Samtal med nybörjare
Hur känner man ett begär? För att veta vad jag vill måste jag först prova, eftersom en känsla lämnar ett spår, en smak. En njutning fanns där, nu finns den dock inte där, men jag strävar efter den. Sådant måste ett riktigt kli (kärl) vara, i vilket det en gång fanns ett Ljus: kliet njöt med hela njutningens kraft av Ljuset, efteråt försvann Ljuset, och kliet strävar lidelsefullt efter att njuta av Ljuset igen. Men nu skall vi prata om hur en själ är uppbyggd och varför vi måste göra någonting med den. Själen är det enda som skapats. Genom sina 5 filter får själen i sig syn-, hörsel-, lukt-, smak-, och känselförnimmelser. Bakom dessa fem sinnesorgan står en dator, en mjukvara. Den översätter allt som finns utanför till ett språk som är begripligt för oss: njutningar eller lidande. Och i vår själs centrala punkt förnimmer vi om det är bra eller dåligt för oss.
Om denna dator är programmerad naturligt beräknar mjukvaran på så vis att den tillfredställer den egoistiska uppfattningen om vad som är bra eller dåligt. Om den är programmerad altruistiskt värdesätts begreppen bra eller dåligt inte i relation till mig själv utan till det yttre, till Skaparen.
Alltså finns det två möjligheter att programmera själen på: egoistiskt, för sig själv, eller altruistiskt, för Skaparens skull. Detta på grund av att förutom Skaparen och skapelsen - Ljuset, njutningen, och begäret att ta emot ljuset, kärlet - finns ingenting i hela universum. Människan föds enligt naturen egoistisk. Därför projiceras i bakre delen av hennes hjärna egoistiskt framkallade bilder som kallas vår värld.
Förutom Ljuset förnimmer människan ingenting. Men om Ljuset genomgår en egoistisk bearbetning återspeglas det i människan som vår värld. Om egoismen inte skulle föra in sin bearbetning, sina störningar (den väljer allt som är bra och avfärdar allt som är dåligt, det vill säga självbevarelsedrift) skulle bilden vara annorlunda. Den skulle avtryckas på den främre delen av själen och skulle objektivt visa människan allt som finns utanför, och inte subjektivt, inuti, med nytta för sig själv. Allt som finns utanför kallas Skaparen eller Ljuset.
För att omprogrammera datorn från egoism till altruism finns vetenskapen kabbala som hjälper oss att få den verkligt existerande bilden utan en anstrykning av egoism: vi kan förnimma det verkliga världsalltet som finns utanför oss, ett sådant tillstånd kallas sammanslagning med Ljuset när det inte finns några störningar mellan själen och Ljuset.
Detta påminner lite grand om förnimmelsen som människor har i ett tillstånd av klinisk död, partiellt avklippt från den egoistiska kroppen (den djuriska egoismen). De ser ett Ljus framför sig och strävar kraftigt efter det. De kan inte nå Ljuset eftersom de ännu inte befriats från andlig egoism. Man kan befrias från den andliga egoismen bara tillsammans med våra kroppars djuriska egoism. Därför sker allt människans arbete under loppet av ett eller flera liv i den egoistiska kroppen. Man kan mycket enkelt befria sig från den andliga egoismen om man vet vilka hinder egoismen för in i vår dator. All information kommer in genom fem filter som kallas fem delar av malchut, fem delar av egoismens makt. Dessa fem informationskanaler som kommer utifrån bearbetas för att passa egoismen: vad som är bra för den och vad som är dåligt. Alla signaler leds genom ett bestämt filters tjocklek (aviut) som är olika hos olika människor. Ju fler kretslopp som går genom själen desto tjockare aviut har den, desto grövre är människan, mer målmedveten och beredd till korrigering. Människor som inte är så utvecklade behöver inte så mycket. De nöjer sig med litet. En stor egoism är redan beredd till korrigeringen. Han eller hon känner ett större behov av att fylla sig själv med Ljuset. Hur uppkommer behovet för korrigeringen av datorns program? Utvecklingen av aviut i människan till en större storlek sker under många liv i vår värld, inte bara i människa, djur och växter utan också i icke levande ting - all natur reser sig tillsammans med människan. Allt beror på människans tillstånd. Efter att aviut utvecklat sig till den maximala tjockleken, där den maximala skillnaden mellan Ljuset och bilden människan förnimmer inuti sig själv finns, kopplas den inre omkastaren in som ger förnimmelsen att personen inte kan uppfylla sig med någonting, inte nu och inte i framtiden. Detta är ett tecken på att människan slutat att leta efter någonting inuti den bakre delen av själen och att sträva efter förnimmelser i det yttre: hon vänder sig till olika filosofier, olika metoder tills hon kommer till Kabbala där hon hittar det som hon så länge letat efter. Kabbala är en metod som kan förändra dessa filter, inte ta bort dem helt och hållet, utan göra om dem från den egoistiska avsikten att få njutningar för sin egen skull till den altruistiska avsikten att ge njutning, rättare sagt att få för att ge njutning till Skaparen, därför att man inte har någonting att ge till Skaparen förutom njutningen man får av Honom. På så sätt kan man utnyttja dessa filter för mottagandet, fast för Ljusets, Skaparens skull, och då kommer informationen utan förvrängning och inställer sig inför oss som den är i verkligheten utanför. Så slutar skapelsens program som tillåter en människa att existera utan "egots" hinder, hon känner och lever i det verkliga världsalltet. Alla njutningar av vår värld som människor känt och kommer att känna utgör en sextusendel av njutningen från det minsta ljuset Nefesh. Det är till och med så att en själ som korrigeras fullständigt får hela Ljuset utan begränsningar, den befinner sig framför de andra själarna och iakttar allt tills informationen, njutningen, går in i alla andra själarna.
Aviut fanns inplanterat i människan från hennes själs första nedkomst i denna värld (livets kretsgång), men Kabbala kan utveckla människan och förkorta livets kretsgång, nedgången till denna värld. Kabbala kan påskynda mognandets process. Människans lidande är ett yttre uttryck av begäret efter det som saknas. Lidandet försvinner inte men Kabbala ändrar materiellt lidande till andligt - lidande av avsaknad av andligheten. Kvalitativ förändring av lidandet leder till ombyggnaden av ens inre kli, ombyggnaden av själen. Och beroende på ansträngningen kan människan på bara några år gå igenom det som skulle ta flera generationer.
Ni frågar varför man ibland inte kan formulera en fråga. Detta händer därför att människan inte förnimmer det som man pratar om. Hon har inte öppnat det för sig själv, hon har inte fått gensvar på det hon har hört.
Sådan är själens konstruktion, som kommer från Skaparen. Ljuset skapar ett begär som vill njuta av detta Ljus. Detta begär är hela malchut. Innan malchut blir klar som malchut genom ljusets nio faser av förändring som heter keter, chochma, bina, chesed, gvura, tifferet, netzach, hod, yesod. Efteråt byggs den sista fasen som heter malchut. De sex faserna från chesed till yesod heter Zeir Anpin. Summan blir tio sefirot eller nio nivåer av Ljuset och en malchut - viljan att få det. Malchut är en själ eller en riktig skapelse, som förnimmer att hon vill få njuta av Ljuset (i Kabbala kallas viljan att ta emot en kvinna, hon, malchut, medan viljan att skänka kallas en man). Malchut börjar få ljuset och samtidigt får hon ljusets egenskaper, vi vet även från vår värld att varje påverkan på oss skapar sin återspegling. Samma sak händer malchut när hon får de nio övre sefirot.
Vi ser att en egoistisk struktur - malchut - får Ljuset från de nio sefirot och har därmed skaffat sig nio extra altruistiska egenskaper av Ljuset. Den yttre informationen, Ljuset, går genom nio altruistiska egenskaper av malchut och det förvrängs inte därför att det inte har egoistiska hinder. Detta Ljus förminskas bara lite, så att själen fylls upp optimalt, men inte överfylls, vilket kan leda till lidande. Men det finns i malchut en del till. Inte den tionde delen som fick altruistiska egenskaper från Ljuset och blev som det i sin vilja att skänka, utan en del av malchut som inte kan förnimma Ljusets egenskaper och därför inte kan förändra sig. Den delen kallas "lev ha even" - "hjärtat av sten". Vårt arbete består av att vi lämnar denna del av malchut som kallas mitt "jag" och slutar arbeta med den, därför att den till slutet av korrigeringen och Messias framtåg förblir egoistisk. Därför måste man göra tzimtzum alef på den delen, begränsa den. Man skall inte använda den alls. Och den del av malchut som kan få Ljusets egenskaper och förnimma dem måste så småningom genomgå en förändring och börja agera som Ljuset. För att i malchut inspränga Ljusets egenskaper sker ett så kallat "shvira", ett sönderfall, ett slag till följd av att de nio sefirots egenskaper tränger in i malchut. Det inte är tillräckligt att förstå att Ljusets egenskaper är motsatta malchut: malchut måste agera som Ljuset, hon måste bli lik de nio övre sefirot. Men hur får man det om man inte får Ljus? Därför skedde sönderfallet (shvira) av kelim, begärens sönderfall. Det hände genom ett så kallat Ljusets slag som går igenom alla nio sefirot, går in i malchut - nu är malchut sammanflätad med de nio sefirot. Detta kallas "shvirat kelim" eller syndafall.
Efter shvirat kelim uppstår fyra typer av begär: rent altruistiska, altruistiska blandade med egoistiska, egoistiska blandade med altruistiska, och rent egoistiska. På detta sätt blandades de rent altruistiska och rent egoistiska begär som föll under shvirat kelim med varandra till två ytterligare typer av begär. Först nu kunde man skapa en själ i vilken malchut var korrigerad på samma sätt som de nio första sefirot, därför att i varje egoistiskt begär finns en gnista av altruism. Nu behöver man en kraft, korrigeringens kraft, som från varje altruistisk gnista skapar en del som kan korrigera allt egoistiskt begär. Hur går det till? Man tar en bok om Kabbala, skriven av en människa som har korrigerat sig enligt Ljusets egenskaper. När man läser en sådan bok sker en överföring av instruktioner om hur man bygger ett kli inuti sig själv enligt Ljusets egenskaper. När man läser boken även utan att förstå vad man läser, drar man till sig omgivande Ljus som successivt renar och korrigerar våra begär. Studier under ledning av en lärare, en Kabbalist, i en grupp som vill uppnå skapelsens mål - likhet med Skaparen - ger resultat. Kabbala förklarar också i vilken ordning delar av vår själ måste korrigeras om vi inriktar våra begär i överensstämmelse med de korrigerade begären hos kabbalisten som skrev boken. När en människa korrigerar sig själv börjar hon förnimma att hennes begär är splittrade. Hon lär sig att differentiera dem och sedan sortera dem, välja ut dem efter egenskap och kvalitet och samla dem i en bestämd ordning. Det är en lång men intressant process. Människan börjar klargöra nya egenskaper i sig själv, hon förnimmer sig själv som skapelse och inser sin förbindelse med Skaparen, med andra delar av världsalltet. Hon börjar förstå det yttre systemets beskaffenhet och hur styrsystemet sker. Att Skaparens mål är att människan ska lära sig att styra sig själv och sedan styra världen, att hon skall ersätta Skaparen. I vår värld strävar vi efter Ljusets yttring, sådant som njutning från kunskap, makt, sex, mat, barn. När Ljuset fyller upp människan utan någon begränsning upplevs det som total fullkomlighet och njutning. Människan har inga begär kvar. Processen av stegvist uppfyllande av Ljuset kallas "Sulam". Baal HaSulam skrev om det. Han fick detta namn eftersom han förberedde systemet för andligt uppstigande - "Sulam" i sina kommentarer till boken Zohar. Skaparen skapade en gemensam själ, Adam, som delades upp i 600 000 delar. Var och en av dem består av fyra begär. Människans uppgift är inte bara att korrigera sig själv utan att korrigera sin bit av den gemensamma själen. Varje själ måste korrigera sin relation, inställning, till alla 600 000 själar och på så sätt korrigera sig, därför att varje själ i sin tur består av 600 000 delar. I var och en av dem ingår de nio första sefirot.
Själar kan enbart korrigeras genom kroppar och kroppar korrigeras med hjälp av gemensamma mekaniska handlingar som är inriktade på att nå målet. Två sådana mekaniska handlingar: studier och gemensamt arbete för andlig korrigering av själen. Människan har ingen makt att förändra sina begär, eftersom de är skapade av Ljuset. Man måste bara förändra dessa begärs riktning, varför människan vill korrigera dem. Om jag inte fyller upp något av mitt begär så dyker det upp i mig i mer förvrängd form. Man måste arbeta med att rätt utnyttja detta begär. Man får inte fasta och plåga sig själv. Man måste rätta till avsikten i hur man använder begäret. Då ser vi att vi behöver alla begär för att uppnå målet. Därför säger man att den som är mer egoistisk har mer begär. Det sägs också att från tiden då templet föll kan bara kabbalister njuta på riktigt.
