Det är inte tillräckligt att du älskar Skaparen, att du vill förenas med Honom. Man måste hata ondskan inom sig, hata sin natur – viljan att njuta egoistiskt.
Människan kan inte befria sig själv från viljan att njuta egoistiskt. Människan ser sitt tillstånd, hatar ondskan i sig själv, lider på grund av den, förstår hur mycket hon förlorar på det och vet att hon inte kan befria sig från sitt tillstånd, hon uppfattar alla förluster som ondskan tillför henne och samtidigt ser hon sanningen, att hon inte har några krafter att befria sig från den med, därför att ondskans egenskap fördes in i människan av Skaparen. För att komma in i den andliga världen måste man slå vakt om flera villkor i människans förnimmelse. Först måste man känna att tillståndet människan befinner sig i är ohållbart, olidligt och outhärdligt. Man kan göra det bara när man känner ron, njutningen, fullkomligheten och evigheten i andligheten. Och det är en kraft som drar dig till sig.
Å andra sidan finns i den här världen en annan kraft, som stöter dig bort från det du hatar. Och när andlighetens dragningskraft och frånstötandet från kraften av människans tillstånd når sitt maximum sker en inre explosion och Skaparen räddar människan.
Det är i människans makt att hata ondskan i sig själv, då befriar Skaparen henne från den. Skaparen bevarar själar och bevarande innebär att Han räddar dem från ondska. Om människan har ens ett minsta samband med Skaparen har hon tur.
Alla tillstånd människan befunnit sig i försvinner inte, de finns kvar. Man kan alltid komma tillbaka till dem, korrigera dem och använda dem för framgång.
Skaparen ger och skapelsen måste anstränga sig för att vilja göra detsamma. Och tvärtom, eftersom Skaparen hatar att ta emot – Han är fullkomlig från början, saknar ingenting – så skall också skapelsen hata att ta emot för sin egen skull, att hata ondskan med ett målinriktat hat, eftersom allt negativt kommer från ondskan. Och bara genom hatet kan man korrigera ondskan och hamna under Skaparens helighet.
Om en människa får ett tillstånd av otillfredsställdhet, en förnimmelse av någonting ont, betyder det att hon höjt sig till nästa steg men ännu inte korrigerat det. Varje tillstånd börjar i mörker. Dygnet börjar med kvällen. Man börjar från kelim, viljan att ta emot, korrigerar dem och får Ljuset i dem. Därför måste människan i varje tillstånd av förnimmelsen av "ondskan" vara glad därför att nästa steg blir mottagande av Ljuset. Utan det finns ingen framgång. Bara när man befinner sig i motsatta tillstånd kan man komma till mittlinjen.
I boken Pri chacham av Baal HaSulam fastställs sådana rörelser som neshama (andetag). Hur sker andetag? Från början förbereder sig lungorna. De töms på luft, därefter andas de in en portion luft. Överallt måste man först känna brist och därefter fylla den.
Det finns inte en enda skapelse som inte har Guds gnista. Djuriska, vegetativa och stilla tillstånd upplever inte stämningsförändringar. Varje människa måste komma till förening med Skaparen. Det är en lång väg som började för många år sedan och fortsätter genom själarnas cirkulering. Från den gigantiska skapelsens dator kommer ingenting som inte först kom från en orsak. Allting är en stor organism och en liten förändring i en av dess delar leder till förändring i helheten.
Alla måste komma till skapelsens mål – Gmar Tikkun. Och tillsammans med människan kommer också de andra nivåerna, den djuriska, den vegetativa och den stilla, till detta tillstånd. Varje människa har sin egen tid, sina egna ansträngningar, sin plats där hon måste vara, och man måste befinna sig på den platsen utan att förstå varför man är där. Varje människa utför olika handlingar på sin egen väg närmare skapelsens mål. Varför kommer några människor till Kabbala? Det är klart, därför att de har lidit nog, för att ställa frågorna: vem är jag, varför lever jag?
När man har ett normalt liv, ställer man inte sådana frågor. Ingen människa frågar varför hon mår bra, eftersom hon tror att hon är värd att må bra; men när hon lider förstår hon inte varför och därför frågar hon om det. Istället för att lidandet knuffar oss bakifrån, är det bättre att vi drar Skaparen till oss. Det finns ingen skillnad mellan vår världs lidandet och den andliga världens lidandet. Allt detta är Skaparens tillvägagångssätt att leda oss på. Om en människa kan växla mellan kroppsligt och andligt lidande korrigerar hon en del av sina kelim och blir lik Skaparen i den delen. Om hon inte kan göra det tar hon den naturliga vägen och takten.
Om en kabbalist blir sjuk, kan hans kropp inte beträda andligheten och kroppsligt lidande övergår till andligt lidande, enbart de inre förnimmelserna korrigeras och kroppen fortsätter att lida. Människans själ upphöjs under hela den tiden men hennes kropp faller lägre och lägre ner.
Var finns beröringspunkten? Den finns inte. Kroppen kan aldrig bli andlig. Andligheten är en inre upphöjning av själen och den hör inte till den yttre delen - den biologiska kroppen. Den skall dö och blir begravd i Jorden. Det är kroppens korrigering. Och människan får en ny kropp på samma sätt som när hon byter till en ny skjorta. Rabbi Shimons, Aris, Ashlags själar är redan korrigerade, den kommer ner till denna värld för att korrigera den och lider eftersom den suger in hela världens lidande. Men för sin egen skull behöver den inte komma ner. Det finns en sammanslagning av själar för att hjälpa andra.
Vi måste uppfatta kroppsligt lidande som ett kall till andlig förbindelse med Skaparen. Om människan lyssnar till detta kall korrigeras hennes lidande och det minskas. En människa som kommer till andligheten ser allt vad Skaparen ger till henne, Skaparen ger även förmågan att se. Men kabbalisten själv vill se det som hjälper honom att gå framåt, allt annat är oviktigt för honom. Annars är det inte andligheten. Varje nytt tillstånd uppfattar han som en språngbräda för framgång, därför tar han allt det positiva som han behöver för att gå över till nästa steg från det steg där han befinner sig.
I förordet till TES talar man om fyra steg: malchut, Z"A, bina, chochma. Det är steg av begripande av Skaparen (Keter). När en människa når Skaparen, visar Han henne allt Han gjort över henne under hela historien av själens nedgång till denna värld. Människan ser hur Skaparen beter sig gentemot henne i varje etapp; när Ljuset försvann, vilket lidande hon gick igenom. Får svar varför det händer. Och först nu ser människan att Skaparen alltid har haft en god inställning till henne, och att det som människan uppfattat som dåligt hände eftersom människan hade okorrigerade sinnesorgan, att Skaparens inställning till henne därför uppfattades negativt. Allt människan ser och uppfattar nu framkallar kärlek till Skaparen, därför måste hon begripa allt som hänt henne med korrigerade kelim. Nästa etapp är när Skaparen visar henne vilken inställning Han har till alla andra människor under hela mänsklighetens historia. Resultatet av denna vetskap blir evig och oändlig kärlek. Det enda som människan inte kan se är vilken väg varje människa kommer att gå för att förenas med Skaparen. Den naturliga när allt händer i sinom tid, eller med Ljusets hjälp.
Begär finns redan i människan i nödvändig mängd och kvalitet. Man måste utnyttja det med rätt avsikt. Antingen utnyttjar jag alla mina begär för att uppfylla mig själv och för att njuta maximalt med minimal ansträngning, eller så vill jag ge njutning till Skaparen genom den njutning jag själv får avnjuta.
Människan själv kan inte ändra sin avsikt. Det kan bara Skaparen göra. Om allt utnyttjande av alla mina begär "för min egen skull" framkallar hat till egoismen betyder det att jag kommit fram till begripandet av ondskan i mig själv. Skaparen besvarar sådana tillstånd med förändringen av avsikten till "för Skaparens skull".
Denna övergång från "lo lishma" till "lishma" kallas födelse och innebär gränsövergången (machsom) mellan vår värld och den andliga världen. Skaffandet av masach, övergången över Yam Suf, skiljer Egypten från Eretz Israel. Källan till andligheten är Skaparen. Tillträdet till andligheten ändrar bara avsikten. Men viljan att ta emot minskar inte, utan ökar i styrka för varje nytt steg. Men vi pratade om att allting redan är skapat och att det inte finns någonting nytt. Innan Skaparen visade mig tillträde till andligheten visade Han en del av mina begär. Och nu, innan varje andligt steg, öppnas de för mig i större grad. Varje gång dyker nya och mer egoistiska begär upp i den grad jag kan korrigera dem till rätt avsikt.
Om en människa känner ondska inom sig måste hon vara stolt eftersom det betyder att hon är värdig att man visar den för henne.
När en människa befinner sig i ett bra tillstånd måste hon förbereda sig för ett dåligt tillstånd. Under "dåliga" tillstånd är det avsikten, den inre förnimmelsen, som är bandet till slutresultatet: vem ger dessa tillstånd och varför är de viktiga? Vi måste veta att egoismens proportioner är lika med Skaparens altruism, men den är motsatt altruismen. I varje steg blir egoismen mer aggressiv.
Man får inte prata med andra om sina egna tillstånd, det är förbjudet, därför att din samtalspartner befinner sig också i analoga tillstånd och kan inte hjälpa dig. Och du, om du pratar om dina tillstånd, för in ditt okorrigerade tillstånd i honom. Man kan prata med rav – läraren, och ännu hellre med Skaparen. För att komma till andligheten måste man kontrollera sina tankar i den här världen, inse ondskan i dem och omöjligheten att tillträda andligheten på grund av dem. Man skall genomlida sin motsats jämfört med Skaparen. Man skall hata den och då öppnas andligheten. När man inser sin ondska, är det inte bara en dålig stämning för att man saknar någonting i det givna ögonblicket, det är att man förnimmer Skaparen och sin motsats till Hans kvalitet, sin hundraprocentiga egoism i jämförelse med Skaparens hundraprocentiga altruism. Och varje gång måste man korrigera sin inställning till Honom, sin avsikt. Man arbetar med begripandet av ondska.
