Fortsättning från «Matan Tora»
Alla i Israel är ansvariga för varandra
(Sanhedrin, 27b, Shavuot 39)
Detta avser arvut (ömsesidig garanti), när alla i Israel blev ansvariga för varandra, eftersom Toran inte gavs till dem innan var och en från Israel blev tillfrågad om han gick med på att ta på sig budet (mitzvan) att till fullo älska andra, uttryckt i orden: ”Älska din vän som dig själv” (som förklaras i punkterna 2 och 3, granska det grundligt där). Detta innebär att var och en i Israel skulle ta på sig att ha omsorg om och arbeta för varje medlem av nationen och tillfredsställa alla deras varje behov, i inget mindre mått än det inpräntat i en att ta hand om sina egna behov.
Och när hela nationen enstämmigt kom överens och sade: ”Vi skall göra och vi skall höra” blev varje medlem av Israel ansvarig för att ingenting skulle saknas hos någon annan medlem i nationen. Först då blev de värdiga att ta emot Toran, inte dessförinnan.
Med det kollektiva ansvaret blev varje medlem av nationen befriad från bekymret att försörja sin egen kropp och kunde hålla mitzvan ”Älska din vän som dig själv” i dess fulla mått, och ge allt vad han hade till någon behövande, eftersom han inte längre brydde sig om sin egen kropps existens, eftersom han visste säkert att han var omgiven av 600 000 lojala vänner, som stod beredda att försörja honom.
Av denna anledning var de inte redo att ta emot Toran vid Abrahams, Isaks och Jakobs tid, utan först när de kom ut ur Egypten och blev en fullständig nation. Först då blev det en möjlighet att garantera allas behov utan bekymmer och oro.
Men medan de fortfarande var bland egyptierna gavs nödvändigtvis en del av deras behov i händerna på dessa vildar som var genomsyrade av egenkärlek. Således kommer den del som ges i händerna på främlingar inte att tryggas för varje person från Israel, eftersom hans vänner inte kommer att kunna förse dessa behov, eftersom de inte kommer att inneha dem. Följaktligen är den enskilde, så länge han måste sörja för att upprätthålla sin egen existens, olämplig att ens börja hålla mitzvan ”Älska din vän som dig själv”.
Och det är uppenbart att givandet av Toran fick dröja tills de kom ut ur Egypten och blev en egen nation, så att alla deras behov tillhandahölls av dem själva, utan beroende av andra. Detta kvalificerade dem att ta emot ovanstående arvut, sedan fick de Toran. Det visar sig att även efter mottagandet av Toran, om en handfull från Israel skulle svika och gå tillbaka till egenkärlekens smuts, utan hänsyn till sina vänner, skulle samma mängd behov som sätts i händerna på de få belasta Israel med behovet av att själva sörja för det.
Detta beror på att de få inte kommer att känna medlidande med dem alls, varför uppfyllandet av mitzvan att älska sin vän kommer att förhindras från hela Israel. Således är dessa rebeller orsaken till att de som håller Toran stannar kvar i egenkärlekens smuts, eftersom de inte kommer att kunna engagera sig i mitzvan ”Älska din vän som dig själv” och fullborda sin kärlek till andra utan deras hjälp.
Till följd av detta är hela Israel ansvariga för varandra, både på den positiva sidan och på den negativa sidan. På den positiva sidan, om de håller arvut tills var och en bryr sig om och uppfyller sina vänners behov, kan de fullt och helt hålla Tora och mitzvot, vilket innebär att ge förnöjsamhet till deras Skapare (punkt 13). Och på den negativa sidan, om en del av nationen inte vill hålla arvut (ömsesidig garanti), utan snarare väljer att vältra sig i egenkärlek, orsakar de att övriga nationen blir nedsänkt i sin smuts och låghet utan att någonsin hitta en väg ut ur sin smuts.
18) Därför beskrev Tana (Rabbi Shimon Bar Yochai) arvut som två personer i en båt. När en av dem började borra ett hål i båten frågade hans vän ”Varför borrar du?” Han svarade ”Vad har det med dig att göra? Jag borrar under mig, inte under dig”. Då svarade han ”Dåre! Vi kommer båda att drunkna tillsammans!” (VaYikra Rabba, kapitel 4).
Från detta lär vi oss att då dessa rebeller vältrar sig i egenkärlek, bygger de genom sina handlingar en järnmur som hindrar följare av Toran från att påbörja ett fullständigt hållande av Toran och mitzvot till måttet av ”Älska din vän som dig själv”, som är stegen för att nå dvekut (vidhäftning) med Honom. Och hur rätta är inte orden i ordspråket som säger ”Dåre, vi kommer båda att drunkna tillsammans!”
19) Rabbi Elazar, son till Rashbi (Rabbi Shimon Bar-Yochai), klargör begreppet arvut ytterligare. Det är inte nog för honom att alla i Israel tar ansvar för varandra, utan hela världen måste ingå i denna arvut. Det finns nämligen ingen tvist här, för alla medger att det för påbörjandet av korrigeringen av världen till att börja med är tillräckligt att inleda med en nation som efterlever Toran. Det var omöjligt att börja med alla nationer på en gång, eftersom de sa att Skaparen gick med Toran till varje nation och tungomål, men de ville inte ta emot den. Med andra ord, de var nedsänkta i egenkärlekens smuts upp till hakan, en del med äktenskapsbrott, vissa med rån och mord och så vidare, tills det, på den tiden, var omöjligt att föreställa sig att ens fråga om de ville dra sig undan från egenkärleken.
Därför kunde inte Skaparen hitta en nation eller ett tungomål kvalificerad att ta emot Toran, med undantag för Abrahams, Isaks och Jakobs barn, vars förfäders dygd återspeglades på dem, som våra visa sade: ”Patriarkerna observerade hela Toran redan innan den gavs”. Detta betyder att de på grund av deras själars upphöjdhet hade förmågan att nå alla Skaparens vägar beträffande andligheten i Toran, som härrör från deras dvekut, utan att först behöva en stege i form av den praktiska delen av Toran, som de inte hade någon möjlighet att följa alls, som det står i ”Matan Torah”, punkt 16.
Utan tvekan präglade våra Heliga Fäders både fysiska renhet och mentala upphöjdhet starkt deras barn och deras barns barn, och deras rättfärdighet reflekterades över denna generation vars medlemmar alla tog på sig det sublima arbetet, och var och en konstaterade: ”Vi ska göra och vi ska höra”. På grund av detta blev vi, av nödvändighet, valda att vara ett utvalt folk bland alla folk. Därför fick endast medlemmar av den israeliska nationen släppas in i denna nödvändiga arvut, och inte världens nationer alls, eftersom de inte deltog i den. Och detta är den uppenbara verkligheten, och hur kunde Rabbi Elazar vara oense med den?
20) Men slutet av korrigeringen av världen kommer enbart att ske genom att alla människor i världen kommer in under Hans arbete, som det står skrivet: ”Och Herren skall vara Konung över hela jorden, på den dagen skall Herren vara En, och hans namn ett” (Sakarja 14:9). Och texten fastställer ”på den dagen”, och inte före. Och det finns flera verser: ”ty landet skall vara fullt av kunskapen om Herren ...” (Jesaja, 11:9) ”... och alla hednafolk skall strömma till Honom” (Jesaja, 2:2).
Men Israels roll gentemot resten av världen liknar den roll våra Heliga Fäder hade mot den israeliska nationen: precis som våra fäders rättfärdighet hjälpte oss att utvecklas och renas tills vi blev värdiga att ta emot Toran, vore det inte för våra fäder, som praktiserade Toran innan den mottogs, skulle vi verkligen inte vara bättre än resten av nationerna (punkt 12).
Det ligger också på den israeliska nationen att kvalificera sig och alla människor i världen, genom Tora och mitzvot, att utvecklas tills de tar på sig det sublima arbetet av kärlek till andra, som är stegen till syftet med skapelsen, vilket är dvekut med Honom.
Således hjälper varje mitzva som varje person från Israel uppfyller för att ge belåtenhet till sin Skapare, och inte för någon egen tillfredsställelse, till viss del utvecklingen av alla människor i världen. Detta eftersom det inte sker på en gång, utan genom långsam, gradvis utveckling, tills det ökar till en sådan grad att det kan bringa alla människor i världen till den önskade renheten. Och detta är vad våra visa kallar ”att tippa över vågen till dygd”, vilket innebär att det nödvändiga måttet av renhet har uppnåtts. Och de jämför med vägning på en balansvåg, där en förskjutning av balansen är uppnåendet av den önskade vikten.
21) Dessa är Rabbi Elazars ord, Rabbi Shimons son, som sade att världen bedöms efter majoriteten. Han syftade på Israels nations roll att kvalificera världen till ett visst mått av renhet, tills de är värdiga att ta på sig Hans verk, inte mindre än Israel var värdiga när de fick Toran. I våra visas ord, anses det att de hade uppnått tillräckligt med dygder för att övervinna vikten av synd, vilket är den smutsiga egenkärleken.
Naturligtvis, om vikten av dygd, som är det sublima uppnåendet av förmånen att älska andra, överskrider vikten av syndens smuts, blir de kvalificerade för beslutet och överenskommelsen att säga ”Vi skall göra och vi skall höra”, som Israel sade. Men innan dess, innan de fått tillräckliga dygder, skulle egenkärleken säkert råda och avgöra att de skulle vägra ta på sig Hans börda.
Våra visa sade: ”Glad är den som utför en mitzva, för han har dömt sig själv och hela världen till förtjänstens vågskål.” Detta innebär att en enskild från Israel till slut lägger sin egen del till det slutliga beslutet, som en som väger sesamfrön och lägger till dem ett efter ett i vågskålen, tills balansen skiftar.
Visst tar alla del i detta skiftande, och utan honom skulle avgörandet aldrig bli fullbordat. Likaså är det sagt om handlingar av en enskild från Israel, att han dömer hela världen till förtjänstens vågskål. Detta beror på att när ärendet avslutas och hela världen har dömts till förtjänstens vågskål, kommer var och en ha en andel i detta skiftande, för om det inte vore för de egna åtgärderna skulle skiftandet ha varit ofullständigt.
Därmed finner vi att Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, inte bestrider våra visas ord att hela Israel är ansvarig för varandra. Snarare talar Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, om en korrigering av hela världen vid tidpunkten för slutet av korrigeringen, medan våra visa talar om nuet, när bara Israel har tagit på sig Toran.
22) Och detta är vad Rabbi Elazar, son till Rabbi Shimon, citerar från skrifterna: ”En enda syndare förstör mycket gott.” Orsaken är som det redan förklarats (punkt 20), att de intryck som kommer till en om man engagerar sig i mitzvot mellan människa och Gud är helt desamma som de intryck man får när man engagerar sig i mitzvot mellan människa och människa. Man är skyldig att utföra alla mitzvot i lishma (för Hennes namn), utan någon förhoppning om egenkärlek, vilket innebär att inget ljus eller hopp för ens besvär återvänder till en i form av belöning eller ära, etc. Här, i denna upphöjda punkt, förenas kärleken till Skaparen och kärleken till ens vän och blir faktiskt ett (se punkt 15).
Sålunda bidrar man till ett visst mått av framsteg på stegen av kärlek till andra i alla människor i världen i allmänhet. Detta beror på att den grad, som den enskilda orsakar med sina handlingar, stora som små, i framtiden omsider ansluter sig till skiftandet av världen till förtjänstens vågskål, eftersom ens andel läggs till och förenas med skiftet (såsom det skrivs i punkt 20 i allegorin om sesamfrön).
Och den som begår en synd, vilket innebär att man inte kan övervinna sin smutsiga egenkärlek, och därmed stjäl eller gör något i den vägen, dömer sig själv och hela världen till syndens vågskål. Detta beror på att vid avslöjande av egenkärlekens smuts, förstärks den lägre naturen i skapelsen. Således drar man ett visst mått från utdömningen till den slutliga förtjänstens vågskål. Detta liknar en person som från balansvågen tar bort det enda sesamfrö hans vän hade lagt där.
Således upphöjer man i denna utsträckning till en viss del vikten av synd. Det visar sig att han regredierar världen, som de sade ”en enda syndare förstör mycket gott”. Eftersom han inte kunde övervinna sin oansenliga lust, knuffade han hela världens andlighet bakåt.
23) Med dessa ord förstår vi tydligare vad vi sa ovan (punkt 5), om att Toran gavs särskilt till den israeliska nationen, för det är säkert och entydigt att syftet med skapelsen ligger på hela mänsklighetens axlar, svart, vit eller gul, utan någon väsentlig skillnad.
Men på grund av nedstigningen av den mänskliga naturen till den lägsta graden, vilken är egenkärlek som oinskränkt dominerar hela mänskligheten, fanns det inget sätt att förhandla med dem och övertala dem att gå med på att ta på sig, ens som ett tomt löfte, att lämna sin inskränkta värld och gå in i det breda utrymmet av kärlek till andra. Undantaget var den israeliska nationen, eftersom de var trälbundna i det hänsynslösa riket Egypten, i fyra hundra år med hemska plågor.
Våra visa sade: ”Som salt sötar kött, bearbetar ångest människans synder.” Detta innebär att de tillför kroppen ett stort renande. Och dessutom hjälpte renandet från deras Heliga Fäder dem (se punkt 16), som är det viktigaste, som några av verserna i Toran vittnar om.
På grund av dessa två förord, blev de kvalificerade för det. Och det är därför texten hänvisar till dem i singularis, som det står skrivet ”och där slog Israel läger framför berget”, som våra visa tolkar som ”en man med ett hjärta”.
Detta beror på att varje person från nationen avskilde sig helt från egenkärlek och enbart ville gagna sin vän, som vi har visat ovan (punkt 16) om innebörden av mitzvan ”älska din vän som dig själv”. Det visar sig att alla individer i landet hade gått samman och blivit ett hjärta och en människa, för endast då var de kvalificerade att ta emot Toran.
24) Således, på grund av ovanstående nödvändighet, gavs Toran särskilt till den israeliska nationen, enbart till Abrahams, Isaks och Jakobs ättlingar, för det var otänkbart att någon främling skulle ta del i den. På grund av detta hade den israeliska nationen konstruerats som en sorts entré genom vilken gnistor av renhet skulle lysa över hela den mänskligheten i hela världen.
Och dessa gnistor multipliceras dagligen, som en som ger till skattmästaren, tills de är välfyllda, det vill säga, tills de utvecklas till en sådan utsträckning att de kan förstå behagligheten och fridfullheten som finns i kärnan av kärlek till andra. För då kommer de att veta hur man förskjuter balansen åt höger, och kommer att lägga sig under Hans börda, och syndens vågskål kommer att utrotas från världen.
25) Nu återstår att komplettera det vi har sagt ovan (punkt 16) om anledningen till att Toran inte gavs till våra förfäder, eftersom mitzvan ”älska din vän som dig själv” är axeln i hela Toran kring vilken alla mitzvot kretsar. För att klargöra och tolka det, kan de inte efterlevas av en enskild individ, utan bara genom en hel nations samtycke.
Och detta är anledningen till att det dröjde tills de kom ut ur Egypten innan de blev värdiga att efterleva den. Och sedan blev de först tillfrågade om var och en i nationen kom överens om att ta på sig den mitzvan. Och när de gick med på det fick de Toran. Men det återstår att klargöra vad vi hittar i Toran, den fråga som Israels barn fick, och att de alla kom överens om det innan de fick Toran.
26) Tänk på att dessa saker är tydliga för varje person utbildad i den inbjudan som Skaparen skickat till Israel genom Moses, innan mottagandet av Toran. Det är som det står skrivet (andra Moseboken 19:5) ”'Nu därför, om ni kommer att hörsamma min röst och håller mitt förbund, då skall ni vara Min egen skatt bland alla folk, ty hela jorden är Min, och ni skall vara Mig ett rike av präster och ett heligt folk. Dessa är de ord som du skall tala till Israels barn.’ Och Moses kom och kallade på de äldste i folket och förelade dem allt detta som Herren befallt honom. Och hela folket svarade tillsammans, och sade: 'Allt som Herren har talat, kommer vi att göra.' Och Moses rapporterade folkets ord till Herren.”
Dessa ord verkar inte passa sin roll, eftersom sunt förnuft säger att om man erbjuder en vän att göra något arbete, och man vill att han ska gå med på det, ska man ge honom ett exempel på detta arbetes natur och dess belöning. Först då kan mottagaren granska det, och antigen avslå eller acceptera.
Men här, i dessa två verser, tycks vi varken hitta ett exempel på arbetet eller dess belöning, eftersom han säger: ”Om ni vill hörsamma Min röst, och hålla Min pakt”, och man kan inte tolka rösten eller pakten och vad de avser. Sedan säger Han, ”Då skall ni bli Min egen skatt bland alla folk, ty hela jorden är Min”.
Det är inte klart om Han befaller oss att arbeta för att bli en skatt bland alla folk, eller om detta är ett löfte om gott till oss.
Vi måste också förstå kopplingen till orden, ”ty hela jorden är Min”. Alla tre översättare [targumim, ö.a.] – Unkalus, Yonatan Ben Uziel, och Yerushalmi – och alla tolkar [mefarsim, ö.a.] – Rashi, Ramban etc. – försöker att koppla ihop den bokstavliga betydelsen i denna vers. Även Ezra säger, i Rabbi Marinos namn, att ordet ”ty” [heb. ”ki”] betyder ”fastän”, och han tolkar, ”då skall ni vara Min egen skatt bland alla folk, fastän hela jorden är Min”. Även Ezra själv tenderar att komma fram till det, men denna tolkning stämmer inte överens med våra visa, som sade att ”ty” tjänar i fyra betydelser: ”vilket”, ”för att”, ”men”, och ”eftersom”.
Och han tillägger även en femte tolkning: ”fastän”. Och sedan avslutas skriften med, ”och ni skall vara för Mig ett rike av präster och ett heligt folk”. Men inte heller här är det självklart om detta är en mitzva och man måste fördjupa sig i det, eller om det är ett löfte om förmån. Dessutom upprepas och förklaras inte orden ”ett rike av präster” någonstans i Toran.
Det viktiga här är att bestämma skillnaden mellan ”ett rike av präster” och ”ett heligt folk”. För i den vanliga betydelsen av prästerskapet, är den ett med helighet, och det är således uppenbart att ett rike där alla är präster måste vara ett heligt folk, så orden ”heligt folk” verkar överflödiga.
27) Likafullt, genom allt vi har förklarat från början av avhandlingen tills nu, lär vi oss den sanna innebörden av orden som deras roller bör vara – att likna en förhandling av erbjudande och samtycke. Detta innebär att Han med dessa ord verkligen erbjuder dem hela formen och innehållet i arbetet i Tora och mitzvot och dess värdefulla belöning.
Arbetet i Tora och mitzvot uttrycks i orden ”och ni skall vara för Mig ett rike av präster”. Ett rike av präster innebär att alla av er, från den yngsta till den äldsta, kommer att vara som präster. Precis som prästerna inte har någon mark eller några världsliga ägodelar, för att Skaparen är deras domän, kommer hela nationen organiseras så att hela jorden och allt i den kommer att ägnas endast åt Skaparen. Och ingen person bör ha några andra engagemang i den förutom att hålla Skaparens mitzvot och att tillfredsställa sin nästas behov. På så vis kommer man inte att sakna någonting utav sina önskningar, så att ingen person kommer att behöva oroa sig för sig själv.
På detta sätt anses även vardagliga arbeten som skörd, sådd, etc. vara just som arbetet med de offer som prästerna utförde i Templet. Hur är det annorlunda om jag håller mitzvan att förrätta offer till Skaparen, som är en positiv mitzva, eller om jag kan hålla den positiva mitzvan ”älska din vän som dig själv”? Det visar sig att den som skördar sitt fält för att mata sin nästa, är likvärdig den som offrar till Skaparen. Dessutom verkar det som om mitzvan ”älska din vän som dig själv” är viktigare än den som förrättar offret, som vi har visat ovan (punkterna 14, 15).
Än är det förvisso inte över, eftersom hela Toran och mitzvot gavs med det enda syftet att rensa Israel, som är renandet av kroppen (se punkt 12), varefter man kommer att beviljas den sanna belöningen, som är dvekut med Honom, syftet med Skapelsen (punkt 15). Denna belöning uttrycks med orden ”en helig nation”. Genom dvekut med Honom har vi blivit helgade, som det står skrivet ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren er Gud är helig.”
Och vi ser att orden ”ett rike av präster” uttrycker hela arbetets form genom axeln ”älska din vän som dig själv”, vilket betyder ett rike enbart bestående av präster, att Skaparen är deras besittning, och de har inga egna fattningar med alla världsliga ägodelar. Och vi måste erkänna att detta är den enda definition genom vilken vi kan förstå orden ”ett rike av präster”. För vi kan inte tolka det med avseende på offren på altaret, för det kunde inte ha sagts om hela nationen, för vem skulle förrätta offret?
Dessutom, när det gäller att ta emot prästerskapets gåvor, vem skulle vara givare? Och även, om att tolka prästernas helighet har det redan sagts ”en helig nation”. Därför måste detta säkert innebära att det bara är Skaparen som är deras domän, att de saknar materiella innehav för sig själva, vilket innebär det fulla måttet av orden: ”Älska din vän som dig själv”, som omfattar hela Toran. Och orden ”en helig nation” uttrycker den fulla formen av belöning, som är dvekut.
28) Nu förstår vi till fullo de föregående orden, för han säger: ”Och nu, om ni kommer hörsamma Min röst och hålla Min pakt”, vilket betyder att upprätta ett förbund på vad Jag säger er här, att ni skall bli Min egen skatt bland alla folk. Detta innebär att ni blir Min skatt, och gnistor av kroppens renande och rensning skall passera genom er ut till alla folk och nationer i världen, för världens nationer är ännu inte redo för det. Och hur som hels behöver Jag en nation att börja med nu, så att den blir som ett botemedel för alla folk. Och därför avslutar Han ”ty hela jorden är Min”, d.v.s. alla folk på jorden tillhör Mig, liksom ni, och är ödesbestämda att hålla sig till Mig (punkt 20).
Men nu, medan de fortfarande är oförmögna att utföra denna uppgift, behöver Jag ett dygdigt folk. Och om ni accepterar att vara botemedlet för alla folk, befaller Jag er att ”vara Mig ett rike av präster” som är kärlek till andra i sin slutliga form av ”älska din vän som dig själv”, vilket är axeln i hela Toran och mitzvot. Och ”ett heligt folk” är belöningen i sin slutliga form av dvekut med Honom, som omfattar alla tänkbara belöningar.
Så här lyder våra visas ord då de förtydligar avslutningsfrasen ”Dessa är de ord som du skall tala till Israels barn”. De gjorde förtydligandet ”Dessa är de ord”, varken mer eller mindre. Detta är förbryllande: Hur kan man säga att Moses skulle lägga till eller dra ifrån från Skaparens ord till den grad att Skaparen var tvungen att varna honom för det? Och vi hittar ingen som honom i hela Toran. Tvärtom säger Toran om honom: ”för han är den mest pålitliga i hela mitt hus” (Fjärde Mosebok 12:7).
29) Nu kan vi till fullo förstå att angående arbetets form i dess senaste avseende, vilket förklaras i orden ”ett rike av präster”, som är den slutliga definitionen av ”älska din vän som dig själv”, var det verkligen förståeligt för Moses att han skulle begränsa sig själv och avstå från att lämna en fullständig beskrivning av arbetets hela omfattning på en gång, av fruktan för att Israel inte skulle vilja lösgöra sig från alla materiella ägodelar och ge all sin förmögenhet och sina tillgångar till Skaparen, som orden ”ett rike av präster” instruerar.
Det är ungefär som Rambam skrev, att kvinnor och små barn inte får höra talas om det rena arbetet, som inte får vara för att bli belönad, utan de måste vänta tills de växer upp, blir visa, och har modet att verkställa det. Därför gav Skaparen honom ovanstående varning, ”inte mindre”, men erbjöd dem arbetets sanna natur, i all sin upphöjdhet, uttryckt i orden ”ett rike av präster”.
Och angående belöningen som definieras med orden ”ett heligt folk” var det möjligt för Moses att reflektera över tolkningen och ytterligare förklara behagligheten och den sublima högvördighet som kommer med dvekut med (häftande vid) Honom, övertala dem att acceptera denna ytterlighet, att helt lösgöra sig från alla världsliga ägodelar, som präster gör. Därför varnades han ”inget mer”, att vara vag och inte förklara hela belöningen som ingår i orden ”ett heligt folk”.
Anledningen till det är att om han hade berättat för dem om de underbara sakerna i belöningens essens, skulle de nödvändigtvis bruka och åta sig Hans arbete i syfte att få denna underbara belöning för sig själva. Detta skulle anses vara att arbeta för sig själva, för egenkärlek. Detta skulle i sin tur förfalska hela ändamålet (punkt 13).
Sålunda ser vi angående arbetets form, som uttrycks i orden ”ett rike av präster”, att han blev tillsagd ”inget mindre”. Och om det oklara måttet av belöningen, som uttrycks i orden ”ett heligt folk”, blev han tillsagd ”inget mer”.
