån keter och var först, djupare än alla andra malachim, därför att den grövsta melech, som först nådde den högsta korrigeringens nivå, under sönderfallet av kelim och förlusten av masach, räknas som den värsta och därför faller djupare än andra malachim.
Man kan förklara det på följande vis: människor som går Skaparens väg har en större vilja att ta emot: materiellt och andligt. Därför hade de som stod nära Baal HaSulam en masach över aviut, men nu när han är inte med dem längre går allt deras jobb ut på att se "from", "rättfärdig" ut. De har aviut utan masach, de förlorade allt de hade."
Ju högre människan kommer in i andligheten desto mer måste hon vara rädd för sådana människor och komma bort från dem.
"Jag skrev kort därför att jag inte vill att mina tankar skall vara med dem. Alla vet att människan befinner sig där hennes tankar är.
För att man skall förstå bättre ger jag ett exempel. Det är känt att det finns mellanliggande tillstånd mellan två olika steg som innesluter gemensamma egenskaper från de två olika stegen. Till exempel, mellan ickelevande och växter är mellantillståndet koraller. Mellan växter och djur befinner sig så kallade "kelev sade " – det är ett djur som är förbundet med Jorden genom en navel och får näring från Jorden. Mellan människa och djur finns tillståndet av en apa. Här ställs frågan: Vad är mellantinget mellan sanning och lögn som skulle bestå av två begrepp samtidigt? Men innan jag förklarar detta, sätter jag in en regel: det är lättare att se en stor sak i jämförelse med en liten. Ju mindre lögn desto svårare är det därför att se sanningen, se att en människa har fel när hon tror att hon går den rätta vägen. I allt detta finns en del av sanningen, därför att människan ännu inte ser hela lögnen för att genom den se sanningen."
Om ni frågar en människa från gatan som inte har någon relation till Kabbala, kommer hon att säga att hon inte gör något ont och inte skiljer sig från de andra. Enligt det minimum av begripande av ondska som finns i henne tror hon att hon går den rätta vägen. Och här samlar människan på sig en mängd lögner, men om hon vill kan hon se det sanna tillståndet. Och då kommer hon när hon ser all lögn att förstå att hon gick fel väg, och kan då stiga upp till sanningens väg. När vi begriper att vårt nuvarande tillstånd är outhärdligt, olidligt, när vi kommer till vårt tålamods sista gräns ber vi Skaparen om hjälp.
"Och denna punkt – sanningens punkt som visar en människa att hon går lögnens väg – är mellantinget, förbindelselänken mellan sanning och lögn som sätter stopp för lögnen, och från den stunden träder människan in på sanningens väg. Härifrån kan man förstå vad Baal HaSulam sade: innan man kommer till "lishma" (för Skaparens skull) måste "lo lishma" (för sin egen skull) vara stort, först därefter kan man gå över till "lishma" . Och enligt ovan man kan betrakta "lo lishma" som lögn, och "lishma" som – sanning. Om lögnen är liten, det vill säga, man gör få goda gärningar, betyder det att "lo lishma" är litet vilket inte tillåter en att se sanningen. I detta tillstånd tror människan att hon går den rätta vägen "lishma". När människan ägnar sig åt Tora dag och natt kan hon se sanningen därför att all hennes lögn samlats i en stor lögn vilket hjälper henne att förstå att hennes väg var lögn. Då börjar hon korrigera sina handlingar därför att hon vet att allt som var innan är "lo lishma". Denna punkt är utgångspunkten för övergången till sanningen, det vill säga "lishma" . Igår trodde hon att den tidigare vägen var "lishma". På så sätt ändras människans tillstånd och hennes väg, om hennes egoism växer och bedömningen av egoismen växer".
Skaparen arbetar med oss hela tiden under våra bra och dåliga tillstånd. Människan själv avgör ingenting och kan inte avgöra någonting. Vi kan bara påskynda processen, att nå målet, men vi kan inte ändra målet. Om vi tittar på denna process med egoistiska ögon blir vi rädda. Om vi ser ondskan i vår egoism, som måste förintas om vi tittar på den utifrån, då kommer vi att vilja ta bort den och ersätta den med altruism.
