Friheten

”Harut (inristat) på stenarna”; uttala det inte harut (inristat), utan snarare herut (frihet), för att visa att de är frigjorda från dödsängeln.”

– Midrash Shmot Raba, 41

Dessa ord behöver klargöras, för hur är frågan om emottagandet av Toran relaterad till ens frigörelse från döden? Dessutom; när de väl uppnått en evig kropp som inte kan dö vid mottagandet av Toran, hur förlorade de den igen? Kan det eviga bli obefintligt?

Fri vilja

För att förstå det sublima begreppet ”frihet från dödsängeln” måste vi förstå begreppet frihet så som det i allmänhet uppfattas av mänskligheten.

Det är en allmänt vedertagen åsikt att frihet är en naturlag som gäller för allt liv. Därför ser vi att djur som hålls i fångenskap dör när vi berövar dem sin frihet. Detta vittnar tydligt om att Försynen inte godtar förslavandet av någon varelse. Med goda skäl har mänskligheten under de senaste seklen kämpat för att uppnå ett visst mått av frihet för individen.

Men detta begrepp, som uttrycks med ordet ”frihet”, förblir oklart, och om vi fördjupar oss i ordets innebörd kommer det knappt att finnas någonting kvar av det. För innan man letar efter individens frihet måste man först anta att varje enskild individ, i och för sig själv, besitter den egenskap som kallas ”frihet”, och med detta mena att man kan handla enligt sin egen fria vilja.

Njutning och smärta

När vi emellertid utforskar en individs handlingar kommer vi att upptäcka att de är påtvingade. Man tvingas att utföra dem och har ingen fri vilja. På sätt och vis är man som en stuvning som kokar på en spis; den har inget annat val än att koka. Och den måste koka eftersom Försynen har fjättrat livet med två kedjor: njutning och smärta.

De levande varelserna har ingen fri vilja – varken att välja smärta eller att avstå njutning. Och människans fördel över djuren är att hon kan sikta på ett avlägset mål, det vill säga gå med på ett visst mått av nuvarande smärta till fördel för framtida nytta eller njutning, som hon vill uppnå efter en viss tid.

Men faktum är att här inte finns någonting mer än en tillsynes vinstinriktad beräkning, där den framtida vinningen eller njutningen verkar vara att föredra och fördelaktig jämfört med den vånda de genomlider från den smärta de nu har gått med på. Här är det bara fråga om deduktion – att de härleder smärtan och lidandet från den väntade njutningen, och det förblir ett visst överskott.

Därmed breder bara njutningen ut sig. Och därmed händer det ibland att vi plågas eftersom vi inte tycker att den uppnådda njutningen utgjorde det överskott vi hade hoppats på i jämförelse med den vånda vi genomlidit; därmed befinner vi oss i ett underskott, precis som affärsmän.

Och när allt är sagt och gjort finns här ingen skillnad mellan djur och människa. Och om så är fallet finns det ingen fri vilja överhuvudtaget, utan bara en attraherande kraft, som drar dem till varje förbipasserande njutning och stöter bort dem från smärtsamma omständigheter. Försynen leder dem till varje plats den väljer med hjälp av dessa två krafter, utan att fråga efter deras åsikt i frågan.

Dessutom befinner sig valet av sort av njutning och nytta helt utanför ens egen fria vilja, utan följer andras vilja, som de vill, och inte en själv. Till exempel: Jag sitter, jag klär mig, jag talar, jag äter. Jag gör allt detta inte för att jag vill sitta så, tala så, klä mig så, eller äta så, utan för att andra vill att jag ska sitta, klä mig, tala och äta så. Allt följer samhällets vilja och nycker, inte min egen fria vilja.

Därutöver gör jag i de flesta fall allt detta mot min vilja, för jag skulle vara mycket mer bekväm med att bete mig enkelt, utan några bördor. Men jag är i alla mina rörelser fjättrad med järnbojor till andras nycker och vanor, vilka utgör samhället.

Så säg mig, var är min fria vilja? Å andra sidan, om vi antar att viljan inte har någon frihet, då är vi alla som maskiner, som verkar och skapar genom yttre krafter, som tvingar oss att agera på detta vis. Detta innebär att vi alla är inspärrade i Försynens fängelse, som genom att använda dessa bägge kedjor, njutning och smärta, knuffar och drar oss enligt sin vilja, dit det passar den.

Det visar sig att det i världen inte finns någonting sådant som själviskhet, eftersom ingen här är fri eller står på sina egna två ben. Jag äger inte handlingen, och jag är inte den som utför den för att jag vill utföra den, utan jag utförs på ett tvingande vis, utan att jag är medveten om det. Därmed dör belöning och bestraffning ut.

Och det är tämligen udda, inte bara för de ortodoxa, som tror på Hans försyn och kan lita på Honom och lita på att Han enbart siktar på deras bästa i detta beteende. Det är ännu märkligare för de som tror på naturen, eftersom vi alla enligt ovan är fjättrade av den blinda naturens kedjor, som varken äger medvetande eller ansvar. Och vi, den utvalda arten, med förnuft och kunskap, har blivit en leksak i den blinda naturens händer, som leder oss vilse, och vem vet vart?

Kausalitetens lag

Det är lönt att ta oss lite tid att greppa en så viktig sak, det vill säga hur vi i världen kan existera som varelser med ett "jag", där var och en av oss betraktar sig själv som en separat entitet, som agerar på egen hand, oberoende av yttre, främmande och okända faktorer. Och visar sig denna varelse - självet - alls för oss?

Det är sant att det finns en allmän förbindelse mellan alla element i verkligheten framför oss, som lyder under kausalitetens lag, och rör sig framåt genom orsak och verkan. Och likt helheten är varje objekt för sig, det vill säga att varje varelse i världen av de fyra typerna - stilla, vegetatv, rörlig och talande - lyder under kausalitetens lag genom orsak och verkan.

Dessutom är det så att varje särskild form av särskilt beteende, som en varelse har i den här världen, frambringas av urgamla orsaker, som tvingar den att acceptera den förändringen i det beteendet och inte alls i något annat. Detta är uppenbart för alla som undersöker naturen från en strikt vetenskaplig synvinkel utan någon form av partiskhet. Vi måste verkligen analysera detta ämne för att undersöka dess alla aspekter.

Fyra faktorer

Kom ihåg att alla fenomen som uppstår i världens alla varelser inte ska uppfattas som utbredande sig existens ur frånvaro, utan som existens ur existens, genom en faktisk entitet som har ömsat sin tidigare form och klätt sig i sin nuvarande form.

Därför måste vi förstå att det finns fyra faktorer i varje uppkomst i världen, från vilka uppkomsten härrör. De benämns på följande sätt:

A. Källan.

B. Det oföränderliga uppträdandet av orsak och verkan som ett resultat av källans egna attribut.

C. Orsak och verkans interna uppträdande, som förändras av kontakt med yttre krafter (hur de yttre krafterna påverkar en).

D. Orsak och verkan av yttre sakers uppträdande, som påverkar den utifrån (vilka yttre krafter som påverkar en).

Jag kommer att klargöra dem en i taget:

Den första orsaken: källan, den ursprungliga materien

A) ”Källan” är den ursprungliga materien som tillhör den varelsen. För ”det finns ingenting nytt under solen”, och allt som sker i vår värld är inte existens ur frånvaro, utan existens ur existens. Det är en entitet som har ömsat sin forna form och antagit en annan form, som är annorlunda än den första. Och den entiteten, som ömsat sin tidigare form, definieras som ”källan”. I den finns den potential som är förutbestämd att uppenbaras vid slutet av den uppkomstens formering. Därför betraktas den tydligt som dess primära orsak.

Den andra orsaken: orsak och verkan som stammar från den själv

B) Detta är ett förehavande av orsak och verkan, som har att göra med källans eget attribut, vilket är oföränderligt. Ta till exempel en veteplanta som har förmultnat i jorden och därmed nått ett tillstånd där den sått många veteplantor. Således betraktas det förmultnade tillståndet som ”källan”, vilket betyder att vetets essens har blivit av med sin tidigare form, vetets form, och antagit en ny gestalt, en av förmultnat vete, som är fröet, vilket kallas ”källan” och helt saknar form. Nu, efter förmultnandet i jorden, har den blivit redo att ikläda en annan form, formen av många veteplantor, avsedda att uppstå ur den källan, som är fröet.

Alla vet att denna källas öde är att varken bli råg eller havre, utan enbart att likställas med sin tidigare form, en enda veteplanta, som lämnat den, även om den till en viss grad förändras i kvalitet och kvantitet, för i den tidigare formen var den en enda veteplanta, och nu finns det tio plantor, men även i smak och utseende förblir vetets essentiella form oförändrad.

Sålunda finns här ett förehavande av orsak och verkan, tillskrivet källans eget attribut, som aldrig förändras. Alltså kommer råg aldrig att uppstå ur vete, som vi tidigare sagt, och detta kallas ”den andra orsaken”.

Den tredje orsaken: inre orsak och verkan

C) Detta är förehavandet av källans inre orsak och verkan, som förändras när den kommer i kontakt med de yttre krafterna i sin omgivning. Därmed finner vi att det ibland ur en veteplanta, som förmultnar i jorden, uppstår många plantor som ibland blir större och bättre än den ursprungliga plantan.

Därför måste här finnas ytterligare faktorer inblandade, som samarbetar och sluter an till den kraft som finns fördold i omgivningen, det vill säga ”källan”. Och på grund av det har tilläggen i kvalitet och kvantitet, som var frånvarande i vetets tidigare form, nu framträtt. De är mineralerna och materialet i jorden, regnet och solen. Alla verkar de på den genom att tillgodose av sina egna krafter och sluta an till kraften inom källan själv. Och genom förehavandet av orsak och verkan, har de framkallat mångfalden i kvalitet och kvantitet i den uppkomsten.

Vi måste förstå att denna tredje faktor sluter an till källans inre, då den kraft som döljs i källan kontrollerar dem. I slutändan hör alla dessa förändringar till vetet och inte till någon annan planta. Följaktligen definierar vi dem som interna faktorer. De skiljer sig emellertid från den andra faktorn, som är helt och hållet oföränderlig, medan den tredje faktorn förändras både till kvalitet och kvantitet.

Den fjärde orsaken: orsak och verkan genom främmande ting

Detta är ett förehavande av orsak och verkan från främmande ting som verkar på den utifrån. Med andra ord har de inget direkt samband med vetet, såsom mineraler, regn, eller solsken, utan är främmande för den, såsom närbelägna saker eller yttre händelser, såsom skyfall, vindar osv.

Och man ser att fyra faktorer kombineras under vetets hela uppväxt. Varje särskilt tillstånd som vetet utsätts för under den tiden betingas av de fyra faktorerna, och varje tillstånds kvalitet och kvantitet bestäms av dem. Och på samma sätt som vi har skildrat det i vetet, gäller det för varje uppkomst i världen, till och med för tankar och idéer.

Om vi till exempel föreställer oss ett begreppsligt tillstånd i en viss individ, så som ett tillstånd av att vara religiös eller ickereligiös, eller en ultraortodox eller inte så väldigt ortodox, eller mittemellan, kommer vi att förstå att det tillståndet bestäms i den människan av de fyra ovan nämnda faktorerna.

Ärftliga ägodelar

Skälet till den första orsaken är källan, som är dess ursprungliga materia. Människan skapas existens ur existens, vilket innebär ur sina förfäders medvetanden. Därför är det, i viss utsträckning, som att kopiera från bok till bok. Detta betyder att nästan allt innehåll som accepterades och uppnåddes i fäderna och förfäderna kopieras även här.

Men skillnaden är att de är i en abstrakt form, mycket likt det sådda vetet, som inte lämpar sig för sådd förrän det har ruttnad och ömsat sin tidigare form. Så är även fallet med den droppe sädesvätska från vilken människan föds: det finns inget utav dess förfäders form i den, bara en abstrakt kraft.

För de idéer som var begrepp i ens förfäder, har bara blivit tendenser i en själv, kallade ”instinkter” eller ”vanor”, utan att ens veta varför man gör som man gör. De är verkligen gömda krafter som man ärvt från sina förfäder, och på så vis ärver man inte bara materiella ägodelar från ens förfäder, utan även andliga innehav och alla begrepp våra fäder engagerade sig i kommer också till oss genom arv från generation till generation.

Och härifrån uppdagas de mångfaldiga tendenser vi finner i människor, som tendensen att tro eller kritisera, tendensen att bestämma sig för ett materiellt liv eller att bara intressera sig för idéer, att förakta ett liv utan ambitioner, att vara snål, eftergiven, oförskämd, eller blyg.

Alla dessa bilder som uppstår i människor är inte deras egendom, som de har förvärvat, utan bara arv som de ärvt från sina förfäder. Det är känt att det finns en speciell plats i hjärnan för dessa arv. Den kallas för ”medulla oblongata” (förlängda märgen), eller ”det undermedvetna”, och alla tendenser framträder där.

Men eftersom våra förfäders begrepp, som förvärvades genom deras upplevelser, bara har blivit tendenser i oss, anses de vara detsamma som det sådda vetet, som har tagit av sig sin tidigare form och förblivit bar, och som bara har potentiella krafter värda att ta emot nya former. I vår materia klär sig dessa tendenser i former av begrepp. Detta betraktas som den ursprungliga materien, och detta är den första faktorn, som kallas ”källa”. I den finns alla krafter i de unika tendenser man ärvt från förfäderna, vilka definieras som ”fädernearv”.

Kom ihåg att några av dessa tendenser kommer i en negativ form, vilket innebär motsatsen till de som fanns i förfäderna. Det var därför de sade: ”Allt som är dolt i faderns hjärta framträder öppet i sonen.”

Anledningen är att källan tar av sig sin tidigare form för att anta en ny form. Därför är den nära att förlora den form begreppen hade hos förfäderna, liksom vetet som ruttnar i marken förlorar formen som existerade i vetet. Hur som helst är den fortfarande beroende av de andra tre faktorerna.

Miljöns påverkan

Den andra orsaken är ett oföränderligt, direkt beteende av orsak och verkan, relaterat till källans egna attribut. Vilket innebär det vi har förklarat med vetet som ruttnar i marken, att miljön i vilken källan vilar, såsom jorden, mineraler, regn, luft, och solen påverkar sådden genom en lång kedja av orsak och verkan i en lång och gradvis process, tillstånd för tillstånd, tills det mognar.

Och källan återtar sin tidigare form, vetets form, men annorlunda i kvalitet och kvantitet. Generellt sett förblir de helt oförändrade; för inga spannmål eller havre kommer att växa från den. Men i sin särskilda aspekt förändras de i kvantitet, eftersom det från en stjälk uppstår ett dussin eller två dussin stjälkar, och i kvalitet eftersom de är bättre eller sämre än vetets tidigare form.

Det är samma sak här: människan, som en ”källa”, är placerad i en miljö, alltså i samhället. Och han påverkas med nödvändighet av det, liksom vetet i dess miljö, för källan är inte mer än en obearbetad form. Därför präglas han, genom den konstanta kontakten med miljön och samhället, av dem genom en kedja av fortlöpande tillstånd, det ena efter det andra, som orsak och verkan.

Då förändras tendenserna inkluderade i hans källa och antar formen av begrepp. Om man till exempel ärver en tendens till snålhet av sina förfäder, så bygger man, medan man växer, begrepp och idéer som bestämt avgör att det är bra för en att vara snål. På så vis kan man även ärva den negativa tendensen - att vara snål, även om ens far var generös, för frånvaro av något är precis lika ärftligt som förekomsten av något.

Eller, om man från sina förfäder ärver en tendens att vara öppen, bildar man idéer och drar slutsatsen att det är bra för en att vara öppen. Men var hittar man dessa meningar och skäl? Man tar allt det omedvetet från sin miljö, för de överför sina åsikter och tycken till en i form av en fortgående orsak och verkan.

Följaktligen betraktar människan dem som sitt eget innehav, som man förvärvat genom sin fria tanke. Men även här, liksom med vetet, finns det en oföränderlig del av källan, som är att de ärvda tendenserna till slut förblir som de var i förfäderna. Och detta kallas ”den andra faktorn”.

Vana blir till ens andra natur

Den tredje orsaken är ett beteende av orsak och verkan, som påverkar källan och förändrar den. Eftersom de ärvda tendenserna i människan på grund av miljön har blivit begrepp, så verkar de i samma riktningar som dessa begrepp anger. En människa med sparsam natur, till exempel, där tendensen till snålhet har blivit ett begrepp genom miljön, upplever sparsamhet genom någon förnuftig definition.

Låt oss anta att han med detta beteende skyddar sig själv från att behöva andra. Då har han förvärvat en vågskål för sparsamhet, och när den rädslan är frånvarande, kan han avstå från den. På så vis har han väsentligen förändrats till det bättre från tendensen han ärvt av sina förfäder. Och ibland klarar man att helt utrota en dålig tendens. Detta görs genom vana, som har förmågan att bli till en andra natur.

I det avseendet är människans styrka större än den hos en planta. För vete kan endast förändras i dess enskilda del, medan människan har förmågan att förändras genom miljöns orsak och verkan, även i de allmänna delarna, det vill säga, att fullständigt omvända en tendens och rycka loss den till dess motsats.

Yttre faktorer

Den fjärde orsaken är ett beteende av orsak och verkan som påverkar källan genom saker som är totalt främmande för den, och verkar på den från utsidan. Detta betyder att dessa saker inte är relaterade till källans tillväxtbeteende, eller påverkar den direkt, utan verkar snarare indirekt. Till exempel har penningfrågor, bördor, eller vindar, etc., deras egen fullständiga, långsamma, och gradvisa ordningsföljd av tillstånd genom ”orsak och verkan”, och ändrar människans begrepp, hur det än går.

Således har jag genom de fyra naturliga faktorerna visat att varje tanke och idé som uppstår i oss inte är mer än deras frukt. Och även om man skulle sitta och fundera över något hela dagen, är man inte kapabel att lägga till eller förändra vad dessa fyra faktorer ger en. Det enda man kan lägga till är i kvantitet: vare sig det handlar om ett stort intellekt eller ett litet. Men i kvaliteten kan man inte ändra något alls. Detta beror på att dessa är de som auktoritativt bestämmer idéns och slutsatsens natur och form, utan att fråga efter vår åsikt. På så vis är vi i dessa fyra faktorers händer, som lera i händerna på en krukmakare.

Fri vilja

Men när vi undersöker dessa fyra faktorer finner vi att fastän vår styrka inte är tillräcklig för att möta den första faktorn, ”källan”, har vi fortfarande förmågan och den fria viljan att skydda oss mot de andra tre faktorerna, genom vilka källan förändras i dess individuella delar, och ibland även i dess allmänna del, genom vana, som förser den med en andra natur.

Miljön som en faktor

Detta skydd betyder att vi alltid kan komplettera i fråga om valet av miljö, som är vännerna, böcker, lärare, och så vidare. Det är som en person som har ärvt några stjälkar vete av sin far. Av denna lilla mängd kan han få dussintals stjälkar att växa genom valet av miljö för hans ”källa”, vilket är bördig jord, med alla nödvändiga mineraler och råmaterial som i överflöd när vetet.

Vi har också frågan om främjandet av miljöns skick för att passa plantans behov och tillväxt, för de vise gör klokt i att välja de bästa förutsättningarna och finner välsignelse. Och dåren tar från allt som kommer i hans väg, och gör sådden till en förbannelse istället för en välsignelse.

Därför beror alla dess lovord och kraft på valet av miljön man sår vetet i. Men när det väl blivit sått på den utvalda platsen, är vetets fullständiga form bestämd enligt måttet som miljön är kapabel att förse det med.

Så är fallet med vårt ämne, för det är sant att begäret inte har någon frihet. Snarare är det manövrerat av ovanstående fyra faktorer. Och man blir driven att tänka och undersöka som de antyder, nekad all styrka att kritisera eller förändra, liksom vetet som såtts i dess miljö.

Det finns dock frihet för viljan att i början välja en sådan miljö, sådana böcker, och sådana vägledare som överför goda begrepp till en. Om man inte gör det, utan är villig att träda in i vilken miljö som helst och läsa vilken bok som än hamnar i ens händer, hamnar man med nödvändighet i en dålig miljö, eller kastar bort sin tid på värdelösa böcker som finns i överflöd och är lättare att hitta. Till följd av detta kommer man att tvingas in i osunda begrepp som får en att synda och fördöma. Man kommer förvisso att bestraffas, inte på grund av ens onda tankar eller gärningar, i vilka man inte har något val, utan för att man inte valde att vara i en god miljö, för i detta finns det definitivt ett val.

Därför är den som strävar efter att ständigt välja en bättre miljö värd lovord och belöning. Men här är det inte heller på grund av ens goda tankar och gärningar, som kommer till en utan ens val, utan på grund av ens ansträngningar att skaffa sig en god miljö, som framkallar dessa goda tankar och gärningar i en. Det är som Rabbi Yehoshua Ben Perachia sade: ”Gör dig en Rav, och köp dig en vän.”

Det nödvändiga i att välja en god miljö

Nu kan vi förstå Rabbi Yosi Ben Kismas ord (Avot 6), när han svarade en person som erbjöd honom att bo i sin stad och ge honom tusentals guldmynt för det: ”Även om du ger mig allt guld och silver och alla juveler i världen, så kommer jag bara att bo på en plats där det finns Tora.” Dessa ord verkar för sublima för vårt enkla sinne att förstå, för hur kunde han avstå från tusentals guldmynt för en sådan småsak som att bo på en plats där det inte finns några studenter i Tora, när han själv var en sådan stor vis man att han inte behövde lära sig något från någon? Det är verkligen ett mysterium.

Men som vi har sett är det en enkel sak, som bör uppmärksammas av var och en av oss. För även om var och en har ”sin egen källa”, så uppenbaras krafterna öppet endast genom miljön man befinner sig i. Detta är likt vetet som såtts i marken, vars krafter endast visar sig genom dess miljö, som är jorden, regnet, och solens ljus.

Därför antog Rabbi Yosi Ben Kisma korrekt att om han skulle lämna den goda miljön han hade valt och hamna i en skadlig miljö, i en stad där ingen Tora fanns, skulle inte bara hans tidigare begrepp äventyras, utan även alla andra krafter som var gömda i hans källa, som han ännu inte hade uppenbarat i handling, skulle förbli fördolda. Detta beror på att de inte skulle utsättas för den rätta miljön som skulle kunna aktivera dem.

Och som vi förklarat ovan är det bara i fråga om valet av miljö som människans välde över sig själv mäts, och för detta bör hon emotta antingen belöning eller bestraffning. Därför bör man inte förundras över att en vis såsom Rabbi Yosi Ben Kisma väljer det goda och nekar till det dåliga, eller att han inte frestas av materiella och fysiska saker, eftersom han där drar slutsatsen: ”När man dör, tar man inte med sig silver, guld eller juveler, utan bara Tora och goda gärningar.”

Och så varnade våra vise: ”Gör dig en Rav, och köp dig en vän.” Och det finns också valet av böcker, som vi har nämnt, för endast i detta blir man bannad eller lovordad – i ens val av miljö. Men när man väl valt miljön, är man i dess händer som lera i händerna på en krukmakare.

Medvetandets kontroll över kroppen

Efter att några externa samtida vise män begrundat ovanstående fråga och sett hur människans medvetande inte är mer än en frukt som växer ur livets händelser, drog de slutsatsen att medvetandet inte har någon kontroll över kroppen över huvud taget, utan att bara livets händelser, präglade i hjärnans nervbanor, kontrollerar och aktiverar människan. Och en människas medvetande är som en spegel, som reflekterar formerna framför den. Och fastän spegeln är bäraren av dessa former, kan den inte aktivera eller röra på formerna i den.

Sådant är medvetandet. Fastän livets händelser, i alla deras aspekter av orsak och verkan, ses och erkänns av medvetandet, är det icke desto mindre totalt oförmöget att kontrollera kroppen, att få den i rörelse, det vill säga att föra den närmre det goda eller avlägsna den från det dåliga. Detta beror på att det andliga och det fysiska är fullständigt fjärmade från varandra, och det finns inget förmedlande verktyg mellan dem som kan förmå det andliga medvetandet att aktivera och manövrera den fysiska kroppen, som har diskuterats utförligt.

Men där de är smarta, splittrar de. Människans föreställningsförmåga använder medvetandet precis som ett mikroskop tjänar ögat: utan mikroskopet skulle man inte se något skadligt, på grund av dess litenhet. Men när man väl sett det skadliga väsendet genom mikroskopet, avlägsnar man sig själv från den skadliga faktorn.

Därför är det mikroskopet som avlägsnar människan från skada, och inte sinnet, eftersom sinnet inte upptäckte den skadliga faktorn. Och till denna grad kontrollerar medvetandet till fullo människokroppen, för att avleda den från det dåliga och föra den närmre det goda. På alla platser där kroppens attribut misslyckas med att känna igen det välgörande eller det skadliga, behöver den alltså bara medvetandets kvickhet.

Vidare är det så, att eftersom man känner sitt medvetande, som är ett sant resultat av livets erfarenheter, kan man därför ta emot kunskap och förståelse från en pålitlig person och ta det som en lag, trots att ens livshändelser ännu inte har uppenbarat dessa begrepp för en. Det är som med en person som frågar doktorn om råd och lyder honom, trots att han inte förstår något med sitt eget medvetande. På så vis använder han andras sinnen lika mycket som han använder sitt eget.

Så som vi har klargjort ovan finns det två sätt på vilka Försynen försäkrar sig om att människan uppnår det goda, slutliga målet:

A. Lidandets väg.

B. Torans väg.

All klarhet i Torans väg härrör från det. För dessa klara begrepp som uppenbarades och erkändes efter en lång kedja händelser i profeternas och Guds mäns liv, kommer det en människa som till fullo använder dem och drar nytta av dem, som om dessa begrepp vore händelser i hans eget liv. På så vis ser vi att man förskonas från alla prövningar man måste erfara innan man kan utveckla denna klara medvetenhet av sig själv. Alltså sparar man både tid och lidande.

Det kan jämföras med en sjuk man som inte vill lyda doktorns instruktioner innan han själv förstår hur det rådet skulle bota honom, och därför börjar studera medicin. Han skulle kunna dö av sin sjukdom innan han lärt sig läkekonsten.

Sådan är lidandets väg vs. Torans väg. Den som inte tror på de begrepp Toran och profetiorna råder en att acceptera utan egen förståelse, måste komma fram till dessa begrepp själv, genom att följa kedjan av orsak och verkan från livets händelser. Dessa är erfarenheter som i hög grad påskyndar och kan utveckla erkännandet av ondskan i en, som vi har sett utan ens val, utan istället på grund av ens ansträngningar att skaffa en god miljö, som leder till dessa tankar och handlingar.

Individens frihet

Nu har vi kommit fram till en ingående och precis förståelse av individens frihet. Men det relaterar bara till den första faktorn, ”källan”, som är den första substansen i varje människa, vilket innebär alla särdrag vi ärver från våra förfäder och genom vilka vi skiljer oss åt.

Detta beror på att även om tusentals människor delar samma miljö på ett sätt så att de övriga tre faktorerna påverkar dem alla lika mycket, kommer man ändå inte att finna två människor som delar samma attribut. Det beror på att var och en av dem har sin egen unika källa. Det är som med vetets källa: trots att det förändras en hel del av de tre övriga faktorerna, bevarar det ändå den preliminära formen av vete och kommer aldrig ta på sig en annan arts form.

Föregångarnas allmänna form förloras aldrig

Så varje ”källa” som tagit av sig föregångarens preliminära form och antagit en ny form till följd av de tre faktorerna som tillfogades den, och som förändrar den markant, bevarar ändå föregångarens allmänna form, och kommer aldrig anta formen av en annan människa lik honom, precis som havre aldrig kommer att likna vete.

Detta är så för att varje källa i sig själv är en lång följd av generationer bestående av flera hundra generationer, och källan innefattar alla deras begrepp. Men de uppenbaras inte i den på samma sätt som de uppenbarades hos förfäderna, det vill saga, i form av idéer, utan bara som abstrakta former. Därför existerar de i en i form av abstrakta krafter som kallas ”tendenser” och ”instinkter”, utan att man vet deras skäl eller varför man gör som man gör. Därför kan det aldrig finnas två människor med samma attribut.

Vi bör känna till att detta är individens enda sanna egenskap som inte får skadas eller förändras. Detta beror på att målet med alla dessa tendenser, som innefattas i källan, är att materialiseras och anta formen av begrepp när den individen växer och förvärvar ett eget medvetande, till följd av evolutionslagen, som kontrollerar denna kedja och skyndar på den framåt, som det förklaras i artikeln Freden. Vi lär oss även att var och en av tendenserna nödvändigtvis kommer att bli till sublima och gränslöst viktiga begrepp.

Därför är det så, att den som utrotar en tendens hos en individ och rycker upp den, förorsakar en förlust av detta sublima och underbara begrepp, som skulle framträda vid slutet av kedjan, för hela världen, för denna tendens kommer aldrig mer att framträda i någon annan kropp. Följaktligen måste vi förstå att när en viss tendens antar formen av ett begrepp, kan den inte längre urskiljas som god eller dålig. Detta beror på att sådana urskiljanden endast kan kännas igen när de ännu är tendenser eller omogna begrepp, och de blir inte på något sätt upptäckta när de antar formen av riktiga begrepp.

Av det ovanstående lär vi oss vilken förskräckligt orättvis skada de nationer vållar som påtvingar minoriteter sitt välde, och berövar dem deras frihet utan att tillåta dem att leva sina liv med de tendenser de ärvt från sina förfäder. De anses vara inte mindre än mördare.

Och även de som inte tror på religion eller ändamålsenlig vägledning kan förstå det nödvändiga i att bevara individens frihet genom att betrakta naturens system. För vi kan se hur alla nationer som någonsin fallit, genom generationerna, endast gjort det på grund av deras förtryck av minoriteter och individer, som därför i sin tur gjort uppror mot dem och störtat dem. Därför är det klart för alla att fred inte kan existera i världen om vi inte tar individens frihet i beaktande. Utan den, är freden inte hållbar och förfall kommer att råda.

Således har vi nu klart definierat individens essens med största precision, efter slutsatsen om allt han tar från det allmänna. Men nu möter vi en fråga: ”Var finns till slut individen själv?” Allt vi sagt hittills gällande individen uppfattas endast som individens egenskap, som ärvts från förfäderna. Men var är individen själv, arvtagaren och bäraren av denna egenskap, som kräver att vi skyddar hans egenskap?

Efter allt som hittills sagts måste vi ännu finna platsen för ”jaget” i människan, som står framför oss som en oberoende enhet. Och varför behöver jag den första faktorn, som är en lång kedja av tusentals människor, den ena efter den andra, från generation till generation, med vilken vi framkallar bilden av individen som en arvtagare? Och varför behöver jag de andra tre faktorerna, som är de tusentals människorna, som står den ena bredvid den andra i samma generation? Slutligen är individen inte mer än en offentlig maskin, för alltid redo att tjäna allmänheten som det passar den. Vilket innebär att han blivit underordnad två sorters allmänhet:

A. Ur den första faktorns perspektiv har han underordnats en stor allmänhet från tidigare generationer, stående den ena efter den andra.

B. Ur de tre övriga faktorernas perspektiv har han underordnats sin samtida allmänhet.

Detta är verkligen en universell fråga. Av denna anledning motsätter sig många ovanstående naturliga metod, trots att de ingående känner till dess giltighet. I stället väljer de metafysiska metoder, eller dualism, eller transcendentalism, för att för sig själva skildra något slags andligt objekt och hur det sitter inuti kroppen, i människans själ. Och det är denna själ som lär sig och manövrerar kroppen, och det är människans essens, hans ”jag”.

Och kanske kan dessa tolkningar lätta sinnet, men problemet är att de inte har någon vetenskaplig lösning på hur ett andligt objekt kan ha kontakt med fysiska atomer för att förmå dem till någon slags rörelse. All deras visdom och fördjupande har inte hjälpt dem att finna en bro på vilken de kan komma över denna vida och djupa spricka som sprider sig mellan den andliga enheten och den fysiska atomen. Därför har vetenskapen inte tjänat någonting alls på alla dessa metafysiska metoder.

Viljan att ta emot – existens ur frånvaro

För att här röra oss ett steg framåt på ett vetenskapligt sätt, behöver vi bara kabbalans visdom. Detta beror på att alla vetenskaper i världen är inkluderade i kabbalans visdom. Gällande andliga ljus och kärl lär vi oss att den ursprungliga innovationen, ur Skapelsens perspektiv, som Han skapat existens ur frånvaro, gäller endast en aspekt, som definieras som ”viljan att ta emot”. Allt annat i hela Skapelsen är inte innovationer över huvud taget; de är inte existens ur frånvaro, utan existens ur existens. Detta innebär att de sträcker ut sig direkt från Hans essens, liksom ljuset strålar ut från solen. Inte heller där finns det något nytt, eftersom det som finns i solens innersta sträcker sig utåt.

Men viljan att ta emot är helt ny. Det innebär att det innan skapelsen inte existerade något sådant i verkligheten, eftersom Han inte har någon aspekt av begäret att ta emot, eftersom Han förekommer allt, så från vem skulle Han ta emot?

Av det skälet är denna vilja att ta emot, som Han extraherade som existens ur frånvaro, en fullständig nyhet. Men allt annat anses inte vara en innovation som skulle kunna kallas ”skapelsen”. Härav kommer att alla kärl och kroppar, både från andliga världar och från fysiska världar, anses vara andlig eller materiell substans, vilkas natur är viljan att ta emot.

Vidare behöver man fastställa att vi skiljer på två krafter i denna kraft som kallas ”viljan att ta emot”:

A. Den attraherande kraften

B. Den avvisande kraften

Anledningen är att varje kropp eller kärl, definierad av viljan att ta emot, är begränsad, vilket betyder i kvaliteten den kommer att ta emot och i kvantiteten den kommer att ta emot. Därför verkar all kvantitet och kvalitet som är utanför dess gränser vara emot dess natur; därför avvisar den dem. Så denna ”vilja att ta emot” är tvungen att även bli en avvisande kraft, trots att den anses vara en attraherande kraft.

En lag för alla världar

Trots att kabbalans visdom inte nämner något om vår materiella värld finns det ändå bara en lag för alla världar (som det står skrivet i artikeln Essensen av kabbalans visdom, i delen ”Lagen om rot och gren”). Så alla materiella enheter i vår värld, det vill säga allting inom detta utrymme, vare sig det gäller stilla, vegetativt, levande, ett andligt objekt eller ett materiellt objekt, om vi vill urskilja den unika ”jag”-aspekten i var och en av dem, hur de skiljer sig åt från varandra, även i den minsta av partiklar, innebär det inte mer än ett ”begär att ta emot”. Detta är hela dess speciella form, ur den skapade skapelsens perspektiv, som begränsar den i kvantitet och kvalitet. Till följd av detta finns det en attraherande kraft och en avvisande kraft i den.

Men allt annat som existerar i den förutom dessa två krafter anses vara välgörenhet från Hans essens. Denna välgörenhet är lika för alla varelser, och den erbjuder ingen innovation, gällande skapelsen, eftersom den sträcker sig existens ur existens.

Det är även så att den inte kan tillskrivas någon viss enhet, utan bara till saker som är gemensamma för alla delar av skapelsen, små eller stora. Var och en av dem tar emot från denna välgörenhet enligt deras vilja att ta emot, och denna begränsning definierar varje individ och enhet.

Således har jag uppenbarligen – ur ett rent vetenskapligt perspektiv – bevisat ”jaget” (egot) i varje individ med en vetenskaplig, fullständigt kritiksäker metod, till och med enligt de fanatiska, automatiska materialisternas system. Från och med nu har vi inget behov av dessa bristfälliga metoder som är färgade av metafysik.

Och det gör naturligtvis ingen skillnad om denna kraft, som är viljan att ta emot, är ett resultat och en frukt av materialet som producerade den genom kemi, eller om materialet är ett resultat och en frukt av denna kraft. Detta beror på att vi vet att huvudsaken är att endast denna kraft, som är inpräglad i varje varelse och atom av ”viljan att ta emot”, inom dess gränser, är enheten där den separeras och urskiljs från dess miljö. Och detta gäller både för en enskild atom och för en grupp atomer, som kallas för ”en kropp”.

Alla andra aspekter där det finns ett överskott av denna kraft är inte på något sätt relaterade till den partikeln eller den gruppen av partiklar beträffande sig själva, utan bara med hänsyn till helheten, som är välgörenheten som sträcker sig till dem från Skaparen, som är gemensam för alla delar av skapelsen, utan skillnad mellan specifika skapade kroppar.

Nu bör vi förstå frågan om individuell frihet, enligt definitionen av den första faktorn, som vi kallade ”källan”, där alla tidigare generationer, som är den aktuella individens förfäder, har inpräglat deras natur. Som vi har klargjort är betydelsen av ordet ”individ” inget mer än gränserna för viljan att ta emot, inpräglade i dess grupps molekyler.

Således ser vi att alla tendenser han har ärvt från sina förfäder verkligen inte är något mer än gränser för hans vilja att ta emot, antingen relaterade till den attraherande kraften i honom, eller till den avvisande kraften i honom, vilka framträder inför oss som en tendens till snålhet eller generositet, en tendens att beblanda sig med andra eller dra sig undan sällskap, och så vidare.          

På grund av detta är de verkligen hans ”jag” (ego), som kämpar för sin existens. Därför betraktas det som att vi skär av ett riktigt organ från hans essens om vi utrotar så lite som en tendens från den individen. Och det betraktas även som en genuin förlust för hela skapelsen, för det finns ingen annan som har denna tendens, och det kommer heller aldrig finnas dess like i hela världen.

Efter att vi ingående har förklarat individens skäliga rätt enligt naturens lagar, låt oss rikta in oss på hur praktiskt det är, utan att kompromettera teorin om etik och statsmannakonst. Och vad viktigast är: hur denna rätt tillämpas av vår heliga Tora.

Att ta efter kollektivet

Våra skrifter säger: ”Ta efter kollektivet.” Det betyder att när det finns en tvist mellan kollektivet och en individ, är vi tvungna att bestämma enligt kollektivets vilja. På så vis ser vi att kollektivet har rätt att beröva individens frihet.

Men vi möts av en annan fråga här, allvarligare än den första. Det verkar som om denna lag regredierar mänskligheten i stället för att främja den. Detta beror på att den största delen av mänskligheten är outvecklad, och de välutvecklade är alltid i minoritet, och om man alltid bestämmer enligt kollektivets vilja, som är de outvecklade och de vårdslösa, så kommer de visas och välutvecklades åsikter och önskemål aldrig bli hörda eller tagna i beaktande. Därför lämnar man mänsklighetens öde till regression, för den kommer inte att kunna ta ett enda steg framåt.

Men som det förklaras i artikeln Freden, i delen ”Det nödvändiga i att vara försiktig med naturens lagar”, är vi tvungna att beakta alla lagar som berör samhällets uppehälle, eftersom vi är beordrade av Försynen att leva ett socialt liv. Och om vi är vårdslösa kommer naturen att ta ut sin hämnd på oss, vare sig vi förstår skälen till lagarna eller ej.

Och vi kan se att det inte finns något annat arrangemang med vilket vi kan leva i samhället, förutom att följa lagen ”att ta efter kollektivet”, som skapar ordning på varenda tvist eller trångmål i samhället. Därför är denna lag det enda instrument som förser samhället med hållbarhet. Av detta skäl anses den vara en av Försynens naturliga mitzvot (budord), och vi måste acceptera den och bevara den noggrant, oberoende av vår förståelse för den.

Detta är som med Torans övriga mitzvot: de är alla naturens lagar och Hans Försyn, som kommer ner till oss från Ovan. Och jag har redan beskrivit (Essensen av kabbalans visdom, ”Lagen om rot och gren”) hur all envishet vi upptäcker i naturens beteende i denna värld bara finns för att den är utvidgad och tagen från lagar och beteenden i Övre, andliga världar.

Nu kan vi förstå att Torans mitzvot inte är mer än lagar och beteenden i Högre världar, som är rötterna till hela naturens beteenden i den här världen. Torans lagar överensstämmer alltid med naturens lagar i den här världen som två droppar i en damm. Således har vi bevisat att lagen ”att ta efter kollektivet” är Försynens och naturens lag.

Torans och lidandets väg

Ändå är frågan om regression, som uppstod ur den här lagen, ännu inte avgjord med dessa ord. Detta är verkligen vårt intresse – att finna sätt att ställa detta till rätta. Men Försynen i sig förlorar inte på det, för den har omhöljt mänskligheten på två sätt – ”Torans väg” och ”Lidandets väg” – på ett sätt som garanterar mänsklighetens kontinuerliga utveckling och framåtskridande mot målet utan förbehåll (Freden, ”Allt är i förvar”). Att följa denna lag är verkligen ett naturligt, nödvändigt åtagande.

Vi måste vidare fråga: saker är motiverade när det rör frågor mellan människor. Då kan vi acceptera lagen ”att ta efter kollektivet”, under Försynens tvång, som instruerar oss att alltid se efter vännernas välbefinnande och lycka. Men Toran tvingar oss att följa lagen ”att ta efter kollektivet” även i dispyter mellan människan och Gud, även om dessa frågor verkar totalt orelaterade till samhällets existens.

Därför kvarstår frågan: hur kan vi rättfärdiga denna lag, som tvingar oss att acceptera majoritetens åsikter, som är outvecklad, och avvisa och annullera de utvecklades åsikt, som alltid är i minoritet?

Men som vi har visat (Religionens essens och syfte, ”Medveten utveckling och omedveten utveckling”) skänktes Tora och mitzvot endast för att rena Israel, för att utveckla medvetandet om och erkännandet av ondskan i oss, som är inpräglad i oss sedan födseln, och som vanligtvis definieras som egenkärlek, och för att uppnå det rena goda, definierat som ”kärleken till andra”, som är den enda vägen till kärleken till Gud.

Följaktligen anses reglerna mellan människan och Gud vara verktyg som lösgör människan från egenkärleken, som är skadlig för samhället. Det är därför uppenbart att ämnena för dispyt gällande mitzvot mellan människan och Gud relaterar till problemet med samhällets hållbarhet. På så vis hamnar de också inom ramen för ”att ta efter kollektivet”.

Nu kan vi förstå det särskiljande beteendet mellan Halacha (judisk lag) och Haggada (legender). Detta är för att bara i Halachot (plural för Halacha) gäller lagen ”individuell och kollektiv, Halacha (lag) som kollektivet”. Det är inte så i Haggada, eftersom frågor kring Haggada står högre än frågor som gäller samhällets existens, för de talar just om människors beteende i frågor kring människan och Gud, i samma del där samhällets existens och fysiska lycka inte har någon betydelse.

Därför finns det ingen motivering för det kollektiva att upphäva individens åsikt och ”varje man gjorde vad som var rätt i hans egna ögon”. Men när det gäller Halachot handlar det om efterlevandet av Torans mitzvot, som alla hamnar under samhällets tillsyn eftersom det inte kan finnas någon ordning, förutom med lagen ”ta efter kollektivet”.

För det sociala livet: lagen ”ta efter kollektivet”

Nu har vi till fullo förstått meningen som gäller individens frihet. Det finns verkligen en fråga här: ”Varifrån tog kollektivet rätten att beröva individen friheten och neka honom det mest värdefulla i livet, frihet?” Till synes finns det inte mer än brutal kraft här.

Men som vi tydligt förklarat ovan är det en naturlig lag och Försynens påbud. Och eftersom Försynen tvingar oss att föra ett socialt liv, faller det sig naturligt att varje människa är förpliktigad att säkerställa samhällets existens och välbefinnande. Och det kan inte existera utom genom att införa uppförandet ”att ta efter kollektivet” och ignorera individens åsikt.

Så vi ser bevisligen att detta är ursprunget till varje rätt och rättfärdigande som kollektivet har för att beröva individens frihet mot hans vilja, och placera honom under dess myndighet. Därför är det underförstått att när det gäller alla dessa frågor som inte gäller existensen av samhällets materiella liv, finns det inget motiv för kollektivet att stjäla och utnyttja individens frihet på något sätt. Men om de gör det betraktas de som rövare och tjuvar som föredrar brutal makt framför rätt och rättvisa i världen, eftersom förpliktelsen att följa kollektivets vilja här inte gäller för individen.

I det andliga livet: ”ta efter individen”

Det visar sig att beträffande det andliga livet finns det ingen naturlig förpliktelse för individen att foga sig efter samhället på något sätt. Tvärtom gäller här en naturlig lag för kollektivet att underkasta sig individen. Och det klargörs i artikeln Freden att det finns två sätt på vilka Försynen har omhöljt och omringat oss för att föra oss till målet:

A. En väg av lidande, som utvecklar oss på detta sätt omedvetet.

B. Torans och visdomens väg, som medvetet utvecklar oss på detta sätt utan ångest eller tvång.

Och eftersom den mer utvecklade i generationen med säkerhet är individen, följer att när allmänheten vill lätta på den svåra våndan, och anta medveten och frivillig utveckling, som är Torans väg, har de inget val utom att underkuva sig själva och deras fysiska frihet till individens ordning, och lyda de order och utvägar som han erbjuder dem.

Således ser vi att när det gäller andliga frågor är kollektivets auktoritet omkullvält och lagen om ”att ta efter individen” gäller, det vill säga, den utvecklade individen. För det är lätt att se att de utvecklade och utbildade i varje samhälle alltid är en liten minoritet. Av detta följer att samhällets framgång och andliga välbefinnande är tappat och förseglat i händerna på minoriteten.

Därför är kollektivet förpliktigat att noggrant skydda de få och deras åsikter, så att de inte försvinner från världen. Detta är för att de med säkerhet måste veta, i fullständigt förtroende, att ju sannare och mer utvecklade åsikterna är så är de aldrig i händerna på kollektivet när det gäller auktoritet, utan snarare i händerna på de svagaste, det vill säga, i händerna på den obestämbara minoriteten. Detta beror på att all visdom och allting som är värdefullt kommer till vår värld i små kvantiteter. Därför är vi noga med att bevara alla individers åsikter, på grund av kollektivets oförmåga att skilja på rätt och fel bland dem.

Kritik leder till framgång; brist på kritik framkallar förfall

Vi måste vidare tillägga att verkligheten visar extrema motsatser inför våra ögon mellan fysiska ting och begreppen och idéerna gällande ämnet ovan. Vad gäller social enhet, vilken kan bli källan till mycket glädje och framgång, så gäller det speciellt mellan kroppar och materiella ting i människor, och separationen mellan dem är källan till varje elände och motgång.

Men med begrepp och idéer är det en verklig motsats: enhet och brist på kritik anses vara källan till varje misslyckande och hinder i framgången och didaktisk fertilisation. Detta är så för att dragandet av de rätta slutsatserna beror på mängden oskiljaktigheter och separation mellan dem. Ju mer motsägelse det finns mellan åsikter och ju mer kritik det finns, desto mer ökar kunskapen och visdomen och frågorna blir mer lämpade för utforskning och förtydligande.

Degenereringen och intelligensens misslyckande härrör endast från bristen på kritik och meningsskiljaktigheter. Därför är det uppenbart att hela basen för fysisk framgång är måttet på samhällets enhet, och basen för intelligensens och kunskapens framgång är separation och meningsskiljaktigheter.

Det visar sig att när mänskligheten nått sitt mål gällande materiell framgång, genom att föra dem till en grad av ”fullständig kärlek till andra, kommer alla kroppar i världen att enas i en enskild kropp och ett enda hjärta, som det står skrivet i artikeln Freden. Först då kommer all lycka avsedd för mänskligheten att uppenbaras i all sin ära.

Men i motsats till detta måste vi vara vaksamma så vi inte för människors åsikter så nära att kritik och meningsskiljaktigheter måste avslutas av de vise och lärda, för kroppens kärlek för naturligt med sig närhet i åsikter. Och om kritik och meningsskiljaktigheter skulle försvinna, skulle även all framgång i begrepp och idéer upphöra och kunskapens källa i världen skulle torka ut.

Detta är beviset för förpliktelsen att vara försiktig med individens frihet gällande begrepp och idéer. För hela utvecklingen av visdomen och kunskapen är baserad på denna individens frihet. Därför är vi varnade att bevara den väldigt noggrant, varje form i oss som vi kallar för individuell, det vill säga, den speciella kraften hos en enda människa, vanligtvis kallad ”viljan att ta emot”.

Förfädernas arv

Alla detaljer i bilderna denna vilja att ta emot innefattar, som vi definierat som ”källan” eller den första orsaken, vars mening inkluderar alla tendenser och vanor nedärvda från förfäderna, som vi föreställer oss som en lång kedja av tusentals människor som en gång levt, och som står den ena ovanför den andra, var och en av dem är en viktig droppe av sina förfäder, och denna droppe för till en människas ”medulla oblongata” (den förlängda märgen) alla förfädernas andliga innehav. Därför har människan framför oss, i sitt undermedvetna, alla tusentals andliga arv från alla individer representerade i den kedjan, vilka är hans förfäder.

Så, precis som ansiktet hos varje person skiljer sig åt, skiljer sig deras åsikter. Det finns inte två människor på jorden vars åsikter är identiska, eftersom varje person har ett stort och sublimt arv från sina förfäder, av vilket de andra inte har en tillstymmelse.

Därför betraktas alla dessa innehav som individens egendom, och samhället är varsamt med att bevara dess smak och anda så att det inte försvinner i dess miljö. Varje individ bör istället underhålla sitt arvs integritet. Då kommer motsägelsen och motsatsen mellan dem att förbli för alltid, för att för evigt säkra kritik och visdomens framsteg, vilket är mänsklighetens fördel och dess sanna eviga begär.

Och efter att vi kommit fram till ett visst mått av erkännande av människans själviskhet, som vi har bestämt som en kraft och en ”vilja att ta emot”, som är den essentiella kärnan i varelsen, har vi även grundligt lärt oss, från alla håll, om kroppens ursprungliga egenskap, som vi definierat som “förfädernas arv”. Detta gäller alla potentiella tendenser och kvaliteter som har hamnat i ens ”källa” genom arv, vilket är en människas ursprungliga substans, det vill säga, förfädernas ursprungliga sädesvätska. Nu ska vi klargöra de två aspekterna i viljan att ta emot:

Två aspekter: A) Potentiell, B) Faktiskt befintlig

Först måste vi förstå att fastän denna själviskhet som vi definierat som ”viljan att ta emot” är människans själva essens, kan den inte existera i verkligheten ens för en sekund. För det vi kallar ”potentiell”, alltså innan den framträder från potentiell till befintlig, existerar endast i våra tankar, vilket betyder att endast tanken kan bestämma den.

Men det kan faktiskt inte finnas någon riktig kraft i världen som sover och är inaktiv. Detta beror på att kraften endast existerar i verkligheten medan den är uppenbarad i handling. Av samma skäl kan vi inte säga om ett litet barn att det är väldigt starkt när det inte kan lyfta ens en liten vikt, men man kan säga att man ser att det barnet kommer att bli väldigt starkt när det växt upp.

Men vi säger faktiskt att den styrka vi finner i människan som vuxen var närvarande i hans organ och kropp även som spädbarn, men den styrkan hade legat fördold. Det är sant att vi i våra sinnen skulle kunna bestämma (kraften som är förutbestämd att manifesteras), eftersom sinnet hävdar det. Men i ett litet barns kropp finns verkligen ingen styrka alls, då ingen styrka manifesteras i barnets handlingar.

Så är det med aptiten. Denna kraft kommer inte att framträda i en människas kropp i den nuvarande verkligheten, när organen inte kan äta, alltså när man är mätt. Men även när man är mätt existerar aptitens kraft, men den är dold i människans kropp. Efter en tid, när maten smält, kommer den tillbaka och manifesteras från potentiell till befintlig.

Men en sådan mening, om att bestämma en potentiell kraft som inte har uppenbarats i den faktiska verkligheten, tillhör de sätt på vilka tanken förnimmer. Men den existerar inte i verkligheten, eftersom när man är mätt, känner man klart och tydligt att aptitens kraft är borta, och om man letar efter den kommer man inte att finna den.

Det visar sig att vi inte kan demonstrera en potential som ett subjekt som existerar i och för sig själv, utan bara som ett predikat. Därför är det så att när en kraft uppstår i verkligheten manifesteras den kraften i handlingen.

Vi finner då två saker här i den förnimmande processen: ett subjekt och ett predikat, det vill säga potentiell och befintlig, såsom aptitens kraft, som är subjektet, och bilden av maträtten, som är predikatet och handlingen. I verkligheten kommer de dock som en. Det kommer aldrig att inträffa att aptitens kraft uppstår i en person utan att föreställa sig maträtten han vill äta. Därför är dessa två halvor av samma sak. Aptitens kraft måste klädas i den bilden. Vi ser därför att subjektet och predikatet framträder samtidigt, och försvinner samtidigt.

Nu förstår vi att viljan att ta emot, som vi presenterat som själviskhet, inte betyder att den existerar så i en person, som en längtande kraft som önskar ta emot i form av ett passivt predikat. Snarare berör detta subjektet, som klär i bilden av det ätbara objektet, och vars handlande framträder i form av saken som äts, och i vilken den klär. Vi kallar det för handling, ”begär”, alltså aptitens kraft, uppenbarad i föreställningsförmågans handling.

Och så är det med vårt tema – den allmänna viljan att ta emot, som är människans essens. Den framträder och existerar bara genom att klä sig i former av objekt som är troliga att komma tas emot. För då existerar den som subjekt, och inte på något annat sätt. Vi kallar det för en handling, ”liv”, vilket betyder människans uppehälle, vilket betyder att kraften av viljan att ta emot klär och handlar inom det begärda objektet. Och måttet av uppenbarelse i den handlingen är måttet på hans liv, som vi har förklarat i handlingen vi kallar ”begär”.

Från det ovanstående kan vi tydligt förstå versen: ”Och Herren Gud skapade människan av jorden på marken, och andades in livets anda genom näsborrarna; och människan blev en levande (Chaya) själ (Nefesh)” (1 Mos 2:7) Här finner vi två skapelser:

A. Människan själv

B. Den levande själen själv

Och versen säger att i början skapades människan av jord från marken, en samling molekyler i vilka människans essens finns, vilket betyder hans vilja att ta emot. Den kraften, viljan att ta emot, är närvarande i varje element i verkligheten, som vi förklarat ovan. Även alla fyra typer: stilla, vegetativa, levande och talande uppstod ur den. Beträffande detta har människan inget övertag över någon del av skapelsen, och detta är innebörden av versen ”jord på marken”.

Men vi har redan sett att den här kraften, kallad ”viljan att ta emot”, inte kan existera utan att klä och handla i ett begärt objekt, och denna handling kallas ”liv”. Följaktligen finner vi att innan människan kommit till de mänskliga formerna för mottagande av njutning, som skiljer sig från dem hos andra djur, anses han ännu vara en livlös, död person. Detta är så för att hans vilja att ta emot inte har någon plats i vilken den kan klä sig och manifestera sin handling, som är manifestationerna av liv.

Detta är innebörden av versen: ”och andades in livets anda genom hans näsborrar”, vilket är den allmänna formen av mottagande passande för människor. Ordet nishmat (andetag) kommer från ordet samin (placerar) marken för honom, som är som ”värde”. Och ursprunget till ordet ”andetag” förstås från versen (Job 33:4): ”Guds ande har gjort mig, och den Allsmäktiges andetag har givit mig liv”, och se MALBIMs kommentar där. Ordet ”själ” (neshama) har samma syntaxstruktur som orden ”saknas” (nifkad), ”anklagad” (neesham), och ”anklagad” (neeshama - feminin form för neesham).

Och meningen med orden ”och andades in genom näsborrarna” är att Han förlänar en själ till ens inre och en uppskattning av livet, som är summan av de former som är värdiga för mottagande i ens vilja att ta emot. Då har denna kraft, viljan att ta emot innesluten i ens molekyler, funnit en plats i vilken den kan klä sig och handla, alltså i de former av emottagande som man fått från Skaparen. Och denna handling kallas ”liv”, som vi har förklarat ovan.

Och versen slutar, ”och människan blev en levande själ”. Det betyder att eftersom viljan att ta emot har börjat handla enligt måtten av dessa former av mottagande, manifesterades livet omedelbart i den och den blev ”en levande själ”. Men innan uppnåendet av dessa former av mottagande, även om kraften av viljan att ta emot inpräglats i en, ses den ännu som en livlös kropp, eftersom den inte har någon plats där den kan framträda och manifesteras i handling.

Som vi har sett ovan, även om människans essens endast är viljan att ta emot, så är den ännu tagen som hälften av ett helt, eftersom den måste klä sig i en verklighet som kommer i dess väg. Av detta skäl är den och bilden av innehav den visar bokstavligen en, för annars skulle den inte kunna existera ens ett ögonblick.

När maskinen kroppen befinner sig på sin höjdpunkt, det vill säga i medelåldern, står ens ”ego” upprätt i all den höjd inpräglad i en sedan födseln. På grund av det känner man inom sig ett stort och kraftfullt mått av viljan att ta emot. Med andra ord längtar man efter välstånd och ära, och allt som kommer i ens väg. Detta är så på grund av perfektionen i människans ego, som attraherar former av strukturer och begrepp, vilka den klär sig i och genom dem upprätthåller sig själv.

Men när halva ens liv har gått förbi, börjar dagarna av dalande, som genom deras innehåll är ens döende dagar. Detta är så för att man inte dör på en gång, precis som man inte fick sitt liv på en gång. Utan ens ljus, som är ens ego, försvagas och dör bit för bit, och tillsammans med det dör bilderna av innehaven man vill ta emot.

Man börjar avstå från många innehav man drömt om i sin ungdom, och man börjar gradvis avsäga sig stora ägodelar, enligt sin försvagning över åren. Slutligen, under ens verkligt äldre dagar, när dödens skugga svävar över hela ens väsen, finner en människa sig i ”tider utan lockelse”, eftersom ens vilja att ta emot, ens ego, har vissnat. Bara en liten gnista av den kvarstår, gömd för ögat, från att klä sig i någon ägodel. Därför finns det ingen lockelse eller hopp under dessa dagar för någon bild av mottagande.

Således har vi bevisat att viljan att ta emot, tillsammans med bilden av objektet man förväntar ta emot, är en och samma sak. Deras manifestation är lika, deras storlek är lika, och likaså deras livslängd.

Men det finns en betydlig skillnad här i form av undfallande vid tiden för dalandet i livet. Detta undfallande är inte ett resultat av mättnad, som en person som avböjer mat när han är mätt, utan ett resultat av förtvivlan. Med andra ord, när egot börjar dö under de dalande dagarna, känner det sin egen svaghet och dödens annalkande. Därför släpper man taget och ger upp drömmarna och hoppet från ungdomen.

Lägg noga märke till skillnaden mellan detta och undfallandet på grund av mättnad, som inte framkallar sorg och inte kan kallas ”partiell död”, utan är som en arbetare som gjort klart sitt jobb. Att avstå av förtvivlan är verkligen fullt av smärta och sorg, och kan därför kallas ”partiell död”.

Frihet från dödsängeln

Nu, efter allt vi lärt oss, finner vi ett sätt att riktigt förstå våra vises ord när de sade: ”Harut (inristat) på stenarna, uttala det inte harut (inristat), utan snarare herut (frihet), för de har befriats från dödsängeln.”

Det har förklarats i artiklarna Matan Torah och Arvut att de innan givandet av Toran hade antagit avträdandet från all privat egendom upp till den grad som uttrycks i orden ”ett konungadöme av präster”, och syftet med hela Skapelsen – att hålla fast vid Honom i formlikhet med Honom: eftersom han ger och inte tar emot, kommer de också att ge och inte ta emot. Detta är den sista graden av dvekut (vidhäftning), uttryckt i orden ”helig nation”, som det står skrivet i slutet av artikeln Arvut.

Jag har redan fått er att inse att människans essens, alltså ens själviskhet, definierad som viljan att ta emot, bara är en halv sak, och bara kan existera när den är klädd i någon bild av innehav, eller hopp om innehav. För endast då är vår materia fullständig och kan kallas ”människans essens”.

Således, när Israels barn belönades med fullständig dvekut vid det heliga tillfället tömdes deras mottagande kärl helt på alla världsliga ägodelar och de höll fast vid Honom i formlikhet. Det innebar att de inte hade några begär efter egna ägodelar, utan bara till den grad de kunde skänka glädje, så att deras Skapare skulle glädjas åt dem.

Och eftersom deras vilja att ta emot hade klätt sig i en bild av det objektet, hade den klätt sig i den och förbundit sig med dem i fullständig enhet. Därför frigjordes de sannerligen från dödsängeln, för döden är nödvändigtvis en frånvaro och förnekandet av ett visst objekts existens. Men bara när det finns en gnista som vill existera för dess egen njutnings skull, är det möjligt att säga att den gnistan inte existerar, för den är frånvarande och har dött.

Men om det inte finns någon sådan gnista i människan, utan alla gnistor av hans essens klär sig i givande av belåtenhet till Skaparen, då är den varken frånvarande eller död. För även om kroppen annulleras, är den endast annullerad beträffande självtillfredsställelse, i vilken viljan att ta emot är klädd, och den kan bara existera däri.

Men när man uppnår syftet med skapelsen och Skaparen tar emot njutning från en, eftersom Hans vilja är gjord, blir människans essens, som klär sig i Hans glädje, belönad med fullständig evighet, som Honom. Då har man belönats med frihet från dödsängeln. Detta är innebörden i orden i Midrash (Midrash Rabba, Shmot, 41, punkt 7): Frihet från dödsängeln. Och i Mishna (Avot 6): ”Harut (inristat) i stenarna; uttala det inte harut (inristat), utan snarare herut (frihet), för inga är fria, såvida de inte engagerar sig i studiet av Toran.”