I Kabbala kallar man människan efter viljan att ta emot. Till exempel, om en människa vill närma sig Skaparen, förnimma Honom, bli ett med Honom, kallas en sådan människa Israel trots att hon befinner sig i början av sin väg och inte ser Skaparen, inte vet vart hon går. Huvudsaken är önskan, begäret. När människan uppfyller Skaparens önskan kallas en sådan människa kabbalist. En Kabbalist som begriper några av de andliga stegen kallas – "den som begriper" (Baal hasaga).

Så småningom börjar människan förstå att förutom honom och Skaparen finns ingen. Fru, släktingar, arbete, vänner – allt detta är Skaparen som står bakom alla gestalter. Förnimmelsen av Skaparen kallas "begripande" (hasaga).

Ju mer människan förstår detta desto högre steg av begripande har hon tills hon kommer till insikten att allting omkring henne är Skaparen. Och hon kommer till en viktigare insikt, att alla hennes inre begär, tankar, förnimmelser, strävan – allt detta är också Skaparen. Och var är människan då? Människan är den som förnimmer detta inuti sig själv och kommer till slutsatsen att det inte finns någon annan än Skaparen. Just denna förnimmelse är en människa. När man begriper denna förnimmelse blir man ett med Skaparen.

Vad är skillnaden mellan förståelsen och förnimmelsen? Människan är skapad som en förnimmande varelse. Vi förnimmer och tänker inte. Vår hjärna utvecklar sig för att förstå, uppnå, det vi förnimmer. Om vi tar ett barn som exempel: barnets begär är inte stora, hans/hennes hjärna är utvecklad efter begärens storlek. Om vi tar en människa från djungeln behöver hon så mycket hjärna som behövs för att uppnå det hon vill.

Ju mer människan begär, desto klokare blir hon, därför att hjärnan måste uppfylla det man begär. Hjärnan är en frukt av våra begärs utveckling. För att uppnå det vi begär, måste vi komma på olika knep och list. Ett starkt begär är nyckeln till hjärnans utveckling. Man behöver inte oroa sig för hjärnans utveckling utan för utvecklingen av begären. Den som studerar Kabbala behöver inte vara klok utan det är tillräckligt om man bara begär och förnimmer det man begär. Man kan inte se den andliga världen med förnuftet utan man förnimmer den med själen. Människan måste ansluta sig till hela världens lidande, förnimma det och efteråt få Ljuset i sina korrigerade kelim som hör till hela världen. Och alltid när man får veta om någons lidande skall människan inte beklaga det, att Gud förbjude dessa lidanden från att drabba människan, utan hon skall beklaga att människorna inte ser dessa lidanden som Skaparens kall, därför att deras kelim är okorrigerade. Människor förstår inte Skaparens styre.

Måste vi rättfärdiga Skaparen när vi mår dåligt? Kabbala kallas sanningens vetenskap. Detta betyder att en människa som studerar Kabbala känner, förnimmer sanningen. Hon kan inte ljuga för sig själv framför Skaparen. Hon kommer till slutsatsen att hennes förnimmelse, hur hon känner i hjärtat, är sanningen.

Om man mår dåligt talar den känslan om att man dömer Skaparen. En bra känsla är tacksamhet till Skaparen. Vi pratar med Skaparen från hjärtat, man behöver inga ord. För att rättfärdiga Skaparen behöver jag alltid känna mig glad.

När vi hör att krig, mord, terror och våld äger rum i världen måste vi arbeta med oss själva för att uppfatta att det är det bästa som kan hända i vår värld, men okorrigerade själar ser det som någonting dåligt. Därför finns ingen annan utväg förutom att man inträder i andligheten, att man korrigerar sina kelim till den nivå att man ser godhet i allt som vi ser och hör. Vi måste bry oss om korrigeringen av kelim och upphöjningen till den nivå där vi förnimmer njutning och ser att det är bra för oss och hela världen.

När en människa höjer sig över steget till den första andliga världen – Assiya, som kallas helt "dålig", förnimmer man allt som händer i världen som dåligt. Och därför kallas en sådan människa en syndare. När människan därefter inträder i världen Yetzira som kallas "till hälften dålig och till hälften bra" ser hon allt som händer runt omkring ibland som bra och ibland som dåligt, och befinner sig mellan två tillstånd och vet inte hur skall hon bedöma det.

Världen Bria kallas "nästan bra", när människan korrigerar sina kelim och kommer upp till världen Bria förnimmer hon mer och mer att Skaparen önskar människorna gott. Den som befinner sig i världen Bria kallas "ofullbordad rättfärdig". Och när människan kommer till världen Atzilut som kallas "fullständigt god" ser hon bara godhet och ingenting dåligt. Därför kallas människan i världen Atzilut "rättfärdig". Allting är uppbyggt på så sätt att människan skall stiga upp.

I varje tillstånd är människans känslor hennes inställning till Skaparen. Tills människan kommer upp till det högsta steget kan hon inte ha en fullständigt god inställning till Skaparen. Det kan bara hända i världen Atzilut.

Å ena sidan måste människan komma ut ur det dåliga tillståndet. Å andra sidan måste hon analysera sina tillstånd och efter det försöka komma till ett bra tillstånd. Problemet är att människan inte kan fälla omdömen om tillstånd som hon befinner sig i. Först när hon går över till nästa steg kan hon kontrollera och analysera det föregående tillståndet.

Till exempel kan en tioårig pojke som blivit arg på sina föräldrar, eftersom de inte ville köpa en cykel till honom, inte fälla rätt omdöme om sitt tillstånd. Kan han förstå någonting förutom sin förbittring? Nu när han är en vuxen man kan han rätt bedöma vad som hände för flera år sedan. Huvudsaken är att man försöker komma bort från tillståndet där man anklagar Skaparen.

Skaparen skapade världen för att ge njutning åt de skapade. Det betyder inte att Han vill ge njutning nu på grund av att vi lidit mycket förut. Om man lider betyder det inte att man närmar sig någonting gott. Bara korrigeringen av sig själv leder till det goda. Mänskligheten kan lida flera år framöver, lidandets nivå ger upphov till begäret att korrigera sig, men själva lidandet leder inte direkt till korrigeringen.

Som det står i "Förordet till Zohar":

Här måste vi anstränga alla våra tankar därför att det är ändpunkten av och avsikten med skapandet av världen. Och man måste förstå att målet med skapelsen är att ge njutning till skapelserna. Därför skapades viljan att ta emot hos själarna. Och njutningens mått mäts med begäret att ta emot denna njutning: ju större vilja att ta emot, desto större njutning, ju mindre vilja att ta emot, desto mindre mått av njutning. Skapelsens mål kräver att man skapar ett stort begär hos skapelserna för att detta begär ska motsvara njutningen som Skaparen vill ge. Detta var skapat av Skaparens tanke och den ena kan inte existera utan den andra".

Om jag är hungrig kommer min njutning att motsvara måttet av hungern. Ju större hunger, desto större njutning får jag av maten. Därför skapade Skaparen ett stort begär för att ge det njutning. Å andra sidan lider vi mycket och vi kan inte uppfylla våra begär.

Hur ökar man begäret efter andligheten? Det är en svår fråga. Innan vi går över machsom kan vi inte känna andligheten. Vi får bara jordiska begär för vår egen njutning. När jag börjar förnimma allt detta, förstår jag att det är ondska och jag mår dåligt av det. Och jag kommer inte närmare Skaparen utan avlägsnar mig från honom. Innan, när jag inte trodde att jag var en så dålig människa, var jag närmare Skaparen då? Och nu mår jag dåligt – betyder det att Skaparen stöter bort mig? Det är precis tvärtom! Skaparen drar mig till sig själv!

Vår utveckling sker i negativa förnimmelser. När vi är egoistiska med okorrigerade kelim leder "dåliga" saker oss till den rätta vägen, och bra saker kan enligt vår egoism göra oss mer fördärvade.

Att lida av egoismen betyder att man hatar den och vet att den är djupt rotad i en. Hatet stöter bort hatobjektet, detta ger människan en god stämning, en strävan att närma sig Skaparen.

Människan förstår att hon inte kan motstå att synda: även om hon vet om det i förväg strävar hon efter synden, eller när hon ser att hon närmar sig synden kan hon inte göra någonting och komma bort från den, hon står och väntar. Allt detta hör till korrigeringen. Vi själva kan inte göra någonting, men vi måste lära oss genom fel på vår vägs alla etapper. Även om människan tror att hon klarar situationen, ser hon i nästa steg att hon inte kan röra ens ett finger för att klara situationen.

Synd finns inte. Alla dessa tillstånd måste människan uppleva för att lära känna sin natur, som är skapad av Skaparen för att känna behovet av korrigering. Om människan har en sådan inställning – går hon korrigeringen till mötes.

Om vi till exempel tar Adams synd. Skaparen skapade en själ med en icke egoistisk skärm (masach), efteråt gav Han själen njutning som var större än skärmens styrka mot egoism. Självklart kunde inte själen stå emot njutningen, och den tog emot för sin egen skull. Själen syndade. Synd är mottagande för sin egen skull. Själen består av 10 sefirot som uppdelas i yttre och inre. Den korrigerade delen kallas inre och den okorrigerade delen kallas yttre. Den okorrigerade delen ger förnimmelsen av världen omkring oss. Därför har vi en illusorisk bild av att vi har någonting runt omkring oss. I själva verket finns allt runt omkring mig inom mig. Det är okorrigerade kelim som skapar en skenbar verklighet runt omkring oss. Men den som tillträder andligheten förstår detta omedelbart. När behöver vi Skaparen? När han ger oss lidande och samtidigt ger känslan att det är Han som står bakom dessa lidanden. Då ber vi Skaparen om hjälp. I vårt tillstånd koncentrerar sig allt lidande i "punkten i hjärtat" i vilken mörker förnimms. I denna svarta punkt börjar kontakten med Skaparen.

Frågorna kommer att finnas kvar tills vi går över machsom. Frågorna kommer att ställas av samma människa fast med olika kelim och ny förståelse varje gång. Ingenting kommer tillbaka utan allting går framåt. Och människan måste gå igenom, förnimma, alla dessa tillstånd.