Artikel nr 16, 1984

[…]

Detta betyder att man först måste se om man har styrkan att komma till ett tillstånd där man kan handla med syftet att ge belåtenhet åt Skaparen. Sedan, när man redan insett att man inte kan uppnå det själv, fokuserar man sin Tora och sina mitzvot på en enda punkt, som är att ”ljuset däri omdanar en”, att detta kommer att vara den enda belöningen man vill ha från Tora och mitzvot. Med andra ord, belöningen för mitt jobb kommer att vara att Skaparen ger mig denna styrka som kallas ”givandets kraft”.

Det finns en regel att den som gör en ansträngning, vilket betyder att man ställer in sin vila, det är för att den personen vill något, eftersom han vet att utan arbete kommer han inte att ges, så han måste streta. Av denna anledning måste den som anstränger sig att hålla Tora och mitzvot absolut sakna något, och det är för att han anstränger sig i Tora och mitzvot, för att genom detta erhålla vad han önskar sig.

Följaktligen måste man uppmärksamma och begrunda vad man vill – vad är belöningen som man vill ha för sitt arbete – innan man påbörjar sitt arbete i att tjäna Skaparen. Eller, enkelt sagt, vad är skälet som manar en att arbeta i Tora och mitzvot? Sedan, när man bestämt vad man behöver, för vilket man måste arbeta, då börjar man att tänka mycket tills det är svårt för en att veta vad man verkligen vill.

Detta är orsaken till att det finns många människor som, när de börjar begrunda syftet med sitt arbete, inte kan fastställa det verkliga målet. Av denna anledning säger de, ”Varför trötta ut oss med tankearbete?” Istället arbetar de utan något syfte och säger, ”Vi arbetar för nästa värld”.

Och vad är nästa värld? ”Varför skulle vi tänka på det? Vi tror på att det är något gott och nöjer oss med det. När vi tar emot belöningen i nästa värld, då kommer vi veta vad det är. Varför ägna sig åt grubblerier?”

Endast några få sade att det finns något sådant som dvekut (vidhäftande) med Skaparen, och för att uppnå dvekut måste de uppnå formlikhet, det vill säga ”Som Han är barmhärtig, är du, också, barmhärtig”. Och sedan börjar man försöka uppnå formlikhet – att alla ens handlingar är i givande – för bara då avlägsnas restriktionerna och fördöljandena, som existerar i världen, från en och man börjar känna Kedusha (helighet).

Men när man börjar nå graden av givande i sitt arbete, ser man att man är mycket långt från det, att man inte har något begär efter en tanke, ett ord, eller en gärning som man skulle ha förmågan att rikta i avsikt att ge. Och då vet man inte vad man ska göra för att erhålla givandets kraft. Och varje gång man lägger till mer ansträngning ser man att hela saken är långt ifrån en. Till slut inser man att det inte ligger i människans förmåga att någonsin uppnå det.

Då inser man att bara Skaparen kan hjälpa en, och endast då förstår man att man måste arbeta i Tora och mitzvot för att mottaga en belöning. Och belöningen för mitt arbete kommer att vara att Skaparen ger mig givandets kraft. Detta är belöningen jag hoppas på eftersom jag vill uppnå dvekut med Skaparen, som är likformighet, det vill säga givande.

Och detta är den enda belöningen man hoppas på – att man genom sitt arbete i Tora och mitzvot kommer att ges det man inte kan uppnå på egen hand, och som man istället behöver ta emot från någon annan. Det är som med arbete i den materiella världen: eftersom man inte kan åstadkomma pengar på egen hand arbetar man, och i utbyte betalas man pengar. Likaså i andligheten, det man inte kan uppnå själv måste någon annan ge en, så detta är vad vi kallar belöning.

Därför, när man vill uppnå egenskapen av givande för att man vill uppnå dvekut med Skaparen, och man inte kan uppnå denna egenskap, utan behöver Skaparen för att erhålla den från Honom, det man blir given kallas då “belöning”. Och eftersom det finns en regel, att om man vill ha en belöning måste man göra en ansträngning och arbeta, håller man Tora och mitzvot för att få denna belöning, som kallas “kraften av givande”, som betyder att lämna egenkärleken och mottaga ett begär att ha styrkan att ägna sig endast åt kärlek till andra.

Detta är betydelsen av, “Man bör alltid ägna sig åt Tora och mitzvot i lo lishma (inte för Hennes namn), för från lo lishma kommer man till lishma (för Hennes namn) eftersom ljuset däri förändrar en”. Således, genom arbete i Tora och mitzvot för att uppnå lishma, kommer man att uppnå graden lishma genom att först arbeta. Det är därför man belönas med ljuset i det, som förändrar en, och med detta anses det att man har blivit skänkt kraften av givande från ovan.

Men, vi bör fråga, “Varför måste man först göra ansträngningen och senare ges Toras ljus? Varför ges man inte ljuset i Tora omedelbart, så att det kan förändra en genast? Ytterligare, varför göra ansträngningar och arbeta för ingenting och slösa tid för ingenting? Hade det inte varit bättre om man givits ljuset redan i början av arbetet, alltså att man genast kunde ta emot ljuset och genast påbörja sitt arbete i lishma?”

Saken är den att det inte finns något ljus utan kli (kärl), och med kli menas ett begär. Med andra ord, när man har ett behov och strävar efter att tillfredsställa det behovet, då kallas det “kli”. Bara då, när man har ett kli – det vill säga ett begär efter någon tillfredsställelse – kan man säga att man ges uppfyllandet och man är nöjd med uppfyllandet man givits eftersom det är vad man haft längtan efter. Med belöning menas ett uppfyllande, när längtan tar emot. Dessutom, graden av uppfyllandets vikt beror på graden av längtan. Och enligt måttet av lidande, njuter man av uppfyllandet.

Av denna anledning är det omöjligt att ge en person ett ljus som förändrar honom när han inte har något begär efter det över huvud taget. Detta beror på att med “att förändra” menas att man förlorar kraften av egenkärlek och erhåller kraften av kärlek till andra.

Om man inte har något begär att lämna egenkärleken, och man blir tillsagd, “Arbeta lite och i utbyte får du en avsaknad av egenkärlek”, anser man då inte detta vara en belöning. Tvärtom tycker man att ägaren borde belöna en för arbetet man gjort för honom. Men i utbyte ger han en något mycket dåligt, till den grad att man kunde förlora all egenkärlek på ett ögonblick. Vem skulle gå med på något sådant?

Av denna anledning måste man först studera i lo lishma, så att kroppen genom detta kan hjälpa en, för man är villig att ge upp en liten njutning för att kunna erhålla en stor njutning. Men av naturen är vi oförmögna att föreställa oss njutning om den inte är baserad på egenkärlek. Därför får man höra att man kommer att belönas för sitt arbete i Tora och mitzvot. Detta är ingen lögn, för man kommer utan tvivel belönas. Med andra ord, det sägs mig att jag för mina ansträngningar i Tora och mitzvot kommer att belönas, och detta är sanningen, eftersom jag utan tvivel kommer att belönas, men belöningen kommer att förändras.

Till exempel, en far säger till sitt barn, “Om du är en snäll pojke, ska jag köpa dig en leksaksbil, en plastbil”. Efteråt åker fadern utomlands och återvänder flera år senare. Pojken har växt och blivit stor, och han kommer till sin pappa och säger till honom, “Pappa, innan du åkte utomlands, lovade du mig en leksaksbil i plast”. Så pappan går och köper honom en riktig bil, en som kan färdas stora sträckor.

Sonen är smart och förstår att det inte är tid nu för en leksaksbil, utan för en riktig bil. Är detta ett bedrägeri å faderns sida? Naturligtvis inte! Istället förstår nu pojken att han när han var ett barn bara kunde föreställa sig en simpel belöning.

Även här början man med en simpel belöning, som kallas lo lishma, vilket betyder att man väntar på att bli belönad med något som är värdelöst jämfört med den riktiga belöningen man kommer att få – att belönas med lishma, som är det kli i vilket man kan ta emot den glädje och njutning som Skaparen vill ge. Det är de riktiga njutningarna.

Det följer att genom att säga till en person att han genom att arbeta i lo lishma, det vill säga att mottaga en belöning, är detta sant, vilket betyder att när han siktar på avsikten att ge, kommer han också att belönas. Den enda osanningen ligger i själva belöningen. När man är i lo lishma, tror man att man ska ges en annan belöning, för det kli som tar emot den kallas “egenkärlek”.

Men efteråt, när man växer, börjar man förstå att de kelim (kärl) som verkligen tar emot belöningen är kelim av givande, att det är precis genom dessa kelim som den verkliga glädjen och njutningen tas emot. Då känner man att man är den lyckligaste människan på jorden. Men belöningen som man önskade när man var i lo lishma var en belöning som bara är lämplig för en liten pojke.

Därför, när vi undervisar att man kan få belöning och njutning för sitt arbete i lo lishma anses det inte vara en lögn, för man förlorade ingenting på att ens belöning utbyttes mot en större belöning. Vi bör endast förklara att lo lishma, det vill säga denna belöning, inte är det riktiga namnet, som en person tror. Istället har belöningen ett annat namn än det man tänkt sig. Men, en belöning förblir en belöning, och belöningen förändras inte; bara namnet på belöningen förändras – från en falsk och inbillad belöning till en sann belöning.

Från allt ovan följer att det en person huvudsakligen behöver i utbyte för sitt arbete i Tora och mitzvot är att Skaparen ska ge en kärl av givande, vilket man inte kan uppnå på egen hand eftersom det är motsatt naturen. Men detta är en gåva från ovan – att min belöning kommer att vara att alltid vänta på den stund då jag kan ge belåtenhet åt Skaparen. Och eftersom detta är belöningen jag inväntar, kallas detta “min belöning”.

[...]