Jag hörde den 6:e februari, 1941

Tora kallas lishma när man i första hand studerar för att veta med fullständig säkerhet, i sitt förstånd, bortom alla tvivel om sakens äkthet, att det finns en domare och en dom. Att det finns en domare innebär att man ser verkligheten så som den förefaller för våra ögon. Detta innebär att när vi arbetar i tro och givande, ser vi att vi växer och stiger uppåt dagligen, eftersom vi alltid ser en förändring till det bättre.

Och i motsatsen, när vi arbetar i form av mottagande och kunskap, ser vi att vi var dag sjunker neråt mot verklighetens yttersta låghet.

När vi undersöker dessa två situationer ser vi att det finns en domare och en dom, eftersom när vi inte följer lagarna i sanningens Tora, blir vi omedelbart bestraffade. I det tillståndet ser vi att domen är rättvis. Med andra ord ser vi, att just detta är det bästa och dugligaste sättet att uppnå sanningen.

Detta betraktas som att domen är rättvis, att det är enda sättet att uppnå det slutliga målet, att förstå inom förståndet, med en sådan fullständig och absolut förståelse att det inte finns någon högre, att endast genom tro och givande kan vi uppnå syftet.

Om man på så vis studerar för detta syfte, för att förstå att det finns en domare och en dom, kallas detta Tora lishma (för Hennes namn). Detta är också vad våra visa menade när de sade, ”Underbar är den lära som leder till en handling”.

Det kan tyckas att de borde ha sagt ”som leder till handlingar”, alltså att man har förmågan att göra många handlingar, i plural, och inte i singular. Men saken är den, så som vi tidigare nämnde, att man av studerandet bör ledas enbart till tro, och tro kallas en mitzva (budord) som dömer hela världen till förtjänst.

Tro kallas ”handlande”, eftersom det är brukligt att den som gör en handling först måste ha en anledning som framtvingar ett handlande inom förståndet. Det är liksom sambandet mellan förståndet och handlingen.

Men när någonting står över förståndet, när förståndet inte tillåter en att göra den handlingen, utan fordrar motsatsen, då måste man säga att det inte finns något förstånd i denna handling, utan endast en handling. Detta är innebörden av ”Om man uträttar en mitzva, är man lycklig, ty man har dömt sig själv, etc. till förtjänstens vågskål”. Detta är vad som menas med ”Underbar är den lära som leder till en handling”, alltså en handling utan förstånd, vilket kallas ”över förståndet”.