Jag hörde 1945, Jerusalem

Versen lyder (Psaltaren 104): ”Se ock havet, det stora och vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.”

Vi bör tolka:

1. Havet som det hav som tillhör sitra achra.
2. Det stora och vida betyder att den visar sig och ropar ”Ge, ge”, vilket pekar på stora kärl för mottagande.
3. Djur betyder att det finns högre Ljus där, vilka man kliver och trampar på med sina fötter.
4. Tallöst vimmel, att där finns små och stora djur, det vill säga att oavsett om man har en liten livskraft, eller en stor livskraft, finns allt detta i havet.

Anledningen till detta är att det finns en regel som säger att från Ovan ger de givande, och tagande, det tar de inte (allt som ges från Ovan tas inte emot i gengäld, utan stannar kvar nedan). Och därför, om man räcker fram någonting från Ovan och sedan befläckar det, blir det kvar nedan, men inte hos människan. Istället faller det ner i det hav som tillhör sitra achra.

Med andra ord, om människan frambär ett sken och inte kan upprätthålla det permanent på grund av att hennes kelim (kärl) ännu inte är tillräckligt rena för att duga åt Ljuset, det vill säga att hon kommer att ta emot det i kärl för givande liksom Ljuset som kommer från Givaren, då måste skenet ge sig av från henne.

Då faller skenet i händerna på sitra achra. Detta upprepas åtskilliga gånger, alltså att man räcker fram, och sedan ger det sig av.

Därför ökar ljusskenen i havet hos sitra achra, tills måttet är rågat. Det betyder att efter det att människan funnit det fulla måttet av sin ansträngning, kommer sitra achra lämna tillbaka allt hon tagit under sin egen auktoritet till människan. Detta är innebörden av ”Den rikedom han har slukat måste han utspy”. Av detta följer att allt sitra achra hade tagit under sin egen auktoritet bara var liksom lämnat i förvar, det vill säga så länge hon hade kontroll över människan.

Och hela situationen med det herravälde hon hade var bara till för att man skulle ha utrymme att granska sina kärl för mottagande och släppa in dem i Kdusha (Helighet). Med andra ord, om hon inte hade härskat över människan, skulle människan nöja sig med lite och hennes kärl för mottagande skulle då förbli separerade. Hon skulle på så sätt aldrig haft förmågan att samla alla de kelim som tillhör hennes själs rot, ta dem in i Kdusha, och frambära det Ljus som tillhör henne.

Därför är det en korrigering att varje gång man räcker fram någonting och har ett nedstigande, måste man börja om på nytt, vilket innebär nya granskanden. Och det man hade sedan tidigare har trillat ner i sitra achra, och hon håller det i förvar under sin auktoritet.  Efteråt får man ta emot allt hon tagit ifrån en under hela denna tid.

Likväl måste vi också veta att om man kunde upprätthålla ett visst sken, om än ett litet sådant, så länge det var permanent, skulle man redan betraktas som fullkomlig. Med andra ord skulle man ha kunnat gå framåt med denna upplysning. Så om man förlorar skenet, bör man därför beklaga det.

Detta är likt en person som planterar ett frö i jorden för att det ska växa upp och bli ett stort träd, men istället plockar upp det med en gång. Vilken nytta har man då av arbetet med att plantera fröet i jorden?

Därtill kan vi säga att han inte bara tog fröet och korrumperade det, utan vi kan också säga att han grävde upp ett helt träd med mogna frukter och korrumperade dem.

Detsamma gäller här: Om man inte hade förlorat detta ynkliga sken, skulle det ha vuxit sig till ett väldigt Ljus. Som följd är det inte nödvändigtvis så att man blivit av med kraften bara i det lilla skenet, utan det är verkligen som om ett väldigt Ljus har gått förlorat.

Vi måste veta att det finns en regel som säger att man inte kan leva utan livlighet och njutning, eftersom det härrör från skapelsens rot, vilket är Hans begär att gynna sina skapelser. Därför kan inte en enda skapelse leva utan livlighet och njutning. Och därför måste varje skapelse gå och leta efter en plats från vilken den kan ta emot glädje och njutning.

Men njutningen tas emot vid tre tillfällen: i det förflutna, i det nuvarande, och i framtiden. Dock sker det huvudsakliga mottagandet av njutning i det nuvarande. Även om vi ser att man också tar emot njutning från det förflutna och från framtiden, är det på grund av att det förflutna och framtiden skiner i nuet.

Och om man inte finner en förnimmelse av njutning i det nuvarande, får man livlighet från det förflutna, och man kan berätta för de andra om hur man var lycklig i en förgången tid. Av det kan man ta emot sitt uppehälle i nuet, eller föreställa sig hur man kommer att vara lycklig i framtiden. Men att mäta förnimmelsen av njutning från det förflutna eller från framtiden beror på i vilken utsträckning de skiner för en i det nuvarande. Vi måste också veta att detta förekommer i både materiella njutningar och andliga njutningar.

Som vi ser, att när människan arbetar, även i det materiella, är ordningsföljden att under arbetets gång är hon olycklig på grund av att hon anstränger sig. Och att hon kan fortsätta arbeta är enbart på grund av att framtiden skiner för henne, när hon kommer att ta emot lönen för sitt arbete. Detta skiner för henne i nuet, och det är anledningen till att hon kan fortsätta arbeta.

Om hon likväl inte har förmågan att föreställa sig den belöning hon kommer att få i framtiden, måste hon hämta njutning från framtiden, inte från den belöning hon kommer att få ta emot i framtiden. Med andra ord kommer hon inte finna nöje i belöningen, men hon kommer inte heller att känna lidande på grund av ansträngningen. Detta är vad hon gläds över nu, i det nuvarande, vad hon kommer att ha i framtiden.

Framtiden skiner för henne i nuet, att arbetet snart kommer att vara över, alltså den tid hon måste arbeta, och sedan får hon vila. Njutningen från vilan hon slutligen kommer att få skiner för henne. Med andra ord kommer hennes vinst att ligga i att hon inte längre kommer att pinas av det hon nu känner under arbetet. Och detta ger henne den kraft som gör det möjligt för henne att arbeta nu.

Om man inte har förmågan att föreställa sig att man snart kommer att befrias från de plågor man nu genomlider, blir man förtvivlad och sorgsen, och det tillståndet kan driva en till att ta sitt liv.

Detta är anledningen till att våra visa sade, ”Den som tar sitt liv har ingen del i nästa värld”, eftersom han förnekar Försynen, att Skaparen leder världen efter ”Gott som gör gott”. Istället bör han tro att dessa tillstånd kommer till honom därför att Ovan vill de ge honom Tikkun (korrigering), vilket betyder att man ska samla reshimot (hågkomst) från dessa tillstånd så att man ska kunna förstå världens uppförande mer intensivt och starkare.

Dessa tillstånd kallas achoraim (baksida). Och när man övervinner dessa tillstånd, kommer man att belönas med urskiljandet av panim (framsida), vilket betyder att Ljuset skiner in i dessa achoraim.

Det finns en regel som säger att man inte kan leva om man inte har en plats från vilken man kan ta emot glädje och njutning. Och därför, om man inte har förmågan att ta emot från det nuvarande, måste man fortfarande ta emot från det förgångna eller från framtiden. Med andra ord söker kroppen sitt uppehälle genom alla medel som står till dess förfogande. 

Och då, om man inte går med på att ta emot näring från materiella ting, har kroppen inget annat val än att gå med på att ta emot sitt uppehälle från andliga ting eftersom den inte har något val.

På grund av detta måste den gå med på att ta emot glädje och njutning från kärl för givande, eftersom det är omöjligt att leva utan näring. Härav följer att när man är van vid att hålla Tora och mitzvot lo lishma (inte för Hennes namn), det vill säga för att ta emot en belöning för sitt arbete, har man förmågan att föreställa sig att man senare kommer att få ta emot en belöning, och kan redan arbeta med beräkningen att man kommer att få glädje och njutning efteråt.

Om man emellertid inte arbetar med avsikten att bli belönad, utan vill arbeta utan någon belöning, hur kan man då föreställa sig att man har någonting att livnära sig på? När allt kommer omkring kan man ju inte skapa sig någon bild alls, eftersom man inte har någonting att göra det på.

I lo lishma finns det av den anledningen inget tvingande behov av att ge näring från Ovan, eftersom man livnär sig på bilden av framtiden, och från Ovan skänks bara det som är nödvändigt, och inte lyx. Och därför, om man vill arbeta för Skaparen och inte har någon som helst önskan att livnära sig på andra ting, finns det inget annat råd, utan man måste få sitt uppehälle från Ovan. Orsaken är att man enbart kräver livets absoluta nödtorft, och då får man sitt uppehälle ur strukturen av den Heliga Gudomen.

Det är som våra visa sade, ”Envar som sörjer för allmänheten belönas med att se allmänhetens tröst”. Allmänheten kallas ”Den Heliga Shechina (Gudomen)”, eftersom allmänhet innebär ett kollektiv, vilket betyder Israels församling, eftersom Malchut är ansamlingen av alla själar.

Eftersom man inte vill ha någon belöning åt sig själv, utan vill arbeta för Skaparen, vilket kallas att ”höja Gudomen ur stoftet”, så att det inte ska sänkas, det vill säga så att de inte vill arbeta för Skaparen, utan allt de ser är att det kommer att vara till nytta för deras egen skull, och att de då har bränsle till arbetet. Och vad beträffar Skaparens fördel, ser man inte vilken belöning man kommer att få i gengäld, och kroppen motsätter sig detta arbete eftersom den känner en smak av stoft i detta arbete.

En sådan människa vill arbeta för Skaparen, men kroppen gör motstånd. Och hon ber Skaparen att ge henne kraften att icke desto mindre kunna arbeta för att höja Gudomen ur stoftet. Som följd belönas hon med panim (framsidan) av Skaparens ansikte, vilket uppenbaras för henne, och fördöljningen avlägsnas från henne.