Beträffande vikten av vänner, artikel nr 17, 1984 (del 1)
Beträffande vikten av vännerna i samhället och hur man ska uppskatta dem, alltså med vilken vikt var och en bör betrakta sin vän. Förnuftet påbjuder att om man betraktar sin vän som en som har en lägre grad än man själv, då kommer man att vilja lära honom hur han ska bete sig dygdigare än enligt de egenskaper han har. Därav är man oförmögen att vara hans vän; man kan betrakta honom som en elev, men inte som en vän.
Och om man betraktar sin vän som en som har en högre grad än man själv och ser, att man kan tillägna sig goda egenskaper av honom, då kan han bli ens lärare (Rav), men inte ens vän.
Detta betyder att man, precis då man ser sin vän som en som har samma grad som man själv, kan acceptera den andre som en vän och förena sig med honom. Detta för att betydelsen av en vän är att de båda är i samma tillstånd. Förnuftet påbjuder detta. Med andra ord har de en likadan åskådning och bestämmer sig följaktligen för att förena sig. Då handlar de båda i riktningen av det mål, som de båda önskar att uppfylla.
Det är som två liksinnade vänner, som gör affärer tillsammans, så att affärerna kan bringa dem vinst. I det tillståndet upplever de att de har lika mycket styrka. Men skulle en av dem uppleva, att han har högre kompetens än den andre, då skulle han inte behaga att acceptera honom som en jämställd partner. I stället skulle de skapa ett proportionellt partnerskap enligt de styrkor och egenskaper som den ena har i jämförelse med den andre. I det tillståndet är partnerskapet en tredjedels eller en fjärdedels partnerskap, och man kan inte säga att de är jämställda i sina affärer.
Men med vänners kärlek, när vänner förenas för att skapa enhet i sitt sällskap, betyder det uttryckligen, att de är jämställda. Det kallas för “enhet”. Till exempel, om de gör affärer tillsammans och säger att vinsten ska fördelas jämnlikt, kallas detta då "enhet"? Utan tvivel bör en affär i vänners kärlek vara när all vinst och egendom som vänners kärlek bringar kontrolleras jämnlikt mellan dem. De bör inte gömma eller dölja från varandra, för allt kommer att ske med kärlek, vänskap, sanningsenlighet och frid.
Men i essän “Ett tal vid fullbordandet av Zohar” står det, “Storhetens mått följs av två villkor: 1) att alltid lyssna och mottaga samhällets uppskattning, till graden av dess storhet; 2) omgivningen ska vara stor, som det står skrivet 'I mångfalden av människor finnes konungens ära.'”
För att godkänna det första villkoret måste varje elev känna att han är minst bland alla vänner och då är han förmögen att mottaga storhetens uppskattning av alla. Detta för att den större är oförmögen att mottaga från den mindre, eller ens bli imponerad av hans ord. Endast den som står lägre är imponerad av uppskattningen för den större.
Gällande det andra villkoret, bör varje elev prisa varje väns förtjänst som om han vore störst i generationen. Omgivningen kommer då att påverka en som en bra omgivning ska, eftersom kvalitet är viktigare än kvantitet.
Härav följer, att i frågan om vänners kärlek hjälper de varandra, vilket betyder, att det är nog för alla, att betrakta sin vän som en som har samma grad som man själv. Men eftersom var och en bör lära sig av sin vän, finns angelägenheten om Rav och lärjunge. Av den orsaken bör man betrakta sin vän som större än en själv.
Men hur kan man betrakta sin vän som större än en själv när man kan se att de egna förtjänsterna är större än sin väns, att man är mer begåvad och har bättre medfödda egenskaper.
Man kan förstå detta på två sätt:
- Man följer tron över förståndet: när man väl har valt honom som sin vän värdesätter man honom över förståndet.
- Detta är naturligare—inom förståndet. Om man har bestämt sig för att godkänna den andre som sin vän och jobbar med sig själv för att älska honom, då är det naturligt att med hjälp av kärleken se bara goda ting. Och fastän det finns onda ting i ens vän, kan man inte se dem, som det står skrivet “kärleken täcker alla överträdelser”.
Vi ser att man kan finna brister i sin grannes barn, men inte i sina egna barn. Och när någon nämner några brister i ens barn, då motsätter man sig omedelbart sin vän och börjar förkunna sina barns förtjänster.
Frågan är, vilken är sanningen? Sist och slutligen har barnen förtjänster och därför är man upprörd när andra talar om ens barn. Så ligger det till enligt det som jag hörde från min far: Sannerligen, varje person har sina fördelar och sina nackdelar. Både grannen och fadern talar sanning. Grannen behandlar dock inte den andres barn som en fader behandlar sina egna barn, eftersom han inte hyser samma kärleksfulla känslor mot barnet som fadern.
Följaktligen, när han betraktar den andres barn ser han enbart deras brister, eftersom detta bereder honom större njutning. Detta på grund av att han kan visa att han är dygdigare än den andre eftersom hans egna barn är bättre. Av denna anledning ser han enbart den andres brister. Det han ser är sant, men han ser bara det han njuter av.
Men också fadern ser bara sanningen, förutom att han bara beaktar de goda sidorna i sina barn. Han ser inte barnens brister, eftersom det inte bereder honom någon njutning. Därmed säger han sanningen om det han ser i sina barn. Eftersom han bara beaktar det som bereder honom njutning, ser han endast dygder.
Det visar sig, att om man tar del i vännernas kärlek, är lagen i kärlek att man vill se sina vänners förtjänster och inte deras brister. Därmed, om man ser några brister i sin vän, betyder det inte att det är fel på vännen, utan att det är fel i en själv, vilket betyder, att eftersom man misslyckades i vänners kärlek ser man brister i sina vänner.
Därför bör man inte nu se till sin väns korrektion. Snarare är man själv i behov av korrektion. Allt det ovannämnda medför, att man inte bör bry sig om korrektionen av sin väns brister, som man ser i ens vän, utan man är själv i behov av korrektion av de brister, som man har förorsakat i vänners kärlek. Och när man korrigerar sig själv, kommer man att se bara sin väns förtjänster, och inte vännens brister.
