1) Det står skrivet i Zohar, Vayikra, Parashat Tazria, s.40, “Kom och se, allt som existerar i världen existerar för människan, och allt existerar för honom, som det står skrivet; ‘Då skapade Herren Gud människan’ med ett fullständigt namn, liksom vi har fastställt, så att han är helheten av allt och innehåller allt, och allt som finns Ovan och nedan, etc., är inkluderat i den bilden”.

Följaktligen förklarar den att alla världar, Övre och lägre, är inkluderade i människan. Och även, att hela verkligheten inuti dessa världar enbart finns för människan. Och vi bör förstå dessa ord: Är denna värld och allting inuti den som tjänar och gagnar honom för lite för människan, så att han även behöver de Övre världarna och allting inuti dem? De skapades trots allt enbart för hans behov.

2) För att förklara detta till fullo, skulle jag behöva introducera hela kabbalans visdom. Men generellt sett kommer det att bli tillräckligt besvarat i boken, så att man kan förstå det. Essensen är att Skaparens intention med skapelsen var att behaga Sina varelser. Och säkerligen, så fort Han funderade på att skapa själarna och glädja dem rikligt, uppstod de omedelbart framför Honom, fullständiga i sin form och med alla de härligheter Han hade planerat att ge till dem.  Detta beror på att i Honom fullbordar tanken på egen hand, Han behöver inte handlingar som vi gör. Följaktligen bör vi fråga; ”varför skapade Han världarna restriktion för restriktion ner till denna dystra värld, och klädde själarna i denna världs dystra kroppar?”

3) Svaret på detta står skrivet i Livets träd – ”för att dra fram Hans stordåds perfektion i ljuset” (Livets Träd, gren ett). Ändå behöver vi förstå hur det kan komma sig att ofullständiga handlingar skulle härröra ur en fullständig operatör, till den punkt att de skulle behöva komplettering genom en handling i den här världen?  

Saken är den att vi bör skilja mellan Ljus och kli (kärl) i själarna. De skapade själarnas essens är kli i dem, och all den välgörenhet Han hade planerat att ge dem och glädja dem med, är Ljuset i dem. Detta beror på att eftersom Han planerat att glädja dem, gjorde Han dem nödvändigtvis till ett begär att ta emot Hans njutning, eftersom njutningen och glädjen ökar enligt begärets intensitet att ta emot överflödet.

Och vi bör känna till att viljan att ta emot är själens själva essens i fråga om skapandet och frambringandet existens ur frånvaro. Detta betraktas som själens kli, medan glädjen och överflödet betraktas som själens Ljus, som sträcker ut sig existens ur existens från Hans essens.

4) Förklaring: skapelse syftar på framträdandet av någonting som tidigare inte existerade. Detta betraktas som existens ur frånvaro. Men hur föreställer vi oss något som inte är inkluderat i Honom, med tanke på att Han är allsmäktig och inkluderar dem alla tillsammans? Och man ger inte heller det som inte finns i Honom.

Som vi har sagt utgörs hela Skapelsen som Han skapade endast av själarnas kelim (plural av kli), som är viljan att ta emot. Detta är fullt tydligt, eftersom Han med nödvändighet inte har en vilja att ta emot, för från vem skulle Han ta emot? Härav följer att detta verkligen är en ny Skapelse, av vilken inga spår tidigare existerade, och som följaktligen betraktas som existens ur frånvaro.

5) Vi bör veta att enande och frånskiljande i andligheten endast relaterar till formlikhet och olikhet i form. Så är det för om två andliga objekt är av samma form så är de förenade, de är en, inte två, eftersom det inte finns något som skiljer dem från varandra. De kan bara urskiljas som två när det finns någon olikhet i form mellan dem.

Det är även så att till den grad de är olika i form är de fjärran från varandra. Så om de är varandras motsatser betraktas de vara så fjärran som öst är från väst, vilket innebär det största avstånd vi kan föreställa oss i verkligheten.

6) Men i Skaparen finns ingen tanke eller förnimmelse över huvud taget, och vi kan inte yttra oss eller säga någonting angående Honom. Men eftersom vi känner Dig genom Dina handlingar, bör vi urskilja att Han är ett begär att ge, eftersom Han skapade allting för att glädja Sina varelser, och ge Sitt överflöd till oss.

Alltså är själarna Hans motsatta form, eftersom Han är helt igenom givande och inte har någon vilja att ta emot någonting, medan själarna blev inpräglade med en vilja att ta emot för sig själva. Och vi har redan nämnt att det inte finns någon större motsatthet i form än så.

Av detta följer att om själarna skulle ha förblivit med viljan att ta emot, skulle de för alltid förblivit separerade från Honom.

7) Nu kommer du att förstå det som står skrivet (Livets träd, Gren ett), att skälet till skapandet av världarna var att Han måste vara komplett i alla sina handlingar och krafter, och om Han inte verkställde sina handlingar och krafter skulle Han i själva verket till synes inte betraktas som hel. Detta verkar förvirrande, för hur kan ofullständiga handlingar uppstå från en fullständig operatör, till en sådan grad att de skulle behöva korrektion?

Av det som har förklarats, kan du se att Skapelsens essens endast är viljan att ta emot. Å ena sidan är den mycket bristfällig, eftersom den är motsatsen till Givaren, vilket innebär separation från Honom, men å andra sidan är detta hela innovationen och existensen ur frånvaro som Han skapat, med vilken man kan ta emot det som Han planerat att ge.

Men om de hade förblivit frånskiljda från Utstrålaren, skulle Han till synes vara ofullständig, för slutligen är det så att det från den kompletta Operatören måste härröra kompletta operationer.

Av denna anledning begränsade Han sitt Ljus och skapade världarna restriktion för restriktion ner till den här världen, och klädde själen i en jordisk kropp. Genom utövandet av Tora och mitzvot uppnår själen perfektionen den saknade innan Skapelsen – formlikhet med Honom. Därmed kommer den att vara lämpad för att ta emot allt överflöd och njutning inkluderade i Skapelsetanken, och kommer också att vara i fullständig dvekut (vidhäftning) vid Honom, i formlikhet.

8) Frågan om segula (kraft) i Toran och mitzvot för att föra själen till dvekut med Honom gäller endast när engagemanget i dem inte är med syftet att ta emot någon belöning, utan endast med syftet att ge belåtenhet till sin Skapare. Detta beror på att själen då gradvis förvärvar formlikhet med sin Skapare, vilket kommer att skrivas nedan gällande Rabbi Haninas ord i början av boken (Förord till kabbalans visdom).

Allt som allt finns det fem grader – Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yeshida (NRNHY) – som kommer från de fem världarna AK, Atzilut, Bria, Yetzira, och Assiya. Det finns också fem subgrader NRNHY, som kommer från fem subpartzufim (plural för partzuf) i var och en av de fem världarna. Sedan finns det fem subsub-NRNHY, som kommer från de tio sfirot i varje partzuf, vilket kommer att skrivas i boken.

Och genom Tora och mitzvot i syfte att ge belåtenhet till Skaparen, belönas man gradvis med kelim i form av begäret att ge, som kommer i dessa grader, grad för grad, tills de uppnår fullständig formlikhet med Honom. I det tillståndet verkställs Skapelsetanken, att ta emot all njutning, ömhet och allt överflöd som Han planerat för dem. Dessutom får de den största belöningen, eftersom de belönas med sann dvekut, eftersom de har uppnått begäret att ge, som deras Skapare.

9) Nu kommer det inte vara svårt för dig att förstå orden från Zohar ovan, att alla världar, Övre och lägre och allting inuti dem, enbart skapades för människan. Så är det för att alla dessa grader och världar kom till enbart för att komplettera själarna i graden av dvekut som de saknade beträffande Skapelsetanken.

I begynnelsen var de begränsade och hängde ner grad för grad och värld efter värld, ner till vår materiella värld, för att föra själen in i en kropp i den här världen, som är helt och hållet för att ta emot och inte för att ge, liksom djur och bestar. Det står skrivet “En vildåsnas föl är född till människa”. Detta betraktas som den kompletta viljan att ta emot, vilken inte har någonting i form av givande. I det tillståndet anses en människa vara Hans fullständiga motsats, och det finns inget större avstånd än så.

Efteråt, genom själen som kläds inom en, engagerar man sig i Tora och mitzvot. Gradvis och långsamt, nedifrån uppåt, uppnår man samma form av givande som ens Skapare, genom alla aspekter som hängde ner ovanifrån nedåt, vilka inte är annat än grader och mått på formen av begäret att ge.

Varje högre grad betyder att den är längre bort från viljan att ta emot, och närmre att vara av enbart givande. Till slut blir man belönad med att vara fullständigt givande och att inte ta emot någonting för sig själv. Då blir man fullbordad med sann dvekut vid Honom, för detta är enda skälet till att människan skapades. Därför är det så att alla världar och allting i dem enbart skapades för människan.

10) Nu när du har fått veta allt detta, är du tillåten att studera den här visdomen utan någon fara för materialisering. Det är så för att de som studerar blir väldigt förvirrade: å ena sidan sägs det att de tio sfirot och partzufim, från början av de tio sfirot av Atzilut till slutet av de tio sfirot av Assiya, är fullständig Gudomlighet och enhet.

Men å andra sidan sägs det att alla dessa världar är framkallade och framträder efter tzimtzum (restriktionen); men hur kan detta ens föreställas i Gudomligheten? Och vi har även sfirot och Ovan och nedan och andra liknande förändringar, och upphöjelser och nedgångar och zivugim (parningar). Men det står skrivet: ”Jag Herren förändras inte.”

11) Av vad som klargjorts framför oss är det tydligt att alla dessa upphöjelser, nedgångar, restriktioner och sfirot bara ses som kelim (kärl) hos mottagarna – själarna. Och vi bör skilja mellan det potentiella och det befintliga i dem, liksom en människa som bygger ett hus – handlingens ändamål finns i ens ursprungliga tanke.

Men husets kvalitet i ens medvetande liknar inte huset som skall byggas på riktigt, eftersom det påtänkta huset är andlighet, en begreppsmässig substans, och betraktas som den tänkande människans substans. Då är huset endast en potential. Men när husets byggande i själva verket börjar, förvärvar det en helt annan substans – den av trä och tegelstenar.

På ett liknande sätt bör vi urskilja potential och faktisk befintlighet i själarna. Begynnelsen av deras framträdande från Utstrålaren till ”faktiskt befintliga” själar börjar först i världen Bria. Och deras sammansmältning i Ein sof, innan tzimtzum, med avsikt på Skapelsetanken, som det står skrivet i punkt 2, gäller endast ”potentialen” utan någon faktisk manifestation.

I denna bemärkelse sägs det att alla själarna var integrerade i Malchut de Ein Sof, kallad “medelpunkten”, eftersom denna punkt är potentiellt inkluderad i alla själarnas kelim som är förutbestämda att faktiskt framträda från världen Bria nedåt. Och den första restriktionen inträffade enbart i denna medelpunkt, vilket innebär just i den aspekten och det måttet som betraktas som de framtida själarnas potential, och inte alls i sig själv.

Du bör veta att alla kelim i sfirot och världarna, genom världen Bria, som hänger ner och uppstår från den här punkten, eller på grund av dess zivug de hakaa, kallad Ohr hozer, också betraktas som rent potentiell, utan något av själarnas essens. Men dessa förändringar är förutbestämda att därefter påverka själarna vilkas essens börjar framträda från världen Bria nedåt, eftersom de där ännu inte har lämnat Utstrålarens essens.

12) Och jag ska ge dig en allegori från uppträdandet i den här världen. Om en person till exempel täcker och gömmer sig själv bakom kläder och plagg så att vännen inte ska se eller lägga märke till honom, är det alls tänkbart att han själv skulle påverkas av döljandet som utgörs av alla plaggen han är täckt av?

Ta på ett liknande sätt de tio sfirot vi kallar Keter, Chochma, Bina, Chessed, Gvura, Tifferet, Netzach, Hod, Yesod, Malchut som ett exempel. Dessa är endast tio beklädnader som Ein Sof är täckt och dold med. De själar som är ämnade att ta emot därifrån kommer att tvingas att ta emot enligt de mått som de tio sfirot tilldelar dem. Följaktligen påverkas mottagarna av detta antal tio sfirot, och inte av Hans Ljus, vilket är ett, unikt, och oföränderligt.

Mottagarna delas upp i tio grader, exakt i enlighet med dessa namns kvaliteter. Därtill kommer att även dessa beklädnader vi nämnt endast gäller världen Bria och nedanför, eftersom det är där själarna som tar emot från dessa tio sfirot förekommer. Men i världarna AK och Atzilut existerar inte ens själarna, eftersom de där endast finns potentiellt.

Härav följer att de ovan nämnda tio beklädnaderna i de tio sfirot endast bestämmer i de tre lägre världarna, kallade Bria, Yetzira och Assiya. Men i världarna BYA anses de tio sfirot vara Gudomlighet till slutet av Assiya, precis som i AK och ABYA, och som före tzimtzum.  

Den enda skillnaden är i de tio sfirots kelim: i AK och Atzilut avslöjar de inte sin dominans, eftersom de endast finns i potential där, och först i BYA börjar de tio sfirots kelim att manifestera sin döljande och beklädande kraft. Men i Ljuset i de tio sfirot förekommer ingen förändring överhuvudtaget på grund av dessa beklädnader, som det skrevs i allegorin. Detta är betydelsen av ”Jag Herren förändras inte”.

13) Vi skulle kunna fråga: “Eftersom det inte finns något avslöjande av de mottagande själarnas essens i AK och Atzilut, vad tjänar då dessa kelim, kallade tio sfirot, till, och vem döljer och täcker de i dessa mått?”

På detta finns det två svar: det första är nedhängandet, vilket du kommer att finna i boken. Det andra är att själarna också är ämnade att ta emot från dessa tio sfirot i AK och Atzilut, genom de tre världarna BYAs uppstigande till dem (vilket kommer att skrivas i punkt 163 i Förord till kabbalans visdom). Härav följer att vi bör urskilja dessa förändringar i de tio sfirot i AK och Atzilut också, i enlighet med Ljuset som de är ämnade att skina på själarna när de väl stiger upp dit med världarna BYA, för då kommer de att ta emot enligt graden i dessa tio sfirot.

14) Således har vi ingående förklarat att världarna, skapandet, förändringarna och antalet grader etc. enbart sades beträffande de kelim som ger till själarna, och döljer och mäter för dem, så att de gradvis kan ta emot från Ein Sofs Ljus i dem. Men de har ingen inverkan på själva Ein Sofs Ljus på något vis, eftersom inga beklädnader inverkar på den som är täckt, utan endast på den andra som önskar känna och ta emot från det, som i allegorin.

15) Generellt sett bör vi urskilja följande tre aspekter i sfirot och partzufim var de än är: Atzmuto (Hans essens), kelim, och Ljus.

I Atzmuto finns det ingen tanke eller förnimmelse överhuvudtaget. I kelim finns det alltid två motsatta aspekter: fördoldhet och uppenbarelse. Så är det för att kli till att börja med täcker Atzmuto på ett sätt så att dessa tio kelim i de tio sfirot är tio grader av fördöljanden.

Men när själarna väl får dessa kelim under alla villkoren i dem, blir dessa fördöljanden avslöjanden för själarnas uppnåenden. Med detta följer att kelim innehåller två motsatta aspekter, som är en. Detta är så för att måttet avslöjande i kli är exakt som måttet fördoldhet i kli, och ju grövre kli är, desto mer döljer det Atzmuto, och avslöjar en Högre grad. På så vis är dessa två motsatser en.

Och Ljusen i sfirot hänvisar till det mått i graden som är lämpat att uppenbaras för själarnas uppnående. Eftersom allting sträcker ut sig från Atzmuto, trots att det inte finns något uppnående i Honom utan endast i kelims kvaliteter, så finns det nödvändigtvis tio Ljus i dessa tio kelim, vilket betyder grader av avslöjande för de mottagande i dessa kelims kvaliteter.

På så vis är Hans Ljus och Hans Essens oskiljaktiga, förutom att det i Hans Essens inte finns något uppnående eller någon förnimmelse överhuvudtaget, förutom det som kommer till oss från Honom genom beklädnad i de tio sfirots kelim. Och i detta avseende, hänvisar vi till allt som vi uppnår med namnet ”Ljus”.

Förord till kabbalans visdom

Vid läsning av denna text rekommenderas att titta på ritningarna i slutet av uppsatsen Ha-ilan

Skapelsetanken och de fyra faserna av direkt Ljus

1) Rabbi Hanania, Akashias son, säger: "Skaparen ville rena Israel; därmed gav Han dem mycket Tora och mitzvot (bud), som det står skrivet, "Herren gladdes, för Sin rättfärdighets skull, åt att göra läran stor och härlig'" (Makot, 23b). Det är känt att "rena" härstammar från (det hebreiska) ordet "renande". Det är som våra visa sade, "Mitzvot gavs endast för renandet av Israel" (Bereshit Rabba, Parasha 44). Vi måste förstå denna rensning, som vi uppnår genom Tora och mitzvot, och vad aviut (tjocklek/grovlek/vilja att ta emot) inom oss är, som vi ska rengöra med hjälp av Tora och mitzvot.

Eftersom vi redan har diskuterat det i min bok, Panim Masbirot, och i Studiet av de tio sfirot ska jag kort upprepa att skapelsetanken var att glädja varelserna, alltefter Hans rikliga generositet. Därför inpräntades en stor önskan och längtan att ta emot Hans överflöd i själarna.

Detta beror på att viljan att ta emot är kli (kärlet) för måttet av njutning i överflöd, eftersom måttet och styrkan i viljan att ta emot överflödet exakt motsvarar mängden njutning och glädje i överflödet. Och de är så förenade att de är odelbara, utom i vad de relaterar till: nöjet är relaterat till överflödet, och den stora viljan att ta emot överflödet är relaterat till den mottagande varelsen.

Dessa två sträcker nödvändigtvis ut sig från Skaparen, och kom med nödvändighet i Skapelsetanken. De bör dock delas in i ovan nämnda sätt: överflödet kommer från Hans väsen, som sträcker sig från existens till existens, och viljan att ta emot som är inkluderad där är roten till varelserna. Det innebär att den är roten till begynnelsen, det vill säga uppkomsten av existens ur frånvaro, eftersom det verkligen inte finns någon form av viljan att ta emot i hans väsen.

Därför anses det att den ovan nämnda viljan att ta emot är hela substansen i Skapelsen från början till slut. Således är alla varelser, och alla deras otaliga uttryck och beteenden som har framträtt och kommer att framträda, inget annat än olika mått och benämningar av viljan att ta emot. Allt som existerar i dessa varelser, det vill säga allt som tas emot i den vilja att ta emot som är präglad i dem, sträcker sig från Hans väsen, existens ur existens. Det är inte alls en ny skapelse, eftersom den inte är ny alls. Snarare sträcker den sig från Hans Ändlöshet, existens ur existens.

2) Som vi har sagt är viljan att ta emot naturligt inkluderad i Skapelsetanken med alla dess benämningar, tillsammans med det stora överflödet Han hade planerat att skänka och glädja dem med. Och du ska veta, att dessa är de Ohr (Ljus) och kli som vi varseblir i de övre världarna. De kommer med nödvändighet sammanbundna och faller som en kaskad nedåt grad för grad. Och i den utsträckning graderna faller från Hans ansiktes Ljus och avlägsnar sig från Honom, i samma utsträckning materialiseras viljan att ta emot, som innefattas i överflödet.

Vi skulle också kunna hävda det motsatta: i den utsträckning viljan att ta emot i överflödet materialiseras, faller den grad för grad till den lägsta av alla platser, där viljan att ta emot blir fullt materialiserad. Den platsen kallas för “världen Assiya”. Viljan att ta emot betraktas som “människans kropp” och överflödet man tar emot betraktas som måttet av ”livskraft i den kroppen”.

Det är på ett liknande sätt med andra varelser i den här världen. Därför är den enda skillnaden mellan de övre världarna och den här världen, att så länge viljan att ta emot, som är inkluderad i överflödet, inte har materialiserats till fullo, anses den befinna sig i de andliga världarna, ovanför den här världen. Och när viljan att ta emot har materialiserats till fullo, anses den befinna sig i den här världen.

3) Den ovan nämnda ordningen av nedåtfallande, som leder viljan att ta emot till sin slutgiltiga form i den här världen, följer en sekvens av fyra urskiljanden som finns i namnet med fyra bokstäver; HaVaYaH. Detta beror på att de fyra bokstäverna, HaVaYaH (Yud, Hey, Vav, Hey),i Hans namn innehåller hela verkligheten, utan undantag.

I allmänhet är de beskrivna i de tio sfirot, Chochma, Bina, Tifferet, Malchut och deras shoresh (rot). De är tio sfirot eftersom sfira Tifferet innehåller sex interna sfirot, som kallas HGTNHY (Chesed-Gvura-Tifferet Netzach-Hod-Yesod) och roten, som kallas Keter. Men, i huvudsak kallas de HB TM (Chochma-Bina Tifferet-Malchut).

Och de är fyra världar, som kallas Atzilut, Bria, Yetzira och Assiya. Världen Assiya innehåller denna värld inuti sig. Det finns alltså inte en varelse i denna värld, som inte påbörjades i världen Ein Sof, i Skapelsetanken att glädja sina skapelser. Därför är den naturligt bestående av Ljus och kli,vilket innebär ett visst mått av överflöd med viljan att ta emot det överflödet.

Mängden överflöd sträcker sig existens ur existens från Hans väsen, och viljan att ta emot överflödet initieras existens ur frånvaro.

Men för att viljan att ta emot ska få sin slutliga kvalitet måste den nedfalla tillsammans med överflödet inuti sig genom de fyra världarna – Atzilut, Bria, Yetzira och Assiya. Detta fullbordar skapelsen med Ljus och kli, kallat guf (kropp), och "Livets Ljus" inuti den.

4) Anledningen till att viljan att ta emot måste nedfalla genom de fyra ovan nämnda aspekterna ABYA (Atzilut, Bria, Yetzira, Assiya) är att det finns en viktig regel gällande kelim (kli i plural): expansionen av ljus och dess tillbakagång gör kli lämpat för sin uppgift. Detta innebär att så länge som detta kli inte har separerats från sitt Ljus, ingår det i Ljuset och annulleras inom det som ett ljus i en fackla.

Denna annullering sker för att de är helt motsatta varandra, på motsatta ändar. Detta beror på att Ljuset sträcker sig från Hans väsen existens ur existens. Ur Skapelsetankens perspektiv i Ein Sof, är allting riktat mot givande och det finns inga spår av viljan att ta emot i den. Dess motsats är kli, den stora viljan att ta emot detta överflöd, som är den ursprungliga varelsens rot, i vilken det inte finns något givande alls.

Därför är det så att när de är sammanbundna, är viljan att ta emot annullerad i Ljuset i den, och kan bestämma sin form först när Ljuset har avvikit därifrån en gång. Detta beror på att efter Ljusets avlägsnande från den, börjar den att längta efter det, och detta begär bestämmer och sätter formen för viljan att ta emot. När Ljuset därefter klär det en gång till, betraktas det som två separata ämnen: kli och Ljus, eller guf och liv. Observera detta noga, för det är synnerligen djupgående.

5) Därför behövs de fyra aspekterna i namnet HaVaYaH, som kallas Chochma, Bina, Tifferet och Malchut. Behina alef (fas ett), som kallas Chochma, är verkligen hela den emanerade varelsen, Ljus och kli. I den finns den stora viljan att ta emot med allt Ljus inkluderat i den som kallas Ohr Chochma (visdomsljus) eller Ohr Chaia (Ljuset Chaia), eftersom det är hela Chaim (livet) i den emanerade skapelsen, klädd i sitt kli. Däremot betraktas behina alef som enbart Ljus då klii den knappt är märkbart, eftersom det är sammanblandat med Ljuset och annulleras i det som ett ljus i en fackla.

Efter det kommer behina bet (fas två), eftersom kli Chochma vid dess slut är i ekvivalens i form med det övre Ljuset i den. Det innebär att en önskan att skänka till Utstrålaren uppstår i den, beroende på den typ av ljus som finns inom den – helt för att skänka.

Sedan sträcker sig, med hjälp av denna önskan som har vaknat i den, ett nytt ljus ut till den från Utstrålaren, som kallas Ohr Chassadim (barmhärtighetsljus). Till följd av det skiljs den nästan helt från det Ohr Chochma som Utstrålaren inpräntat i den, eftersom Ohr Chochma endast kan tas emot i sitt eget kli – ett begär att ta emot som har vuxit till sitt fulla mått.

Således är Ljuset och kli i behina bet helt annorlunda än i behina alef, eftersom kli i det är viljan att skänka. Ljuset inom det anses vara Ohr Chassadim, ett ljus som härstammar från dvekut (vidhäftande) av den emanerade vid Utstrålaren, eftersom viljan att skänka inducerar ekvivalens i form med Utstrålaren, och i andligheten är ekvivalens i form dvekut.

Därefter följer behina gimmel (fas tre). När Ljuset hade minskat i den emanerade varelsen till Ohr Chassadim utan Chochma – det är ju känt att Ohr Chochma är kärnan i den emanerade varelsen – vaknade den därmed i slutet av behina bet, och drog in ett mått av Ohr Chochma i sig, för att skina inom sitt Ohr Chassadim. Detta uppvaknande sträckte åter ut ett visst mått av viljan att ta emot, som bildar ett nytt kli, vilket kallas behina gimmel eller Tifferet. Ljuset i det kallas "Ljuset Chassadim i belysning av Chochma", eftersom största delen av ljuset är Ohr Chassadim, och dess mindre del är Ohr Chochma.

Efter det kom behina dalet (fas fyra), då kli av behina gimmel också vaknade på sitt håll för att dra fullständig Ohr Chochma, så som det var i behina alef. Således betraktas detta uppvaknande vara "suget" i måttet på viljan att ta emot i behina alef, och mer än det, eftersom det nu redan har skiljts från det ljuset, eftersom ljuset Chochma inte längre kläs i det, utan längtar efter det. Således har viljan att ta emots form helt fastställts, eftersom kli bestäms efter expansionen av Ljuset och dess uppbrott därifrån. Senare, när det återvänder, kommer den att ta emot Ljuset ännu en gång. Det visar sig att kli föregår Ljuset, och det är därför denna behina dalet anses vara fulländningen av kli, och den kallas Malchut (Kungadöme).

6) De fyra ovan nämnda aspekterna är de tio sfirot, urskiljda i varje emanation och varje varelse, i helheten, som är de fyra världarna, såväl som i verklighetens minsta beståndsdel. Behina alef kallas Chochma eller “världen Atzilut”; behina bet kallas Bina eller “världen Bria”; behina gimmel kallas Tifferet eller “världen Yetzira”; och behina dalet kallas Malchut eller “världen Assiya”.

Låt oss förklara de fyra aspekterna som är tillämpade i varje själ. När själen kommer ut ur Ein Sof och in i världen Atzilut, är det själens behina alef (första aspekt eller fas). Men ändå urskiljs den inte med det namnet, eftersom namnet Neshama (själ) antyder att det finns en skillnad mellan den och Utstrålaren, och att den genom den skillnaden har avlägsnat sig från Ein Sof och uppenbarats som sin egen auktoritet.

Men så länge som den inte har formen av ett kli, finns det ingenting som skiljer den från Hans väsen, för att förtjäna sitt eget namn. Vi känner redan till att klis behina alef inte alls betraktas som ett kli, och är fullkomligt upphävd inför Ljuset. Detta är innebörden av det som sägs om världen Atzilut, att den är fullständig Gudomlighet, som i “Han, Hans Liv, och Hans Själv är Ett”. Även alla levande varelsers själar betraktas fortfarande, när de rör sig genom världen Atzilut, som häftade vid Hans väsen.

7) Denna ovan nämnda behina bet härskade i världen Bria – viljan att ges kli. När själen alltså rör sig ner i världen Bria och uppnår det kli som finns där, anses det vara en Neshama (själ). Detta innebär att den redan har separerats från Hans väsen och förtjänar sitt eget namn – Neshama. Men detta är ett väldigt rent och fint kli, då det är i formlikhet med Utstrålaren. Därför betraktas det som fullständig andlighet.

8) Den ovan nämnda behina gimmel härskar i världen Yetzira, och innehåller en aning av viljan att ta emots form. När själen alltså rör sig in i världen Yetzira och uppnår kli där, går den ut ur Neshamas andlighet och kallas då Ruach. Så är det på grund av att dess kli här redan är sammanblandat med en viss aviut, det vill säga det lilla måttet av vilja att ta emot inom den. Men den anses ändå vara andlig eftersom mängden aviutär otillräcklig för att helt separera den från Hans väsen och förtjäna namnet “kropp”, som står i sin egen rätt.

9) Behina dalet härskar i världen Assiya, som är den stora viljan att ta emots fullständiga kli. Följaktligen erhåller den en kropp helt separerad och skild från Hans väsen, som står i sin egen rätt. Ljuset i den kallas Nefesh (från det hebreiska order ”vila”), som indikerar att Ljuset är stilla i och för sig själv. Man bör veta att det inte finns en enda beståndsdel i verkligheten som inte består av hela ABYA.

10) Därmed finner vi att denna Nefesh, Livets Ljus som är klädd i kroppen, sträcker ut sig från Hans essens existens från existens. När den rör sig genom de fyra världarna ABYA avlägsnas den mer och mer från Hans ansiktes Ljus, tills den kommer in i sitt avsedda kli, som kallas guf (kropp). Detta betraktas som att kli har uppnått sin önskade form.

Och även om Ljuset i det har avtagit så att dess ursprung blivit omöjligt att upptäcka, renar man, genom att ägna sig åt Tora och mitzvot för att bringa belåtenhet till Skaparen, sitt kli, som kallas guf, tills det blir värdigt att ta emot det stora överflödet i det fulla mått som fanns i skapelsetanken, när Han skapade det. Detta är vad rabbi Hanania menade med "Skaparen ville rena Israel; därmed gav Han dem mycket Tora och mitzvot”.

11) Nu kan vi förstå den verkliga skillnaden mellan andligheten och det materiella: allt som innehåller en fullständig vilja att ta emot, i alla dess aspekter, det vill säga behina dalet, betraktas som “materiellt”. Det är detta som existerar i alla delar av verkligheten framför oss i denna värld. Omvänt, allt ovan detta stora mått av vilja att ta emot betraktas som “andlighet”. Detta är de fyra världarna ABYA – ovan denna värld – och hela verkligheten inom dem.

Nu kan vi se att hela saken med uppgångar och nedgångar beskrivna i de övre världarna inte relaterar till en imaginär plats, utan bara till de fyra aspekterna i viljan att ta emot. Ju längre bort från behina dalet det är, desto högre anses det vara. Och omvänt, ju närmare behina dalet det är, desto lägre anses det vara.

12) Vi bör förstå att den skapades essens, i hela skapelsen i allmänhet, bara är viljan att ta emot. Allt förutom det är inte en del av skapelsen, utan sträcker ut sig från Hans essens genom existens från existens. Varför urskiljer vi då denna vilja att ta emot som aviut (tjocklek) och grumlighet, och är anbefallda att rena den genom Tora och mitzvot, såpass att vi utan det inte skulle uppnå skapelsetankens sublima mål?

13) Saken är den att materiella objekt separeras från varandra genom rumslig avlägsenhet, andliga objekt separeras från varandra genom olikhet i form dem emellan. Detta kan vi finna även i vår värld. Till exempel när två människor delar liknande åsikter, gillar de varandra och den rumsliga avlägsenheten får dem inte att bli avlägsna från varandra.

Å andra sidan, när deras åsikter är avlägsna från varandra hatar de varandra, och rumslig närhet för dem inte närmare varandra. Därmed separerar deras åsikters olikhet i form dem från varandra, och deras åsikters likhet i form för dem närmare varandra. Om, till exempel, den enas natur är den andras fullständiga motsats, är de så långt från varandra som öst är från väst.

På liknande vis är allt som har med närhet och avlägsenhet att göra, kopulation och enhet som sker i andligheten, blott mått på olikhet i form. De avskiljs från varandra enligt måttet på deras olikhet i form, och fästs vid varandra enligt måttet på deras likhet i form.

Men man bör förstå att även om viljan att ta emot är en tvingande lag i den skapade, då den är den skapades väsen och det lämpliga kärlet för mottagandet av målet i skapelsetanken, separerar den ändå fullständigt den skapade från Utstrålaren. Det är så för att det finns en olikhet i form till punkten av motsatthet mellan den själv och Utstrålaren. Det är så på grund av att Utstrålaren är fullständigt givande utan ett spår av mottagande, och den skapade är fullständigt mottagande utan ett spår av givande. Därmed finns det ingen större olikhet i form än så. Det följer därmed att denna olikhet i form med nödvändighet separerar den från Utstrålaren.

14) För att rädda de skapade från denna jättelika separation, ägde tzimtzum alef (den första begränsningen) rum. I huvudsak separerade den behina dalet från resten av partzufim (ansiktena) av Kedusha (helighet) på ett sådant vis att det stora måttet av mottagande förblev ett tomrum, ett utrymme i avsaknad av Ljus.

Detta på grund av att alla partzufim av Kedusha framträdde med en masach (skärm) upprättad i deras kli Malchut så att de inte skulle ta emot i denna behina dalet. Då, när det övre Ljuset sträcktes ut och spreds till den emanerade varelsen, avfärdade denna masach det. Detta betraktas som slag mellan det övre Ljuset och masach, som höjer Ohr chozer (reflekterat Ljus) nerifrån upp, och kläder det övre Ljusets tio sfirot.

Den del av Ljuset som avfärdas och stöts tillbaka kallas Ohr chozer (reflekterat Ljus). Då det kläder det övre Ljuset, blir det ett kli för mottagande av det övre Ljuset istället för behina dalet, eftersom kli Malchut därefter expanderat med måttet av Ohr chozer – det avfärdade Ljuset – som steg och klädde det övre Ljuset nerifrån upp, och även expanderade ovanifrån ner. Sålunda kläddes Ljusen i kelim (plural av kli) inuti Ohr chozer.

Detta är innebörden av rosh (huvud) och guf (kropp) på varje grad. Zivug de hakaa (kopulation med slag) från det övre Ljuset på masach höjer Ohr chozer nerifrån upp och kläder det övre Ljusets tio sfirot i formen av tio sfirot de (av) rosh, det vill säga kelims (kärlens) rötter. Detta på grund av att det inte kan finnas något faktiskt klädande där.

Följaktligen, när Malchut expanderar med detta Ohr chozer, ovanifrån ner, upphör Ohr chozer och blir kelim för det övre Ljuset. Då kläder sig Ljusen i kelim, och detta kallas den gradens guf, det vill säga fullständiga kelim.

15) På så vis skapades nya kelim i partzufim av Kedusha istället för i behina dalet efter tzimtzum alef (den första begränsningen). De skapades av zivug de hakaas Ohr chozer i masach.

Vi bör sannerligen förstå detta Ohr chozer och hur det blev ett kärl av mottagande, eftersom det till en början blott var ett avfärdat Ljus. Nu tjänstgör det alltså i en roll motsatt sitt väsen.

Jag kommer förklara det med en allegori från livet. Människans natur är att vårda och gynna egenskapen av givande, och att förakta och avsky mottagande från sin vän. När man kommer till sin vän och han (värden) bjuder in en till en måltid, kommer man (gästen) alltså att avböja, även om man är mycket hungrig, då det i ens ögon är förödmjukande att ta emot en gåva från sin vän.

Men när vännen tillräckligt ber en, då det är tydligt att man genom att äta skulle göra vännen en stor tjänst, går man med på att äta, då man inte längre känner att man tar emot en gåva och att vännen är givaren. Tvärtom är man (gästen) den som ger, som gör sin vän en tjänst genom att ta emot detta goda från honom.

Därmed finner vi att även om hunger och aptit är kärl för mottagande avsedda för ätande, och att man var tillräckligt hungrig och hade tillräcklig aptit att ta emot vännens måltid, kunde man ändå inte smaka på någonting, på grund av skammen. Men, då vännen bad en och man avfärdade honom, började nya kärl för ätande att ta form i en, eftersom kraften i vännens vädjan och ens eget avfärdande, till slut, då de ackumuleras, ackumuleras i en tillräcklig mängd som vänder måttet av mottagande till ett mått av givande.

Slutligen kan man se att man genom att äta kommer att göra en stor tjänst och bringa stor belåtenhet till sin vän. I det tillståndet skapades nya kärl för mottagande inom en, för att ta emot vännens måltid. Nu betraktas det som att kraften i ens avfärdande har blivit det väsentliga kärlet för att ta emot måltiden, och inte hungern och aptiten, även om de faktiskt är de vanliga kärlen för mottagande.

16) Från allegorin ovan om de två vännerna, kan vi förstå saken med zivug de hakaa och det Ohr chozer som stiger genom det, som sedan blir nya kärl för mottagande av det övre Ljuset istället för behina dalet. Vi kan jämföra det övre Ljuset, som slår masach och vill expandera in i behina dalet, med vädjan att äta, för när han längtar efter att vännen ska ta emot sin måltid vill det övre Ljuset spridas till mottagaren. Och masach, som slår Ljuset och tillbakavisar det, kan liknas vid vännens avfärdande och vägran att ta emot måltiden, då han avfärdar hans favör.

Och precis som man här finner att det just är avfärdandet och vägran som blir de lämpliga kärlen för att ta emot vännens måltid, kan man föreställa sig att Ohr chozer, som stiger genom slagen på masach och tillbakavisandet av det övre Ljuset, blir det nya kärlet för mottagande av det övre Ljuset, istället för behina dalet, som tjänade som kärl för mottagande före den första begränsningen.

Detta placerades emellertid enbart i partzufim (plural av partzuf) av Kedusha (helighet) av ABYA, inte i partzufim av klipot (skal), eller i denna värld, där behina dalet själv betraktas som kärl för mottagande. Därmed separeras de från det övre Ljuset, eftersom olikheten i form i behina dalet separerar dem. Därför anses klipot vara onda och döda, då de är skilda från Livens Liv genom viljan att ta emot i dem.

FEM ASPEKTER I MASACH

17) Hittills har vi klargjort de tre grundläggande elementen i visdomen. Det första är Ljus och kli, där Ljuset är en direkt förlängning av Hans essens, och kli är viljan att ta emot, som nödvändigtvis är inkluderad i det Ljuset. Man avlägsnar sig från Utstrålaren och blir en emanerad varelse enligt omfattningen av detta begär. Dessutom betraktas denna vilja att ta emot som Malchut, som urskils i det övre Ljuset. Det är därför det heter Malchut, enligt "Han är En och Hans namn En", liksom hans namn i gimatria är ratzon (begär).

Det andra elementet är urskiljandet av de tio sfirot och de fyra världarna ABYA, som är fyra grader, den ena under den andra. Viljan att ta emot måste hänga ner genom dem tills den blir fullständig – kli och innehåll.

Det tredje elementet är tzimtzum och masach som placerades på detta mottagarkärl kallat behina dalet, i utbyte mot att nya kärl för mottagande skapades i de tio sfirot, som kallas Ohr chozer. Förstå och memorera dessa tre grundläggande element och deras orsaker, som om de hade uppträtt framför dig, eftersom det utan dem inte kan finnas förståelse för ett endaste ord i denna visdom.

18) Nu ska vi förklara de fem aspekterna i masach, varmed nivåerna ändras under det att zivug de hakaa utförs med det övre Ljuset. Först måste vi grundligt förstå att även om behina dalet förbjöds att vara ett kärl för mottagande av de tio sfirot efter tzimtzum, och Ohr chozer som stiger från masach i och med zivug de hakaa blev mottagarkärlet i dess ställe, så måste det ändå beledsaga Ohr chozer med sin styrka att ta emot. Hade det inte varit för det, så skulle Ohr chozer ha varit oförmöget att vara ett kärl för mottagande.

Man bör också förstå detta utifrån allegorin i punkt 15. Vi visade där att kraften att avvisa och avböja måltiden blev kärlet för mottagande istället för hunger och aptit. Detta beror på att hunger och aptit, de vanliga kärlen för mottagande, förbjöds från att vara kärl för mottagande i detta fall på grund av skammen och vanäran som uppstår vid mottagandet av en gåva från en vän. Endast kraften att avvisa och avböja har blivit kärlför mottagande i deras ställe, eftersom mottagande blev givande i och med avvisningarna och avböjningarna, och genom dem förvärvade gästen mottagarkärl lämpliga för att ta emot vännens måltid.

Ändå kan man inte säga att han inte längre behöver de vanliga kärlen för mottagande, nämligen hunger och aptit, eftersom det är tydligt att utan aptit för att äta kommer han inte att kunna tillfredsställa sin väns vilja och skänka honom belåtenhet genom att äta hos honom. Men saken är den att hunger och aptit, som förbjöds i sin vanliga form, nu har förvandlats genom kraften av avvisande och avböjning till en ny form – mottagande med avsikten att ge. På så vis har förödmjukelsen förvandlats till värdighet.

Det visar sig att de vanliga kärlen för mottagande fortfarande är lika aktiva som någonsin, men har förvärvat en ny form. Du kommer också att komma fram till, angående vårt tema, att det är riktigt att behina dalet har förbjudits från att vara ett kli för mottagande av de tio sfirot på grund av dess aviut, vilket betyder olikheten i form från Givaren, som separerar från Givaren. Men ändå, genom att korrigera masach i behina dalet, vilket stöter emot det övre Ljuset och repellerar det, har hennes tidigare felaktiga form förvandlats och fått en ny form, kallad Ohr chozer, liksom omvandlingen av mottagandets form till en form av givande.

Innehållet i dess ursprungliga form har inte förändrats; den äter fortfarande inte utan aptit. På liknande sätt har all aviut, som är kraften av mottagande i behina dalet, kommit in i Ohr chozer, därav blir Ohr chozer lämpat för att vara ett kärl för mottagande.

Därför måste två urskiljanden alltid göras i masach:

1. Kashiut (hårdhet), som är den kraft inom den som avvisar det övre Ljuset;
2. Aviut, som är måttet på behina dalets vilja att ta emot som är inkluderad i masach. Genom zivug de hakaa med kashiuts kraft i den, blir dess aviut omvänd till renhet, vilket innebär att mottagande förvandlas till givande.

Dessa två krafter i masach agerar i fem aspekter: de fyra behinot HB TM och deras rot, som kallas Keter.

19) Vi har redan förklarat att de tre första aspekterna fortfarande inte anses vara ett kli, utan endast behina dalet anses vara ett kli. Men ändå, eftersom de första tre aspekterna är dess orsaker och framkallar behina dalets fullständigande, blir fyra mått registrerade i dess mottagande kvalitet när behina dalet väl är fullständig.

• Behina alefi det är det minsta måttet på mottagandets kvalitet.
• Behina betär något grövre (har mer aviut) än behina alef i fråga om kvaliteten på mottagandet.
• Behina gimmelär grövre än behina bet i sin kvalitet på mottagandet.
• Och slutligen är behina dalet den grövsta av de alla, och kvaliteten på dess mottagande är perfekt på alla sätt.
• Vi bör också göra klart att roten till de fyra behinot (plural för behina), som är den renaste av dem alla, också är inkluderad i den.

Dessa är mottagandets fem aspekter inneslutna i behina dalet, vilka är uppkallade efter namnen på de tio sfirot KHB (Keter - Chochma - Bina) TM, som ingår i behina dalet, eftersom de fyra faserna är HB TM, och roten kallas Keter.

20) Mottagandets fem aspekter i behina dalet är uppkallade efter namnen på sfirot KHBTM. Detta beror på att före tzimtzum, medan behina dalet fortfarande var mottagarkärlet för de tio sfirot som är inkluderade i det övre Ljuset enligt "Han är en och Hans namn En”, eftersom alla världar är inkluderade där, följde beklädandet av de tio sfirot på den platsen dessa fem behinot. Varje behina av de fem behinot i henne klädde dess motsvarande behina i det övre Ljusets tio sfirot.

• Behinat shoresh (rotfasen) i behina dalet klädde Keters Ljus i de tio sfirot;
• Behina alef i behina dalet klädde Chochmas Ljus i de tio sfirot;
• Behina bet i henne klädde Binas Ljus;
• Behina bet i henne klädde Binas Ljus;
• Behina gimmel i henne klädde Tifferets Ljus;
• och hennes egen behina klädde Malchuts Ljus.

Även nu, efter den första restriktionen, då behina dalet har förbjudits från att vara ett kärl för mottagande, är aviuts fem aspekter i henne alltså uppkallade efter de fem sfirot KHB TM.

21) Och vi känner redan till att det väsentliga av masach i allmänhet kallas för kashiut, som betyder något mycket hårt, som inte låter någonting genomtränga dess gränser. På liknande sätt låter inte masach något av det högre Ljuset komma genom det och in i Malchut, i behina dalet. Därför anses masach stoppa och repellera hela den mängd Ljus som ska kläda Malchuts kärl.

Det har också klargjorts att de fem behinot av aviut i behina dalet är inkluderade och kommer in i masach, och ansluter till dess mått av kashiut. Följaktligen urskiljs fem sorters zivug de hakaa i masach, motsvarande de fem måtten av aviut i den:

• Ett zivug de hakaa på en fullständig masach med alla nivåer av aviut höjer tillräckligt Ohr chozer för att kläda alla tio sfirot, upp till nivån Keter.
• Ett zivug de hakaa på en masach som saknar behina dalets aviut, och enbart innehåller behina gimmels aviut, höjer tillräckligt med Ohr chozer för att enbart kläda de tio sfirot upp till nivån Chochma, i saknad av Keter.
• Och om den bara har aviut av behina bet, avtar dess Ohr chozer och räcker enbart för att kläda de tio sfirot upp till nivån Bina, i saknad av Keter Chochma.
• Om den enbart innehåller aviut av behina alef, avtar dess Ohr chozer ännu mer och räcker enbart upp till nivån Tifferet, i saknad av KHB.
• Och om den även saknar aviut av behina alef, och enbart förblir med aviut av behinat shoresh, är dess slag mycket svagt och räcker enbart för att kläda upp till nivån Malchut, i saknad av de första nio sfirot, som är KHB och Tifferet.

22) Följaktligen ser vi hur de fem nivåerna av de tio sfirot framträder genom fem sorters zivug de hakaa på masach, tillämpade på sina fem grader av aviut i den. Och nu ska jag berätta varför, för det är känt att Ljus inte uppnås utan ett kli.

Dessutom vet vi att dessa fem grader av aviut kommer från de fem graderna av aviut i behina dalet. Före tzimtzum fanns fem kelim i behina dalet, som klädde de tio sfirot KHB TM (punkt 18). Efter tzimtzum alef, inkorporerades de i de fem graderna av masach, vilka, tillsammans med det Ohr chozer de reser, återgår till att vara fem kelim, med avseende på Ohr chozer i de tio sfirot KHB TM, i stället för de fem kelim i behina dalet själv före tzimtzum.

Följaktligen är det uppenbart att om en masach innehåller alla dessa fem grader av aviut innehåller den de fem kelim att klä de tio sfirot med. Men när den inte innehåller alla fem grader, eftersom behina dalets aviut är frånvarande i den, innehåller den bara fyra kelim. Därför kan den bara klä fyra Ljus: HB TM, och saknar ett Ljus – Keters Ljus – precis som den saknar ett kli – aviut i behina dalet.

Likaså, när den saknar behina gimmel, och masach endast innehåller tre grader aviut, det vill säga endast upp till behina bet, innehåller den bara tre kelim. Således kan den bara klä tre Ljus: Bina, Tifferet och Malchut. I det tillståndet, saknar den nivån de två Ljusen Keter och Chochma, precis som den saknar de två kelim behina gimmel och behina dalet.

Och när masach endast innehåller två grader av aviut, dvs behinat shoresh och behina alef, innehåller den endast två kelim. Därför kläder den bara två Ljus: Tifferets Ljus och Malchuts Ljus. Sålunda saknar den nivån de tre Ljusen KHB, precis som den saknar de tre kelim behina bet, behina gimmel och behina dalet.

Och när masach bara har en grad av aviut, som blott är behinat shoresh av aviut, har den endast ett kli. Den kan därför endast klä ett Ljus: Malchuts Ljus. Denna nivå saknar de fyra Ljusen KHB och Tifferet, precis som den saknar de fyra kelim behina dalet, behina gimmel, behina bet, och behina alef.

Således beror nivån för varje partzuf just på måttet av aviut i masach. Behina dalets masach framkallar nivån Keter, behina gimmel framkallar nivån Chochma, behina bet framkallar nivån Bina, behina alef framkallar nivån Tifferet och behinat shoresh framkallar nivån Malchut.

23) Men vi måste ändå ta reda på varför det är så att när Malchuts kli – behina dalet – saknas i masach, saknar det Keters Ljus, och när Tifferets kli saknas, saknar det Chochmas Ljus, etc. Det kan tyckas att det borde ha varit tvärtom, att när Malchuts kli, behina dalet, är frånvarande i masach, skulle endast Malchuts Ljus saknas i den nivån och den skulle ha de fyra Ljusen KHB och Tifferet. Dessutom, i frånvaro av de två kelim behina gimmel och behina dalet, skulle Tifferets och Malchuts Ljus saknas, och nivån skulle ha de tre Ljusen KHB etc.

24) Svaret är att det alltid finns ett omvänt förhållande mellan Ljus och kärl. I kelim växer de högre först i partzuf: först Keter, sedan Chochmas kli, etc., och Malchuts kli växer sist. Det är därför vi namnger kelim i ordningsföljden KHB TM, eftersom detta är den ordning de växt från ovan nedåt.

Det motsatta förhållandet råder med Ljusen. Med Ljusen är det de lägre Ljusen som först kommer in i partzuf. Först kommer Nefesh in, som är Malchuts Ljus, sedan Ruach, som är ZAs Ljus etc. och Yechidas Ljus är det sista som kommer in. Det är därför vi namnger Ljusen i ordningsföljden NRNHY, nedifrån och uppåt, eftersom detta är den ordning genom vilken de kommer in – nedifrån och uppåt.

Således, när endast ett kli har vuxit i partzuf, vilket med nödvändighet är det högsta kliet – Keter – kommer inte Ljuset Yechida, tillskrivet detta kli, in i partzuf, utan endast det lägsta Ljuset – Ljuset Nefesh. Således kläs Ljuset Nefesh i Keters kli.

Och när två kelim växer i partzuf, vilka är de högsta två, Keter och Chochma – kommer Ljuset Ruach in i det. I detta ögonblick, stiger Ljuset Nefesh ned från Keters kli till Chochmas kli, och Ruachs Ljus kläs i Keters kli.

På liknande sätt, när ett tredje kli växer i partzuf – Binas kli – kommer Ljuset Neshama in i det. I detta ögonblick stiger Ljuset Nefesh ned från Chochmas kli in i Binas kli, Ljuset Ruach kommer in i Chochmas kli, och Ljuset Neshama kläs i Keters kli.

Och när ett fjärde kli växer i partzuf – Tifferets kli – kommer Ljuset Chaia in i partzuf. I detta ögonblick, stiger Ljuset Nefesh ned från Binas kli till Tifferets kli, Ljuset Ruach till Binas kli, Ljuset Neshama till Chochmas kli, och Ljuset Chaia till Keters kli.

Och när ett femte kli växer i partzuf, Malchuts kli, kommer Ljuset Yechida in i det. I det ögonblicket, hamnar alla Ljus i sina respektive kelim. Ljuset Nefesh stiger ned från Tifferets kli till Malchuts kli, Ljuset Ruach till Tifferets kli, Ljuset Neshama till Binas kli, Ljuset Chaia till Chochmas kli, och Ljuset Yechida till Keters kli.

25) Sålunda, så länge inte alla fem kelim KHB TM har växt i ett partzuf, är Ljusen inte på deras utsedda platser. Dessutom är de i omvänd relation: i avsaknad av kli av Malchut, är Ljuset Yechida frånvarande, och när de två kelim, TM, saknas, är Yechida och Chaia frånvarande där osv. Detta beror på att i kelim uppträder de Högre först, och i Ljusen är det de sista som kommer in först.

Du kommer också att finna att varje nytt Ljus som återinträder bara klär i kli av Keter. Detta är så för att mottagaren måste ta emot i sitt renaste kli, kli Keter.

Av denna anledning måste Ljusen, som redan är klädda i partzuf, vid mottagandet av varje nytt Ljus nedstiga en grad från sin plats. Till exempel, när Ljuset Ruach inträder, måste Ljuset Nefesh nedstiga från kli Keter till kli Chochma, för att ge plats i kli Keter för att ta emot det nya Ljuset, Ruach. På samma sätt, om det nya Ljuset är Neshama, måste Ruach också nedstiga från kli Keter till kli Chochma, för att rensa sin plats i Keter för det nya Ljuset, Neshama. Till följd av det måste Nefesh, som var i kli Chochma, nedstiga till kli Bina, osv. Allt detta sker för att göra plats i kli Keter för det nya Ljuset.

Håll den här regeln i minnet och du kommer alltid att ha möjlighet att vid varje tillfälle se om det hänvisar till kelim eller Ljusen. Då blir du inte förvirrad, för det finns alltid ett omvänt förhållande mellan dem. Således har vi grundligt klargjort frågan om de fem aspekterna i masach, och hur nivåerna genom dem förändras, den ena under den andra.

DE FEM PARTZUFIM AV AK

26) Då vi grundligt har klargjort frågan om masach som blivit placerad i kli Malchut – behina dalet efter att ha blivit begränsad – och frågan om de fem typerna av zivug de hakaa inom det, som skapar fem nivåer av tio sfirot, den ena under den andra, ska vi nu förklara de fem partzufim av AK, vilka föregår världarna ABYA.

Du känner redan till att Ohr chozer, som reser sig genom zivug de hakaa nedifrån och upp och klär det övre Ljusets tio sfirot, bara räcker till rötterna av kelim, kallade “tio sfirot de rosh (huvud) av partzuf”. För att fullborda kelim, expanderar Malchut av rosh från de tio sfirot av Ohr chozer som klädde de tio sfirot de rosh, och sprids från den och inuti den från Ovan och nedåt i samma utsträckning som i tio sfirot de rosh. Detta spridande fullbordar kelim, kallat “guf av partzuf”. Därför ska vi alltid särskilja två aspekter av de tio sfirot i varje partzuf rosh och guf.

27) I begynnelsen uppstod det första partzuf av AK. Detta beror på att omedelbart efter tzimtzum alef, när behina dalet förbjöds att vara ett kärl för det övre Ljuset, och uppfördes med en masach, drogs det övre Ljuset till att klädas i kli Malchut, som innan. Men masach i kli Malchut stoppade det och tillbakavisade Ljuset. Genom detta slagande på masach av behina dalet, höjde det Ohr chozer upp till nivån av Keter i det övre Ljuset, och detta Ohr chozer blev klädnad och rot till kelim för de tio sfirot i det övre Ljuset, kallade “tio sfirot de rosh” av “första partzuf av AK”.

Därefter expanderade Malchut med Ohr chozer från henne och inom henne genom kraften av de tio sfirot de rosh till tio nya sfirot från Ovan och ned. Detta fullbordade kelim av guf. Sedan kläddes det fulla mått som uppstod i de tio sfirot de rosh även i de tio sfirot de guf. Detta fullbordade det första partzuf av AK, rosh och guf.

28) Därpå upprepade sig samma zivug de hakaa på den masach som uppförts i kli Malchut, vilken bara har aviut behina gimmel. Och sedan uppstod endast nivån av Chochma, rosh och guf, på den, då frånvaron av masach i aviut behina dalet fick den att endast ha fyra kelim, KHB Tifferet. Därav har Ohr chozer bara rum för att kläda fyra Ljus, HNRN (Chaia, Neshama, Ruach, Nefesh), utan Ljuset Yechida. Detta kallas AB de AK.

Därefter upprepade sig samma zivug de hakaa på masach i kli Malchut som endast innehåller aviut behina bet. Således uppstod tio sfirot, rosh och guf, på nivån Bina på den. Detta kallas partzuf SAG av AK. Det saknar de två kelim ZA och Malchut, och de två Ljusen Chaia och Yechida.

Efteråt uppstod zivug de hakaa på masach som endast har aviut behina alef. Således uppstod tio sfirot, rosh och guf, på nivån Tifferet, utan de tre kelim Bina, ZA, och Malchut och de tre Ljusen Neshama, Chaia och Yechida. Det har bara Ljusen Ruach och Nefesh klädda i kelim Keter och Chochma. Detta kallas partzuf MA och BON av AK. Kom ihåg den omvända relationen mellan kelim och Ljusen (som nämns i paragraf 24).

29) Således har vi förklarat uppkomsten av de fem partzufim av AK, som kallas Galgalta, AB, SAG, MA och BON, den ena under den andra. Varje lägre saknar dess överordnades högre behina. Därför saknar partzuf AB Ljuset Yechida, partzuf SAG saknar även Ljuset Chaia, som dess överordnade AB har. Partzuf MA och BON saknar Ljuset Neshama, som dess överordnade SAG har.

Det är så för det beror på mängden aviut i masach på vilken zivug de hakaa inträffar (paragraf 18). Men vi måste förstå vem och vad som fick masach att gradvis minska sin aviut, behina efter behina, tills den delades i de fem nivåer som existerar i dessa fem typer av zivugim (plural för zivug– koppling).

HIZDAKCHUT AV MASACH TILL PARTZUFS ATZILUT

30) För att förstå frågan om serien av graderna i fem nivåer, den ena under den andra, som förklarades ovan gällande AKs fem partzufim, liksom i alla grader som framträder i varje världs fem partzufim i de fyra världarna ABYA, till Malchut av Assiya, måste vi grundligt förstå frågan om hizdakchut (renande) i gufs masach, som realiseras i varje partzuf i AK, i Nekudims värld, och i Tikkuns (korrektionens) värld.