Jag hörde på första dagen av chanukka, 18 december, 1938

Varför ser vi så många människor arbeta så ihärdigt för det kroppsliga, till och med på livsfarliga ställen, men när det kommer till andligheten undersöker alla sin själ mycket noggrant? I det kroppsliga kan man dessutom göra stora ansträngningar utan att ens få någon särskilt stor belöning för sitt arbete. Men i andligheten kan man inte gå med på att arbeta så länge man inte säkert vet att man kommer att få en ordentlig belöning för sitt arbete.

Saken är den att vi vet att kroppen inte har något värde. När allt kommer omkring ser ju alla att kroppen är något förgängligt som försvinner spårlöst. Det är lätt att lämna den bakom sig eftersom den är värdelös i vilket fall som helst.

Men i andligheten finns urskiljandet klipot (skal), som vaktar och försörjer kroppen, och därför är det svårt att släppa taget om den. Därför ser vi att sekulära människor har lättare att överge sina kroppar eftersom de inte känner någon tyngd i den.

Så är dock inte fallet i andligheten; det är Helighetens achoraim (baksida), som kallas ”hängivenhet”. Det är just genom detta som man belönas med Ljuset. Och innan man är fullkomligt hängiven kan man inte uppnå någon grad.