Kabbala är en romantik

11.03.01 Vi har redan sagt att människan korrigerar sina begär som finns på de olika stegen ”icke levande”, ”vegetativ”, ”djurisk”, ”talande” (mänsklig) och till slut på Gudomlig nivå.  När människan blir klar med att göra handlingar med rätt avsikt, det vill säga när hon korrigerar begären som tillhör den icke levande nivån, upptäcker hon just där nivån slutar ett embryo av begären på den vegetativa nivån.

När människan har korrigerat begären på den vegetativa nivån, upptäcker hon början av den ”djuriska” nivåns begär. När människan har korrigerat begären på den djuriska nivån, upptäcker hon början av den ”talande” (mänskliga) nivåns begär. När hon korrigerar begären på den nivån upptäcker hon början av Gudomlighetens nivå. På så sätt går människan framåt tills hon kommer till korrigeringen av alla begär, alla sina 5 nivåer av begär, i vilka hon får Ljusen NaRaNHa”Y (Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya och Yechida).

Detta betyder att ett kli inte kan bli fullkomligt om inte alla 5 steg av aviut (begärets kraft) har korrigerats genom att fyllas med Ljusen NaRaNHa”Y. Skaparen skapade begäret att njuta genom 4 steg. Själva begäret att njuta är det femte steget. Detta betyder att hela universum delas upp i 5 delar. Malchut av världen Ein Sof är den första skapelsen. Det är ett begär som upplever att det vill ta emot njutningar för sin egen skull.

 

Aviut	Värld
0	Assiya
1	Yetzira
2	Bria
3	Atzilut
4	AK

 

Varför får skapelsen en sådan förnimmelse? Därför att den utvecklats från det begär som var på steg gimel (3), begäret att ta emot och ge. Och innan det kom nivåerna bet (2), alef (1) och i varje nivå finns den föregående nivåns egenskaper.

Om vi föreställer oss nedstigandet, då är Keter det första begäret. I Chochma finns 2 begär – begäret Keter och begäret Chochma. I Bina finns begären Keter, Chochma och Bina. I Zeir Anpin finns begären Keter, Chochma, Bina och Zeir Anpin. Och i Malchut finns alla 5 begär, annars skulle begäret Malchut av Malchut inte finnas där.

I varje nivå finns alla föregående nivåer, som föder, försörjer och upprätthåller nivån genom att hela tiden finnas inom den. När Malchut av Ein Sof fylls upp i enlighet med sina begär, måste alla 5 begär KaHaBTu”M (Keter, Chochma, Bina, Tiferet och Malchut) som finns inom henne fyllas, och hon fyller dem med de 5 Ljusen NaRaNHa”Y (Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yechida).

 

Aviut	Malchut
0	Nefesh
1	Ruach
2	Neshama
3	Chaya
4	Yechida

 

På samma sätt är det i den minsta skapelsen som börjar växa nu: den har 5 begär att ta emot, 5 delar av KaHaBTu”M, som i Malchut av världen Ein Sof. Vad är skillnaden mellan Malchut av Ein Sof och den lilla skapelsen? Endast i hur mycket detta lilla begär inser att den befinner sig i världen Ein Sof, på nivån Malchut av världen Assiya. Trots det finns alla andra delar inom den, från världen Assiya upp till Ein Sof, allt finns i skapelsen, bara i förtäckthet. Vad förnimmer skapelsen? Skapelsen förnimmer bara sitt yttre begär.

Vad förnimmer jag nu? En känsla, men hur når denna känsla mig? Jag gick igenom flera själavandringar från den lägsta punkten till det tillstånd där jag nu börjar sträva efter andligheten.

Till exempel, 20 själavandringar tillbaka började min själ stiga ner i denna värld. Den började utveckla sig. Under de 20 själavandringarna skaffade jag mig några begripanden. Vad behöver jag för att komma till slutet av korrigeringen? Om jag till exempel behöver gå igenom 250 olika tillstånd. Alla finns de inom mig. Men hur kan allt finnas inom mig? När jag steg ner hit, steg jag ner från den högsta platsen, min själ steg ner från min själs rot. Alltså finns allt detta som man gått igenom när man steg ner bara i relation till mig i öppen form, och det som man måste gå igenom när man stiger upp på nästa steg finns i dold form. Men alla dessa begär finns inom mig!

Du befinner dig nu i något slags tillstånd. Ditt tillstånd är ett resultat av de själavandringar som du gått igenom. Vi kom alla ner från Malchut av Ein Sof, Z”A (tzimtzum alef, första begränsningen), AK (världen Adam Kadmon), Z”B (tzimtzum bet – andra begränsningen, som uppstod efter sönderslagningen av kelim). Vi gick igenom alla världar och sönderslagningen, världarna ABY”A (Atzilut, Bria, Yetzira, Assiya), parsa - gränsen, och vi steg ner till vår värld, till den lägsta punkten. Detta är nerstigning.

 

Ein Sof
AK	tabur
Atzilut	parsa
Bria
Yetzira
Assiya	machsom, sium
Denna värld

 

Hur stiger själen upp? Om du till exempel kom in i din första reinkarnation och nu befinner dig mellan den och machsom. Vad är ditt ”jag” för någonting nu? Du är ett resultat av det du gått genom på vägen ner, fram till det tillstånd du befinner dig i nu. Denna väg gav dig erfarenhet, kunskap. Ibland döljs dessa erfarenheter och kunskaper från dig uppifrån, men det är din egen erfarenhet. Vad finns i dig? Här saknas de erfarenheter och den kunskap du måste skaffa. Kabbala är en romantik. Romantiken runt den väg vi väljer! Vad betyder ”den väg som vi måste gå igenom”? Finns den inuti dig eller inte?

Den finns där, men i dold form. Alla begär, former och egenskaper fram till slutet av korrigeringen – allt finns inom dig. Som vi sade tidigare, om du har Keter, då har du ett begär, om du har Chochma har du 2 begär, om du har Bina har du 3 begär, om du har Zeir Anpin har du 4 begär och om du har Malchut har du 5 begär. Det vill säga att de alla finns inom dig men du förnimmer bara de yttre och inte de inre som är dolda under begären.

Hur förnimmer Malchut de Malchut? Hon förnimmer därför att inuti henne finns alla andra stadier. Vi ritar upp det som enstaka sefirot av Malchut (vågrätt).

 

Enstaka sefirot	Grundsefirot
M-Z”A-B-H-K	K
M-Z”A-B-H-K	H
M-Z”A-B-H-K	B
M-Z”A-B-H-K	Z”A
M-Z”A-B-H-K	M

 

Vad förnimmer jag nu? Bara Malchut de Malchut, men för mig är det Keter, början. Om jag blir klokare, förstår”varför” bättre, betyder det att jag skaffar det som var framför mig, min högre Zeir Anpin.

Så börjar jag förstå Skaparen, förnimma att framför mig finns Zeir Anpin. Var någonstans förnimmer jag det? Inuti mitt gemensamma Malchut. Efteråt uppenbarar jag Skaparen i en större form, jag börjar förstå att han har egenskapen Bina… och så vidare, sen Chochma, sen Keter, tills jag går igenom Malchut de Malchut till Keter de Malchut. Detta innebär att jag får, eller skaffar mig, NaRaNHa”Y.

Var finns alla de steg som Malchut skapat? De finns inuti, men de doldes. När du öppnar dem stiger du upp, du uppnår din Skapare, det föregående steget. Varje gång vi stiger upp är det som att vi uppnår Skaparen. Varje gång vi stiger upp, når vi Skaparen som skapade oss i det föregående steget.

 

 

Hur förnimmer man altruism?

12.03.01 Fråga: Vi förstår att vi befinner oss i egoism och i en övergångsperiod. Men hur förnimmer man altruism?

Jag gillar din filosofi, du är en intelligent människa som gått klart universitet och har ett bra yrke.  Du säger: Vi förstår att vi befinner oss i tillståndet lo lishma och att vi utvecklar oss successivt …

Men hur kan du fastställa någonting om du inte känner till dess motsats? Det är omöjligt att diskutera någonting om man inte känner dess motsats, eftersom vi förstår allting med hjälp av att jämföra motsatser, liksom jämförelsen mellan Ljus och mörker. Endast i den utsträckningen bestiger människan andliga steg, hon börjar inse, förstå och begripa vår värld. Men inte tidigare. Vad vi trodde innan vi gick över machsom, vi förstår var vi befinner oss, vi förstår egoismen och att det är en illusion. Hur skall man börja agera altruistiskt?

Du vet inte vad altruism är i lo lishma, hur kan du då ens försöka göra någonting altruistiskt? Du vet inte ens vad egoism är i lo lishma. Ibland ser du dina egoistiska handlingar och då börjar du bli arg på dig själv; Hur kunde jag göra så? Du börjar studera denna egenskap inom dig, du förstår att den skapades av Skaparen och då börjar du bli arg på Honom, och du börjar betrakta Hans arbete som ett misslyckande, som dåligt. När börjar människan förnimma altruism? Vi studerar 3 timmar varje morgon, och på kvällarna sänder vi kabbala på TV och Internet och sprider böcker. Allt detta händer inom oss och vi börjar plötsligt förnimma att vi är dåliga människor jämfört med Ljuset som skiner för oss under våra studier. Den verkliga ondskan är dold och uppenbaras endast i jämförelse med Ljuset som skiner för dig.

Det är som i en legend om en människa som blev skickad till en ö för sina brott och glömde sitt förflutna. Men en dag besökte hon ett bibliotek och öppnade en bok på måfå, och med hjälp av denna bok började hon förstå att någonstans långt borta finns ett annat liv, och att även hon kom därifrån. Och att hennes riktiga hem inte finns här på denna ö, här befinner hon sig i exil. När människan läste boken, studerade hon detta lands lagar och började förstå varför, för vilka brott hon  skickades i exil. Och hon började förstå hur hon kan komma tillbaka till sitt hem. Och då upplevs hennes nuvarande liv som ingenting, som ett omedvetet tillstånd… ända tills hon kommer hem igen.

När börjar perioden för uppvaknande? När det händer uppifrån, under inflytande från ovan och människan går över machsom – gränsen mellan denna plats och den andra platsen. Detta måste komma som ett uppvaknande från Ovan. Utan att man får altruistiska egenskaper kan man inte komma hem. Det är som i en saga, som i en science fictionfilm, plötslig befinner sig människan på en annan plats, därför att hennes huvudegenskaper av egoism plötsligt och oväntat förändras till altruism. Hur kan vi förnimma altruism i ett egoistiskt kli? Vi begriper allt endast i jämförelse med motsatsen. Våra nuvarande ”altruistiska” begär jämfört med andliga är också egoistiska. Därför tillåts vi göra allt i denna värld. För allt människan gör i vår värld får hon varken belöning eller bestraffning. Eftersom vårt tillstånd kallas zman achana – förberedelsens tid. Om jag, till exempel, ännu inte kan skriva betyder det att jag måste lära mig. Det finns en metod för uppfostran; när jag skriver fel på tavlan får jag ett slag. Men denna bestraffning i vår värld är symbolisk, den är till för att vi ska anstränga oss mer, för att vi ska lära oss skriva bättre, och inte för att vi bröt mot lagen. Det liknar hur barn uppfostras och allt de gör – och detta räknas inte som seriöst. Andliga lagar kan inte följas i vår värld, eftersom man för att kunna följa dem måste ha en skärm (masach).

Vi befinner oss i en period för förberedelse och vi måste förstå vad det betyder: att människan befinner sig på en avlägsen ö. Hon får en bok och man säger till henne: läs den, och trots att du inte vet hur man förverkligar det som står i boken måste du studera, och själva studierna förbereder dig för inträdet i andligheten.

Men på den ö människan befinner sig råder andra lagar, ett annat liv – egoism. Och detta liv är hennes liv och hon har ingen förståelse och uppfattning om hur livet kan vara på en annan plats, i ett altruistiskt liv. Dessa motsägelser får människan som resultat av studierna, som resultat av en otydlig förnimmelse av Skaparen.

 

 

Domare och vakter

13.03.01. Det finns inte 2 system där Skaparen ställer sina vakter – då skulle det bli 2 arméer mot en annan. Utan det finns bara ett system som Skaparen upprättar. Från skapelsens begynnelse upprättar Han i människans själ dessa krafter som kallas ”domare och vakter”. Och människan behöver bara använda dem på rätt sätt. För människan verkar de vara negativa krafter, som begränsar henne. Det finns ju ingen som älskar domare och vakter, eftersom det är en begränsning, en påfrestning, ett förtryck av friheten att agera, att välja och tänka, ett förtryck av begär. Men man bör instämma med att det är till nytta för människan. Överallt, vart än vi vänder oss måste vi uppföra oss efter dessa domare och vakter, därför att de kommer att sätta gränserna inom vilka vi gör de korrekta handlingarna som leder till målet – detta är domarnas och vakternas uppgift.

Vi tror att Skaparen är barmhärtig, snäll och att han gör gott. Han är ju så eftergiven, så mjuk… Är det så? Här sitter jag och gråter för att Han ska hjälpa mig: har du någonsin sett att Han hjälpt? Inte ens om jag hoppar från taket kommer Han att hjälpa! Människor dör i plågor och lidande! Var är hjälpen, var är barmhärtigheten? Och vem är det som gör det från början? Var någonstans ser vi Hans namn som bestyrker Hans rättfärdighet, som rättfärdigar, lovprisar och förhärligar Honom?!

Vi tror att när Han gör som vi vill – då är Han barmhärtig, älskad, fantastisk – så länge Han gör vad jag vill! Och om Han inte gör vad jag vill då hör inte namnet snäll och god till Honom!

 

 

Om bön…

Vad ber vi om? Att Skaparen ska hjälpa, tycka synd om oss? Om detta är de naturlagar jag förnimmer nu, vilka jag nu måste förnimma för min andliga framgång, hur kan jag då be att Skaparen avskaffar dem? Han skapade ju dem runt omkring mig.

Vilken relation ska vi ha till detta? Ska vi sitta och gråta tills Han förbarmar sig över oss? Kommer det att hjälpa överhuvudtaget? Å andra sidan står det skrivet att vi lever endast på grund av Hans barmhärtighet… Vår bön ska handla om korrigeringen och inte att Han ska göra mig gott. Alla begränsningar är som vakter, de är till för att leda mig till bönen. Jag ska inte be för att Han ska ha överseende med mig, utan för att Han ska korrigera mig. Man måste förstå vad en bön betyder…

Fråga: Vad är nyttan med att människan går igenom så många förändringar på en dag, och efteråt försvinner allt som om det aldrig hade hänt?

Att du förnimmer hur allt liksom försvinner, det talar om att du är stark och kan stå emot sådana tillstånd – hela kroppen och själen genomgick stora omvälvningar men du kände dig stor, och kroppen klarade det med stor möda trots att du kände i varenda nerv att du är nära att explodera… Om några minuter försvinner det och det är oklart om det ägde rum eller inte.  Kan man säga att jag gått genom det?

Och i kroppen registreras det, kroppen klarar av att stå emot många sådana fenomen. Om dessa fenomen kommer från andligheten blir kroppen friskare av det. Det är ett mirakel! Om du blir arg och hetsar upp dig på någon i denna värld, då kan du få en hjärtattack eller ett trauma, men om du går igenom en ännu större omskakning och ansträngning som kommer för ett andligt syfte blir du frisk. Varför? Därför att det viktiga är orsaken.

Dessa saker ackumuleras och det som du upplevde under en dag kommer inte att upprepas i samma form. Men av dem fick du en förberedelse för inre förnimmelser, och så är det varje gång. Och därför; om jag plötsligt kommer ihåg vilken djup insikt jag nyss hade – och att den försvann! Var inte orolig, människan ska inte bekymra sig om det som kommer och går, hon bör oroa sig över det som finns i henne just nu.

Varför sägs det att det finns vakter i begäret att njuta och att det finns vakter i begäret att ge njutningar? Är det två olika system? Alla mina handlingar betingas av viljan att ta emot njutningar, en egoistisk vinst. Om Ljuset från Ovan tar ifrån mig upplevelsen av att jag vinner någonting med mina egna handlingar, då blir jag som en död kropp som inte kan röra sig, som inte kan resa sig för att gå och arbeta.

Inte heller skulle min kropp kunna underhålla sin fysiska existens! Varför? Fattas det kalorier? Därför att vår kropp, alla kroppens system, drivs till handlingar av ett enda mål – att ta emot njutningar. Och om det inte finns njutningar kan inte ens atomer eller celler röra sig och existera, och mycket mindre vill en människa röra sig.

Men varför får människan sådana tillstånd, förnimmelser av tomhet, depression som blivit seklets folksjukdom? Det är för att människan inser att hon inte kan göra någonting utan att få en belöning, utan detta ”bränsle”. Det krävs en motivation, en vinst. Och om det inte finns någon belöning, då intresserar sig människan inte längre för någonting: barn, fru, släktingar, vänner – allt blir ointressant! Om jag inte förnimmer någon belöning, då är allting dött. Och allt detta händer för att visa människan att utan en konkret vinst kan hennes kropp inte röra sig. Det händer för att jag successivt börjar förstå att jag behöver en annan orsak, en annan motivation. Och det jag blir undervisad, att om jag lämnar mitt egoistiska begär att njuta och inte arbetar för min egen skull, då behöver jag en annan kraft, ett annat bränsle, annars kan jag inte röra mig!

Vad är det som kan förmå mig att arbeta, agera, röra mig, tänka? Så småningom kommer jag till olika tillstånd, en förståelse av att det i min natur inte finns någon annan motivation. Och Skaparen trycker försiktigt på för att tvinga mig att komma till Honom.

Vad gör Han? Ibland träffar man sådana listiga människor, för att ta dig närmare till dem agerar de genom andra människor som är runt omkring dig, de arrangerar och ordnar omständigheterna så att du till slut kommer till dem … Så gör Skaparen också. Plötsligt upptäcker du att du är i beroende av Honom på jobbet, att din familjs välgång beror på Honom, och så även din hälsa och så vidare – och du har inget annat val än att till slut ge upp och komma till Honom. Det finns ingen annan utväg och successivt bryter du dig ur ditt ego. Trots att du från början var beredd att dö så länge du inte behövde böja dig inför Honom.

Så småningom, med små portioner åt gången, som i vårt liv, på samma sätt är det i andligheten när man tar sig ur sitt själv. Det händer någonting med ditt barn, problem hemma, på jobbet, det är ditt ego som lider. Bara lite till, och du är beredd att släppa det. Du är beredd att böja dig för Skaparen. Och du säger: ”Jag har ingen annan utväg. Jag har kommit fram!”

Men det är inte tillräckligt. Efteråt börjar en ny nivå – det pågår fram tills du älskar Honom – Han som tvingade dig att lämna ditt ego. Fram tills allt inom dig vänder sig 180 grader, din relation till Honom och ditt system av värderingar – från den ena ytterligheten till den andra.

I vår värld är vi beredda att göra en tzimtzum på en liten njutning för att få större njutning. Men det kallas inte tzimtzum, det är en beräkning! I vår värld räcker det för mig att jag ser större njutningar i jämförelse med mindre njutningar för att min beräkning ska bli klar och då kan jag byta pengar mot mat och andra saker som är viktigare för mig än mina ansträngningar: och jag byter alltid det mindre viktiga mot det som är mer viktigt, jag är beredd att ge för att få någonting bättre tillbaka. Därför att skillnaden mellan det som jag har och det som jag får är min livskraft!

På så sätt lever människan genom sin vinst. Men om någon säger åt dig att bara ge, vilken vinst måste du föreställa dig för att du skulle kunna ge? Det är onaturligt. Att ge för att få mer tillbaka, det är förståeligt, men att bara ge!? Människan är inte i stånd att bara ge. Människan är beredd att ge sitt liv för vila. Hon skaffar sig alltid någonting som är bättre. Begäret att ta emot kan skiljas från en sak men det tar en annan!

Vilken kraft behöver jag i andligheten för att hela tiden kunna ge, men uppleva det som att jag tar emot?! Jag arbetar ju med samma begär att ta emot! Denna kraft är Skaparens storhet, som jag ser, förnimmer, suger in – och den är njutning för mig nu.

Alltså arbetar jag för njutningens skull? Om jag gör det kallas det ”klipa”, orenhet! Om jag byter ut alla denna världs njutningar mot att njuta av Skaparen, Hans storhet – det är ju ett klipa… Jag är beredd att ge allt som Han skapat inom mig och runt omkring mig, för att som Baal HaSulam skriver ”förnimma en enda droppe av förening med Honom!” Det är ett klipa, orenhet. Hur måste jag förändra användningen av Hans storhet för att det ska bli ”kedusha”, helighet? Låt oss tänka…

 

 

Världar hjälper själar

18.03.01. Från Introduktionen till boken ”Zohar”: ”Därför måste du förstå att man inte får jämföra nivåerna av de första och de sista generationerna. Därför att denna regel säger: i alla partzufim av världar och själar, skapades de ljusa först och därför skapades kelim de HaBa”D (Chochma, Bina, Daat) först, i världarna och i själarna.

Världarna är en yttre cirkel som omringar och innesluter själarna som finns där som inre objekt. Men uppenbarelsen är ömsesidig och sker i samma riktning och med samma mål. Världarna hjälper själarna.

De objekt som måste uppnå skapelsens mål och som vi pratar om är själar. Och världarna befinner sig utanför, de hjälper själarna. Uppenbarelsen av själarna sker med hjälp av världarna. Därför utspelas samma processer i själar och världar: från början uppenbaras kelim de HaBaD med Ljusen NeHi”M som finns i världarna och i själarna. Och därför var själarna under skapelsens första 2000 år av själens värld upphöjda. Men trots det kunde de inte uppnå fullkomligt Ljus eftersom det saknades låga kelim i världarna i själarna.

Vi vet att från början kommer små Ljus in i de stora kelim. Och ju lägre dessa kelim är som får Ljuset (i världar och själar), desto högre och starkare är Ljuset som kommer in i dem. Trots att de första 2000 årens kelim var mycket ljusa hade de bara aviut de shoresh, och därför fanns bara Ljuset Nefesh i världarna och i själarna.

Och på så sätt är det under de följande 2000 åren. När HaGa”T (Chesed, Gvura Tifferet) uppstod i världarna och själarna var de fortfarande ljusa, därför att kelim HaGa”T står nära kelim HaBa”D.

Det finns sammanlagt 10 sefirot i den generella världens uppbyggnad, och likaså i varje del av den och även i själens struktur: Keter, Chochma, Bina är kelim i vilka endast Skaparens egenskaper finns, Chesed, Gvura, Tifferet hör till skapelsen, till själen. De liknar de föregående sefirot: Chesed är som Keter, Gvura är som Chochma och Tifferet är som Bina. Detta betyder att det är Skaparens egenskaper som finns i skapelsen. Det är Skaparens egenskaper, men begäret att ta emot tillhör inte Skaparen och själen. HaBa”DHaGa”T i varje del av världen och i själen är givandens egenskaper (kelim de hashpaa), G”E. Och först i den nedre tredjedelen av Tifferet och neråt börjar begäret att njuta, skapelsen (kelim de kabbala).

Under den andra 2000-årsperioden är alltså själarna fortfarande ljusa. Därför att, som Baal HaSulam skriver: naturen hos HaBa”D är lik naturen hos HaGa”T. Och det starkaste Ljuset doldes därför att det saknades kelim för dem. Det fanns riktiga kelim – så länge begäret att ge (kelim de hashpaa) uppenbarades och begäret att ta emot än så länge var outvecklat. Från chazeh (bröstet) av den gemensamma själens partzuf och neråt finns bara kelim de kabbala. Därför fanns de ännu inte under den andra 2000-årsperioden.

I vår generation, i samband med att våra själars essenser är de grövsta i jämförelse med allt annat som finns i hela skapelsen och dessa själar inte kunde rena sig trots det – därför kompletterar de hela uppbyggnaden av partzuf i världarna och i själarnas gemensamma partzuf.

Vi som befinner oss i slutet av de sista 2000 åren, befinner oss i uppenbarelsen av kelim de kabbala i världarna och själarna, därför är vår uppenbarelse viktig för att det största, mest upphöjda Ljuset ska kunna komma in. Därför att under de tidigare 2000 åren fanns ingenting att korrigera.

Under de första 2000 åren fanns inte Torah, det fanns inget sätt att träda in i andligheten därför att den tidens kelim inte hade några fel, de saknade nödvändigheten att uppnå målet. Det fanns inga själar i vilka frågor om Skaparens existens uppstod, om målets existens, vilket man måste uppnå. Det fanns inget behov hos kelim (själarna), de kände inte att de saknade det.

De andra 2000 åren fanns samma kelim de hashpaa men i kroppen hos partzuf, i kelim de kabbala. Det vill säga, under dessa 2000 år förbereds kelim de kabbala med kelim de HaGa”T. Vi säger att HaBa”D är kelim av den Högre, och att HaGa”T är kelim av de lägre. Men HaGa”T är de kelim av den Högre som finns i den lägre, och NeHY”M (Netzach, Hod, Yesod, Malchut) är de absolut lägsta kelim.

På så sätt är naturen hos kelim HaGa”T att den Högre förbereder sina egenskaper för att arbeta med dem i den lägre. Därför var det just under de andra 2000 åren som vi fick Torah och alla förberedelser för korrigeringen.

Och de sista 2000 åren är 2000 år av exil, uppenbarelsen av behovet av andligheten. Utgången från andligheten är den inre exilen. Men i slutet av exilen måste det ske en uppenbarelse av andligheten. Exilens slut är uppenbarelsen av kelim de kabbala, och då är tiden ute för korrigeringen. Därför att varje period av 2000 år delas upp i HaBa”D – HaGa”T – NeHY”M under vilka HaBa”D – HaGa”T av de 2000 åren är förberedelsen och NeHY”M – är förverkligandet. Och om vi delar upp de sista 2000 åren upptäcker vi att vi lever i en speciell tid för korrigeringen av själarna.

 

 

Vad betyder det att korrigera begär?

19.03.01 Fråga: Hur kan människan komma tillbaka till arbetet efter det att hon sprungit ifrån det och inte längre förnimmer Skaparen?

På vägen mot slutet av korrigeringen (gmar tikkun) korrigerar vi successivt våra begär. Vad innebär det att korrigera begär? Att jag gör handlingar över begäret. Om jag lyckas får jag en uppenbarelse av större, okorrigerade begär.

Alltså är belöningen för att du lyckas korrigera ett begär tyngre arbete. Och vi ser verkligen samma sak i vår värld. Vi kan förstå det, att om en människa vill gå framåt, då sker det som så att om hon lyckas med någonting, får hon svårare arbete. På så sätt går människan framåt.

Och bara om vi ser vägen från början till slut och alla etapper där emellan kan vi vara överens med den. Till exempel, om jag kommer till ett arbete och arbetar på följande sätt: Man visar mig någonting som är enkelt, därefter svårare saker, därefter någonting speciellt… Och i detta ser jag min framgång. Men här i kabbala ser vi inte att vi går framåt. Det är ett problem, trots att det fungerar efter samma princip. Men blir jag alltså inte visad att jag går framåt? Om vi jämför det med vår värld: Om jag till exempel kom till ett mycket viktigt arbete och klarade av uppdraget. På grund av det fick jag ett nytt uppdrag och därefter ännu ett uppdrag och sedan ett till. Det är ett intressant och svårt arbete, men man ser målet och man upplever att man når framgång.

Men i andligt arbete finns ett problem i och med att människan inte kan gå från ett steg till ett annat om hon inte gör samma sak som i vår värld. Till exempel, jag har 10 gram av egoism, jag korrigerar den och får då 20 gram av egoism. Varför ska man inte bli visad hur mycket som finns kvar att korrigera? Därför att framgången inte ligger i det att man klarar av uppgiften. Framgången är att jag med hjälp av uppgifterna når förening med Skaparen.

Vi ser på vår egoism och tror att vi måste arbeta med den. Och vi tror att om vi klarar av att göra någonting med den så klarar vi av vår uppgift. Men det inte så det ligger till. Egoismen är bara ett medel för att förenas med Skaparen, vara som Skaparen, och vara med Honom.

Detta förklaras i artikeln ”Det finns ingen annan än Han” och därför tvingar omständigheterna oss att hela tiden vända oss till Skaparen. Och mer och mer stå i förbindelse till Honom. Men hur ska man göra det?

Ovanifrån döljer Skaparen vår möjlighet att gå framåt självständigt och se alla steg. Och människan befinner sig i en slags inre upprördhet tills hon hittar en enkel lösning – att hon måste förenas med Skaparen. Hon måste göra det, annars går hon förlorad.

Och så är det hela tiden, när hon har uppnått föregående mål, faller hon igen och igen, hon vet inte vad hon skall göra. Men efter många besvikelser och grubblerier börjar människan successivt förstå att här måste det finnas någon förbindelse med Skaparen, annars kommer hon aldrig nå någon framgång. Människan väcker inte sig själv, Skaparen Själv vänder sig till slut till henne och visar att om du vänder dig till Mig allt kommer att ordna sig.

Detta händer bara efter det att människan upplever att hon är förlorad och inte har något hopp, ingen framtid och att hon inte förstår vad som händer med henne nu. Människan har inga egna krafter och hon lyckas inte med någonting.

 

 

Ljuset driver kli framåt

Så småningom, när människan bearbetar detta tillstånd, reder ut det för sig själv, då börjar Skaparen inte med att visa sig helt, utan visar sin förståelse för människan: ”Jag är din räddare”. Och då väcks människan upp och utför de rätta handlingarna som är riktade mot Skaparen. Och hon handlar rätt tillsammans med sin egoism och det som hon inte kunde göra förut – lyckas hon med nu.

Vad är det som händer här? Det är Skaparen som uppenbarar sig lite grand för människan. Och det verkar som om hon kan komma till förening med Skaparen, trots sin egoism. Och då utspelar sig samma situation igen, men på ett nytt steg. Man kunde ha uppnått någonting men nu får man ännu en besvikelse, mera mörker, oförståelse och osäkerhet.

Och en fråga dyker upp: Vad fick jag för belöning för mina ansträngningar? Var är belöningen? Vi förstår inte att det är Skaparen som gör jobbet. Om Skaparen inte skulle uppenbara sig under mörkret, när människan inte förstår Skaparen. Om Ljuset inte lyser kan kli inte väckas upp, det kan inte göra någonting, det har ju inte någon rörelse som kommer av sig själv, av henne. Och människan tror att det var hon som gjorde det.

Och det händer steg efter steg. Och detta kallas att vi uppenbarar oss för oss själva. Till slut ser vi att i början, när vi förnimmer olika begär; brist, förnekelse, och i slutet, när vi tror att vi har lyckats uppnå förening med Skaparen, att allt detta görs av Ljuset. Ljuset driver kli framåt.

Hur och var i denna process kan vi göra bättre ifrån oss? Det är ju Skaparen som styr denna process. Vi kan förbättra oss själva med hjälp av olika medel. Baal HaSulam skriver om det i artikeln ”Det finns ingen annan än Han” (Ein od milvado). Hela tiden måste man påminna sig själv med alla medel att i allt det som händer med oss, är det Någon som agerar inuti oss. Och vi måste tänka på Vem och hur denna Någon agerar inuti oss…

 

 

Delen som kallas ”människa” i människan

20.03.01 Det finns en del definitioner som kan verka motsägelsefulla. Å ena sidan står det skrivet: ”Ni kallas ”människa” och världens folk kallas inte ”människa”, ”En människa är den som förhärligas idag”. Det vill säga att steget människa är ett viktigt steg.

Och å andra sidan står det skrivet att de som gör sig själva till djur betraktas som människor. Vad är bra med att avsiktligt göra sig själv till ett djur, att sänka sig själv från steget människa till steget djur? Hur ska vi göra – uppnå steget människa eller tvärtom – sänka oss från steget människa till steget djur? Vad ska man göra?

Det är enkelt: Människan är den del av begäret att ta emot som är lik Skaparen. Om någon i världen har begäret att ta emot ”för Skaparens skull” kallas han ”en människa”, det hebreiska ordet är ”Adam” som kommer från ordet ”adame” (lik Skaparen) och bara den delen i människan kallas människa och är lik Skaparen.

För att vara en människa behöver man begäret att likna Skaparen, som också är medlet för att uppnå likheten med Skaparen. För att göra det måste man göra en tzimtzum över begäret att njuta, hitta former som hör till Skaparen, avsikten att ge, avsikten för Skaparens skull, och projicera dem över begäret att ta emot, det vill säga att man ska göra om begäret att ta emot till begäret att ge, att ge tillfredställelse. Detta är människans arbete.

Den människa som försöker uppnå detta trots att hon är ett djur i sina egenskaper, ett djur som vill bli en människa, som vill bli lik Skaparen, men i samband med målet att bli en människa – då kallas en sådan varelse ”en människa”. När denna människa som vill bli en människa, som vill likna Skaparen, börjar arbeta, ser hon att hon med hjälp av sitt förnuft inte kan uppnå det!

Denna insikt är en speciell insikt som hon får genom sina egna stora ansträngningar för att uppnå målet, i vilket Skaparen strävar efter människan, och hjälper henne. Och med hjälp av den Högre makten, visar Skaparen människan på vilket steg hennes begär verkligen befinner sig, hennes passion, hennes möjligheter… Då, successivt med Guds hjälp, kommer människan till ett tillstånd där hon ser att hon inte kan gå framåt, att hon inte kan bli en människa med hjälp av sitt förnuft, med hjälp av sitt intellekt.

Och då gör hon utifrån sitt förnuft, sin förståelse, en liknelse mellan sig själv och ett djur, och ber Skaparen om att Han ska ge henne Skaparens förnuft och förståelse. Därför att bara genom mottagandet av förståelsen av Den Högre kan hon ge sitt begär en form som liknar Skaparen. Och det som hon då får från Skaparen är begripandet av den Högre, detta kallas mänsklig intelligens.

Från sina tidigare föreställningar om att hon har ett mänskligt förnuft och förståelse kommer hon till uppenbarelse av ondskan (akarat hara), att hon själv inte kan uppnå någonting och att hon inte kan uppnå Skaparen. Och då ber hon om att få krafter, hon gör tzimtzum, gör sig själv till steget ”djur”, får förnuft uppifrån och arbetar i enlighet med det.

Det kallas ”id ti lemala mi hadaat” – över förnuftet, med Skaparens förnuft. Man går vidare med förnuftet som tillhör det Högre steget, men huvudet av det Högre steget – kallas att gå över det steg man befinner sig, och därför kallas det ”över mitt förnuft”.

Om jag värderar mitt eget förnuft som djuriskt och tar förnuft från Den Högre som jag värderar som mänskligt och ”håller mig fast” vid detta förnuft och gör handlingar med hjälp av Hans huvud och inte med hjälp av mitt huvud, då använder jag mitt begär att ta emot så som Hans huvud dikterar för mig! Om jag klarar det, då når jag ett Högre steg och kommer ur steget ”djur” till steget ”människa”.

Och så är det hela tiden. Och då lägger Skaparen åter igen till begär att ta emot och människan faller igen – hon får en ny djurisk del för att korrigera den delen som kommer från kärlens sönderslagning. Och då måste människan kontrollera om hon kan bli lik Skaparen med alla dessa begär och hela det djuriska förnuft som hon nu har fått.

Och så börjar alla dessa processer på nytt igen. De är olika varje gång och de befinner sig i olika förnimmelser och egenskaper, och i dem finns olika känslor, detta är ett liv – det förnyas hela tiden. Oavsett om processen tekniskt sätt är den samma, den vänstra linjen – den högra linjen – mittlinjen.

Och eftersom det sker i olika begär och i överensstämmelse med olika uppenbarelser, tror människan att det är olika processer!

 

 

”Tillägg” till begäret att ta emot

21.03.01 Varför är det så att begäret att ge, alltså avsikten lehashpia, att ge, kallas tillägg, som det sägs: ”Barati jetzer ra, barati Torat tavlin” – ”Jag skapade ondskan och Jag skapade Torah (Ohr, Ljuset) – kryddan för att korrigera den.” Varför är det bara en krydda som är tillägg? Därför att enligt sin natur har kelim inte det.

Och det är bara tack vare Ljuset som avsikten ”al menat lehashpia” (för Skaparens skull) uppstår i människans egoistiska natur. Och detta tillägg ger kli, förutom det lilla Ljus som är möjligt i ett egoistiskt kli, ett stort, obegränsat och evigt Ljus av njutningar och kunskap. Och det är inte själva Ljuset som kallas tillägg utan avsikten hos grundbegäret att njuta.

Skaparen skapade bara begäret att ta emot (ratzon lekabel). Om Skaparen bara behövde skapa detta begär, då skulle Han ha avslutat det redan i Malchut av världen Ein Sof, innan tzimtzum alef. Men Han ville att Malchut av världen Ein Sof skulle skaffa sig Hans egenskaper för att hon skulle kunna höja sig till Hans nivå, och därför gav Han henne förnimmelsen av Sig själv, vem hon är i jämförelse med Honom.

Men hur kan man göra det? Med hjälp av en lång omväg. Skapelsen måste förnimma vem Skaparen är, och vem själva skapelsen är. Skapelsen måste uppnå Skaparens egenskaper istället för sina egna.

Från början befinner vi oss i ett första tillstånd (alef) där skapelsen är uppfylld helt och hållet med alla njutningar som Skaparen vill ge henne, som att ge till ett enkelt begär att ta emot. Detta tillstånd kallas ”Malchut av världen Ein Sof”.

Det andra tillståndet (bet) är när Skaparen ”sänker” skapelsen, Han avlägsnar den från Sig Själv genom att Han lägger till avsikten ”al menat lekabel” (mottagandet för sin egen skull). Det vill säga, skapelsen ser att hela problemet ligger i avsikten ”al menat lekabel” och inte i själva begäret att ta emot.

Begäret att njuta är helt neutralt, det finns ingenting i det som motsätter sig Skaparen. Och tzimtzum alef är inte ett begär utan en avsikt.

När Skaparen lägger till avsikten ”al menat lekabel” till skapelsen avlägsnar Han skapelsen från Olam Ein Sof (Oändlighetens värld) till vår värld (olam haze). Skapelsen sjunker alltså ner till vår värld och börjar successivt förstå hur mycket den står i motsats till Skaparen, hur mycket skapelsens avsikt ”att ta emot för sin egen skull” är olik Skaparens avsikt att ge.

Skaparen (begäret att ge) är förbunden med skapelsen (begäret att ta emot) genom steg av världar som är till för att leda skapelsen till det korrigerade tillståndet – begäret att ta emot med avsikten för Skaparens skull.

Skaparens begär att ge och skapelsens begär att ta emot är motsatta, de är motsatta i sin innersta natur och detta kan man inte ändra på. Men det är inte detta som gör att skapelsen är avlägsen från Skaparen, utan det är avsikten – hur man använder sin natur, begäret att njuta. Just avsikten al menat lehashpia är Skaparens avsikt och skapelsens avsikt är al menat lekabel, och de är motsatta varandra.

 

 

På vägen tillbaka

Genom att skapelsen begriper denna motsats börjar den närma sig Skaparen. Skapelsen vill bli som Han. Vad innebär det att ”byta avsikten al menat lekabel mot avsikten al menat lehashpia”?

Det är det som får skapelsen att ta sig tillbaka från vår värld till det tillstånd som är likt det första tillståndet (alef), dit skapelsen återvänder. Men den kommer inte tillbaka till det första tillståndet (alef), utan den kommer tillbaka till nästa tillstånd.

Eftersom skapelsen får avsikten ”al menat lehashpia”, det vill säga ett tillägg till tillståndet alef i vilket skapelsen helt och hållet saknade någon avsikt, utan bara hade begäret att ta emot, nu i det tredje tillståndet (gimel) när skapelsen kommer tillbaka, kommer den tillbaka med samma begär att ta emot som fanns i den från början, men nu med avsikten att använda detta begär som är skapat av Skaparen, det vill säga använda hela sin natur, hela sig själv endast med avsikten för Skaparens skull (al menat lehashpia).

Skapelsens ratzon lekabel kan ta emot på samma sätt som förut i tillståndet alef, men med det tillägg som skapelsen har nu, en krydda – Torah. Det vill säga, nu finns hela Ljuset NaRaNHa”Y (Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yechida) som skapelsen fick som tillägg genom användning av avsikten ”al menat lehashpia”.

Människan har bara ratzon lekabel i vilket hon bara kan ta in dakik (ett tunt stearinljus) – ett litet Ljus som kommer enbart för att blåsa liv i partzuf, för att den ska kunna existera. Och nu har människan extra Torah som hon kan ta in med avsikten al menat lehashpia. Och på grund av det blir människan exakt som Skaparen. Detta tillägg som människan byggt upp, dragit till sig, gör att hon blir lik Skaparen. Nu kallas hon Adam från ordet ”dome” – ”adame”, lik Skaparen.

Därför behöver vi inte korrigera begäret att njuta. Vi måste korrigera avsikten.  Avsikten ”al menat lekabel” som Skaparen skapade är en verklig ondska på grund av vilken skapelsen kallas ”Bria” – bar mi madrega, det vill säga utanför ett steg – utanför andligheten, utanför fullkomligheten och uppfyllelse, och denna avsikt måste vi korrigera, som det sägs: ”Jag påbörjade denna skapelse och de rättfärdiga skall avsluta den”.

Jetzer ra (ondska), så kallas avsikten al menat lekabel, men vi säger för korthetens skull: ”begäret att ta emot”. Detta vilseleder oss att tro att man talar om begäret och inte om avsikten. Men när människan fördjupar sig i arbetet försvinner denna förvirring.

 

 

När börjar skapelsen?

Skaparen skapade från början ratzon lekabel – begäret att njuta.  När detta begär skapats och skapelsen fick njutning inuti sig var den i sådan form att den ännu inte kunde kallas skapelsen eftersom begäret och njutningen hörde till Skaparen. Det är som säd som vi inte kallar skapelsen utan som tillhör Skaparen. När börjar skapelsen? Det kallas skapelse när den förnimmer och inser sig själv. När den säger till sig själv: ”Jag är skapelsen”. När kan ratzon lekabel säga att den är skapelsen? När skapelsen förstår att detta är hennes begär. Vad betyder det att detta är skapelsens begär? Det betyder ”Jag vill”. Vad betyder ”Jag vill”? Det betyder vad vill jag utifrån mitt begär? Och det är en avsikt, det vill säga att självständighet inte kan uppstå i ett enkelt begär. Det kan bara uppstå i avsikten. När du säger: ”Jag vill det” Vad betyder det? Det är min avsikt att ta emot njutning från det. Det betyder att jag vill njuta.

Det är ett litet tillägg till begäret. Förnimmelsen av vad jag vill. Begripandet av det kan komma först då människan förnimmer sin motsats – Skaparen. Ljuset är en annan avsikt, al menat lehashpia. Det är omöjligt att uppfatta det ena utan det andra.

Därför säger vi att skapelsen börjar när en människa börjar ta emot Ljuset från Ovan och förnimmer uppenbarelsen av sin egen ondska – att i hela hennes avsikt, att alla hennes tankar i själva verket endast handlar om henne själv och hon har inget samband med det som hon läser och hör…

Alla dessa förnimmelser, definitioner och slutsatser kallas skapelsen. Dessa intryck hos människan som uppfattas direkt, endast de kallas ”skapelsen”. Och allt annat är Skaparen.

Begär… Jag pratar inte alls om den fysiska kroppen: om de icke levande, vegetativa och djuriska nivåerna av vår värld. Jag pratar om förnimmelsen av hur mycket jag skiljer mig från Skaparen. Hur mycket jag vill njuta för min egen skull. Och att jag mår dåligt av det… Det är bara utifrån denna förnimmelse vi kan kalla skapelsen för en skapelse.

Och det är sant att det som finns i mig är någonting speciellt. Det som skiljer mig från Skaparen, det som definierar mig. Allt annat är Skaparens krafter, såsom begäret att ta emot njutningar – det hör inte till skapelsen. Det vill säga, i den utsträckning det finns en uppenbarelse av ondska däri, kan det kallas skapelsen.

 

 

Jag vill påskynda min utveckling

22.03.01. Jag vill inte gå framåt med naturlig hastighet, utan trycket från lidandet. Om jag går framåt enligt min egen naturliga hastighet, då kan denna process ta 300 år.

Min utveckling beror på ett villkor. Det finns bara en faktor som kan hjälpa mig att påskynda min andliga utveckling; det är omgivningen, som höjer och förhärligar vikten av Skaparen i mina ögon.

Även om människan inte själv förändras, men att man utifrån påverkar människan på så sätt att Skaparen växer i hennes ögon, ger det människan möjligheten att liksom hoppa flera år framåt. Skaparen blev så stor i mina ögon, att så stor skulle han annars bli först om 200 år. I så fall är Hans relation till mig idag sådan som den skulle bli 200 år framåt. Alltså, Hans relation till mig utvecklar mig snabbt så att jag under 2 år kan uppnå det jag annars skulle uppnå på 200 år.

Därför måste jag leta efter en sådan omgivning som förskönar Skaparen i mina ögon, mer och mer. Och Hans storhet kommer att påverka mig på så sätt att jag kommer att utvecklas snabbare och snabbare. Endast Skaparens storhet, det omgivande Ljuset, påskyndar hastigheten i min utveckling.

 

 

 

Människans relation till Skaparen

23.03.01. Människans relation till Skaparen föds successivt i det mått människan kan förbinda allt som händer med Skaparen och Hans absolut vällvilliga ledning.

Ubar – embryo – aviut shoresh (rotstadiet)… Du kan i alla dina tillstånd, slutsatser och lösningar tillskriva allt du har till Skaparen.

Du kan förneka dig själv helt och hållet och glädjas över att allt som händer dig görs av Skaparen.

Katan – en liten, aviut alef (första stadiet)… Människan börjar förnimma att det som händer henne inte alltid hör till skapelsens handlingar. Människans aviut blir större än hennes förbindelse med Skaparen. Hon börjar förnimma att det är hon som bestämmer allt och inte Skaparen. Hon upplever inte bara att hon mår bra utan också att hon mår dåligt – och känslan av att hon mår dåligt blir större än hennes tro på Skaparen.

I relationen till Skaparen känner hon sig själv mer än hon känner Skaparen. Och i sin tro kan hon inte rättfärdiga Skaparen. När hennes ratzon lekabel stöter på förnimmelsen av en dålig känsla blir den kraften större än kraften i hennes tro, hennes villighet att rättfärdiga Skaparen, och då börjar människan arbeta med sin vänstra linje. Det är som om Skaparen försvinner från henne och hon börjar arbeta själv. Det finns tillstånd där Skaparen befinner sig i dubbel förtäckthet och det finns tillstånd där Skaparen befinner sig i enkel förtäckthet.

Uppifrån skapas för människan sådana tillstånd i vilka hon inte alltid befinner sig i systemet av Skaparens vägledning, och hon upplever inte att allt som händer sänds till henne från Ovan och att det bästa för människan är att befinna sig i Skaparen.

Skaparen sänder olika tillstånd för att människan ska ha möjligheten att arbeta med någonting. Detta arbete består i att lyfta allt som delats upp i bitar, från världen BY”A till världen Atzilut. Människan tar främmande tankar från BY”A och höjer dem inom sig till Atzilut. Och vänder sig tillbaka till BY”A, och hon tar åter igen främmande tankar därifrån och höjer dem till Atzilut. Och där för hon över dem till systemet av Skaparens ledning, det vill säga hon för över dem till Skaparen.

Det finns ett sådant tillstånd där människan verkar göra ett bra arbete och hon vill närma sig till Skaparen, hon vill bli Skaparen men istället faller hon ner i klipot. Varför? Människan tror att hennes arbete är att övergå från BY”A till Atzilut. Hon tror att hon kan göra det själv, hon tror att hon själv kan göra sig starkare, att det är hon själv som tar kontakt med Skaparen, att hon gör allt själv…

Hon förstår inte att arbetet inte ligger i att arbeta mot begäret ratzon lekabel, utan att arbetet ligger i att alltid befinna sig i kontakt med Skaparen. Skaparen vill att människan uppnår Hans nivå, blir som Skaparen, höjer sig till Hans steg.

Om jag till exempel ger ett arbete till dig. Detta arbete betyder ingenting i sig självt. Arbetet är inte målet. Det viktiga är att vi, som resultat av detta arbete, lär känna varandra bättre, vi kommer att umgås med varandra, du kommer att vara nära Mig och jag skulle kunna ge mer till dig och du förstår till slut att du inte kan vara utan Mig, du kommer att vända dig till Mig oftare, du kommer att känna att du är beroende av Mig …

Det vill säga att själva arbetet är ett medel med hjälp av vilket man får kontakt med Skaparen. Och människan tänker inte på Skaparen eftersom hon fungerar enligt sin natur – ratzon lekabel. Hon tänker om själva arbetet: ”Skaparen existerar. Han gav mig ett arbete, jag kommer att utföra detta arbete och på så vis vinner jag en belöning…”

Hur tänker vi? ”Det finns denna värld, och det finns en framtida värld, och om jag arbetar i denna värld kommer jag att vinna en annan värld i framtiden. Vem är Skaparen? – Han är den som ger mig ett jobb och efteråt betalar mig för det. För mig är Skaparen inte viktig, det skulle kunna vara en annan Herre istället för Honom! Han betalar kanske mer… och ger lättare arbete…” Men den människa som inte vill arbeta för sin egen skull, al menat lekabel (när Herren är oviktig och det viktiga är att det blir mindre arbete och mer belöning), den människa, för vilken Herren Själv är viktig, för henne är relationen och arbetsvillkoren bara medel för att förena sig med Skaparen.

Och då bryr jag mig inte om själva arbetet och vad som händer med mig – om det är bra eller dåligt… Och från varje tillstånd lär jag mig bara en sak – vad vill Herren ha av mig, varför förhåller Han Sig till mig i sådan form? Vad vill Han ha av mig? Det vill säga att jag lär känna Hans karaktär. Jag får successivt kunskapen om att Han älskar mig, om hur Han förhåller Sig till mig.

Och genom den vetskapen börjar jag känna kärlek till Honom. Jag intresserar mig inte längre för belöningen. Och arbetet är inte viktigt för mig. Jag bryr mig inte om omständigheterna utan jag vill lära känna Honom, Hans attityd till mig. En sådan inställning får man när man studerar vetenskapen kabbala på rätt sätt.

Och om man studerar kabbala i en annan form, då sker det motsatta. Begäret att ta emot växer och kräver mer från Skaparen. Om Skaparen existerar eller inte – det spelar ingen roll. Det viktiga är att det finns ett arbete och en belöning för det. Jag utför de 613 mitzvot och då förtjänar jag paradiset. Därför att som jag förstår det finns det arbetsvillkor och det finns en belöning för arbetet. Och belöningen är inte Skaparen utan en vinst, framtida världar. Därför är artikeln ”Det finns ingen annan än Han” en grundläggande artikel i människans andliga arbete.

 

 

Vad betyder tron?

26.03.01. Torah är en kraft. Vi pratar om de fenomen som sker i kelim under påverkan av Ljuset. Ljuset påverkar ett kli genom att fylla det genom sin närvaro. Ljusets påverkan kan vara positiv eller negativ. Ljuset kan uppfylla kli eller tvärtom, dölja Sig Själv, visa sin frånvaro. Mörker är också en särskild belysning (den omvända sidan hos Ljuset – achoraim) som skapar förnimmelser av mörker. För att man ska kunna förnimma mörker måste man ha förnimmelsen av Ljuset i kelim. Varje förnimmelse är en förnimmelse av Ljuset, antingen i en direkt form eller i en omvänd form. Mörker betyder ju inte att man inte förnimmer någonting. Om det inte finns någonting, då förnimmer du ingenting, inte att det finns Ljus eller frånvaro av Ljus. Det vill säga att Ljuset kan lysa för ett kli antingen med sin framsida eller med sin omvända sida – och beroende på vilken sida det lyser med förnimmer människan hur Ljuset drar henne uppåt, hjälper henne, ger till henne, alltså att människan förnimmer att hon mår bra eller dåligt.

Ljuset kan visa sig i kli på olika sätt och detta beror på kli, eftersom Ljuset själv är konstant och oföränderligt och bara kli definierar hur det kommer att förnimma Ljuset. Om kli bestämmer sig för att förnimma detta Ljus som att det leder henne i rätt riktning på vägen till målet och detta kli inte vill någonting annat ha från Ljuset – inga njutningar, inget överseende: Jag vill inte åt Dina rikedomar, att Du ska ha en speciell relation till mig, utan ge mig bara krafter att gå framåt!”

Då uppenbarar sig Ljuset för kli och skänker det som kli ber om. Detta Ljus kallas tro. Ljuset uppenbarar sig i kli som en stor, närande kraft som drar kli ut ur denna värld till en Högre värld. Det ger kli trygghet, ger krafter att fortsätta gå framåt. Sådant Ljus kommer inte som en känsla av bra eller dåligt, det kommer som en vetskap om att man kan anförtro sig Den Högre, Den Evige. Och det ger kli krafter att fortsätta gå framåt.

Men från början förberedde sig kli på att den skulle förnimma Ljuset som stort, kraftfullt och upphöjt för att kli skulle ha möjligheten att övervinna sig själv, föredra Ljusets egenskaper och korrigera sig själv. Då kallas Ljuset som uppenbarar sig i kli för tro.

Detta betyder att hon fick ”ett huvud”

Vi får lära oss hur kli, skapelsen, är bechina dalet. Bechina dalet upplever sig själv som ett begär. Innan uppkomsten av bechina dalet fanns ännu inget begär. Bechina dalet söker en speciell relation till Den som uppfyller henne, hon börjar undersöka i vilken form och från Vem Ljuset kommer, och för vilket ändamål hon får det.

Det betyder att hon inte bara tänker på sig själv utan att hon kontrollerar att det finns 4 bechinot till framför henne, som kallas de 4 stadierna av direkt Ljus. Om hon börjar kontrollera vad som finns framför henne, Vem som ger det, Vem hon har kontakt med – då kallas det att hon har fått ”ett huvud” – ”rosh”. Innan dess har bechina dalet inget huvud. Hon tar bara emot. Och för att kunna ta emot behöver man inte ha ett huvud, utan det räcker med ett begär. Ett lev (ett hjärta). Detta är vad som står skrivet i början av boken Etz HaChaim (Livets träd) av Ari: ”Och där fanns inget huvud och det fanns inte ett slut utan allt var bara det inre”. Det vill säga, huvudet är ett tillägg som skapelsen besitter när den har en speciell relation och förbindelse med Skaparen. Vad betyder en speciell relation? Detta betyder att skapelsen vill se Skaparen som Givaren, som Den Högre, och har för avsikt att ha samma relation till Honom. Kli kan inte ha ett huvud om bechina dalet inte har en skärm. Men att bara utföra tzimtzum räcker inte. Tzimtzum är avsaknad av Ljus.

Om kli bestämmer, efter tzimtzum, att det vill vara med Herren i en sådan relation som ”Han ger till mig och jag ger till Honom, så mycket Han kan, så mycket jag kan – sker det i en sådan form, och inte mer än så utan att känna skam över mottagandet…” Detta betyder att kli börjar utforma sin relation till Värden, som kallas en skärm, vilket betyder att en beräkning börjar ta form – ett huvud.

När jag börjar tänka på Värden och inte bara på mig själv, när jag inte bara fördjupar mig i mitt eget begär att ta emot, när jag inte bara vill njuta av direkt Ljus utan istället vill tänka på Värden och bygga upp en relation till Honom, när jag vill ha kontakt med Honom – då börjar jag beräkna, inte bara min törst efter njutningar, utan relationen mellan oss. Vår relation till varandra kallas ”Ljuset Chassadim” Ljuset Chassadim betraktas inte som njutning, det hör istället till relationen mellan Skaparen och skapelsen.

Men i skapelsen förvandlas denna relation till njutning. Men det är inte den njutning som har att göra med skapelsens mål, utan en njutning som hör till korrigeringen av skapelsen. Det vill säga att jag inom mig kan jämföra 2 typer av njutningar: Njutningar från relationen mellan mig och Herren, att jag liknar Honom och njuter av det jag tar emot från Honom. Men just därför att jag tar emot från Honom, och inte bara tar emot, på det gör jag alltid tzimtzum.

Hur utför jag den beräkningen? Det är som i exemplet med en gäst och en värd – jag jämför det ena, att jag vill äta, med det andra, att jag skäms. Vilken förnimmelse är större: skam eller njutning från maten? Om njutningen är större än skammen, vad är då skam för mig?! Om någon håller på att dö av svält kommer han då att skämmas över att äta hos dig? Han kommer att stjäla från dig och kommer inte känna någon skam. Anledningen är att allt det som är nödvändigt inte framkallar skam. Det är en fysisk, fysiologisk och naturlig nödvändighet, men allt som överskrider det framkallar skam.

Så hur gör jag beräkningen?

I enlighet med den förväntade njutningen och lidandet. Min relation till Skaparen vägs inom mig på samma våg som njutning och lidande vägs – vilket av dem jag föredrar.

Och jag har möjligheten att öka betydelsen av värden därför att betydelsen av värden ger mig njutning. Till exempel, maten som står framför mig ger mig 10 kg njutning. Och värden värderar jag som 5 kg njutning. Vad skall jag göra? Jag är rädd att jag börjar ta emot njutningar för min egen skull (al menat lekabel). Jag ber värden: Uppenbara Dig inför mig mer! Visa hur stor du är!” Om Han svarar mig… då blir värden lika stor som 15 kg njutning för mig, tack vare Hans betydelse för mig. Jag får 15 kg njutning från det, eftersom jag har en relation till Skaparen. Då är dessa 10 kg njutning inte längre skrämmande, jag har krafter att motstå dem.

Sådant är vårt arbete, att hela tiden öka betydelsen av värden så att jag har möjligheten att ta emot för att kunna ge till Honom. Detta är innebörden hos linjerna: höger linje och vänster linje. För de ska alltid gå parallellt: och betydelsen av Värden ska bli större och större. Hur stor Han är i mina ögon bestämmer hur mycket jag tar mina begär att njuta från vänster linje och använder dem för Hans skull.

 

 

”Kli” – det är min uppfyllelse

27.03.01 Det som händer med oss hela tiden är: att vi blandar ihop arbetet med belöningen och inte förstår att man måste sträva efter att skaffa kelim och inte tillfredställelse. Tillfredställelsen kommer i form av Ljuset som finns runt omkring oss och lyser utan någon begränsning, och det är bara frånvaron av kelim som är orsaken till att förnimmelsen av den andliga njutningen uteblir.

Vi missar etappen av kärlets uppbyggnad och strävar istället efter direkt tillfredställelse. Vi glömmer att tillfredställelsen står i direkt samband med kärlet, att det beror på kärlet och att vi måste ta kärlet med i beräkningen…

Detta sker därför att människan inte kommit till det tillstånd i vilket hon inte värderar resultatet, utan vad denna relation kläds i. Alltså när relationen är viktigare än gåvan. Denna förnimmelse uppstår successivt i människan när hon får kraften av Bina. Då börjar hon förstå att det viktigaste är att ge njutning, att skapa reflekterat Ljus, den avsikt som klär sig i Ljuset… Och det som klär sig i Ljuset, tillfredställelse, är inte alls viktigt och försvinner ur syftet och själva uppfyllelsen blir faktumet av kärlens existens, kli – det är min uppfyllelse!

Hur uppnår man det? Det är som hos Bina, hon vill ge njutning, få möjligheten att ge – det är hennes njutning – möjligheten att ge njutning. Omvändningen ska ske i den riktningen, i arbetet med ansträngningen av viljan att anstränga viljan mot sin vilja börjar människan se belöning.

Om detta är tillståndet när jag ger njutning, om det är det jag vill, då har jag möjligheten att arbeta, möjligheten att anstränga mig för att göra någonting för Skaparen, belöningen. Sådan är den omvändning som sker i människan.

I kabbala förklaras det på olika sätt. Det Högre Ljuset befinner sig i ett tillstånd av absolut vila, så allt beror på kärlet, all rörelse sker i kli, och i Ljuset sker inga förändringar. Kli urskiljer Ljuset i Chochma och Chassadim, kli urskiljer Ljuset i panim (ansikte) och achoraim (rygg), men i själva Ljuset sker inga handlingar. Allt annat, alla förändringar som vi namnger och definierar (trots att vi verkar prata om Ljuset, handlar det i själva verket om kli som förändras och ger definitioner på den uppfyllelse man tar emot) är uppfyllelsen som kli kommer att förnimma.

Bechinat shoresh (rotstadiet) – Ljuset kommer från Skaparen och skapar ratzon lekabel (1:a stadiet). Och sedan alla andra stadier av de fyra bechinot de ohr yashar (stadier av direkt Ljus) och sedan alla de processer som äger rum i kli – detta säger oss att allt händer i reflekterat Ljus, det vill säga i skärmen för min relation till Skaparen.

Vi ser att allt händer på grund av förändringarna i kli: spridning, upplysning, reshimot, bitush av inre och omgivande Ljus, avlägsnandet av Ljuset som beror på att skärmen blir ljusare och så vidare – vilket betyder att allt som händer är resultat av kärlets handlingar. Det finns ingenting som kommer från Ljusets sida.

Därför måste vi be om kelim! Vilket kli vill jag ha? Begär, avsikt – vilket kli? Och då blir uppfyllelsen en ny egenskap hos mitt kli som jag får från Ovan – det är mottagandet av en ny egenskap, en större möjlighet att ge till Skaparen – det blir min uppfyllelse.

Korrigeringens mått – här finns min tillfredställelse. I det finns en stor skillnad mellan tillvägagångssättet i al menat lekabel och al menat lehashpia. Proceduren i al menat lehashpia är ett tillvägagångssätt för avsikten, och vilket kli jag kommer att ha avgör vilket tillstånd jag kommer att få. Jag tänker bara på vilken form min avsikt kommer att ha i mitt nästa tillstånd, hur jag vill att den ska förändras – det vill säga jag tänker bara på skärmen, på min relation till Skaparen. Hur kan man förändra den, förbättra den? Om jag kan förbättra den – kommer det att bli min belöning! Det vill säga hela människans koncentration bör ligga i relationen mellan henne och Skaparen. Detta kallas skärm, reflekterat Ljus, avsikt. Och då koncentrerar människan sig på det viktiga – och därigenom får hon sin belöning.

Vad ska avsikten vara?

Vetenskapen om människans avsikter kallas för en hemlig vetenskap! Hur kan jag veta vad som utgör avsikten? Om jag exempelvis vill göra någon en tjänst måste jag veta vad den människan vill, i vilken konkret form hon vill det, vad hon saknar. Det vill säga att kunskapen om vad människan saknar är mycket viktig för mig. Och det betyder att det är viktigt för mig att besitta den njutning som jag kan ge till henne! Det står alltså i förbindelse med min relation till henne. Nu undersöker jag vad och hur mycket jag behöver: Jag måste veta vem hon är, vad hon saknar, jag behöver begäret att ge henne det hon saknar och jag behöver möjligheten att ge henne det.

Skaparen vill att vi njuter! Skaparen vill att vi ska njuta av att vi har en sådan relation till Honom som beskrivs ovan. På samma sätt njuter Han av att ha en sådan relation till oss… Du säger att: ”Skapelsens mål är att ge njutning till Skapelsen. Varför är det så att detta med att ge njutning, betyder att ge skapelsen möjligheten att ge njutning till Honom?”

Begäret att ge njutning till Skaparen är min uppfyllelse. Och jag vill att detta begär aldrig försvinner eller tar slut! På detta begär gjordes aldrig tzimtzum alef eller tzimtzum bet och det är den enda parametern som aldrig tar slut! Även efter korrigeringens slut fortsätter detta begär att växa och bli större, för i den relationen till Skaparen finns inga gränser. Åttonde, nionde, tionde årtusendet och alla de andra stegen vilka vi inte vet någonting om – det är en oändlig stege som aldrig tar slut – även efter korrigeringens slut – och efter det kommer det att finnas möjligheter att ge njutningar.

Möjligheten som öppnas för mig i att ge njutning är min uppfyllelse. Och när jag önskar det leder den till ytterligare förening.

Relationen till givandet, till kli de hashpaa, till avsikten att ge njutning, är som relationen till en belöning, en relation till möjligheten att ge och få en större vinst i utbyte – det är en fundamental förändring som sker med människan som går över machsom.

Vad innebär det att man går över machsom (barriären mellan vår värld och den andliga världen)? Vad förändras inom mig under övergången av machsom?

Det är att jag börjar intressera mig för att ge njutning istället för att intressera mig för att ta emot njutning. Och då, om alla mina tidigare böner handlade om hur jag kan ta emot och mottagandet var belöningen, handlar nu alla mina böner om hur kan jag ge njutning! Och möjligheten att ge njutning kallas då för belöning.

Om jag förnimmer en brist i möjligheten att ge njutning, strävar efter njutningar genom att ge njutning, uppfyller denna handling mig då? En stor fråga är vad det är du kan ge Honom? (som en poet sade: ”Den som inte kan ta emot, vad kan han ge?!”)

Du kommer till kunskapen om att Skaparen inte lider någon brist på någonting. Det liknar en relation mellan 2 förälskade människor. Han behöver ingenting förutom din relation till Honom. Du upptäcker att detta är vad Han saknar. Och efter att man uppnått den relationen behövs inga handlingar! För vad behöver en mor från sitt barn mer än barnets leende? Barnet ler och det är allt! En reaktion! Och då känner jag att jag inte behöver någonting annat!

Det vill säga, vad gäller avsikten att ge njutning – är det en reaktion som är Skaparens belåtenhet. Varför? Därför att om du har avsikten al menat lehashpia då är du lik Honom. Du är som Han!

Du frågar: Vad kan tillfredställelsen vara från avsikten att ge njutning? Man behöver ingen tillfredställelse! Skaparen tänker inte på tillfredställelse: Hans avsikt är att ge njutning till de lägre, det är Han. Han tänker inte på hur mycket, vad eller vart… Allt sådant hör till begäret att njuta.

Det står skrivet, på samma sätt som Skaparen inte tänker på om Han ska ge eller inte ge njutning och hur Han inte tvivlar, ska även du agera på samma sätt. Bara själva avsikten ”att ge”… Som det står skrivet i Inre kontemplation, första delen: ”Med en enda avsikt skapades hela skapelsen. Och i denna avsikt finns handlingen. Och den är riktad mot skapelsens mål och den är själva målet”… Man ska successivt vänja sig vid det, i det finns skillnaden mellan kärnan av det som händer i skapelsen innan och efter machsom. Och i det ligger skillnaden mellan det andliga och det materiella.

 

 

Skaparen skapade allting i fullkomlighet

29.03.01 Han kan inte skapa någonting ofullkomligt. Han skapade skapelsen i det mest fullkomliga tillståndet. Och detta är det enda tillstånd som finns. Vi, skapelserna, existerar för att kunna uppskatta Skaparens tillstånd, förstå Honom, förnimma Hans storhet och kraft i allt, lära känna Honom från motsatsen. Allt som finns kan man uppskatta och förnimma enbart genom det motsatta tillståndet.

Därför sägs det: ”…och det är inte du som skall fullborda arbetet…”. Därför att det är redan avslutat. Du behöver inte avsluta det, du behöver bara gå igenom tillstånd som är motsatta Fullkomligheten och Evigheten för att förstå vad Fullkomligheten och Evigheten är för någonting. Du måste sträva, använda alla medel för att uppnå begäret efter Evigheten och Fullkomligheten. Och så är det på varje steg.

Vi är inte i stånd att direkt förnimma hela Fullkomligheten. Och det motsatta tillståndet kan vi inte förnimma på en gång. Det är som att vi från början befinner oss i mitten på noll, och successivt vidgar vi oss i båda riktningar från denna nollinje: ju djupare ner i egot vi når, desto större skärm behöver vi och desto högre nivå uppnår vi.

Och från Ovan kommer krafter, Skaparens änglar, Goda och Onda krafter som en efter en börjar ”leka” med oss: de kommer och sänker oss till ett steg med minus, och tack vare detta tillstånd kan vi uppnå och förnimma ett steg med plus.

Efteråt sänks man ner till 2 steg med minus – och då kan vi uppnå och förnimma 2 steg med plus och så vidare. Totalt finns det 125 steg med minus och 125 steg med plus. Eller 620 steg – beroende på vilken uppdelning vi pratar om.

Man sänker ner människan till tillstånd som är motsatta Helighetens tillstånd. Och människan som sänks ner i ett sådant tillstånd förnimmer hur mycket detta tillstånd är ofullkomligt, dåligt och föraktat. Och om hon verkligen känner att detta tillstånd är motsatt Heligheten, inte bara att hon förnimmer det utan att hon också mår dåligt av det, då träder de motsatta krafterna fram och knuffar henne uppåt.

Under loppet av flera tusen år mår mänskligheten dåligt. Det är först nu vi kan berätta om hur kabbala ger svar på alla frågor och rättfärdigar denna utvecklingsprocess. Men hur kunde man rättfärdiga Skaparen för 1 000 år sedan, i en annan reinkarnation? Var finns rättfärdigandet för alla dessa lidanden?... En människa måste gå igenom alla de tillstånd som är motsatta Fullkomligheten, för att kunna värdesätta Fullkomligheten.

Och människan kan bara gå från ett tillstånd till ett annat när hon förnimmer detta tillstånd i hela dess nödvändiga djup. På samma sätt är det i nästa tillstånd: människan befinner sig i det tills hon förnimmer all bitterhet så starkt att hon är beredd till vad som helst bara hon skulle kunna komma ur detta tillstånd. Och så är det i alla tillstånd.

Vår metod hjälper oss att förstå orsakerna och karaktären hos varje tillstånd i vilket vi befinner oss och hjälper oss att snabbt genomgå all negativitet i tillståndet, begripa det i hela dess djup och på så sätt gå över från ett tillstånd till ett annat.

Kabbala hjälper oss att förhålla oss målinriktat: jag vet varför jag befinner mig i ett sådant tillstånd, jag vet vem som ger det till mig, jag förnimmer det och jag vet vad resultatet kommer att bli.

Och på så sätt sparar vi tid, attityden till lidandet är en annan och lidandet blir annorlunda – målinriktat. Detta är likt en sjuk människa som vet att för att hon ska bli frisk måste hon gå igenom en operation, hon är glad och strävar efter att påskynda operationen trots att det är en smärtsam process.

Och skillnaden mellan en vanlig människa som lider och en människa som lider målinriktat är stor. Den är så stor att människan under hela vägen kan känna glädje och inte lidande. Trots att hon genomgår verkligt förskräckliga tillstånd, kan hon känna kärlek till Skaparen och förnimma fullkomligheten i Hans handlingar.

Det är det omgivande Ljuset som tillåter oss att uppnå ett sådant tillstånd, det kommer från Fullkomliga tillstånd och lyser mot vårt ofullkomliga tillstånd. Och då avlägsnar sig människan från sina inre kärl som är uppfyllda av mörker, och orienterar sig mot yttre kärl – hon rättfärdigar ett sådant tillstånd och istället för mörker förnimmer hon det omgivande Ljuset. Detta är människans speciella relation till Skaparen som hon själv bygger upp.

 

 

Bön för korrigering

30.03.01. Vad är skillnaden mellan andlig njutning och njutningen i vår värld? Den andliga njutningen skiljer sig från den materiella i endast ett hänseende – skärmen. Man kan inte bygga en skärm på en materiell njutning. Det är bara ner dakik – ett litet Ljus som vi kan njuta av med avsikten al menat lekabel, för vår egen skull. Det är tillåtet. Det är inte ett brott.

Människan som lever i vår värld är som ett enkelt djur, hon äter, dricker, får olika njutningar: lite fotboll, lite kvinnor, lite vetenskap, lite avund… Hon åstadkommer ingenting med det – hon begår varken brott eller mitzvot. Hon ackumulerar erfarenhet från alla de tilldragelser som hon är med om och därmed skaffar hon reshimot (återerinringar, minnen) för vad hon ska göra inom ramarna för vår materiella värld. Ända tills människan kommer fram till en sådan reinkarnation i vilken hon inte kan känna sig bekväm i vår värld, och även får ett behov av andliga världar. Och när hon kommer in i den andliga världen, även om det är med hennes minsta begär, betyder det att hon använder det med al menat lehashpia.

Om jag inte har gått in i den andliga världen, om jag inte har fått en skärm, även till något av mina begär som jag skulle tillåtas att använda med avsikten al menat lehashpia – kallas det inte att jag befinner mig i andligheten. Innan jag skaffar en skärm har jag olika njutningar som är klädda i olika saker i vår värld.

 

 

Varifrån börjar den andliga njutningen?

Från det att jag lär mig att jag tar emot njutningar för min egen skull al menat lekabel. Eftersom jag lär mig kommer Ljuset till mig. Det kommer som omgivande Ljus – jag har ju ännu inte ett korrigerat kli, som skulle kunna ta in detta Ljus i sig själv.

Och det förbjuder mig att ta emot Ljus därför att jag redan befinner mig i ett tillstånd där jag inom mig börjar uppenbara begäret efter andligheten. Det förnimms ännu inte som ett klart begär, jag vet ännu inte hur det smakar. Detta begär är litet och har formen av ett embryo. Jag vill bara ”någonting”…

Och kabbalisterna säger till mig: Du kan få det, men först måste du skaffa en skärm. Du kan inte få det genom al menat lekabel. Denna njutning kan du få bara med hjälp av al menat lehashpia – att ge för Skaparens skull. Det är inte som alla andra njutningar som du finner i vår värld. Det hör till andligheten. Vad menas med att det tillhör andligheten? – Det betyder att man måste ”betala med en skärm” för att nå denna njutning.

Vilka njutningar handlar det om? Om njutningar som börjar med omgivande Ljus. När jag ser Värden och Ljuset som kommer från Honom vill jag njuta av det. Jag skiljer ännu inte mellan njutningarna. Jag förnimmer ännu inte hur mitt begär står i relation till Herren, i relation till Ljuset som är uppdelat i 620 delar.

Fråga: Om jag korrigerar ett begär, kan jag direkt få al menat lehashpia eller måste jag vänta tills alla 620 delar korrigeras?

Varje separat begär i en människa uppenbaras först i relation till Skaparen i negativ form, som den vänstra linjen, begäret att njuta.

Och efteråt måste människan korrigera detta med hjälp av avsikten al menat lehashpia till begäret att ge njutningar. En del av begären går att korrigera och en annan del går inte. Men människan försummar inte någon av möjligheterna att kunna ge.

Om du nu har 10 gram njutningar som du kan ge till Skaparen, men som du inte ger utan du väntar: ”Om jag skulle haft ett kilo, då…” Det visar att denna handling av givande till Skaparen inte är viktig för dig!

 

 

 

När jag blir sjuk av kärleken till Honom…

När jag börjar min korrigering, innan inträdet i andligheten, när jag börjar förstå att jag vill ha någonting andligt och jag läser böcker och bara suger åt mig av materialet. Som resultat stiger Ljuset ned till mig från Ovan och uppfattas av mig som någonting stort. Det finns någonting att leva för. Och ibland sker motsatsen, jag får känslan av att det inte är värt att leva därför att det inte finns någonting som är Högre. Det kommer också från det omgivande Ljuset men inte från panim (framsidan), utan från achoraim (baksidan).

De som kommer till kabbala korrigerar ingenting från början, utan de anstränger sig för att skaffa begäret efter omgivande Ljus. De vet inte själva om det, men sådan är vägen, sådan är processen – att skaffa sig begäret efter omgivande Ljus. Därför att omgivande Ljus är Skaparen. Det kan inte komma in i mig för i så fall skulle det bli inre Ljus. Detta Ljus kan inte komma in i mig därför att jag inte har en skärm.

När jag uppnår det största omringande Ljuset, blir jag sjuk av kärleken till Honom, jag älskar Honom, jag vill ha Honom, jag får njutningar för att jag njuter av Honom… Det liknar en förälskelse som inte släpper mig… Det sägs att alla tillstånd människan går igenom i vår värld är till för att hon ska kunna veta, om än bara lite grand, vad som kan hända henne i den andliga världen.

Varje människa har någon gång upplevt sin första kärlek – plötsligt sänds något till dig från himlen som gör att du blir som tokig. Detta är för att ge dig en aning om vad som kan komma att hända dig i den andliga världen, att det uppstår en andlig förälskelse.

Samma slags längtan måste man ha efter andligheten. Den skall vara så stark att den inte låter människan sova… Det vill säga att människan uppnår det största begäret att ta emot och det omgivande Ljuset som står mitt emot detta begär är också stort, men det saknas en skärm. Därför lyser det som omgivande Ljuset som står mitt emot begäret att ta emot. Och människan kommer till tillståndet där hon upplever att bara lite till skulle få henne att explodera... En omöjlig situation, här måste det finnas någon lösning… Och lösningen är att människan får en skärm.

 

 

Avsikten, bara avsikten ber jag om…

Människan gör ett zivug, det betyder att det finns en samverkan mellan det omgivande Ljuset och skärmen och därför kommer en del av det omgivande Ljuset in i människan och blir till inre Ljus… Detta är kontakt med Skaparen… Vi har inga andra ord för att förklara detta, men det finns ett klart samband mellan rötter och grenar. Och så går människan från tillståndet i vilket hon inte hade någon skärm utan bara en passion, över till tillståndet där hon får en skärm och så får hon den ringaste kontakt med Skaparen – zivug, en förening. Och från detta ögonblick och vidare börjar människan få begär med avsikten al menat lekabel från Skaparen, för sin egen njutning. Istället för att sträva efter att ge njutning till min älskade vill jag använda den för min egen skull och för att själv njuta. När vi blir vuxna förstår vi att vi älskar för vår egen skull och när vi var unga vi trodde att vi älskade för någon annans skull, att vi verkligen älskade någon.

Människan får begäret att ta emot njutningar från Ljuset, från Skaparen, med avsikten för sin egen skull, för att utnyttja Skaparen, för att jag ska må bra, jag vill ha njutningar och jag kan inte tänka på någonting annat, bara att jag vill njuta. Jag vet redan vad det är för slags njutningar och vill ha bara det…

Nu när jag vill njuta för min egen skull måste jag förvandla dessa begär till de motsatta med hjälp av avsikten al menat lehashpia. För att kunna göra det måste jag uppnå akarat hara – insikten om min egoism och göra tzimtzum, uppnå egenskapen Chafetz Chesed – tillståndet hos bina, som inte vill ta emot utan bara vill ge, och till slut uppnå ett tillstånd där jag kan ta emot med avsikten al menat lehashpia. Jag kan då göra zivug på ett högre steg, jag går från den vänstra linjen till den högra och efteråt till mittlinjen…

Det vill säga att det viktiga är att skaffa sig rätt avsikt. Allt annat är redan bekant: njutningen uppenbaras för mig, handlingar uppenbaras. Bara en sak förblir okänd – jag behöver en avsikt: Ett smörgåsbord står uppdukat, det finns en Värd – allt finns framför mig. Avsikten, bara avsikten ber jag om.

 

 

Mörkret och Ljuset

30.03.01. I den andliga världen kallas njutningar ”Ljus”. Om du inte förändrar dina avsikter ”al menat lekabel” (för din egen skull) då iakttas lagen i tzimtzum alef och Ljuset kommer inte in i kli. Det vill säga, Ljuset närmar Sig ingången av kli men eftersom tzimtzum råder över begäret att ta emot för sin egen skull förnimmer kli Ljuset som mörker. Varför är det så? Därför att Ljuset som är njutning från givande inte kan förnimmas i kelim de kabbala.

Vi har 620 begär och gentemot dessa 620 begär finns 620 Ljus. Sammantaget kallas Ljusen för Torah. Enskilda Ljus som människan får kallas ”Ljuset från mitzva”. Korrigeringen genom en skärm kallas ”utförandet av mitzva”. I människans andliga liv finns 620 portioner Ljus som hon måste ta emot med avsikten al menat lehashpia. Vad är skillnaden mellan de olika portionerna? Det är olika slags Ljus av Chassadim  med olika slags belysning av Chochma – allt detta är olika förnimmelser. Förnimmelsen av skapelsens kontakt med Skaparen. Du kan kalla en portion Ljus Eretz Israel, en annan portion Ljus tefillin, den tredje – tallit och så vidare. På samma sätt som det i vår värld finns olika njutningar, så finns det olika njutningar i den andliga världen – på så sätt skapade Skaparen den ena gentemot den andra.

 

 

 

Steg av överensstämmelse

01.04.01. Låt oss föreställa oss att jag behöver pengar. Varifrån kan jag få dem? Jag kan låna dem antingen hos en rik människa eller på banken. Om jag behöver bättre hälsa. Vart går jag då? Till en läkare eller en plats där man köper medicin, till apotek. Det betyder att jag vänder mig i överensstämmelse med det jag behöver, till en bestämd adress.

Skaparen har många handlingar. För vilken handling vänder jag mig till Skaparen? Det som jag vill skaffa, för det vänder jag mig till Skaparen. Problemet ligger i att jag måste veta vad jag vill, därför att även detta är dolt för människan. Och hur skall man ta reda på vilken egenskap Skaparen besitter.

Det är omöjligt att uttrycka detta med ord – det kommer i form av förnimmelser. Min inre förnimmelse säger att jag behöver det – enligt min inre förnimmelse har Han det. Och det är inte tillräckligt att Han har det, jag måste vara övertygad att Han kommer att ge mig det. Och att Han vill ge mig det. Allt beror på min hänvändelse. Om allt detta kommer i rätt ordning behöver man inget annat.

Och från Skaparens sida behövs inga handlingar – begäret att ge njutningar till skapelserna verkar hela tiden och där sker inga förändringar. Allt beror på mitt kli – förutom en bön behöver man ingenting. Det är det enda som människan behöver, därför att denna vädjan till Skaparen manar människan till att förstå sig själv, lära känna sitt tillstånd, uppnå rätt begär, för att Skaparen ska kunna ge begäret efter andligheten (en bön som framkallar en bön).

Människan måste uteslutande tänka på sin attityd mot Skaparen. Inte på hur Skaparen förhåller sig till henne. Det är som i relationen till sin mor, var inte orolig, hon älskar dig och gör alltid allting för dig. Problemet ligger i hur man organiserar sitt kli på rätt sätt, man ska be om det som är nödvändigt i ett givet tillstånd, man ska be om det som Han vill ge.

Jag har förklarat att det som Han skänker är sanning. Och det som jag hittills bett om – kan ha varit lögn. Och när jag befinner mig i lögn, då har jag ingen kontakt med Skaparen.

Människan måste först reda ut vilken nivå hos henne som inte är i överensstämmelse med Skaparens nivå, hur hon ska kunna resa sig till ett steg av överensstämmelse.

Steg av överensstämmelse är steg av världar, steg av förening. Det går inte att gå igenom det avstånd som skiljer människan från Skaparen på en och samma gång. Därför delade Skaparen upp den gemensamma förbindelsen med människan (Adam) i 600 000 delar och det fastställdes att förbindelsen mellan varje del av de 600 000 delarna ska återuppbyggas stegvis i 620 nivåer av kontakt. Så att det blir lättare att göra det.

Föreställ dig att 600 000 människor sitter i centrum av en förbindelse och varje människa har en telefonväxel och varje människa har 620 nivåer av förbindelse med varandra. Innan vi bygger upp den förbindelsen, är varje människa åtskild genom sin linje. Resultatet av att varje människa ansluter sig till en enda källa är att vi förenas. Nivån av vår förbindelse med Skaparen bestämmer nivån av förbindelse mellan oss. Det går inte att göra detta på något annat sätt – bara genom Honom kan vi komma i förbindelse med varandra.

 

 

 

Skaparen och skapelsens gemensamma arbete

02.04.01. Skaparen skapade begäret att ta emot. Detta begär befinner sig i förening med Skaparen, men från Skaparens synpunkt är det som ett foster som befinner sig i moderns livmoder. Nu måste detta foster födas och man måste uppfostra det tills det växer sig stort. Det betyder, att från och med en viss punkt i utvecklingen som kallas födelse, ska Skaparen och skapelsen arbeta ömsesidigt tills man uppnår ett tillstånd där skapelsen kan fortsätta arbetet självständigt.

På samma sätt är det i vår värld: från början bildas ett embryo inuti modern, sedan följer 9 månader av havandeskap, varpå modern föder och ammar barnet… Barnet växer, och trots att det är litet har det något mått av självständighet. När barnet växer, börjar man uppfostra det och lär barnet att handla i överensstämmelse med det som den Högre ger till barnet, detta pågår fram tills barnet börjar lära sig att den Högre ger till barnet på villkor att barnet blir som den Högre, det vill säga, att barnet växer upp och själv gör handlingar istället för den Högre.

Och från och med det att barnet vuxit upp börjar det arbeta med sin AHa”P, kelim de kabbala på samma sätt som den Högre visat för barnet – nu kan barnet göra det själv. Och nu blir det mer och mer självständigt fram tills det har korrigerat sig själv helt och hållet.

Vad använder människan? Hon använder kärl, verktyg som är skapade av Skaparen, och som innehåller det program som Skaparen placerat i dessa kelim som finns i Skaparens rot, i ett tillstånd som från början består av Orot (Ljus) och kelim (kärl). Och det som händer efteråt är den process i vilken Orot och kelim utvecklas med varandras hjälp och uppenbaras tillsammans: tack vare mörkret i kli uppenbaras Ljusets fulla styrka.

 

 

Att göra om mörker till Ljus

Rabash säger att man måste veta hur man ska vända sig till Skaparen. Vad betyder det? Ljuset finns alltid i kli, men kli förnimmer inte det. Världen förändras inte men förnimmelsen i kli förändras. Nu utvecklas kli, den uppenbaras för Ljuset som tidigare inte fanns i förnimmelsen.

Vad ska vi göra med detta kli, med denna ”brist” – Ljusets frånvaro som nu uppenbarats i kli? Det finns ju ingen brist i Ljuset och ingen brist i begäret som kräver tillfredställelse – utan bristen ligger i det faktum att det inte finns någon likformighet mellan dem, avsikten saknas.

Människan har olika brister, begär i detta tillstånd och ända fram till oändligheten. I dessa brister – begär, finns alla Ljus men från och med första tzimtzum fram tills nu finns det ingen överensstämmelse mellan Ljus och kli. På grund av detta, att samstämmighet saknas mellan Ljus och kli, mellan Ljusets begär och klis begär, mellan Ljusets tankar och avsikter och klis tankar och avsikter, mellan Ljusets form och klis form upplevs mörker istället för Ljuset. Men just denna förnimmelse av mörker är nyckeln, orsaken, en uppmaning till att skapa överensstämmelse!

Man måste använda dessa förnimmelser av mörker med förstånd och då kan man bygga upp rätt inställning till Ljuset från klis sida, och då uppenbaras Ljuset. Och den rätta inställningen till Ljuset kallas bön, en vädjan till Skaparen. Vad innebär det att vända sig till Skaparen? Det betyder att man bygger rätt kli i vilket Ljuset uppenbaras i samma ögonblick! Och hur vet jag vad som är rätt och fel? Men hjälp av det mörker som nu uppenbaras inom mig.

Men om jag på ett korrekt sätt kan tyda detta negativa tillstånd, då kan jag ta reda på vad det är jag saknar för att kunna justera mina kelim i enlighet med Ljuset. Därför ligger problemets lösning inte i att springa iväg från mörkret utan att istället använda det på rätt sätt.

Med andra ord ska man inte fastna i detta mörker och inte gråta och anklaga sig själv, utan som det sägs ska man göra om mörkret till Ljus, känna tacksamhet, man ska omvandla denna dåliga upplevelse som mörkret ger mig till en bra upplevelse – mot den mörka bakgrunden kan jag vända mig till Ljuset, till Skaparen. Man ska förena sig med Skaparen på en bakgrund av mörker. På så vis bygger jag upp rätt avsikt inom mig i relation till uppfyllelsen och då uppenbaras uppfyllelsen… Mörker kommer till mig som för att ge mig en anvisning, förståelse av min relation till varje detalj, i vilken jag bara behöver förändra min inställning – och då kommer jag till den rätta avsikten al menat lehashpia. Hur kan jag annars ta reda på vilken inställning jag ska ha? Alla dessa världars fall är kärnan av achoraim, ryggen, och om jag arbetar med dem får jag panim, ansiktet, uppenbarelsen av Skaparen.

 

 

 

En verklig oro

09.04.01. Vi lär oss att vi har ett kli som kallas ratzon lekabel – begäret att ta emot njutningar. Detta kli delas upp i fyra typer av begär (icke levande, vegetativ, djurisk och mänsklig). Efter utvecklingen inom dessa fyra steg börjar detta kli tappa känslan av lugn eftersom det börjar längta efter Skaparen, det femte steget. Det första som sker är att kli inte vet vem Skaparen är och hur hon ska begära Honom… Detta är den oro människan känner när hon inte vet vem Skaparen är, och när njutningens källa är dold tappar människan sin ro…

Och hon börjar kasta sig fram och tillbaka mellan två olika världar: denna värld, där hon har olika förpliktelser och hittills olika begär och njutningar, och en annan värld som hittills varit okänd, förutom den dragningskraft människan känner som inte låter henne känna någon lugn och ro. Detta är det femte begäret att ta emot (den femte nivån av begäret att njuta) – strävan uppåt mot Skaparen, detta begär förändrar hela människans liv. Nu dyker frågan upp om hur man ska uppenbara och utveckla detta begär.

Människan är från början ett litet begär efter andligheten. Och hon kan leva med det i sitt jordiska liv under några år utan några resultat i form av andlig framgång, hon förverkligar inte detta begär. Varför bygger Skaparen upp vår utvecklingsprocess i en sådan form? Varför ger Han oss begär när vi ännu inte ser de njutningar som kan tillfredsställa detta begär? Dessa njutningar är dolda från oss, det saknas Ljus. Vi kan inte själva uppenbara detta begär – vi styr inte över det.

Skaparen gjorde så med avsikt. Jag kan inte förverkliga begäret efter andligheten, därför att jag försöker tillfredsställa det på samma sätt som jag tillfredsställer mina begär i denna värld: att anstränga sig och sedan få belöning (jag vet också om jag kan eller inte kan få det jag önskar och jag kan värdesätta belöningen). I materiella begär i vår värld är allt uppenbart från början. Men i andliga begär är de dolda, både begäret och tillfredställelsen. Varför? Här beror allt på ansträngningen.  Ansträngningarna – är inte att vi måste arbeta först för att sedan få uppfyllelse. Här är själva arbetet annorlunda och inte som med begär i vår värld. Här måste jag uppnå begäret, jag måste uppnå inte det jag från början vill ha, utan använda mitt begär efter andlig njutning som en hävstångskraft för att jag ska uppnå en särskild andlig egenskap, Skaparens egenskap – givande.

I vår värld har jag ingenting som liknar det. Jag växer upp och får en vuxen människas begär: begär efter det motsatta könet, efter behagliga tidsfördriv, efter vila, jag känner avund och börjar önska mig det som min granne har och så vidare.

Med andra ord, jag har naturliga begär som utvecklas naturligt – det är djuriska begär. Och de uppenbaras för mig därför att jag ser dem och ser de njutningar som kan fylla dem. Alla dessa begär kommer till mig i färdig form. Jag behöver bara arbeta för att kunna tillfredställa dem och själva tillfredsställelsen finns också, jag ser den. Jag behöver bara närma mig det och tillfredställas av det och då arbetar jag med det.

Arbetet med andliga begär är ett annorlunda arbete. Jag måste arbeta med mitt begär. Det sägs att det finns obegränsad tillfredställelse… Det Högre Ljuset befinner sig i ett tillstånd av vila… Det fattas bara kelim… Det vill säga att jag måste bygga upp detta begär.

Begäret är skapelsen. Skaparen skapade detta begär. Och förutom det skapade Han ingenting. Och detta begär uppenbaras inom mig hela tiden mer och mer på olika nivåer av materiella begär för vår värld. Men inte andliga begär. Han uppenbarar inte andliga begär för mig. Jag måste anstränga mig och då, på grund av denna ansträngning, får jag begäret. I andlig utveckling kan jag alltså vara min egen Skapare.

 

 

 

Det särskilda arbetet

Detta arbete är speciellt därför att vi inte arbetar för att få uppfyllelse utan för att skapa begär. Varför är det på det sättet? Därför att Skaparen vill att människan uppnår Skaparens ställning. Man kan inte uppnå det på ett annat sätt. När människan kontrollerar varenda detalj som finns inuti hennes själ: behöver jag detta för min själ? – Hon bygger upp sig själv (hon skapar sig själv).

Här talas inte om begäret. Begäret är ett gemensamt begrepp. Begäret med avsikten att ge njutningar med alla egenskaper som finns i det: åt vem, varför, orsak och verkan av händelser, hur allt utvecklas – hela detta utforskande av systemet kallas för människa.

Det är detta vi måste tänka igenom i förväg: vad vill vi ha i vår natur och vilket samband ska finnas mellan dessa begär, hur de kommer att fungera tillsammans – kort sagt bygger vi hela systemet ”människa”. Vi bygger det genom nödvändighet, begäret att ge, att jag vill ge till Skaparen, vilka begär som är nödvändiga för det, att jag vill ha dem inom mig, hur de ska vara sammankopplade med varandra och hur de ska fungera för att uppnå målet. Jag skapar.

På samma sätt skapade Skaparen en människa och Hans avsikt var att uppfylla människan med allt det goda som Han hade, så bygger människan upp sitt system som kallas ”människa” med alla begär och tillägget – avsikten. På så sätt bygger man upp ett system för att kunna ha möjligheten att ge mer till Skaparen. Så arbetar vi med uppbyggnaden av systemet hashpaa.

 

 

Var finns belöningen, var finns bestraffningen och var finns den fria viljan?

16.04.01. ”Han är den förste och Han är den siste” – detta betyder att Han ger mig tankar och Han ger mig också begär och Han ger mig kraften för att göra handlingar och efter att jag gör handlingarna kommer resultatet av dessa handlingar till mig från Honom. Och allt var förutbestämt från början – var finns då ”Jag”? Var finns belöningen, var finns bestraffningen, var finns den fria viljan?

Jag måste tro att i allt detta deltar även ”jag” och det är detta ”jag” som uppenbaras. Var befinner ”jag” mig och var uppenbarar det sig? I min ansträngning. Ja det är sant att det är Han som gav mig allt. Men när du går igenom allt detta är det DU som går igenom det. Vad är ditt jobb i detta? Ditt jobb är att genom dina ansträngningar komma till insikten om att det är ”Han som är Den Förste och Det är Han som är Den Siste”. Detta kommer inte att uppenbara sig för dig utan dina ansträngningar.

I boken ”Vishetens frukter” finns ett brev från Baal HaSulam i vilket det står skrivet att innan människan börjar anstränga sig, måste hon säga till sig själv: ”Om jag inte handlar för min skull, vem hjälper mig då?” och man ska arbeta som om Skaparen inte finns i denna värld utan att bara människan finns och att allt beror på henne.

Och när hon avslutar det hon måste göra, då måste hon säga: ”Det finns ingen annan förutom Honom”, Han är Den Förste och Han är Den Siste” – det vill säga att även om människan inte gjorde någonting, inte rörde sig från sin plats – skulle det som nu hänt ändå ske. Resultatet skulle bli detsamma, därför att Skaparen planerade allt i förväg. Så förklaras skillnaden mellan de 2 tillvägagångssätten i ledningen som kallas HaVaYaH och ledningen ELOKIM.

Om en människa gör detta arbete rätt, och i början av arbetet säger ”Om jag inte handlar för min skull, vem hjälper mig då?”, och efter arbetets slut kommer till slutsatsen att ”Det finns ingen annan förutom Honom”, då kallas det att människan på ett korrekt sätt förenat de 2 typerna av Skaparens ledning av skapelsen, och att människan anslutit sig till Honom.

 

 

Vad innebär det förberedande steget?

Steget för förberedelse definieras på följande vis: vi består av begäret att ta emot, det är vårt material, begäret att ta emot njutningar. Men trots att människan vill det, vet hon inte vad hon kan njuta av. Information, kunskap, reshimot – allt detta kommer till henne tillsammans med Ljuset. Det man ska njuta av – är tet rishonot (de 9 högsta sefirot), Skaparens egenskaper, begäret att ge njutningar till Malchut. Kunskapen om dem kommer från uppenbarelsen av Skaparen inuti människan.

Hur är det möjligt att Skaparen uppenbaras för skapelsen om skapelsen ännu inte har begäret? Skapelsen har bara ett allmänt begär att ta emot njutningar, men det finns inte ett bestämt begär för att njuta av Skaparens egenskaper. Man måste bygga upp detta system i människan. Detta är ett förberedande steg.

 

 

Klipot leder människan till den äkta kärleken

Det är det Skaparen gör med hjälp av klipot. Skaparen placerar ett egoistiskt begär att ta emot i skapelsen, i det allmänna begäret att njuta, olika begär, olika gestalter från vilka man kan få njutningar i form av al menat lekabel, för sin egen skull. Och då börjar skapelsen få en stark längtan efter allt det som finns i Skaparen.

Människan ser att Skaparen har Chesed, Gvura, Tifferet, Netzach, Hod – och hon vill njuta av dem för sin egen skull. Successivt börjar hon förstå vad det är för egenskaper och börjar önska sig dem och inte njutningen från dem. Det vill säga skapelsen får begäret att njuta just av Skaparens egenskaper. Det är därför Sitra Achra (oren kraft, klipot) finns, som ska ge skapelsen all kunskap om vad skapelsen ska njuta av, att istället för att njuta av alla njutningarna i denna värld: djuriska njutningar, pengar, ära, kunskap – allt som skapelsen har här i denna värld, istället för allt detta finns en annan njutning som är värd mer än alla de andra tillsammans. Detta är klipots uppgift.

Klipot leder människan till en passionerad kärlek som gör att människan inte kan sova: kärleken kom till henne, kärleken för sin egen skull. Och efter det börjar ett annat arbete – arbetet med korrigeringen av det kli – det begär som människan skapat inom sig. Nu har hon skapat ett kli, hon har ett begär, hon vet vad hon önskar – det är detta hon fått från klipot.

Det liknar, till exempel, ett material som plastellin eller lera, men det är bara begäret att njuta. Och den orena kraften visar människan olika möjligheter: att det är värt att njuta för sin egen skull. Inuti detta plastellin, begäret att njuta, bygger människan upp en bestämd form för njutningen, denna form befinner sig mitt emot det som Skaparen kan ge henne, denna form är bara motsatt Skaparens egenskap att ge.

Egoismen uppenbarar Skaparens egenskap för människan, men bara i form av al menat lekabel och ger henne kli, det visar människan vad det var hon skulle önska sig. Hur som helst har hon ett kli. Och efter det finns ett annat arbete med korrigeringen av det som människan har fått från klipot, ett arbete med korrigeringen som hör till de rena världarna, till Kdusha, till Heligheten.

Man ska utföra arbete hela tiden och Baal HaSulam talar om början av arbetets slut och vad ska man göra under mitten i arbetets process. Han säger att vi först måste skaffa det begär efter andligheten som vi saknar. Vi har ett litet begär att ta emot, det är ett djuriskt begär. Men vi måste skaffa ett stort begär, ett djuriskt men mycket stort. Och vi måste veta exakt vad vi vill ha. Istället för begär efter pengar, ära, sex och kunskap måste du föredra andliga njutningar för din egen skull. Vad andliga njutningar betyder, det vet jag inte. Därför får jag mer egoism som successivt ger mig förståelse av vilka njutningar det finns i andligheten. Och då börjar du törsta efter Skaparen som den som är sjuk av kärlek. Detta kallas klipot.

 

 

Heligheten kommer in i klipot med ett syfte

Varför föll heliga gnistor ner i klipot efter sönderslagningen av kelim? Varför befinner de sig inuti begäret att ta emot för sin egen skull? För att ge avsikten att njuta för sin egen skull som kallas ”lekabel al menat lekabel”, rättare sagt för att det i reshimot från mottagande för sin egen skull ska finnas en inkodning för vad man skall önska och att man ska önska det för sin egen skull! Skaparen vill att människan, från begär som är motsatta Honom, ska komma till Honom för att bli lik Honom i sina egenskaper.

Heligheten kommer in i klipot med syftet att begäret ska förstå av vad och på vilket sätt det vill njuta. Att människan så länge vill njuta för sin egen skull – är inte farligt men efteråt kommer hon att önska sig givande…

Vad betyder korrigeringens slut?

Finns eller finns det inte bestraffningar? Belöning och bestraffning är det som människan själv värderar och definierar som bestraffning eller belöning. Om jag vill njuta av någonting konkret och jag får det – kallas detta belöning. Om jag vill njuta av någonting och jag inte får det – då kallas det bestraffning. Om jag vill njuta av någonting och jag inte får det men ser att jag uppnått ett bra mål på grund av det, då förstår jag att på grund av att jag inte fick vad jag ville – fick jag korrigeringen. Allt beror på skapelsens tillstånd och utifrån det tillståndet värderar och definierar skapelsen vad bestraffning, belöning och korrigering är.

Om vi tittar bakåt på det som vi inte har en stark känslomässig förbindelse med nu, då kommer vi att säga: ”Ja, det som jag gick igenom var en korrigering”. Men om jag befinner mig i ett tillstånd när jag önskar att ta emot och då får min förnimmelse, så bestäms detta tillstånd som bestraffning och inte som korrigering.

Och det kan bli tvärtom: om det tillstånd – när jag önskade, till slut njöt av det – kommer jag att säga att det var bestraffning. Istället för att gå framåt och upphöja mig gav Skaparen mig denna njutning som jag önskade och jag fördjupade mig i den och detta är en bestraffning.

Det vill säga att hon själv definierar, bestämmer kvaliteten i Skaparens förbindelse med henne. Men kan man bestämma någonting objektivt? I den äkta förnimmelsen är allt som sker bara korrigering. Och tillståndsförändringar sker bara för att i människan bygga möjligheten att uppleva det högsta steget – att uppleva sig själv i slutet av korrigeringen.

Det finns inget sådant som ett litet arbete som efteråt ger små bestraffningar, eller små belöningar och små korrigeringar. Människan går igenom sina processer av mognad och måttet av hennes mognad bestämmer vad som händer med henne.

Ingenting förändras omkring henne – det är hon själv som förändras och beroende på det värderar hon sitt tillstånd. Och till slut ser människan att ingenting ändras förutom hennes värdering av de tillstånd hon befinner sig i: successivt uppenbaras en verklig bild. För att hon själv varje gång ska bestämma i vilket tillstånd hon befinner sig. Hur värderar hon de tillstånd som Skaparen visar för henne? Allt detta är förberedelsen inför korrigeringens slut.

Vet ni hur man lär upp en dator? Man installerar olika program – först ett program, sen ett till och ett till… Datorn liksom sväljer allt detta. Man ”lär” datorn först hur den skall fungera, hur den skall bete sig. Och efteråt sätter man in olika program. Och det liknar hur man hela tiden matar in program i datorn.

På samma sätt är det med människan: lite mer och lite mer… tills kli bli färdigt med programmet och detta kallas korrigeringens slut, när kli är klart för verklig användning. Men hur man använder det efteråt berättar inte kabbalisterna för oss. Vi måste bara ägna oss åt förberedelsen inför det speciella arbetet med klis korrigering, med sig själv.

Vi avslutade korrigeringen av det, vi är färdiga med justeringen av det, installeringen av olika program på det, nu kan kli förnimma, förstå, lösa problem och realisera sin egen potential.

Och vi kan arbeta – kli är färdigbyggt, korrigerat. Efter slutet av korrigeringen börjar man arbeta med det.

Och innan dess är korrigeringen bara till för att förbereda sig för riktigt arbete om vilket det inte sägs någonting någonstans, det är Torans hemligheter… Vi behöver inte oroa oss om det. Vi behöver bara sörja för korrigeringen för att kunna bli beredda på detta tillstånd.

 

 

Vad betyder ”tro över förnuftet”?

17.04.01. AHa”P av den Högres partzuf finns i G”E av den lägres partzuf. Vad är problemet här? Problemet är att den Högres AHa”P nu inte fungerar och därför upplevs den som mörker av den lägre. Och därför har den inte längre den Högres kunskap. Därför att ”kunskap” är Ljuset Chochma. Om den Högre har mörker, då har inte den lägre någon annan utväg än att fästa sig vid den Högre med hjälp av ”tro”.

Vad betyder ”med hjälp av tro”? Det betyder att den lägre inte har kontakt med den Högre genom Ljuset Chochma och den lägre måste därför få kontakt med den Högre på något annat sätt. Hur kan den lyckas med det? Genom den förbindelse som finns mellan AHa”P av den Högre och G”E av den lägre som kallas tro. Därför att den lägre inte har någon kunskap.

Rabash förklarar att trots frånvaron av en naturlig förbindelse mellan stegen, kan den lägre ansluta sig till den Högre på ett sätt som är tillräckligt för att den lägre ska kunna använda den Högre på samma sätt som om den skaffade sig den kunskap som tillåter den lägre att resa sig till nästa steg. Detta är hela principen för hur man varje gång reser sig till ett högre steg.

Eftersom alla partzufim är rangordnade uppifrån och ner på så sätt att den Högres AHa”P befinner sig i den lägres G”E, av och i den Högres AHa”P finns mörker, för den lägre verkar det därför som om andligheten saknas i AHa”P som tillhör den Högre. Och även om den finns där är den inte attraktiv eftersom det inte finns något Ljus i den, det finns ingen njutning, det finns ingenting som lockar.

I så fall kan jag trots detta använda en annan kraft, inte kunskapens kraft, inte uppenbarelsen av Ljuset Chochma, utan den kraft som kallas tro. Föreställ er inte att detta är begreppet tro från vår värld, att man tror på någonting bara för att någon säger det. Jag behöver en annan kraft som ska förbinda mig med den Högre så att jag kan få kontakt med den Högre partzuf, vi bör sträva efter andligheten trots att vi inte vill ha den och inte förnimmer den.

Men när vi uppnår en förbindelse med den Högres AHa”P får vi en förbindelse med den Högres G”E, där det högre steget redan finns i den förbindande handlingen och vi börjar se och ta emot Ljuset. Hela principen för hur man åstadkommer detta kallas tro över förnuftet.

Vad är kunskap? Jag kan inte få kunskap: jag kan inte ta in Ljuset Chochma från AHa”P av den Högre i mina G”E. Därför skapar jag en förbindelse mellan mina G”E och den Högres AHa”P med hjälp av en speciell kraft, tron, och för mig lyser då det steg som står över mig och med hjälp av tron uppnår jag den Högres ”G”E, vilket betyder att jag kommer in i den Högres sfär. På så sätt reser jag mig från min nivå till den Högres nivå. På så vis uppstår förbindelsen mellan den lägre och den Högre, och detta ger möjligheten att varje gång resa sig från ett steg till ett annat i de andliga världarna.

Kunskap är ett resultat av zivug de hakaa mellan Chochma och Bina i en sådan form att partzuf har Ljuset Chassadim med belysning av Ljuset Chochma. Men när den Högre befinner sig i mörker finns ingen möjlighet att uppenbara kunskapen, i relation till andligheten befinner den sig i mörker, i obestämdhet, och förnimmer den inte… Kunskap – det är kontaktpunkten mellan den Högre och den lägre. Här finns den inte. Mina kelim kan inte förena sig med den.

Detta tillstånd liknar det som händer i en radio: runt omkring mig finns radiovågor, men för att fånga upp en bestämd våg måste man skapa den inom sig, och om det uppstår överensstämmelse mellan dem, fångas den yttre liknande vågen upp av radion. Men här finns ett problem – hur kan jag tvinga min djuriska natur till arbete när den bara arbetar utefter det som jag förnimmer. Djuret arbetar bara i överensstämmelse med sina förnimmelser. Inte heller i överensstämmelse med kunskap, och vi pratar inte ens om tro här. Hur kan jag ge mitt djuriska system krafter att fortsätta i blindo?

Sant – falskt, sött – bittert…

Men det finns inget annat sätt att skaffa sig andligheten. Därför att om du skaffar dig någonting på ett annat sätt, då får du det i djuriska kelim, vilka är till för dem som saknar möjligheten att välja enligt principen sant – falskt, och istället väljer enligt principen sött – bittert. Och du väljer alltid sött utan att ens studera det som är bittert och därför vet du ingenting och kan inte förstå och förnimma någonting, eftersom begreppen sant och falskt är dolda för dig. Djuret begriper därför ingenting, det är bara människan som begriper.

Att höja sig över beräkningen enligt principen sött – bittert och gå över till beräkningen enligt principen sant – falskt, kan man bara göra med hjälp av krafterna i Torah: att koppla bort sig från förnimmelser och börja arbeta enbart enligt tron, att bara utgå ifrån valet mellan sant – falskt.

Därför befinner sig den Högre från början i mörker och avslöjar ingenting för den lägre. Man ska inte tänka att det är en förnimmelse dålig utan man ska framför allt välkomna det som en möjlighet, man ska inte fördjupa sig i sina förnimmelser av enbart sött och bittert, vad som är bra eller dåligt för mig.

Att man befinner sig i mörker utan andliga njutningar ger en möjligheten att börja arbeta efter en fördomsfri analys av sant – falskt. Om Skaparen bara skulle ge mig bra eller dåliga förnimmelser, skulle jag dras till det som är bra och undvika det som är dåligt.

Endast i mörkret finns möjligheten att gå över till arbetet i enlighet med begreppen sant och falskt. Om människan förstår det och börjar värdera allting i sitt liv enligt principen sant – falskt, då uppnår hon den Högre. Kontakten med den Högre blir djupare och djupare fram tills hon inom sig börjar uppenbara Ljuset Chochma i beklädnad av Ljuset Chassadim.

Men om man hela tiden bara skulle ha sött – bittert så skulle vi inte förnimma någonting förutom ”ner dakik” (ett litet Ljus) och då skulle vi aldrig uppnå den Högre, utan vi skulle bara uppnå det som finns på den djuriska nivån, på nivån för människans materiella kropp.

 

Det finns en permanent tro och en icke permanent tro

18.04.01. Det finns sådan tro som kli förlorar och sedan skaffar igen och det finns den permanenta tron som kli skaffar sig och aldrig förlorar. Hur får man en sådan tro? Kli får en sådan tro som resultat av upprepade och växlande fall och uppgångar. Du frågar: varför behöver man 9 månader av havandeskap och 2 års ammande av ett andligt partzuf? Kan man inte få tron direkt? Nej det fungerar inte så. Det finns en skärm över det. Först skaffar man en skärm med aviut alef och vidare skaffar man successivt den egenskap som kallas tro. Och det kommer inte på en gång utan det hela kräver mycket tid, många handlingar måste göras.

Men för att man ska bli vuxen – gå från ett tillstånd av katnut (liten), som pågår i 13 år (detta är ett relativt begrepp), över till tillståndet stor (gadlut), vilket är ett självständigt tillstånd där partzuf kan ta emot al menat lehashpia, och för att man ska kunna göra denna övergång måste man gå igenom många tillstånd.

Den tro som man får under de 13 åren är icke permanent. Man börjar allt från noll, en droppe säd, ett reshimo, planteras in i den Högre partzuf och ett embryo (skärmen med aviut shoresh) börjar utvecklas – det är början av tron, människan börjar skaffa kelim de hashpaa. Innan hon uppnår 13 års ålder, uppstår avsikten al menat lehashpia över begäret med aviut shoresh.

När jag får möjligheten att också ta emot al menat lehashpia – kallas det från 13 års ålder och äldre. Det vill säga att jag skaffar avsikten al menat lehashpia på begären med aviut bet, gimel och dalet.

När jag har ett sådant förhållningssätt till mina 5 aviut att jag avskaffar dem totalt kallas det embryo – ibur (havandeskapsperiod), när detta embryo utvecklar sig inuti den Högre partzuf. Om jag börjar agera på så sätt att jag i alla 5 nivåer strävar efter att bli lik den Högre partzuf, och jag ännu inte tar emot utan jag bara ger, betyder det att jag är ”liten” – katan, i katnut.

Efter 13 år kallas tron fullständig emuna shlema, därför att i Ljuset Chassadim uppenbaras Ljuset Chochma. Vad betyder det? Blir tron större efter de 13 åren, efter det att man börjar ta emot för Skaparens skull? Ja självklart: Ljuset Chassadim förändras i förnimmelserna hos kli samtidigt. Därför säger vi att i tillståndet av katnut har partzuf bara Ljusen Nefesh och Ruach. Den saknar Ljuset Neshama.

Tro är ett mått av hela det andliga arbetet. I överensstämmelse med trons kraft kan man bestämma var människa befinner sig, hur långt hon kommit. Tro är förnimmelsen av Skaparen. Varifrån får jag egenskapen al menat lehashpia? Från det att jag förnimmer Skaparen. Skaparen måste uppenbara Sig framför mig. I den utsträckning Han uppenbarar Sig för mig får jag krafter. Han uppenbaras som stor, evig, fullkomlig och detta bygger inom mig kraften tro.

Och om jag ber Honom uppenbara Sig i en sådan form att Hans uppenbarelse inte ger mig njutning utan en impuls att ge, då kan jag be Honom om en sådan uppenbarelse. Och det är just detta man ska förvänta sig, och det är efter detta man ska sträva och inte efter någonting annat.

Med tro kan man gå framåt, med tron på belöning och bestraffning. Jag skaffar mig tro i det mått jag arbetar för att inom mig förändra avsikten för min egen skull till avsikten för Skaparens skull. Från lätta till svåra begär, och i samma utsträckning jag kommer att arbeta med att avstå från mina begär, får jag en lika stor belöning.

Och min belöning innebär att Skaparen ger mig avsiktens kraft (al menat lehashpia) – och det är det bästa som kan hända mig och det är hela min belöning. Och allt annat är bestraffning. Och det hela kommer att avslutas med att jag kan göra en sådan handling med alla mina 620 delar och få trons kraft över dem.

Och i mina kelim uppenbarar jag därefter hur Skaparen förhåller Sig till mig, det vill säga jag börjar ta emot al menat lehashpia. Därför att Hans förbindelse med mig kan jag endast uppenbara när jag tar emot från Honom. Jag börjar ta emot njutningar, jag uppnår steget ”kärleken som beror på omständigheterna” och efter det ”kärleken som inte beror på omständigheterna”, den eviga kärleken.

 

 

Andliga sinnesorgan

Vi har 5 sinnesorgan: syn, hörsel, luktsinne, smaksinne och känsel. Fem ingångar, 5 hål med hjälp av vilka tar vi kan emot påverkan av det som verkar finnas utanför. Det ger oss vår världsbild, dessa 5 sinnesorgan ger oss kunskap (information). Varje sinnesorgan gör det på sitt eget sätt. Allt som vi förnimmer är våra inre reaktioner, inre förändringar och utanför finns det Högre Ljuset i fullständig stillhet. Ljuset driver på oss för att vi ska uppnå dess mål – föra oss till det högsta tillståndet. Inom oss förnyas reshimot ständigt genom det konstanta Högre Ljuset, och skapar inom oss intryck av en föränderlig yttre värld, trots att alla förändringar sker inom oss.

Hur arbetar våra 5 andliga sinnesorgan, som står i överensstämmelse med våra 5 jordiska sinnesorgan? En profet säger: ”jag hörde… och Rösten var för mig …” Och en annan profet säger: ”Jag såg… och Skaparen visade Sig för mig…” Det vill säga att liksom våra jordiska sinnesorgan finns även andliga sinnesorgan: syn, hörsel och andra genom vilka människan tar emot andlig påverkan, det som vi kallar ”profetia”.

Också lukt, röst, känsel – kan man förnimma. Känsel är den mest pålitliga förnimmelsen, den står oss närmast, trots att syn är den högsta och ett vittne kan därför bara vara den som ser. Trots att det i profetior också finns ”såg” och ”hörde” men det är 2 olika steg och skillnaden mellan dem är stor: hörsel – Ljuset Chassadim, Bina, och syn – Ljuset Chochma, förnuft.

Baal HaSulam komponerade musik och uttryckte en del av förnimmelserna som tillhör andligheten med ett speciellt ljud. Kunde han uttrycka det med ett annat ljud? Men just i denna form uttryckte han sin förnimmelse av andligheten och överlämnade det till oss för att också vi skulle påverkas lite grand av denna inverkan.

Varför just i en sådan form? Varför gjorde man inte figurer, olika former så att jag skulle kunna se dem? Och hur ska man förmedla till exempel känsel, för att jag ska kunna känna? Vi ser att barn använder smaksinnet för att kunna förnimma, de tar allting i munnen. De fungerar på en utvecklingsinstinkt, en instinkt att absorbera och suga åt sig av sin omgivning.

Befinner vi oss nu i någon kontakt med andligheten? Kanske finns det någon kontakt eftersom Baal HaSulam uttryckte denna kontakt i form av musik. Vi lär oss att syn, hörsel, luktsinne, smaksinne och känsel i andligheten är reaktioner på Ljusets spridning inuti kärlen (kelim). I huvudet på partzuf finns 5 steg (bechinot). Ljuset inuti varje steg framkallar reaktionerna Keter, Chochma, Bina, Zeir Anpin i huvudet på partzuf. Och till slut påverkar detta Ljus Malchut, ett gemensamt begär att ta emot som är kroppen i partzuf. Kroppen arbetar med skärmar och tar därigenom emot för Skaparens skull, ”al menat lehashpia”.

Och här introducerar Baal HaSulam ett begrepp som vi inte vet vad vi ska behandla – detta begrepp är tro. Detta känner jag inte om jag använder mina 5 materiella sinnesorgan. Tron i denna värld kan kanske kallas att tillfredställa den osäkerhet som uppstår på grund av brist på information. Eller som det står skrivet i boken ”Emuna ve bitachon” (”Tro och övertygelse”): ”Tron är en subtil lockelse hos en känslig själ”. Vad är tro för någonting? Det som jag inte ser men kanske hör? Eller att jag får andras vittnesbörd i en annan form så att jag fyller det som jag saknar.

Vad betyder tron i andligheten? Tro är Binas egenskap. Det är inte det som kommer från Skaparen, från Ljuset i direkt form. Det är en egenskap man får som resultat av reaktionen i kli på Ljuset. Ljuset Chassadim kallas tro.

Om kli skaffar egenskapen tro sprids den förnimmelse som kallas ”Ljuset Chassadim” i det. Om Ljuset Chassadim är tillräckligt starkt, det vill säga om tron är tillräcklig starkt, då kan tron också uppenbaras inom kli som kunskap – Ljuset Chochma.

Behöver man tro för att få kunskap? Man behöver uppnå skapelsens mål – likhet med Skaparen – det är detta vi behöver som ett medel för att uppnå målet. Utan detta medel kan jag inte uppenbara Skaparen för mig själv, som det står skrivet: ”Den rättfärdige, låt honom leva för sin tro”. Om vi uppnår trons egenskap, då kommer vi att leva för den. Och den kunskap som uppenbaras inuti denna tro får vi för att understryka att vi föredrar tron.

När vi får kunskapens Ljus men kli ändå vill leva enbart för trons skull, enbart för föreningen med Skaparen, då börjar kli ta emot al menat lehashpia därför att det är givande och inte mottagande.

Det finns en enkel tro och fullständig tro

En fullständig tro är Ljuset Chassadim med belysning av Chochma. En enkel tro är Ljuset Chassadim. Rättare sagt, tron är avsikten al menat lehashpia. Hela skapelsens förbindelse med Skaparen är tron, Ljuset Chassadim, givande i vilket Skaparen uppenbaras. Baal HaSulam skriver i ”Introduktion till Läran om de Tio Sefirot” (Talmud Esser Sefirot): ”människan måste med hjälp av studier stärka tron inom sig på Skaparen och Hans ledning genom belöning och bestraffning.”

Det finns en fråga i forumet på min hemsida på Internet: ”Varför studerar jag kabbala? Jag har inget begär efter studier…” Människan förstår inte varför hon öppnar boken. Man öppnar boken därför att man har en skyldighet inför sig själv att uppnå tron. Och det är inte tron på någonting – ”allt som kommer till mig tror jag på”. Nej, det är inte en sådan tro. Du måste få tro på ”belöning och bestraffning” och att allt kommer från Skaparen och att ”Det inte finns någon annan än Honom”.

Jag måste förnimma Honom. Förnimma Hans relation till mig och att den kommer just från Värden. Det kallas tro, det vill säga förnimmelsen att det finns en stark förbindelse genom belöning och bestraffning. Och då kan du vara säker på att ditt begär, din rörelse är rätt och på grund av tro kommer man från lo li shma till li shma. Bara på grund av att du vet om du arbetar på rätt sätt får du belöning och om du arbetar på fel sätt – får du bestraffning. Och ditt hjärta kommer leda dig till rätt mål.

 

 

”Ett hinder på vägen till Skaparen”

20.04.01 På samma sätt som när människan i vår värld går på vägen och inte ser ett hinder (en sten) snubblar hon och faller, är det också i andligt arbete, när en människa vill vandra Skaparens väg ser hon inte hindret (en sten) som kallas ratzon lekabel. Even (en sten) kommer från ordet ”havana” – förståelse, därför att människa vill lehavin – förstå allt, få njutning av det för sin egen skull.

Människan ska vandra vägen med tro över förnuftet. Om hon inte går med tron över förnuftet går hon med lev ha Even – hjärtat av sten. Och hjärtat av sten förvandlas till lev basar – ett levande hjärta (ordagrant: ett hjärta av kött), om människan går med tron över förnuftet. När människan anstränger sig för att uppnå skapelsens mål förstår hon att det är omöjligt att uppnå skapelsens mål om man inte önskar det mest av allt, och att endast detta begär hela tiden lever inom henne. Men varje gång uppenbaras för människan att hon har andra begär och på så sätt gör Skaparen människan förtvivlad.

Men den förtvivlan är inte sådan att man lämnar allting på grund av besvikelse och att man tappar hoppet. Rätt förtvivlan är en förnimmelse av att man inte kan uppnå målet med egna krafter, och bara det!

När jag har en stark vilja att uppnå målet och försöker med all min kraft, med alla mina begär att uppnå målet, och efter att jag försökt 1 000 gånger kommer jag till slutsatsen att det är omöjligt att göra det med egna krafter. Då skapar denna förtvivlan vissheten inom mig att Skaparen vill och kan hjälpa mig!

Just därför att människan vill men själv inte kan uppnå det uppenbaras möjligheten för henne att vända sig till Skaparen. Men inte dessförinnan. Bara om människan verkligen ser att det är omöjligt att göra någonting, att hennes begär, hennes ego, hennes Farao tar kol på henne. Och hon kommer aldrig att kunna göra sig fri med hjälp av sina egna krafter, hennes egoism, som det sägs i påskberättelsen: ”Men Israels barn suckade över sin träldom, och klagade; och deras rop över träldomen steg upp till Gud” Ordet ”klaga” betyder inte att begäret efter andligheten minskar utan tvärtom växer det hela tiden.

Hur mäter man ansträngningar?

Hur kan man komma fram till det tillståndet? Av människan krävs endast ansträngningar utan avsikt. Bara ansträngningar… Och Skaparen kommer att ordna allt – alla tillstånd som hon måste gå igenom och förstå… Du behöver bara arbeta… Hur man ska arbeta förstår du inte ännu och det är inte ditt problem. Fortsätt som du arbetat förut. Men ansträng dig mer kvantitativt och kvalitativt som det sägs: ”allt som står i din makt – gör det”.

Från vad uppenbaras mörker? Från det att Skaparen sänder Ljus. Ljuset som Han sänder uppenbaras för människan som mörker, människan ser sig själv varje gång i mer och mer mörka tillstånd. Förstärkningen av det omgivande Ljuset ger människan förnimmelser av mörker. Vad för slags mörker? Jag förnimmer att andligheten inte är dold från mig utan mina egenskaper är motsatta andlighetens egenskaper och det kallas ”mörker” för mig.

Några människor tror att om det är svårare fysiskt då gör man starkare ansträngning. Hur mäter man ansträngning? Till exempel, jag är trött nu, jag har ont i huvudet, har högt blodtryck, grannarna förde oväsen, de hindrade mig från att sova och jag har inte sovit tillräckligt – är det så att jag nu anstränger mig mer än jag skulle ha ansträngt mig om jag hade sovit tillräckligt? Det är klart att det är en stor ansträngning. Men det gäller bara om jag inte hade något annat val och därför hamnade i en sådan situation. Men om jag inte sov på grund av att jag festade och nu kom till lektionen trött och anstränger mig hårt för att inte somna, gör jag i sådant fall en större ansträngning? Nej! Därför att det inte finns ett sådant budord som ”trötta ut dig”.  Människan skall äta, dricka tillräckligt med vatten, hon måste göra allt som är nödvändigt och om hon ringaktar sina behov, går hon emot naturen och själva kärnan avodot hashem – arbetet för Skaparens skull.

Den människa som inte tillåter sig själv att vila uppfyller inte Skaparens anvisningar om kroppen. Kroppen tillhör inte dig. Du måste bry dig om den. Det är en maskin med hjälp av vilken du ska uppenbara Skaparen på den nivå som kallas ”vår värld”. Därför fick du kabbala för att under den tid du befinner dig i den materiella världen uppenbara Skaparen. Därför måste du ha inställningen till din kropp att den är en viktig komponent för att du ska kunna uppenbara Andligheten.

 

 

Tillstånd av ”panim” och ”achoraim”

29.04.01. Man ska förstå att tillståndet ”achoraim” (baksidan, ryggen av ett steg) är ett mycket viktigt tillstånd, det är viktigare än tillståndet ”panim” (framsida, ansikte). Därför att vi lär oss att det viktigaste är kli. Och kli byggs upp under achoraim när Ljuset försvinner, som det står skrivet: ”Ljusets inklädnad i kli och Ljusets avlägsnande från kli skapar kli”.

Därför beror varje kli på mörkrets styrka. Och följaktligen, sker allt arbete i achoraim, det är det viktigaste arbetet, därför att det är en förberedelsens etapp som bestämmer framtiden för detta steg. Baal HaSulam ger ett exempel ”Om vi skulle ha stannat kvar i Egyptisk exil i 4 000 år och inte gått ur den efter 210 år, skulle vi då kunnat nå ett högre tillstånd?”.

Därför får människan inte hela tiden kräva: ”När, när?!” Det är bra i princip som människan frågar ”när?” Men å andra sidan, måste hon förstå att ”det sker när det sker”, rättare sagt när kli blir färdigbyggt.

Varje tillstånd måste mogna och om man får andlig uppenbarelse för tidigt då blir den inte konstant och inte i det mått som behövs: det blir inget fullkomligt begripande, det är detta Baal HaSulam säger när han pratar om för tidigt uttåg ur Egypten.  Kli achoraim ska växa sig fullständigt klart för att människa efteråt ska förnimma full uppenbarelse i det. Därför beror frågan om ”när” på ansträngningarna. Och i det ögonblick människan fullbordar allt nödvändigt arbete förvandlas achoraim till kli som är beredd att ta emot Ljuset av ”ansikte”. Panim och achoraim är ett och samma kli. Det kallas achoraim när det är i ett tillstånd där andlighetens uppenbarelse inte är klar, när det saknas nödvändiga korrigeringar i det. Och när människan ansträngt sig tillräckligt, då kommer de nödvändiga korrigeringarna från Ovan, kli korrigeras fullständigt och efter det kommer det uppfyllande Ljuset som fyller skapelsen.

Båda dessa Ljus väntar bara på att kli förstärks och kommer till ett tillstånd som kallas att höja en bön – aliat Ma”N, det vill säga när kli utvecklar begäret som är tillräckligt för att Skaparen ska uppenbaras så som Han vill och för att skapelsen ska uppenbara Honom.

Vem arbetar jag för?

Det finns inget sådant tillstånd i hela världsalltet där Skaparen inte vill ha dig. Det är omöjligt. Det är ingen som retas med er uppifrån. Den människa som säger att Skaparen vill göra upp med henne, att Skaparen har sina egna personliga tvister med henne, en sådan människa tycker jag synd om.

Människan måste göra allt för att anstränga sig kvantitativt och kvalitativt. Hon måste avstå från sig själv framför Rav, gruppen och böckerna såsom vi läser i artikeln ”Som avslutningen till kommentaren ’Sulam’ till boken ’Zohar’”, och man ska inte läsa för att skaffa kunskap utan man ska anstränga sig för att förena sig med sina vänner. Man ska hela tiden tänka på hur man föreställer sig att man ska gå framåt för att uppnå skapelsens mål.

Allt beror på det människan tänker på. Det kan hända att hon inte anstränger sig trots att hon kommer till lektioner varje dag och gör sin del i gruppen. Frågan är: ”Varför gör människan det?” – för att skaffa sig kunskap? Men vi delar inte ut några diplom! Allt beror på varför man anstränger sig. Jag måste ha ett mål framför mig.

Som Rabash skriver, kanske arbetar du för en Herre för att uppnå ett mål och kommer att ta ut belöningen för detta jobb hos en annan Herre. Och Han säger till dig: ”Du gjorde ju ingenting för mig!” Varför kom du till mig för att få belöning? Du jobbade för din egen skull, för din egoism, så gå till den, låt egoismen betala till dig. Men jag uppfyller bara begäret att ge – Ratzon lehashpia”

 

 

Över förnuftet

24.04.01 Varje gång situationen förändras – förändras också begreppet ”lemala me hadaat” – över förnuftet. Därför kan du inte ständigt befinna dig i tillståndet ”Lemala me hadaat”. Varje gång du befinner dig i ett tillstånd av ”lemala me hadaat” måste du falla och på nytt åta dig detta tillstånd, men på ett högre steg. Det kan inte vara så att jag tar på mig detta tillstånd – lemala me hadaat och går med det under loppet av hela processen, därför att i varje steg jag går igenom måste jag få kunskap från Ovan. Det är en fullständigt obeständig sak…

Tro över förnuftet skaffas genom att den lägre kopplas in i den Högre, över den lägres kunskap. Det görs för korrigeringens skull och det kallas andlighet. Bara detta måste den lägre skaffa sig – ta åt sig den Högres kunskap istället för sin egen. Och alla lösningar, alla korrigeringar i tillståndet lemala me hadaat samlas ihop till en enda stor korrigering. Och den kallas ”Gmar Tikkun” – korrigeringens slut. Men på varje nytt steg måste människan falla ner i kunskapen, förena sig med den och sedan resa sig över den. Därför finns det inte något konstant tillstånd.

Varje gång när man ska kontrollera tillståndet av ett sönderslaget kli kommer korrigeringen av tillståndet genom lemala me hadaat. Varför är kli sönderslaget? Därför att det saknar en skärm. Och när man skaffar en skärm kallas det att man skaffar sig egenskaperna av lemala me hadaat.