När vi lär oss om den andliga världen i den här världen lär vi oss till att börja med att bygga en inre relation enligt den, och efter det så småningom en yttre relation. Skaparen vill att vi lever i den här världen enligt den andliga lagen. Ju mer människan kan komma ut ur sitt "jag", desto större möjligheter har hon att förnimma andligheten och bli kvitt sin kropp. Alla problem kommer från kroppen.
Till exempel, när man studerar världen Atzilut kan man ta exempel från vår världs uppbyggnad. När vi gör detta hamnar vi direkt under påverkan av andliga krafter som skyddar oss, leder oss, ger oss så mycket som vi kan förnimma i våra korrigerade kelim.
De båda världarna, vår och den andliga, är parallella. Uppifrån kommer andliga krafter, Ljuset, men de kan inte klä sig i vår värld, eftersom vår värld har motsatta begär av att ta emot för egen skull. Om man bygger upp ett litet samhälle som liknar den andliga världen då kan alla andliga krafter ovanifrån klä sig i varje medlem och höja dem till en hög andlig nivå. Vi behöver förbereda oss själva och bygga dessa ramar. Det är det bästa människan kan göra för sin familj och alla andra i världen. Hela världen kan så småningom känna upphöjdheten om det blir ett litet samhälle i världen som är uppbyggt och lever enligt andliga altruistiska lagar. Vi måste önska det starkt och då får vi hjälp ovanifrån.
Skaparen skapade själar med begär att njuta. Dessa begärs antal är 600 000. Om man delar själen i 600 000 delar, då kallas varje sådan själ för människans själ. Vad är skillnaden mellan dem? Jag är skapad på så sätt att jag strävar efter en viss njutning, en annan människa strävar efter en annan njutning; olika begär, olika njutningar, men det högsta Ljuset är ett, skillnaden ligger i att varje människa har olika begär.
Det är omöjligt att byta ett begär mot ett annat. I den gemensamma själen finns alla begär som är skapta av Skaparen. Varje begär är en bestämd typ av Ljuset som förnimms av en människa som en särskild njutning, och hon kan inte förnimma en annan njutning.
Vi är skapta olika från början. Vi har olika typer och mängd av begär. Vi skall inte beklaga det, så var Skaparens vilja. Därför har varje själ sin väg, sin utveckling, sitt omlopp i den här världen tills den kommer till skapelsens mål - förening med Skaparen.
Det finns ett gemensamt mål som förenar oss, det är skapelsens mål: korrigeringen av våra begär från att ta emot för sin egen njutning till att ta emot för Skaparens skull, vilket gör att vi förenar oss med Skaparen och får en evig, oändlig, stor gemensam själ, och i den får vi fullkomlig njutning.
Det egoistiska kli som skapades är litet och kan bara få njutning begränsad i kvalitet, kvantitet och tid. Vi strävar efter saker och ting, lider när vi inte har dem och när vi fått dem – tappar vi intresset för dem. Och efter det strävar vi efter nya saker och ting, nytt lidande och så vidare, tills vi slutar våra liv utan att vi uppfyller ens hälften av våra begär i denna värld. Tänk om det inte skulle ha funnits tid mellan våra begär och uppfyllelsen av dem! Till exempel, om man önskar någonting får man det direkt. Det kallas fullkomlighet. Det handlar inte om en liten sinnlig njutning utan om begripande, andliga begär, förnimmelse av njutning utan begränsning som uppfylls direkt. Varje människa som har ett litet egoistiskt begär kan med hjälp av förändring av avsikten till "för Skaparens skull" öka och föreviga sina begär och i dem få obegränsad njutning som motsvarar hela den gemensamma själen. Det betyder att man blir som Skaparen själv.
Varje själ måste ansluta sig till andra själar, då kommer dess lilla begär att växa till hela den gemensamma själens storlek. Och själen får obegränsad njutning. Den kända kommunistiska parollen "varje människa skall ge vad hon kan och ta vad hon behöver" var tagen från den andliga världen och hör bara till den. Att få vad man behöver – beror på människans andliga nivå, på hennes masach. Ju mer människan vill få desto fler begär måste hon korrigera. Begäret att ta emot för sin egen skull ger ingen möjlighet att ta emot på ett korrekt sätt. Att ta emot det man behöver, detta begränsar människan. Om en människa inte är korrigerad kan hon inte ge enligt sina möjligheter.
Bara när man ändrar sina avsikter från att ta emot till att ge kan man förstå parollen "att man skall ge efter sina möjligheter och ta emot efter behov". Det är den enda möjligheten att få fulländad uppfyllelse och bli evig och fulländad. Människan lär sig att ge mer och mer och att bara ta ett minimum, det hon behöver för sitt uppehälle. Och när människan förenar sig med Skaparen blir hon som Han: ger allt och får ingenting för sig själv och blir uppfylld enbart därför. I slutändan blir givande belöning och därför är sådant liv evigt, Ljusets flöde avbryts inte, det finns alltid i kli. Ljusets utträde är ju döden…
