Del 10 av boken Andligt sökande

Människan och Skaparen

Det sägs att Skaparen klär sig i människan, och även om människan ännu inte förnimmer Den högre Kraften och med en inre syn inte ser Ljuset, kan hon föreställa sig att den Högre makten existerar, och vilket namn vi än ger till Honom i denna värld kommer det att återspegla våra förnimmelser av Honom och inte Han själv.  Den högre Makten är ett enigt fält, som liknar ett kraftfält.

Inom Sig har denna högre Makt frigjort en plats, där Den inte visar Sig Själv. Och därför kallas denna plats tom. I den skapade den högre kraften en människa: någon som förnimmer sig själv. Människan kan även förnimma Skaparen som omsluter henne, men bara om hennes egenskaper blir lika Skaparens. I början, i sitt ursprungliga tillstånd, förnimmer människan bara sig själv och en förvrängd bild av Skaparen som världen runt omkring henne, som kallas ”vår värld”.

Från Skaparens sida existerar vi i förening med honom, och Han styr oss fullständigt, Han uppfyller oss och hela rymden. Förtäckningen av Skaparen finns bara från vår sida.

Människans uppgift är att uppenbara Skaparen. Hon börjar från sin första andliga nivå, i vilken hon föds och bara förnimmer sig själv, och i enlighet med sin subjektiva perception upplever hon sin värld. Hon måste i sina förnimmelser komma fram till begripande av Skaparen i sitt fulla mått, när begäret att ta emot njutningar inte stör föreningen med Skaparen, som det var före själen klädde sig i egoistiska, andliga och materiella skal.

Förtäckningen är en följd av de egoistiska egenskaper Skaparen skapade hos människan. Om människan trots dessa egenskaper med hjälp av sina ansträngningar kommer tillbaka till tillståndet av fullständig förnimmelse av Skaparen, då förenas hon med Honom. Och denna förening är 620 gånger starkare än i det ursprungliga tillstånd som var innan förtäckningen av Skaparen.

Processen av successiv uppenbarelse, förnimmelse av Skaparen liknar uppfyllningen av människans kropp med andlig kraft. Det liknar ett moln som ovanifrån kommer ner i människan och ger henne egenskaper och förnimmelser av godhet, renhet, tidlöshet och upphöjdhet. Människan känner nödvändigheten att agera i överensstämmelse med det hon förnimmer, fast hon förstår att hennes handlingar är en följd av att Skaparen klär sig i henne.

Med andra ord:

1. Hela människans kärna är hennes förnimmelser. Om man tar bort våra förnimmelser av oss själva och omgivningen är vi ingenting och ingen. Bara våra subjektiva förnimmelser av oss själva och omgivande objekt skapar en bild vi kallar ”vår värld”. Denna bild beror fullständigt på våra sinnesorgan och inte på denna yttre verklighets beskaffenhet. Hur denna verklighet är utanför våra sinnesorgan vet man inte. Den är sådan som vi föreställer oss den med hjälp av våra sinnesorgan, som vi förnimmer den.

   Till exempel: 2 personer ser ett okänt flygande objekt. En person påstår att detta objekt är 10 meter långt och en annan person påstår att det är 20 meter långt. Vem har rätt? Båda. Därför att man har ingenting att jämföra det med. Och om en tredje person ser samma objekt i en annan del av spektrumet eller med andra sinnesorgan, har den personen också rätt, när han påstår att detta objekt inte är så som den första och den andra personen föreställer sig det.

   Hur ser det ut i verkligheten? Denna fråga saknar mening, därför att objektet ser olika ut i olika sinnesorgan. Därför har man alltid en subjektiv bild av världen. Och det är för att vi saknar sanna sinnesorgan. Annars skulle vi se att det inte finns någonting förutom Skaparen, och att den portion av Ljuset som vi tar emot från Honom för oss målar denna bild som kallas ”vår värld”.

   Efter måttet av sin andliga utveckling, det vill säga i takt med utvidgningen av sin perception av världsalltet, börjar människan förnimma subjektiviteten i sina föreställningar och förnimmelser, i vetenskapliga och personliga uppfattningar och att hon aldrig kan uppfatta en sann bild av världsalltet, av alla världar i deras sanna form, därför att de bara existerar i relation till människan, bara i våra förnimmelser. I verkligheten finns bara Skaparen, och graden av Hans förtäckthet föreställer i våra förnimmelser det som vi kallar andliga världar.

2. Människan måste komma till begripande av sig själv, sitt mål, sitt öde, sin plats i världsalltet – från naturens sida och från sin sida. Om man tror på Skaparens fullkomlighet, som också betyder skapelsens fullkomlighet, då finns det ingen motsägelse mellan målet för varje enskild människas handlingar i varje ögonblick av sitt liv och målet för hela världsalltet: varje rörelse, varje begär, varje ögonblick och varje objekt av världsalltet måste underordnas Skaparens målinriktade styrning, bara Hans mål. Syfteslöshet finns inte om Skaparen är fullkomlig.

   Men om människan inte förstår Skaparens mål och inte lever i överensstämmelse med det, betyder det inte att hon inte fullgör Skaparens önskan: alla uppfyller, medvetet eller omedvetet mot sin vilja, Hans vilja. Skillnaden ligger i om existensen är medveten eller omedveten: har man eller har man inte begäret att se hur Skaparen förändrar människan och leder henne till målet – Skaparens och skapelsens förening.

   Målet går ut på att uppenbara Skaparen för att människan i varje sin andliga, själsliga, eller fysiska handling skall glädjas över att Skaparen iklär Sig henne och styr henne.

   Men i alla fall gör Skaparen allt: Antingen dolt om människan ännu inte förberett sig för att ena sig med Hans vilja, eller uppenbart om människan vill förnimma hur det Högre styret går genom henne. I detta fall – fullständig överensstämmelse med Skaparens begär – ger Skaparen förnimmelsen av Sig Själv i människans varje begär och handling.

   Skaparens mål är att Hans handlingar ska uppenbaras för alla som befolkar vår värld. Detta är möjligt bara om människan korrigerar sin natur för att hon skall bli lik Skaparens natur, den absoluta altruismen.

3. Själva människan är hennes begär.

   Just begären bestämmer hennes handlingar, hennes tankar tvingar förnuftet att söka vägar för att uppfylla begären. Hjärnan är bara ett hjälpmedel för att kunna uppnå det som människan önskar. Människan lever bara för det som hon önskar i det givna ögonblicket, det bestämmer hennes relation till livet, till sig själv, till omgivningen; i överensstämmelse med sina begär värderar hon allt runt omkring sig och väljer hur hon skall agera.

   Begär är primära inom människan, det vill säga de bestämmer över alla hennes tankar och handlingar. Begär är inte en produkt av vår värld, de kommer inte upp av sig själva eller under ”slumpmässig” påverkan av omständigheter. Människan får begär ovanifrån. Den andliga renheten hos de begär människan får bestäms av måttet av förtäckthet eller uppenbarelse av Skaparen.

   Begär är en följd av strålning av Skaparens Ljus på människan eller med andra ord, måttet av förnimmelse av Skaparen, måttet av uppenbarelse av Skaparen inom människan: dolt när människan omedvetet fyller Skaparens begär och tror att de är hennes, liksom alla människor på jorden tror att det är deras begär – eller uppenbart, när Skaparen lyser för människan med omgivande Ljus som drar människan till andligheten. Om en människa redan är förberedd för inre Ljus, då börjar Skaparen successivt iklä Sig  människan uppenbart så att hon förnimmer det. Men i alla fall, bara måttet av mottaget Ljus (omgivande eller inre Ljus), uppenbart eller dolt, bestämmer människans begär och begärets renhet.

4. Människans plats på en skala mellan den materiella och den andliga värden – i ramar av vår världs egoistiska begär, eller när människan kommer ur förnimmelserna enbart av vår värld och stiger upp till förnimmelser av Skaparen på stegen genom de andliga världarna – är en följd av påverkan av det Ljus som kommer som omgivande Ljus.

   Det finns ingenting förutom Skaparen, och denna sanning måste människan begripa. Det enda som Skaparen skapat är begäret att njuta av Honom Själv. Därför bestämmer bara storleken av begäret att njuta varje objekts andliga och fysiska egenskaper. Alla skapelser skiljer sig från varandra enbart i storleken hos detta begär, när de byter detta begärs storlek ändrar de sig själva.

   Bara när man ändrar det andliga Ljusets påverkan på människan ändrar man uppfyllelsen kvalitativt och kvantitativt, Skaparen styr fullständigt alla skapelser, Han skapar olika begär inom oss med det Ljus som lyser för oss i det givna ögonblicket. Skaparen placerar en dos av Ljuset i olika objekt av vår värld, Han framkallar strävan efter dessa objekt. Och det är tillräckligt för att kunna styra oss genom att framkalla olika begär inom oss och tvinga oss att agera som Han vill.

   Skaparen placerar ner dakik (tunt Ljus) – den minsta dosen av Ljuset i ett bestämt objekt av vår värld, Han framkallar med det en strävan efter det, begäret att uppnå det, att genom ansträngningar få det, och efter att man har uppnått det man strävat efter njuter man av det eller blir besviken. Detta görs för att människan ska få erfarenhet (trots att den inte är värd någonting, därför att människan är oförmögen att dra lärdom av erfarenheter).

   Återigen lyser Ljuset för människan och hon strävar ännu en gång efter det hon önskar, hon är inte i stånd att motstå Ljusets tilldragande kraft och hon flyger igen som en fjäril till ett Ljus trots att hon i förväg vet att hon kommer att ”brinna upp”. Med erfarenhet menas ackumulering av en bestämd kvantitet och kvalitet av begär som skapar ett kli (kärl). Kli är strävan och lidande som ackumuleras utanför människan, och som efteråt visar sig för människan. Då kan hon använda kärlen för ny inkommande information och nya förnimmelser.

   Därför är det bästa begäret att Skaparen iklär Sig henne och genom henne visar Sina egenskaper, för att människan på så sätt blir Skaparens tjänare, ledare av Hans vilja, därför att hon strävar efter sitt starkaste begär, att uppfyllas av Honom.

   Och människan vet redan i förväg när hon får en liten dos av Skaparens Ljus uppifrån, hon förnimmer hur Ljuset kommer in i henne. Hon förnimmer även fysiskt hur en ”cylinder” av Ljus kommer in i henne, och i samma ögonblick förändrar hennes egoistiska egenskaper till altruistiska.

   Denna förnimmelse av sitt beroende av Ljuset är den mest behagliga och trygga känslan, därför att människan börjar inse att det inte är hon som skapar utan Skaparen som skapar och styr, och människan förstår att hon inte är i stånd att förändra eller korrigera sig själv ens en aning, och hon är glad att lösningen och korrigeringen ligger i Skaparens händer och hon inser att hon själv inte har några krafter och begär – allting är en följd av Skaparens styrning.

Alla andliga världar finns bara inom människan. Förutom människan är allt annat Skaparens yttring. De andliga världarna är människans inre värld. Förutom människans inre förnimmelser finns ingenting i världsalltet. De inre förnimmelserna kommer från vår källa, Skaparen. Måttet av förnimmelse av Skaparen kallas världar.

Det är onödigt att handla fysiskt för att kunna förnimma den andliga världen istället för vår materiella värld: allt beror på människans inre förberedelse.

Skillnaden mellan vårt nuvarande tillstånd och det högsta andliga tillståndet ligger bara i våra inre förnimmelser: vår fysiska kropp finns kvar och vår andliga kropp färdas i sina förnimmelser.

Om en människa inte förnimmer Skaparen, räknas det som att hon befinner sig i tillstånd som kallas ”vår värld”. Om en människa börjar förnimma Skaparen räknas det som att hon rest sig i sina förnimmelser från ”vår värld” till en andlig värld: om hon förnimmer att all ondska och godhet kommer från Skaparen betyder det att hon befinner sig i världarna Assiya, Yetzira, Bria. Men om en människa förnimmer att Skaparen är absolut god, räknas det som att hon ”rest sig” till världen Atzilut. Alla uppgångar och fall finns bara i människans inre förnimmelser. Och det som människan förnimmer i det givna ögonblicket kallas ”denna vår värld” (haolam haze). Och det som människan kommer att förnimma i framtiden kallas ”nästa värld” (haolam haba).

Skaparen önskar att människan ska förnimma Honom helt och hålet, som det var innan människans ”jag”, hennes själ steg ner i förnimmelser som kallas ”vår värld”. Att hon ska förnimma Skaparen trots egoistiska störningar, som hon upplevde det innan hon skildes från Skaparen. Hela Toran är given för att människan skall gå framåt i sina förnimmelser, från det lägsta tillståndet av förnimmelse av vår värld till det högsta tillståndet av fullständig förening med Skaparen. Allt vi vet om världsalltet och om Skaparen – det är det som vi läser i böcker av stora kabbalister som:

• Kunde resa sig andligt och komma ur vår världs perceptionsramar;
• De kunde förnimma den andliga världen, de förnam att den Högre kraften existerar;
• De kunde närma sig Den och förnimma att Denna kraft skapade oss (och de kallade därför denna högre Kraft Skaparen);
• Av det drog de slutsatsen att Den högre kraften skapade oss för att ge oss njutning.

Det är allt vi vet om den högre Kraften – det är det som de stora kabbalisterna begrep: att Kraften skapat oss för att ge oss njutning.

De kallas kabbalister, därför att de rest sig till Skaparen, tagit emot den njutning som Skaparen ville ge dem (”kabbala” kommer från ordet ”att få”). Dessa kabbalister gav oss kunskap om hur de kunde resa sig till ett sådant tillstånd och de har i sina böcker förklarat hur även vi kan resa oss till njutningarnas Källa.

Denna kunskap kallas kabbala (att få, mottagande), därför att den lär människan hur hon kan få det som är ämnat för henne enligt skapelsens mål.

Kabbalisterna reste sig på andliga steg, de beskrev sina förnimmelser för att kunna hjälpa människor som följer efter dem. Det liknar en beskrivning av ett nyupptäckt land. Om den människa som läser beskrivningen har rätt föreställning av det som beskrivs, då får hon en klar och tydlig bild av det som skrivs i böckerna. Därför skrivs alla kabbalaböcker för de människor som redan trätt in i det första andliga steget ”malchut de Assiya”.

Det finns flera språk för att beskriva andlig information: språket i tanach, språket i halacha (lagspråk), språket i berättelser, och det kabbalistiska språket (med partzufim och sefirot). Alla talar de om andliga lagar, de talar inte om vår värld, de skriver enligt principen – ”hela Tora är Skaparens namn”. Vi ger själva ett namn till Skaparen när vi begriper Honom i våra förnimmelser. Om en människa därför vill använda Tora som ett medel för att uppnå skapelsens mål, för att korrigera sig själv (”jag skapade ondskan och Jag gav Tora för att korrigera den”), då är det bästa språket för detta syfte det kabbalistiska språket, därför att det direkt talar om andliga handlingar utan att beskriva dem allegoriskt, historiskt, sinnesbildligt; när en människa ännu inte förnimmer andliga objekt och handlingar, då är det svårt att frigöra sig från textens yttre form och hålla kvar meningen, att det talas om andliga världar och om Skaparen, även där det skrevs om djuriska, dåliga handlingar, om Farao och så vidare.

Men om detta språk förstås av de människor som har någon föreställning om andliga förnimmelser, hur kan det hjälpa nybörjare som inte kan föreställa sig en exakt analogi mellan ord i kabbalistiska texter och de andliga objekt och handlingar som beskrivs i dessa texter?

Vi hittar svaret i punkt 155 i ”Introduktion till ’Studiet av de 10 sefirot’” av rav Ashlag: i varje människa finns ett andligt kärl (kli) som kallas själ och som måste uppfyllas av Skaparen (Ljuset). Detta Ljus omger själen för att uppfylla den så fort människan korrigerar sig. Om hon, trots att hon ännu inte förstår och självklart förnimmer Skaparen, studerar andliga objekt och handlingar och uttalar deras namn, strävar efter att begripa dem, lyser Ljuset enligt detta begär över människans själ. Detta omgivande Ljus är än så länge oförnimbart för henne, men det förbereder henne för att hon ska få in detta Ljus i sig själv som or pnimi. Just detta omgivande Ljus ger människan begripande av sin natur, ”begripande av ondska” (akarat haRa), därför att när människan förnimmer detta Ljus som omgivande börjar hon förnimma sina egna begär, och skillnaden mellan dem och andliga begär. Människan begriper att hennes begär är ondska, de är till skada för henne, därför att de inte tillåter henne att förnimma fullkomligheten och evigheten.

Allt som människan begriper, begriper hon i sina förnimmelser, hon kan inte begripa objekt utanför sina förnimmelser objektivt och hon kan inte resonera om själva objektet, utan hon kan bara resonera om de förnimmelser som detta objekt framkallar inom henne. Därför kan vi inte få mer än vi får från Skaparen, vi kan inte veta om Honom: Vem Han är utanför våra förnimmelser. Bara genom Hans yttring i relation till oss kan vi begripa Honom.

Bara genom begripandet av Ljuset inom kli kan människan ge Ljuset, Skaparen, namn. Kabbala grundar sig bara på det som människan begripit inom sina förnimmelser, därför att enbart det är tillförlitligt och som ett faktum för oss. Samtidigt inser vi att vår kunskap är begränsad av våra sinnesorgan och att den är subjektiv (vi resonerar om objekt genom våra förnimmelser av dem), men vi kan inte komma över denna begränsning av kunskapen, därför att begränsningen kommer från vår natur som är skapad som mottagande. Vi är ett objekt som med hjälp av sina sinnesorgan bara förnimmer det som kommer i dem. Det kan inte förnimma någonting utanför sig själv, och vi förnimmer inte inkommande påverkan utan våra reaktioner på denna inkommande påverkan.

Vi förnimmer inte själva objektet utan hur vi förnimmer det. Så begränsad är vår kunskap i vår och de andliga världarna, men om vi inser vår perceptions begränsningar, då kan vi studera oss själva och Skaparen.

Skaparen själv kan inte betecknas av någon term utan samband med skapelsen, därför att varje ord talar om objektets egenskap, och om Själva Skaparen vet vi ingenting. I sådant fall kallas Han inte Skaparen, men eftersom vi inte har ord för hur vi ska kalla Honom, så kallar vi honom villkorligt Skaparen.

Det enda vi vet om Skaparen är Hans begär: a) att skapa för att b) ge njutning till sina skapelser. Detta har blivit känt för oss tack vare kabbalister, personer som rest sig upp till den högsta nivån av kunskap, och förnam att den absoluta njutningen kommer från en Skapare som de inte kan begripa. Varför fick Skaparen en tanke att skapa skapelser och skapa oss så som vi är – dessa frågor hör till tillståndet som var innan skapelsen var påtänkt.

Eftersom vi bara begriper från början av skapelsen och framåt, finns inte svaren på dessa frågor och de kan inte finnas. Vi har förnuftet att ställa frågan, men kan inte besvara den. Alla våra svar är ett resultat av våra undersökningar, studier av materiell och andlig natur, förnimmelser av Ljusets påverkan.

Människans hjärta är kli (kärl), där hon får alla sina förnimmelser (från alla sinnesorgan – hishim) hur malchut tar emot Ljuset från steget som är framför henne. Människans förnuft, hjärnan, är bara ett hjälpmedel för att kunna söka möjligheter för att uppnå de begär som hon förnimmer i sitt hjärta.

Människan får begär ovanifrån och hon kan inte förändra dem. Men när hon studerar och begriper skapelsens mål, kan hon börja inse att hennes begär är till skada för henne. Då börjar hon begripa ondskan i sina begär och hon avstår automatiskt från dem.

Delar av malchut av ein sof representerar 5 partzufim som varje värld består av. Delar av malchut av Ein sof är världarnas invånare, delen ”vår värld” och dess invånare: icke levande, vegetativ, djurisk och den sista mest egoistiska, lägsta delen av bchina (4) – är en människa, vars sista steg är ”Israel”.

När en människa korrigerar sig, stiger hon därför andligt från vår värld till ett tillstånd av fullständig förening med Skaparen, och tar emot Ljuset ”Chochma”, det som Skaparen ville ge, som i malchut av Ein sof innan tzimtzum alef. När hon får detta Ljus för Skaparens skull, njuter hon också av föreningen med Skaparen – av Or Chassadim.

Som resultat av den stegvisa nedstigningen från tillståndet ”olam Ein sof” och ner, uppnår kli ett sådant tillstånd att det är motsatt Skaparen enligt sin natur: det vill bara ta emot och förstår inte att det finns en möjlighet att ha ett begär att ge. Och därför räknas detta tillstånd som önskvärt för början av korrigeringen och upphöjningen. I detta tillstånd befinner vi oss alla, och tillståndet kallas ”vår värld” eller ”handlingens värld”.

Vårt begär att ta emot njutningar dikterar våra handlingar. Handlingarna kan vara att ta emot eller att ge, men de utgår från begäret att ta emot och kallas därför ”att ta emot för sin egen skull”, eller ”att ge njutningar för sin egen skull”. Ibland kan vi inte önska och är inte i stånd att förstå! I kabbala kallas inte vår fysiska värld materiell, utan ett tillstånd av absolut egoistiskt begär hos kli utan något begär att ge. Kli som befinner sig i sådant tillstånd förnimmer det som vi förnimmer, vi är dessa kelim. På samma sätt kallas de orena världarna av BY”A materiella, därför att de saknar begär att ge.

Om en människa som vi befinner sig i sin fysiska kropp och har begär att själv njuta, då kallas detta begär en materiell handling, som befinner sig i vår värld och förnimmer sig själv så. Om en människa har begäret att ge, då kallas ett sådant begär en andlig handling och en sådan människa förnimmer att hon befinner sig i någon av världarna BY”A, i den värld, som hon förnimmer i överensstämmelse med styrkan av sin masach – sitt givande kli.

Och all fysisk natur i vårt Universum – icke levande, vegetativ och djurisk – förutom människan, har ingen andlig betydelse och finns bara som hjälpmedel för människan, för att hon ska kunna resa sig tillsammans med dem, och under andliga fall sänker människan sig och dem.

Man skall inte föreställa sig mekaniska förflyttningar: alla andliga handlingar är inuti människan och utanför förändras ingenting. Zohars författare rav Shimon satt tillsammans med sina elever i en grotta i Galiléen och förklarade för dem hur de andliga världarna är uppbyggda och av det blev boken Zohar. Med det som skrivs i boken, hur de gick från Ramle till Lod eller utförde handlingar, menas andliga handlingar och inte fysiska.

Förvirring uppstår bara därför att kabbala är beskrivet med grenspråket: därför att vi inte vet hur man skall beskriva andliga objekt och deras handlingar, för att de som inte förnimmer den andliga världen ska förstå. Kabbalisterna beskriver den andliga världen med ord från vår värld, men de menar andliga objekt från den andliga världen.

När man läser kabbalistiska texter måste man komma ihåg det, annars kan den människa som läser dem föreställa sig de andliga objekten och deras handlingar enligt liknelser av grenar av dessa objekt i vår värld, och inte som andliga rötter och kommer att materialisera andliga objekt och det kan bli ett oövervinnligt hinder i strävan att någon gång begripa någonting. Och många kabbalainstitutioner och kabbalacirklar har detta fel, de lär sina besökare att de andliga krafterna är klädda i den mänskliga kroppen och därför varje fysisk kropp (!), att fysisk rörelse har en andlig kärna och blir andlig. Det är det grövsta felet och detta fel var huvudorsaken till att kabbalan doldes från folket i forna tider, för att kabbalisterna visste att folkmassan inte skulle kunna förstå det abstrakta som är frånskiljt från den fysiska gestaltningen.

Men på sista tiden, särskilt de senaste åren, närmar sig hela mänskligheten möjligheten att ha en rent andlig förnimmelse av krafter och objekt, och den är förberedd att lösrycka sig från den fysiska gestalt som apropås är så populära i andra religioner. Världen är förberedd och folkmassorna kan börja studera kabbala.

Bara de människorna som reser sig över vår värld kan rätt begripa det ömsesidiga förhållandet mellan andliga och materiella objekt. I andligheten försvinner ingenting, allting finns kvar, till den förra formen läggs bara en ny bild. Det liknar berättelserna av de människor som kunde befinna sig i parallella världar: plötsligt tar en människa ett steg åt sidan och förnimmer sig själv i det föregående seklet. Och allting runt omkring henne är som det var vid den tiden: livet fortsätter men det är parallellt till vår tid, vår verklighet.

Vi kan föreställa oss evigheten hos andliga objekt och handlingar utan att föreställa oss deras materiella gestalt: det finns inget tidsbegrepp, det som uppenbarats för skapelserna existerar hela tiden. Varje tillstånd fortsätter att existera som om det vore fixerat på en filmrulle, och iakttagaren rör sig i denna rulle och ser världsbilden som rör sig i tid.

Men det är bara relativt honom! I verkligheten finns varken rörelse eller tid: vi kan komma ur våra förnimmelser och förnimma det förra seklet som på en film, och vi kan leva där, vi kan resa i tid hur som helst, allt beror på vilka koordinater som vi förflyttar oss längs med. Från detta exempel kan vi förstå hur människan kan förflytta sig utan att röra sig i de andliga världarna: allt beror på vilken bild Skaparen uppenbarar för henne.

Genom en och annan sfira påverkas människan av Ljuset som lyser över henne och ger henne en bestämd andlig egenskap, i överensstämmelse med vilken människan kan se den vederbörliga andliga bilden.

Därför sägs det att det inte finns någon plats, att det inte finns någon övernaturlig värld: ”olam haba” finns här nära oss, men bara den människa som har vederbörliga kelim kan förnimma den. Dem kan man få från de andliga steg där människan befinner sig.

Nu kan vi förstå vad det betyder att göra vad Skaparen vill: eftersom Ljuset är Skaparen själv och i den mån det lyser för en människa, i samma mån blir människan verkställare av Ljusets begär. Det betyder att man verkställer Skaparens budord, och människan börjar förnimma vilka av människans begär som blir lika Skaparens, och vilka som inte blir lika Skaparens begär därför att det inte finns ett speciellt sken för att korrigera dem, så att de ska bli som Skaparens begär, så att det blir ”she kol atzmotav tomarna”, vilket betyder att alla begär, hela människan kropp, blir Skaparens kli, och människan förnimmer hur alla hennes organ, varje cell av hennes kropp förenas i harmoni med Skaparens begär och denna resonans är den mest förtjusande upplevelse av förening av människa och Skapare.

Det finns en mening med att fullgöra mitzvot: att önska det som Skaparen önskar, därför att i andligheten är handling begär och inte fysiska handlingar. Och i begär liknande Skaparens får människan Ljuset av föreningen med Skaparen, som kallas Tora. Härifrån kan vi förstå vad ”lekaem Tora u mitzvot” betyder – att fullgöra Tora och budord.

En människa följs av ett Ljussken över sig från ett bestämt andligt steg: om detta Ljus är mikroskopiskt litet, då förnimmer hon det inte alls och förnimmer inte Ljusets källa och Skaparens närvaro i sin värld. Om Ljuset är starkare, då börjar människan sträva efter någonting utan att förstå vad hon vill, hon känner bara törst. Om Ljuset blir starkare, då kan hon säga att hon strävar efter andligheten, men hon begriper det inte än, hon förstår att källan till det som hon strävar efter finns i andligheten.

Denna förståelse ger Ljusets intensitet. Och det fortsätter vidare tills människan börjar förstå att hela hennes ”jag”, hela hennes kärna är en följd av mottaget Ljus, att hennes begär beror på Ljusets intensitet, att hennes handlingar, hennes framtid, hennes ”jag”, allt beror på Ljuset och bara då börjar hon utan ord i sitt begär be att Skaparen ska hjälpa henne att förenas, att förändra hennes begär. Och det är en bön.

Det vill säga att en bön också är en följd av Ljusets påverkan, men vad skall en människa som inte fått en sådan portion av Ljuset göra. För det skrivs kabbalaböcker av kabbalister, kabbalaböcker är för dem som ännu inte begriper de andliga världarna, för att under läsningen av texterna, även om man inte förstår dem, framkalla Ljusets påverkan på sig som kallas Or makif. Och detta yttre Ljus ska rena några av människans begär så att hon ska börja ta emot Ljuset i sig, det vill säga, hon ska uppenbart förnimma Ljusets påverkan, trots att hon inte kommer att förstå vad det är för andlig inspiration och kraft som hon får, och sedan ska hon få mer Ljus och förnimma att utan det faller hon tillbaka i sina begär. Människan förstår mer och mer hur mycket hon är beroende av Ljuset, att bara Skaparen kan rädda henne från det nedriga livet. Och detta ger henne förståelsen:

1. Att Skaparen existerar,
2. Att hon är beroende av Skaparen;
3. Förnimmelsen av skillnaden mellan hennes och Skaparens begär, tillstånd, steg (genom fall och uppgångar) som är nödvändiga och tillräckliga villkor för bön.

Vi sade tidigare att varje kli består av ett skelett, Skaparens fyrbokstavliga namn – och Ljuset som uppfyller det. Klis skelett är detsamma som i ett högre kli av en Högre värld, och samma som i lägre andliga kli och skillnaden ligger bara i uppfyllelsen av Ljuset, bara med det skiljs kelim från varandra, de skiljs mellan varandra i andliga tillstånd. Som sagt finns i var och en av oss ett skelett av ett andligt kli och vilken andlig nivå vi kommer att befinna oss på beror bara på Ljuset som uppfyller en. Varje andlig uppgång för oss är en följd av Ljusets påverkan från ett högre steg.

Därför ”kol hagadol mi havejro, iz ro gadol mimejno” (ju större människan är desto större begär har hon). Ett stort kli – det är ett stort begär med motverkande kraft (masach), men från början måste man ha begär och efteråt masach över dem. Därför går kabbalister som närmar sig andligheten igenom en riktig skärseld: plötsligt dyker begär upp som kastar honom från den ena strävan till den andra.

Än vill människan bara andligheten, än vill hon djuriska njutningar, än vill hon ära eller makt, än vill hon vara rättfärdig och leva ett spartanskt liv och bara ha det nödvändigaste. Som vi sade tidigare finns inte njutningar utanför kli och bara klis storlek bestämmer njutningens styrka. Till exempel, hunger bestämmer över styrkan av njutningen från maten.

Så fort man ovanifrån ökar människans kli, börjar hon därför förnimma sådana dolda njutningar i vår världs objekt, som hon förut tappat intresset för, och människan förvånas över hur dessa objekt som hon tappat intresset för börjar lysa för henne och locka till otroliga njutningar.

Och detta händer därför att hennes kli blir större. Därför kan en kabbalist inte träda in i andligheten innan han gått igenom, upplevt, alla vår världs begär, för att han ska lyfta dem alla till sig själv och korrigera dem genom att ansluta dem till sina andliga begär (hitkalelut). Om en människa skulle fråga en ko, från vilken hon med nöje äter en stek, om denna ko förnimmer njutning från det kött som hon består av (hon består av 100 sådana stekar) skulle kon inte förstå vad människan pratar om, därför att allting beror på kli. Människan njuter av en ko genom sitt kli och en kalv njuter av hennes mjölk genom sitt kli.

Skillnaden mellan vårt tillstånd (vår värld) och ett andligt tillstånd (andliga världar) ligger i att objekt av vår värld befinner sig under makten av begäret att ta emot. Det är vår natur och därför förnimmer vi inte andliga krafter, andliga världar, Skaparen, andliga objekt. Människor som studerar den andliga naturen vill ge njutning, och måttet av deras begär att ge njutningar bestämmer på vilket andligt steg de befinner sig, det bestämmer måttet av förnimmelse av Skaparen där vår värld på en skala är 0, människan befinner sig i vår värld och det högsta steget – det är Skaparen, Hans egenskaper.

Från världen A”K till vår värld minskar begäret att ge (lehashpia) eller masach (kraften som står emot egoism): den minskar från sin maximala styrka ”4” i Galgalta (kan använda begäret att njuta för Skaparens skull) till ”0” i världen Assiya (Men masach ”0” kan inte använda begäret att njuta för givandets skull, men om det inte tar emot, då kan det också ge). I de andliga världarna har kli egenskaper (krafter) för att:

1. Att ta emot för givandets skull (lekabel al menat lehashpia). Det kan även ta emot njutningar för att det ger njutningar till Skaparen genom det. Ett sådant tillstånd har kli med aviut 4,3,2,1.
2. Att ge för givandets skull (lehashpia al menat lehashpia). Här kan det inte ta emot njutningar för Skaparens skull, den tar inte emot njutningar utan vill ge njutningar till Skaparen. Ett sådant tillstånd har kli med masach 0.

I vår värld härskar stadium 4. Begäret att njuta för sin egen skull kallas människans kropp (kabbalan talar om begäret = kli och därför, självklart, talar den inte om vår fysiska kropp), kli saknar masach och har därför bara egoistiska egenskaper: att ge för sin egen skull (lehashpia al menat lekabel) – det är en mjuk form av egoism och att ta emot för sin egen skull (lekabel al menat lekabel) är en direkt form av egoism.

Därför har kli i vår värld en fulländad egoistisk form och det räknas som idealiskt för att börja resa sig andligt. Ett sådant kli önskar automatiskt det som genererar njutning och undviker lidande.

Ljuset är svagt i ett sådant kli, det kallas livets Ljus som livar upp vår fysiologiska kropp och kli är skilt från sin Källa. Människan förnimmer inte Skaparen och hon kan bara tro att Skaparen existerar och att Han skapat henne. Och därför kallas ett sådant tillstånd hos kli självständigt, därför att det bara förnimmer sig själv. Och om man bara börjar tro att Skaparen existerar och att det finns ett samband mellan Källan och människan, då kan människan börja bygga sin relation till Skaparen.

I människan finns 2 krafter: att ta emot eller att ge. Över var och en av dem kan man ha 2 avsikter: att uppfylla sina begär eller att uppfylla begär hos sin närmaste. Därför får vi 4 kombinationer av hur dessa begär och avsikter kombineras:

1. Att ta emot för sin egen skull (lekabel al menat lekabel)
2. Att ta emot för att ge njutningar (lekabel al menat lehashpia). I Tora ges ett exempel: en kvinna blir en fru efter att hon fått en gåva från brudgummen. Och om hon tar emot gåvan blir hon ämnad för honom. Men om brudgummen är en högt aktad person, då sägs det i Tora att bruden ger honom en gåva och att han tar emot den, då räknas det som om han gav en gåva till henne och då blir hon hans fru. Därför att om han tar emot gåvan från henne och om han är en högt aktad man då är det som om han ger njutning till henne och inte tar emot njutning från henne. Fast vi ser att han i själva verket tar emot, men tack vare att avsikten var att ge njutning till bruden blir han hennes man, givare och inte mottagare. Avsikten ändrade handlingens riktning.
3. Att ge för att ge njutning (lehashpia al menat lehashpia).
4. Att ge för att kunna njuta själv (lehashpia al menat lekabel). Man ger för att kunna få det man önskar. Från samma exempel kan vi se att trots att bruden ger en gåva till brudgummen, därför att hennes begär istället är att få ställningen av att vara hans fru, räknas hennes handling inte som givande utan mottagande, därför att allting mäts med avsikten och inte med den fysiska handlingen.

Härifrån kan man förstå namnen på ”Öppen Tora” och ”Dold Tora”: öppen kallas handling, därför att den är uppenbar och därför kallas det ”Öppen Tora” som lär hur man handlar. ”Dold Tora” lär rätt avsikt och därför kallas den dold, därför att människan inte kan veta avsikten hos den människa som utför handlingen. Människan kan ge men ha en avsikt att ta emot ära, eller tvärtom kan hon ta emot men ha en avsikt att visa aktning eller hjälpa givaren. Därför är avsikten alltid dold och kabbala lär om det.

Ljuset i en människa av vår värld kallas nefesh, därför att kli som uppenbarar detta Ljus inte har sin egen rörelse. Därför kallas kli icke levande som i exemplet om icke levande natur, som inte har sina egna handlingar och bara kan röra sig med hjälp av yttre krafter. På samma sätt är människan i sitt utgångstillstånd av andlig rörelse, och bara med hjälp av yttre kraft kan hon börja röra på sig.

Så fort omgivande Ljus påverkar en människa som studerar kabbala börjar egoismen inse att begäret att ta emot njutningar orsakar henne lidande och människan begränsar sig själv därför omedelbart från att ta emot njutningar och det kallas ”begripande av ondska” – begripande att egoism är ondska! Kli i vår värld räknas som fullständigt därför att inget annat kli var fullständigt avlägset från Skaparen, utan det var under Skaparens påverkan.

Vartenda kli, från partzuf Galgalta till sista kli av malchut av Assiya har en regel: ”Ljusets spridning och Ljusets försvinnande skapar ett kli som är berett för den rollen”, därför att innan tillståndet av vår värld befinner sig kli i kontakt med Ljuset: även om Ljuset lämnar kli, förnimmer kli det utanför, det vill säga att kli förnimmer ett samband med Ljuset, därför att det inte vill ta emot för sin egen skull, det har liknande egenskaper med Ljuset och har kontakt med det.

Or pnimi uppfyllde kli, och gav det samtidigt, tillsammans med njutningar, sina egna egenskaper, det tvingade kli att framlocka det från sig själv och göra Tzimtzum Alef. När kli bestämde att ta emot bara för Skaparens skull, började Or Makif minska masach partzuf efter partzuf, och vidare ledde Ljuset kli genom shvira till tillståndet när det inte har någon masach och befinner sig i ett tillstånd när det inte förnimmer Skaparens Ljus och inte har någon kontakt med Ljuset, men som resultat av den tidigare kontakten mellan kli och Ljuset finns netzutzim – reshimot och för det passande Or makif, och med hjälp av dem börjar kli resa sig från ”vår värld”, som är den mest avlägsna från Skaparen, till Skaparen.

Alla klis tidigare tillstånd under dess väg av nedstigning från högre steg till vår värld var etapper i klis utveckling som embryo, och först när kli nådde tillståndet när det är som mest avlägset från Skaparen uppnår det ett nödvändigt villkor för att kunna kallas kli, därför att det är mest avlägset och mottsatt Skaparen, det förnimmer inte Honom, det förstår inte och är inte i stånd att förstå att altruism existerar, begäret att ge utan att ta emot, kli kan inte objektivt förnimma en annan och förnimmer bara sig själv och det kan inte höra att det finns en annan natur, Skaparen, och kan inte förstå altruism och altruismens nödvändighet för sitt eget bästa.

Hela naturen hos ett egoistiskt kli är mottot – ”mitt är mitt och ditt är mitt”. Bara rädsla och svaghet tvingar kli till handlingar enligt – ”mitt är mitt, och ditt är ditt”. Ett sådant kli är bara i stånd att göra något fysiskt eller en inre handling om det är övertygat om att det nya tillståndet ger det någon vinst, annars har inte kli någon energi ens för den minsta tanke eller fysiska handling.

Sådan är den andliga naturen hos ett kli och därför har det en sådan fysisk natur på alla nivåer: icke levande, vegetativ, djurisk och mänsklig – alla dessa nivåer finns i människan. Ett sådant tillstånd hos kli kallas ”en människa i vår värld”. Och hela det omgivande universum är en del av människan, och reser sig tillsammans med människan till Skaparens mål.

Men om en människa av vår värld inte förnimmer själens begär att resa sig andligt, då för en sådan människa sitt liv enbart i sökande efter uppfyllelse för sitt lilla egoistiska kli och hennes förnuft är ett instrument för att söka Källan till njutning på de icke levande, vegetativa, djuriska eller mänsklig nivåerna. Och en sådan människa liknar ett barn som leker med sina leksaker och är nöjd med den förlorade tiden i glömskan om en meningslös existens…

Men det finns en möjlighet för ett sådant kli att resa sig från det mest avlägsna tillståndet från Skaparen, genom att människan börjar studera och handla altruistiskt just genom sina nedriga begär, som i ett spel, och om hon inte kan göra det idag, då kan hon prova att göra det nästa dag. Samtidigt kan man inte göra försök med äkta Ljus om kli inte är i stånd att ta emot Ljuset för Skaparens skull, då förlorar den sin masach och det sker en sönderslagning av kli.

Därför kan människan utan risk lära sig att handla altruistiskt just med njutningar av vår värld, och när hon redan kan handla så, får hon äkta andliga Ljus istället för njutningar av vår värld. Och innan dess är andligt Ljus, det vill säga andliga njutningar, dolda från oss, annars skulle vi i evighet bli slavar under denna njutning och vi skulle aldrig kunna ta emot det inte för vår egen skull.

Alla steg i vår andliga växt är förberedda för oss av Skaparen. Han sänkte kli uppifrån ner, genom steg, människans själ får Ljuset och reser sig över stegen tills hon uppnår föreningen med Skaparen. Skaparen liksom visar oss vem människan skall likna, hur hon skall agera för att uppnå en hög andlig nivå.

Om en människa lyckas övervinna sin egoism för altruismens skull, då får hon direkt en större portion egoism och hon måste igen skaffa masach över den. Därför sägs det: en stor människa har större egoism (därför att hon kan övervinna den). Därför övervinner kabbalister alla steg av andlig uppgång, de går igenom (förnimmer) alla de mest nedriga begär. Deras fall är förfärliga, och så är också deras uppgångar härliga!

Människan är inte i stånd att bete sig respektabelt som de andra människorna gör och hon kan inte respektera sig själv och andra – därför att Skaparen inte kommer att tillåta henne att ljuga för sig själv och för de andra, och när människan förnimmer sitt nedriga uppförande som ondska, då kommer hon att be Skaparen att Han ska korrigera henne, därför att hon ser att hon själv inte är i stånd att förändra sig och inser att bara Skaparen kan förändra henne. Om hon förändras inuti, då kan hon förändra sitt yttre beteende.

Eftersom hela skapelsen befinner sig under tzimtzum alef, det vill säga, måste utföra det, då är kli inte bara ett stort begär utan också en masach. Så fort människan påbörjar sina första andliga steg, lyser därför plötsligt allting för henne runt omkring henne, hon förnimmer ett otroligt genomträngande sken.

Det pågår en tid. Varför? Det kommer människan få veta efter inträdet i den andliga världen. Efteråt, efter en tid tappar allting sin tilldragningskraft så mycket att man, som det sägs, tappar livsgnistan. På så sätt får människan mottsatta förnimmelser – Ljusets närvaro och Ljusets frånvaro.

Och efteråt följer en utdragen period av uppbyggnaden av hennes första andliga kli: människan får sådana begär och en strävan som hon tidigare inte kunde föreställa sig, hon visste inte ens att sådana begär existerar, så låga dessa begär är. Men det är inte hennes begär, liksom alla andra människans begär föds de i henne under påverkan av Ljuset. Alla begär är den enda skapelse som Skaparen skapade.

Människan skall inte vara rädd för denna avgrund av sina egna laster som hon plötsligt upptäcker – alla kommer de att bli till nytta i framtiden, för att man ska kunna gå framåt, och ingenting är överflödigt hos människan, utan alla karaktärsdrag och fysiska och mentala förmågor finns bara och är från början skapta för att människan ska kunna uppnå sin skapelses mål.

Därför skall man inte bli arg över sin karaktär och man skall inte kritisera sig själv utan man skall korrigera sig själv. Den som skapat alla dessa egenskaper inom oss, bara Han kan korrigera dem och Han kommer att göra det, så fort vi ber Honom om det, det vill säga, så fort vi starkt önskar det.

Ett av kunskapens första steg är att klargöra vad människan hade innan hon började studera kabbala och vad hon har tack vare studier och uppfostran. Människan måste frigöra sig från det hon har skaffat sig, men inte själv, utan hon ska få Skaparens hjälp och som resultat av sin inre utveckling ser hon att hon kommer tillbaka till sina urgamla karaktärsdrag, till sin natur.

”Lägre” – ”högre”. Med det menas mer eller mindre av Ljusets förtäckthet. Materialet, begäret att njuta som är skapelsen, blir kvar utan förändring. Bara detta materials form förändras från egoistisk till altruistisk, från avsikten att njuta för sin egen skull till avsikten att njuta för Skaparens skull.

Ganska ofta upplever människan under sin framgång mot målet en känsla av sin värdelöshet och kraftlöshet: hon kan inte Tora, hon kan inte göra någon ickeegoistisk handling och alla hennes tankar är om framgång i denna värld. Och då faller människan i depression och hon säger till sig själv att det bara är exceptionella personer som kan närma sig Skaparen, personer som har speciella krafter, egenskaper och tankar och begär och bara deras hjärta strävar efter Tora och arbete med sig själv.

Men ibland får man under sådana tillstånd känslan att platsen nära Skaparen är förberedd för varje människa och att successivt kommer alla, inklusive en själv, att belönas med andlig njutning från förening med Skaparen, och att man inte skall vara förtvivlad utan man skall hoppas och tro att Skaparen kan allt och planerar varje människas väg och Han hör och förnimmer allt det som varje människa upplever och Han leder oss och väntar på vår bön om förening med Honom.

Men efteråt säger människan till sig själv att jag redan har sagt det många gånger till mig själv utan att någonting har förändrats. Och till slut blir hon försjunken i tankar om sin värdelöshet och svaghet.

Men om hon får en tanke om detta, som ett tillstånd som sänds av Skaparen speciellt för att hon skall övervinna det, och hon med hjälp av viljan börjar arbeta med sig själv får hon plötsligt inspiration och kraft från framtida tillstånd som lyser för henne från fjärran, därför att det inte kan lysa inuti människan, eftersom hennes begär hittills är egoistiska, och Ljuset kan inte komma in och lysa i sådana begär. Och det som människan inte kan göra gör tiden …