Min rav skrev ner allt efter sin far, allt han hört honom säga. När jag kom till honom för att studera Kabbala började jag ställa svåra frågor till honom men han undvek att besvara dem, tills han en gång sade till mig att han ger mig sina anteckningar, där jag skulle kunna hitta svar och förstå det som jag måste förstå när jag befinner mig i olika tillstånd. Han sade att det skulle räcka även när han går bort. Vårt samtal ägde rum 1981. Han räckte fram ett anteckningsblock. Jag kopierade det och läste ur det i 10 år. Och år 1991, en dag före min ravs död, gav han mig originalet. Han sade: "Läs det, det är för dig" och bad mig att komma tidigare nästa dag för att hjälpa honom att lägga tefillin. Han visste vad som skulle hända, men det gjorde inte jag. Jag kom för sent, när jag kom var han nästan medvetslös och dog framför mina ögon.
De artiklar och anteckningar som jag fick är mycket viktiga och djupa. Varje gång man läser dem tror man att man förstår vad de handlar om, men när man läser dem flera gånger ser man att första uppfattningen av dem var felaktig och man ser ett nytt omfång. Hur man uppfattar det man läser beror på i vilket tillstånd man befinner sig. Dessa artiklar var skrivna från den högsta punkten av begripande, men man kan läsa dessa artiklar även när man befinner sig på en lägre nivå av begripande, även på vår världs nivå.
Varje människa kan hitta sitt eget tillstånd, vad hon skall göra, vad författaren vill säga i det ögonblicket till läsaren.
Jag råder alla att läsa dessa artiklar, bara några rader per dag räcker. Min rav brukade läsa från dessa anteckningar innan han gick till sängs, det räckte för Ljuset att sprida sig i själen.
Nu skall vi läsa en av de djupaste och mest seriösa artiklar som min rav antecknade, den artikel som varje människa som vill förenas med Skaparen ständigt borde ha till hands. Denna artikel innehåller hela Baal haSulams Tora, hela hans handlingssätt till Skapelsen, allt människan skall hålla inom sig och alltid förnimma.
Det är den första artikeln ur boken "Shamati", vilket betyder "jag hörde", som jag gav ut på hebreiska. Den heter "Det finns ingen annan än Han". Det finns ingen annan än Skaparen.
Det finns ingen annan än Han. Från boken "Shamati" av kabbalisten Y Ashlag, Baal haSulam.
Jag hörde på Parashat Yitro, den 6 februari 1944.
Det står skrivet att "det finns ingen annan än Han", vilket betyder att det inte finns någon annan makt i världen med förmågan att göra någonting mot Honom. Och vad människan ser, nämligen, att det finns saker i världen som förnekar hushållet ovan är för att det är Hans vilja. Och det anses vara en korrektion, det som kallas "den vänstra stöter bort och det högra drar till sig" vilket betyder att det som det vänstra stöter bort anses vara korrektion. Detta betyder att det finns saker i världen, vars mål från början är att avleda människan från den rätta vägen, vilka stöter bort henne från Heligheten. Och nyttan med dessa bortstöttningar är att människan genom dem får ett fullständigt begär efter Guds Hjälp, eftersom hon ser att hon annars är förlorad. Det är inte enbart så att hon inte kommer framåt i sitt arbete utan hon ser att det går bakåt och hon saknar styrkan att följa Tora och Mitzvot även i Lo Lishma (inte för hennes namn).
Tora och Mitzvot – är att utföra altruistiska handlingar inuti och utanför sig själv. Lo Lishma är att göra saker för sin egen skull. Med "Hennes namn" – Shechina – avses här en samling själar som strävar efter Skaparen.
Enbart genom att, över förnuftet, genuint övervinna alla hinder, kan hon följa Tora och Mitzvot. Men hon har inte alltid styrkan att övervinna över förnuftet; hon är annars tvungen att avvika, Gud förbjude, från Skaparens väg, och rent av från Lo Lishma.
Och hon, som alltid känner att det splittrade är större än det hela, vilket betyder att det finns många fler nedstiganden än uppstiganden, som inte ser något slut på dessa tillstånd, ser att hon alltid kommer att förbli utanför Heligheten, för hon ser att det är svårt för henne att följa så lite som ett jota, om inte genom att övervinna över förnuftet, men hon är inte alltid förmögen att göra det. Och hur skall det sluta?
Man ser att Skaparen är den ende härskaren över skapelsen och att det är Han som skapade människan med vissa egenskaper och gav henne alla krafter hon behöver, och skapade alla omständigheter runt omkring henne för den mest optimala utvecklingen, som leder till skapelsens mål. Men Skaparen själv hjälper inte människan utan vilseleder henne genom olika svårigheter i hennes liv: människan blir sparkad från sitt arbete, får olika sjukdomar, misslyckanden och lidande, Skaparen skapar problem med familjen för människan och allt annat.
En sådan period är ganska långvarig i människans liv, men människan kan inte göra någonting annat, hon måste gå igenom alla dessa tillstånd och få erfarenhet genom dem. Dessa erfarenheter kan ge en möjlighet till enighet med Skaparen, fullkomlighet och evighet.
Sedan kommer hon fram till beslutet att ingen kan hjälpa henne, utom Gud själv. Detta får henne att med hela sitt hjärta kräva av Skaparen att Han ska öppna hennes ögon och hjärta, och verkligen föra henne närmare evigt fasthållande vid Gud.
Skaparen vill att människan skaffar sig alla världens egenskaper när hon uppstiger från den lägsta av världar – vår värld – och att hon ska kunna ersätta Skaparen i varje värld. Men utan Skaparens hjälp det är omöjligt att göra det. Människan är inte i stånd att göra någonting själv. Allt lidande och alla olyckor drabbar oss därför att våra begär, egenskaper, är olika Skaparens. De är diametralt motsatta Ljuset.
Eftersom vi har motsatta egenskaper finns allt vi ser i vår värld inte i verkligheten, utan det är en projektion av våra egna egenskaper på Ljuset. Vi ser våra egna egenskaper! När Ljuset kommer ovanifrån ser människan sina egna dåliga egenskaper i det och för att förnimma Ljuset måste man bli av med egoismen, ondskan och de egna störningarna.
Och när människan ber Skaparen om hjälp det blir plötsligt klart att
…bortstötningarna hon erfarit kommit från Skaparen. Det innebär inte att hon har erfarit bortstötningarna på grund av att hon varit för svag för att ha förmågan att övervinna, utan att dessa bortstötningar är till för dem som verkligen vill komma närmare Gud. Och för att en sådan människa inte skall nöja sig med bara lite, nämligen, att inte förbli som ett litet barn utan kunskap, får hon hjälp från ovan så att det inte kommer att vara möjligt för henne att säga Tack gode Gud, jag har Tora och Mitzvot och goda handlingar, och vad mer behöver jag?
Och endast om den människan har ett sant begär, kommer hon att få hjälp från ovan. Och hon visas ständigt sina brister i sitt nuvarande tillstånd; det vill säga, tankar och åsikter, som motverkar arbetet. Detta sker för att hon skall se att hon inte är en med Herren. Och hur mycket hon än övervinner, ser han alltid hur hon befinner sig i en position längre bort från Helighet än andra, som känner sig en med Herren.
Men hon å andra sidan, har alltid klagomål och krav, och hon kan inte rättfärdiga Skaparens beteende, och hur Han beter sig mot henne. Detta smärtar henne. Varför är hon inte en med Herren? Slutligen känner hon att hon inte har någon del i Heligheten över huvud taget. Och fastän hon då och då väcks från ovan, vilket för ett ögonblick återupplivar henne, faller hon snart ned i gemenhetens plats. Men, detta är vad som får henne att inse att bara Gud kan hjälpa och verkligen bringa henne närmare.
En människa måste alltid försöka att hålla sig fast vid Skaparen, nämligen, att alla hennes tankar skall handla om Honom. Det vill säga, att även om hon är i det värsta av tillstånd, från vilket det inte kan ske ytterligare nedgång, bör hon inte lämna Hans domän, nämligen, tänka att det finns en annan auktoritet som hindrar henne från att ingå i Heligheten, vilken har makten att antingen gagna eller skada. Hon får alltså inte tro att den andra sidans (sitra achras) makt finns, som inte tillåter människan att göra goda handlingar och följa Guds sätt. Snarare görs allt av Skaparen.
Skaparen ger slag för att vända människan till skapelsens mål. Om en människa mår bra njuter hon, det spelar ingen roll för henne om Skaparen existerar eller inte. Men man måste även vara ett med Skaparen under goda tider. Därför ger Skaparen slag, för att människan ska börja tänka på Skaparen. Men hela arbetet består av att man skall vara ett med Skaparen, då kommer man att må bra.
Ser ni vad Kabbala säger om de finaste förnimmelserna i själen. Människan förväntar sig inte några slag. Slagen kommer oväntat när människan är bortkopplad från Skaparen. Alla vi befinner oss under Skaparens personliga vägledning. Det yttrar sig även när vi glömmer Honom. För att vi skall komma ihåg Honom, skickar Han speciella signaler i form av olyckor och motgångar för att alla våra tankar alltid skall handla om Honom. Man behöver inget mer.
Baal Shem Tov sa, att den som säger att det finns en annan makt i världen, nämligen klipot (skal), är i ett tillstånd av att "tjäna andra gudar". Det är alltså inte nödvändigtvis den kätterska tanken som är överträdelsen, men om man tror att det finns en annan auktoritet och kraft vid sidan av Skaparen, då syndar man. Vidare, den som säger att människan har sin egen auktoritet, det vill säga om man säger att igår ville man själv inte följa Guds sätt, även den anses begå den kätterska synden, närmare bestämt, att inte tro att enbart Skaparen styr världen.
Det finns inte en enda tanke som vi får i våra huvuden som inte kommer från Skaparen. Det var förutsett av Skaparen i skapelsens mål och vi kan inte förändra någonting. Och vem är "jag" då? "Jag" är den, som förnimmer det som händer. Allt detta uppfattas av oss från början som förvirring därför att det andliga kommer i oss i det materiella.
Allt ordnar sig så småningom. En uppstigning är när människan går med på vad Skaparen gör med henne, under uppstigningar förnimmer människan uppfyllande, evighet och fullkomlighet, hon kopplas bort från sin kropp och hör ihop med det andliga.
Men när hon har syndat, måste hon sannerligen ångra det och vara ledsen över att hon har gjort det, men även här bör vi placera smärtan och sorgen i rätt ordning: var placerar hon skuldens orsak? Det är den punkten hon bör vara ledsen över. Då bör man vara ångerfull och säga: "Jag syndade för att Skaparen kastade ner mig från Helighet till en snuskig plats, till toaletten, där snusket finns". Det vill säga att Skaparen gav henne ett begär och en önskan att roa sig och andas luft i en stinkande plats. (Och man kan säga, som det står i böckerna, att ibland inkarnerar en människa i en griskropp: att hon får ett begär och en önskan att roa sig med saker hon redan bedömt vara skräp, men nu vill hon återigen få näring från dem).
På samma sätt, när en människa känner att hon är i ett tillstånd av uppstigande, och känner en god smak i arbetet, får hon inte säga: "Nu är jag i ett tillstånd då jag förstår att det är lönt att dyrka Skaparen". Hon bör snarare veta att nu vill Skaparen ha henne, därför har Han bringat henne närmare, vilket är anledningen till att arbetet nu smakar gott. Och hon bör vara försiktig så att hon aldrig lämnar Helighetens domän, och säga att det finns en annan som styr vid sidan av Skaparen. (Men detta betyder att det att finna nåd för Herrens ögon, eller motsatsen, inte beror på människan själv, utan enbart på Skaparen. Och människan, med sitt externa medvetande, kan inte begripa varför Herren nu gynnar henne, och varför Han efter det inte gynnar henne).
Och likaså när hon är ledsen över att Skaparen inte för henne till sig, då bör hon också vara noga med att inte vara ledsen för sig själv, för att ha distanserats från Skaparen, ty genom att vara det blir hon en mottagare för sin egen nytta, och den som tar emot är separerad från Skaparen. Hon bör snarare vara ledsen över Shechina's (Gudomlighetens) exil, alltså, för att vålla Gudomligheten sorg.
Man bör föreställa sig att det är som när ett litet organ i människan är skadat. Smärtan känns ändå mestadels i medvetandet och i hjärtat, vilka är människan på helhetsnivå. Och det är sannerligen så, att förnimmelsen i ett enstaka organ inte kan påminna om förnimmelsen i människan som helhet, där största delen av smärtan känns.
Likadant är det med smärtan en människa känner när hon är avskild från Skaparen, då människan blott är ett enda av den Heliga Shechina's organ, ty den Heliga Shechina är Israels gemensamma själ. Därför liknar inte förnimmelsen i ett enstaka organ smärtförnimmelsen i allmänhet. Det vill säga att det finns sorg i Shechina när hennes organ är avskilda från henne, vilka hon inte kan nära.
(Och vi bör säga att detta är vad våra visa menade med: "När en människa sörjer, vad säger Shechina? 'Det är lättare än mitt huvud'). Genom att inte relatera sorgen över att vara distanserad från Gud till sig själv, räddas vi från att störta i fällan av begäret att ta emot för sig själv, vilket är avskiljandet från Helighet.
Detsamma gäller när människan känner sig något närmare Heligheten, när hon är glad över att ha förtjänat nåd inför Herrens ögon . Hon måste då säga att kärnan i hennes glädje är att det nu finns glädje Ovan, i den Heliga Shechina, då hon har möjlighet att bringa sitt personliga organ nära sig, och inte skicka iväg det.
Och människan fröjdas över att ha blivit försedd med förmågan att behaga Shechina. Och här gäller detsamma, då den glädje individen känner blott är en del av den glädje det hela känner. Genom dessa beräkningar förlorar hon sin individualitet och undviker att fångas av sitra achra, den andra sidan, vilken är viljan att ta emot njutning för sin egen skull.
Fastän viljan att ta emot är nödvändig, då den utgör människan, då allt som finns i människan bortsett från begäret att ta emot inte ägs av den skapade, utan tillskrivs Skaparen, bör viljan att ta emot njutning icke desto mindre korrigeras till en form av skänkande.
Det vill säga, att njutningen och glädjen, som tas av viljan att ta emot, bör avses att bringa belåtenhet Ovan, emedan det finns njutning nedan. För det var syftet med skapelsen, att gynna Hans skapelser. Och detta kallas Shechina's glädje Ovan.
Av denna anledning måste människan söka råd angående hur hon kan bringa belåtenhet Ovan. Och säkerligen, om hon tar emot njutning, kommer belåtenhet att kännas Ovan. Därför bör hon alltid längta efter att vara i Kungens palats, och att ha förmågan att leka med Kungens skatter. Och det kommer utan tvivel att bringa belåtenhet Ovan. Det följer att hela hennes längtan bör vara enbart för Skaparens skull.
Skaparen skickar bra saker till människan. Men när allt går genom egoismen upplevs det som någonting dåligt: sjukdomar, stress, andra sorters slag. När människan mår dåligt kan hon inte tacka Skaparen. Om människan skulle veta att Skaparen mår dåligt av skillnaden mellan det goda han ger och det dåliga som människan upplever, då skulle människan handla annorlunda, då skulle människan känna glädjen över att Skaparen känner glädje.
Med andra ord: alla tankar, handlingar, allt som händer måste man rikta till Skaparen. Bara på så sätt kommer människan ifrån sitt "jag", sin kropp, vilket innebär inträdet till andligheten.
