Det är känt att ingenting uppträder i sin sanna form, utan endast genom motsatsen, “som ljuset framför mörkret”. Detta innebär att allting pekar mot något annat, och genom motsatsen av någonting kan existensen av dess motsats förnimmas.

Det är därför omöjligt att uppnå något i fullständig klarhet om dess motsvarighet inte står att finna. Till exempel: Det är omöjligt att bestämma sig för och säga att någonting är bra om dess motsats saknas, alltså något som kan anses vara dåligt. Detsamma gäller bitterhet och sötma, kärlek och hat, hunger och mättnad, törst och släckt törst, fasthållande och separation. Det visar sig vara omöjligt att komma att älska fasthållande innan man uppnår hatet för separation.

För att bli belönad graden av att hata separation måste man först veta vad separation är, det vill säga vad man är separerad ifrån, och då kan man säga att man vill korrigera separationen. Med andra ord bör man undersöka från vem och vad man är separerad. Därefter kan man försöka rätta till och ansluta sig till det man har separerats från. Om man exempelvis förstår att man kommer att vinna på att förenas med Honom, då kan man anta och veta vad man förlorar på att förbli separerad.

Vinst och förlust mäts i enlighet med njutningen och lidandet. Man håller sig ifrån det som orsakar en lidande, och hatar det. Avståndets mått beror på måttet av lidande, eftersom det ligger i människans natur att fly från lidande. Det ena är på så sätt beroende av det andra, det vill säga att alltefter lidandets storlek anstränger man sig och utför allehanda gärningar för att hålla sig ifrån det. Med andra ord framkallar plågorna hat för det som orsakar plågorna, och i den utsträckningen håller man sig långt borta från det.

Här följer att man bör veta vad likhet i form är för att veta vad man måste göra för att åstadkomma fasthållande, vilket kallas ”likhet i form”. Genom det kan man komma att förstå vad olikhet i form och separation är.

Det är känt från böcker och författare att Skaparen är välvillig. Det betyder att Hans vägledning ter sig som välvilja för de lägre, och det är vad vi måste tro.

Därför, när man undersöker hur världen ter sig, och börjar undersöka sig själv eller andra, hur de lider under Hans Försyn istället för att glädjas, vilket passar Hans namn – Välvilja – då är det svårt för en att säga att Hans Försyn är välvillig och skänker rikedom.

Vi måste dock veta att i det tillståndet, när man inte kan säga att Skaparen endast skänker gott, betraktas man som ogudaktig eftersom lidandet får en att fördöma sin Skapare. Bara när man ser att Skaparen skänker en njutning rättfärdigar man Skaparen. Det är som våra visa sade, ”Vem är rättfärdig? Den som rättfärdigar sin Skapare”, det vill säga den som säger att Skaparen leder världen på ett rättfärdigt sätt. 

Alltså, när man lider flyttar man sig längre från Skaparen, eftersom man naturligtvis känner hat för den som plågar en. Därför blir man nu, när man skulle ha älskat Skaparen, motsatsen, man har nämligen kommit att hata Skaparen.

Vad bör man då härmed göra för att kunna älska Skaparen? För det ändamålet har vi beviljats botemedlet i att åta oss Tora och mitzvot, för Ljuset däri omformar. Där finns Ljus, som låter en känna allvaret i tillståndet av separation. Och långsamt, allteftersom människan avser att skaffa sig Ljuset av Tora, skapas hatet för separationen i henne. Hon börjar känna vad som är orsaken till att hon och hennes själ är separerade och avlägsna från Skaparen.

Därför måste man tro att Hans vägledning är välvillig, men eftersom man är försjunken i egenkärlek medför det att man har olikhet i form, eftersom det finns en korrigering som kallas "med avsikten att ge", vilket kallas ”ekvivalens i form”. Endast på detta vis kan vi ta emot glädjen och njutningen. Oförmågan att ta emot glädjen och njutningen som Skaparen vill skänka väcker hat för separationen i mottagaren, och då kan man inse den stora fördelen med ekvivalens i form och man börjar längta efter fasthållande.

Som följd pekar varje form på en annan form. Alla de nedstigningar där man känner att man har kommit till separation är därför ett tillfälle att urskilja mellan någonting och dess motsats. Med andra ord bör man lära sig förstå fördelen med uppstigningarna genom nedstigningarna. Annars skulle man inte kunna uppskatta vikten av att föras närmare från Ovan och de uppstigningar man tilldelas. Man skulle vara oförmögen att hämta den vikt man kunde ha hämtat därifrån, liksom när man får mat utan att någonsin ha känt hunger.

Det visar sig att nedstigningarna, vilka är tider av separation, frambringar vikten av fasthållande i uppstigningarna, medan uppstigningarna får en att hata de nedstigningar som separationen orsakar en. Med andra ord kan man inte fastställa hur dåliga nedstigningarna är, då man talar illa om Försynen, och inte ens känner vem man baktalar, så att man kan veta att man kommer få ångra en sådan synd. Detta kallas att ”baktala Skaparen”.

Därför följer att just när man har båda formerna kan man urskilja avståndet mellan den ena och den andra, “som ljuset framför mörkret”. Endast då kan man uppskatta och betrakta detta med fasthållande, genom vilket man kan uppnå glädjen och njutningen i Skapelsens Tanke, vilket är “Hans begär att gynna Sina skapelser”. Allting som visar sig framför våra ögon är bara det Skaparen vill att vi ska uppnå så som vi gör, eftersom dessa är sätt på vilka man uppnår det fullständiga målet.

Ändå är det inte så lätt att skaffa fasthållande vid Skaparen. Det kräver stor möda och ansträngning att uppnå förnimmelsen och känslan av glädje och njutning. Innan det måste man rättfärdiga Försynen, tro över förnuftet att Skaparen förhåller sig med godhet mot skapelserna, och säga ”de hava ögon och se icke”.

Våra visa sade ”Habackuk kom och tillskrev dem till en”, som det står skrivet ”den rättfärdige skall leva genom sin tro”. Det betyder att man inte behöver ta hand om detaljer, utan koncentrera sig på en enda punkt, en regel, vilken är tro på Skaparen. Detta är vad man bör be för, alltså att Skaparen ska hjälpa en att bli kapabel till framgång i form av tro över förnuftet. Det finns kraft i tron: genom den, kommer man till hat av separationen.

Vi ser att det finns en stor skillnad mellan tro, seende och vetande. Någonting som kan ses och vetas, om intellektet nödvändiggör att det är bra att göra detta och beslutar sig för det en gång, då är det beslutet tillräckligt beträffande det man har beslutat sig för. Med andra ord utför man handlingen i den form man beslutat sig för. Anledningen till detta är att intellektet gör en sällskap i varenda handling för att se till att inte bryta mot det som intellektet sagt till en, och låter en förstå till hundra procent, i den utsträckning intellektet förde en till det beslut man fattade.

Men detta med att tro är en fråga om potentiellt samtycke. Med andra ord, man övermannar intellektet och säger att det i sanning är värt mödan att arbeta så som tron kräver att man arbetar över förnuftet. Därför är tro över förnuftet endast användbart under själva handlingen, när man tror. Endast då är man villig att anstränga sig över förnuftet i arbetet.

När man istället överger tron ens för ett ögonblick, det vill säga när tron försvagas under en kort stund, upphör man genast med Tora och arbetet. Det hjälper en inte att man för en liten stund sedan tog på sig bördan av tro över förnuftet.

När man dock i sitt intellekt varseblir att detta är dåligt för en, att det är något som sätter ens liv på spel, behöver man inga upprepade förklaringar och resonemang om varför detta är farligt. Utan efter att man en gång till fullo i sitt intellekt insett att man bör utöva dessa ting, om vilket intellektet uttryckligen talar om för en vad som är dåligt och vad som är bra, följer man därför det beslutet.

Vi ser skillnaden som finns mellan det som intellektet kräver och det som bara tron kräver, och vad anledningen är till att när något baseras på tro måste vi ständigt komma ihåg trons form, annars faller man från sin grad ner i ett tillstånd av ogudaktighet. Dessa tillstånd kan utspelas även under en enda dag; man kan falla från sin grad många gånger under en dag därför att det är omöjligt att tron över förnuftet inte upphör ens för ett ögonblick under loppet av en dag.

Vi måste veta att anledningen till att man glömmer tron bottnar i det faktum att tro över förnuft och intellekt strider mot alla kroppens begär. Eftersom kroppens begär kommer från den natur som präglats i oss, vilken kallas ”viljan att ta emot”, vare sig i medvetandet/tanken eller i hjärtat, och därför drar kroppen oss alltid mot vår natur. Endast när man hänger sig fast vid tro har man makten att ta sig ur de kroppsliga begären till tro över förnuftet, vilket betyder mot kroppens förnuft.

Därför, innan man förvärvar kärlen för skänkande, vilka kallas fasthållande, kan tron inte finnas inom en som en fast grund. När tron inte skiner för en ser man att man befinner sig i det lägsta möjliga tillståndet, och allt detta kommer till en på grund av olikhet i form, vilket är viljan att ta emot för sin egen skull. Denna separation orsakar alla plågor för en, fördärvar alla byggnadsverk och all möda man lagt ner i arbetet.

Man ser att man i samma ögonblick som man förlorar tron befinner sig i ett värre tillstånd än när man påbörjade arbetet med att vandra på vägen mot givande. På så vis skaffar man sig hat för separationen, eftersom man omedelbart börjar uppleva plågor inom sig själv, och hela världen. Det blir svårt för en att rättfärdiga Hans Försyn över skapelserna, att betrakta den som välvillig, och då känner man att hela världen mörknat inför en, och man har ingenting från vilket man kan få glädje.

Och därför skaffar man sig, varje gång man börjar korrigera sitt felaktiga förtal mot Försynen, hatet för separationen. Och genom hatet man känner under separationen börjar man älska fasthållande. Med andra ord, i samma utsträckning som man lider under separationen, förs man närmare fasthållande vid Skaparen. Likaledes, i samma utsträckning som man känner mörkret som dåligt kan man komma att känna att fasthållande är en bra sak. Då vet man hur man ska värdesätta det när man tar emot ett visst mått av fasthållande, för tillfället, och vet då hur man uppskattar det.

Nu kan vi se hur all världens plågor blott är en förberedelse inför de verkliga plågorna. Det är dessa plågor människan måste nå, annars kommer hon aldrig kunna uppnå någonting andligt, eftersom det inte finns något Ljus utan ett kärl. Dessa plågor, de verkliga plågorna, kallas ”fördömande av Försynen och förtal”. Detta är vad man ber för, att inte baktala Försynen, och det är dessa plågor som Skaparen godtar. Detta är innebörden av ordspråket att Skaparen hör varje muns bön.

Anledningen till att Skaparen besvarar dessa plågor är att man då inte ber om hjälp för sina egna kärl för mottagande, eftersom vi kan säga att om Skaparen uppfyller alla ens önskningar, skulle detta avlägsna en från Skaparen på grund av den olikhet i form man då skulle få. Istället är fallet det motsatta: man ber om tro, så att Skaparen ska skänka en styrkan att övervinna och belönas med ekvivalens i form, ty man ser att när man inte har en bestående tro, det vill säga när tron inte skiner för en, kommer tankar som får en att tvivla på Försynen.

Detta för en i sin tur till ett tillstånd som kallas ”ondska”, i vilket man fördömer sin Skapare. Det visar sig att allt lidande man känner kommer på grund av att man talar illa om Försynen. Det visar sig att det som gör en illa är att där man skulle ha prisat Skaparen, och säga ”Välsignad vare Han som skapat oss till Sin ära”, vilket betyder att skapelserna visar aktning för Skaparen, ser man istället hur världens uppträdande inte passar Hans Namn, eftersom alla klagar och kräver att först borde det vara öppen Försyn, att Skaparen leder världen med välvilja. Eftersom den inte är öppen, säger de att denna Försyn inte förhärligar Honom, och det gör en sorgsen.

Av de plågor man känner drivs man på så vis till förtal. Därför, när man ber Skaparen att skänka trons kraft till en och belöna en med välvilja, är det inte därför att man vill ta emot det goda för att glädja sig själv. Istället gör man det för att man inte ska baktala; det är detta som plågar en. För sin egen skull, vill man över förnuftet tro att Skaparen leder världen med välvilja, och man vill att ens tro ska sätta sig i förnimmelserna, som om den var inom förnuftet.

Därför, när man utövar Tora och mitzvot vill man sträcka ut Guds Ljus, inte för sin egennyttas skull, utan för att man inte kan stå ut med att inte ha förmågan att rättfärdiga Hans Försyn, vilken är välvillig. Det smärtar en att man vanhelgar Guds Namn, vilket är Välvilja, och att ens kropp påstår något annat.

Detta är allt som plågar en, eftersom genom att vara i ett tillstånd av separation, kan man inte rättfärdiga Hans vägledning. Detta betraktas som att hata tillståndet av separation. Och när man genomgår detta lidande, hör Skaparen ens bön, för en närmare Honom, och man belönas med fasthållande. Orsaken till detta är att smärtorna man känner på grund av separationen berättigar en att belönas med fasthållande, och då sägs det “som ljuset framför mörkret”.

Detta är innebörden av ”Och vid allt detta är det en förmån för ett land”. Land är skapelsen; med ”vid allt detta” menas att med förmånen, det vill säga när vi ser skillnaden mellan tillståndet av separation och tillståndet av fasthållande, genom det beviljas vi fasthållande vid allt, eftersom Skaparen kallas ”roten till alla ting”.