Begäret att ta emot är enligt sin innebörd skapelsens vilja att njuta av det överflöd och välbehag som kommer från Skaparen. Vi förnimmer detta begär att njuta och att Skaparen vill ge njutning till oss. Om människan bara känner viljan att ta emot njutningar, betyder det att man inte kan kalla henne skapelsen, det är naturen, Elokim. Om hon agerar enligt sin natur, som styr henne, då är hon som ett djur, hon har inte ens en gnista av själen som är en del av Skaparen. När kan människan säga att hon är en skapelse som är skapad speciellt av Skaparen, och att hon inte är en sten, ett djur, en fågel? Om hon över begäret att njuta har en avsikt hur man använder viljan att ta emot njutningar. Och det beror på människan.
Varje begär: att släcka törst, äta, sova, ha en fru, en man och barn är naturligt skapat av Skaparen. Man kan inte springa ifrån det, vi kan inte göra någonting åt det. Om jag över mitt begär att ta emot bygger en avsikt hur jag använder det, då beror denna avsikts mått, dess djup, bara på mig och kallas skapelse. Jag måste leta efter rätt metod hur jag använder min natur, mina begär.
"Punkten i hjärtat" är människans förhållningssätt till sin natur, till det som Skaparen ger. Själva hjärtat är begäret, som bara strävar efter njutningar.
Allt förutom Skaparen kallas skapelse, den är begränsad av sin naturs ramar och av viljan att ta emot njutningar, och är uppdelad i: stilla, vegetativ, djurisk, och människa. Av dem alla kan bara människan använda sin natur med en speciell avsikt som hon själv skapar. Och den avsikten kallas "punkt i hjärtat".
Frågan "vem är jag" finns i varje människa. Men när den frågan inte kan hejdas hör den till Skaparen, "vem är Han?", därför att Skaparen befinner sig inuti människan och är kärnan till människans "jag". Hur ofta människan än frågar sig själv: "vem är jag" - är det därför en fråga till Skaparen. Människans "jag" är ett resultat. Alla hennes begär, rörelser, allt hon gör är skapat av Skaparen. Vi är inte i stånd att begripa det. Allt människan säger nu, det hon tänker, även det hon säger om Skaparen eller om sig själv - allt detta är Skaparens handlingar. Var är "jag" då? Det finns inget "jag". Detta är ett resultat av naturen som är skapad av Skaparen. Den klär sig i människan och alla handlingar gör Han. Frågan "vem är 'jag'" kan ställas utanför Skaparen. Vad är skillnaden mellan Skaparen och människan? Människan vill bli lik Skaparen, komma upp till Hans nivå.
Första stadiet är fosterstadiet – aviut de shoresh, när människan annullerar sig själv helt och hållet och löses upp i Skaparen. Därefter måste skapelsen själv höja sig till Skaparens nivå, självmant övervinna de skillnader som finns mellan Skaparen och skapelsen.
Med hjälp av avsikten bygger människan Skaparen inuti sig själv, samtidigt förnimmer hon sitt "jag" därför att hennes "jag" är Skaparen. När vi begriper Skaparen, kommer upp till Hans nivå, lär vi känna vårt eget "jag".
Skaparen vill skapa skapelsen i en sådan form att den blir självständig, så att den når Skaparen "två gånger": första gången som Han, och andra gången – skapelsen som agerar som Skaparen.
Skapelsens vilja att ta emot är i lika hög grad altruistisk: givande för givandets skull. Viljan att ta emot annulleras inte, försvinner inte, skapelsen blir självständig och använder hela sin vilja som den vill ge Skaparen. I det avseendet är de lika. Målet är att skapelsen förblir sig själv men når upp till fullkomligheten. Skaparen kan inte skapa ofullkomliga skapelser, Han måste skapa skapelser som liknar Honom. Hur når man upp till det? Skapa en skapelse och ge den möjligheten att nå upp till Skaparens nivå.
Det kallas fullkomlighet. Då får man en klar förnimmelse att ingenting förutom Skaparen och skapelsen finns. Skapelsen inser att den inte existerar utan Skaparen och Skaparen kan inte kallas Skaparen om inte skapelsen finns, på samma sätt som vi i vår värld kallar mammor för mammor om de har barn. Utan barn – ingen mamma.
För att komma in i andligheten måste man uppfylla vissa villkor och ha begär efter andligheten. Men varifrån får man det, om man inte vet vad det är för någonting? Även om vi blir knuffade till den ovanifrån och får detta begär vet vi ju ingenting. Om vi skulle ha vetat och velat då skulle det ha varit lättare. Varför är allting dolt för oss? Detta gjordes med vilje. Om vi skulle komma in i andligheten med vårt begär att ta emot, då skulle vi aldrig kunna ändra avsikten. För att komma in i andligheten måste man vilja göra det. Att vilja betyder att veta, prova, förnimma: och vad bra det är! Men när andligheten tas ifrån dig börjar du vilja ha den. Det finns en regel: Ljusets spridning och försvinnandet av Ljuset gör kärlen brukbara. Hur uppnår man det? Man måste vända sig till Skaparen och be Honom att Han öppnar andligheten för dig men bara för viljan att ge och inte för viljan att ta emot njutningar för sin egen skull. Därefter måste man använda denna vilja rätt, med hjälp av rav och en grupp. Det betyder att man måste vilja andligheten.
Människan själv kan inte vilja andligheten. Den kommer från Skaparen. Tiden kommer och allt fler själar är beredda till det. Människan agerar enligt sitt begär. Innan Kabbalastudierna leddes människan ovanifrån, och när hon öppnar boken börjar Skaparen liksom avlägsna sig från Henne. Det är som i vår värld, mamman lär sitt barn att gå. Hon håller först barnet och när barnet sedan kommer fram till henne släpper Hon honom och går bort från honom för att han själv ska följa henne. På samma sätt rör sig människan mot andligheten och får mer och mer självständighet.
Det finns saker vi kan arbeta med och det finns saker vi inte kan arbeta med. Om jag har ont kan jag inte säga att jag inte har ont. Jag utgår från mina förnimmelser och ingen filosofi hjälper här. Det är gränsen av mitt "jag". Det är omöjligt att uppfylla sina begär enligt en filosofi utan någon grund. Människans handlingar måste motsvara platsen där hon befinner sig. När människan når upp till andligheten får hon andra förnimmelser. Människan öppnar för sig själv att hennes inre förnimmelser är resultat av Skaparens handlingar. Och i princip är hon och Skaparen samma sak, mellan dem finns inga motsägelser, båda vill samma sak, det finns inte ens orsak och verkan. Och det kallas stegets gemensamhet.
Men vi måsta agera i vår värld enligt dem vi är. Å ena sidan läser vi fina artiklar där Skaparen och Hans namn är förenade. Men i vårt andliga liv måste vi vägledas av den nivå vi befinner oss på. Det är omöjligt att upprätta livet i vår grupp på slutet av korrigeringens (gmar tikkuns) nivå, eftersom vi inte är i stånd att existera enligt denna lag. Därför måste ramen motsvara var vi befinner oss. Det går inte att blanda ihop det man önskar med verkligheten. Vi vill att livet i gruppen ska motsvara framgångar i andligheten. Annars förstör vi oss själva och gruppen. Vi har inget val, livet tvingar oss att göra personliga korrigeringar för att inte tillåta fall i hela gruppen.
Det händer i många andra grupper om man inte ändrar ramen. Det finns grupper här och där, man kan kontrollera dem. Varje person måste ha information för att kunna vilja. Det är bättre om vi bara har fem personer som vet att här är deras plats, än om vi har många personer som inte vet sin plats. Människan känner inte hur ett fall påverkar henne och hela gruppen. Varje person som väljer lidandets väg måste genomgå flera själavandringar. Vi måste få begäret att förbättra oss inuti. Baal HaSulam, till exempel, gav bort de pengar han hade varje kväll, för att på morgonen gå upp fattig. Även på den nivå han befann sig hjälpte fattigdomen honom att gå framåt. Vi förstår inte hur det fungerar på höga steg.
På vår nivå måste vi sätta upp en ram som pressar oss och förpliktar oss till att utvecklas andligt. Inte första gången raserar jag mitt forna liv och bygger återigen upp det på nytt. Varje nytt steg är förstörandet av det gamla och uppbyggandet av det nya steget. Och så fortsätter det till sista andetaget. Människan är själv herre över sina tillstånd. Det finns ingen möjlighet att se det utifrån. Ingenting försvinner i andligheten. Till exempel, om jag i vårt liv kommer ner från trappan, finns trappan då kvar? Om ja, då försvinner den inte, om nej – då försvinner den. Och i andligheten? När någonting försvinner för mig i verkligheten men samtidigt finns kvar, om även inte i ögonblickets förnimmelse, kallas det i andligheten att den inte försvinner. Varje förgånget tillstånd finns kvar och ackumuleras tills man kommer till gmar tikkun. Men i verkligheten befinner jag mig antingen på den högsta eller på den lägsta nivån, andra tillstånd förnimms inte och jag kan inte ens föreställa mig dem. Människans djuriska natur måste veta att dess räddning kommer ovanifrån, då kan människan gå framåt.
Det finns ett exempel hos ARI . En dag sade han till sina elever att om de idag "kommer upp" till Jerusalem då kommer det leda till Messias ankomst. Men en av hans elevers fru tillät honom inte att komma, eftersom deras barn blev sjukt, för en annan elev gick skorna sönder. Så det hände ingenting, Messias kom inte. Samma sak kan hända oss, då måste en annan grupp göra det.
Introduktion till boken Zohar, s. 11:
"Och världarna kom ner till vår världs verklighet, i vår värld existerar en kropp och en själ och också tid och fördärv och korrigering, det är ju så att kroppen är viljan att ta emot njutningar för sin egen skull som kommer upp från sin rot i skapelsens plan, och går igenom ett system av orena världar och är kvar under deras makt i 13 år och det är en tid av fördärv. Efter 13 år och vidare börjar den med hjälp av Tora och Mitzvot för Skaparens skull successivt rena sin egoism och ändra den till viljan att ge. Det bidrar till att själen får Ljus från det första steget. Själen går igenom systemet av rena världar och när den kommer ner skrudar den sig i en kropp. Och det är korrigeringens tid. Och så sker från ett andligt steg till ett annat enligt Skaparens plan i den oändliga världen Ein Sof, tills själen helt och hållet utbyter viljan att ta emot med viljan att ge. Och med det får människan likvärdiga egenskaper med Skaparen, eftersom tagandet för givandets skull betraktas som rent givande. För en människa räknas det, om hon tar emot för att ge välbehag till en annan, som rent givande. Och då förenar sig människan med Skaparen, eftersom förening i andligheten innebär samma egenskaper. Och människan får den fullständiga och fulländade njutning som är predestinerad åt henne enligt skapelsens plan".
Vi har begäret att ta emot som kommer ovanifrån och växer och växer och avlägsnar sig från Skaparen när det går igenom systemet av orena världar, och får sina slutgiltiga egenskaper som "begäret att ta emot". Och detta tillstånd kallas "vår värld". Människan som går igenom systemet av orena världar får avsikten "för givandets skull", och med hjälp av den börjar hon korrigera sitt begär att ta emot och når upp till åldern bar mitzva.
Ljuset kommer till henne ovanifrån och genom korrigeringen uppfyller det henne. Detta betyder att själen, korrigeringens Ljus, skrudar sig i kroppen – viljan att ta emot. Själen – Ljuset – går igenom systemet av orena världar. Och det är korrigeringens tid. När människan tar emot för att ge njutning till Skaparen, då kallas detta givande. Gmara talar om att om en högt aktad man gifter sig, då behöver han inte ge en ring till sin fästmö. Om han är med på att ta emot från henne är det som att han ger henne, därför att han är en högt aktad man i hennes ögon.
Sådant mottagande är lika med givande om människan gör det i relation till Skaparen. Människan får från Skaparen med avsikten att ge Honom njutning – det kallas överensstämmelse av egenskaper. Först gör människan en begränsning, tzimtzum, hon säger att hon inte vill ta emot för egen skull, men om Skaparen vill och det ger Honom njutning, då är hon beredd att ta emot njutningar. Skaparen skapade brist och njutning som Han ger, det är villkor under vilka ett system av ömsesidig relation mellan människan och Skaparen byggs. Människan tar emot njutningar bara om hon därigenom ger till Skaparen. Människan måste lära känna Skaparen, förnimma Honom för att därefter etablera kontakt med Honom. Det är en stor skillnad om en människa tar emot för sin egen skull eller för Skaparens skull. När hon ger njutning till Skaparen är en sådan kontakt en gåva från Skaparen.
Introduktion till boken Zohar, s.12:
"På så sätt visar det sig att principen för korrigeringen av begäret att ta emot, som är given till själarna, kommer från skapelsens plan. Skaparen förbereder de två ovannämnda systemen som delar sig i två objekt – kropp och själ, som kläs i varandra och med hjälp av Tora och Mitzvot ändrar de egenskaperna att ta emot till att ge, de kan då få allt som är förutbestämt för dem enligt skapelsens plan, och når upp till föreningen med Skaparen genom Tora och Mitzvot. Och det räknas som slutet av korrigeringen. Och då behövs inte längre systemet av orena krafter, vilket försvinner och döden försvinner för gott. Och hela arbetet i Tora och Mitzvot är givet till hela världen, under loppet av 6 000 år, och till varje individ under loppet av sina 70 livsår, som behövs för att leda dem till slutet av korrigeringen – sammanfallandet av egenskaper med Skaparen. På samma sätt visar sig nödvändigheten att skapa orena krafter som uppstår ur Skaparens helighet för att med hjälp av dem skapa kroppar och korrigera dem genom Tora och Mitzvot. Och om våra kroppar inte skulle ha fått fördärvade begär att ta emot från systemet av orena krafter, då skulle de aldrig bli korrigerade".
Från Skaparen kommer två saker: kropp och själ eller kärl och Ljus. Och Ljuset hjälper kroppen att få själen att bli givare, korrigera viljan att ta emot till viljan att ge, tills det korrigerade begäret att ta emot fylls med Ljus. Och människan går igenom tillstånd i 6 000 steg; med varje ögonblick korrigeras och närmar sig människan slutet av korrigeringen. Därigenom når människan evig, fulländad njutning och förening med Skaparen. Utan sammanfallandet av egenskaper med Skaparen kan människan bara få njutningar på den stilla nivån, inte på de vegetativa, djuriska eller mänskliga nivåerna. Systemet av orena krafter är nödvändigt för att öka begäret att ta emot och därefter, med hjälp av avsikten som motsvarar begärets styrka, fylla det med Ljus.
