“Älska din vän som dig själv” (Tredje Moseboken 19:18)
Rabbi Akiva säger, “Detta är den övergripande regeln i Toran”
Detta uttalande av våra visa kräver förklaring. Ordet klal (kollektiv/regel) pekar på en summa detaljer som, väl sammansatta, formar kollektivet ovan. Därför, när han säger om mitzvan, “älska din vän som dig själv”, att det är en stor klal i Tora, måste vi förstå att resten av de 612 mitzvot (buden) i Tora, med alla dess tolkningar, varken är mer eller mindre än summan av detaljerna som är inplacerade och som innefattas i den enda mitzvan (singular för mitzvot), “älska din vän som dig själv”.
Detta är tämligen förvirrande, för man kan säga detta angående mitzvot mellan människa och människa, men hur kan denna enda mitzva innehålla alla mitzvot mellan människa och Gud, som är essensen av den breda majoriteten av lagarna?
2) Och om vi ändå kan sträva efter att finna mening i dessa ord, då framträder inför oss ett andra talesätt, som är ännu mer förvirrande, om en konvertit som kom till Hillel (Shabbat 31) och sade till honom: “Undervisa mig hela Toran medan jag står på ett ben”. Och han svarade: “Det du hatar, gör inte det mot din vän” (översättningen av “älska din vän som dig själv”), och resten är dess kommentar; gå och studera.
Inför oss har vi här en tydlig lag, att i alla 612 mitzvot och i alla skrifterna i Toran finns det ingen som föredras framför mitzvan “älska din vän som dig själv”. Detta beror på att de endast syftar till att tolka och få oss att hålla mitzvan att älska andra tillräckligt, eftersom han uttryckligen säger – “resten är dess kommentar; gå och studera”. Detta betyder att resten av Toran är tolkningar av denna enda mitzva, att mitzvan att älska sin vän som sig själv inte kunde fullbordas om det inte vore för dem.
3) Innan vi går in i sakens djup, måste vi hålla den mitzvan, eftersom vi blev befallda: “älska din vän som dig själv”. Orden “dig själv” säger oss, “älska din vän i samma utsträckning som du älskar dig själv, inte ett uns mindre”. Med andra ord måste man konstant och angeläget tillfredsställa behoven hos varje person i nationen Israel, inte mindre än man är angelägen att tillfredsställa sina egna behov.
Detta är fullständig omöjligt, för det är inte många som kan tillfredsställa sina egna behov med sitt dagliga arbete, så hur kan man be dem arbeta för att tillfredsställa en hel nations önskningar? Och vi kan inte föreställa oss att Toran överdriver, för den varnar oss för att lägga till eller dra ifrån, vilket indikerar att dessa ord gavs med väldig precision.
4) Och om detta fortfarande inte är tillräckligt för dig, ska jag säga dig att den enkla förklaringen av mitzvan att älska sin medmänniska är ännu svårare, för vi måste sätta våra vänners behov framför våra egna. Det är som våra visa skrev (Kidushin s. 20) om versen “eftersom han är lycklig med dig” (Femte Moseboken 15:16), om den hebreiske slaven: “när han ibland endast har en kudde, om han ligger på den själv och inte ger den till sin slav, så följer han inte ‘eftersom han är lycklig med dig’, för han ligger på en kudde och slaven på marken. Och om han inte ligger på den, och inte heller ger den till slaven, då är det Sodomitstyre”. Det visar sig att han, mot sin vilja, måste ge den till sin slav, medan herren själv ligger på marken.
Vi finner också samma regel i vår vers om att älska sin medmänniska, för även här jämför texten tillfredsställelsen av en väns behov med tillfredsställelsen av ens egna behov, som med exemplet “för han är lycklig med dig” om den hebreiske slaven. Så, även här, om han har endast en stol och hans vän inte har någon, är lagen att om han sitter på den och inte ger den till sin vän, bryter han mitzvan “älska din vän som dig själv”, eftersom han inte fyller sin väns behov som han fyller sina egna.
Och om han inte sitter på den, och inte heller ger den till sin vän, är det lika ont som Sodomitstyre. Därför måste han låta sin vän sitta på den medan han själv sitter på marken eller står. Det är tydligt att detta är lagen angående alla behov man har, och ens vän saknar. Och gå nu och se om denna mitzva är genomförbar på något sätt.
5) Till att börja med måste vi förstå varför Toran gavs just till den Israeliska nationen och inte till alla världens folk likaså. Är, Gud förbjude, nationalism inblandad här? Naturligtvis skulle bara en galen människa tänka så. Faktum är att våra visa har undersökt denna fråga, och detta är vad de menade med sina ord (Avodat Zara 2): “Gud gav den till varje nation och tunga men de accepterade den inte.”
Men vad de finner förbryllande är varför vi då kallas “det utvalda folket”, som det står skrivet: “Herren din Gud har valt dig” (Femte Moseboken 7:6), eftersom det inte fanns någon annan nation som ville ha den? Dessutom finns det en fundamental fråga i ämnet: Kan det vara så att Skaparen kom med Sin lag i Sina händer för att förhandla med dessa vildar? Någonting sådant har det aldrig varit tal om och är fullständigt oacceptabelt.
6) Men när vi till fullo förstår essensen av den Tora och de mitzvot som gavs oss, och deras önskade syfte, till den grad våra visa har instruerat oss, vilket är syftet med den stora skapelse vi finner framför våra ögon, då kommer vi att förstå allt. För det första begreppet är att det inte finns någon handling utan ett syfte. Och det finns inget undantag från denna regel, utom för de lägsta av den mänskliga rasen eller spädbarn. Därför är det säkert att Skaparen, vars upphöjdhet är bortom begreppsförmåga, inte skulle handla – vore det en stor eller en liten handling – utan ett syfte.
Våra visa berättar för oss om det att världen inte hade skapats om det inte vore för syftet att hålla Tora och mitzvot, det vill säga, som våra visa har förklarat, att Skaparen vid tiden då Han skapade Sin skapelse siktade på att uppenbara Sin Gudomlighet för andra. Så är det för att uppenbarandet av Hans Gudomlighet når skapelsen som behaglig frikostighet, som ständigt växer tills den når det önskade måttet.
Därigenom stiger de låga med sant erkännande och blir en triumfvagn för Honom, och häftar fast vid Honom, till dess att de når sin slutliga fulländning: “aldrig har något öga sett en annan Gud än dig (Isa 64:4)”. Och på grund av den perfektionens storhet och härlighet, avstår Toran och även profetian från att yttra ens ett enda överdrivet ord här, som våra visa sade (Brachot 34) “Alla profeter gjorde sina profetior enbart för Messias dagar, men för nästa värld, aldrig har något öga sett en annan”.
Denna perfektion uttrycks med Torans och profetians ord och i våra visas ord med ett enkelt ord, dvekut [vidhäftande]. Men på grund av massornas utbredda användning av detta ord har det förlorat nästan hela sitt innehåll. Men om du kvardröjer vid det ordet blott ett ögonblick, kommer du att överväldigas av dess underbara kaliber, för du kommer att föreställa dig Skaparens upphöjdhet och den skapades låghet. Då kommer du att kunna förnimma värdet av dvekut mellan dem båda, och du kommer att förstå varför vi tillskriver det ordet syftet med hela skapelsen.
Det visar sig att syftet med hela skapelsen är att de oansenliga varelserna, genom att hålla Tora och mitzvot, kommer att kunna stiga ständigt uppåt, ständigt utvecklas, till dess att de belönas med dvekut med sin Skapare.
7) Men här kommer kabbalisterna och frågar varför vi inte från början skapades med denna höga resning av vidhäftande? Av vilken anledning har Han gett oss bördan av detta arbete med skapelsen, och Toran och mitzvot? Och de svarar: "Den som äter det som inte är hans eget är rädd för att titta på hans ansikte." Detta innebär att den som äter och njuter av sin väns arbete är rädd för att titta på hans ansikte, för genom att göra det blir han mer och mer förödmjukad, till dess att han förlorar sin mänskliga form. Och på grund av att det som sträcker ut sig från Hans helhet inte kan ha någon brist gav Han oss utrymme att själva förtjäna vår upphöjdhet genom vårt arbete i Tora och mitzvot.
Dessa ord är högst insiktsfulla, och jag har redan förklarat dem i min bok Panim Me’irot uMasbirot till Livets träd, del 1, och i boken Studie av de tio sfirot, inre reflektion, del 1. Här kommer jag att kort förklara dem för att göra dem förståeliga för alla.
8) Detta liknar en rik man som tog med en man hem från marknaden och matade honom och gav honom guld och silver och allt man kan önska sig varje dag. Och för varje dag överöste han mannen med mer gåvor än dagen innan. Slutligen frågade den rika mannen, “Säg mig, har alla dina önskningar uppfyllts nu?”. Och mannen svarade, “Inte alla mina önskningar har uppfyllts, för vad gott och härligt det skulle vara om alla dessa ägodelar och dyrbara ting hade kommit till mig genom mitt eget arbete, så som de har kommit till dig, och jag inte behövde ta emot allmosor ur din hand”. Då sade den rika mannen till honom, “I så fall har ingen människa någonsin fötts som kan uppfylla dina önskningar”.
Det är en naturlig sak. Å ena sidan upplever han större och större njutning ju fler presenter han får, å andra sidan är det svårt för honom att tolerera skammen över den överdrivna godhet som den rika mannen bereder honom. Detta beror på att det är en naturlag att mottagaren känner skam och otålighet när han tar emot gåvor som kommer sig av medlidande och förbarmande.
Ur detta sträcker sig en andra lag, att ingen någonsin kommer kunna tillfredsställa sin väns behov till fullo, eftersom man i slutändan aldrig kan ge honom själva formen hos egenägandet, eftersom det bara är genom det som den eftertraktade perfektionen kan uppnås.
Men detta gäller bara skapelserna, medan ett sådant resonemang om Skaparen är fullkomligt omöjligt och oacceptabelt. Detta är anledningen till att Han har förberett mödan och arbetet i Tora och mitzvot, så att vi ska alstra vår upphöjdhet själva, eftersom glädjen och njutningen då kommer till oss från Honom, det vill säga att allt som innefattas i dvekut med Honom kommer vara vår egendom, som vi har skaffat genom våra egna ansträngningar. Då kommer vi känna att vi själva är ägarna, och utan det skulle det inte finnas någon känsla av fullkomlighet.
9) Vi måste sannerligen undersöka hjärtat och källan till denna naturlag, och vem som gav upphov till bristen, vilket är den skam och otålighet som vi känner när vi tar emot allmosor från någon annan. Man förstår det genom en lag som vetenskapsmän känner till, att varje gren bär samma natur som sin rot, och att grenen också strävar efter, söker och gynnas av alla förehavanden som finns i roten. Samma sak gäller allt som inte finns i roten: dess gren avlägsnar sig från dem, kan inte stå ut med dem och skadas av dem. Denna lag existerar mellan varje rot och dess gren och kan inte brytas.
Här öppnas en dörr för oss så att vi kan förstå källan till alla njutningar och smärtor i vår värld. Eftersom Skaparen är roten till Sina skapelser, upplever vi allt som existerar i Honom och sträcker sig till oss direkt från Honom som nyttigt och behagfullt eftersom vår natur är nära vår rot. Och allt som inte finns i Honom och som inte sträcker sig direkt från Honom, utan står i motsats till själva skapelsen, kommer vara emot vår natur och svårt för oss att tolerera. Således älskar vi att vila och hatar att röra på oss, i sådan utsträckning att vi inte gör en enda rörelse så vida det inte innebär att vi uppnår vila på grund av det. Detta beror på att vår rot är orörlig och i ständig vila, ingen rörelse existerar i Honom överhuvudtaget. Därför är det emot vår natur och motbjudande för oss.
Enligt samma regel älskar vi visdom, styrka och rikedom och så vidare, eftersom allt detta existerar i Han som är vår rot. Därför hatar vi dess motsatser, så som dumhet, svaghet och fattigdom, eftersom de inte existerar i vår rot alls. Detta får oss att känna hat och avsky och orsakar oss hemsk smärta.
10) Detta ger oss den bittra smaken av skam och otålighet när vi tar emot allmosor från andra, eftersom det inte finns något sådant som att ta emot välgörenhet från andra i Skaparen, för vem skulle Han ta emot ifrån? Och eftersom detta element inte existerar i vår rot, upplever vi det som motbjudande och avskyvärt. Å andra sidan känner vi glädje och njutning varje gång vi ger till andra, eftersom detta förehavande existerar i vår rot, som ger till alla.
11) Nu har vi funnit ett sätt att undersöka skapelsens syfte, vilket är att häfta fast vid Honom, i dess sanna framträdande. Denna upphöjdhet och dvekut, som garanteras att komma till oss genom vårt arbete i Tora och mitzvot, är varken mer eller mindre än grenarnas formlikhet med sin rot. All ömhet och njutning och storslagenhet blir här en naturlig följd, som vi har sagt ovan, att njutningen är enbart likheten i form med sin Skapare. Och när vi liknas i alla förehavanden med vår rot, känner vi njutning.
Dessutom, allt som vi stöter på som inte finns i vår rot blir outhärdligt, äckligt eller mycket smärtsamt för oss, så som det begreppet nödvändiggör. Och vi finner naturligt att allt vårt hopp hänger på vår formlikhet med vår rot.
12) Detta är våra visas ord (Bereshit Rabba 44) när de frågade, “Varför skulle Skaparen bry sig om vi slaktar genom att skära i halsen eller nacken?” Trots allt gavs mitzvot för att rena människor, och den reningen innebär att den torftiga kroppen renas, vilket är syftet som framkommer av att följa all Tora och alla mitzvot.
“En vildåsnefåle föds till människa” (Job 11:12), eftersom när man kommer ut ur skapelsens barm befinner man sig i yttersta smuts och låghet, det vill säga att mycket egenkärlek har inpräntats i människan, vars varje rörelse endast kretsar kring henne själv, utan en gnutta givande till andra.
Då befinner man sig alltså på det största avståndet från roten, på andra änden, eftersom roten bara är givande utan ett uns av mottagande, medan den nyfödda befinner sig i ett tillstånd av fullständigt självmottagande utan ett uns av givande. Därför betraktas denna situation som den lägsta punkten av låghet och smuts i vår mänskliga värld.
Ju mer man växer, desto mer tar man från omgivningen emot delar av "givande till andra", beroende på det samhällets värderingar och utveckling. Och då initieras man i att hålla Tora och mitzvot för egenkärlekens skull, för att belönas i den här världen och i nästa värld, vilket kallas "lo lishma" [inte för Hennes namn], eftersom man inte kan vänja sig vid det på något annat sätt.
När man växer, lär man sig att hålla Tora och mitzvot lishma (för Hennes namn), som är med den enda syftet att bringa belåtenhet till sin Skapare. Som Rambam sade, “Man bör inte berätta för kvinnor och barn om att hålla Tora och mitzvot lishma, för de kommer inte att kunna göra det. Men när de växer och erhåller kunskap och visdom, då blir de lärda att arbeta lishma”. Det är som våra visa sade, “Från lo lishma kommer man till lishma”, som definieras genom siktet att bringa belåtenhet till sin Skapare och inte för någon egenkärlek.
Genom det naturliga botemedlet av att ägna sig åt Tora och mitzvot lishma, som Torans givare vet, som våra visa skrev (Kidushin 30b), “Skaparen säger, ‘Jag har skapat den onda böjelsen, Jag har skapat Toran för den som en krydda”. Därmed utvecklas varelsen och rör sig uppåt längs den ovan nämnda upphöjdhetens grader, tills han förlorar alla rester av egenkärlek och alla mitzvot i hans kropp stiger, och han utför alla sina handlingar enbart för att ge, så att han kan skänka. Detta är vad våra visa sade, “Mitzvot gavs enbart för att rena folk med”.
13) Det finns två delar i Toran: 1) Mitzvot mellan människa och Gud, och 2) mitzvot mellan människa och människa. Och båda siktar de på samma sak - att bringa varelsen till det slutgiltiga syftet av dvekut med Honom.
Vidare, även den praktiska sidan i dem båda är i själva verket en och samma, för när man utför en handling lishma, utan någon inblandning av egenkärlek, det vill säga utan att finna någon nytta för sin egen skull, då känner man ingen skillnad om man arbetar för älska sin vän eller för att älska Skaparen.
Detta på grund av att det är en naturlag för varje varelse att allt utanför den egna kroppen betraktas som overkligt eller tomt. Och varje rörelse man gör för att älska en annan utförs med ett reflekterat Ljus, och någon belöning som i slutändan ska komma tillbaka till en och tjäna en för sitt eget goda. Därmed kan en sådan handling inte anses vara “älska en annan”, för den bedöms enligt sitt slutmål. Det är som ränta som till slut betalar igen sig. Emellertid betraktas inte handlingen av att låna ut som att älska en annan.
Men det är av naturen fullkomligt omöjligt att alls röra sig enbart till följd av kärlek till andra, utan en gnista av reflekterande Ljus, och utan hopp om någon form av självtillfredsställelse i utbyte. Det står i Tikkuney Zohar skrivet om det, vad gäller världens nationer: “Varje ynnest de gör, gör de för sig själva”.
Detta innebär att alla goda handlingar de utför, antingen gentemot sina vänner eller gentemot sin Gud, inte är på grund av deras kärlek till andra, utan på grund av deras kärlek till sig själva. Och det är på grund av att det är fullkomligt onaturligt.
Därför är bara de som håller Tora och mitzvot kvalificerade för det, för genom att vänja sig själva vid att hålla Tora och mitzvot för att bringa belåtenhet till sin Skapare, avlägsnar de sig gradvis från den naturliga skapelsens byst och erhåller en andra natur, som är den ovan nämnda kärleken till andra.
Det är det här som förde de visa som skrev Zohar till att exkludera världens nationer från att älska sin nästa, när de sade, “Varje ynnest de gör, gör de för sig själva”, för de ägnar sig inte åt att hålla Tora och mitzvot lishma, och den enda anledningen till att de tjänar sina gudar är belöning och frälsning i den här världen och i nästa. Därmed dyrkar de även sina gudar på grund av egenkärlek, och de kommer aldrig att utföra en handling som är utanför deras kroppars ramar, där de skulle kunna höja sig ens en aning över sin grundläggande natur.
14) Vi kan alltså klart se att vad gäller de som håller Tora och mitzvot lishma, finns det ingen skillnad mellan Torans två delar, ens på den praktiska sidan. Detta på grund av att före man uppnår det, är man tvingad att känna varje handling av givande – antingen gentemot en annan person eller gentemot Skaparen – som tomhet bortom begreppslighet. Men genom stor ansträngning stiger man långsamt och uppnår en andra natur, och då uppnår man det slutgiltiga målet, som är dvekut med Honom.
Då det är så här, är det rimligt att tänka att den del av Toran som handlar om människans relation med sin vän har större förmåga att föra en till det önskade målet. Detta på grund av att arbetet i mitzvot mellan människan och Gud är fixerat och specifikt, och inte är krävande, och man vänjer sig lätt vid det, och allt som görs på grund av vana är inte längre användbart. Men mitzvot mellan människa och människa är föränderliga och oregelbundna, och krav omger en vart än man vänder sig. Därmed är deras botande mycket mer säkert och deras mål mycket närmare.
15) Nu kan vi förstå Hillel Hanasis ord till proselyten, att Torans essens är “älska din vän som dig själv”, och att de resterande 612 mitzvot blott är en tolkning av det. Och till och med de mitzvot som finns mellan människa och Gud anses vara en förutsättning för denna mitzva, som är det slutgiltiga mål som framträder ur Tora och mitzvot, som våra visa sade, “Tora och mitzvot gavs enbart för att rensa Israel” (punkt 12). Detta är renandet av kroppen tills man uppnår en andra natur definierad som “kärlek till andra”, avseende denna mitzva: “Älska din vän som dig själv”, som är Torans slutgiltiga syfte, efter vilket man omedelbart uppnår dvekut med Honom.
Men man bör inte undra varför det inte definierades i orden: “Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” (Femte Moseboken 6:5). Detta för att det verkligen är så att det, avseende en person som fortfarande är på skapelsens naturs nivå, inte finns någon skillnad mellan kärleken till Gud och kärleken till sin nästa.
Så är det på grund av att vad helst som inte är han är overkligt för honom. Och på grund av att den proselyten bad Hillel Hanasi förklara Torans önskade utkomst för honom, så att hans mål skulle vara nära, och att han inte skulle behöva vandra en lång väg, som han sade, “Lär mig hela Toran medan jag står på ett ben”, alltså definierade han den för honom som kärlek till sin vän på grund av att dess mål är närmare och uppenbaras fortare (punkt 14), eftersom det inte går att missta och är krävande.
16) I orden ovan finner vi ett sätt att förstå vårt begrepp från ovan (punkterna 3 och 4) om innehållet i denna mitzva, “älska din vän som dig själv”, hur Toran tvingar oss att göra någonting som inte kan göras.
Lägg märke till att Toran av denna anledning inte gavs till våra heliga fäder – Abraham, Isak och Jakob – utan hölls till uttåget ur Egypten, när de kom ut och blev en hel nation bestående av 600 000 män från 20 år och uppåt. Då tillfrågades varje medlem i nationen om han gick med på det upphöjda arbetet. Och så fort var och en i nationen gick med på det i hjärta och själ, och sade “Vi ska göra och vi ska höra”, blev det möjligt att hålla hela Toran, och det som tidigare var omöjligt blev möjligt.
Detta för att det är visst och säkert att om 600 000 män överger sitt arbete för att tillfredsställa sina egna behov och inte bryr sig om någonting bortsett från att stå vakt så att deras vänner aldrig ska sakna någonting, och dessutom, att de ska hålla det med en mäktig kärlek, med själva deras hjärta och själ, i den fulla meningen av mitzvan “älska din vän som dig själv”, då är det bortom tvivel att ingen människan i den nationen kommer att behöva oroa sig för sitt eget välbefinnande.
På grund av det blir man fullständigt fri från att säkra sin egen överlevnad och kan lätt följa mitzvan “älska din vän som dig själv”, och följa alla de villkor som ges i punkt 3 och 4. Varför skulle man, trots allt, sörja för sin egen överlevnad när 600 000 lojala älskare står redo att med stor omsorg säkerställa att man inte saknar någonting av sina behov?
Så fort nationens medlemmar enades gavs de därför omedelbart Toran, för att de nu kunde hålla den. Men innan de hade förökat sig till en hel nation, och säkerligen under fädernas tid, som var unika i landet, var de inte kvalificerade att i sanning hålla Toran i dess önskade form. Detta på grund av att det med ett litet antal människor är omöjligt att ens börja engagera sig i mitzvot mellan människa och människa i utsträckning av “älska din vän som dig själv”, som vi har förklarat i punkterna 3 och 4. Detta är anledningen till att de inte gavs Toran.
17) Från allt det ovanstående kan vi förstå en av våra visas mest förbryllande fraser: “Alla i Israel är ansvariga för varandra.” Detta verkar vara fullkomligt orättvist, för är det möjligt att om någon syndar och begår en synd som upprör hans Skapare, och du inte har någon bekantskap med honom, att Skaparen kommer att kräva in sin skuld från dig? Det står skrivet, “Fäder skall inte dödas för sina barn [...] varje människa ska dödas för sin egen synd (Femte Moseboken 24:16), så hur kan de säga att du är ansvarig för till och med en fullständig främlings synder, en person du varken känner eller vet var han befinner sig?
Och om det inte är nog för dig, se Masechet Kidushin, s.40b: “Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, säger: ‘Eftersom världen döms efter dess majoritet och individen döms av sin majoritet, om han utförde en mitzva, lycklig är han, för han har dömt hela världen till fördelens vågskål. Men om han begick en synd, ve honom, för han har dömt sig själv och hela världen till syndens vågskål, som det sägs, ‘en syndare förstör mycket gott.’’”
Och Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, har gjort mig ansvarig för hela världen, eftersom han tänker att alla människor i världen är ansvariga för varandra, och varje person för förtjänst eller synd till hela världen med sina handlingar. Detta är dubbelt så förbryllande.
Men enligt det ovan sagda kan vi mycket enkelt förstå deras ord; vi har visat att varje mitzva i Toran kretsar kring denna enda mitzva: "Älska din vän som dig själv.” Och vi finner att ett sådant tillstånd bara kan existera i en hel nation vars varje medlem samtycker till det.
Artikeln fortsätter i artikeln Arvut
