Hakdama le sefer ha Zohar

1) I denna introduktion vill jag klargöra saker som är till synes enkla. Alla har försökt utreda dessa saker, och mycket bläck har spillts i försök att klargöra dem. Vi har dock än idag inte nått en konkret och tillräcklig kunskap om dem. Frågorna lyder:

Vad är vår essens?

Vad är vår roll i verklighetens långa kedja, i vilken vi endast är små länkar?

När vi granskar oss själva, finner vi att vi är så korrumperade och så låga som det är möjligt. Och när vi granskar operatören som har gjort oss, manas vi att komma till den högsta graden, för det finns ingen så berömvärd som Han. För det är nödvändigt att bara fulländade handlingar stammar från en fulländad operatör.

Vårt medvetande gör det nödvändigt att Han är i det yttersta välvillig, utan jämförelse. Hur kunde han då skapa så många varelser som lider och plågas genom hela sina liv? Är det inte den godas väg att göra gott, eller att åtminstone inte göra någon skada?

Hur är det möjligt att det oändliga, som varken har början eller slut, skapar finita, dödliga, och med fel besuttna varelser?

2) För att klara upp allt detta behöver vi ställa oss några inledande frågor. Och inte, Gud förbjude, där det är förbjudet, i Skaparens essens, om vilken vi inte har någon som helst tanke eller perception, och därför inte har någon tanke eller yttrande om Honom, utan där frågan är en mitzva (budord/god gärning), frågan om Hans gärningar. Det är som Toran kommenderar oss: ”Känn du din faders Gud och tjäna Honom”, och som det sägs i Dikten om förening, ”Genom dina handlingar känner vi dig”.

Fråga nr. 1: Hur kan vi framför oss se en ny skapelse, något nytt som inte är inkluderat i Honom innan Han skapar den, när det är uppenbart för varje iakttagare att det inte finns något som inte är inkluderat i Honom? Det sunda förnuftet föreskriver det, för hur kan man ge det man inte har?

Fråga nr. 2: Om du säger att Han, från aspekten av Hans allsmäktighet, verkligen kan skapa existens ur frånvaro, något nytt som inte finns i Honom, då uppstår frågan - vad är den verkligheten, som kan fastslås som något som inte har någon plats i Honom alls, utan som är helt ny?

Fråga nr. 3: Detta behandlar vad kabbalisterna sagt, att ens själ är en del av Gud Ovan, på ett sådant sätt att det inte finns någon skillnad mellan Honom och själen, att han är ”helheten” och själen är en ”del”. Och de jämförde det med ett stenblock uthugget ur ett berg. Det finns ingen skillnad mellan stenblocket och berget, förutom att Han är det ”hela” och att stenblocket är en ”del”. Vi måste därför fråga: det är en sak att ett stenblock uthugget ur berget är separerat från det med en yxa tillverkad för det ändamålet, skapandes separation av ”delen” från ”helheten”. Men hur kan man se detta hos Honom, att han separerar en del av sin essens tills den lämnar Hans essens och blir separerad från Honom, det vill säga en själ, till den punkt då den bara kan uppfattas som en del av Hans Essens?

3) Fråga nr. 4: Då sitra achras (andra sidans) och klipots (skalens) triumfvagn är så långt borta, i andra änden av Hans Helighet, till en sådan avlägsenhet att den är ouppfattbar, hur kan den vara utvunnen ur och vara gjord av Helighet, ännu mindre att Hans Helighet underhåller den?

Frågeställning nr. 5: Frågan om de dödas återuppståndelse: Eftersom kroppen är så föraktlig, är den genast vid födseln dömd att förgås och begravas. Dessutom talar Zohar om för oss att innan kroppen helt ruttnar, kan själen inte stiga till sin plats i Edens lustgård, medan det fortfarande finns rester av den. Varför måste den då återvända och återuppstå från de döda? Kan inte Skaparen ge glädje åt själarna utan den?

Ännu mer förvirrande är det som våra visa sade, att de dödas öde är att stiga med sina fel, så att de inte misstas för någon annan, och att Han efter det ska bota deras fel. Vi måste förstå varför Gud skulle bry sig om att de inte ska misstas för någon annan, att Han för den sakens skull återskapar deras fel och sen måste bota dem.

Frågeställning nr. 6: Angående vad våra visa sade, att människan är verklighetens centrum, att de Övre världarna och denna kroppsliga värld och allt i dem skapades endast för henne (Zohar, Tazria, 40), och förpliktigade människan att tro att världen hade skapats för henne (Sanhedrin 37). Det är till synes svårt att förstå att Skaparen för denna obetydliga människa, vars värde inte är mer än ett halmstrå med hänsyn till alla de Övre världarna, vars höjd och sublimitet är omätbar, besvärat sig med att skapa allt detta åt henne. Och dessutom, varför skulle människan behöva allt det?

4) För att förstå dessa frågor och frågeställningar, är den enda taktiken att undersöka handlingens slut, det vill säga, skapelsens syfte. För inget kan förstås mitt i en process, utan bara i dess slut. Och det är uppenbart att det inte finns någon handling utan ett syfte, för bara den sinnesrubbade kan handla utan syfte.

Jag vet att det finns de som kastar bördan av Tora och mitzvot (plural för mitzva) över axeln, som säger att Skaparen har skapat hela verkligheten, och sedan lämnat den ensam, att det på grund av skapelsernas värdelöshet inte är passande för den upphöjda Skaparen att vakta över deras småsinta förehavanden. Sant är att de talat utan kunskap, för det är omöjligt att kommentera vår låghet och tomhet innan vi bestämmer att vi har skapat oss själva med alla våra korrumperade och vämjeliga egenskaper.

Men medan vi fastslår att Skaparen, som är ytterst fulländad, är Den som skapade och utformade våra kroppar, med alla deras beundransvärda och föraktliga attribut, så kan det säkerligen aldrig uppstå en ofulländad handling under den perfekte arbetarens hand, eftersom varje handling vittnar om sin utförare. Och vad har ett dåligt plagg gjort för fel, om en dålig skräddare har gjort det?

Vi finner sådana saker i Masechet Taanit, 20: En historia om Rabbi Elazar som träffade på en mycket ful man. Han sade till honom: ”Så ful denne man är.” Mannen svarade: ”Gå och säg det till hantverkaren som tillverkat mig, ‘Så fult detta instrument är som du skapat’.” Det är därför de som hävdar att det på grund av vår låghet och tomhet inte är passande för Honom att vaka över oss och att Han därför lämnat oss inte gör något annat än att visa på sin egen okunskap

Försök att föreställa dig att du skulle träffa en person som skapar varelser bara för att de ska lida och plågas hela sina liv så som vi gör, och inte bara det, han kastar dem över axeln ovillig att ens se efter dem och hjälpa dem en aning. Hur föraktlig och låg du skulle anse honom vara! Kan något sådant tänkas om Honom?

5) Därför påbjuder det sunda förnuftet vad vi uppfattar som motsatsen till det som tillsynes finns på ytan, och fastslår att vi verkligen är nobla och värdiga varelser, av omätlig vikt, verkligen värdiga Arbetaren som har gjort oss. För varje fel du önskar uppfatta i våra kroppar, bakom alla ursäkter du ger från dig själv, faller enbart på Skaparen, som skapade oss och naturen inom oss, för det är uppenbart att Han skapade oss och inte vi.

Man känner också allt som stammar från den onda naturen och attributen Han har skapat i oss. Det är så som vi har sagt att vi måste beakta slutet av handlingen, då kommer vi kunna förstå allting. Det är som man brukar säga, ”Visa inte en dåre ett halvgjort arbete”.

6) Våra visa har redan sagt att Skaparen skapade världen för inget annat skäl än att skänka glädje till sina skapelser. Och det är här vi måste placera våra medvetanden och alla våra tankar, för detta är i slutändan syftet med handlingen som skapade världen. Och vi måste ha i åtanke att eftersom skapelsetanken var att ge till sina skapelser, måste han i själarna skapa ett stort mått av begär att ta emot det som Han hade att ge dem. För måttet av varje njutande och glädje beror på måttet av viljan att ta emot i det. Ju större vilja att ta emot, desto större njutande, och ju mindre vilja, desto mindre njutande av mottagandet.

Därför beordrar Skapelsetanken nödvändigtvis skapelsen att äga en omåttlig vilja att ta mot i själarna, för att passa den oändliga njutning som Hans Allsmäktighet avsåg att ge själarna. För det stora behaget och det stora begäret att ta emot går hand i hand.

7) När vi lärt oss det, kommer vi till full förståelse av den andra frågeställningen, i fullständig klarhet. För vi har lärt oss vad verkligheten är, som tydligt kan fastställas, som inte är en del av Hans essens, till den grad att vi kan säga att det är en ny skapelse, existens ur frånvaro. Och nu vet vi säkert att Skapelsetanken, att skänka glädje till sina skapelser, nödvändigtvis skapade ett mått av viljan att från Honom ta emot allt det goda och all behaglighet som Han hade planerat åt dem, att viljan att ta emot uppenbarligen inte var inkluderad i Hans essens innan Han hade skapat den i själarna, för från vem kunde han ta emot? Det följer att Han hade skapat något nytt, som inte finns i Honom.

Och ändå förstår vi att det enligt Skapelsetanken inte fanns något behov av att skapa något annat än viljan att ta emot. Det är så eftersom den nya skapelsen är tillräcklig för Honom att fylla hela skapelsetanken, som Han tänkte ge åt oss. Men all fyllnad i skapelsetanken, alla förmåner som Han hade planerat att erlägga oss, stammar direkt från Hans essens, och Han har ingen anledning att återskapa dem, eftersom de redan har utvunnits, existens ur existens, åt den stora viljan att ta emot i själarna. Därför ser vi här att all materia i den frambringade skapelsen, från början till slut, endast är ”viljan att ta emot”.

8) Nu kan vi förstå kabbalisternas ord i deras tredje frågeställning. Vi undrade hur det var möjligt att säga om själarna att de var en del av Gud Ovan, likt en sten uthuggen ur ett berg, att det inte finns någon skillnad mellan dem förutom att den ena är en ”del” och den andra är en ”helhet”. Och vi undrade: det är en sak att säga att stenen som är uthuggen ur berget blir separerad av en yxa avsedd för ändamålet, men hur kan du säga samma sak om Hans essens? Och vad separerade själarna från Hans essens och uteslöt dem från Skaparen, för att bli skapelser?

Från detta ovan, kan vi tydligt förstå att så som yxan hugger och delar ett fysiskt objekt i två, delar olikheten i form det andliga i två. Till exempel säger man när två personer älskar varandra att de är anslutna till varandra som en kropp. Och när de hatar varandra, då säger man att de är så långt ifrån varandra som öst från väst. Men här finns inte frågan om närhet eller avlägsenhet i rum. Snarare antyder detta likhet i form: när de är lika i form, och båda älskar det den andre älskar och hatar det den andre hatar, då älskar de varandra och är anslutna till varandra.

Och om det finns någon olikhet i form mellan dem, och en av dem tycker om något som den andra hatar, då blir de, i den mån de är olika i form, avlägsna och hatfulla mot varandra. Och om de till exempel är motsatta i form, och allt som en tycker om, hatar den andre, och allting som den andre hatar tycks om av den förste, då är de dömda att vara så avlägsna som öst från väst, det vill säga från en ände till den andra.

9) Vi finner att formolikheten i andligheten fungerar som en yxa som separerar i den kroppsliga världen, och distansen mellan dem är proportionell till motsatsen i form. Från detta lär vi oss, eftersom viljan att ta emot Hans behag har inpräntats i själarna, och vi har visat att denna form är frånvarande i Skaparen, för från vem skulle han ta emot, att olikheten i form fått själarna att separera från Hans essens, som yxan som hugger ut en sten från berget. Och på grund av den olikheten i form separerades själarna från Skaparen och blev skapelser. Dock, allt själarna får av Hans Ljus utgår från Hans essens, existens ur existens.

Det visar sig därför att med hänsyn till Hans Ljus, som de tar emot i deras kli (kärl), som är viljan att ta emot, finns det ingen som helst skillnad mellan dem och Hans essens. Detta beror på att de tar emot det som existens ur existens, direkt från Hans essens. Och den enda skillnaden mellan själarna och Hans essens är att själarna är en del av Hans essens.

Detta betyder att den mängd Ljus de tar emot i sitt kli, som är viljan att ta emot, redan är separerad från Skaparen, eftersom det är grundat på olikheten i form i viljan att ta emot. Och denna olikhet i form gjorde den en del genom vilken de separerades från ”helheten” och blev en ”del”. Den enda skillnaden mellan dem är därför att en är en ”helhet” och den andra är en ”del”, som en sten som är uthuggen ur ett berg. Och begrunda detta noggrant, för det är omöjligt att ytterligare klargöra något så upphöjt.

10) Nu kan vi börja förstå den fjärde frågeställningen: hur är det möjligt att orenhetens och klipots triumfvagn skulle uppstå ur Hans Helighet, då det är i andra änden av Hans Helighet? Och vidare, hur kan det vara så att Han stödjer och upprätthåller den? Det är uppenbart att vi först måste förstå betydelsen av orenhetens och klipots existens.

Vi bör känna till att denna stora vilja att ta emot, som vi fastställt var själva essensen av själarna vid skapelsen – tack vare vilken de är redo att ta mot hela fyllnaden i skapelsetanken – inte behåller den formen inom själarna. Om den hade gjort det hade de varit tvungna att för alltid förbli separerade från Honom, eftersom olikheten i form i dem skulle separera dem från Honom.

Och för att reparera den separation som täcker själarnas kli skapade Han alla världar och delade in dem i två system, som i versen: ”Gud har gjort dem den ena mot den andra”, vilka är de fyra rena världarna ABYA, och motsatt dem de fyra orena världarna ABYA. Och han inpräntade begäret att ge i det rena systemet ABYA, tog bort viljan att ta emot för sig själva från dem, och placerade den i de orena världarnas system ABYA. På grund av det separerades de från Skaparen och från alla de heliga världarna.

Av den anledningen kallas klipot ”döda”, som i versen: ”de dödas offer” (Psaltaren 106:28). Och beträffande syndaren som följer dem, som våra visa sade, ”Syndarna, i sina liv, kallas ‘döda’”, eftersom viljan att ta emot som är inpräntad i dem i motsatthet i form till Hans Helighet separerar dem från Livens Liv, och de är avlägsna från Honom den ena änden från den andra. Det är så eftersom Han inte har något intresse av att ta emot, bara av att ge, medan klipot inte vill ha något av givande, utan bara ta emot för sig själva, för sitt eget behag, och det finns ingen större motsatthet än det. Och ni vet redan att andlig avlägsenhet börjar med lite olikhet i form och slutar i motsatthet i form, vilket är det största avståndet i den sista graden.

11) Och världarna droppade ner i denna kroppsliga världs verklighet, till ett ställe där det finns en kropp och en själ och en tid för korruption och en tid för korrektion. Ty kroppen, som är viljan att ta emot för sig själv, utgår från sin rot i skapelsetanken, genom systemen av de orena världarna, som det står skrivet, ”och en vildåsnas föl föds till människa” (Job 11:12). Och man blir kvar under det systemets auktoritet under de första tretton åren, som är korruptionens tid.

Och genom att ägna sig åt mitzvot från tretton års ålder och framåt, för att ge belåtenhet åt sin Skapare, börjar man rena viljan att ta emot för sig själv, som är inpräntad i en, och sakta omvandla den till att vara i avsikt att ge. Därigenom frambringar man en helig själ från dess rot i skapelsetanken. Och den passerar genom de rena världarnas system och kläds i kroppen. Detta är tiden för korrektion.

Och så ackumulerar man grader av helighet från skapelsetanken i ein sof (oändlighet), tills de hjälper en att vända viljan att ta emot för sig själv i en, till att vara helt i formen av mottagande med avsikt att bringa belåtenhet till sin Skapare, och inte alls för sig själv. Därigenom erhåller man likvärdighet i form med sin Skapare, eftersom mottagande med avsikt att ge anses vara rent givande.

I Masechet Kidushin står det skrivet att avseende en viktig man ger hon och han säger – genom det är du välsignad. För när hans mottagande är med avsikt att glädja henne, givaren, döms det vara absolut givande. Därför köper man komplett vidhäftande vid Honom, för andligt vidhäftande är inget annat än likvärdighet i form, som våra visa sade, ”Hur är det möjligt att ansluta sig till Honom? Snarare, anslut dig till Hans egenskaper”. Och därigenom blir man värdig att ta emot all fröjd och välmening och allt välbehag i Skapelsetanken

12) Så har vi tydligt förklarat korrektionen av viljan att ta emot, inpräntad i själarna genom Skapelsetanken. För Skaparen har för dem förberett två system, det ena motsatt det andra, genom vilka själarna passerar och delas in i två aspekter, kropp och själ, som kläds i varandra.

Och genom Tora och mitzvot vänder de slutligen formen av viljan att ta emot till att ta formen av viljan att ge. Då kan de ta emot allt gott i skapelsetanken. De belönas dessutom med en solid sammanslutning med Honom, eftersom de genom arbetet i Tora och mitzvot har blivit belönade med likvärdighet i form med sin Skapare. Detta anses vara korrektionens slut.

Och då, eftersom det inte längre kommer att finnas ett behov av den onda sitra achra, kommer den att elimineras från jorden och döden skall upphöra för evigt. Och allt arbete i Tora och mitzvot som gavs världen under de sex tusen åren av världens existens, och åt varje person under hennes sjuttio år i livet, finns för att bringa dem till korrektionens slut – den ovan nämnda likvärdigheten i form.

Frågan om formeringen och framförandet av systemet i klipot och orenhet från Hans Helighet har nu också noggrant klarlagts: det var tvunget att ske för att därigenom upprätta skapandet av kropparna, som då kunde korrigeras genom Tora och mitzvot. Och om våra kroppar, med sina fördärvade viljor att ta emot, inte vore utsträckta genom det orena systemet, hade vi aldrig kunna korrigera dem, för man kan inte korrigera det som inte finns i en.

 

13) Förvisso måste vi förstå hur viljan att ta emot för sig själv, som är så ofullkomlig och fördärvad, kunde utgå från, och vara i skapelsetanken i ein sof, vars enhet är bortom ord och bortom beskrivning? Saken är den, att genom själva tanken att skapa själarna, fullbordade Hans tanke allt, för Han behöver inte en handling, som vi gör. Genast uppstod alla själar och världar vilkas öde var att skapas, fyllda med den fröjd och behag och den välvilja Han hade planerat för dem, i det slutliga fulländandet som var avsett för själarna att mottaga vid korrektionens slut, efter att viljan att ta emot i själarna blivit helt korrigerad och omvandlats till rent givande, i fullkomlig likvärdighet i form med Härröraren.

Det är så eftersom det förflutna, nutiden och framtiden i Hans Evighet är som ett. Framtiden är som nutiden och det finns ingen tid i Honom. Därför fanns det aldrig något sådant som en fördärvad vilja att ta emot i dess separerade tillstånd i ein sof.

Tvärtom framträdde den likvärdigheten i form, vars öde är att uppenbaras i slutet av korrektionen, omedelbart i det oändliga. Och våra visa sade om det: ”Innan världen skapades fanns det Han är Ett och hans Namn Ett”, för den separerade formen i viljan att ta emot hade inte uppenbarats i själarnas verklighet som framträdde i skapelsetanken. Snarare var de anslutna till Honom i likvärdighet i form enligt ”Han är Ett och Hans Namn Ett”.

14) Därmed finner vi att det i stort finns tre tillstånd i själen:

Det första tillståndet är deras närvaro i ein sof, i Skapelsetanken, där de redan har den framtida formen av slutet av korrektionen.

Det andra tillståndet är deras närvaro i de 6 000 åren, som av de två systemen ovan delades in i en kropp och en själ. De gavs arbetet i Tora och mitzvot, för att invertera deras vilja att ta emot och göra den till en vilja att ge belåtenhet till sin Skapare, och inte alls till sig själva.

Under tiden för det tillståndet kommer ingen korrektion till kropparna, bara till själarna. Detta betyder att de måste eliminera varje form av självmottagande, som anses vara kroppen, och bli kvar med endast ett begär att ge, som är formen av begär i själarna. Inte ens de rättfärdigas själar kommer att kunna glädjas i Edens lustgård efter deras bortgång, utan bara efter att deras kroppar har ruttnat i jorden.

Det tredje tillståndet är slutet av själarnas korrektion, efter de dödas återuppståndelse. Då kommer den fullkomliga korrektionen även att nå kropparna, för då kommer de att förvandla mottagande för sig själva, som är kroppens form, till att ta formen av rent givande. Och de kommer att bli värdiga att för sig själva ta emot all fröjd och njutning och allt behag i skapelsetanken.

Och med allt detta kommer de att uppnå starkt vidhäftande genom kraften av deras likvärdighet i form med sin Skapare, eftersom de inte kommer att ta emot allt på grund av sin vilja att ta emot, utan på grund av sitt begär att ge belåtenhet åt sin Skapare, eftersom Han får nöje när de tar emot från Honom. Och för att fatta mig kort kommer jag från och med nu kalla dessa tre tillstånd ”första tillståndet”, ”andra tillståndet” och ”tredje tillståndet”. Och du bör komma ihåg allt som förklaras här i varje tillstånd.

15) När du undersöker de tre tillstånden ovan kommer du finna att det ena helt och hållet nödvändiggör det andra, på så sätt att om det ena skulle annulleras, så skulle de andra också annulleras.

Om, till exempel, det tredje tillståndet – omvändandet från formen av mottagande till formen av givande – inte hade manifesterats, då är det säkert att det första tillståndet i ein sof aldrig hade kunnat uppstå.

Perfektionen materialiseras där bara för att det framtida tredje tillståndet redan finns, som om det finns i nuet. Och all perfektion som uppmålats i det tillståndet är som en reflektion från framtiden in i nutiden. Men om framtiden kunde raderas hade det inte funnits någon nutid. Därför nödvändiggör det tredje tillståndet det första tillståndets existens.

Ännu mer så när någonting annulleras i det andra tillståndet, där allt arbete som är ämnat att fullbordas i det tredje tillståndet finns, arbetet i korruptioner och korrektioner och fortsättningen av själens grader. Hur blir alltså det tredje tillståndet till? Det andra tillståndet nödvändiggör det tredjes existens.

Och så är det med det första tillståndets existens i ein sof, där det tredje tillståndets perfektion återfinns. Det nödvändiggör definitivt att det kommer att anpassas, det vill säga att de andra och tredje tillstånden kommer att framträda i fullständig perfektion, varken mer eller mindre på något vis.

Därmed nödvändiggör det första tillståndet själv utökandet av de två motsvarande systemen i det andra tillståndet, för att möjliggöra kroppens existens i viljan att ta emot, korrumperad av orenhetens system, som gör det möjligt för oss att korrigera det. Och om det inte hade funnits ett system av orena världar hade vi inte haft den viljan att ta emot, och vi skulle inte kunna korrigera den och komma till det tredje tillståndet, för ”man kan inte korrigera det som inte finns inom en”. Därmed behöver vi inte ställa frågan hur det orena systemet kom till från det första tillståndet, för det är det första tillståndet som nödvändiggör dess existens i form av det andra tillståndet.

16) Därför behöver man inte förundras över hur det kom sig att valet redan hade tagits från oss, eftersom vi måste kompletteras och komma till det tredje tillståndet, då det redan är närvarande i det första. Saken är den att Skaparen har satt två vägar framför oss i det andra tillståndet för att leda oss till det tredje tillståndet:

1. Vägen av att följa Tora och mitzvot
2. Lidandets väg, då smärtan själv renar kroppen och i slutändan kommer att tvinga oss att invertera vår vilja att ta emot till formen av en vilja att ge, och häfta vid Honom. Det är som våra visa sade (Sanhedrin, 97b), ”Om du ångrar dig, bra; och om inte, kommer jag att sätta en kung som Haman över dig, och han kommer att tvinga dig att ångra dig”. Våra visa sade om den versen, ”kommer att påskynda det i dess tid”.

Detta betyder att om vi beviljas genom den första vägen, genom att följa Tora och mitzvot, då påskyndar vi vår korrigering, och vi behöver inte den svåra våndan och den långa tiden för att uppleva den, så att den ska förmå oss att anta en annan form. Och om inte, ”i dess tid”, det vill säga enbart när lidandet kommer att fullborda vår korrektion och tiden för korrektionen kommer att tvingas på oss. I det stora hela är lidandets väg även själarnas bestraffning i helvetet.

Men i varje fall är slutet av korrektionen – det tredje tillståndet – obligatoriskt, på grund av det första tillståndet. Vårt val ligger bara i att välja mellan lidandets väg och Toras och mitzvots väg. Därmed har vi grundligt klargjort hur själens tre tillstånd är sammanbundna och nödvändiggör varandra.

17) Från allt det ovanstående förstår vi genomgripande den tredje frågan, att när vi undersöker oss själva, finner vi oss vara så korrumperade och föraktliga det bara går. Men när vi undersöker den operatör som skapat oss, måste vi vara hänförda, för det finns ingen så berömvärd som Han, som är tillbörligt för Operatören som skapat oss, för den perfekte Operatörens natur är att utföra perfekta handlingar.

Nu kan vi förstå att vår kropp, med alla dess bagatellartade incidenter och ägodelar inte alls är vår verkliga kropp. Vår riktiga, eviga och fullständiga kropp existerar redan i ein sof, i det första tillståndet, där den tar emot dess fullständiga form från det framtida tredje tillståndet, det vill säga att ta emot i form av givande, i formlikhet med ein sof.

Och om vårt första tillstånd nödvändiggör att vi tar emot vår kropps klipa (skal) i det andra tillståndet, i dess korrumperade och föraktliga form, som är viljan att ta emot enbart för sig själv, vilken är den kraft som separerar oss från ein sof för att korrigera den och att i praktiken låta oss ta emot vår eviga kropp, i det tredje tillståndet, behöver vi inte protestera mot det. Vårt arbete kan bara utföras i denna övergående och slösaktiga kropp, för ”man korrigerar inte det som inte finns inom en”.

Därmed befinner vi oss redan i det mått av perfektion som är värdigt och passande den perfekta Operatör som skapat oss, till och med i vårt nuvarande andra tillstånd, för denna kropp gör oss inte felaktiga på något vis, eftersom den kommer att utgå och dö, och bara finns här under den tid som är nödvändig för dess annullering och erhållandet av vår eviga form.

18) Detta löser vår femte frågeställning: Hur kan det vara så att transienta, bortkastade handlingar kan utgå från det eviga? Och vi ser att vi verkligen har fortsatt som passande för Hans Evighet – eviga och perfekta varelser. Och vår evighet nödvändiggör att kroppens klipa, som gavs till oss endast för arbete, kommer att vara transient och bortkastad. För om den kvarblev i evighet, då hade vi varit för evigt separerade från Livens Liv.

Vi har sagt tidigare (punkt 13) att denna form, vår kropp, som är viljan att ta emot för endast oss själva, inte alls är närvarande i den eviga Skapelsetanken, för där är vi i det tredje tillståndets form. Ändå är det obligatoriskt i det andra tillståndet, att tillåta oss korrigera det.

Och vi bör inte grubbla över andra varelser i världen utöver människan, för människan är Skapelsens mittpunkt, som det kommer att skrivas nedan (punkt 39). Och alla andra varelser har inget värde i sig själva, utan bara i den utsträckning de hjälper människan nå sin fullkomlighet. Därför stiger och faller de med henne utan någon hänsyn till sig själva.

19) Med det, kan vi också lösa vår fjärde frågeställning: Då det godas natur är att göra gott, hur skapade Han varelser som plågas och våndas sina liv igenom? Som vi har sagt, all denna vånda nödvändiggörs utifrån vårt första tillstånd, där vår kompletta evighet, som kommer från det framtida tredje tillståndet, manar oss att gå antingen Torans väg eller lidandet väg, och att nå vårt eviga tillstånd i det tredje tillståndet (punkt 15).

Och all denna vånda känns bara av vår kropps klipa, skapad bara för att förtyna och begravas. Detta ger oss lärdomen att viljan att ta emot för sig själv skapades bara för att utplånas, och avskaffas från världen, och för att göra den till en vilja att ge. Och smärtorna vi lider är endast upptäckter av dess intighet och skadan som finns i den. Sannerligen, när alla människor kommer överens om att avskaffa och utplåna sin vilja att ta emot för sig själv, och inte har något annat begär än att vara i givande gentemot sina vänner, kommer all oro och fara i världen att upphöra existera. Och vi skulle försäkras om ett helt och fullt liv, eftersom var och en av oss skulle ha en hel värld som rår om oss, redo att fylla alla våra behov.

Men, då var och en av oss har bara ett begär att ta emot för oss själva, är det källan till all oro, lidande, krig, och slakt vi inte kan undkomma. De försvagar våra kroppar med all sorts pinor och sjukdomar, och du finner att alla våndor i vår värld endast är manifestationer som erbjuds våra ögon, för att få oss att stöta bort den onda klipa i vår kropp och uppnå viljan att ges fulländade form. Och det är som vi har sagt, att lidandets väg i sig själv kan föra oss till den önskade formen. Ha i åtanke att mitzvot mellan människa och människa kommer före mitzvot mellan människa och Gud, eftersom givandet till ens vän får en att ge till sin Skapare.

20) Efter allt vi sagt kommer vi till lösningen av den första frågeställningen: Vad är vår essens? Vår essens är som essensen i alla verklighetens detaljer, som är varken mer eller mindre än viljan att ta emot (som nämnt i punkt 7). Men det är inte så som det är nu, i det andra tillståndet, som är viljan att ta emot för endast sig själv, utan som det står i det första tillståndet, i ein sof, i dess eviga form, som är mottagande i avsikt att förnöja sin Skapare (som nämnt i punkt 13).

Och fast vi faktiskt ännu inte nått det tredje tillståndet, och vi fortfarande saknar tid, så skadar det inte vår essens över huvud taget, eftersom vårt tredje tillstånd förutsätts av det första. Därför, ”allt som kommer att samlas in bedöms vara insamlat”. Och tidsbristen anses vara en brist bara där det finns tvivel på huruvida man kommer att fullborda det som måste fullbordas i tid.

Och eftersom vi inte tvivlar på detta är det som om vi redan nått det tredje tillståndet. Inte heller vår kropp, som den givits oss i sin nuvarande korrupta from, skadar vår essens, eftersom den och alla dess ägodelar kommer att bli fullkomligt utplånade, tillsammans med hela systemet av orenhet, som är deras källa, och allt som är ämnat att brännas betraktas som bränt, och det anses som att det aldrig har existerat.

Men själen som kläds i den kroppen, vars essens också är helt och hållet ett begär – men ett begär att ge, som når oss genom systemet av de fyra världarna av den heliga ABYA (punkt 11) – existerar för alltid. Detta på grund av att denna form av begäret att ge är i likvärdighet i form med Livens Liv och den är inte på något sätt utbytbar. (Denna fråga kommer att kompletteras nedan, från punkt 32 och framåt.)

21) Och bli inte ledd på avvägar av filosoferna som säger att själens hela essens är en intellektuell substans, och att den bara existerar genom dess inlärda begrepp, att den växer genom dem, och att de är dess hela essens. Och frågan om själens fortsättning efter att den lämnat kroppen beror helt och hållet på graden av begrepp som den tillgodogjort sig, tills det i frånvaro av sådana begrepp inte kvarstår något som kan fortsätta. Detta är inte Torans perspektiv. Det är också oacceptabelt för hjärtat, och varje person som någon gång försökt erhålla kunskap vet och känner att sinnet är en ägodel, inte själva ägaren.

Men som vi sagt, hela skapelsens substans, både de andliga objektens substans och de kroppsliga objektens substans, är varken mer eller mindre än en vilja att ta emot. Och fastän vi sade att själen helt är en vilja att ge, så är det bara genom korrektioner av reflekterat Ljus som den tar emot från de Övre världarna, från vilka den kommer till oss.

Ändå är själens själva essens även den en vilja att ta emot. Och skillnaden vi uppfattar mellan ett objekt och ett annat kan bara urskiljas genom deras vilja, för viljan i varje essens skapar behov, och behoven skapar tankar och begrepp för att kunna tillgodose behoven, som viljan att ta emot kräver.

Och som mänskliga begär skiljer sig från varandra, skiljer sig också deras behov, tankar och idéer. Till exempel, de vilkas vilja att ta emot är begränsad till djuriska begär, deras behov, tankar, och idéer tillägnas att tillfredsställa viljan att ta emot i hela sin djuriskhet. Och fast de använder sinne och reson som människor gör, är det ändå nog för slaven att vara som sin herre. Och det är som det djuriska medvetandet, eftersom medvetandet är förslavat och tjänar det djuriska begäret.

Och de vilkas vilja att ta emot är stark i första hand i de mänskliga begären – såsom respekt och dominans över andra – som är frånvarande hos djuret, majoriteten av deras behov, tankar, och idéer kretsar enbart kring att tillfredsställa det begäret så mycket de kan. Och de vilkas vilja att ta emot intensifierats för att i huvudsak kunna erhålla kunskap, majoriteten av deras behov, tankar, och idéer är till för att tillfredsställa det begäret så mycket de kan.

22) Dessa tre begär är närvarande i så gott som varje person, men de blandas i olika kvantiteter, därav skillnaden från person och person. Och från de kroppsliga attributen kan vi härleda de andliga objekten, angående deras andliga värde.

23) Sålunda har människosjälar, de andliga, också bara ett begär att bringa belåtenhet till sin Skapare, genom klädandet av reflekterat Ljus mottaget från de övre världarna från vilka de kom. Och det begäret är deras essens och själens kärna. Det visar sig att den när den iklätts en människokropp framkallar behov och begär och idéer för att tillfredsställa begäret att ge till det yttersta, vilket betyder att skänka belåtenhet åt sin Skapare, enligt storleken på dess begär.

24) Kroppens essens är endast ett begär att ta emot för sig själv, och alla dess manifestationer och ägor är uppfyllanden av den korrumperade viljan att ta emot, som från början hade skapats bara för att utplånas från världen, för att kunna uppnå det fulländade tredje tillståndet i slutet av korrektionen. Av denna anledning är den dödlig, övergående och föraktlig, med alla dess egenskaper, som en flytande skugga som inte lämnar något i sitt kölvatten.

Och då själens essens inte är något annat än ett begär att ge, och alla dess manifestationer och egenskaper är uppfyllanden av begäret att ge, som redan existerar i det oändliga första tillståndet, såväl som i det framtida tredje tillståndet, är den odödlig och oersättligt. Snarare är den och alla dess egenskaper eviga och existerar för alltid. Frånvaro har ingen som helst påverkan vid kroppens avgång. Tvärtom styrker frånvaron av den korrumperade kroppens form den mycket, och gör det möjligt för den att stiga till Edens lustgård.

Vi har så tydligt påvisat att själens uthållighet inte på något sätt beror på de begrepp som den har erhållit, som filosofer hävdar. Snarare ligger dess evighet i själva dess essens, i dess vilja att ta emot, som är dess essens. Och begreppen den erhåller är dess belöning, inte dess essens.

25) Av detta framträder den fullständiga lösningen till den femte frågan: Eftersom kroppen är så korrumperad att själen inte helt kan renas innan den ruttnar i marken, varför återvänder den vid de dödas återuppståndelse? Och vidare, frågan om våra visas ord: ”Det är de dödas öde att återupplivas med sina fel, så att följande inte kommer kunna sägas, ‘Det är en annan’” (Zohar, Amor, 17).

Och du kommer klart att kunna förstå denna sak från Skapelsetanken själv, från det första tillståndet. För vi har sagt att eftersom tanken var att bringa glädje till Hans skapelser, måste Han skapa ett överväldigande överdrivet begär att ta emot all den belöning som finns i Skapelsetanken, för ”den stora glädjen och det stora begäret att ta emot går hand i hand” (punkt 6-7). Vi uttryckte där att denna överdrivna vilja att ta emot är hela substansen som Han hade skapat, för Han behöver ingenting annat än att genomdriva Skapelsetanken. Och det är den perfekta Operatörens natur att inte utföra överflödiga företag, som det står skrivet i Enandets dikt: ”Allt Ditt arbete, inte en sak glömde, utelämnade, eller tillade Du.”

Ovan sade vi också där att denna överdrivna vilja att ta emot helt och hållet har tagits bort från det rena systemet och helt givits åt de orena världarnas system, från vilket kropparna uppstår, deras underhåll, och alla deras ägodelar i denna värld. När en människa når tretton års ålder, börjar hon uppnå en helig själ genom arbete i Tora. Hon närs då av de rena världarnas system, enligt graden av hennes själs uppnådda renhet.

Vi sade också ovan, att under de sex tusen åren som ges till oss för arbete i Tora och mitzvot, kommer ingen korrektion till kroppen – till dess överdrivna vilja att ta emot. Alla korrektioner som kommer genom vårt arbete har bara med själen att göra, som därigenom stiger i graderna av helighet och renhet, vilket betyder ett stegrande av viljan att ge som framträder med själen.

Därför kommer kroppen i slutänden att dö, begravas, och ruttna eftersom den inte gått igenom någon korrektion. Emellertid kan det inte förbli på det viset, för om den överdrivna viljan att ta emot upphörde att existera i världen, hade inte Skapelsetanken förverkligats – vilket betyder att mottagandet av alla stora njutningar som Han tänkt skänka sina skapelser, för ”den stora viljan att ta emot och den stora njutningen går hand i hand”. Och till den grad viljan att ta emot avmattas, avmattas också glädjen och njutningen från mottagandet.

26) Vi har redan uttryckt att det första tillståndet nödvändiggör det tredje tillståndet, för att helt materialiseras som det var i Skapelsetanken – i det första tillståndet – och inte utelämna någon endaste sak (se punkt 15). Därför nödvändiggör det första tillståndet de dödas återuppståndelse. Det betyder att deras omåttliga vilja att ta emot, som redan hade utplånats och ruttnat i det andra tillståndet, nu måste upplivas i hela sin överdrivna vidd, utan några som helst restriktioner, det vill säga med alla sina tidigare fel.

Då börjar arbetet på nytt, att förvandla den omåttliga viljan att ta emot till att vara enbart för givande. Och då kommer vi att ha dubblat vår vinst:

Vi kommer ha en plats att mottaga all glädje och njutning och ömhet i Skapelsetanken, eftersom vi redan haft kroppen med dess enormt omåttliga vilja att ta emot, som går hand i hand med dessa njutningar.

Eftersom vårt mottagande på det sättet bara hade varit för att ge belåtenhet åt vår Skapare, hade detta mottagande varit som fulländat givande (se punkt 11). Och detta hade fört oss till likvärdighet i form, som är dvekut (vidhäftande), som är vår form i det tredje tillståndet. Därför nödvändiggör definitivt det första tillståndet återuppståndelsen av de döda.

27) Det är sant att återuppståndelsen av de döda inte kan ske, inte förrän nära slutet av korrektionen, mot slutet av det andra tillståndet. För när vi en gång belönats med förnekandet av vår omåttliga vilja att ta emot, och har blivit givna viljan att bara ge, och när vi väl har begåvats med alla själens underbara grader, som kallas Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya och Yechida, genom vårt arbete med att förneka denna vilja att ta emot, har vi kommit till den största perfektionen, tills kroppen kunde återupplivas med hela dess omåttliga vilja att ta emot, och vi inte längre skadas av den genom att vara separerade från vår dvekut.

Tvärtom övervinner vi den och ger den givandets form. Och detta görs sannerligen med varje korrumperad egenskap som vi önskar avlägsna från den. Först måste vi avlägsna den helt tills det inte finns någonting kvar av den. Efteråt kan vi på nytt ta emot den och dirigera den enligt medelvägen. Men så länge vi inte helt har avlägsnat den, är det omöjligt att dirigera den som önskat, enligt medelvägen.

28) Våra visa sade: ”De dödas öde är att återupplivas med sina brister, och sedan botas”. Det betyder att först är det samma kropp som återupplivas, som är den omåttliga viljan att ta emot, utan något återhållande, precis som den växt av näringen från de orena världarna innan Tora och mitzvot på något sätt hade renat den. Detta är betydelsen av ”med alla sin brister”.

Och sedan ger vi oss in på en ny typ av arbete – att föra in hela den överdrivna viljan att ta emot i givandets form. Då botas den, när den erhåller likvärdighet i form. Och de sade att skälet är ”så ska det inte sägas, ‘det är en annan’”, det vill säga så att det inte ska sägas om den att den har en annan form än den den hade i Skapelsetanken. Detta eftersom den överdrivna viljan att ta emot står där, med sikte på att ta emot all belöning i Skapelsetanken.

Det är bara det att den för stunden har givits till klipot för renande. Men i slutänden kan det inte vara en annan kropp, för om den på något sätt skulle förringas, skulle den dömas på ett helt annat sätt, och därmed vara ovärdig att ta emot all belöning i Skapelsetanken som den tar emot där i det första tillståndet.

29) Nu kan vi lösa den ovan nämnda andra frågeställningen: vad är vår roll i verklighetens långa kedja, av vilken vi endast är små länkar, under våra dagars korta spann? Man bör veta att vårt arbete under de sjuttio åren av våra liv är indelat i fyra delar.

Den första indelningen är att erhålla den omåttliga viljan att ta emot utan begränsningar, i dess fulla fördärvade mått, från de fyra orena världarna ABYA. Om vi inte har denna fördärvade vilja att ta emot, kommer vi inte att kunna korrigera den, för ”man kan inte korrigera det som inte finns i en”.

Därför är viljan som är inpräntad i kroppen från födseln otillräcklig. Snarare måste den också vara ett medel för de orena klipot under minst tretton år. Detta betyder att klipot måste styra över den och ge den sina ljus, för de ljusen ökar dess vilja att ta emot. Detta beror på att tillfredsställelserna som klipot förser viljan att ta emot med bara expanderar och förnyar kraven som kommer från viljan att ta emot.

Låt till exempel säga att en person vid födseln har ett begär för endast hundra, och inte mer. Men när sitra achra förser en med dessa hundra växer genast viljan att ta emot och vill ha två hundra. Då, när sitra achra förser en med dessa två hundra, expanderar begäret genast till att vilja ha fyra hundra. Och om man inte övervinner detta genom Tora och mitzvot, och renar viljan att ta emot så att den blir givande, expanderar ens vilja att ta emot alltigenom ens liv, tills man slutligen dör utan att ha uppnått hälften av sina begär. Detta är att vara under sitra achra och klipot, vilkas roll är att expandera och förnya ens vilja att ta emot och göra den överdriven och okontrollerad på alla sätt, att förse en med allt material man behöver arbeta med och korrigera.

30) Den andra indelningen är från tretton års ålder och framåt. Vid den tidpunkten ges styrka till punkten i hjärtat, som är baksidan av heligheten. Fastän den kläds i viljan att ta emot från födseln, börjar den vakna först efter tretton år, och sedan börjar man träda in i de rena världarnas system, till den grad man iakttar Tora och mitzvot.

Det primära syftet för den tiden är att erhålla och intensifiera den andliga viljan att ta emot, eftersom man vid födseln endast har en vilja att ta emot den kroppsliga världen. Trots att man erhållit den omåttliga viljan att ta emot innan man fyllt tretton innebär inte det att viljan att ta emot vuxit klart, för den primära intensifieringen av viljan att ta emot gäller bara av andligheten.

Detta beror på att ens vilja att ta emot innan man fyllt tretton, till exempel, vill sluka all rikedom och respekt i denna materiella värld. Detta är uppenbarligen inte en evig värld, och det är för oss alla bara en flytande skugga. Men när man erhåller den omåttliga andliga viljan att ta emot, då önskar man sluka, för ens egen njutning, all rikedom och all njutning i nästa, eviga värld, som är en evig ägodel. Därför fullbordas majoriteten av den omåttliga viljan att ta emot endast med viljan att ta emot andligheten.

31) Det står i Tikkunim (97b) skrivet om versen Ordspråksboken 30:15: ”Hästtyglarna har två döttrar: ‘ge, ge’.”: ”Tyglar betyder helvetet. Och det onda som uppfångas i detta Helvete ylar som hundar ‘hav, hav (hebreiska: ge, ge)’”, vilket betyder ”ge oss rikedom i den här världen, ge oss rikedomen i nästa värld”.

Detta är dock en mycket viktigare grad än den första, eftersom bortsett från att uppnå hela måttet av viljan att ta emot, som ger en allt material man behöver för sitt arbete, är detta graden som tar en till lishma (för Hennes namn). Det är som våra visa sade (Pesachim 50b): ”Man bör alltid arbeta i Tora och mitzvot lo lishma (inte för Hennes Namn), eftersom man från lo lishma kommer till lishma”.

Därför avses helighet med denna grad, som kommer efter de tretton åren. Detta anses som den heliga jungfrun som tjänar sin mästarinna, som är den heliga Shechina (Gudomligheten). Detta beror på att jungfrun tar en till lishma, och man belönas med Gudomlighetens inspiration. Men man bör ändå använda varje tillgängligt medel för att ta sig till lishma, eftersom man om man inte anstränger sig för detta och inte uppnår lishma, kommer att falla ned i fallhålet, vars roll är att förvirra en, tillhörande den orena jungfrun, som är motsatsen till den heliga jungfrun, att lo lishma inte kommer att ta en till lishma. Det sägs om henne: ”en tjänarinna som är arvinge till sin mästarinna” (Ordspråksboken 30:23), som är den heliga Gudomligheten.

Och den slutliga graden i denna del är att man blir passionerat förälskad i Skaparen, så som man blir passionerat förälskad i den kroppsliga världen, tills objektet för passionen förblir framför ens ögon dagen och natten lång, som poeten säger, ”När jag erinrar mig om Honom, låter Han mig inte sova”. Det sägs då om denna person: ”men uppfyllda begär är ett livets träd” (Ordspråksboken 13:12). Detta beror på att själens fem grader är Livets träd, som sträcker sig över fem hundra år. Varje grad varar i hundra år, vilket betyder att det kommer att ge en möjligheten att ta emot alla fem bechinot (aspekter) NRNHY (Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yechida) som klargörs i den tredje indelningen.

32) Den tredje indelningen är arbetet i Tora och mitzvot lishma, i avsikt att ge och inte mottaga belöning. Detta arbete renar viljan att ta emot för sin egen skull och byter ut den mot en vilja att ge. Till den grad man renar viljan att ta emot, blir man värdig att mottaga de fem delarna av själen som kallas NRNHY (se punkt 42 nedan). Detta på grund av att de står i viljan att ge (se punkt 23) och inte kan klädas i ens kropp så länge viljan att ta emot – som är olik i form, eller till och med motsatt själarna – kontrollerar den.

Detta beror på att klädande och likvärdighet i form går hand i hand (se punkt 11). Och när man belönas med att vara helt i viljan att ge och inte alls för sin egen skull, kommer man att belönas med att erhålla likvärdighet i form med sin övre NRNHY, som kommer från ens ursprung i ein sof i det första tillståndet genom de rena ABYA, och omedelbart kommer att uppstå och kläda en på ett gradvist sätt.

Den fjärde indelningen är arbete som utförs efter upplivandet av de döda. Med detta menas att viljan att ta emot, som redan varit fullkomligt frånvarande genom död och begravning, nu återupplivas i sin omåttliga, värsta vilja att ta emot, som våra visa sade: ”De döda ska återupplivas i sina fel” (punkt 28). Och då blir det mottagande i givandets form. Men det finns några få utvalda som gavs detta arbete medan de fortfarande lever i denna värld.

33) Nu återstår klargörandet av den sjätte frågeställningen, vilken gäller våra vises ord, som sade att alla världar, Övre och undre, enbart skapades för människan. Det är till synes något mycket besynnerligt att Skaparen för människan, som inte är värd mer än ett halmstrå jämfört med verkligheten framför oss i den här världen, ännu mindre jämfört med de övre, andliga världarna, skulle gå igenom hela besväret att skapa allt detta för henne. Och ännu mer besynnerligt, vad skulle människan ha för användning av alla dessa enorma andliga världar?

Och du bör känna till att varje belåtenhet i vår Skapare från givandet till Sina skapelser beror på graden till vilken skapelserna känner Honom – att Han är givaren, och att det är Han som ger dem glädje. För då känner Han stor njutning i dem, som en far som leker med sin älskade son, till den grad att sonen känner och uppfattar storheten och upphöjdheten hos sin far, och hans far visar honom alla skatter som han har förberett åt honom, som det står skrivet (Jeremias bok 31): ”Är då Efraim för mig en så dyrbar son, är han mitt älsklingsbarn, eftersom jag alltjämt tänker på honom. Ja, så mycket ömkar sig mitt hjärta över honom; jag måste förbarma mig över honom, säger HERREN” (Jeremia 31:20).

Ta till dig dessa ord noggrant och du kommer att känna Herrens stora glädje med de hela personer som har belönats med att känna Honom och identifiera hans storhet i alla de former som Han har förberett för dem, tills de är som en far med sin älskade son, sina föräldrars glädje. Och vi behöver inte fortsätta här, för det är tillräckligt för oss att veta att för denna belåtenhet och glädje med de hela, var det värt för Honom att skapa alla världar, Högre liksom lägre.

34) För att förbereda Sina skapelser på att nå den tidigare nämnda upphöjda nivån, ville Skaparen påverka dem genom en ordning bestående av fyra grader som var och en utvecklas ur en annan, kallade ”stilla”, ”vegetativ”, ”levande” och ”talande”. Dessa är, i själva verket, de fyra faserna i viljan att ta emot, i vilka de Övre världarna är indelade. För även om majoriteten av begären är i den fjärde fasen av viljan att ta emot, är det omöjligt för den fjärde fasen att uppstå genast, utan genom sina föregående tre faser, i vilka och genom vilka den gradvis utvecklas och uppstår, tills den är helt fullbordad i sin form som fas fyra.

35) I fas ett av viljan att ta emot, kallad ”stilla”, som är den initiala manifestationen av viljan att ta emot i denna materiella värld, finns endast en kollektiv kraft av rörelse för helheten i den stilla kategorin. Men ingen rörelse finns närvarande i dess delar i sig. Detta beror på att viljan att ta emot genererar behov, och behoven genererar tillräckliga rörelser, tillräckligt för att tillfredsställa behovet. Och eftersom det endast finns en liten vilja att ta emot, dominerar den bara helheten i kategorin som sådan, men dess kontroll över de enskilda delarna är omärkbar.

36) Det vegetativa läggs till den, vilket är fas två i viljan att ta emot. Dess omfattning är större än i det stilla, och dess vilja att ta emot dominerar var och en av dess delar, för varje del har sin egen rörelse, expanderande genom sin längd och bredd, i rörelse mot solen. Vidare, ätande och drickande och utsöndringen av exkret är också närvarande i varje del. Men upplevelsen av frihet och individualitet är fortfarande frånvarande i dem.

37) Ovan den kommer kategorin levande, som är fas tre av viljan att ta emot. Den är i hög grad redan fullbordad i sin omfattning, för denna vilja att ta emot genererar redan i varje del en upplevelse av frihet och individualitet, vilket är livet som är unikt för varje del för sig. Men de saknar fortfarande känslan av andra, det vill säga att de inte är beredda att dela andras smärta eller glädje, etc.

38) Ovan den kommer människosläktet, som är fas fyra av viljan att ta emot. Det är den fullbordade och slutliga graden, och dess vilja att ta emot inkluderar även känslan av andra. Och om du vill veta den exakta skillnaden mellan den tredje fasen i viljan att ta emot, som är den levande, och den fjärde fasen av viljan att ta emot i människan, kan jag säga dig att det är som att jämföra en enda varelse med hela verkligheten.

Detta är så, för viljan att ta emot i det levande, som saknar känslan av andra, kan bara generera behov och begär till den grad de är inpräntade i varelsen själv. Men människan, som även kan känna andra, får också ett behov av allt som andra har, och fylls därför med avund att skaffa allt som andra har. När man har hundra, vill man ha två hundra, och så förökar man sitt behov för alltid tills man önskar förtära allt som finns i hela världen.

39) Nu har vi visat att Skaparens mål för den skapelse Han skapat är att ge till Sina skapelser, så att de ska kunna lära känna Hans sannhet och storhet, och mottaga all den glädje och njutning Han förberett för dem, enligt måttet som beskrivs i versen: ”Är då Efraim för mig en så dyrbar son, är han mitt älsklingsbarn?” (Jeremia 31:20). Vi ser nu tydligt att detta syfte inte gäller det stilla och de stora sfärerna, såsom jorden, månen, eller solen, hur lysande de än må vara, och inte det vegetativa eller det levande, för de saknar känslan av andra, även bland deras egen art. Hur skulle då känslan av det Gudomliga och Hans givande kunna gälla dem?

Endast mänskligheten, som har försetts med förmågan att känna andra som hör till samma art, som är bekanta för dem, efter att de utforskat Tora och mitzvot, när de inverterar sin vilja att ta emot till en vilja att ge, och kommer till formlikhet med sin Skapare, de erhåller då alla grader som har förberetts för dem i de övre världarna, som kallas NRNHY. Genom det blir de värdiga att ta emot syftet i Skapelsetanken. För syftet med skapandet av alla världar var endast för människan.

40) Och jag vet att det är helt oacceptabelt i vissa filosofers ögon. De kan inte hålla med om att människan, som de ser som låg och värdelös, är centrum i denna magnifika skapelse. Men de är som en mask som föds inuti en rädisa. Den lever där och tror att Skaparens värld är lika bitter, mörk, och liten som rädisan den är född i. Men så fort den bryter sig igenom rädisans skal och kikar ut, hävdar den i förvåning: ”Jag trodde att hela världen var stor som rädisan jag föddes i, men nu ser jag en vid, vacker, och fantastisk värld framför mig!”

Så är det även med de som är fördjupade i klipa (singular av klipot) av den vilja att ta emot de fötts med, och inte försökt ta den unika kryddan, som är den praktiska Tora och mitzvot, som kan bryta igenom denna hårda klipa och förvandla den till ett begär att ge belåtenhet åt Skaparen. Det är tveklöst så att de måste fastställa sin värdelöshet och tomhet, så som de verkligen är, och inte kan förstå att denna storslagna verklighet har skapats bara för dem.

Naturligtvis, hade de fördjupat sig i Tora och mitzvot för att ge belåtenhet åt sin Skapare, med all erforderlig renhet, och försökt att bryta sig igenom klipa i viljan att ta emot som de fötts i och uppnå viljan att ge, då hade deras ögon omedelbart öppnats för dem att själva se och uppnå alla grader av visdom, intelligens och rent sinne som har förberetts för dem i de andliga världarna. Då hade de själva sagt det våra visa sade, ”Vad säger en bra gäst? ‘Allt värden har gjort, har han gjort för mig allena’”.

41) Men det återstår fortfarande att klargöra varför människan behöver alla övre världar som Skaparen skapat åt henne? Vad har hon för användning av dem? Kom ihåg att alla världars verklighet generellt är indelad i fem världar, som kallas a) Adam Kadmon, b) Atzilut, c) Bria, d) Yetzira, och e) Assiya. I var och en av dem finns oräkneliga detaljer, som är de fem sfirot KHBTM (Keter, Chochma, Bina, Tifferet, och Malchut). Världen AK (Adam Kadmon) är Keter; världen Atzilut är Chochma; världen Bria är Bina; världen Yetzira är Tifferet; och världen Assiya är Malchut.

Och ljusen som kläds i dessa fem världar kallas YHNRN. Ljuset Yechida skiner i världen Adam Kadmon; Ljuset Chaya i världen Atzilut; Ljuset Neshama i världen Bria; Ljuset Ruach i världen Yetzira; och ljuset Nefesh i världen Assiya.

Alla dessa världar och allt i dem ingår i det Heliga Namnet, yod-hey-vav-hey, och toppen av yod. Vi har ingen perception i den första världen, AK. Den antyds därför bara i toppen av yod i Namnet. Det är därför vi inte talar om den och alltid endast nämner de fyra världarna ABYA. Yod är världen Atzilut, hey är världen Bria, vav är världen Yetzira, och hey som finns längst ner är världen Assiya.

42) Vi har nu förklarat de fem världarna som ingår i hela den andliga verkligheten som sträcker ut sig från Ein sof till den här världen. Men de ingår i varandra, och i var och en av världarna finns fem världar, de fem sfirot KHBTM, i vilka de fem Ljusen NRNHY kläds, i enlighet med de fem världarna.

Och förutom de fem sfirot KHBTM i varje värld finns det fyra andliga kategorier – stilla, vegetativ, levande, och talande. I dessa anses människans själ vara den talande; den levande anses vara änglarna i den världen; den vegetativa kategorin kallas ”klädnader”, och den stilla kategorin kallas ”salar”. Och de ikläder sig alla varandra: den talande kategorin, som är människornas själar, kläder de fem sfirot, KHBTM, som Gudomligheten i den världen. Den levande kategorin, som är änglarna, kläder själarna; den vegetativa, som är kläderna, kläder änglarna; och den stilla, som är salarna, kretsar kring dem alla.

Iklädandet betyder att de tjänar varandra och utvecklas utifrån varandra, som vi har klargjort med de materiella stilla, vegetativa, levande och talande i den här världen (punkt 35-38): de tre kategorierna – stilla, vegetativ, och levande – sträcktes inte ut för sin egen skull, utan bara för att den fjärde kategorin, människan, skulle kunna utvecklas och stiga genom dem. Därför är deras roll endast att tjäna människan och att vara henne behjälplig.

Så är det i alla andliga världar. De tre kategorierna – stilla, vegetativ och levande – uppstod där enbart för att tjäna och vara behjälplig åt den talande kategorin, som är människans själ. Därför ses detta som att de alla kläder människans själ, det vill säga för att tjäna henne.

43) När människan föds, får hon omedelbart en Nefesh [4] av Kedusha (Helighet). Men inte en egentlig Nefesh, utan dess baksida, dess sista aspekt, som, på grund av sin litenhet, kallas en ”punkt”. Den kläder människans hjärta, i hennes vilja att ta emot, som finns först och främst i hjärtat.

Känn till denna regel, att allt som gäller världen i sin helhet, gäller varje värld, och även i de minsta partiklar som kan hittas i den världen. Och, eftersom det finns fem världar i hela verkligheten som är de fem sfirot KHBTM, så finns det fem sfirot KHBTM i var och en av världarna, och det finns fem sfirot i varje litet föremål i den världen.

Vi har sagt att den här världen är indelad i stilla, vegetativ, levande och talande (SVLT), enligt de fyra sfirot HBTM. Stilla motsvarar Malchut, vegetativ motsvarar Tifferet, levande motsvarar Bina, och talande motsvarar Chochma. Och roten till alla dessa motsvarar Keter. Men som vi sagt, även i det minsta föremål i varje art i SVLT finns fyra urskiljanden av SVLT. Alltså, även i ett enda objekt i den talande kategorin, det vill säga även i en människa, finns också SVLT, som är de fyra delarna av viljan att ta emot, där punkten av Nefesh av Kedusha kläds.

44) Innan de tretton åren kan punkten i hjärtat inte träda fram. Men efter tretton år, när man börjar fördjupa sig i Tora och mitzvot, även utan intention, det vill säga utan någon kärlek eller fruktan, som är passande när man tjänar kungen, till och med i lo lishma, börjar punkten i hjärtat att växa och avslöja sitt agerande.

Så är det för mitzvot behöver inget mål. Även handlingar utan ett mål kan rena ens vilja att ta emot, men bara i den första graden, som kallas ”stilla”. Och till den grad man renar den stilla delen av viljan att ta emot bygger man de 613 organen i punkten i hjärtat, som är den stilla nivån av Nefesh av Kedusha.

Och när man fullbordar alla 613 mitzvot i handling, fullbordar det de 613 organen i punkten i hjärtat, som är den stilla kategorin i Nefesh av Kedusha, vars 248 andliga organ byggs genom att hålla de 248 positiva mitzvot, och dess 365 andliga senor byggs genom att hålla de 365 negativa mitzvot, tills den blir en komplett partzuf (andligt ansikte) av Nefesh av Kedusha. Då stiger Nefesh och kläder sfira (singular av sfirot) av Malchut i den andliga världen Assiya.

Och alla andliga element av stilla, vegetativ och levande i den världen, som överensstämmer med denna sfira av Malchut av Assiya, tjänar och hjälper den partzuf av Nefesh av en som har stigit där, till den grad att själen uppfattar dem. De begreppen blir dess andliga föda, som ger den styrka att växa och föröka sig, tills den kan avge Ljuset i sfira av Malchut av Assiya i all önskvärd perfektion, för att upplysa människans kropp. Och detta kompletta Ljus hjälper en att höja sin ansträngning i Tora och mitzvot och mottaga de kvarvarande graderna.

Och vi har uttryckt att genast vid kroppens födsel, föds en punkt av Ljuset Nefesh och kläder en. Så är det också här: när ens partzuf av Nefesh av Kedusha föds, föds med den en punkt från dess angränsande Högre grad – den sista graden av Ljuset Ruach av Assiya – och kläder partzuf Nefesh.

Och så är det i alla graderna. Med varje grad som föds, framträder omedelbart den sista insikten i graden över den. Det beror på att detta är hela förbindelsen mellan Högre och lägre genom toppen av graderna. Alltså, genom denna punkt, som existerar i den från den Övre, blir den förmögen att stiga till nästa Högre grad.

45) Och det Ljuset Nefesh kallas ”det heliga stillas Ljus i världen Assiya”. Detta för att det överensstämmer med renheten i den stilla delen av viljan att ta emot i människans kropp. Det lyser i andligheten som den stilla kategorin i den kroppsliga världen (se punkt 35), vars partiklar inte har några individuella rörelser, utan bara kollektiv rörelse, gemensam för alla objekt i jämnlikhet. Så är det också med Ljuset i partzuf Nefesh av Assiya: trots att det finns 613 organ i den, som är 613 former av att mottaga belöningen, så är dess förändringar inte märkbara i den, utan bara ett generellt Ljus, vars akt omsluter dem alla lika, utan åtskillnad av detaljer.

46) Kom i håg att fastän sfirot är Gudomlighet, och det inte finns någon skillnad i dem från huvudet i Keter i världen AK, till slutet av sfira Malchut i världen Assiya, så finns det fortfarande en stor skillnad jämfört med mottagarna. Det är så för sfirot anses vara Ljus och kelim (kärl), och Ljuset i sfirot är ren Gudomlighet. Men kelim, kallade KHBTM i varje lägre värld – Bria, Yetzira, Assiya – anses inte vara Gudomlighet, utan är snarare höljen som döljer Ljuset i Ein sof i dem och fördelar ett visst mått Ljus till mottagarna. Var och en av dem kommer att ta emot bara enligt nivån av sin renhet.

Och i detta avseende, trots att ljuset självt är ett, kallar vi Ljusen i sfirot för NRNHY eftersom Ljuset delas upp enligt egenskaperna i kelim. Malchut är det grövsta höljet, och döljer Ljuset från Ein sof. Ljuset som utgår från Honom till mottagarna är bara en liten del, relaterad till reningen av människans stilla kropp. Det är därför det kallas Nefesh.

Kli Tifferet är renare än kli Malchut. Ljuset den skickar från Ein sof relaterar till reningen av den vegetativa delen av människans kropp, för det agerar i den mer än Ljuset Nefesh. Detta kallas ”Ljuset Ruach”.

Kli Bina är ännu renare än Tifferet, och Ljuset det skickar från Ein Sof relaterar till reningen av den levande delen av människans kropp, och det kallas ”Ljuset Neshama”.

Det renaste av alla är kli Chochma. Ljuset som skickas från Ein sof relaterar till reningen av den talande delen av människans kropp. Det kallas ”Ljuset Chaya”, och dess handling är bortom vad som går att mäta.

47) I partzuf Nefesh, som man uppnår genom att arbeta med Tora och mitzvot utan intention, finns det redan en punkt från Ljuset Ruach som kläder den. Och när man stärker och håller Tora och mitzvot med önskat syfte, då renas den vegetativa delen av ens vilja att ta emot, och bygger till den graden punkten Ruach in i en partzuf. Och genom att utföra de 248 positiva mitzvot med intention, expanderar punkten genom dess 248 andliga organ. Och genom att observera de 365 negativa mitzvot, expanderar punkten genom dess 365 senor.

När den är fullbordad med alla 613 organ, stiger den och kläder sfira Tifferet i den andliga världen Assiya, som räcker en ett större Ljus från Ein sof, som kallas ”Ljuset Ruach”, som motsvarar renandet av den vegetativa delen av människans kropp. Och alla stilla, vegetativa och levande objekt i världen Assiya, relaterade till nivån Tifferet, hjälper ens partzuf Ruach att ta emot Ljusen från sfira Tifferet i dess helhet, som förklarades ovan med Ljuset Nefesh. På grund av detta kallas det ”helig vegetativ”.

Dess Ljus natur är likt det materiella vegetativa: det finns distinkta skillnader i varje objekts rörelser, i det andliga vegetativas Ljus finns det alltså mycket styrka att skina på unika sätt för varje organ av de 613 organen i partzuf Ruach. Vart och ett av dem speglar handling – styrka relaterad till det organet. Det är även så att i samband med att partzuf Ruach sträckte ut sig, sträckte även punkten av nästa grad Ovan den ut sig från den, en punkt av Ljuset Neshama, som kläder dess inre.

48) Och genom att fördjupa sig i hemligheterna i Tora och smakerna i mitzvot, renar man sin levande del av viljan att ta emot, och bygger till den graden själens punkt, som i en kläder dess 248 organ och 365 senor. När konstruktionen är fullbordad och den blir en partzuf, stiger den och kläder sfira Bina i den andliga världen Assiya. Detta kli är mycket renare än de första kelim, TM (Tifferet och Malch-ut). Härav utgår ett stort Ljus från Ein sof, som kallas ”Ljuset Neshama”.

Och alla stilla, vegetativa, och levande objekt i världen Assiya, som är i relation med nivån Bina, hjälper och tjänar ens partzuf av Neshama genom att mottaga alla dess Ljus från sfira Bina. Det kallas också ”helig levande” eftersom den överensstämmer med renandet av den levande delen av människans kropp. Och sådan är naturen av dess Ljus, som vi har sett med det materiella levande (punkt 37), som ger en förnimmelse av individualitet till vart och ett av de 613 organen i partzuf, att vart och ett av dem lever och är fritt, utan något beroende av resten av partzuf.

Slutligen urskiljs att dess 613 organ är 613 partzufim (plural av partzuf), unika i sina Ljus, var och en på sitt eget sätt. Och fördelen med detta Ljus över Ljuset Ruach, i andligheten, är som fördelen av det levande över det stilla och det vegetativa i den kroppsliga världen. Det uppstår även en punkt från Ljuset Chaya av Kedusha, som är Ljuset av sfira Chochma, med partzuf Neshamas uppkomst, och kläder dess inre.

49) Och när man belönats med det stora Ljus som kallas ”Ljuset Neshama”, skiner vart och ett av de 613 organen i denna partzuf till fullo på sina egna unika vis, var och en som en självständig partzuf. Då öppnas möjligheten för en att engagera sig i varje mitzva i enlighet med dess sanna mål, för varje organ i partzuf av Neshama lyser upp varje mitzvas väg som är relaterat till det organet.

Och genom de Ljusens väldiga kraft renar man den talande delen av ens vilja att ta emot och inverterar den till en vilja att ge. Och till den graden byggs punkten av Ljuset Chaya inom en i dess andliga 248 organ och 365 senor.

När den är färdig som en hel partzuf stiger den och klär sfira Chochma i den andliga världen Assiya, som ett omåttligt rent kli. Därför sträcks det ut ett väldigt Ljus till den från Ein sof, som kallas ”Ljuset Chaya” eller Neshama till Neshama. Och alla element i världen Assiya, som är de stilla, vegetativa och levande relaterade till sfira Chochma, hjälper en att ta emot Ljuset av sfira Chochma till fullo.

Och det kallas även ”Helig talande”, eftersom det överensstämmer med renandet av den talande delen av människans kropp. Och värdet av det Ljuset i Gudomligheten är som värdet av den talande i de materiella SVLT. Detta innebär att man erhåller förnimmelsen av andra på ett sätt så att måttet av det Ljuset över måttet av de andliga stilla, vegetativa och levande är som den materiella talandes övertag över de materiella stilla, vegetativa och levande. Och Ljuset Ein sof, klädd i denna partzuf, kallas ”Ljuset Yechida”.

50) Du bör sannerligen veta att dessa fem Ljus, NRNHY, emottagna från världen Assiya, blott är NRNHY av Ljuset Nefesh och inte har någonting av Ljuset Ruach. Detta på grund av att Ljuset Ruach enbart finns i världen Yetzira, Ljuset Neshama finns bara i världen Bria, Ljuset Chaya bara i världen Atzilut, och Ljuset Yechida bara i världen AK.

Men allt som finns i helheten finns även i alla delar, ner till den minsta möjliga delen. Därmed existerar alla fem aspekter NRNHY även i världen Assiya, även om de bara är NRNHY av Nefesh. På liknande vis återfinns alla fem aspekter NRNHY i världen Yetzira, som är Ruachs fem delar. Alla fem aspekter NRNHY finns även i världen Bria, som är de fem delarna av Neshama. Så är det även i världen Atzilut, som är de fem delarna av Ljuset Chaya; och så är det i världen AK, som är de fem delarna av Ljuset Yechida. Skillnaden mellan världarna ligger som vi har förklarat i aspekter mellan var och en av NRNHY av Assiya.

51) Du bör veta att ånger och rening inte kan accepteras om de inte är fullkomligt permanenta, att man inte kommer att återvända till dårskap, som det står skrivet, ”När finns det tshuva (ånger)? När Han som känner till alla mysterier kommer att vittna om att man inte kommer att återvända till dårskap”. Därmed, som vi tidigare nämnt, om man renar den stilla delen av sin vilja att ta emot, belönas man med en partzuf av nefesh av Assiya, och stiger och kläder sfira Malchut av Assiya.

Detta innebär att man säkerligen kommer att beviljas det permanenta renandet av den stilla delen, på ett sätt så att man inte kommer att återvända till dårskap. Och då kommer man att kunna stiga till den andliga världen Assiya, för man kommer att ha definitiv renhet och formlikhet med den världen.

Men när det gäller resten av graderna, som vi nämnt är Ruach, Neshama, Chaya och Yechida av Assiya, bör man i enlighet med dem rena de vegetativa, levande och talande delarna av sin vilja att ta emot, så att de kommer att kläda och ta emot de Ljusen. Renheten är emellertid inte nödvändigtvis permanent, ”till dess Han som känner till alla mysterier kommer att vittna om att man inte kommer att återvända till dårskap”.

Så är det på grund av att hela världen Assiya, med alla dess fem sfirot KHBTM, faktiskt bara är Malchut, som endast handlar om renandet av det stilla. Och de fem sfirot är blott de fem delarna av Malchut.

Då man redan belönats med renandet av den stilla delen av viljan att ta emot, har man redan uppnått formlikhet med hela världen Assiya. Men då varje sfira i världen Assiya tar emot från sin motsvarande aspekt i världarna ovanför, tar sfira Tifferet av Assiya emot från världen Yetzira, som helt och hållet ärTifferet och Ljuset Ruach. Och sfira Bina i Assiya tar emot från världen Bria, som helt och hållet är Neshama. Och sfira Chochma i Assiya tar emot från världen Atzilut, som helt är Chochma och Ljuset Chaya.

Även då man endast har renat den stilla delen permanent, och man har renat de återstående tre delarna av sin vilja att ta emot, om än inte permanent, så kan man ta emot Ruach, Neshama, och Chaya från Tifferet, Bina, och Chochma av Assiya, om än inte permanent. Detta beror på att man när en av de tre delarna av ens vilja att ta emot vaknar, omedelbart förlorar dessa Ljus.

52) Efter att man permanent renat den vegetativa delen av sin vilja att ta emot, stiger man permanent till världen Yetzira, där man uppnår den permanenta graden av Ruach. Där kan man också uppnå Ljusen Neshama och Chaya från sfirot Bina och Chochma som finns där, vilka anses som Neshama och Chaya i Ruach, även innan man permanent har getts renandet av de levande och talande delarna, som vi har sett i världen Assiya. Men detta är inte permanent, för efter att man permanent har renat den vegetativa delen av sin vilja att ta emot, är man redan i formlikhet med hela världen Yetzira, till dess högsta grad, som nämnts när det gäller världen Assiya.

53) Efter att man renat den levande delen av sin vilja att ta emot, och gör den till en vilja att ge, ”tills Han som känner alla mysterier vittnar om att man inte kommer att återgå till dårskap”, är man redan i formlikhet med världen Bria. Och man stiger dit och tar emot det permanenta Ljuset Neshama. Och genom renandet av den talande delen av ens kropp, kan man stiga upp till sfira Chochma och ta emot Ljuset Chaya som finns där, fastän man ännu inte permanent har renat den, som med Yetzira och Assiya. Men Ljuset skiner inte heller för en permanent.

54) Och när man belönas med permanent renande av den talande delen i sin vilja att ta emot, tilldelas man formlikhet med världen Atzilut, och man stiger dit och mottager permanent Ljuset Chaya. Och när man ytterligare belönas, mottager man Ljuset Ein sof, och Ljuset Yechida kläder Ljuset Chaya, mer finns inte att tillägga här.

55) Vi har nu klargjort det vi frågade, ”Varför behöver människan alla de Övre världarna, som Skaparen skapat åt henne? Vilken användning har människan av dem?” Du förstår nu att man inte kan ge belåtenhet åt sin Skapare, utan hjälp av alla dessa världar. För man uppnår Ljusen och sin själs grader, som kallas NRNHY, enligt graden av renhet i ens vilja att ta emot. Och med varje grad man uppnår, assisterar Ljusen i den graden en i sitt renande.

Så stiger man i grader tills man uppnår nöjena i skapelsetankens slutliga syfte (punkt 33). I Zohar (Noah, punkt 63) står det skrivet, ”Den som kommer för att renas får hjälp”. Man frågar sig, ”Hjälp med vad?”. Och svaret ges att man hjälps med en helig själ. För det är omöjligt att åstadkomma det önskade renandet för skapelsetanken, utan hjälp av alla själens grader NRNHY.

56) Och du bör veta att alla NRNHY vi har talat om så här långt är de fem delar i vilka hela verkligheten delas in. Faktiskt är det så att allt som finns i helheten även existerar i verklighetens minsta beståndsdel. Till och med i den stilla delen av endast den andliga världen Assiya, finns det till exempel fem aspekter av NRNHY att uppnå, som är relaterade till de fem allmänna aspekterna av NRNHY.

Det är därför omöjligt att uppnå ens det stilla Ljuset i Assiya, förutom genom arbetets fyra delar. Därför finns det inte en enda person från Israel som kan ursäkta sig från att fördjupa sig i dem alla, enligt sin ställning. Och man bör fördjupa sig i Tora och mitzvot med avsikt, för att mottaga Ruach enligt sin ställning. Och man bör fördjupa sig i Toras hemligheter, enligt sin ställning, för att uppnå nivån Neshama enligt ens ställning. Och detsamma gäller för taamim (smakerna) i mitzvot, för det är omöjligt att fullborda ens det minsta Ljus i Kedusha (heligheten) utan dem.

57) Du kan nu förstå den ofruktbarhet och det mörker som har drabbat oss i denna generation, som vi aldrig tidigare skådat. Det är för att till och med Skaparens dyrkare har övergett åtagandet i Torans hemligheter.

Maimonides har redan gett oss en sann allegori angående detta: Om tusen blinda går på en rad utmed vägen, och det ibland dem finns åtminstone en ledare som kan se, kan de då vara säkra på att ta rätt väg och inte falla ner i hålor och hinder, eftersom de följer den seende som leder dem. Men om den personen saknas, kommer de säkerligen snubbla på varje hinder längs vägen, och falla ner i hålan.

Sådan är saken vi har framför oss. Om åtminstone Skaparens dyrkare fördjupade sig i Torans inre och spred ett komplett Ljus från Ein sof hade hela generationen följt dem. Och alla hade varit säkra på sin väg, att de inte skulle falla. Men om till och med Skaparens tjänare har distanserat sig från denna visdom, är det då inget under att hela generationen misslyckas på grund av dem. Och på grund av min stora sorg kan jag inte utveckla denna sak!

58) Men jag vet säkerligen orsaken: det beror huvudsakligen på att tron i allmänhet har minskat, speciellt förtroendet för de heliga, de visa männen i alla generationer. Och kabbalans böcker och Zohar är fyllda med liknelser från vår fysiska värld. Folk är därför rädda att de ska förlora mer än de ska vinna, eftersom de lätt kan misslyckas med förverkligandet. Det var detta som manade mig att sammanställa en tillräcklig tolkning till Aris skrifter, och nu till den heliga Zohar. Jag har helt gjort mig av med detta ärende, för jag har tydligt förklarat och påvisat den andliga betydelsen av allt, att det är abstrakt och saknar fysiska bilder, ovan rum och ovan tid, som läsarna ska se, att låta hela Israel studera boken Zohar och värmas av dess heliga Ljus.

Och jag har gett kommentaren namnet Sulam (Stege) för att visa att syftet med min kommentar är som varje steges syfte: om du har en vind fylld i överflöd, då är allt du behöver för att nå dit en stege. Och då kommer alla världens belöningar att vara i dina händer. Men stegen är inte ett syfte i sig, för om du stannar upp utmed stegens pinnar och inte når vinden, då når du inte ditt mål.

Och så är det med min kommentar till Zohar, för sättet på vilket man fullt ut kan klargöra dessa högst upphöjda ord har ännu inte skapats. Men inte desto mindre har jag med min kommentar upprättat en väg och en ingång, genom vilken vem som helst kan stiga och undersöka och bearbeta boken Zohar i sig, för bara då kommer mitt syfte med denna kommentar att vara fullbordat.

59) Och alla de som känner boken Zohar innan och utan, det vill säga, som förstår vad som står skrivet i den, är enhälligt överens om att boken Zohar är skriven av den Gudomliga Tanna (vis) Rabbi Shimon Bar Yochai. Bara vissa av dem som är långt från denna visdom tvivlar på dess härkomst och tenderar att, grundat på historier fabricerade av motståndare till denna visdom, säga att dess författare är kabbalisten Rabbi Moshe De Leon, eller andra samtida honom.

60) För min del, sedan den dag då jag, genom Skaparens Ljus, förärades med en glimt i denna heliga bok, har det aldrig slagit mig att ifrågasätta dess ursprung, av den enkla anledningen att innehållet i boken bringar mitt hjärta Tanna Rashbis (Rabbi Shimon Bar Yochais) förtjänst, vida mer än alla andra visa. Och om jag tydligt hade sett att dess författare är någon annan, såsom Rabbi Moshe De Leon, hade jag prisat Rabbi Moshe De Leons förtjänst mer än alla andra visa, inklusive Rashbi.

Sannerligen, att döma av djupet av visdomen i boken, om jag tydligt funnit att dess författare är någon av de fyrtioåtta profeterna, hade jag då funnit detta mycket mer acceptabelt än att tillskriva den någon av de visa. Vad mer är, om jag funnit att självaste Moses hade tagit emot den av Skaparen själv på Sinaiberget, då hade mitt sinne verkligen fått ro, för ett sådant verk är värdigt honom. Så, eftersom jag har välsignats med att sammanställa en tillräcklig tolkning som ger varje granskare möjlighet att erhålla en viss förståelse av vad som står skrivet i boken, tror jag att jag helt är ursäktad från att ytterligare ägna mig åt denna undersökning, för ingen som är insatt i Zohar kommer nu att nöja sig med mindre än att Tanna Rashbi är dess författare.

61) Således uppstår frågan, ”Varför avslöjades inte Zohar för de tidiga generationerna, vilkas förtjänst utan tvivel var större än de senares, och som var mer värdiga”? Vi måste också fråga, ”Varför avslöjades inte kommentaren till boken Zohar innan Aris tid, och inte för kabbalisterna som föregick honom? Och den mest förvirrande frågan, ”Varför avslöjades inte kommentarerna till Aris ord och Zohars ord, från Aris dagar fram till vår generation”?

Svaret är att världen, under de sex tusen åren av dess existens, är som en partzuf indelad i tre delar: rosh (huvud), toch (insida), sof (slut), som betyder HBD (chochma, bina, daat), HGT (chesed, gvura, tifferet), NHY (netzach, hod, yesod). Detta är vad våra visa skrev, ”Två årtusenden av tohu (kaos), två årtusenden av Tora, och två årtusenden av Messias dagar” (Sanhedrin 97a).

I de två första årtusendena, som anses vara rosh och HBD, var Ljusen mycket små. De ansågs vara rosh utan guf (kropp), med endast Ljusen Nefesh. Det är på grund av att det finns en inverterad relation mellan Ljus och kärl: med kelim (kärl) är regeln att de första kelim växer först i varje partzuf, och med Ljusen är det tvärtom – de mindre Ljusen kläds i partzuf först.

Således, så länge bara de övre delarna är i kelim, kelim HBD, så kläds endast Ljusen av nefesh där, vilka är de minsta Ljusen. Det är därför det står skrivet om de två första årtusendena att de betraktas som tohu. Och i världens andra två årtusenden, som är kelim HGT, stiger Ljuset ruach ner och kläds i världen, som betraktas som Tora. Det är därför det sägs om de två årtusendena i mitten att de är Tora. Och de sista två årtusendena är kelim NHYM (netzach, hod, yesod, malchut). Vid den tiden kläds i världen därför Ljuset Neshama, som är det större Ljuset, således är de Messias dagar.

Detta är också tillvägagångssättet i varje partzuf för sig. I dess kärl HBD HGT, genom dess chazeh (bröst), täcks Ljusen och börjar inte skina, vilket är öppen Chassadim, vilket betyder att det sublima Ljuset Chochma endast uppstår från chazeh och neråt, i dess NHYM. Detta är orsaken till att innan kelim NHYM, som är de två senaste årtusendena, började visa sig i världens partzuf var speciellt Zohars visdom och visdomen kabbala i allmänhet dolda från världen.

Men under Aris tid, när tiden för fullbordandet av kelim under chazeh hade närmat sig, avslöjades det sublima Ljuset Chochma i världen, genom Gudomliga Rabbi Isaac Lurias (Ari) själ, som var redo att ta emot det stora Ljuset. Han uppenbarade således fundamenten i boken Zohar och visdomen kabbala, tills han överskuggade alla sina föregångare.

Men, eftersom dessa kelim ännu inte var fullbordade (eftersom han gick bort 1572), var världen ännu inte värdig att upptäcka hans ord, och hans heliga ord var kända endast för ett fåtal utvalda, som var förbjudna att berätta om dem för världen.

Nu, i vår generation, eftersom vi närmar oss slutet av de två sista årtusendena, har vi tillåtelse att avslöja hans ord och Zohars ord utigenom världen i stor omfattning, på ett sådant sätt att Zohars ord från vår generation och framåt ytterligare kommer att avslöjas i världen, tills dess fulla mått är avslöjat, som Skaparen önskar.

63) Du kan nu förstå att det inte finns någon gräns för den första generationens förtjänst över den sista, eftersom detta är regeln i alla partzufim (plural för partzuf) i alla världar i alla själar, att den renare är den som först väljs in i partzuf. Därför valdes de renare kelim HBD först, i världen och i själarna.

Således var själarna i de två första årtusendena mycket högre. Men de kunde ändå inte mottaga Ljusets fulla mått, på grund av bristen av de lägre delarna i världen och i dem själva, som är HGT NHYM.

Och senare, i de två årtusendena i mitten, när kelim HGT valdes in i världen och i själarna, var själarna verkligen mycket rena, i sig själva. Detta beror på att förtjänsten av kelim HGT är nära den av HBD. Men Ljusen var fortfarande dolda i världen, på grund av frånvaron av kelim från chazeh och neråt, i världen och i själarna.

Därför, i vår generation, fastän själarnas essens är den värsta, varför de ännu inte kunnat väljas ut till Kedusha, är det de som fullbordar världens partzuf och själarnas partzuf med hänsyn tillkelim, och arbetet fullbordas endast genom dem.

Detta beror på att nu, när kelim NHY fullbordas, och alla kelim rosh, toch och sof är i partzuf, sprids nu fulla mått av Ljus i rosh, toch och sof till alla de som är värdiga, det vill säga komplett NRN. Så, endast efter fullbordandet av dess låga själar kan de högsta Ljusen visa sig, och inte tidigare.

64) Även våra visa ställde i själva verket denna fråga (Masechet Brachot, s. 20): ”Rav Papa sade till Abayei: ‘Hur var de första annorlunda, så ett mirakel inträffade för dem, och hur är vi annorlunda, så ett mirakel inte inträffar för oss?’ Är det på grund av studierna? Under Rav Yehudas år var hela studierna i Nezikin, emedan vi lär oss de sex volymerna (hela Mishnah). Och när Rav Yehuda fördjupade sig i Okatzin, sade han, ‘Jag såg Rav och Shmuel här, medan vi lär oss tretton yeshivot i Okatzin. Och när Rav Yehuda tog av sig en sko kom regnet, medan vi plågar våra själar och gråter, och ingen hör oss’. Han svarade, ‘De första gav sina själar till Herrens helighet’”.

Därför, även om det är uppenbart både för den som frågar och för den som svarar att de första var viktigare än dem, var rav Papa och Abayei, avseende Tora och visdomen, viktigare än de första. Således, fastän de första generationerna var viktigare än de senare generationerna i sina själars essens, är det på grund av att de renare väljs ut för att komma till världen först, avseende Toras visdom, så att den gradvis avslöjas mer i de senare generationerna. Så är det på grund av orsaken vi nämnt, att det övergripande måttet fullbordas just av de senare. Det är därför mer kompletta Ljus sprids till dem, trots att deras essens är mycket värre.

65) Så, vi skulle kunna fråga, ”Varför är det då förbjudet att inte hålla med de första i den uppenbarade Toran?” Det är för att, så långt det gäller den praktiska delen av mitzvot, är det tvärtom, de första var mer kompletta i dem än de sista. Detta beror på att handlingen utgår från sefirots heliga kelim, och hemligheterna i Tora och taamim (smaker) i mitzva utgår från Ljusen i sfirot.

Du vet redan att det finns ett omvänt förhållande mellan Ljus och kärl: i kelim växer de högre först (se punkt 62), vilket är anledningen till att de första var mer kompletta i den praktiska delen än de sista. Men när det gäller Ljusen, där de lägre kommer in först, är de sista mer kompletta än de första.

66) Kom i håg att det i allting finns ett inre och ett yttre. I världen i allmänhet anses Israel, Abrahams, Isaacs och Jakobs ättlingar, vara det inre i världen, och de sjuttio nationerna anses vara det yttre i världen. Det finns också ett inre i Israel själv, vilka är Skaparens helhjärtade arbetare, och det finns ett yttre – de som inte ägnar sig själva åt Skaparens arbete. Bland världens nationer finns också ett inre, vilka är de rättfärdiga i världens nationer, och det finns ett yttre, vilka är de oförskämda och skadliga bland dem.

Dessutom finns bland Skaparens tjänare bland Israels barn ett inre, som är de som belönats med förståelsen av själen i Toras inre och dess hemligheter, och ett yttre, som endast håller den praktiska delen av Tora.

Vidare finns det ett inre i varje person från Israel – det inre Israel – som är punkten i hjärtat, och ett yttre – vilket är det inre världens nationer, kroppen själv. Men till och med det inre världens nationer i en person anses vara proselyter, eftersom de, genom att hålla fast vid det inre blir som proselyter bland världens nationer, som kom och anslöt sig till hela Israel.

67) När en person från Israel förhöjer och bevärdigar sitt inre, som är Israel i den personen, ovan det yttre, som är världens nationer i honom, det vill säga, när man ägnar majoriteten av sina ansträngningar till att förhöja och prisa sitt inre, att gagna sin själ, och gör mindre ansträngningar, endast det nödvändigaste, för att underhålla världens nationer i sig, det vill säga de kroppsliga begären, som det står skrivet (Avot, 1), ”Gör din Tora permanent och ditt arbete tillfälligt”, genom att göra det, får man Israels barn att sväva uppåt i det inre och även det yttre i världen, och världens nationer, som är det yttre, för att erkänna och tillstå värdet av Israels barn.

Och om, Gud förbjude, det är tvärtom, att en individ från Israel förhöjer och uppskattar sitt yttre, som är världens nationer i honom, mer än Israel i honom, som det står skrivet (Femte Moseboken, 28), ”Främlingen som är mitt bland er”, innebär det att det yttre i den personen stiger och svävar, och du själv, det inre, Israel i dig, kastas ner. Med dessa handlingar får man det yttre i världen i allmänhet, världens nationer, att sväva högre och högre och övervinna Israel, och få dem att degraderas till marken, och Israels barn, världens inre, att kastas långt ned.

68) Förvånas inte över att en persons handlingar bringar upphöjelse eller nedgång för hela världen, för det är en orubblig lag att helheten och delen är jämnlika som två ärtor i en ärtskida. Och allt som gäller för helheten gäller även för delen. Dessutom utgör delarna det som finns i helheten, för det allmänna kan uppstå först efter att dess delar har uppstått, enligt kvantiteten och kvaliteten hos delarna. Det är tydligt att värdet hos en dels handling upphöjer eller sänker helheten i stort.

Det här kan klargöra för dig det som står i Zohar, att genom att ägna sig åt boken Zohar och sanningens visdom kommer de att belönas med komplett frälsning från exilen (Tikkunim, slutet av Tikkun nr. 6). Man kan fråga sig, vad har studierna av Zohar att göra med Israels frälsning från resten av nationerna?

69) Från det ovan sagda kan vi få en grundlig förståelse för att även Toran innehåller en inre och en yttre del, som hela världen också gör. Därför har den som studerar Tora också dessa två grader. När man ökar sitt arbete i Torans inre och dess hemligheter, till den graden får man dygden av det inre i världen – som är Israel – att stiga högt ovan det yttre i världen, som är världens nationer. Och alla nationer kommer att framhålla och inse Israels förtjänst över dem, tills förverkligandet av orden, ”Och folk skola taga dem och föra dem hem igen; men Israels hus skall lägga dem under sig såsom sin arvedel i HERRENS land” (Jesaja 14:2), och ”Så säger Herren: Se, jag skall upplyfta min hand till tecken åt folken och resa upp mitt baner till tecken åt folkslagen; då skola de bära dina söner hit i sin famn och föra dina döttrar fram på sina axlar” (Jesaja 49, 22).

Men om, Gud förbjude, motsatsen gäller, och en person från Israel nedvärderar dygden i Torans inre och dess hemligheter, som behandlar våra själars förehavanden och deras grader, samt förnimmelsen av smakerna i mitzvot, till fördel för Torans yttre, som behandlar endast den praktiska delen? Även om man sporadiskt ägnar sig åt Torans inre, och ägnar lite av sin tid till det, när det varken är natt eller dag, som om det vore överflödigt, genom det vanärar och nedvärderar man världens inre, som är Israels barn, och förhöjer världens yttre – nämligen världens nationer – ovan dem. De kommer att förödmjuka och vanära Israels barn, och se Israel som överflödigt, som om världen inte har någon användning av dem, Gud förbjude.

Dessutom får de därigenom även det yttre i världens nationer att övervinna deras eget inre, för de värsta bland världens nationer, de farliga och förstörarna i världen, stiger ovan deras inre, som är de rättfärdiga i världens nationer. Och då åsamkar de all förödelse och den avskyvärda slakt vår generation bevittnat, må Gud skydda oss från denna stund och framåt.

Således kan du se att Israels frälsning och hela Israels förtjänst beror på studierna av Zohar och Toras inre. Och vise versa, all förstörelse och allt förfall hos Israels barn beror på att de har övergivit det inre i Toran. De har nedvärderat dess förtjänst och gjort det till synes överflödigt.

70) Som det står skrivet i Tikkunim (korrektioner) i Zohar (Tikkun 30): ”Vakna och stig inför den Heliga Gudomligheten, för du har ett tomt hjärta, utan förståelsen att känna och uppnå den, fastän den finns inom dig”. Betydelsen av det är, som det står skrivet (Jesaja 40), att en röst bultar i hjärtat i var och en av Israel, gråtandes och bedjandes för att höja den Heliga Gudomligheten, som är alla Israels själar samlade. Men Gudomligheten säger: ”Jag har ingen styrka att höja mig själv från stoftet, för ‘allt kött är gräs’, de är som bestar, som äter hö och gräs”. Detta betyder att de håller mitzvot tanklöst, som bestar, ”och all gudomlighet däri är som blomman på fältet, alla goda gärningar de gör, gör de för sig själva”.

Detta betyder att de, med de mitzvot de utför, inte har någon intention att göra dem för att bringa belåtenhet åt sin Skapare. Snarare håller de mitzvot bara för sin egen nytta, och även de bästa bland dem, som ägnar all sin tid åt arbete i Tora, gör det bara för att gynna sina egna kroppar, utan det önskvärda syftet – att bringa belåtenhet åt sin Skapare.

Det sägs om den tidens generation: ”En ande utgår och kommer inte åter till världen”, alltså Messias ande, som måste förlösa Israel från alla deras svårigheter innan den fulländade frälsningen, för att hålla orden, ‘för jorden skall vara full av Herrens kunskap’. Den anden har lämnat och skiner inte i världen.

Ve dem som får Messias ande att utgå och lämna världen, utan att kunna återvända till världen. Det är de som gör Toran torr, utan någon fukt av förståelse och reson. De inskränker sig själva till den praktiska delen av Tora, utan att vilja försöka förstå kabbalans visdom, känna och förstå Toras hemligheter och smakerna i mitzvot. Ve dem, för med dessa handlingar frambringar de förekomsten av fattigdom, förödelse, röveri, plundring, dråp och förstörelse i världen.

71) Orsaken till deras ord är, som vi har förklarat, att när alla de som ägnar sig åt Tora nedvärderar sitt eget inre och Torans inre, och lämnar det som vore det överflödigt i världen, och bara ägnar sig åt det då det varken är dag eller natt, i detta hänseende är de som blinda som söker efter väggen, genom detta intensifierar de sin egen yttre del, sina kroppars gagn. De betraktar också det yttre i Tora som högre än Toras inre. Och med dessa handlingar får de alla former av det yttre i världen att övermanna de inre delarna i världen, alla enligt sin essens.

Så är det, för det yttre i Israel, det vill säga världens nationer i dem, övermannar och annullerar det inre i hela Israel, vilka är de som är stora i Tora. Även det yttre i världens nationer – förgörarna bland dem – intensifierar och annullerar det inre bland dem, som är de rättfärdiga i världens nationer. Dessutom intensifierar och annullerar det yttre i hela världen, som är världens nationer, Israels barn – det inre i världen.

I en sådan generation sträcker alla förgörare bland världens nationer på sig och önskar först och främst förgöra och döda Israels barn, som det står skrivet (Yevamot 63), ”Ingen olycka drabbar världen om inte för Israel”. Detta betyder, som det står skrivet i korrektionerna ovan, att de orsakar fattigdom, förödelse, röveri, dråp, och förstörelse i hela världen.

Och genom våra många fel har vi blivit vittnen till allt som står i ovan nämnda Tikkunim, och därtill drabbade domen de allra bästa bland oss, som våra visa sade (Baba Kama 60): ”Och det börjar med de rättfärdiga först”. Och av all ära Israel hade i länderna Polen och Litauen, etc., återstår bara spillror i vårt heliga land. Nu är det upp till oss, de överlevande, att korrigera detta fruktansvärda fel. Var och en av oss som återstår bör ta på sig själv, i hjärta och själ, att hädanefter förstärka det inre i Tora, och ge det dess rättmätiga plats, enligt dess förtjänst över Torans yttre.

Då kommer var och en av oss belönas med att stärkas i sitt eget inre, det vill säga Israel inombords, som är själens behov, ovan vårt eget yttre, som är världens nationer inom oss, det vill säga kroppens behov. Denna kraft ska komma till hela Israel, tills världens nationer inom oss inser och erkänner förtjänsten av Israels stora visa ovan sig själva, och lyssnar till dem och lyder dem.

Dessutom kommer det inre i världens nationer, de rättfärdiga i världens nationer, övermanna och ge upp sitt yttre, som är förgörarna. Och det inre i världen, som är Israel, ska stiga i all sin förtjänst och dygd ovan världens yttre, som är nationerna. Då kommer alla nationer i världen att inse och erkänna Israels förtjänst över dem.

Och de skall följa orden (Jesaja 14:2) ”Och folk skola taga dem och föra dem hem igen; och Israels hus skall lägga dem under sig i HERRENS land”. Och även (Jesaja 49:22), ”då skola de bära dina söner hit i sin famn och föra dina döttrar fram på sina axlar”. Det är vad som står skrivet i Zohar (Nasoh, s. 124b), ”genom detta verk”, som är boken Zohar, ”ska de förlösas från exil med barmhärtighet”. Amen, låt det bli så.