Introduktion till boken "Panim meirot u masbirot"

Skaparen skapade viljan att njuta, förutom viljan att njuta skapade Skaparen ingenting. I kabbala kallas denna vilja "viljan att ta emot" och med det menas "viljan att ta emot njutningar".

Det finns en Skapare och det som Han skapade, viljan att njuta. Njuta av vad? Av Skaparen! Förnimmelsen av Skaparen i skapelsen upplevs som njutning. Denna njutning kallas i kabbala "Ljuset", på hebreiska – "Or". Viljan att ta emot kallas "kärl", på hebreiska "kli". Det finns en Skapare och en skapelse, njutning och begär, Ljus och kärl, Or och kli.

Viljan att ta emot i vår värld kan man dela in i fyra grupper, fyra nivåer: icke levande, vegetativ, djurisk och talande. På var och en av dem är viljan att ta emot olika, den skiljer sig i nivå och i styrka.

Det minsta begäret att ta emot är på icke levande nivå, det är så litet att det inte framkallar någon rörelse hos sina representanter. Skapelser på denna nivå förnimmer också någonting. Om det är skapat, så är det ett begär, begäret att njuta, men det visar sig inte, därför att detta begär är mycket litet.

De positiva och negativa följderna av begäret att njuta står i proportion till begärets storlek. Därför kan det icke levande inte tillfoga skada till någon eller ge nytta, när det är utan rörelse.

Växter har en större vilja att ta emot, de har större strävan än det icke levande, därför utvecklar de hos sig själva möjligheten att växa och kallas därför "växt" – från ordet "växa". Växter kan jämfört med icke levande suga i sig nyttiga ämnen och utsöndra skadliga, därför kan de växa.

Växter har en särskild rörelse. Växter växer och dör, de är beroende av omgivningen mycket mer än icke levande, de förnimmer dag och natt. Detta är en helt annan typ av liv i jämförelse med det icke levande. Och alla dessa ändringar och skillnader finns tack vare ökningen av viljan att ta emot, som är mycket större hos växter än hos det icke levande.

Djur har ett ännu större begär att ta emot. Vad ser vi hos djur som inte finns hos växter? Det är att varje individ förnimmer omgivningen och närmar sig det nyttiga och fjärmar sig från det skadliga. Den totala upplevelsen av skada och nytta hos alla i världen existerande växter och nyttan och skadan som de kan orsaka är densamma som hos ett objekt som befinner sig på steget "djur". Djur förflyttar sig från plats till plats, de har personliga förnimmelser, de har egen karaktär. Varje djur har sin individualitet. Djur har större begär att ta emot än växter, därför har de personliga karaktärsdrag och egen kalender: de föds och dör i sin tid, inte som växter – som föds och dör samma årstid. Djur lever sina personliga liv trots att de ibland lever i flock och hjord. Det finns en skarp könsuppdelning bland djuren, de behöver en förbindelse med individer av samma art. Men ett djur har tidsbegränsningar, det förnimmer inte förfluten tid, det intresserar sig inte för framtiden.

Nästa steg är – "talande" (man menar människan) – som innehåller två beståndsdelar: förnimmelsens kraft och förnuft. Dessa beståndsdelar hjälper varandra och utvecklar varandra. Därför är människans kraft inte begränsad till tid och rum. Det som jag inte kan gripa med en av beståndsdelarna (till exempel kan jag inte förnimma det som hände för 100 år sedan) kan en annan del komplettera: jag kan förstå det med mitt förnuft och fylla det allt intill förnimmelsens nivå. Förnuftet hjälper känslorna.

Det kan bli en omvänd situation: jag förnimmer någonting. Hur kan det som förnimms påverka mig – på ett bra eller dåligt sätt? Jag ansluter förnuftet till mina förnimmelser och analyserar situationen. Förnuft och förnimmelser breder tillsammans ut mina begrepp mina tids- och rumsliga begrepp. Jag är inte begränsad längre, jag kan förstå en annan människa, genom en annan människa förnimma det som jag inte upplevt i verkligheten, när jag inte befann mig i samma tid och på samma plats. Tack vare det kan människan resa sig över tid och rum. En människa motsvarar alla de nedre nivåerna: den icke levande, vegetativa och djuriska tillsammans. Men den människa som har en "punkt i hjärtat" och som utvecklar den till 10 sefirot tills den blir ett kärl av själen i vilket hon får Gudomligheten, förnimmelsen av Skaparen – en sådan människa är kabbalist (som betyder "den som tar emot"), och omfattar alla "talande" från alla tider och alla folkslag från den första generationen till den sista. Denna pyramid återspeglar relationen mellan de fem typer av skapelser som existerar i vår värld: icke levande, vegetativ, djurisk, talande, där varje individ är större än alla skapelser som befinner sig på de lägre nivåerna.

Det återspeglar sig på ett särskilt sätt i begären:

• Ett begär på vegetativ nivå kan åstadkomma en nytta och skada som motsvarar hela den icke levande nivåns begär i Universum;
• Ett begär på djurnivå kan åstadkomma en nytta och skada som motsvarar hela den vegetativa nivåns alla begär i Universum;
• Ett begär på "talande" nivå kan åstadkomma en nytta och skada som motsvarar hela djurnivåns alla begär i hela Universum;
• Ett begär på andlig nivå kan åstadkomma en nytta och skada som motsvarar hela den "talande" nivåns alla begär i Universum.

Därför att hos en "talande" föds en "punkt i hjärtat", själens rot, och han utvecklar den till storleken av ett andligt kärl, då kraften motsvarar alla människors kraft i alla tider och generationer. Sådan är pyramiden! Men ju högre steg objektet står på i nivå, desto mer speciellt är det och det finns då i mindre antal i Universum.

I de av Skaparen skapade begären urskiljer vi fem steg som vi symboliskt betecknar som:

• Början av bokstaven "Yud"
• Bokstaven "Yud"
• Bokstaven "Key"
• Bokstaven "Vav"
• Bokstaven "Key"

Dessa beteckningar av Skaparens skapade begär är skapelsens beteckning. Begäret består av fem delar som betecknas av fem bokstavssymboler. De kallas inte "skapelsens namn" utan "Skaparens namn", därför att dessa begär uppfylls av Ljuset, förnimmelsen av Skaparen, och ingenting annat.

Och därför kallas skapelsens tillstånd "Skaparens namn". Det vill säga världen som skapelsen förnimmer, sättet på vilket den förnimmer – alla samlade förnimmelser är förnimmelser av Skaparen. Därför kallas kliet "Skaparens namn". Bara fyra bokstäver uttalas, "början av bokstaven Yud" uttalas inte. Man läser dem som ABYA.

ABYA – är begärets uppbyggnad;

• "början av bokstaven Yud" - begäret som inte förnimms än;
• bokstaven "Yud"- motsvarar "icke levande nivå";
• bokstaven "Key" – motsvarar "vegetativ nivå";
• bokstaven "Vav" – motsvarar "djurnivå";
• bokstaven "Key" – motsvarar "talande nivå"

Varje nivå av begär, "icke levande", "vegetativ", "djurisk", "talande", delas upp i subnivåer: icke levande, vegetativ, djurisk och talande. Detta betyder att även på "icke levande" nivå finns en uppdelning i icke levande, vegetativa, djuriska och talande delar.

Vår uppgift är att förstå vad en människa är. En växt motsvarar ju alla icke levande objekt i naturen, ett djur står högre än alla växter tillsammans, en människa står högre än alla djur i hela världen. Vad betyder "högre"? Det betyder att om människan korrigerar sig då överträffar hennes korrigering alla skapelser som står under henne.

Därför inkluderas allting i människan, och människan som höjer sig höjer också alla varelser och därmed är alla världar skapade för en sådan människa. Om en människa därför gör en korrigering närmar sig hela skapelsen Skaparen. Därför måste bara människan korrigera sig. Vad betyder "korrigering"? Korrigering av vår inställning till Skaparen. Om Skaparen gav begäret efter det. Den människa som får ett sådant begär kallas "människa", under detta steg befinner sig nivåerna "talande", "djur", "vegetativ", och "icke levande" i vår värld.

De andliga världarna själva är:

• Den icke levande nivån som kallas "hejchalot" – salar och palats;
• Den vegetativa nivån kallas "levushim" – dräkt;
• Djurnivån som kallas "malachim" – änglar;
• Den talande nivån som kallas "neshamot" – människans själ.

Skyldigheten att göra korrigering ligger på människan. Därför att människan har en själ – det största och mest utvecklade begäret. Den människa som i denna värld får en "punkt i hjärtat", som är ett embryo av själen, börjar utveckla den och blir viktigast i de materiella och andliga världarna. Hon ansluter till sig krafter som ger henne möjligheter att ansluta sig till Skaparen och bli som Han. I själva människan finns hela skapelsens alla fyra steg.

Självklart kommer allting från steget "icke levande" – stoft, aska. Dess existens är rättfärdigad tack vare att den har tre underbara egenskaper: från den kommer växter, djur och människa. Å ena sidan betyder stoftet ingenting, å andra sidan är livet omöjligt utan det.

Samma kan man säga om en människomassa som representerar nivån "icke levande": de inkluderar tre utvecklingsmöjligheter i sig. I en människomassa är uppkomsten av tre mer utvecklade begär möjlig, som i kabbala kallas "rika", "härskare" och "visa män", på grund av de motsvarande begären efter rikedomar, makt och kunskap, som utvecklas från begäret den "icke levande" nivån.

Som ett resultat av människans utveckling utvecklas ett mer moget begär från ett tidigare begär under verkan av tre strävanden: "taava" – åtrå; "kina"– avund; "kavod" – strävan efter berömmelse.

Om Skaparen samtidigt ger en själ till en människa – en del av det Gudomliga ovanifrån, strävan efter den Högre världen, då riktar sig människan till det Gudomliga. Tack vare dessa begär utvecklas människan och stiger från ett steg upp till ett annat, tills hon når det sista steget – fullkomlighet. Tack vare det första stegets begär, den passion som människan får, frånskiljs "de rika" – det är ett större begär än det massan har.  Detta steg motsvarar den vegetativa nivån i Universum.

Vidare, om en människa får ett begär efter berömmelse frånskiljs "härskaren" – härskare är ett annat steg som motsvarar steget djurisk nivå i naturen. Begäret efter ära finns bara hos människan. De rika vill bara ha pengar, de strävar efter icke levande, materiella saker. Det spelar ingen roll om alla människor på jorden skulle förintas: huvudsaken för "den rike" är att han får vad han än önskar sig.

De som önskar ära behöver andra människor för att de ska ge dem denna ära. Det är en annan typ av existens. Den behöver andra. Begäret hos dem som önskar ära är utvecklat till nivån att det inte är tillräckligt att äga någonting icke levande. Den människan vill ha makt över andra, för att andra människor ska uppfylla hennes begär med njutningar. Hon vill befinna sig i ditt hjärta, det kallas "respekt".

Genom avund frånskiljs "visa män" från folket. Som visa män säger: "visa mäns avund ökar visheten". De som har ett stort begär och de som har avund får kunskap och vishet. Detta steg motsvarar den "talande" nivån i Universum.

Deras handlingar är inte begränsade av tid och rum. Människan avundas ibland en annan människa som levde och dog för länge sedan. Hon avundas som om den andra människan nu är i livet. Tid påverkar inte denna känsla. Människan avundas en annan människa, inte bara det som en annan människa har och inte har, utan även om hon också har. Det vill säga, hon vill inte bara ha det som en annan människa har (andras begär och uppfyllelse), utan hon vill förinta en annan människas begär så att hon inte skall ha någonting.

Om jag, till exempel, hör till steget "talande" i människan, då är mitt begär så starkt, att jag önskar allt som andra har och inte bara det, utan också att de inte ska ha någonting, på så sätt kan jag öka mitt begär oändligt – att önska allt som andra har, det vill säga att jag ensam ska kunna jämföras med hela mänskligheten. Och det gör varje människa.

Denna egenskap finns bara hos människan. De människor som inte befinner sig på "talande" nivå kan inte öka sitt begär, de önskar bara att andra ger respekt och ära, eller söker efter rikedomar, det vill säga, säkerhet och trygghet i uppfyllelse av sina behov. Här, tack vare avund, ökar du ditt begär att ta emot.

Men dessa människor får ingen hjälp, därför att de inte har ett starkt begär. Därför används alla de tre omnämnda riktningarna av dem i en skön blandning, och därför strävar deras begär efter antingen en eller en annan riktning.  Själva begäret splittras i små bitar – det finns inte en enda strävan som bara går i en riktning för att man ska kunna uppnå någonting, varje gång kastar man sig i en annan riktning för att söka någonting.

Sådana människor liknar små barn, som vill ha allt de ser. Även om en människa har ett starkt begär ändras strävan hela tiden – först efter rikedomar, sedan efter berömmelse, makt, kunskap – och hon uppnår till slut ingenting. Människan som befinner sig på nivån "andligt icke levande" – folkmassan – de vet att de behöver familj, sex, fotboll, TV. Hela livet är som en enda dag.

När en människa får strävan efter rikedomar är hon beredd att arbeta dag och natt. Bara få pengar, pengar, pengar, andra föremål är inte intressanta. Samma sak händer när vi pratar om strävan efter berömmelse. Människan vill sitta i regeringen, vara regeringschef, allt annat är oviktigt: inte att vila, inte familj, ingenting. All hans strävan är efter makt.

Problemet för de som uppnår steget "avund till visa ökar vishet" är att de tittar på andra, till det som de andra har, de vill alla saker på en gång, därför kan de inte uppnå någonting, men samtidigt, suger de i sig andras begär, så att de kan ha dem som hela världen tillsammans. Detta begär har inte någon riktning, men det är stort.

Det är känt att positiva och negativa krafter existerar i viss mån, om vilket det sägs: "i den mån det kan ge nytta, så mycket kan det skada". Därför är det så att ju större kraft en människa har jämfört med kraften hos alla djur, desto större skada kan den åstadkomma, större än den skada som alla djur tillsammans kan åstadkomma. Samma proportion gäller nyttan.

Tills människan därför kan upphöja sig, det vill säga, tills hon är kapabel att använda sin stora kraft för godhet, behöver hon begränsningar.

Detta betyder, tills hon kan avundas "nivån av människa", som utmärker sig med kunskap och vishet, får man inte ge henne kunskap, därför att hon kan använda den för att förinta en annan människa, ta ifrån henne allt som hon har; det vill säga att man inte får ge henne kraft, därför att hennes begär inte är balanserade med förnuft och moral.

Därför dolde de första visa männen dessa kunskaper från massan därför att de var rädda att det kommer ovärdiga elever som utnyttjar vishetens kraft till skada, för att utnyttja de stora krafterna för att tillfredställa djuriska begär och därmed utplåna hela världen.

Om man till människan ger en kraft som inte motsvarar hennes moraliska nivå, då kommer hon att använda denna kraft som alla andra krafter som finns till hennes förfogande, enligt sina anlag – till skada för andra människor. Vi ser vad som händer i Afrika: de fick kunskap, vapen, så de började förinta varandra.

Visheten skall ges till människan som en extra kraft till de krafter som finns i naturen, passande till hennes moraliska nivå, annars kommer dessa krafter (i fel händer) att åstadkomma skada. De första visa männen upprättade hårda levnadsregler. Trots sina obegränsade möjligheter levde de fattigt, enkelt, försynt, de avstod njutningar den materiella världens för att begripa visheten.

Men generationerna blev mindre till växten, visa män ville bli rika och berömda, därför blev de som massan. Väggen som skilde dem åt rasade. Och de började utnyttja visheten för att tillfredställa sina djuriska behov fram till idag.

Om kunskapsutveckling inte skulle finnas, hur skulle det då se ut? Man kan föreställa sig att utvecklingen skulle gå i riktning av moral och andlighet, fast det är bara ett antagande att man kan utvecklas enligt moralnivåns tillväxt.

Men om den tekniska utvecklingen skulle motsvara moralens utveckling, då skulle vi befinna oss i ett tillstånd i vilket människor levde i för 2 000 år sedan, som motsvarar korrigeringens mått. Vi måste från detta förstå att allt som kommer utöver det är till skada, skada för korrigeringens skull.

Vi behöver inte slänga allt och leva som våra förfäder levde för 2 000 år sedan, men vi måste förstå att all utveckling inte är balanserad, att de positiva och negativa krafterna i människan (och i hela samhället) inte är balanserade. Hur mycket vi än vill göra våra liv lättare och behagligare – sker det på bekostnad av en annan.

Därför kommer människan som vill avancera andligt till slut till slutsatsen att hon skall leva enkelt och försynt, och förväntar sig ingenting från den materiella världen, ser på allting runt omkring sig som överflödigt.

Utvecklingen av mänskligheten genom historiens utveckling är lidandets väg. Den utvecklas till den nivå där man ser att denna väg är negativ och man kommer att springa ifrån de 2 000 årens utveckling till nästa väg. Det blir klart att efter 2 000 år förstår mänskligheten att den under alla dessa år utvecklats i en annan riktning, och om allt lidande och alla ansträngningar skulle rikta sig mot andligheten, då skulle det vara bättre!

Hela världsalltet är skapat för att människan genom kabbala ska uppnå sin korrigering. Fram till idag var den kabbalistiska visdomen för massan omringad av en ogenomtränglig vägg. Under den sista generationen före Messias ankomst kommer den kabbalistiska visdomen att öppnas för alla, även för unga.

Om kabbala måste öppnas för hela folket, betyder det att folkets moralnivå är tillräckligt hög? I traktaten "Sota" står det skrivet att det är tvärtom, att människor kommer att bli fräcka och grova, att det inte kan bli värre, de kommer inte att vilja veta av kabbala. Hur är det möjligt? Varför är det möjligt att öppna vetenskapen kabbala för alla?

Det är skrivet att "generationens ansikte kommer att likna en hunds ansikte", den intresserar sig inte av kabbala, den vill bara ta emot för sin egen skull. Därför finns inga farhågor för att det ska komma ovärdiga elever, därför att ingen kommer att ta till sig dessa kunskaper, för att kabbala talar om det Gudomliga, och innan du kan ta det till dig, måste du ändra din natur från avsikten att ta emot till att ge, och först efter det kan du uppnå visheten. Därför finns ingen nödvändighet av att kontrollera människor och även unga kan studera kabbala.

Hos alla människor har begären blivit så stora att de inte har något intresse för någonting, bara de som strävar efter inre kunskap kommer att vilja studera kabbala. Andra kommer bara att sälja den dyrt.

Möjligheten att komma in i den kabbalistiska vetenskapen kommer att ges till alla, men att komma in i den kommer man bara kunna göra om man har beredskapen att rena sig andligt. För den som har förstått att kabbala inte ger materiella vinster, utan bara kan ge möjlighet att ge njutning åt Skaparen.

Om en människa bara har ett starkt begär efter andligheten (andra begär kan existera i henne men i en helt annan proportion) – då kommer hon att studera kabbala, och andra kommer inte känna att det är nödvändigt att göra det. Det har kommit flera hundra människor till mig men bara ett fåtal har stannat – det är mycket också, men från det ser man hur mycket det beror på människans begär, vad hon efter strävar. Man öppnar en bok framför en människa, hon börjar lära sig och efter en tid ser hon om kabbala är för henne eller inte. Människans begär bestämmer var hon skall vara. Bara hennes inre punkt kommer att viska ett svar till henne, var hon måste befinna sig, eftersom så småningom förstår hon att förutom föreningen med Skaparen kan hon inte få någonting här; inga njutningar av denna värld; inga rikedomar, inga ärebetygelser, ingen makt, ingen tur i lotto eller arbete, därför kommer bara de som strävar efter tingens inre att stanna kvar.

Ju närmare man är målet, desto mindre stannar folk kvar i gruppen. Ju snabbare gruppen närmar sig målet, desto starkare blir urvalet och bara de värdiga stannar. Studierna själva ger krafter och filtrerar eleverna…

I boken ”Matan Tora” och i boken ”Pri chacham” av rav Yehuda Ashlag finns artiklar om ”fri vilja”. Försök att förstå dem när ni återger dem i fri återberättelse.

Frihet (på hebreiska ”herot”), oberoende, som Baal HaSulam förklarar för oss i dessa artiklar, är ett av människans behov. Men å andra sidan måste man klargöra om det överhuvudtaget finns någon frihet i våra handlingar.

Om vi föds med alla parametrar bestämda: känslor, förnimmelser, karaktär – varje individ är som sagt under sin egen stjärna – och som det sägs att det inte finns ett enda objekt där nere, i vår värld, över vilket det inte står en ängel där ovan, en högre kraft som slår det och tvingar det att röra sig, växa, finns det då någon frihet överhuvudtaget?

Finns frihet om naturen runt omkring oss, alla kosmiska förändringar, alla förändringar i naturen, stora och små, allt det som vi ser, faktiskt inte beror på någon?

Vi föds inte av egen vilja, vi väljer inte tiden vid föds i, vi föds med givna parameter som vi inte väljer, vi hamnar i en familj som vi inte väljer … Vad är det då vi väljer? Om alla dessa parametrar inuti ett objekt, det vill säga en människa, är givna – vilken frihet talar vi här då om? Finns det någon frihet överhuvudtaget? Och om fri vilja inte finns vad skall vi då prata om, skriva om, tänka om? Är vi alla lydiga verkställare av naturens order? Det är svårt att förstå varför allting är skapat runtomkring oss?

Rav Yehuda Ashlag visar i denna artikel att det finns ett element i världsalltet, i oss, på vilket och genom vilket vi har möjlighet att påverka och detta element påverkar i sin tur allt annat. Det vill säga att om vi kan närma oss detta element, styra det, om vi kan veta exakt på vilket sätt man kan ändra det, till det bästa eller till det sämsta, kommer vi inte att vara helt och hållet beroende av naturen.

Man måste lära sig att förstå detta ”fria” elements egenskaper, karaktär och natur, och samtidigt inse vad vi behöver, vilket är vårt mål. Styrningen av oss beror på detta element, i vilken riktning och hur mycket man ändrar det.

Om vi kommer att agera på så sätt, kommer vi att kunna förbättra vår situation och inte vara under naturens makt som gör med oss Gud vet vad, och varför.

Denna möjlighet är given till människan som en kardinalkraft, som i princip är det enda som skiljer människan från hela världsalltet. Därför står det i Toran att 10 uppenbarelser var präglade på Testamentets annaler, ”harut al haLahut” (präglad på Testamentets annaler). Och visa män förklarar att man skall läsa ordet ”harut” (präglad) som ”herut” (frihet). På hebreiska skriver man dessa 2 ord likadant eftersom vokalerna inte skrivs ut.

De vill säga att meningen med gåvan av Tora är att den präglades på en sten, dessa 10 budord och alla lagar om hur man uppför sig, de andliga lagarna – om en människa lyder dem, leder de henne till ett tillstånd som kallas ”frihet”. Det vill säga att därför gavs Toran till människorna.

Och vidare skriver Baal HaSulam att uttrycket: ”… läs inte ’präglade’ utan ’frihet’ – kräver en djup förklaring”. Därför att vi inte förstår sambandet mellan att få Toran och människans frihet. Vad innebär friheten, som vi uppnår om vi utför de 10 budorden? Är det den frihet jag drömmer om? I stort sett leder människans frihet till frihet från döden. Om människan vore odödlig, skulle det fullständigt förändra hennes attityd till sig själv, världen och livet. Då skulle vi inte kalla vårt liv för ”ett liv”…

För att förstå att friheten inbegriper frihet från döden, måste vi förstå kärnan till kategorin ”frihet”. Om vi tittar på den omgivande världen, ser vi att allt levande – vegetativt, djuriskt och mänskligt – inte tål frånvaron av frihet.

Varje levande varelse lider av begränsningar av friheten att förflytta sig, växa, förverkliga sig själv.

Därför säger Baal HaSulam att mänskligheten offrat så mycket av sina ansträngningar för att uppnå friheten.

Men om vi frågar folk vad frihet är, eller själva faller i tankar över detta begrepp, då kan vi i princip inte ge en definition av frihet: rätt till arbete, frihet till vila, frihet till moderskap, frihet att förflytta sig… Vad betyder frihet och vad består den av – varför behöver Baal HaSulam en sådan definition?

Han vill visa oss att all vår strävan efter frihet inte har någonting med begreppet ”frihet” att göra. Frihet betyder en fullständig frånvaro av begränsningar, det vill säga frånvaro av död, frånvaro av slutet, absolut begripande, absolut njutning, allt möjligt.

Om vi samlar alla dessa krav, förenar dem, då kan vi på något sätt nå ett tillstånd som vi kan kalla frihet, det vill säga utan begränsningar. Därför säger rav Ashlag att vi först av allt måste bekanta oss med det tillstånd som med ord kallas ”frihet” och sedan bestämma om vi behöver den och hur mycket man skall offra och anstränga sig för den.

Om vi tittar på en människa ser vi att hon gör alla sina handlingar av nödtvång. Hon har ingen möjlighet att vara fri i dem, därför att vår inre och yttre natur påverkar oss genom två krafter: njutning och lidande. Alla som inom sig förnimmer denna påverkan (växter, djur, människor) är på grund av det berövade friheten, därför att de inte kan välja lidande eller stöta bort njutning. Hela vår kärna är viljan att njuta. Därför, om vi gör något val är det för att få en optimal njutning med minsta möjliga ansträngning.

Till exempel, jag vill inte gå till arbetet på morgonen, men när jag trött kommer hem från jobbet vet jag att jag tryggar min familj med det. Jag gör den enkla beräkningen att jag kan lida under hela den dagen, och i slutändan byta lidande och ansträngningar mot det som jag behöver. Rav Ashlag säger att skillnaden mellan en människa och ett djur är att människan gör djupare och mer avlägsna beräkningar, hon inbegriper ”framtid”. Och därför är människan beredd att stå ut med lidande om hon ser en belöning. Men hos djur, barn och outvecklade människor byggs inte beräkningen med förnimmelsen av framtiden: förnimmelsen av nära och avlägsen framtid är frånvarande hos dem. Och därför lyder de bara en tillfällig, ögonblicklig beräkning.

Men varje levande organism gör en beräkning eftersom den upplever sitt liv som mottagande av njutning och undvikande av lidande. Den lever bara enligt den beräkningen och har ingen innan plan för sitt beteende.

Det vill säga att var och en av oss har en karaktär, ärftliga egenskaper, förvärvade begrepp, uppfostran, smakförnimmelse, individuella förnimmelser av samhällets tryck och så vidare, som inuti oss skapar ett system, en mekanism, vilken vi underordnar oss och enligt vilken vi gör beräkningar.

Och därför, om alla inre egenskaper och yttre omständigheter är givna, då är det självklart att det inte finns någon frihet. För att man skall kunna säga att människan kan välja någonting fritt får hon inte enbart vara under påverkan av inre egenskaper och yttre omständigheter som är givna.

Och Baal HaSulam säger att han inte förstår varför mänskligheten inte ägnar sig åt detta problem. Kanske därför att mänskligheten inte är inställd på att lösa det. Om människor tror att det finns en Skapare som har skapat allting och att vi alla är under hans makt, att allt sker enligt Hans vilja och att alla gör saker oberoende av sin egen vilja, då har de ett rättfärdigande av sin existens.

Men om vi talar om icke troende då är det mycket svårt att prata om vårt liv. Om en människa verkligen inser att alla hennes handlingar är förutbestämda, att allt bestäms av inre och yttre natur, då försvinner all mening från människans existens. Människan är ju någonting som existerar mellan den inre och den yttre naturen. För att se detta måste man förstå att hela naturen är viljan att njuta. Den viljan är skapad av Skaparen från ingenting. Den är skapad eftersom Skaparen har en önskan att ge njutning. Därför att hans natur är fullkomlighet. Hans natur tvingar Honom att ge och för det måste man skapa viljan att ta emot njutningar. Njutningen som Skaparen vill ge till skapelsen definieras med en enda egenskap: fullkomlighet. Det vill säga Skaparens tillstånd, det är det som Han vill ge till oss. Skaparen är fullkomlig och den ende. Det finns inget annat tillstånd som är mer fullkomligt än Hans. Eftersom han är fullkomlig vill Han ge sina skapelser Sin fullkomlighet. Det enda Han kan ge – sitt tillstånd. Därför är skapelsens uppgift att uppnå Skaparens fullkomlighet.

För att ge möjligheten till skapelsen att uppnå Skaparens tillstånd skapade Han en skapelse som reagerar på Hans tillstånd, tillståndet av fullkomlighet. Det som reagerar på fullkomligheten kallas ”viljan att ta emot njutningar”. Det vill säga att vår natur är att förnimma mer eller mindre fullkomliga tillstånd, man tar Skaparens tillstånd som en fullständig fullkomlighet och Hans frånvaro som fullständig ofullkomlighet. På så sätt strävar vi efter bara en sak – att förnimma Skaparen eller som det heter i kabbala – Ljuset. Vårt sluttillstånd består av att vi förenar oss fullständigt med Skaparen och uppnår ett tillstånd då Hans och vårt tillstånd är ett. Inte samma tillstånd utan ett. Därför att det inte kan finnas en liknande eller samma fullkomlighet. Fullkomlighet inkluderar enligt definitionen allt. Och därför finns inget liknande tillstånd.

Vi är objekt som bara reagerar på njutningar, eller frånvaron av dem som kallas lidande. Tillsammans med förnimmelsen av fullkomlighet, förnimmelsen av njutning eller frånvaron av den, kommer en extra anordning – förnuftet. Det uppkommer bara för att rätt och snabbt uppnå det bästa möjliga tillståndet, njutningar (fullkomlighet som upplevs som njutning). Ett hjärta är en produkt av viljan att ta emot njutningars utveckling. Det skapas av begäret som ett hjälpmedel för att söka uppnående av njutningar. Och detta ser vi i den omgivande naturen: om skapelsen har små begär att njuta, då har den en svagt utvecklad hjärna. Ju större begäret att njuta är desto mer utvecklad är hjärnan.

På så sätt utvecklas mänskligheten, inte för att den vill vara klok – den utvecklas för att den vill uppnå större njutning. Sökandet efter njutningar tvingar mänskligheten att utveckla intellekt, förnuft, beräkning, vetenskap och allt annat. Som det sägs ”kärlek och hunger styr världen”. Det vill säga att strävan efter njutningar och strävan att undvika lidande styr oss. Och beroende på hur starkt vi förnimmer nödvändigheten i njutningen utvecklas vår hjärna.

Utvecklingen beror bara på förnimmelser av lidande. Ju större lidande som upplevs av en människa, ju starkare hon vill uppnå det hon begär, desto större är nödvändigheten att utveckla förnuftet.

Och tvärtom kan människan från början ha stora anlag. Men om hon får allting utan lidande och ansträngningar utvecklas inte förnuftet, utan det degraderas. Därför skall man inte avundas ett lugnt och djuriskt samhälle: det är dömt till degradering och tillbakagång. Vårt folks historia visar effektiviteten av ett ständigt sökande efter existensmöjligheter, så som hjälpmedel för att uppnå njutning. Och vår själva natur är sökande efter njutningar, som i princip är definierade hos oss som förnimmelser av fullkomlighet, Skaparen.

Och för att förklara exakt hur detta begär utvecklas inom oss för att uppnå det mest fullkomliga tillståndet delar rav Ashlag upp alla fenomen i vår värld, den andliga och den materiella, i fyra faktorer under vilka vi utvecklas.

Den första är ”matza”, grund, gen, ursprung.

Den andra är lagar enligt vilka ”matza”, vår kärna, utvecklar sig. I vår kärna finns förutom givande anlag oföränderliga lagar för dess utveckling, utvecklingen av kärnan. När vi till exempel sår ett frö, vet vi exakt enligt vilka lagar det kommer att utvecklas. Det vill säga att kärnan och dess lagar skulle bestämma vilket resultatet i slutet av utvecklingen kommer att bli, om utvecklingen bara skedde enligt påverkan av inre faktorer. Men Baal HaSulam säger att utvecklingen också har två yttre faktorer. Det finns yttre villkor som påverkar mig, dikterar mig, på vilket sätt jag måste ändra mig i samband med dessa yttre villkor. Det vill säga att förutom mig (kärnan, den första faktorn) och mitt inre program (den andra faktorn) finns det yttre faktorer som påverkar mig. Mitt inre utvecklingsprogram har också sina utvecklingslagar, lagar för samhällsutvecklingen, naturutvecklingen, utvecklingen av Universum. Dessa lagar påverkar mig. Så det finns två inre faktorer som inte ändras, de är givna inom mig, det finns även en tredje faktor inom mig som ändras under påverkan av den yttre miljön, och det finns den yttre miljön som ändras enligt sina egna lagar, som också påverkar mig.

Följaktligen kan jag inte förändra det sätt på vilket jag är skapad – med givna inre faktorer enligt vilka jag kommer att utvecklas. Yttre villkor som ändras enligt sina egna lagar som jag inte känner till, kan jag inte heller förändra. Jag kan bara ändra vilka yttre krafter som påverkar mig, på så sätt kan jag styra mig själv, styra mina förnimmelser av denna värld, sättet jag interagerar med den, sökandet efter mitt bästa tillstånd.

Det vill säga att det finns någonting med hjälp av vilket jag kan ändra någonting inom mig, och det betyder att jag inte av alla givna parametrar är en fullständig robot, utan att jag har en fri vilja. Om jag ändrar denna faktor kan jag i princip ändra allt inom mig, förutom min själs utgångsläge. Vad finns kvar? Kvar finns min väg, allt som skall hända mig!

Den första orsaken, faktorn som bestämmer människans tillstånd, ”matza”, ”chomer rishon” – är vårt huvudmaterial. Detta material fick vi från Skaparen. Skaparen skapade det från ”ingenting”. Inom mig är detta första material, kärnan, ”matza”, förutbestämt, givet.

Vår kärna liknar ett frö. Men vi befinner oss inte på vegetativ nivå utan högre än fröets nivå. Därför kan vi undersöka fröets liv och styra det, dess cirkulering, vi planerar det och det börjar gro till ett nytt liv eller dör, ruttnar. Men vår nivå är högre och vi kan inte iaktta den med vår vanliga egenskap. Bara om vi kommer ut ur vår världs nivå, till en högre nivå, till den andliga världen, då kan vi se vad som händer med oss i kommande cirkulationer av nya liv.

När ett frö uppnår den högsta graden av förruttnelse, då det nästan inte finns någonting materiellt kvar av det, när det blir stoft, det vill säga icke levande materia, först då börjar det uppstå en ny form i det, nytt liv. Den tidigare formen försvinner fullständigt, bara ande finns kvar – en kraft som framkallar ett nytt liv.

Om vi skulle befinna oss på detta frös nivå, skulle vi inte kunna iaktta detta liv, dess förändringar. Fröet dör, ruttnar i relation till sitt dåvarande liv, det försvinner fullständigt… och börjar växa på nytt. Och när ett nytt frö växer går alla det dåvarande livets andra egenskaper över till ett nytt liv. Trots att ingenting materiellt finns kvar, att allt ruttnar, kommer från det resterande tillståndet, kraften, anden, själen, ett embryo. Och en ny cykel av liv börjar utveckla sig.

Vad som finns kvar från det dåvarande tillståndet som kommer över till nästa? Det som händer med säd liknar det som händer med oss, med våra kroppar: kroppen ruttnar, vi får en ny kropp och själ, denna dåvarande andliga potential som finns kvar i säden som gen, denna informationskraft går över från ett tillstånd (den gamla kroppen) till ett annat (till en ny kropp) genom ett materiellt avbrott: det gamla skalet dör och ruttnar, det föds en ny säd från den dåvarande, ruttnande säden. Varför ser vi övergången från ett gammalt liv till ett nytt i ett frö och inte i oss själva? Därför att vi iakttar det i samma värld. Vi ser hur det från ett material uppstår ett annat material. Och innan det dåvarande materialet sönderfaller kan nästa inte uppkomma. Det händer någonting annat med våra själar, eftersom vår själ inte är djurisk, som följer med kroppens liv, utan den är en del av Skaparen. Den är inte en produkt av denna värld, medan själen i ett frö inte är någonting annat än konkreta geners informationskraft.

Den Gudomliga själen är en ”masach”, ”or chozer”, en del av Skaparen, andliga egenskaper, som inte har någon analogi eller rötter i vår värld, därför att de är altruistiska. Och även om vi inom oss inte förnimmer dessa egenskaper gör deras sken oss levande. Så fort själen lämnar kroppen inför den sig därför i en annan kropp. Den behöver inte vänta på att vår materiella kropp ska försvinna för att reinkarnera i en annan kropp. Kroppens befrielse från själen är inte förbunden med själen. Och trots att alla religioner och trosuppfattningar tillskriver kroppen högre egenskaper, sade rav Yehuda Ashlag helt enkelt: ”Jag är fullständig likgiltig till frågan var min säck med ben kommer att begravas.” Jag kommer ihåg när min rav Baruch när han blev tillfrågad var man skall begrava hans döda fru lugnt svarade: ”Vad har det för betydelse? I närmaste kyrkogård!” Han brydde sig, precis som sin far, inte om var han skall begravas, i vilken ”anständig” kyrkogård.

Kraften som går över från en del till en annan kallas ”matza”, en information, andlig grund, kärna.

Om det är vetesäd kommer det att förbli vetesäd. Om det var en själ kommer den att förbli samma själ, den bara skrudar sig i en annan kropp.

I vilken kropp kommer den att skruda sig? I den som passar för själen att realisera det program som finns i denna själ. Själens inre egenskaper, själens stuktur, själens väg till korrigeringen bestämmer egenskaperna hos den djuriska kropp den skrudar sig i.

Härifrån kan vi se olika karaktärsdrag, egenskaper, förmågor och anlag med vilka människor föds – allt detta bestäms av själens inre bestämda egenskaper och nödvändigheten av att förverkliga det som själen måste göra i denna värld.

Därför föds missfoster, människor med skadat psyke, med andra ärftliga problem – allt bestäms av själens egenskaper, själens utgångsparametrar. Och vi inte omfattar hela själavandringens bild, förstår vi inte och rättfärdigar självklart inte en sådan styrning uppifrån.

För att rättfärdiga Skaparens handlingar måste människan lära känna hela bilden av världsalltet. Annars kommer hon mer eller mindre att hitta brister i Skaparens styrning. Därför öppnar sig världsalltet bara framför en kabbalist, som kan kallas ”rättfärdig” – som rättfärdigar Skaparens handlingar.

Och för att rätt använda sina uråldriga utgångsegenskapsparametrar, ”matza”, måste människan förstå åtminstone det område där hon måste agera. Bara om en människa kommer in i den högre världen får hon möjligheten att göra andliga handlingar: bara till den grad hon får skärmen får hon Skaparens egenskaper och börjar ”ersätta” Skaparen i styrningen av världsalltet. Detta är målet, anledningen till att vi studerar vetenskapen ”chochmat haKabbalah”.

Alltså är vår utvecklings första faktor ”matza”, kärnan. Den andra faktorn är en funktionell utveckling av denna ”matza”, människans kärna. Vårt frö måste utveckla sig på ett speciellt sätt, det måste genomgå olika utvecklingsfaser. Varje frö, varje objekt som utvecklar sig, kommer att gå igenom specifika utvecklingsfaser utmärkande för sig.

Om det är säd från en annan växt, inte vetesäd, till exempel majs, kommer den att utveckla sig enligt andra lagar, under en annan tidslängd, i en annan kvalitet och kvantitet. Förutom kärnan från en rutten säd förvaras och förs alltså också lagar för sädens utveckling vidare.

Det vill säga att andra faktorer bestämmer vilka vägar uppkomsten av en ny säd tar, om det blir en eller många, men med en typ och form enligt exakta, givna och förutbestämda  lagar för utvecklingen av kärnan, den första faktorn.

Precis som kärnan är också utvecklingslagarna exakt bestämda i förväg, och går tillsammans med kärnan över från den tidigare formen till nästa. Men Baal HaSulam säger att det finns flera krafter som påverkar vår utveckling och kärnans slutresultat.

En av de egenskaper som påverkar kärnans utveckling består i att det under övergången från ett liv till ett annat finns ett avbrott mellan liven, då det materiella skalet försvinner. På grund av det kan en skarp, irreversibel förändring av en ny gestalts egenskaper ske i ett nytt liv. Det är möjligt eftersom det finns ett fullständigt avbrott i det materiella skalet (kärnans beklädnad), mellan det dåvarande och det nya livet.

Baal HaSulam säger att det bara finns fyra faktorer som helt och hållet bestämmer skapelsens tillstånd på alla etapper under dess utveckling.

På alla naturens nivåer, i vår värld och i den andliga världen, bestämmer de över skapelsen, alltså även över oss. Vi är en produkt av dessa fyra faktorer. Vi studerar detta för att förstå i vilken utsträckning vi kan påverka en eller flera faktorer, och hur vi kan göra det på bästa möjliga sätt.

Den tredje faktorn förändras, som vi redan har sagt, under påverkan av yttre omständigheter. Det vill säga att det är möjligt att ha sådana yttre omständigheter som förändrar säden på bästa eller sämsta sätt. Utvecklingen är ofrånkomlig. Men arten kan vara olika i sina variationer, den kan starkt skilja sig inom en och samma art, på grund av villkoren som den tredje faktorn utgör.

Låt oss plantera olika jordlotter med en sorts vete, men påverka dem på olika sätt: skymma solen för en lott, en annan lott skall man inte vattna, en tredje skall vi plantera med ogräs och så vidare. Vi kommer att se hur starkt yttre faktorer – sol, vatten, kyla, ohyra, ogräs – påverkar utvecklingen av vår säd.

Trots att det inre utvecklingsprogrammet är givet är det beroende av det yttre utvecklingsprogrammet. Härifrån kan vi dra slutsatsen att om en människa för sig själv hittar en optimal omgivning, rätt samhälle, kan hon maximalt realisera sina givna egenskaper – kärnan och utvecklingslagarna, det vill säga den första och den andra faktorn.

En människa kan ha mycket ”ogynnsamma” faktorer för en bra utveckling, det som vi kallar ärftlighet: fysisk svaghet, mental svaghet, psykisk svaghet, andlig svaghet. Men om människan, likt ett frö för sin utveckling, hittar en korrekt lott öppnar hon sig då för de goda yttre faktorer som kan ge ett otroligt resultat, som om det vore utan ett samband med de från början givna faktorerna.

Enligt de från början givna faktorerna var hon kanske en person som inte har någonting bra, men som ett resultat av omgivningens påverkan uppnår en otrolig utveckling, så att man blir förvånad över vad som kan ha hänt med en så lycklig människa. Och allt detta eftersom hon hamnat i rätt omgivning.

I fröexemplet ser vi det klart. Vårt problem är alltså som fröets – vi ser vilket slutresultat vi vill ha och agerar i överensstämmelse med det, och vi känner i förväg till detta frös utvecklingslagar.

Vi skapar hela vetenskaper om hur man får de bästa sorterna och typerna i växt- och djurvärlden eftersom vi känner nödvändigheten och klart föreställer oss ett resultat som vi strävar efter.

Det vill säga vi vet slutmålet – det mest önskvärda resultatet som detta frö skall uppnå, och vi bygger en hela kedja för fröets utveckling: vi planerar en kort intensiv utvecklingsprocess, som skall ge oss maximalt med proteiner, fett och kolhydrater i varje frö, för att fröet skall ha en bestämd storlek och så vidare. Just eftersom vi vet hur fröet utvecklas och hur det kommer att utveckla sig under olika villkor, kan vi välja de mest gynnsamma yttre villkoren för fröet: om jag ger en högre temperatur kommer det att bränna fröet, om jag vattnar för mycket kommer fröet att ruttna. Det vill säga att jag exakt måste veta alla optimala parametrar för varje sort. Om jag känner till de optimala parametrarna för vad jag vill uppnå, uppnår jag det eftersökta resultatet.

Det betyder att vi saknar förståelse av våra givna egenskaper. Vi kan påverka dem med hjälp av att vi skapar olika yttre villkor. Problemet är att vi måste känna till vår utgångsnatur, vår inre naturs utvecklingslagar, man skall också känna till slutmålet för människan – ett önskvärt resultat.

Denna uppgiftslösning med sikte på att uppnå ett maximalt och optimalt resultat betyder att man uppnår fullkomlighet. Vi är från början viljan att ta emot njutningar. Njutning är för oss förnimmelse av Skaparens Ljus, det vill säga förnimmelsen av fullkomlighet. En förnimmelse av Skaparen upplevs av oss som njutning. På vilket sätt kan jag utveckla mig för att uppnå ett sådant tillstånd, en sådan förnimmelse av Skaparen? Jag måste vara fullständigt förenad med Skaparen, i kontakt med Honom. Då kommer jag att förnimma det tillstånd av fullkomlighet Han befinner Sig i.

Vad innebär det att helt och hållet vara på Skaparens plats – där döden inte finns, där ingen liten frånvaro av fullkomlighet finns? Hur kan jag uppnå ett sådant tillstånd?

Kabbala förklarar att när man närmar sig Skaparen i andligheten betyder det att man blir lik Hans egenskaper. Jag kan inte närma mig Skaparen om jag minskar avståndet i vår värld. Jag måste övervinna ett andligt avstånd. Skaparen gömmer Sig inte från mig. Eftersom jag till den grad jag inte är lik Hans egenskaper är jag avlägsen från Honom, förnimmer Honom inte.

Nu förklarar kabbalisterna att jag befinner mig i till Skaparen fullständigt motsatta egenskaper, och därför inte förnimmer Honom. Att börja förnimma Honom betyder att man inträder i den högre, andliga världen. Inträde i den andliga världen betyder att jag kommer in i den med mina förnimmelser. När man börjar förnimma betyder det att man har skaffat sig egenskaper lika det som man förnimmer, för att dessa egenskaper finns i mig.

Sedan kan jag successivt förändra mig och komma fram till tillståndet där jag förenas med Honom fullständigt, jag befinner mig på Hans plats – jag måste ta till mig Hans egenskaper fullständigt. Då kommer jag att uppnå fulländad, evig kunskap och njutning. Kan jag medvetet leda mig till ett sådant tillstånd?

Jag måste omkring mig skapa en miljö som påverkar mig på så sätt att jag tar till mig Skaparens egenskaper. I så fall kommer jag att hela tiden närma mig Honom. Var kan jag hitta en sådan miljö?  Hur vet jag var någonstans det finns sådana villkor?

Om jag letar runt hela Jorden, kommer jag då att hitta en sådan plats? Människorna har under flera tusen år letat runt hela Jorden utan att hitta, de har skrivit många böcker, kommit på många filosofier, men lyckliga har de inte blivit. Och kanske finns det ingen sådan miljö, inget sådant samhälle.  Vad kan man göra för att påverka sig själv, och för att den påverkan ska dra mig framåt till fullkomligheten? Skaparen skapade inte något land, någon ö, dit varje människa som vill uppnå fullkomlighet kunde komma, för att förena sig med den särskilda miljön som hela tiden visar henne vad Skaparens egenskaper innebär, hur hon måste förändras, en miljö som skulle hjälpa henne att förändras inuti.

Skaparen skapade ingen faktor som påverkar människan inuti. Det finns ingen plats på Jorden med färdiga villkor, Skaparen skapade istället någonting annat – Han gav Toran.

Om en människa nu vill börja ändra sin tredje parameter under påverkan av yttre faktorer, då kan hon göra det.  Eftersom hon har en bok. Om hon börjar studera boken med avsikten att denna bok ska förändra henne, då börjar denna bok korrigera henne. Hur? Människan blir belyst utifrån av det omgivande Ljuset. Detta omgivande Ljus är den miljö som människan själv skapar omkring sig för att den ska påverka människans tredje parameter och till slut hennes utveckling, så att fröet inte ruttnar utan utvecklar sig på ett underbart sätt och uppnår sin mognad och bästa möjliga tillstånd.

Kabbalan säger att det finns många böcker med hjälp av vilka man kan skapa en sådan miljö omkring sig, det vill säga dra till sig omgivande Ljus som korrigerar, utveckla sig på rätt sätt. Man skall öka det omgivande Ljuset för att det påverkar människan.

Det står (i Introduktion till TES, s.155) att man kan framkalla bestrålningen av det omgivande Ljuset genom studier av äkta kabbalistiska böcker, därför att bara de har Ljus med större intensitet än de andra Toraböckerna.

Förutom det säger kabbalisterna att det viktiga inte är att bara studera böcker, utan att man vill korrigera sig och att man därför läser dem. Det vill säga att det inre kravet till kabbalatexterna är att man från dem ska få krafter – det är viktigt, med det skapar människan omkring sig den mest önskvärda miljön, ”omgivande Ljus”.

Detta yttre Ljus lyser för dig till den grad som du begär det. Men om du inte begär detta Ljus, det vill säga om du inte har någon önskan att korrigera dig, att få andliga egenskaper, då lyser inte detta Ljus för dig. Du kan läsa olika kabbalaböcker eller Toraböcker, heliga böcker, som är skrivna av kabbalister som befunnit sig i tillstånd av den högre världen, i förnimmelser av Skaparen, och som väcker Ljuset som hon måste få in i sig, i sin själ – viljan att ta emot. Och så länge väntar detta Ljus som omger själen på möjligheten att komma in. Därför kallas detta Ljus omgivande.

Men man kan väcka detta omgivande Ljus för sig, och till den graden kommer man att leta efter en miljö, ett samhälle, som ökar Ljusets attraktion. Du behöver därför ett stort begär efter andligheten. Ett stort begär kan man få från en grupp. Människan är skapad så att hon tar till sig det omgivande samhällets uppfattningar. Du deltar i gruppen, börjar känna hur andra påverkar dig och hur du påverkar dem, de ger dig vikten av att delta i den gemensamma saken och du får större begär efter andligheten.

Om ditt begär inte är så stort, men konstant, ger dig gruppen möjligheten att inte avlägsna sig från detta begär utan att hela tiden vara inom det och även öka det, det vill säga att kräva mer hjälp från Skaparen. Med hjälp av rätt riktning som gruppens ledare visar, som ger dig rätt begär – kommer det på så sätt ner högre Ljus till människan utifrån. Och du skaffar dig själv en yttre miljö som kan utveckla dig optimalt, som rätt odlad säd.

Du liksom omplacerar dig själv från en dålig jordlott till en bra jordlott, där det finns sol, vatten, luft, men inget ogräs. Om en människa omplacerar sig själv på så sätt, då – som det står i ”Introduktion till Talmud av de tio sfirot” uppnår hon målet under tre till fem år – börjar hon komma i överensstämmelse med Skaparen, går över machsom och inträder i det första steget av likhet med Skaparen. Och sedan till nästa steg och så vidare, det finns totalt 620 sådana steg: 613 ”mitzvot” och 7 ”de-rabanan” – 620 steg där människan inom sig korrigerar 620 begär, på varje steg är ett speciellt begär. Våra begär korrigeras bara under yttre påverkan. Därför är vår uppgift att bestämma oss för vilken vår vistelsemiljö skall vara.

Förutom det finns det en fjärde faktor. Den fjärde faktorn är yttre villkor för den faktor som påverkar oss. Det kan ju också ändras. De kan vara mycket dramatiska. Till exempel det kan bli torka, kyla och all säd kan dö.

Jag kan inte diskutera en sådan påverkan av denna faktor, därför att detta tillstånd hittills befunnit sig utanför vår makt. Vi kan inte styra den målmedvetet, i alla fall inte nu i vårt givna tillstånd. Men vi måste ge ett exempel på sådana omständigheter ändå (därför att det är naturlig faktor i min själs utveckling).

Talmud ger ett exempel (denna berättelse är 2 000 år gammal): det var en gång en vis man som levde i en liten stad. I denna stad levde många visa män. Deras närvaro skapade en speciell miljö i staden: man kände på sig att det fanns många visa män i staden. En rik man kom från en annan by till denna stad, han kom till en fattig vis man och sade: ”Hör nu, jag kommer att bygga en jeshiva för dig, du kommer att ha många elever och jag kommer att betala allting för dig, jag kommer att ordna allt för dig, du kommer att vara en stor lärare och jag, och alla andra som vill studera, kommer att studera hos dig, jag kommer att ge dig möjligheter.” Den vise mannen sade nej. Och han förklarade: ”Saken är den” – sade han – ”att om jag flyttar till en annan plats, tar jag mig ifrån påverkan av min miljö, den miljö jag har utvecklat mig i, tack vare den har jag blivit en vis man, och jag kommer att hamna under påverkan av miljön i din stad.  Du är ett exempel på din miljö. På så sätt, även om jag är en stor vis man, och jag i princip inte behöver lära mig från någon, det vill säga att jag har uppnått all vishet, påverkar miljön alltid en människa och därför, om jag som är så fullkomlig och vetande kommer att vistas bland sådana som du, kommer jag till slut att förlora min nivå, min strävan, mina kvalitéer, och förvandlas till en man som du.”

Det är ett klart exempel, det finns inga antydningar i det, det är verkligen på det sättet: en människa kan degradera utan att känna det eller veta om det, under samhällets påverkan, utan att resa sig degraderar hon med hög hastighet och rättfärdigar sig själv och sin omgivning. Det är i en materiell miljö. Och i den andliga miljön påverkas människans tillstånd med en otrolig hastighet av olika böcker och gruppen, den lämnar omedelbart spår i människan.

Därför måste den människa som vill förnimma lite vad kabbala och den högre världen är, förstå Skaparen lite grand, dra in sig fullständigt från sin miljö, hon måste dra in allt som kan påverka henne negativt: ovidkommande böcker som talar om andra metoder för människans utveckling, alla möjliga filosofier, cirklar som sysslar med mystik och så vidare.

Kort sagt måste en seriös människa tänka på vad som påverkar henne vid den givna stunden. Om det bara är kollegor som hon umgås med på jobbet kan de inte fördärva hennes liv.

I brevet på sidan 63 i boken ”Pri chacham”, varnar rav Ashlag att vägen till Skaparens palats, till Skaparens mål, är en mycket smal stig: människan måste hela tiden kontrollera sig själv, om alla hennes tankar är i rätt riktning, hon måste korrigera dem i varje ögonblick, det vill säga med varje ny tanke. Men om hon befinner sig under påverkan av fel miljö då är hennes korrigering självklart felaktig. Olika störningar, som andra människors påverkan, att hinder kastas ned, att man bromsas, så att kursen ändras för fort, så att en vinkel förs in som ändrar ens andliga azimut.

Om en människa studerar kabbala och samtidigt studerar andra utvecklingsmetoder tappar hon fullständigt orienteringen eftersom hon inte bara hamnar under påverkan av mystik, utan även under en oförutsägbar kombination av kabbala och mystik som leder henne till någonting obestämt.

Det är omöjligt att leva samtidigt i flera miljöer, det påverkar människan på ett oförutsägbart och negativt sätt. Man kan se på en komedi, lyssna på nyheter, läsa roliga historier – det avleder, drar tillbaka spänningen … Men man skall inte ta till sig idéer som kan disorientera en.

Som ni ser bestämmer valet av miljön människans framtid oberoende av den andliga nivå i vilken hon befinner sig. Det vill säga att den störste vise mannen, den största människan – vet hur hon skall bete sig, hur hon skall rädda sig, hon kommer aldrig att komma in i en miljö som påverkar henne negativt, hon kommer aldrig att vara en medlem av en sådan miljö eftersom hon inte kan föreställa sig vilken påverkan hon får.

Därför måste den som börjar studera hos oss klart inse att ett bra resultat bara kan uppnås om man kopplas in i vår grupp. Det vill säga att om man kommer till lektionerna men inte deltar i gruppens liv är man under en mycket dålig påverkan.

Detsamma gäller alla som studerar över Internet. Även om de befinner sig lång borta från oss, ser man på de ansträngningar som de lägger ner att det bara är frånvaron av kontakt med gruppen som inte tillåter dem att uppnå det önskade andliga resultatet – tillträde till den andliga världen.

Från vår sida har vi en full kabbalasajt, utgivning av böcker, undervisning, artiklar i tidningar – allt detta gör vi för att i vår värld skapa en ny miljö som ska påverka hela världen med andliga idéer.

Allt vi gör, gör vi för att till slut skapa ett stort samhälle av små grupper och enstaka människor som alla tillsammans successivt kan förändra vår världs miljö.

Därför måste den människa som vill gå framåt bry sig om sin grupp, därför att bara genom den kan hon påverka sig själv, sin framgång. Så mycket som människan ger till gruppen, så mycket kan hon få från den, så mycket kan gruppen påverka henne. Och det beror inte på gruppens storlek eller gruppens kvalitet. Gruppens storlek och kvalitet är ett objektivt begrepp, och hur mycket varje människa kan få beror på varje människas subjektiva relationer till gruppen. Vid andliga fall är samhällets påverkan viktig, vår grupps påverkan på var och en av oss.

Den är skapt för att snabbare dra ut människan om hon faller, och dra ut henne igen om hon faller igen, och så vidare, och på så sätt minskar man absorbtionstiden för varje andligt tillstånd, speciellt under negativa perioder.

Samhället hjälper en snabbt att genomleva alla tillstånd, därför att det har en stor påverkan, en stor intensitet av påverkan på varje människas tillstånd. Det är som i en god miljö, när man har tillräckligt med sol, vatten, rätt valt gödsel – då växer allting snabbt.

Därför skall vi inte bry oss om någonting annat än den omgivande miljön. Av dessa fyra faktorer som påverkar människan finns det enligt rav Yehuda Ashlag bara en som människan kan påverka för att förändra sig själv, för att uppnå Skaparens mål.

Det vill säga att vi inte behöver tänka på de andra faktorerna: det är förbjudet att tänka att jag från början är skapad oduglig för att uppnå skapelsens mål, att jag befinner mig i en olämplig miljö, att det sker olämpliga yttre förändringar i organisationen.

Jag har frihet bara i en sak – att skapa en miljö för mig själv.

Ni säger att det finns många vägar till Skaparen och att de inte skall störa varandra. Självklart finns sådana utryck i Toran (”Jesh harbe drachim le Makot”) men det säger att varje själ har sina individuella tillstånd, sin stig till Skaparen. Men faktorn av förening med Skaparen – samhällets påverkan – är en.

Korta anteckningar från nattlektioner första kvartalet 2001

 

Hur man studerar på rätt sätt

19.01.01 Alla heliga böcker är skrivna av kabbalister, det vill säga att de är skrivna från högre steg av begripande av den högre världen. Men det finns böcker som innehåller en större kraft, som de kan framföra till en människa som vill gå framåt. Baal HaSulam skriver i Introduktion till studiet av de tio sefirot (s. 155): …”trots att människor inte förstår vad de läser, drar själva begäret att förstå till sig omgivande Ljus”.

Under studierna framkallar människan, med måttet av begäret att förstå, ovanifrån Ljuset som korrigerar henne. Därför behöver vi bara sörja om utvecklingen av ett stort begär. Människan kan förstärka begäret genom studier av artiklar och brev som finns runt TES.

Det finns en avsikt och det finns en handling. Avsikten under studierna är just det som jag vill få från studierna, det som jag vill uppnå, för att förstå hur man går framåt, vilka tillstånd jag måste gå igenom. Det står skrivet om det i artiklar och brev. Och efter att rätt avsikt väckts inom mig, behöver jag ett Ljus som kommer till mig och hjälper min avsikt att ha rätt riktning. Detta Ljus är en kraft som drar ut mig från denna värld i överensstämmelse med min rätta avsikt.

Och detta betyder att jag måste gå över till TES efter artiklarna och breven. Hela vårt studium från vår korrigerings början till dess slut måste bestå av 2 delar:

Kavana (avsikt) – studier av våra lärares brev och artiklar;

Maase (handling) – studier av Introduktion till vetenskapen kabbala och sedan TES.

Det ena existerar inte utan det andra, avsikt utan handling finns inte. Om man bara studerar artiklar och brev ger det inget resultat: bara ande ger ingen kraft att gå framåt. Om man bara läser TES, kommer den som studerar inte att veta varför hon studerar det. Man kommer att ta den till sig som vanlig vetenskaplig information, som kommer att ge en inte den kabbalistiska visdomen utan enkel icke levande information om felaktiga föreställningar av inbillade objekt.

Man kommer inte att kunna förnimma, utan fyller upp sitt minne med allt möjligt som man får från TES. Vi går framåt bara under villkor att vi har 2 beståndsdelar: Det ska vara en riktning – vart man går – och en kraft med hjälp av vilken man går framåt. Därför måste studierna obligatoriskt inkludera 2 delar och därför måste man dela upp varje lektion i 2 delar:

Hitorerut (uppvaknande), kavana en del som svarar för uppvaknandet av avsikten (artiklar och brev av kabbalister).

Limud im kavana (studier med avsikt) – en del bestående av studier av Introduktion i vetenskapen kabbala och TES med avsikten som man har fått från de förberedande studierna: människan måste veta att uppväckandet av begäret efter andligheten ska vara hennes ständiga omsorg.

Jag består av mig själv och …

09.01.01 Alla själar är delar av en gemensam själ som kallas Adam HaRishon, eller enkelt Adam. Varje själ har uppkommit till följd av en uppdelning av den gemensamma själen i 600 000 delar och nästföljande uppdelningar. Varje själ består av andra själar, men förnimmer i sitt ursprungliga tillstånd, innan den börjar korrigeras, inte det.

Till exempel består jag av ”mig själv”, den delen är störst inom mig, men det finns också 600 000 små delar av andra själar. Så i varje själ finns själva människan och alla andra själar.  Därför måste den egna korrigeringen, tikkun, ske som börjar från ett bestämt steg och inkluderar korrigeringen av alla andra själar som ingår i den. Det vill säga att kabbalisten måste inkludera alla själar som för tillfället inte korrigerar sig själva inom sig och göra korrigeringen på dem inom sig själv, en gemensam korrigering: av sig själv och av dem.

När människans egen del är korrigerad med alla andra delar av de andra själarna som är inbegripna i henne, då för hon in sin korrigerade del i alla andra delar. Det vill säga att om jag har korrigerat mig betyder det att jag har korrigerat min del som är inkluderad i alla andra delar. Då finns i varje själ 1/600 000 korrigerad del från mig. Och det hjälper varje själ att komma till korrigeringen.

Till exempel, hela världen har korrigerat sig förutom du. Det vill säga att alla delar inom dig är korrigerade förutom du själv. Och du känner deras påverkan på dig från alla håll runt dig själv, från alla själar som ingår i dig, du förnimmer det som ett tryck: ”Titta man måste korrigera sig! Man kan korrigera sig! Du har tillräckligt med kraft för att göra korrigeringen…”

 

Evolution av kabbalaundervisningens metodik

12.01.01. Fråga: Vad är skillnaden mellan metoden som kabbalister som levde många år före vår tid använde och metoden som vi använder nu?

Det finns bara en metod – kabbala – för man får uppenbarelsen av Skaparen. Men före vår tid öppnades denna metod för enstaka kabbalister ovanifrån ner. Dessa själar skickades till vår värld för två till tre tusen år sedan själar. Enligt deras själars utvecklingsnivå uppnådde de ett begär efter andligheten.

Till exempel befann sig alla andra själar runt dem i tillstånd där de bara hade begär efter makt, efter ära. Och hos kabbalisterna fanns redan ett utvecklat begär – en strävan att lära känna andligheten. Och därför fick dessa själar hjälp ovanifrån. Och så har det varit i varje generation. Kabbalister skrev böcker och när en sådan speciell själ nedsteg till vår värld fick den en för den speciell förberedande omgivning – böcker, lärare – tack vare dem kunde själen öppna sig.

Detta hände från den ena generationen till den andra, för enstaka utvalda själar. Och det är det som vi kallar ”excitering ovanifrån” – för speciella själar. Varför nedsteg dessa speciella själar i vår värld? – För att med hjälp av dem bearbeta och öppna en kabbalistisk metod för vanliga själar. För att dessa speciella själar skrev böcker och överlämnade vetenskapen om kabbala från en generation till en annan. Och när, till slut, alla människor uppnår ett sådant tillstånd där de får begäret efter andligheten, då är undervisningsmetodiken redan klar och möjligheten att studera kabbala med rätt böcker finns. Som vanligt skriver kabbalisterna böcker för sin generation. Därför är Zohar en helig bok som har en kraft, men om man bara studerar Zohar kan man inte träda in i andligheten. Detsamma gäller Aris böcker.

De mest passande böckerna för vår tid är Baal HaSulams böcker. Han var den tredje reinkarnationen av den själ som först inkarnerades i rav Shimon, författaren av boken Zohar – efteråt i Ari och sedan i Baal HaSulam. Och därför skrev han perush (kommentarer, förklaringar) till Zohar och Aris böcker för att de skulle passa vår generation, så att de passar våra själar.

Vi studerar Aris skrifter och Zohar, men med förklaringar, för utan dem kan vi inte förbinda oss med materialet. Alla dåvarande kabbalister var skickade till vår värld ovanifrån, varje kabbalist hade ett mål, en bestämd uppgift. Och denna kedja av kabbalister slutar med Baal HaSulams son – rav Baruch Ashlag.

Därför kallas gruppen ”Bnei Baruch”, ” Baruchs söner” – han var ju den siste kabbalisten som för oss öppnade kabbala ”ovanifrån ner”. Efter honom stiger inga själar ner till vår värld som fått kabbala ovanifrån för vår utbildning. Och nu står vi framför Skaparen i början av en ny, sista etapp av korrigering av världen – och det är möjligt bara genom uppstigningen av själar nerifrån upp.

 

Går jag framåt?

15.01.01 Förnimmelsen av tillhörighet till andlig upphöjning är en subjektiv förnimmelse, den kan vara falsk. Eftersom kabbala sysslar med de viktigaste ting, när människan stöter ihop med den kan hon inte lämna den eller erkänna att hon lämnat kabbala, därför att hon med det erkänner att hon är ”ett djur” som är begränsat, med bara denna nedriga världs ramar. Därför, även om en människa lämnar kabbalastudierna tror hon att hon inte gjort det, utan att hon ändå tillhör den högre rörelsen.

Jag får telefonsamtal från människor som jag inte har sett på 3-4 år och de känner sig som att de lämnat kabbala bara för en minut, gått ut från en lektion för att röka en cigarett och komma tillbaka. Så känner de… Det vill säga att de känner att de är med mig i processen.

Vi menar inte hela skapelsens naturliga utveckling som rörelsen till målet, till den högre välden. För oss är sådan ”framgång” lika med vila. Vi bedömer framgång enligt mängden av tillståndförändringar. Om en människa befinner sig i ett tillstånd en lång tid, det spelar ingen roll om det är ett bra eller dåligt tillstånd, då är det ett dåligt tecken. Hon måste öka sina ansträngningar, göra allt hon kan för att se förändringar.

Men man kan få ett sådant tillstånd att man inte kan komma bort från det vad man än gör. Det vill säga, resultaten (förändringarna) motsvarar inte alltid ansträngningarna, trots att de är det enda kriterium som visar om det finns framgång eller inte. När Skaparen öppnar människans ögon, när hon börjar förnimma Skaparen, kommer i kontakt med Honom, när det finns ett svar – då kan man tala om förändring av tillstånden. Men utan det kan jag inte kontrollera var jag befinner mig och vad jag uppnått, som det sägs: ”Igoti ve marati – tamin” (”Den människa som säger: ’Jag ansträngde mig och fann’ – ska man tro.”)

Om du inte funnit – då ska du veta att du inte ansträngt dig. Hur vet människan om hon anstränger sig överhuvudtaget, hon förnimmer ju allt mer ”dåliga” tillstånd under sin utveckling, under sina studier… Och först i slutändan hittar hon Skaparen. (Titta i Introduktion till studiet av de tio sefirot”, s.40)

 

Det bästa och säkraste tillståndet

En människa ska alltid befinna sig i tillstånd där hon känner att hon tappat någonting. Även om hon befinner sig i ett bra tillstånd måste hon tänka att hon missat någonting. Då pushar detta människan till nya uppgångar utan fall. Och i ett bra tillstånd ska man hitta brister som man kan utnyttja för att komma närmare Skaparen.

Om en människa gör så, då faller hon inte och detta goda tillstånd blir ett trappsteg för vägen uppåt. I en grupp ska det inte finnas uppgångar och fall. I en grupp anstränger sig människorna hela tiden för att gå framåt och med det ger de gruppen en jämn framgång utan fall och uppgångar. Och det är det bästa och säkraste tillståndet från vilket man kan hämta krafter och från vilket kan man stödja sig.

Som i Baal HaSulams exempel: när man dansar i en ring och en människa sätter sig, då hoppar en annan upp och tillsammans har de en organiserad dans och allmän glädje. Därför håller vännerna människan i gruppen även om hon befinner sig i ett dåligt tillstånd, därför att de befinner sig i uppgång under samma tid, gruppens gemensamma kraft tillåter inte människan att sänka sig djupare i negativa tillstånd utan de ger henne den nödvändiga kraften för att komma ur det dåliga tillståndet.

 

Psalmer är sånger till Skaparen  

16.01.01 Kung David motsvarar en gemensam malchut (malchut kladid). Därför är han melech, kungen (från ordet malchut – kungadöme). Och därför erövrar han och underordnar alla grannstater, med det förebådar han det slutliga underordnandet av de egoistiska egenskaperna av altruistiska egenskaper. Han krigade hela sitt liv.

Kung Shlomo (Salomon), Davids son, levde hela sitt liv i fred, i lugn (Shlomo är från ordet ”Shalom” – fred). Men David hade inte ett enda lugnt ögonblick i sitt liv, antingen han gömde sig eller krigade…

Det som David skrev i sina Psalmer (Telim) – det är hans inre arbete, hans nivåer, som han själv uppnått. Han beskrev i sina Psalmer alla de andliga tillstånd som han gått igenom. Vi ser att den största delen av Psalmerna är sorgsna, det är som ett rop till Skaparen på hjälp. Men en del av dem är tacksägelsesånger till Skaparen. David gick igenom alla tillstånd från malchut till keter, därför innehåller hans Psalmer alla tillstånd som en människa kan gå igenom under sitt liv. Därför läser vi och hela mänskligheten, även folk från andra trosbekännelser, Psalmerna, därför att Psalmerna är sånger till Skaparen.

Hur ska man läsa Telim? – I små portioner. En mening eller två på en sida som man öppnar på måfå – och man ska tänka igenom tillståndet som beskrivs i dessa meningar. Självklart är alla tillstånd som beskrivs av David andliga, och inte materiella, men människor tror att Psalmerna beskriver materiella, yttre omständigheter.

Om en människa är död inuti, andligt död, det vill säga inte går igenom inre förändringar, utan alla förändringar som händer med henne är ytliga, materiella, då ser hon svar i Psalmerna som är ”ytliga”. Men i princip är alla tillstånd som beskrivs i Telim andliga, inre tillstånd.

Baal HaSulam var sjuk en gång och en läkare var kallad till honom. Läkaren undersökte honom och gav rådet att vila och avstå från intellektuellt arbete med studier. Han sade att istället för tunga böcker kan Baal HaSulam läsa ”någonting lätt”, till exempel, Telim. När läkaren lämnade den sjuke sade Baal HaSulam: ”Han tror att läsa Telim är ett lätt arbete!”

 

Vad kan en ängel?

16.01.01. En själ består av kelim de kabbala (viljan att ta emot), änglar är kelim de hashpaa (begäret att ge). Om änglar bara har kelim de hashpaa, kan de göra något arbete? Kelim de hashpaa betyder att kärlen inte vill ta emot någonting – chafetz chesed. Vad kan en ängel göra med det? Skillnaden mellan kelim de kabbala och kelim de hashpaa ligger inte i kraften hos den handlingen som en människa eller en ängel kan utföra. En ängel kan arbeta med alla krafter som finns i världsalltet, med alla utan undantag. Men han släpper dem inte igenom sig själv, han njuter inte av dem. Men människan, vad hon gör, är att inte arbeta med kelim de hashpaa, utan hon använder sina ursprungliga kelim de kabbala fast i en form av givande.

En människa har inga andra kelim, förutom kelim de kabbala. Även om hon har begäret att ge (lehashpia), ger hon det som finns i hennes kelim de kabbala, hennes förnimmelser. En ängel har en total frånvaro av varje sorts inre förnimmelse av njutning. Det är en yttre kraft i relation till kelim de kabbala, som hör till den verkliga, allt förnimmande skapelsen.

Trots det kan en ängel använda de största naturkrafterna. Man ska inte tro att en ängel bara har små obetydliga krafter om den bara använder kelim de hashpaa. Nej, en ängel kan arbeta med mycket stora krafter.

Eftersom änglarnas begär är begär med en liten aviut, hör de inte till den centrala punkten, de behöver inte korrigera sig utan de ansluter sig till människan och hjälper henne att korrigera sig. En människa är ett kli de AHa”P , lev ha even , ratzon lekabel, egoism, och alla andra krafter förutom människan tillhör olika typer av givandets krafter, galgata ve einaim.

När en människa ansluter till sig yttre krafter – djurs, fåglars, fiskars, växters, stenars begär, det vill säga de icke levande, vegetativa och djuriska nivåerna – ökar hon med det sitt klis möjligheter och kan använda mer kelim de kabbala som ansluter sig till kelim de hashpaa. Och på så sätt kan en människa gå framåt.

Änglar finns för att hjälpa människan. Människan måste korrigera sin AHa”P, lev ha even, förutom människan finns det ingenting som ska korrigeras. Utan människan finns inte Godhet och Ondska. Om man inte har fri vilja och alla handlar enligt naturlagar som Skaparen upprättat, då finns inte bra och dåligt. Godhet och Ondska existerar bara i relation till människan eller i relationen mellan människan och den Högre makten.

 

Vad betyder sönderslagningen av kelim?

17.01.01. AHa”P de Zeir Anpin – kodesh (helig). Han gick inte sönder. Har ni hört någon gång att man behöver korrigera kelim de Zeir Anpin?... Men ZO”N de nekudim gick ju sönder under sönderslagningen av kelim Zeir Anpin och Nukva!... Vad var det som gick sönder egentligen?

Vi säger att masach gick sönder, masach var mellan dem. Varken Zeir Anpin eller Nukva gick sönder utan masach som var mellan dem gick sönder. Kontakten mellan den som ger och den som tar emot gick sönder. Mellan Zeir Anpin (Skaparen) och malchut (summan av alla själar). Förbindelsen mellan dem förstördes – en så kallad ”kotel” (en vägg), som skiljer en från en annan, men den förbinder dem också.

Vad förstår vi med uttrycket ”kelim gick sönder”? Det är avsikter (kavanot, skärmar) som gick sönder, kontakten gick sönder. Själva kliet (begäret) kan inte gå sönder! Skärmen arbetar i riktning mot den Högre, Givaren, Skaparen. Och den gick sönder. Till exempel ”al menat lehashpia” (”för givarens skull”) förvandlades till sin motsats ”al menat lekabel” (”begäret att ta emot för sin egen skull”). Just detta är sönderslagningen – shvirat ha kelim.

 

Tre linjer

22.01.01. Rabash, Bamidbar: det finns en klipa (mörka krafter – okorrigerade begär) av den högra linjen och det finns en klipa av den vänstra linjen. Klipa från höger är när du känner att du har allt, du har fått allt du ville. Klipa från vänster är när du känner att du inte uppnått någonting och aldrig kommer att uppnå någonting. Vad betyder mellanlinjen – det är ett tillstånd när jag använder den högra linjens krafter för att med hjälp av tro över förnuftet övervinna den vänstra linjens krafter, det betyder att man kopplar (hitkalelut) båda linjerna, det vill säga att ta emot med avsikten att ge (lehashpia).

Till exempel, en människa arbetar med den vänstra linjen en halvtimma per dag. Om hon ansträngt sig tillräckligt under denna halva timma kan hon arbeta med sin AHa”P. Låta alla tankar inom sig som är ”emot Skaparen” flyta fritt, och förstå att även om jag ber Skaparen om hjälp i mitt andliga arbete, men istället för framgång förnimmer att Skaparen ”kastar” mig långt bort från Sig, måste jag förstå att Han drar mig till Sig Själv, trots att jag förnimmer avstånd. Och om jag förstår det kan jag gå framåt.

 

 

 

Hjälp Skaparen

26.01.01. En människa måste ge möjligheten till Skaparen att påverka henne… Vi deltar i Skaparens arbete (avodat haShem). Inte utan orsak kallas det Skaparens arbete och inte människans. Människan som är i stånd att delta i detta arbete, deltar genom att hon ger möjlighet till Skaparen att påverka henne. Och med hjälp av det går hon framåt. Även den människa som inte kan läsa utan bara lyssnar, även den som inte kan lyssna utan bara är närvarande deltar i Skaparens arbete. Det är för det första. För det andra: måste en människa ge samtycke att inte ta emot njutningar, därför att när hon tar emot njutningar kan hon inte undvika att tänka på dem och inte arbeta för njutningens skull. I de andliga världarna finns stora njutningar som är dolda från oss tills vi kan avstå från dem.

Vi har inget val därför att vi är gjorda av ratzon lekabel (begäret att njuta). Först måste vi avstå från uppfyllelse av begäret att njuta. På så sätt har vi möjligheten att gå framåt inte för njutningens skull utan för sanningens skull. Det är inte lätt, men möjligt… Från början strider denna väg mot vårt förnuft och våra känslor… hur kan människan gå denna väg?!

När människan inser att alla hennes tankar och känslor bara beror på begäret att njuta (ratzon lekabel), som är hennes kärna, inser hon att lösningen ligger utanför, i Skaparen. Denna lösning bär inom sig nerstigandet ovanifrån av korrigerande Ljus (ha maor ha mahzirle motav). Och då ger människan sitt samtycke i förnuft och förnimmelser till att hon ska gå givandets väg och inte ta emot njutningar. Hon ger Ljuset möjlighet att korrigera henne. Hur arbetar Ljuset? Vi förnimmer inte det. Vi förnimmer bara verkan av Ljusets påverkan när vi så småningom börjar förstå mer och inser vad som händer med våra egenskaper.

 

Hela vårt arbete

26.01.01. Vi behöver inte oroa oss över påverkan på begäret att njuta – ratzon lekabel. Det är Skaparens arbete att korrigera det. Han skapade det och bara Han kan styra det. Om jag befinner mig under makten av ratzon lekabel, hur kan jag överhuvudtaget påverka det? Hela jag är ju ratzon lekabel. Det finns ingen möjlighet att jag påverkar det utan det påverkar mig.

Skaparens egenskap finns inuti ratzon lekabel och den livar upp ratzon lekabel. Det sägs: ”… Om en människa försöker befria sig (lishbor) från ett begär får hon två andra begär istället.” För att människan inte ska rikta sin uppmärksamhet på hur man påverkar ratzon lekabel utan hon måste vända sig till Skaparen. Vårt arbete består av att vi vänder oss till Skaparen för att Han ger oss en annan natur, därför att vi inte kan ändra någonting själva.

Hela vårt arbete är att förstå det och när människan förstår det, vänder hon sig till Skaparen och ber Honom att ändra henne. Och Skaparen ändrar människan litegrand. Efter det iakttar människan förändringarna, ger dem rätt värdering, och ber efteråt igen att Skaparen ska förändra henne. Och igen ändrar Skaparen henne litegrand. Och det fortsätter tills människan blir som Skaparen.

Hur vet människan vad, och vilka förändringar, hon ska be Skaparen om? Skaparen uppenbarar sig successivt för människan och därför vet människan vad hon ska be om. Och människan ber oavsett smärtan, begäret att njutas motstånd: ”jag vill att denna del av mig ska bli samma som hos Dig”. Och ju mer Skaparen korrigerar människan desto mer blir människan lik Skaparen och människan förenar sig med Skaparen och får evighet och fullkomlighet.

 

Plötsligt öppnar sig Gudomligheten för oss

02.02.01 I ett av livets ögonblick börjar Skaparen för människan öppna andlighetens viktighet. Plötsligt öppnar man för människan genom radio eller en artikel, det spelar ingen roll genom vad, att det finns en lära som besvarar människans djupaste frågor.

Människan hade tidigare hört om andligheten, hon hade någonstans läst om den andliga världen, men hon hade inte fått något gensvar i sitt hjärta – tills hon ovanifrån fick förståelsen för andlighetens viktighet, människan fick lite Ljus ovanifrån och hon fick samtidigt förståelsen av den andliga världens viktighet jämfört med vår värld.

Med en viss grad av sitt naturliga begär att njuta, med vilket människan föds, börjar hon sträva efter andligheten, likt hon förut var van att sträva efter njutningar av vår värld, och nu strävar hon på samma sätt efter andligheten.

Men strävan efter andligheten måste vara personlig. Vad betyder det? Från början väcker man hos människan ovanifrån känslan av andlighetens vikt, människan får ovanifrån hitorerut (uppväckande). Den första etappen avslutas. Efter några månaders studier, beroende på själen och vilken energi och kraft människan lägger, börjar hon ”falla” (”mekabel jerida, ”)(får fall), det vill säga hon börjar falla, ovanifrån börjar man sänka människan.

Vad är fall för någonting? Det som var så viktigt från början blir plötsligt oviktigt, människan befinner sig plötsligt i mörker, vill inte göra någonting för andlighetens skull, ingenting är viktigt varken i denna värld eller i den högre världen. Vad vill Skaparen med det? Att människan själv inom sig ska utveckla viktigheten av andligheten. För att hon inte ska springa mot andligheten bara för att hon fått upplysning ovanifrån, så att människan inte ska sträva som egoist att jaga andligheten därför att hon tror att den är mer värd, viktigare nu och därför anstränger sig, utan hon ska själv inom sig utveckla viktigheten av andligheten.

Allt detta finns tills vidare inuti hennes egoism. Men detta liknar det som blir i framtiden al menat lehashpia – för givandets skull. För att människan ska sträva efter andligheten, inte för att Ljuset lyser för henne, inte för njutningens skull, utan därför att hon vill lehashpia – ge. Successivt får människan ovanifrån en bok, en grupp, en rav så att hon återfår viktigheten av andligheten och viljan att fortsätta anstränga sig för att uppnå den.

 

Och igen springer man framåt…

Och igen får människan slut på bränsle, bilen stannar… igen känner hon fall, allting är dåligt: i hjärtat och med kroppen känner hon sig svag och sjuk…

Och vad behöver man då? – öka känslan av andlighetens viktighet, för att man har livets mål, varför man existerar, vart man går. Innan människan får viktigheten av andligheten som mognar inom henne kan det gå flera år, men ingenting kommer att hjälpa om hon inte inom sig bygger ett inre värderingssystem och ett yttre system som är en grupp, böcker, och lärare. Fram till dess kommer hon att vara på fall med vilket hon inte kan få bukt tills hon bygger detta system som kommer att tillåta henne att komma ur fall och gå framåt, kontrollera sin väg när hon kan styra sig själv.

Därför är det viktigt att inom sig bygga förståelsen av andlighetens viktighet. För när människan faller, tappar hon känslan av andlighetens viktighet, då har hon människor från vilka hon kan få energi, den energi som hon förberedde för sig själv i förväg.

Och när hon befinner sig i tillstånd av uppgång måste hon sörja för att det finns bränsle i tanken för hennes vänner som kanske behöver det idag, därför att de befinner sig i ett dåligt tillstånd.

Om du inom dig kan bygga ett sådant system kommer du att gå Torans väg. Om du inte kan bygga ett sådant system kommer du att gå lidandets väg. Eller mitt emellan, lite grand går du Toras väg och lite grand lidandets väg. Du kommer gå framåt ändå. Och du kommer att få fall när du kommer att känna att du inte är i stånd att göra någonting, att det inte finns någonting i världen som hjälper dig mot dessa fall och visar att andligheten är viktig. Och ingenting lyser för dig – inga böcker, inte rav, då börjar man pusha på människan ovanifrån med hjälp av lidande, man visar för människan att utan andligheten finns inget liv. När man ovanifrån ser att människan haft tillräckligt med dåliga tillstånd börjar man dra ut människan från fallet.

Det pågår fram till att du får förståelsen att det är nödvändigt att bygga ett system som drar ut människan från mörkret en gång för alla. Vad är det som finns kvar för alltid? Varför behöver Skaparen att du själv inom dig bygger förståelsen av Honom och inte att Han själv öppnar det för dig. Behöver Han att du ber Honom om det? Detta ger människan möjligheten att inom sig börja bygga givandets system – maarechet hashpaa för att människan med hjälp av det ska kunna få krafter att gå framåt.

Idag är det bara begäret att ta emot som finns: om Ljuset lyser för mig, då känner jag att jag behöver andligheten, efteråt lyser Ljuset för mig i det materiella och jag tror att det materiella är viktigt. Och när Skaparen ser att människan begripit allt: fall och uppgångar, att hon förstår andlighetens viktighet, att det är det enda som kan rädda henne om människan uppnår ett sådant tillstånd, då öppnar Skaparen för henne inträdet i den andliga världen.

Och där börjar människan begripa andlighetens viktighet i sina nya begär – kelim al menat lehashpia. Och innan man går över machsom sker en kalkylering vad som är viktigt: andligheten eller det materiella. Skaparen eller denna värld. I vår generation kan varje människa som får begäret efter andligheten uppnå den och komma fram till tillståndet av fullständig korrigering ”gmar tikkun”.

Det finns inga förbud att studera kabbala och alla kan studera den. I generationerna som fanns innan oss fick bara enstaka människor begäret efter andligheten, nu får fler människor det, tusen och åter tusen. Det är inte miljoner och miljarder ännu, men processen har redan startat. Och om en människa fått begäret efter andligheten betyder det att hon kan uppnå personlig korrigering under loppet av ett liv – allt beror på människans ansträngningar.

 

Hur organiserar man sitt liv?

När en människa befinner sig i ett fall, kan hon inte göra någonting, därför att hon inte får någon hjälp ovanifrån. Det enda som människan kan göra är att bygga sitt liv på så sätt att hem, arbete, familj, fru, barn och gruppen – allt förbinder människan till en mekanisk ordning, ett system som liknar en klocka. Så att systemet pushar på människan, tvingar människan att gå upp tidigt och lyssna på lektioner så att människan vet att hon måste göra fysiska handlingar.

I ett sådant tillstånd existerar hjärtat och huvudet liksom inte utan kroppen, och människan gör allt som är nödvändigt och tack vare det reser sig människan från fallet och fortsätter framåt. Om en människa inte förbinder sig själv med denna process, detta system, då varar fallet i flera år tills människan ovanifrån får hjälp att komma tillbaka till andligheten.

Det som är viktigt under ett fall är att man använder det system som man bygger under uppgång. I vår grupp finns en människa som ser till att om någon inte kommit till lektionen, 5 minuter efter lektionens början ringer den ansvarige människan hem till den människa som inte kommit till lektionen, och frågar den frånvarande människan vad som hänt och om man ska skicka en bil för att hämta henne.

Varje gruppmedlem måste ha en skyldighet som tvingar människan att göra någonting för gruppen en eller två gånger per vecka. Utan det varar nedgångarna längre.

 

Vad betyder ”bra” och vad betyder ”dåligt”?

Under ett fall måste vi arbeta som ”åsnor” (”åsna” på hebreiska är chamor, som har samma rot som ordet ”materia” – chomer). Vad är ett fall och vad är en uppgång, vad är dåligt och vad är bra – det bestämmer människan själv för sig själv. Och i själva verket kan det bli tvärtom, om det som människan tror är dåligt är bra och det som människan tror är bra är dåligt.

Innan människan träder in i andligheten, förnimmer hon allt annorlunda, inte som det är i verkligheten. När mår jag bra? – när det är skönt för min egoism! När Ljuset lyser för mig ovanifrån och jag förnimmer att andligheten är full av njutningar – mår jag bra. Och Skaparen är god! Varför? Därför att jag får från Honom.

Är det rätt värdering av tillståndet? Denna värdering är falsk, egoistisk, jag mäter allting i relation till mig själv och inte i relation till Honom, och så värderar jag allt i vår värld. Om vi bestämt att egoismen (ratzon lekabel) är en falsk och tillfällig egenskap, vad är det då i så fall med det som är bra? I verkligheten är det min egoism som mår bra och inte jag. Om jag skulle värdera allt enligt begäret att ge (ratzon lehashpia), då skulle jag förnimma allt annorlunda: det som jag förnimmer som bra är dåligt och det som jag förnimmer som dåligt är närmare andligheten.

Därför, innan människan gör tzimtzum på sig själv, innan hon kommer ut från sig själv, från sina egoistiska beräkningar och begär, för att se sig själv utifrån – innan dess kan hon inte rätt värdera något av de tillstånd i vilka hon befinner sig.

Det liknar ett litet barn som kräver: ge mig! Men en vuxen människa ser om det är bra, hon bestämmer själv hur hon ska agera, hur hon ska handskas med barnet. På samma sätt är vi om vi skulle kunna se oss själva med ”vuxna” ögon, vad det är som är bra och vad det är som är dåligt, då skulle vi veta vad man ska göra. Och denna möjlighet att se objektivt på saker kan bara en skärm ge.

När en människa stoppar sig själv, gör tzimtzum, då kan hon se sig själv objektivt och komma till rätt lösningar. Beträffande vilken punkt kan människan värdera sig själv? Beträffande skapelsens mål.

Det är ett nytt mått som man värderar sig själv och omgivningen med, som vi inte förstår nu. Och det är inte tillräckligt att säga att det måttet är motsatt det som vi ser nu. Man kan värdera sig i relation till skapelsens mål först efter att vi börjar förnimma skapelsens mål inuti oss själva, det vill säga efter att vi går över machsom.

 

Vad betyder att gå över machsom?

Att få en förnimmelse av Skaparen. Förutom förnimmelser av denna värld får människan en förnimmelse av Skaparen. Det vill säga hon får två beröringspunkter och kan se en punkt i relation till en annan.

Innan dess kunde människan inte ens se den ena av punkterna, eftersom man bara kan få kunskap om man har någonting att jämföra med. Därför säger vi att människan befinner sig i mörker. Varför i mörker? Därför att hon inte kan urskilja någonting. Om man befinner sig på en svart plats, vad kan man urskilja då? Man behöver också en vit plats för att kunna urskilja någonting.

Man behöver två beståndsdelar: Skaparen och skapelsen. Om du inte har en av de beståndsdelarna kan du inte se någonting. Om du bara har en förnimmelse av Skaparen är du som en ängel. Hans kraft finns bara i andligheten, den kan inte göra någonting – det är bara en kraft och ängeln kan inte göra korrigeringar. Man kan gå framåt enbart om man har två beståndsdelar.

Den förberedande perioden kallas ”Zman haAchana” – det är den tid då människan bara förnimmer vår värld och strävar efter att närma sig den andliga världen. Det är som dagis. Innan man får korrigerade egenskaper får man inte träda in i andligheten, för att inte tillfoga sig och andra skada. Därför får vi inte komma in i den andliga världen, vi får inga krafter för att göra andliga handlingar som styr vår värld.

Först när vi blir vuxna och får en ansvarskänsla får vi möjligheten att se och handla, innan dess kommer vi att bli pushade genom lidande till detta tillstånd, därför att kroppen inte vill röra på sig. Allt som omger mig: människor, system och relationer är skapade bara för att pusha mig till skapelsens mål.

Om jag inte använder allt jag har, alla mina egenskaper, karaktärsdrag och möjligheter och inte utnyttjar hela världen – då räknas det som att jag inte har byggt ett system för att uppnå framgång. Och när människan då kommer in i andligheten har Skaparen en sträng beräkning med henne.

Det sägs att människan måste ta på sig hela samhällets lidande och då kommer hon att förtjäna belöning, därför att man bara kan ha framgång med hjälp av omgivningen. Därför kan den människa som stänger in sig själv i ett berg, i ensamheten, inte gå framåt, därför att hon separerar sig själv från omgivningen.

 

Vad ska jag ge till gruppen?

04.02.01. Människan har fri vilja bara i valet av den omgivning i vilken hon kommer att befinna sig. Men vad ska man göra om en människa ovanifrån inte fått några valmöjligheter? Vad ska hon välja då? En själ befinner sig i människokroppsbeklädnaden, den har ett reshimo (från ordet ”roshem”, skriva, det vill säga skriften av det som själen måste komma ihåg) av var någonstans den befinner sig, från vilken nivå den steg ner till denna värld.

I samband med dessa reshimot strävar själen efter att komma tillbaka till den nivå där den befinner sig utan kroppen och trots kroppen. Uppnår själen denna nivå får den 620 gånger mer uppenbarelse, förening med Skaparen, njutningar.

Reshimot är klädda i olika levushim (”levush” – kläder, beklädnad), begär. Det kan vara begär efter kunskap, makt, djuriska njutningar. Och när människan befriar sig från dessa levushim genom lidande börjar hon förnimma verkliga reshimot och så småningom hittar hon en omgivning, kommer till en grupp, ett annat samhälle som är närmare kabbala.

Relationen mellan människan och gruppen ska byggas å ena sidan genom lemala me hadaat (över förnuftet). Ta allt som gruppen erbjuder och man ska ta allt därför att det inte finns någon annan plats där människan kan ta någonting, och därför att gruppen är den högre. Allt som vi tidigare fått från dagis och vidare måste man förkasta hjärtlöst, och allt som gruppen ger ska man ta till sig, suga i sig.

Å andra sidan, här finns motsägelsen att man ska sträva efter att ge till gruppen så mycket man kan, allt som står i ens makt, för att gruppen ska kunna fungera på bästa möjliga sätt – man ska förstärka varje individ som strävar efter Skaparen. Det liknar en motsägelse när vi på morgonen måste säga till oss själva: ”Im ein ani li mi li” (om jag inte gör någonting för mig själv, vem gör det då?). Man ska göra allt som krävs, som om allt beror på oss, och på kvällen när allting är gjort ska man säga: ”ein od milvado” (det finns ingen annan än Han). Detta innebär att om jag hela dagen skulle ligga på soffan skulle Skaparen göra det som jag har gjort ändå, därför att Han redan visste vad som skulle hända med mig och mina handlingar.

På samma sätt är det här: människan måste med slutna ögon ta gruppens åsikter utan att diskutera, men samtidigt måste människan anstränga sig att ge allt till gruppen, för att ha sin roll i gruppen.

 

Hans hjärta bestämmer vad jag ska göra

04.02.01. Om du vill veta hur man accelererar processen, det vill säga utan att vänta på lidandet som kommer till dig bara för att pusha på dig, det vill säga, om du inte vill gå lidandets väg utan Ljusets väg, då måste du veta att budord (mitzvot) gentemot min vän är viktigare och effektivare än budord gentemot Skaparen.  Med budord menas här handlingar som hjälper människan att resa sig till Skaparen.

Varför? Därför att hashpaa (givande) för dins väns skull leder oss till givande till Skaparen. Men det är omöjligt att först ge till Skaparen, innan man ger till sin vän. Då är det lögn, när människan tror att hon kan övergå från omsorg om sig själv till givande till Skaparen.

Hur kan man förklara vad givande till vänner betyder (hashpaa le chaver)? Att ge till vänner betyder att jag inte förnimmer mig själv, utan jag förnimmer det som min vän känner, hans begär. Som om jag befinner mig inuti honom och hans hjärta bestämmer vad jag ska göra. Mitt hjärta är min egoism (ratzon lekabel). Hans hjärta är hans ratzon lekabel.  Jag lämnar nu mitt hjärta, avstår från mina begär för att tillfredställa min väns hjärta. Och det min vän vill, det gör jag som om det är mitt eget begär. Detta kallas att ge till vänner.

Hur kan du veta vad din vän vill? Genom att man klär sig själv i hans hjärta. Vad betyder lehashpia (att ge)? Att man uppfyller hans begär, hans ratzon. Och man ska uppfylla hans begär, inte vad du tror att han vill, utan det är när man gör någonting i överensstämmelse med hans hjärta.

Och du ska inte fråga honom, utan du ska känna vad han vill. Men hur kan jag uppfylla hans hjärta om jag inte ens kan uppfylla mitt? Om jag inte har tillräckligt med krafter för att göra det? Men vem har sagt att du ska sträva efter att uppfylla ditt hjärta?

Vi talar om hur vi lösrycker oss från våra begär – det kallas givande till Skaparen. Givande (hashpaa) kan inte finnas där det finns mottagande (kabbala). Antingen det ena eller det andra. Och vad händer om du så länge inte kan göra det? Att kunna veta om det – det är en särskild möjlighet som är given för de utvalda, och det som förnuftet inte kan göra kan tiden …

 

Ett vist hjärta

07.02.01. Sker rättfärdigande av Skaparens handlingar med hjälp av förnuft eller känsla? Till känslor hör förnimmelse av njutning eller lidande. Alla andra definitioner hör till förnuftet. Vi säger: ”hjärtat förstår” (halev mevin).  Det är föreningen av två linjer: klargöringen av hur människan inom sig kan förena Skaparens och skapelsens egenskaper, om människan kan rättfärdiga Skaparens handlingar. När en människa förnimmer lidande, kan hon inte rättfärdiga Skaparen. Detta är mellantillståndet. Det är omöjligt att känna en sak och med förnuftet lösa andra saker. Här pratar vi inte om masachim: det är omöjligt att njuta av lidande. Människan behöver andra korrigerade kärl (kelim) för att förnimma njutningar i dem! Nu uppfattas givande som döden för oss. Man ska skaffa sådana kelim där möjligheten att ge uppfattas som en gåva och njutning. Bara i sådana kärl kan människan rättfärdiga Skaparen.

 

Arbete med begär

07.02.01. Att gå framåt betyder att man använder två egenskaper samtidigt: Skaparens och skapelsens. När behöver jag Skaparen? När jag iakttar några villkor. Jag måste kontrollera mig själv under några månader och känna att jag inte är i stånd att göra en enda handling utan Honom. Att denna handling är nödvändig för mig och Skaparen är skyldig att hjälpa mig, det spelar ingen roll hur. Jag måste komma fram till ett sådant tillstånd om vilket det står skrivet: ”och Israels söner skrek av detta arbete”.

Denna process tar en lång tid och kräver stora ansträngningar och tålamod. Tills ett ”under” händer – Skaparen uppenbarar sig för människan och ger henne krafter att göra nödvändiga handlingar. Till slut kommer människan att ha båda egenskaperna, Skaparens och skapelsens, och kommer då att kunna göra de nödvändiga handlingar som kallas ”den tredje linjen”.

Men om människan inte arbetar emot sina begär har hon inga fall, därför att hon inte arbetar med Ljuset som ”sänker” henne till tillståndet av ett fall. En religiös människa är van att utföra bestämda budord, ritualer. Dessa människor får några handlingar med sig via sin uppfostran och de anser att dessa handlingar är naturliga, som det sägs ”vanan blir en andra natur”.

En annan del av handlingarna, mitzvot, gör de därför att de blivit tillsagda att om de gör dessa handlingar kommer de att få belöningar. Och deras ratzon lekabel (begär att ta emot) kommer aldrig att växa, därför kallas de domem de kdusha – helig icke levande. Och detta kallas arbete inom en linje.

Vad betyder arbete inom två linjer? Människan strävar efter att följa den högra linjen och hennes vänstra linje växer hela tiden, vilket sänker människan tills hon får hjälp ovanifrån och får Skaparens uppenbarelse.

 

Ömsesidig förening (hitkalelut)

08.02.01. Hela själen är delar av en och samma själ. Men eftersom vi är okorrigerade kan vi inte förnimma det. En grupp måste vara som enhet, som en kropp. Huvudet tänker, benen går, huvudet ska inte gå och benen ska inte tänka. Vilken njutning upplever min hand när jag ser eller hör? Men som vår kropp, så också en andlig partzuf – det är en enhet därför att alla partzufens 10 sefirot, eller alla delar, arbetar som en enhet. Varje del kompletterar de andra delarna och kan inte existera utan dem.

Alla själar måste till slut komma till fullkomlighet och komplettera varandra. Det finns ingenting som är skapat i onödan utan ett mål. Ingen del ska ersätta andra delar. Varje människa måste korrigera sin del i det gemensamma systemet. På samma sätt är det i gruppen. Det finns kloka människor, det finns mer känsliga människor, det finns mer utvecklade människor och det finns mindre utvecklade människor. Någon utför ett arbete, en annan utför ett annat arbete. Vi måste sträva efter att gruppen ska bli som en enhet. Då spelar det ingen roll om någon vet mindre, förstår mindre eller till och med gör mindre. Det varje människa gör, gör hon för alla. Och då kompletterar gruppen och alla får från den. Det kallas ömsesidig förening (hitkalelut). Men detta kräver stora ansträngningar av människan. Om hon arbetar för att förena sig med gruppen, då behöver hon inte arbeta mer med annat.

 

Skaparen har ett mål

Vad innebär det att man utför Tora och Mitzvot? Det finns malchut, ratzon lekabel, kärl, själ, skapelse – det spelar ingen roll hur vi kallar den. Skapelsen har ett mål. Å ena sidan att förverkliga Skaparens vilja – att ta emot njutningar, Ljus. Och å skapelsens sida – förena sig med Skaparen genom sina egenskaper. Förena sig med Skaparen genom sina egenskaper betyder att lära sig att ta på sig Skaparens egenskaper. Skaparen har 620 lagar, egenskaper. Och skapelsen måste utföra alla dessa lagar. Varje Skaparens lag eller lag av andlig natur kallas ”mitzva”. Att utföra dessa 620 lagar kallas att utföra 620 mitzvot. När skapelsen utför alla mitzvot blir den lik Skaparen genom sina egenskaper. Och det kallas ”dvekut”, förening, och det är skapelsens mål. Hur ska man utföra mitzvot? Med hjälp av avsikten (kavana) har skapelsen 620 begär. Vårt mål är att till varje begär lägga avsikten ”för givandets skull” (la menat lehashpia). Därför sägs det: ”mitzvot utan avsikt är som en kropp utan själ”. Det vill säga när man skaffar en avsikt till ett av de 620 begären så utför man ett av 620 mitzvot.

 

 

Från början befinner vi oss i lögn

09.02.01. Från början befinner vi oss i lögn. Vi ser det inte och förstår det inte och förstår inte vilka egenskaper har vi. Ett sant begripande av sitt tillstånd, vetskapen om var jag befinner mig – det är första steget. Om man går fram till en människa på gatan och säger till henne att hon befinner sig i en lögn, kommer hon att opponera sig eller åtminstone kommer hon att säga att hon befinner sig i en lögn bara en liten del av tiden, men att hon förstår och kontrollerar den. Men att hon befinner sig fullständigt i en lögn och inte inser det? Och även att hon inte vet var någonstans hon har rätt och fel? Människan kan inte tro på det, hon kan inte känna det och därför är dessa ord tomma för henne.

Vad ska hon göra? Till exempel kan hon gå med på det, men vad ska hon kunna göra? Om man för sig själv öppnar sitt tillstånd på så vis, kan man då komma ur det? När man inser sitt tillstånd, att allt som finns inom mig – mina tankar, prat, begär, beräkningar – att allt detta är lögn, att jag inte kan komma ur den, att jag inte har en enda sann tanke inklusive den som jag uttalar nu… jag kan begripa detta tillstånd bara om jag har en för människan främmande ”punkt i hjärtat”. Och den befinner sig utanför mig, utanför lögnen. En punkt som Skaparen gett mig. En gnista…

Från den gnistan tittar jag på mitt hjärta, på alla mina begär, på alla mina tankar och beräkningar, på allt detta tittar jag från min punkt i hjärtat (nekuda she ba lev). Och bara då kan jag se mitt hjärta, alla mina begär: djuriska begär, pengar, makt, kunskap – allt detta är lögn i relation till skapelsens mål!

Men det är inte bara en enkel lögn. Från ena sidan är det sanning. Jag vill äta, sova, göra någonting bra eller dåligt… Och inom vår världs ramar är allt detta sanning. I relation till vad är det lögn? Beträffande det verkliga målet är det lögn. Var någonstans kan jag uppleva det? Om jag har denna gnista som kallas säd av den kommande själen, om nekuda she ba lev visar sig, då kan jag i den förnimma att i relation till detta mål, i relation till denna punkt, är allt annat, hela mitt hjärta, lögn.

Det finns många villkor som är nödvändiga för att man ska uppnå detta tillstånd, när man kan se denna lögn, inse sitt verkliga tillstånd. Det är inte lätt. Men i det ögonblick människan ser det, räknas det som att hon kontrollerat sig själv, alla sina begär, och nu är beredd att gå över till andligheten, gå över till ett verkligt sant tillstånd, därför att hon undersökt alla falska tillstånd, kontrollerat dem, och fått erfarenhet av att arbeta med dem.

Människan arbetar vidare med sina begär, eftersom det bara var de Skaparen skapade, men människan använder dem i en annan form. Det är en process. Det är den svåraste etappen. Det kräver mycket tid att komma till det tillståndet. Denna etapp är den svåraste. Men i det ögonblick människan går igenom ett efter ett av alla sitt hjärtas begär mäter hon dem med ”sanningens punkt”, den enda sanna punkten – gnistan som finns i hjärtat, hon avslutar detta arbete och inträder i andligheten.

Så fort hon ser att det är en lögn fjärmar hon sig från det och kan inte längre leva med det. Människan stöter bort hela sitt hjärta och fäster sig vid ”punkten i hjärtat” – och detta kallas att hon börjar arbeta med det och att hon träder in i andligheten. Att inte vara på sitt hjärtas sida utan att ta denna ”punkt i hjärtats” sida, förena sig med den – detta kallas att gå över machsom, inträda i andligheten.

 

Vilken gåva ber människan Skaparen om?

11.02.01. Alla våra ansträngningar med att disseminera kabbala är för att uppnå ett tillstånd av ett barn som ber om en gåva. Vuxna har en känsla av skam och de har självkänsla och stolthet. En gåva kallas det som jag inte förtjänar, och jag har inget samband med det jag ber om.

Alla våra ansträngningar ska riktas så att vi förnimmer att vi måste få den andliga världen som en gåva. Varför måste den komma i form av en gåva? En gåva är när jag vet vad jag saknar, att jag inte förtjänar det enligt mina ansträngningar och förtjänster, att jag inte kan uppnå det med egna krafter, och att det bara finns en utväg, att be.

I denna bön finns ingenting av det som jag förtjänar, jag måste kräva: om Han vill kommer Han att ge, om Han inte vill ger Han inte. Denna bön är en bön för ett under. En gåva ber man om när man uppnår tillståndet att be och förstår att det kan vara en gåva utöver det man förtjänar.  En gåva är när ”jag inte förtjänar det”.

Om jag skulle ha haft ett riktigt begär… Men jag har inte kelim för det, jag har inget begär att få viljan att ge, jag har inget begär att Skaparen ska ge mig korrigering. Varför skäms man inte? När jag kommer till ett sådant tillstånd att jag inser att jag är beroende av Honom. Skaparen skapade mig. Han vill ge mig, Han strävar efter det som jag strävar efter. Man ska känna skam när man får allt förutom korrigeringen.

Du ber inte om att uppfylla dina kelim. Skammen som man känner i Oändlighetens värld kommer från känslan av att man tar emot från Givaren, den skammen hör till uppfyllandet av mottagande kelim. Men om människan ber om korrigeringen –framkallar det inte skamkänslan.        

Skamkänslan är förnimmelsen av att man tar emot från Skaparen när ens kli förnimmer Skaparen och förnimmer att det tar emot njutningar från Honom, när kli känner skillnaden mellan sina egna och skaparens egenskaper, det vill säga skillnaden i avsikten: vad tänker Han och vad tänker jag. Från denna skillnad föds skammen.

Om skapelsen ber Skaparen om korrigering finns i så fall ingen plats för skam. Tvärtom leder det till stolthet. Människan måste veta: att allt som hon får ovanifrån får hon i det mått hon kan tåla det. Hon får inte mer än hon har krafter att tåla det.  Hon får inte mer än ett steg, bara det som hon kan klara, hon ber om krafter för att komma upp till detta steg.

Man ska tro och veta att misslyckanden inte sker. Det händer när en människa ber om kelim de hashpaa. Hur kan människan be om kelim de hashpaa? Hon vet ju inte vad det är för någonting, hon har inget reshimo, ingen brist i det! Om jag inte vet hur, kan jag då gråta och be? Det är ju lögn.

Det ska vara en situation när jag uppfattat givande (al menat lehashpia), ruchaniut (andligheten), Skaparens egenskaper, korrigeringen. Om jag förnimmer det ovanifrån, om jag får det eller jag får reshimot som jag förut inte visste om – då kan jag be.

 

Har åren gått förgäves?

Vår värld kallas en förberedelsetid för inträde i den andliga världen, till verkligt arbete. Det kan verka som att förberedelsen tar tid. Förberedelsen är liksom tiden i skolan och universitetet, efteråt går man över machsom och har möjligheten till riktigt arbete.

Det är inte på det sättet. Vår värld motsvarar de andliga världarna. Därför måste vi gå igenom en sådan förbindelse att efteråt, efter machsom, på alla nivåer och steg i vilka vi reser oss, måste vi använda de situationer som vi gått igenom i denna värld, det vill säga under denna förberedande etapp.

Du tror att det sker onödiga händelser, att man ska glömma dem, och att de år som gått är förlorade. Men efter allt detta upptäcker du i den andliga världen att de var nödvändiga för dig, för att när vi kommer ihåg dem kan vi gå framåt i den andliga världen med hjälp av dem.

 

Vad innebär det att vara som Skaparen?

Skaparens arbete är det som vi behöver förnimma. Den Högre makten påverkar oss genom handlingarnas kedja, den leder oss till Hans mål. Vi måste förnimma Hans handlingar som Han utför över oss, men inte bara känna dem utan även rättfärdiga dem.

Detta betyder att vi måste komma fram till ett tillstånd där vi känner oss som ett vittne till Skaparens arbete, och detta är möjligt om vi kan rättfärdiga det.  Där du inte kan rättfärdiga Honom uppenbarar Han sig inte för dig och visar inte Sina handlingar, Skaparen visar Sina handlingar bara till den grad du kan rättfärdiga dem. Vad betyder att man rättfärdigar dem? Det betyder att om Han inte skulle göra det skulle du göra det istället. Detta betyder att vara som Skaparen.

Det är den frihet som skapelsen uppnår. Om jag uppnår tillståndet där jag rättfärdigar Honom i det mått att jag skulle ha gjort samma sak även före Han gjorde det, med det liksom går jag om Honom, Hans Handlingar. Han tvingar inte mig till dessa handlingar, men jag vill liksom själv utföra dem före Han utför dem.

På så sätt lyfter mig den fria viljan att välja ett steg högre än där jag skapades, jag liksom kommer in i ett tillstånd som var innan jag skapades. Och det finns ingen skillnad mellan ”jag” och ”Han” – Han gör eller jag gör, alla skillnader försvinner.

 

Omvägen

15.02.01. Uppgångarna och fallen fortsätter tills människan till slut uppfattar nödvändigheten att befria sig. Det kan ta lång tid, därför att människan inte har några krafter att själv bestämma när hon ska befinna sig i tillstånd av uppgång och när hon ska befinna sig i tillstånd av fall. Människan släpas efter av dessa tillstånd.

Människan rör sig enligt en naturlig förändring av tillstånd, som stenar i en flod.  Och hon är inte i stånd att påskynda sin utveckling därför att hon inte kan vända sig till Skaparen för att hon saknar tro. Vad kan man göra? Människan kan inte arbeta direkt med dessa tillstånd. Bara via en ”omväg”, när hon åstadkommer hårda villkor för sig själv, som tvingar människan att hela tiden befinna sig i en handling, som i sin tur kommer leda till att Skaparen påskyndar hennes utveckling.

Människan är inte i stånd att be Skaparen om att Han ska ge henne krafter att ge. Människan kommer till andligheten med hjälp av mottagande kärl (kelim de kabbala). Andligheten föreställs för människan som stor njutning som vi kan begripa i våra nuvarande kärl, liksom högaktning, säkerhet, glädje och så vidare.

Människan måste upptäcka att det hon önskar beror på Skaparen. Om en människa i vår värld vill få någonting, vet hon vad hon ska önska och från vem och hon anstränger sig själv för att uppnå målet. I andligheten är målet och Den på vilken målets uppfyllelse beror dolda för människan. Och alla handlingar som människan utför för att uppnå målet ska leda henne till vetskapen att allt beror på Skaparen. Och efter att människan ansträngt sig och upptäckt att hon själv inte är i stånd att uppnå målet ska hon skrika till Skaparen: ”Ge mig!” Människan skriker inte ge mig krafter att ge. Om detta kan människan be först när hon gått över machsom. Att gå över machsom betyder att man önskar att få andligheten från Skaparen, att gå från all menat lekabel (för mottagandets skull) genom haver kriat jam Suf till kelim de hashpaa.

Innan vi går över machsom är vi djur. Vi har inte kontakt med Skaparen, vi har ingen aning om var vi befinner oss, vi vet ingenting om andligheten. Men när Ljuset lyser på oss ovanifrån spelar det ingen roll om vi förnimmer det positivt eller negativt – det ger oss möjligheten att ha åsikter om ”denna värld”.

 

Vad ska vi be om?

Det spelar ingen roll vad vi ska be om, det vill säga att det är oviktigt vad människan önskar. Det viktiga är att hon jämför sina begär med det som står i kabbalaböckerna. Det kommer att ge människan möjligheten att förnimma sitt verkliga tillstånd relativt andligheten.

Innan människa går över machsom uppfattar hon sig själv som självständig. Jag arbetar, jag ber, jag anstränger mig… Men i själva verket gör Skaparen allt. Han ger människan krafter, förnuft, alla yttre omständigheter och sammanträffanden av olika omständigheter. Och människan uppfattar bara det. Till slut bygger dessa villkor kelim, själens kärl. Annars skulle människan inte utveckla sig och hennes kelim skulle avstanna i ett outvecklat tillstånd.

Människan kan säga: ”I så fall har jag inte fri vilja.” Men det finns en skillnad mellan det som människan säger och när hon inser det, begriper det. Innan övergången över machsom, med hjälp av jordiskt förnuft, kan människan inte lösa frågan om fri vilja.

Det sägs att innan utförandet av handlingar ska man säga: ”Om inte jag gör för mig, vem gör det då?” Efter det att handlingen är utförd ska man säga: Det finns ingen annan än Han”. Och bara den människa som samtidigt befinner sig i två världar kan förstå det. Människan får frågor vars svar finns i den andliga världen, det är för att man ska kunna gå framåt.

 

Han gör sitt vi gör vårt

18.02.01. Det är nödvändigt att förena människan med Skaparen för att hon ska begripa Skaparen med hjälp av kabbala. Kabbala är en förbindelselänk mellan människan och Skaparen. ”Jag skapade ondskan (egoism, jetze ra) och Jag skapade Toran för att människan ska använda den och uppnå skapelsens mål.”

Om kabbala ger dig livet eller inte beror på om du välsignar den. Att välsigna kabbala betyder att under kabbalastudierna önska att Ljuset kommer till dig och korrigerar dig, och man ska kräva den välsignelsen från Skaparen hela tiden under studierna.

Just med denna avsikt måste du närma dig studierna, hela ditt liv och varje sak. Den människa som vill vara vis, likna Skaparen, välsignar Tora och då ger Tora liv. Om människan inte välsignar Tora under studierna, om hon inte kräver korrigeringen, då ger sådana studier ingenting och inga av människans handlingar drar till sig Ljuset och hon får ingen masach och kan därför inte korrigera sig, få avsikten för givandets skull, uppnå likhet i egenskaper med Skaparen (ashavat azura).

Det sägs: ”Det som Skaparen skapat för arbete” (Asher bara Elokim laasot). Bara betyder att Han skapade begäret att njuta jesh mi ain (skapade från ingenting), och laasot betyder skapa från avsikten att ge istället för från att ta emot.

Vårt arbete är över vår avsikt och inte över begäret. Begäret ändras inte: Skaparen skapade det, vi kan inte förändra det och vi behöver inte göra det. Vi kan bara förändra hur det används – det betyder laasot (att göra).

Han skapade begäret att njuta för att vi ska tillägga avsikten till det. Vår del är avsikten. Hans del är begäret. Han ger begäret från vänster sida, vi måste tillägga avsikten från höger sida. Vi är samarbetspartners. Hans arbete är att ge begär och vårt arbete är att skapa avsikt.

Vi arbetar bara med mottagande för givandets skull. Han gör sitt, vi gör vårt. Han måste visa oss alla begär och vi måste till varje begär lägga en avsikt. Det är partnerskap.

Vi pratar hela tiden om att vi behöver öka andlighetens viktighet. I samband med det att människan förstorar sitt kli, förnimmer hon den verkliga storhet som finns framför henne.

Om jag kommer in i ett hav med ett glas, vad kan jag då mäta med det? Hela havet är för mig mitt glas. Det kan vara större men hur mycket större? Jag vet inte. Bara i relation till ett mått som jag har i mina händer kan jag mäta och förnimma.

Hela vårt arbete – är att förena allt som händer omkring oss och inom oss och förbinda det med en enda orsak – Skaparen. Han är en källa, och från Honom kommer allt: kliet och Ljuset. Begär och tankar som finns inom mig ändras hela tiden. Jag ändras inuti och allt runt omkring mig ändras hela tiden.  Och vem är jag? Jag är den som förnimmer dessa ändringar och från det måste dra ut en handling, en slutsats.

Och vilket ska resultatet vara? Resultatet är ett: att dessa förändringar kommer till mig och vilseleder mig, de kastar mig från ett tillstånd till ett annat för att jag ska kunna förena dem med Honom, för att jag ska förnimma och tänka att det kommer från Honom och att Han bestämmer och handlar.

Det är den första delen i människans arbete, i det inre arbetet. Och den andra delen är att människan ska rättfärdiga allt det Han gör inuti och utanför mig och erkänna att allt detta är för min nytta och kommer bara för att ge mig det bästa. Förutom de två etapperna, som vi i varje situation måste bedöma, finns ingenting.

 

Etapper i begärets utveckling

18.02.01. Vi pratade om att det finns två etapper i kabbalastudierna i lo lishma – för sin egen skull. När människan föds får hon egoistiska begär att ta emot för sin egen skull, att ta emot allt det hon kan med hjälp av sina fem sinnesorgan. Detta kallas ”att befinna sig i vår värld”. Det kan vara djuriska njutningar, rikedom, ära, kunskap. I en av reinkarnationerna börjar hon i sitt hjärta i sammanfattningen av alla begär – ”punkten i hjärtat”, nekuda she ba lev, och då börjar hon sträva efter någonting som finns utanför de fem sinnesorganen, som våra fem sinnesorgan inte förnimmer. Människan vet inte vad det är för någonting. Detta kallas att få begäret efter andligheten.

Människan kan inte föreställa sig vad det är för begär, men hon börjar sträva efter det och kommer till kabbala. Självklart har hon inte möjligheten att komma till kabbala själv, därför att det bara är en punkt och den visar ingen exakt riktning.

Alltså leds människan ovanifrån till en plats där man studerar kabbala, hon börjar studera och studierna utvecklar inom henne begäret efter andligheten så starkt att ”människan inte kan sova”. Då befinner hon sig helt och hållet i lo lishma.

Och då börjar en tredje etapp – arbete med Tora och mitzvot lishma – för Skaparens skull. När hon har ett första andligt begripande går hon över machsom och blir en människa som korrigerar sig själv, som arbetar lishma.

Vad betyder lishma? För givandets skull och inte för att ta emot belöning, när människan inte har någon omsorg om sig själv. Detta arbete är rening av egoistiska begär och det förvandlar begäret till för givandets skull.

 

Förvärvan av avsikten

Vad betyder begäret att ta emot? – Det är avsikten. Vad är begäret att ge? – Det är också avsikten. Begäret förblir detsamma och avsikten att ta emot för sin egen skull förvandlas till ”för Skaparens skull”. Och i det mått begäret att ta emot renas får människan fem delar av själen som kallas NaRaNCHa”Y (Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yechida).

Det vill säga att avsikten för givandets skull kallas ”Or chozer” (återspeglande Ljus), som från 5 delar – begär – bygger ett kärl i vilket Skaparens Ljus klär sig, uppenbarelsen av Skaparen som består av de fem delarna NaRaNCHa”Y.

På samma sätt som fem sinnesorgan för oss öppnar denna värld genom fem typer av förnimmelser, på samma sätt förnimmer andliga kärl Skaparen på fem nivåer, som kallas NaRaNCHa”Y. Ljuset kan bara komma in i ett sådant kli som passar det enligt sina egenskaper. Vad innebär det att Ljuset klär sig i ett kli och likhet i egenskaper? Så mycket som mina avsikter liknar Ljusets avsikter, i den mån jag vill ge njutning, i den mån kan jag upptäcka Ljuset och förnimma det i överensstämmelse, härmed kraften i kvalitet och kvantitet.

I den grad kliets egenskaper överensstämmer med Ljusets egenskaper, i den utsträckningen uppfattas Ljuset inom kliet. Avsikten att ge och att inte ta emot för sin egen skull, betyder att kliet i sina egenskaper blir likt det Högre NaRaNCHa”Y, som människans själ (shoresh neshama). Alltså kliet blir likt sin rot som kommer från världen av oändlighet, från tillståndet alef (ett) till vår värld genom alla rena världar BY”A (Bria, Yetzira, Assiya). Det vill säga att själen kommer till tillståndet som var före den steg ner, när själen hade ett litet begär att ta emot och vederbörligen ett litet Ljus.

 

De dödas uppståndelse

Det finns en etapp till – arbete för att uppväcka döda. Det betyder att människan skaffat kelim de hashpaa – givandets avsikter, G”E (Galgalta ve Einaim) och nu kan uppväcka de döda. Om begäret att ta emot sägs det att ”det dog och är begravet”. När människan har avstått från att använda det är det i hennes ögon stoft. Detta kallas att människan begravt det i Jorden.

Och hela detta tillstånd grundas på att människan inte har något samband med begäret att njuta. I sådant fall är detta begär (ratzon lekabel) berett till återuppväckning – i samma begär som människan hade förut, men bara med en annan avsikt.

Därför är vår värld viktig: vi gör alla fel i den, som kommer tillbaka till oss under uppväckandet av de döda, och det ger oss möjligheten att uppnå större korrigeringar och få mer Ljus. Och då förvandlas begäret att njuta till en givande form: från avsikten att ta emot till avsikten att ge. I det finns arbetets värde under livet i vår värld. Mer än så uppenbaras inte, men vi måste komma fram till uppväckandet av de döda när vi pratar om privat korrigering av varje själ. När hela mänskligheten börjar närma sig denna situation börjar själarna successivt närma sig uppväckandet av de döda.

Personligt uppväckande av de döda händer bara för speciella själar. I stort sett avses där det talas om uppväckande av döda ett allmänt uppväckande. När uppenbarandet av Skaparen sker, när de flesta själar kommer till korrigeringen av G”E uppenbaras AHa”P för att korrigera den.

Varför är det så svårt? Varför kan det inte uppenbaras för varje människa i hennes tid? Varför sägs det att det händer för speciella själar och andra måste vänta tills de flesta själar korrigerat sina G”E, och först då börjar ett allmänt uppväckande av de döda?

Det beror på sambandet mellan själarna. Själar är inte så mycket förbundna genom G”E som genom sina AHa”P. Varje själ är i stort sett AHa”P och att det även finns G”E är som ett resultat av sönderslagningen av kelim… Vi kommer att prata mer om det, det är långt borta från oss ännu…

 

Miljöns påverkan

19.02.01. En människa som fått en religiös uppfostran förbjuds att studera hos oss, därför att det kan störa hennes utveckling.  Och en nära kontakt förbjuds för oss med människor som fått en religiös utbildning, därför att det kan skada oss.

Rabash skriver om det i artikel 12: ickereligiösa människor har inte fått en religiös utbildning och har ingen föreställning om Skaparen, om mitzvot, då bryter man ingenting hos sådana människor. Du visar dem vägen och de tar den till sig successivt. Och du måste bara visa hur varje människa måste forma sig.

För att forma sig måste man läsa material av Baal HaSulam och Rabash och ingenting mer. Man ska studera i flera år. Och man ska akta sig för varje främmande påverkan. Du kan vara medlem av vilket annat samhälle som helst, bara det inte är förbundet med andligheten.

Om du vill syssla med business och umgås med människor som handlar på börsen – varsågod, du kan göra det. De pratar om saker som hör till yrket, som inte har någonting att göra med ditt ”hemliga yrke”, och därför kan de inte påverka din andliga utveckling.

Fråga: Hur kan en mindre utvecklad människa påverka en mer utvecklad människa?

Det spelar ingen roll att en är mer utvecklad och en annan är mindre utvecklad. Själva nivån är inte det viktiga, i gruppen är vi på olika nivåer. Om det kommer en ny människa, en ny elev som är ickereligiös, som inte vet någonting, tror du att han kan sänka mig från mitt steg?

Nej, han kan bara tillägga för mig! Han ger mig sina begär, som måste korrigeras, jag sorterar hans begär, och jag får nya idéer till följd av de nya begären, till exempel nytt Ljus, och på så sätt berikas vi båda.

Detta kallas ”att jag har lärt mig mycket av mina vänner, jag har lärt mig mycket av mina lärare, men mycket mer från mina elever”. Men om en ny elev tillhör en annan ”andlig” väg, då, oavsett vilken nivå han är på, skadar han mig. ”Andlig” sätter jag inom citationstecken därför att en annan andlig väg inte finns!

 

Förtro dig till ditt hjärta

Till följd av människors påverkan på varandra sker ett ömsesidigt inträngande av våra egenskaper och jag får ett resultat, någonting som är fördärvat, blandat, som består av det som var hos mig och det som var hos en annan människa. Vi säger: om du inte vet vad du ska göra, lyssna då bara på ditt hjärta. Bevara dig från varje yttre påverkan.

Om du inte vet vad du ska göra, gör då det som ditt hjärta säger. Välj det som du känner passar dig och blanda dig efter det inte med annat. Om du beblandar dig med en annan människa, då börjar du gå i överensstämmelse med hennes själ, hennes väg och inte din egen väg.

Det liknar att du gör någons korrigering och gör den för någon. Menar du verkligen att det hör till dig, att du behöver det? Det finns människor som än så länge måste vara i tillstånden ”icke levande”, ”vegetativ”, ”djurisk”, men inte i tillståndet ”en människa” som öppnar sig för korrigeringen.

Hur kan du åsamka dig själv skada? En gång kom jag till rav och hade en liten tunn broschyr, som var utgiven av ett ”kabbalistiskt” samhälle. Och där på första sidan var en människa ritad och på henne var sefirot ritade: för varje kroppsdel en egen sefira.  Jag kommer ihåg att han såg denna broschyr med en människa på och blundade och skrek: ”Man får inte titta på det! Ta bort det!” Och efter det att jag tagit bort broschyren öppnade han sina ögon.

Det var en inre instinkt till följd av steget där han befann sig! Vad kunde han vara rädd för? Han blev rädd att han skulle smittas från någonting som befinner sig på ”ickelevande” nivå, det mest primitiva andliga steget, och han blev rädd att han skulle få någonting från detta steg.

Jag kunde prata med honom om vilket tema som helst, han förstod mig alltid. Förutom dessa saker. Du ska veta med vem du beblandar dig och varifrån du får ”andliga virus”.

 

Våra böcker

… Den första artikel som Rabash skrev i Shlavey haSulam – är om det som jag frågade honom under våra dagliga promenader: ”Vad är viktigast, vad ska vi prata om med människor i gruppen?” Redan två till tre dagar före gruppen samlades frågade jag honom: ”Vad ska vi prata om, hitta på, vad ska vi göra?” Därför började han skriva dessa artiklar. Jag frågade Honom hur jag ska undervisa nya medlemmar. Förutom Matan Tora (Skänkandet av Tora) fanns inga andra böcker. Det fanns Matan Tora, Zohar, TE”S och det var allt. Pri chacham (Vishetens frukter) fanns inte än. Shamati (Jag hörde) gav jag ut 1992. Och vi hade ingenting att prata om.

Jag fick Shamati från rav Baruch 1981 men Shamati är en sådan bok om vilken man inte pratar med andra. De flesta artiklar i denna bok är avsedda för personligt inre arbete. Och om dessa tillstånd pratar man inte med de andra. Ingen av dem som studerade kabbala hos Rabash kände till existensen av en sådan bok. Vad skulle jag då prata om? Svaret på min fråga var de första artiklarna, där allt förklarades exakt. Och det är fantastiskt att det blev på det sättet, att han för oss byggde upp ett klart och tydligt system av regler. Förutom om TE”S kunde man ju inte prata om någonting. Men rav visste att alla dessa störningar finns, han ledde mig att undervisa, det viktiga är ju det som lärare av kabbala överlämnar – framförallt en kabbalistisk anda. Man kan förstå materiellt med sitt förnuft, eller mekaniskt studera, men det viktiga som överlämnas är andligheten!

 

Från Egypten leds man ut med våld

20.02.01. En människa som närmar sig Skaparen ser att hon tvärtom avlägsnar sig från Honom, att hon mindre och mindre behöver möta Skaparen, att hon inte känner något behov av att ägna sig åt allt detta. Men å andra sidan börjar hon känna att hon saknar kontakt med Skaparen, och hon förstår att om Skaparen inte ger någon kontakt med Honom, kommer människan att förbli i sitt nuvarande tillstånd.

Från Egypten leds man ut med våld! Detta tillstånd uppfattas av människan som tudelat: å ena sidan måste människan starkt önska att gå framåt, och å andra sidan ser hon att hon inte har någonting, hon har inte ens en önskan om andligheten, och trots det önskar hon att hon skulle ha andligheten.

Det uppenbaras för människan att andligheten är viktig i sig själv – inte för människan personligen, och att människan utan Skaparens hjälp inte kan komma in i andligheten. Detta är obegripligt, ännu råder detta tillstånd av tudelning, när det inte finns något samband mellan människans tillstånd: hur hon mår, vem hon är och vad andligheten är, hur viktig den är för en människa, människans relation till den.

Ju mer människan går framåt, desto mer begriper hon att det är två helt olika saker, och förnimmer ett allt större gap mellan vår värld och den andliga världen. Det pågår fram till det att människan får ett tillstånd då hon ser två världar som är skilda från varandra och mellan dem ligger Jam Suf (på hebreiska Sluthavet), och att man inte kan skapa någon kontakt mellan dem. Och människan behöver inte denna kontakt…

Under utgången ur Egypten vet människan inte, upplever hon inte att hon går framåt. Jam Suf är ett genombrott som sker plötsligt.  Och innan dess har det för människan uppenbarats att hon inte har någonting och att hon inte vill någonting. Hon mår bra ändå. För att uppenbara för sig själv vem man är behöver man kontakt med andligheten, utan denna kontakt är det omöjligt att göra det.

Man får inte bli besviken. Människan måste söka understöd i olika saker, se att hon går framåt ändå, att hon går över sitt förnuft (lemala mehadaat), att hon är i en grupp, att det är framgångssteg.

Artiklarna från Shlavey hasulam är givna för dem som befinner sig före ingången till den andliga världen, de är skrivna för att ge människan stimulus att fortsätta. Det som ska uppenbaras för människan kommer att uppenbaras ändå.

Det verkar som att hon inte behöver dessa artiklar. Dessa artiklar hjälper människan att skapa kriterier (achvanot) att förstå vad som händer med henne. Studierna är ett inre arbete inom själen. Och innan själen får någon framgång, någon verklig andlig förnimmelse, när den vet hur den fungerar, innan allt detta händer hjälper inte artiklarna.

Man ska ge människan sysselsättning på vägen till målet, innan hon träder in i andligheten. Och efter det har hon sysselsättning, hon har ett nytt material med vilket hon ska arbeta och hon börjar arbeta. Innan dess räknas det inte som att hon arbetar. Innan dess går människan genom olika tillstånd, och hur man ska analysera dem vet människan inte, och hon förstår det inte.

Det är en lång och svår väg. Därför ska man ge människan sysselsättning och en metod av påskyndande av framgång. Kabbalisterna ger oss, som till barn, olika leksaker som inte har verklig uppfyllelse, men människan får erfarenhet och utvecklar sig.

I själva leken gör människan ingenting, det finns inget positivt resultat av denna lek i den yttre världen, förutom människans inre utveckling. Därför ska man ha en seriös inställning till denna lek, man ska förstå varför denna lek behövs – för att utveckla oss för verklig sysselsättning…

 

Vad innebär lathet?

22.02.01. Lathet är en naturlig egenskap. Det finns ett ordspråk: ”Latheten föds före människan.” Och det är sant. Vår natur består av begäret att ta emot njutningar. Att njuta och att anstränga sig är två motsatta tillstånd. Det finns inga andra tillstånd i skapelsen förutom de två, det vill säga tillståndet av tomhet (rejkanut) när vi begär någonting, eller tillståndet av uppfyllelse (miluj) när vi inte begär någonting.

Tillståndet av uppfyllelse kallas fullkomlighet (shlemut). När en människa befinner sig i ett tillstånd av tomhet finns det två varianter av beteende: antingen arbetar människan för att få det hon önskar, eller så latar hon sig. Vad innebär det att lata sig? Det är när lidandet från ansträngningarna är större än lidandet från tillståndet av tomhet. I sådana fall, varför måste människan anstränga sig?

Varför kallas det lättja? Det är ju ett naturligt tillstånd. Varför anser vi det vara dåligt? Det är ju ett vanligt tillstånd hos ett kli som lider lite, och dessa lidanden är otillräckliga för att pusha kliet framåt.

Men människan kan tvinga sig oavsett att hon i sitt nuvarande tillstånd inte förnimmer ett starkt lidande, människan kan föreställa sig större lidande som pushar henne framåt. Och här väljer människan själv – ska hon tvinga sig gå framåt eller ska hon lata sig.

Och tvärtom, om människan strävar efter ett dåligt mål och inser att man inte ska sträva efter det, då måste hon tvinga sig själv att föreställa sig ett sådant lidande som stoppar henne från att anstränga sig i denna riktning. Lättja och arbetsamhet är inte olika människors karaktärsdrag utan namn på olika tillstånd. Om jag latar mig betyder det att jag saknar målets viktighet, eller att jag saknar begripande av mitt tillstånds ondska (akarat hara). Hur kan jag öka den ena och den andra? Jag måste anstränga mig för att föreställa mig målets viktighet eller en större ondska från mitt nuvarande tillstånd. Och det ger krafter att gå framåt.

Om människan inte förnimmer en vinst från framgången måste hon tvinga sig att föreställa sig vinsten. Till slut kommer människan med hjälp av små ansträngningar, studier under vilka omgivande Ljus (Or makif) lyser för människan och korrigerar henne, genom tillstånd som människan går igenom, till ett sådant tillstånd att hon vill göra någonting som inte är förbundet med hennes kropp.

 

Människan är sin egen Skapare

23.02.01. Ratzon lekabel utvecklas till ett sådant tillstånd att den får möjligheten att fostra sig själv. Det är det som begär på utvecklingsstegen ickelevande, vegetativ och levande inte kan göra.

Om vi tar säd från en växt, eller ett djur, eller en människa, kan man genom säden bestämma vad som kommer att växa från den. Det vill säga på nivåerna ickelevande, vegetativ och djurisk är allting förutbestämt av utgångsvillkoren, utgångsmaterialet – alla karakteristiska drag är förutbestämda inuti, allt är skrivet i generna.

Men nu öppnar sig inuti steget ”djur” nästa högre steg – människa (Adam medaber – talande.) Detta är en speciell egenskap som inte finns i de föregående stegen. Det är inte en uppenbarelse av en större ratzon lekabel än innan. Det uppenbaras en särskild kvalitet, en speciell möjlighet att få begär utifrån. Det som inte finns i en växt eller ett djur.

Detta betyder att människan kan skapa sig själv. Hon kan välja från vem hon vill få sina begär och hon kan skapa en passande omgivning för det, som består av vänner, böcker och lärare. Och det kan inom henne ändra det som var givet, förutbestämt och tillägga det som inte fanns förut. Människan tillägger liksom till det som Skaparen skapade, en del av skapelsen.

 

Fri vilja i val av omgivningen

Storleken av begäret att ta emot beror bara på omgivningen. Vi ser att allt människan kan tillägga till sig själv kan hon tillägga bara utifrån den plats på vilken hon befinner sig, från sin omgivning. Därför ligger all vår fria vilja i valet av omgivning. Beroende av var människan befinner sig – växer hon.

Det finns ett ursprungligt material, det finns utvecklingslagar för detta material, det finns yttre omständigheter, och utvecklingslagar för dessa yttre omständigheter. Och du kan inte styra dem: du kan inte styra ditt ursprungliga material, din andliga gen, du kan inte styra hur det uppenbarar sig, hur historien utvecklas eller hur ditt liv flyter. Du är inte Herre över det.

Men det finns omkring dig sådana omständigheter som påverkar dig. Hur detta samhälle utvecklar sig beror inte direkt på dig, det beror på själva samhället och på hur Skaparen styr det ovanifrån. Det kan du inte heller ändra på. Man kan bara ändra en sak och det är i dina händer – att välja omgivning för dig själv. Antingen väljer du rätt omgivning eller inte. Om du stannar i den omgivning du föddes kommer du att utveckla dig den naturliga vägen och du stannar på nivån av ett djur.

När uppkommer människan? När hon hela tiden väljer vad som kommer att påverka henne. Detta kallas människa. Till exempel, nu vill du titta på fotboll eller läsa en bok som är främmande för andligheten – du kommer att hamna direkt i en annan omgivning. Du sätter på en radio eller TV – du hamnar i en annan omgivning. När du kommer till oss och lyssnar på lektionen genom Internet – hamnar du i en annan omgivning. Och så är det varje gång, antingen du befinner dig på ”djurnivå” eller på ”människonivå” – beroende på vilken omgivning du väljer.

 

”En människa” eller ”ett djur”

En fråga: om jag väljer en omgivning som inte leder mig till skapelsens mål, kallas jag då ändå människa? Nej! Därför att du tillägger ingenting med det till ditt begär att ta emot, till din egoism. Din egoism stannar på samma djurnivå som den var förut. Därför att över djurnivån finns bara Skaparen. Och människan är ett djur som valt begäret att vara i kontakt med Skaparen. Om du tittar runt omkring dig ser du människor. Men vem är en människa? Den som befinner sig i kontakt med Skaparen.

Hur definierar kabbala vem som är en människa? En människa är mittlinjen (kav emtzai) som vi bygger från två linjer: den vänstra linjen (kav smol) är ett djur, djuriska begär och den högra linjen (kav jamin) är Skaparen, Skaparens egenskaper.

Begäret att få kontakt med Skaparen kallas ”människa”. Människan bedöms enligt hennes inre egenskaper. Från början utvecklas förmågan att tillägga sig andra människors begär i vår världs enkla materiella nivå. Detta är djuriska steg som uppenbaras genom tilläggning av nya begär: du har en TV som är stor och jag vill också ha sådan TV, han har en nyare bil och jag vill också ha sådan bil…

Detta hör ännu inte till steget ”människa”. Men det är ett nödvändigt steg för begärets utveckling, det är ett mellansteg som kommer innan begäret som utvecklas till begärets riktiga nivå av ”människa”. Omständigheterna inom och utanför oss skapas för oss ovanifrån i en sådan form att vi inte kan slippa dem. Oavsett om jag vill eller inte vill måste jag vara i alla system som finns runt omkring mig, som skapats ovanifrån.

Kanske skulle man kunna ordna det annorlunda. Och människan skulle ha haft en helt annan kropp. Och hela samhället, alla system runt omkring oss, skulle vara annorlunda. Vi skulle äta, dricka, sova annorlunda.

Men om vi reser oss upp och tittar på dessa sakers rötter, om vi lösgör oss från denna värld, så kommer vi att se att alla dessa saker inte bestäms i vår värld utan de kommer från gmar tikkun (slutkorrigeringen). Och när de kommer ner till oss, från gmar tikkun till vår värld, förvandlas de till den motsatta formen och skapelsens slutmål tvingar dem att vara i sådan förbindelse som vi ser dem här.

 

Hur ska man förändra världen till det bättre?

Varje sak är skapad för att på bästa möjliga sätt hjälpa oss att uppnå målet, slutet av korrigeringen. Som material av vår värld, på djurisk nivå, så också ting som tanke, begär, handling och högre steg – allt är skapat för skapelsens mål. Därför ska man inte tänka om de naturliga system som finns runt omkring oss – de är uppbyggda i samband med andliga rötter och optimala för vårt arbete. Jag måste kräva bara en sak och kan ändra bara en sak; det som påverkar mig – omgivningen, gruppen.

Alla andra systemparametrar är inte i min makt att förändra. Jag kommer aldrig att kunna förändra världen eller ens mig själv. Men jag kan välja det som kommer att påverka mig. Den människa som förstår det sparar mycket krafter och vinner mycket tid. Man behöver inte anstränga sig förgäves. I det ligger visheten. Att förnimma det på så vis att det blir naturligt för dig är inte lätt, därför att vi hela tiden vill förändra någonting runt omkring oss. Men det är slöseri med tid.

Aldrig kan vi förändra någonting och försöket att förändra världen förstör den, och det slår hårt mot människan därför att det är förtryck – man förtrycker barn och släktingar och sig själv. Istället måste jag dra till mig Ljuset med hjälp av omgivningen och böckerna, och Ljuset ovanifrån kommer då att korrigera mig. Bara Ljuset kan korrigera kliet. Allt annat tryck är bara utifrån och inte inifrån.

 

Varför är Tora tavlin (krydda)?

01.03.01. Vet du vad krydda för maten betyder? Vanligtvis är dessa kryddor inte god föda: de är inte söta, beska eller starka. Men utan dem blir maten utan smak. Bara tillsammans med maten är kryddor goda: när det både finns mat, begäret att ta emot, och krydda, som kallas Tora.

När Tora, tillsammans med begäret att ta emot, tillägger smaken till begäret att njuta, ger det rätt användning av begäret att njuta, ger det ett fantastiskt resultat – en god mat, mat för en människa.

Men så länge kan inte människan tillägga Tora till sitt begär att njuta, utan smakar bara på själva kryddan som Skaparen ger henne från ovan, och människan förnimmer smaken som besk, sur, eller för salt. Bara när man upplever maten och kryddorna på rätt sätt får man bra mat.

”Barati jetzer ra, barati Tora tavlin” – Jag skapade egoismen och Jag skapade Tora (krydda) för korrigering av egoismen. Ständigt ser människan sig själv som allt mer nedrig, allt mer avlägsen från andligheten, därför att Tora preciserar allt mer, uppenbarar för människan hennes andliga tillstånd, den ger liksom en kraftig kikare för att visa henne var hon befinner sig i verkligheten.

Tora öppnar allt mer sanningen för människan. Och varje gång gör den det i ett sådant mått att människan klarar av att se denna sanning. Varför just i det mått hon kan klara av? Därför att upplevelsen av avlägsenhet från andligheten ger en upplevelse av lidande som människan måste gå igenom innan hon övervinner denna avlägsenhet, korrigerar den och uppnår målet. Till exempel får du förståelsen att du befinner dig inom 10 meter från målet. Så du vet redan att du kan klara av att gå 10 meter. För att du ska kunna klara av 10 meter måste du satsa så mycket krafter, det kommer att ta så mycket tid – du har inget val och du går. Om du är beredd att lägga mer krafter för att gå visar Tora dig mer, du känner att du befinner dig inom 50 meter från målet. Och detta kräver mer krafter än du trodde från början, och det tar längre tid än du trodde från början. Men du är beredd att tåla det och gå, därför att målet blivit större och viktigare för dig, och det är värt att gå vidare även 50 meter och så vidare.

Det vill säga att så mycket människan går framåt, så mycket ser hon att målet blir mer och mer avlägset, och hon känner sig mer och mer nedrig och om tiden kan man inte säga någonting bestämt alls – när människan kan uppnå målet.

Och så fortsätter det tills människan upptäcker att hon befinner sig på den yttersta kanten i motsatt riktning från målet, och hon har inte något hopp att hon någon gång kommer att nå målet överhuvudtaget. Hon upptäcker att det kommer att ta mycket tid, att ingen vet hur man ska gå framåt mot målet, eller om hon kan uppnå det överhuvudtaget.

”Och så stönade Israels söner av detta arbete [i Egypten]”, när de upptäcker att man inte kan göra någonting. Du vill bara det, och förutom detta mål, den andliga världen, Skaparen, vill du ingenting… Och då kommer hjälpen till dig, då kommer räddningen…

Fråga: Om Tora är en krydda, vad är då själva maten för någonting?

Begäret att ta emot, som finns hos dig och är givet till dig, är själva maten. Men denna mat är bara för ett djur och inte för en människa. Ett djur behöver inga tillsatser till maten: det behöver varken salt, peppar, vitlök eller senap. Om du ger dessa saker till ett djur kommer det inte vilja äta dem (våra husdjur är fördärvade djur, de kan äta kryddor).

Därför skiner Toran för människan i det mått hon så småningom börjar äta den, suga i sig Ljuset, med Ljusets hjälp korrigera begäret att njuta och på så sätt successivt växa.

 

När föds jag för första gången…

03.03.01 När föds jag för första gången, det vill säga när förnimmer jag bara Skaparen som uppfyller allt med sig själv, och jag förnimmer mig själv som en punkt som är helt och hållet annullerad framför Honom. Skaparen ger mig medel med hjälp av vilka jag kan förnimma Honom. Innan övergången av machsom är dessa medel böcker, när jag läser dem och inte förstår någonting. Men med hjälp av en speciell egenskap som finns i dessa böcker börjar jag förnimma att jag som en punkt befinner mig framför Skaparen.

Efter övergången av machsom börjar ett annat system av förbindelse: det finns en kontakt, en tråd som förenar mig med Honom. Den första relationen är ett tillstånd som kallas ”ibur” (en period som embryo). Det börjar hos mig utvecklas ett system av relation med Skaparen. Jag fortsätter använda böcker, men jag vet redan var jag måste förnimma kontakten, var jag måste anstränga mig för att denna kontakt inte ska vara som en smal tråd utan förstärkas, för att jag ska förnimma Honom mer och mer. Det vill säga att arbetet tar en annan form. Jag behöver inte springa och göra olika handlingar utan att förstå sambandet mellan dem bara någon har sagt att jag ska göra dem. Jag behöver förstå hur jag kan hjälpa mig själv och förstärka kontakten med Skaparen och Han börjar uppenbara sig för mig. Och då börjar det riktiga arbetet som lär mig, som det sägs: ”själen kommer att lära människan”.

 

Varför vill Aman döda judarna?

04.03.01. Aman vill döda dem därför att ”al menat lehashpia” (”för givandets skull”) kallas jude. Och Aman är avsikten ”al menat lekabel” (”mottagande för sin egen skull”). Därför vill Han förinta avsikten al menat lehashpia, som stört Aman i styret av alla länder som hörde till Kungen.

Aman är huvudledaren, en premiärminister. Allt hör till Kungen, det är sant, allting tillhör Kadosh Baruch Ho, Skaparen. När jag utnyttjar allt som finns runt omkring mig för min egen njutning – detta tillstånd kallas Aman.

Och Mordechai är när jag använder allt som finns i min makt enbart för Kungen. Kungen är neutral. Men vi ser från Megilat Ester att Han inte är så neutral som man tror. Han är närmare Aman. Varför? Därför att Han skapade honom! Från början är Aman begäret att njuta, skapelsen. Herren över detta steg av skapelsen är Kungen, Kadosh – Baruch, Han som skapade detta begär att njuta för sin egen skull.

På så sätt verkar det som om Kungen stödjer Aman. När Aman säger: ”… det finns ett folk bland alla folkslag som är skilt från dem, och det folkets lagar skiljer sig från alla andra folkslag, och det folket lyder inte Kungens lagar och Kungen ska inte finna sig i deras existens…” – Kungen svarar honom: ”Varsågod, gör vad du vill, gör vad du vill med detta folk…” Men bara i djup skillnad mellan Aman och Mordechai kan man förstå vem som är vem.  Amans ondska uppenbaras inte förrän kriget mellan Aman och Mordechai börjar. Zeresh, Amans fru, och hans vänner är kelim, begäret som är förbjudet att använda, därför att det finns lev ha even (hjärtat av sten) i var och en av dem. Och Amans 10 utvalda söner från lev ha even är 10 klipot som står motsatt kdusha, motsatt heligheten. Dessa begär kan inte bli skilda från andra folkslag, från alla dessa begär som inte hör till klipot, till lev ha even, om det inte blir krig. Med hjälp av krig, motståndet mellan Aman och Mordechai, väljer man allt som är möjligt från klipot, från alla dessa länder, och överför det till AHa”P de Alia.

Kvar blir Aman med sina söner och sin fru som klipot, som är omöjliga att korrigera – och då förvandlas alla kvarvarande kelim, begär att ta emot, till sin motsats, får avsikten för givandets skull. Purim är tillståndet av gmar tikkun.

Purims under

Varför sker korrigeringen genom förintelsens väg? Det var inte så under uttåget ur Egypten, att avsikten al menat lekabel förintades. Här talar vi om korrigeringens slut och uttåget ur Egypten är bara flykten från ratzon lekabel och inte mer, det är bara uppkomsten av själens embryo, den andliga födelsen.

Fråga: När uppkommer det första begäret al menat lehashpia, den första skärmen?

Under uttåget ur Egypten! Och när man talar om Purim talar man om kelim som gått igenom sönderslagningen, de har gått igenom allt. Därför var det under historiens gång efter Templets fall, efter sönderslagningen av kelim. Under sönderslagningen av kelim blandade de sig, nu behöver man välja dem en efter en och korrigera dem.

Vad består Purims under av? Varför kallas det under? Undret består i det att Ljuset från Partzuf Aba, som korrigerar allt, uppenbaras ovanifrån. Korrigeringen, hjälpen som man får, kommer oväntat, oförutsett.

Du vet tack vare böckerna att sådant kan hända. Men varför måste det hända just nu? Hur bestämmer man det? Hur kan du i ditt arbete, i ditt nuvarande tillstånd, veta att gmar tikkun måste ske nu?

Om du tänker eller planerar slutet av korrigeringen är det arbete för klipot och inte för kdusha. Beräkningen att jag nu gör någon bestämd handling och som svar kommer Ljuset ovanifrån och räddar mig är förbjuden.

Det är sant att Zeir Anpin måste somna och Nukva måste skilja sig från honom, för att hon efteråt ska resa sig själv ansikte mot ansikte med Z”A, på samma nivå som honom, och då finns ett zivug mellan dem. Men vem har sagt att det måste hända just nu? Bara Ester vet om det. Mordechai vet inte om det. Han gör det som man säger till honom. Bara den dolda delen av malchut arbetar här.

Du tror att eftersom det här uppenbaras sådana stora klipot som Aman måste det efter det vara gmar tikkun. Det är inte på det sättet. Människan arbetar alltid inuti de begär som hon har. Och hon tror alltid att det inte blir mer än så, att det inte kan bli det. Hon kan inte förstå att kliet kan bli större.

Om människan arbetar med 10 grams begär och det totalt finns en miljon ton, då tror hon att hela världen finns i dessa 10 gram. Och att det inte finns någonting mer. Hur kan det vara mer? Plötsligt sker ett fall, en förnimmelse av mörker, efter det blir det uppenbart att det finns 11 gram. Och nu tror människan att hela världen finns i dessa 11 gram. Och igen tror hon att det inte finns någonting större än dessa 11 gram.

Det kallas ett under när någonting händer onaturligt, när Ljuset chochma kommer ovanifrån, då det inte skulle komma enligt stegens ordning. Detta Ljus kommer för att korrigera alla utvalda klipot. Men detta verkar inte vara en lagbunden företeelse, detta sker inte som en utveckling till följd av orsak och verkan.

Trots att dessa klipot är utvalda … Vad innebär det att en klipa inte kan vara utvald och korrigerad fram till slutet av korrigeringen? Väljer jag hur mycket varje sådant val kan vara avslutat i var och en av mina enskilda handlingar? Är det säkert att jag avslår det som är omöjligt att korrigera? Kriterier för att avgöra det finns inte. Människan arbetar i exakt överensstämmelse med de råd som kommer till henne. Ju starkare lykta du har, desto mer ser du djupet, ser du materialet. Därför väljer man inte ut klipot innan detta Ljus kommer ovanifrån från yesod de Aba.

Purim symboliserar slutet av korrigeringen, det vill säga att det är en situation då man kan använda vilket som helst begär att njuta. Med rätt avsikt, för givandets skull.

 

Skillnaden är bara i avsikten

Vi dödar Aman, det vill säga avsikten al menat lekabel. Inte själva begäret, utan avsikten att ta emot för sin egen skull. Låt i stället för honom Mordechai vara – avsikten al menat lehashpia. Själva begäret ska inte korrigeras. I själva verket finns ingen skillnad mellan dem – inuti själva begäret att ta emot, om korrigerat eller inte korrigerat förändras ingenting. Bara avsikten har förändrats. Och i slutet av korrigeringen använder man begäret att ta emot som fanns hos Aman, fast med avsikten lehashpia, som hos Mordechai.

Vad är skillnaden mellan Shabbat och Purim?

Under shabbat finns uppgångar som inte beror på människan, men människan liksom förbereder sig för att Ljuset ska skina för henne och då händer denna uppgång som kallas ”shabbat”.

Och Purim är när människan gått igenom alla föregående etapper, dödat Aman inom sig själv och kommit till tillståndet när allting är under Mordechais makt. Människan gör detta själv, det finns inga uppgångar ovanifrån. Därför symboliserar purim slutet av korrigeringen. Det starkaste Ljuset, Or de chochma, iklär sig kelim de kabbala.

Alla Shabbats njutningar innehåller det att du förbereder dig och ovanifrån får passivt Ljus, när du inte gör någonting under Shabbat, annars förstör du mottagandet av Ljuset – du får Ljuset därför att du bevarar Shabbat och inte gör någonting under den. Man får under Shabbat Ljuset, inte i skapelsens kelim, utan liksom i Skaparens kelim. Därför måste man bevara Shabbaten.

Aman är avsikten ”al menat lekabel” (för sin egen skull), användningen av kelim de kabbala (begäret att ta emot för sin egen skull). Mordechai är begäret ”al menat lehashpia” (för givandets skull). Avsikten ”al menat lehashpia” är motsatt kelim de kabbala. Hur förenar man dessa två saker? Kli de kabbala vill njuta, vill ta emot, suga in. Avsikten ”al menat lehashpia” är begäret att ge.

För att kunna förena dem måste man göra många korrigeringar. Detta är den onaturliga vägen, och därför förstår ingen vad som händer i huvudstaden Shoshana: Mordechai sitter framför Kungens portar och plötsligt räddar han Kungen, plötsligt vill Kungen vara med Aman, plötsligt sitter Aman på en häst, därefter sitter Mordechai på en häst – det är obegripliga övergångar från den ena ytterligheten till den andra.

Utan kelim de kabbala kan man inte ge njutningar till Skaparen, det finns ingenting att göra i närheten av Kungen. Mordechai är för liten, hans tillstånd är ”katnut”, ”kelim de hashpaa”, därför kan man inte göra någonting för Kungen. Bara rädda Honom från att Aman ska ta Kungens kungadöme och döda Kungen.

Men utan kelim de kabbala är bara Mordechais avsikt ”al menat lehashpia” inte värd någonting. Det är ingen skapelse. Innan vi kommer till föreningen av kelim de kabbala med avsikten ”al menat  lehashpia” får vi därför olika tillstånd. Tills det blir klart att det är Kungens egendom och att de 10 klipot är hans barn och hans träd.

Aman, avsikten ”al menat lekabel”, går från början med kelim de kabbala. Avsikten ”al menat lehashpia” hör till Skaparen och den går från början inte tillsammans med kelim de kabbala.

Därför är Aman förenad med skapelsens mål, och Mordechai är förenad med korrigeringen av skapelsen. Och Aman som har avsikten ”al menat lekabel” är förenad med kelim, han är med dem från början och Skaparen vill att dessa kelim uppfylls. Det vill säga att Aman befinner sig närmare Kungen. Och Mordechai har ingenting att göra hos Kungen. Vad kan han erbjuda? Begäret att njuta utan avsikten al menat lekabel och utan avsikten al menat lehashpia – det är det som vi kallar ”klipat noga”, den mittersta tredjedelen av tiferet.

Det är en sådan sak i vilken man bara kan förnimma njutningar med aviut de shoresh, utan smak. Du kan i den inte förnimma mer än steget: ”Skaparen skapade begäret att njuta i stadiet alef och fyllde det med Ljuset.” Hittills finns ingen avsikt, det är en nivå och lägre än den nivån kan inget vara. Det är det som vi kallar existensens mått.

 

Från mottagande till givande

Hela livet börjar från att skapelsen förnimmer ett begär inom sig själv. Begäret inom sig själv är redan en avsikt, det är redan fas bet: jag vill ge. Vad det betyder att jag vill ge: begäret att ta emot njutningar som jag fått från Skaparen, det begäret, shoresh (0), är ett mycket litet begär, och i fas alef (1), när jag vill ge, går jag över till fas bet. Detta betyder att fas bet är min aviut, det är det jag vill. Det spelar ingen roll om jag vill ge eller ta emot, det spelar ingen roll i vilken form, men jag vill.

Begäret att ta emot utan avsikt, utan Aman – det kan man inte säga någonting om. Vilket namn kan jag ge till det? Det har inget namn. Alla våra namn är det som kliet ger i samband med sina egenskaper. Begäret att ta emot är ingen egenskap, det är begäret att njuta, det är en bestämd nivå av livskraft som Skaparen skapat. Allt annat kommer från relationen mellan dem, mellan begäret att ta emot och Skaparen. Det är en process: att gå från det mottagande al menat lekabel som finns nu, från början, Aman med kelim de kabbala, till mottagandet av al menat lehashpia.

Men var börjar denna process? Den börjar med att Aman vill utnyttja judarna. Han vill använda avsikten al menat lehashpia med hjälp av vilken han kan dra till sig hela Ljuset. Och om man använder avsikten al menat lekabel, då har man ingenting förutom ett mycket litet Ljus, det är ett tunt Ljus som vi får i vår värld.

Han har kelim de kabbala med hjälp av vilka han i slutändan kan ge njutning till Kungen. Men han själv kan inte göra någonting. Därför kommer han till Kungen och säger: ”Hur kan skapelsen uppfyllas av Dig i överensstämmelse med begäret? Hur? Det finns ett folk, det finns en avsikt, om jag använder det, då kan jag uppfyllas”. Och det verkar som att Kungen går med honom. Varför? Därför att utan denna handling kommer inte förståelsen att det ska vara tvärtom! Hela vår väg förklaras i ”megilat Ester” – i uppenbarelsen av Skaparen.

Varför vill Aman döda judarna? Han vill att deras avsikt al menat lehashpia ska underordnas ratzon lekabel. Att judarnas avsikt al menat lehashpia ska vara under ratzon lekabels makt innebär att döda judar.

Det andliga måste förverkligas en gång i den materiella världen. Detta betyder inte att den andliga gmar tikkun kommer direkt efter Purim. På vår andliga väg har vi inte ens kommit till nedstigandet till Egypten.

Nu befinner vi oss på vägen till nedstigandet till Egypten, vi förbereder oss successivt för slag och uttåg ur Egypten. Vi befinner oss efter förstörelsen av Templen – det första och det andra. Allt måste till slut ske i den materiella världen och då börjar människan sin andliga väg.

Nu när alla kommit tillbaka från den senaste exilen till Eretz Israel, fattas bara det, bara denna gren har ännu inte förverkligats i den materiella världen. Vi fick under det tjugonde seklet rätten att återvända till Eretz Israel och nu återstår bara att göra gmar tikkun. Ett tempel och gmar tikkun är samma sak. Bara till det måste vi komma fram.

Det första templet och det andra har redan varit, den sista galut (exilen) är slutförd, vi behöver inte se materialiseringen av andra andliga rötter, alla har de redan materialiserats. Allting har skett så som det skulle ske. Därför börjar vi resa oss. Från det ögonblick alla grenar nått upp till sina rötter slutar den sista exilen, vi behöver bara resa oss. Och alla själar börjar resa sig till skapelsens mål. Vi, var och en av oss, måste, inte i det materiella utan i det inre, gå igenom hela denna väg av rötter, hur de stigit ner, på så sätt måste var och en av oss resa sig igen. Och detta börjar med uttåget ur Egypten, och mottagandet av Tora…

 

Gnistor av heligheten

05.03.01. Fråga: varför har inte mänskligheten, som har haft kloka människor såsom Platon, Aristoteles och andra stora tänkare, som varit beredda att offra sitt liv för att hitta en metod som skulle tillåta dem att närma sig sanningen, kunnat hitta orsaken och mening till sin existens, förstå världsalltet – varför har de inte kunnat göra det? Det finns många teorier, filosofier, metoder och religioner…

Vi befinner oss inuti begäret att njuta och vi har ingen möjlighet att förnimma någonting annat förutom det. Därför kan vi inte skapa en metod som undersöker världen som skulle kunna komma utanför begäret att ta emot njutningar och kunna undersöka det yttre område som ligger utanför vår natur, vårt medvetande.

Och vi har inte den minsta föreställning om vad som kan finnas utanför detta begär. Även om vi tror att problemet ligger i att komma ur detta begär, och vi kommer ur detta begär, då är dessa begär och tankar ett resultat av ratzon lekabel, att in i sig själv ta emot gnistor av begäret lehashpia under sönderslagningen av kelim och därför finns sådana gnistor inuti begäret att njuta. På nivåerna ”icke levande”, ”vegetativ” och ”djurisk” uppfattas inte dessa gnistor och där finns inte dessa problem. Bara på den nivå som kallas människa, i vilken begäret förnimmer dessa gnistor som föll i det under sönderslagningen av kelim, finns förnimmelsen att man tar emot som står mitt emot förnimmelsen av Givaren, förnimmelsen att det finns någonting mer än begäret att ta emot.

Och oavsett att förnimmelsen av Givaren uppkommer i kelim som tar emot, finns det någonting i dessa kelim av Honom. Detta betyder att helighetens gnistor befinner sig under begäret att njutas makt. Och då vill även dessa begär att njuta, som finns inuti fas dalet, på något sätt använda denna fas för att ge.

Baal HaSulam skriver att 10 % av människorna i världen får njutning när de ger. Detta är ett resultat av gnistorna som föll i klipot. Men att uppfinna sättet att komma ur begäret att njuta kan dessa människor inte. Varför? Det är möjligt bara med hjälp av Ljuset. Med hjälp av Ljuset som kommer ovanifrån, utanför begäret att ta emot. Denna kraft finns inte i begäret att njuta och därför måste det komma utifrån.

 

Denna metod har man fått ovanifrån

Därför är alla metoder som människor hittat på metoder av användning av begäret att njuta. Och därför har de kommit fram till en maximal användning av dessa gnistor som föll i begäret att ta emot, som är att inte använda begäret att ta emot. Det är också svårt. De som vill bli lik dessa gnistor har förstått att det är det Högsta tillståndet och de ville bli lika det, de vill inte använda begäret att ta emot överhuvudtaget. Och det är toppen av det mänskliga (inte kabbalistiska) uppnåendet av korrigeringen.

I verkligheten ser vi att olika metoder och även religioner grundats på det.  Hos mänskligheten ses det som bra att begränsa sig. Men det är det bästa man kan göra om man använder den metoden.  För att tänka och förstå att man kan använda begäret att ta emot för att ge, behöver man den korrigering som inte kommer från denna värld. Det är omöjligt att den metoden kommer från människan, därför att denna metod kommer från en nivå där begäret att ta emot är korrigerat och befinner sig under hashpaa (givandets makt).

Och eftersom vi har fått vår metod ovanifrån är den metoden verkligen för högre nivåer än den nivå ratzon lekabel befinner sig på. En människa som skaffar denna metod och använder begäret att njuta med avsikten al menat lehashpia börjar med en liten avsikt för givandets skull och förnimmer inuti begäret att ta emot redan en ny yttring som kallas andligheten eller den högre världen. Och innan dess kan människan bara förnimma yttringen av vår värld i ratzon lekabel.

Här finns hela kärnan i användning av begäret att njuta för att ge. Och det ser ut som att det är enkelt att uppnå det när vi börjar studera kabbala. Men hur mycket vi än studerar, innan människan träder in i andligheten förstår hon inte hur detta händer. Hon uppfattar inte hur det är möjligt. Och hon studerar teoretiskt utan något samband med sig själv. Vad än du säger till henne förnimms det inte inom henne. Skillnaden mellan denna metod och andra metoder är att man fått denna metod ovanifrån, från en nivå där ratzon lekabel är under avsikten al menat lehashpias makt, och därför ger denna metod krafter.

Ljuset (Or makif) som kommer ger oss krafter att korrigera oss därför att kabbalisterna som gett oss denna metod har beskrivit den från givandets nivå. Om vi tar hans metod framkallar vi därför över oss krafter av hans nivå, och även om vi inte förnimmer hur den kraften successivt arbetar och korrigerar oss, närmar den oss till Skaparen. Hur närmar kraften oss till Skaparen? Fram till sista ögonblicket, när människan går över till andligheten ökar hon bara avsikten inom sig, avsikten al menat lekabel till en sådan nivå att den ger människan sömnbrist.

För att man ska kunna komma in i andligheten måste man uppnå nivån av Paro (Farao). Man ska gå igenom alla stora nivåer av ratzon lekabel inuti al menat lekabel (att ta emot för sin egen skull) och efteråt måste man gå igenom större nivåer – klipot. Men det ser ologiskt ut! Vi ser att när vi verkar gå framåt (”verkar” därför att vi inte ser att vi går framåt), förnimmer vi att vi blivit sämre människor: vi vill mer, vi ringaktar andra mer och mer, vi blev mer aggressiva och otåliga – detta betyder att vi får ett större begär att ta emot.

Kallas det den rätta metoden? Här finns uppenbarligen en paradox! Det är ju motsatsen till det som man kan förvänta sig av andligheten. Det betyder att denna metod går mot förnuftet och kommer från en nivå där allting är motsatt andligheten. Därför är det inte möjligt att människan kan ha hittat på denna metod. Vi är oense med denna metod hela tiden tills vi går över machsom.

Skaparen ökar begäret att ta emot inom oss och vi får panik, vi tror att vi befinner oss i ett fall, men det är en uppgång för kliet, det har ju blivit större. Vi tror att vi avlägsnar oss från andligheten och om man för en människa inte förklarar metoden av närmandet till andligheten, då kommer hon att lämna målet. Hon kan ju inte gå framåt. Människan kan inte gå framåt själv utan att hon får Ljuset ovanifrån, metoden hur man går framåt, om man inte pushar på människan mot hennes vilja. Därför kommer förtäckthet och lögn ner till oss, och inom dem närmar vi oss andligheten utan att inse det.

 

Hur upplever man den yttre verkligheten?

07.03.01. Fråga: hur kan jag få veta att jag ger njutning till Skaparen?

Hur kan du veta det? Du kan inte komma ur dina gränser, från dig själv. Vi har lärt oss att det enda jag kan förnimma bara är det som kommer in i mig genom mina sinnesorgan. Och vad som finns utanför mig, utanför mina förnimmelser, vet jag inte. Vem är Skaparen om jag inte vet någonting om det som finns utanför mig?

Hur ser jag med mina ögon? Det finns i ögonen någonting som liknar fotoelement som reagerar på det som finns utanför. Och för allt som dessa fotoelement reagerar på går dessa reaktioner igenom mina receptorer och jag får dem i form av en bild i min hjärna. Och jag ser det som om det verkar vara utanför. Men i själva verket finns ingenting utanför mig.

I ögat vänder sig bilden och det som är nere blir uppe och det som är uppe blir nere. Och först i hjärnan, med ett program som arbetar där, vänder jag denna bild igen.

För allt som upplevs av mig, i den form som jag förnimmer, gäller att jag bara förnimmer min reaktion. Och jag kan påverka mina reaktioner. Jag kan göra så att jag inte förnimmer någonting. Om jag till exempel skulle kunna göra om mitt öga så att det kommer att fungera som en hästs öga eller en hunds öga, då skulle jag se en helt annan bild av den omgivande världen. Eller så kan jag ha större och friskare ögon. Det som jag ser kommer att bero på det. Och så är det med varje förnimmelse.

Och så är det med den förnimmelse vi kallar det sjätte sinnet. Här kan vi inte förändra någonting. Vi förändrar bara vår relation mellan oss och det som finns utanför oss. Jag får samma förnimmelse som förut genom mina sinnesorgan. Ingenting förändras här. Jag kan inte förändra någonting här, det är min natur, jag är skapad sådan.

Men inuti mig själv skapar jag ett speciellt program med hjälp av vilket jag börjar ha en speciell inställning till det som jag förnimmer inuti mig själv. Jag börjar tänka att det, i det som jag inuti mig själv förnimmer, finns en Högre Tanke, som hör till någon som vill att jag förnimmer det på det sättet. Kanske är det en illusion. Men det är i alla fall en liten illusion jämfört med alla mina andra förnimmelser.

Om allt jag gör och allt jag förnimmer i mina sinnesorgan kommer till mig från den yttre kraften, från yttre begär, en yttre Tanke, då kan jag vara säker på att Skaparen njuter av att jag gör allt i enlighet med mina förnimmelser. Och därför skapar jag inom mig själv ett helt nytt handlingsprogram som skiljer sig från det tidigare programmet.

När jag börjar värdera njutningarna som jag får i mina otillfredsställda begär värderar jag dem bara i relation till en Yttre orsak – hur Han vill att jag ska reagera. Jag börjar beakta den Högre kraften och jag inbillar mig Den tills vidare.

Jag ställer in mig på att jag måste förhålla mig på det sättet till det som finns inuti mig. Men om jag ställer in mig börjar jag förnimma extra Kunskap och därför extra Förnimmelse.

Jag börjar med detta nya program inuti mig förnimma ett nytt förhållningssätt till allt som omger mig, processer som sker inuti mig som jag tidigare inte uppfattat. Jag läser och lyssnar fortfarande, men jag får förnimmelser inuti mig och därför ändras mitt förhållningssätt till det som jag studerar.

Jag börjar inuti mig, förutom mig själv, uppleva en Främmande närvaro av en Främmande Makt. Och denna närvaro börjar successivt visa sig för mig, den uppenbaras med hjälp av olika tecken, antydningar, och jag kan dra slutsatser som baseras på dessa uppenbarelser.

Men efter det börjar denna yttre relation, yttre Tanke, yttre begär, leva inuti mig som en självständig varelse. Jag börjar förnimma att Han styr mig, dikterar allt för mig. Och då får jag i samband med min relation till Honom kunskap om vad som händer i världsalltet.

Nu förnimmer jag ingenting: hela världen är jag och det som jag ser framför mig. Så upplever ett litet barn världen. Efteråt börjar barnet växa och ser att världen är stor och oändlig. Och om människan utvecklar sig vidare, då inser hon att det finns en kraft, ett begär till, som bestämmer allt.

Och med allt vi inser börjar vi gräva djupare och djupare inom oss, och växa från infantiliteten och tränga in djupare i världsalltet och vi börjar se där att allt vi ser, ser vi inuti oss.

Vad är skillnaden mellan människans begär och naturens begär? Människan kan få möjligheten att förändra begäret. Naturen har ingenting sådant. Naturen agerar som en icke levande varelse, som ett automatiskt system, som arbetar enligt ett givet program.

Och jag kallar det ”Skaparen”

En människa som börjar begripa sig själv, börjar för sig själv uppenbara närvaron av en främmande Kraft, ett främmande begär – och det kallas Skaparen. Varför? Därför att ett yttre begär uppenbaras och människan inser att det är ett program som arbetar inuti människan och bestämmer allt.

Varför ska man be till ett program? För att förändra sig själv, och då ändrar programmet sin inställning till oss, det börjar påverka oss i enlighet med våra nya egenskaper, korrigeringar. Och Skaparens lagar är oföränderliga, som det sägs: ”chok osa ve lo javor” (Jag skapade lagen som inte ändras). Därför kan man ändra Skaparens inställning till oss bara genom att vi förändrar oss!

Kallar människan det yttre begäret för Skaparen?

Vår andliga väg är en process av självkännedom, fördjupning inom oss själva. Vi kan inte komma ur vår kokong, vårt skal. Och det är tvärtom så att vi fördjupar oss inuti oss själva, där vi hittar orsaken som skapat oss och vi kallar den Skaparen.

Och där förnimmer jag grunden från vilken alla mina begär och tankar börjar, där börjar ”jag”, där förnimmer jag förbindelsepunkten mellan mig och Skaparen, från vilken allt kommer till mig från Honom. Varje gång känner jag att min relation med Honom blir djupare. Och det som förut uppfattades som förbindelsepunkten förvandlas till ett system av relationer.

På så sätt utvecklas det en process av självkännedom inuti en själv, inuti ens begär, därför att utanför deras gränser kan vi aldrig komma, inte heller uppleva någonting utanför dem.

 

Att hitta Skaparen inuti sig själv

Allt vi studerar är ett system av relationer till Skaparen. Hur Han agerar mot oss uppenbarar vi för oss i ”Avodat HaShem” (Skaparens arbete). Vad betyder Avodat HaShem? – Hur Han arbetar med mig. Och förnimmandet av detta arbete, i det mått jag uppenbarar det för mig själv, och hur jag uppenbarar det för mig själv, tvingar mig att förändras och bli en annan människa. Och eftersom jag uppenbarar det för mig själv, tvingar det mig att förändras och bli en annan människa.

Man kan tvärtom säga att detta begripande är förändring. Människan måste leva med sin relation till Skaparen. Därför är detta begripande redan ett mått av människans förändring. Ju mer jag begriper Honom, desto mer bestämmer Han mina egenskaper, tankar, begär. Därför finns allting i beröringspunkten med Skaparen och denna beröringspunkt befinner sig i det maximala djup som finns i människan.

Den som inte uppenbarar sina begär för sig själv, arbetar inte maximalt med dem för att de ska uppenbaras, utan begränsar dem tvärtom – den människan kan inte förnimma Skaparen. Den människan förnimmer sin brist på kontakt med den Högre kraften.

Men genom den bristen förnimmer hon ändå en relation med den Högre makten. Därför utsätter sig människor som begränsar sig och undviker alla njutningar av denna värld för lidande och tror att de begriper Skaparen. I själva verket begriper de frånvaron av begripandet av Skaparen. Och det ger dem en förnimmelse av delaktighet, men det är en frånvaro av förnimmelsen av Skaparen.

Om jag begränsar mig i begäret att ta emot njutningar – och eftersom vi är en ”svart låda” som förnimmer det som den får in i sig själv, varför människan inte förnimmer någonting utanför sig själv – då stänger hon alla ingångar och då uppenbarar hon frånvaron av Skaparen (på icke levande, vegetativ och djurisk nivå). Till exempel människor som utövar Yoga, de kan nästan inte andas, de sover inte och tänker bara på en sak, att förvandla kroppen till ett icke levande tillstånd, som man kan begrava och efteråt uppväcka, så lite har de livskraften kvar. Allt som jag vill säga är att allting finns inuti människan. Processen av självkännedom är kabbala. Och bara inuti sig själv kommer man att hitta Skaparen.

 

Givande är när det inte finns något samband mellan ditt arbete och det du får…

Fråga: Finns en Högre kraft bara i min inbillning?

Ja, från början är det inbillning. Vet du att Skaparen existerar? Tror du mig? Vad betyder att tro på någonting? Någon säger och jag tar det som fakta, liksom jag ser det. Kallas det tro? Tro är Ljuset ovanifrån som människan inte förnimmer direkt, men detta Ljus ger henne en oklar förnimmelse, säkerhet. Det kallar vi tro.

Men i kabbala är tro en uppenbar förnimmelse av Skaparen! Upplevelsen av Skaparen kommer i en verklig form i våra andliga sinnesorgan, och jag kan mäta och granska denna kraft, måttet av min tro. Det finns en tro som jag kan mäta, kraften är måttet av min tro. Det finns en tro som är uppfylld av Ljuset chassadim, det finns en uppfylld tro, den är fullkomlig – det är chassadim med chochma.

Innan jag kommer in i den andliga världen kommer min tro från det omgivande Ljuset ”Or Makif”. Men eftersom njutningen från detta Ljus är större än vår världs njutningar, är jag beredd att lämna allt i denna värld och följa detta lilla Ljus…

Detta Ljus ger inte människan möjligheten att få vanliga njutningar av vår värld, det gör att alla njutningar av denna värld uppfattas som värdelösa jämfört med detta Ljus. Men detta Ljus finns utanför och det iklär sig inte i mig därför att jag kommer att vilja njuta av det för min egen skull istället för att njuta av njutningar av denna värld.

För njutningar av denna värld har jag betalat med min ansträngning. För att få njutningar av den högre världen behövs också ansträngningar, men dessa ansträngningar är annorlunda, då det inte finns något samband mellan dina ansträngningar och det som du får…

Kabbala är en romantik

11.03.01 Vi har redan sagt att människan korrigerar sina begär som finns på de olika stegen ”icke levande”, ”vegetativ”, ”djurisk”, ”talande” (mänsklig) och till slut på Gudomlig nivå.  När människan blir klar med att göra handlingar med rätt avsikt, det vill säga när hon korrigerar begären som tillhör den icke levande nivån, upptäcker hon just där nivån slutar ett embryo av begären på den vegetativa nivån.

När människan har korrigerat begären på den vegetativa nivån, upptäcker hon början av den ”djuriska” nivåns begär. När människan har korrigerat begären på den djuriska nivån, upptäcker hon början av den ”talande” (mänskliga) nivåns begär. När hon korrigerar begären på den nivån upptäcker hon början av Gudomlighetens nivå. På så sätt går människan framåt tills hon kommer till korrigeringen av alla begär, alla sina 5 nivåer av begär, i vilka hon får Ljusen NaRaNHa”Y (Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya och Yechida).

Detta betyder att ett kli inte kan bli fullkomligt om inte alla 5 steg av aviut (begärets kraft) har korrigerats genom att fyllas med Ljusen NaRaNHa”Y. Skaparen skapade begäret att njuta genom 4 steg. Själva begäret att njuta är det femte steget. Detta betyder att hela universum delas upp i 5 delar. Malchut av världen Ein Sof är den första skapelsen. Det är ett begär som upplever att det vill ta emot njutningar för sin egen skull.

 

Aviut	Värld
0	Assiya
1	Yetzira
2	Bria
3	Atzilut
4	AK

 

Varför får skapelsen en sådan förnimmelse? Därför att den utvecklats från det begär som var på steg gimel (3), begäret att ta emot och ge. Och innan det kom nivåerna bet (2), alef (1) och i varje nivå finns den föregående nivåns egenskaper.

Om vi föreställer oss nedstigandet, då är Keter det första begäret. I Chochma finns 2 begär – begäret Keter och begäret Chochma. I Bina finns begären Keter, Chochma och Bina. I Zeir Anpin finns begären Keter, Chochma, Bina och Zeir Anpin. Och i Malchut finns alla 5 begär, annars skulle begäret Malchut av Malchut inte finnas där.

I varje nivå finns alla föregående nivåer, som föder, försörjer och upprätthåller nivån genom att hela tiden finnas inom den. När Malchut av Ein Sof fylls upp i enlighet med sina begär, måste alla 5 begär KaHaBTu”M (Keter, Chochma, Bina, Tiferet och Malchut) som finns inom henne fyllas, och hon fyller dem med de 5 Ljusen NaRaNHa”Y (Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yechida).

 

Aviut	Malchut
0	Nefesh
1	Ruach
2	Neshama
3	Chaya
4	Yechida

 

På samma sätt är det i den minsta skapelsen som börjar växa nu: den har 5 begär att ta emot, 5 delar av KaHaBTu”M, som i Malchut av världen Ein Sof. Vad är skillnaden mellan Malchut av Ein Sof och den lilla skapelsen? Endast i hur mycket detta lilla begär inser att den befinner sig i världen Ein Sof, på nivån Malchut av världen Assiya. Trots det finns alla andra delar inom den, från världen Assiya upp till Ein Sof, allt finns i skapelsen, bara i förtäckthet. Vad förnimmer skapelsen? Skapelsen förnimmer bara sitt yttre begär.

Vad förnimmer jag nu? En känsla, men hur når denna känsla mig? Jag gick igenom flera själavandringar från den lägsta punkten till det tillstånd där jag nu börjar sträva efter andligheten.

Till exempel, 20 själavandringar tillbaka började min själ stiga ner i denna värld. Den började utveckla sig. Under de 20 själavandringarna skaffade jag mig några begripanden. Vad behöver jag för att komma till slutet av korrigeringen? Om jag till exempel behöver gå igenom 250 olika tillstånd. Alla finns de inom mig. Men hur kan allt finnas inom mig? När jag steg ner hit, steg jag ner från den högsta platsen, min själ steg ner från min själs rot. Alltså finns allt detta som man gått igenom när man steg ner bara i relation till mig i öppen form, och det som man måste gå igenom när man stiger upp på nästa steg finns i dold form. Men alla dessa begär finns inom mig!

Du befinner dig nu i något slags tillstånd. Ditt tillstånd är ett resultat av de själavandringar som du gått igenom. Vi kom alla ner från Malchut av Ein Sof, Z”A (tzimtzum alef, första begränsningen), AK (världen Adam Kadmon), Z”B (tzimtzum bet – andra begränsningen, som uppstod efter sönderslagningen av kelim). Vi gick igenom alla världar och sönderslagningen, världarna ABY”A (Atzilut, Bria, Yetzira, Assiya), parsa - gränsen, och vi steg ner till vår värld, till den lägsta punkten. Detta är nerstigning.

 

Ein Sof
AK	tabur
Atzilut	parsa
Bria
Yetzira
Assiya	machsom, sium
Denna värld

 

Hur stiger själen upp? Om du till exempel kom in i din första reinkarnation och nu befinner dig mellan den och machsom. Vad är ditt ”jag” för någonting nu? Du är ett resultat av det du gått genom på vägen ner, fram till det tillstånd du befinner dig i nu. Denna väg gav dig erfarenhet, kunskap. Ibland döljs dessa erfarenheter och kunskaper från dig uppifrån, men det är din egen erfarenhet. Vad finns i dig? Här saknas de erfarenheter och den kunskap du måste skaffa. Kabbala är en romantik. Romantiken runt den väg vi väljer! Vad betyder ”den väg som vi måste gå igenom”? Finns den inuti dig eller inte?

Den finns där, men i dold form. Alla begär, former och egenskaper fram till slutet av korrigeringen – allt finns inom dig. Som vi sade tidigare, om du har Keter, då har du ett begär, om du har Chochma har du 2 begär, om du har Bina har du 3 begär, om du har Zeir Anpin har du 4 begär och om du har Malchut har du 5 begär. Det vill säga att de alla finns inom dig men du förnimmer bara de yttre och inte de inre som är dolda under begären.

Hur förnimmer Malchut de Malchut? Hon förnimmer därför att inuti henne finns alla andra stadier. Vi ritar upp det som enstaka sefirot av Malchut (vågrätt).

 

Enstaka sefirot	Grundsefirot
M-Z”A-B-H-K	K
M-Z”A-B-H-K	H
M-Z”A-B-H-K	B
M-Z”A-B-H-K	Z”A
M-Z”A-B-H-K	M

 

Vad förnimmer jag nu? Bara Malchut de Malchut, men för mig är det Keter, början. Om jag blir klokare, förstår”varför” bättre, betyder det att jag skaffar det som var framför mig, min högre Zeir Anpin.

Så börjar jag förstå Skaparen, förnimma att framför mig finns Zeir Anpin. Var någonstans förnimmer jag det? Inuti mitt gemensamma Malchut. Efteråt uppenbarar jag Skaparen i en större form, jag börjar förstå att han har egenskapen Bina… och så vidare, sen Chochma, sen Keter, tills jag går igenom Malchut de Malchut till Keter de Malchut. Detta innebär att jag får, eller skaffar mig, NaRaNHa”Y.

Var finns alla de steg som Malchut skapat? De finns inuti, men de doldes. När du öppnar dem stiger du upp, du uppnår din Skapare, det föregående steget. Varje gång vi stiger upp är det som att vi uppnår Skaparen. Varje gång vi stiger upp, når vi Skaparen som skapade oss i det föregående steget.

 

 

Hur förnimmer man altruism?

12.03.01 Fråga: Vi förstår att vi befinner oss i egoism och i en övergångsperiod. Men hur förnimmer man altruism?

Jag gillar din filosofi, du är en intelligent människa som gått klart universitet och har ett bra yrke.  Du säger: Vi förstår att vi befinner oss i tillståndet lo lishma och att vi utvecklar oss successivt …

Men hur kan du fastställa någonting om du inte känner till dess motsats? Det är omöjligt att diskutera någonting om man inte känner dess motsats, eftersom vi förstår allting med hjälp av att jämföra motsatser, liksom jämförelsen mellan Ljus och mörker. Endast i den utsträckningen bestiger människan andliga steg, hon börjar inse, förstå och begripa vår värld. Men inte tidigare. Vad vi trodde innan vi gick över machsom, vi förstår var vi befinner oss, vi förstår egoismen och att det är en illusion. Hur skall man börja agera altruistiskt?

Du vet inte vad altruism är i lo lishma, hur kan du då ens försöka göra någonting altruistiskt? Du vet inte ens vad egoism är i lo lishma. Ibland ser du dina egoistiska handlingar och då börjar du bli arg på dig själv; Hur kunde jag göra så? Du börjar studera denna egenskap inom dig, du förstår att den skapades av Skaparen och då börjar du bli arg på Honom, och du börjar betrakta Hans arbete som ett misslyckande, som dåligt. När börjar människan förnimma altruism? Vi studerar 3 timmar varje morgon, och på kvällarna sänder vi kabbala på TV och Internet och sprider böcker. Allt detta händer inom oss och vi börjar plötsligt förnimma att vi är dåliga människor jämfört med Ljuset som skiner för oss under våra studier. Den verkliga ondskan är dold och uppenbaras endast i jämförelse med Ljuset som skiner för dig.

Det är som i en legend om en människa som blev skickad till en ö för sina brott och glömde sitt förflutna. Men en dag besökte hon ett bibliotek och öppnade en bok på måfå, och med hjälp av denna bok började hon förstå att någonstans långt borta finns ett annat liv, och att även hon kom därifrån. Och att hennes riktiga hem inte finns här på denna ö, här befinner hon sig i exil. När människan läste boken, studerade hon detta lands lagar och började förstå varför, för vilka brott hon  skickades i exil. Och hon började förstå hur hon kan komma tillbaka till sitt hem. Och då upplevs hennes nuvarande liv som ingenting, som ett omedvetet tillstånd… ända tills hon kommer hem igen.

När börjar perioden för uppvaknande? När det händer uppifrån, under inflytande från ovan och människan går över machsom – gränsen mellan denna plats och den andra platsen. Detta måste komma som ett uppvaknande från Ovan. Utan att man får altruistiska egenskaper kan man inte komma hem. Det är som i en saga, som i en science fictionfilm, plötslig befinner sig människan på en annan plats, därför att hennes huvudegenskaper av egoism plötsligt och oväntat förändras till altruism. Hur kan vi förnimma altruism i ett egoistiskt kli? Vi begriper allt endast i jämförelse med motsatsen. Våra nuvarande ”altruistiska” begär jämfört med andliga är också egoistiska. Därför tillåts vi göra allt i denna värld. För allt människan gör i vår värld får hon varken belöning eller bestraffning. Eftersom vårt tillstånd kallas zman achana – förberedelsens tid. Om jag, till exempel, ännu inte kan skriva betyder det att jag måste lära mig. Det finns en metod för uppfostran; när jag skriver fel på tavlan får jag ett slag. Men denna bestraffning i vår värld är symbolisk, den är till för att vi ska anstränga oss mer, för att vi ska lära oss skriva bättre, och inte för att vi bröt mot lagen. Det liknar hur barn uppfostras och allt de gör – och detta räknas inte som seriöst. Andliga lagar kan inte följas i vår värld, eftersom man för att kunna följa dem måste ha en skärm (masach).

Vi befinner oss i en period för förberedelse och vi måste förstå vad det betyder: att människan befinner sig på en avlägsen ö. Hon får en bok och man säger till henne: läs den, och trots att du inte vet hur man förverkligar det som står i boken måste du studera, och själva studierna förbereder dig för inträdet i andligheten.

Men på den ö människan befinner sig råder andra lagar, ett annat liv – egoism. Och detta liv är hennes liv och hon har ingen förståelse och uppfattning om hur livet kan vara på en annan plats, i ett altruistiskt liv. Dessa motsägelser får människan som resultat av studierna, som resultat av en otydlig förnimmelse av Skaparen.

 

 

Domare och vakter

13.03.01. Det finns inte 2 system där Skaparen ställer sina vakter – då skulle det bli 2 arméer mot en annan. Utan det finns bara ett system som Skaparen upprättar. Från skapelsens begynnelse upprättar Han i människans själ dessa krafter som kallas ”domare och vakter”. Och människan behöver bara använda dem på rätt sätt. För människan verkar de vara negativa krafter, som begränsar henne. Det finns ju ingen som älskar domare och vakter, eftersom det är en begränsning, en påfrestning, ett förtryck av friheten att agera, att välja och tänka, ett förtryck av begär. Men man bör instämma med att det är till nytta för människan. Överallt, vart än vi vänder oss måste vi uppföra oss efter dessa domare och vakter, därför att de kommer att sätta gränserna inom vilka vi gör de korrekta handlingarna som leder till målet – detta är domarnas och vakternas uppgift.

Vi tror att Skaparen är barmhärtig, snäll och att han gör gott. Han är ju så eftergiven, så mjuk… Är det så? Här sitter jag och gråter för att Han ska hjälpa mig: har du någonsin sett att Han hjälpt? Inte ens om jag hoppar från taket kommer Han att hjälpa! Människor dör i plågor och lidande! Var är hjälpen, var är barmhärtigheten? Och vem är det som gör det från början? Var någonstans ser vi Hans namn som bestyrker Hans rättfärdighet, som rättfärdigar, lovprisar och förhärligar Honom?!

Vi tror att när Han gör som vi vill – då är Han barmhärtig, älskad, fantastisk – så länge Han gör vad jag vill! Och om Han inte gör vad jag vill då hör inte namnet snäll och god till Honom!

 

 

Om bön…

Vad ber vi om? Att Skaparen ska hjälpa, tycka synd om oss? Om detta är de naturlagar jag förnimmer nu, vilka jag nu måste förnimma för min andliga framgång, hur kan jag då be att Skaparen avskaffar dem? Han skapade ju dem runt omkring mig.

Vilken relation ska vi ha till detta? Ska vi sitta och gråta tills Han förbarmar sig över oss? Kommer det att hjälpa överhuvudtaget? Å andra sidan står det skrivet att vi lever endast på grund av Hans barmhärtighet… Vår bön ska handla om korrigeringen och inte att Han ska göra mig gott. Alla begränsningar är som vakter, de är till för att leda mig till bönen. Jag ska inte be för att Han ska ha överseende med mig, utan för att Han ska korrigera mig. Man måste förstå vad en bön betyder…

Fråga: Vad är nyttan med att människan går igenom så många förändringar på en dag, och efteråt försvinner allt som om det aldrig hade hänt?

Att du förnimmer hur allt liksom försvinner, det talar om att du är stark och kan stå emot sådana tillstånd – hela kroppen och själen genomgick stora omvälvningar men du kände dig stor, och kroppen klarade det med stor möda trots att du kände i varenda nerv att du är nära att explodera… Om några minuter försvinner det och det är oklart om det ägde rum eller inte.  Kan man säga att jag gått genom det?

Och i kroppen registreras det, kroppen klarar av att stå emot många sådana fenomen. Om dessa fenomen kommer från andligheten blir kroppen friskare av det. Det är ett mirakel! Om du blir arg och hetsar upp dig på någon i denna värld, då kan du få en hjärtattack eller ett trauma, men om du går igenom en ännu större omskakning och ansträngning som kommer för ett andligt syfte blir du frisk. Varför? Därför att det viktiga är orsaken.

Dessa saker ackumuleras och det som du upplevde under en dag kommer inte att upprepas i samma form. Men av dem fick du en förberedelse för inre förnimmelser, och så är det varje gång. Och därför; om jag plötsligt kommer ihåg vilken djup insikt jag nyss hade – och att den försvann! Var inte orolig, människan ska inte bekymra sig om det som kommer och går, hon bör oroa sig över det som finns i henne just nu.

Varför sägs det att det finns vakter i begäret att njuta och att det finns vakter i begäret att ge njutningar? Är det två olika system? Alla mina handlingar betingas av viljan att ta emot njutningar, en egoistisk vinst. Om Ljuset från Ovan tar ifrån mig upplevelsen av att jag vinner någonting med mina egna handlingar, då blir jag som en död kropp som inte kan röra sig, som inte kan resa sig för att gå och arbeta.

Inte heller skulle min kropp kunna underhålla sin fysiska existens! Varför? Fattas det kalorier? Därför att vår kropp, alla kroppens system, drivs till handlingar av ett enda mål – att ta emot njutningar. Och om det inte finns njutningar kan inte ens atomer eller celler röra sig och existera, och mycket mindre vill en människa röra sig.

Men varför får människan sådana tillstånd, förnimmelser av tomhet, depression som blivit seklets folksjukdom? Det är för att människan inser att hon inte kan göra någonting utan att få en belöning, utan detta ”bränsle”. Det krävs en motivation, en vinst. Och om det inte finns någon belöning, då intresserar sig människan inte längre för någonting: barn, fru, släktingar, vänner – allt blir ointressant! Om jag inte förnimmer någon belöning, då är allting dött. Och allt detta händer för att visa människan att utan en konkret vinst kan hennes kropp inte röra sig. Det händer för att jag successivt börjar förstå att jag behöver en annan orsak, en annan motivation. Och det jag blir undervisad, att om jag lämnar mitt egoistiska begär att njuta och inte arbetar för min egen skull, då behöver jag en annan kraft, ett annat bränsle, annars kan jag inte röra mig!

Vad är det som kan förmå mig att arbeta, agera, röra mig, tänka? Så småningom kommer jag till olika tillstånd, en förståelse av att det i min natur inte finns någon annan motivation. Och Skaparen trycker försiktigt på för att tvinga mig att komma till Honom.

Vad gör Han? Ibland träffar man sådana listiga människor, för att ta dig närmare till dem agerar de genom andra människor som är runt omkring dig, de arrangerar och ordnar omständigheterna så att du till slut kommer till dem … Så gör Skaparen också. Plötsligt upptäcker du att du är i beroende av Honom på jobbet, att din familjs välgång beror på Honom, och så även din hälsa och så vidare – och du har inget annat val än att till slut ge upp och komma till Honom. Det finns ingen annan utväg och successivt bryter du dig ur ditt ego. Trots att du från början var beredd att dö så länge du inte behövde böja dig inför Honom.

Så småningom, med små portioner åt gången, som i vårt liv, på samma sätt är det i andligheten när man tar sig ur sitt själv. Det händer någonting med ditt barn, problem hemma, på jobbet, det är ditt ego som lider. Bara lite till, och du är beredd att släppa det. Du är beredd att böja dig för Skaparen. Och du säger: ”Jag har ingen annan utväg. Jag har kommit fram!”

Men det är inte tillräckligt. Efteråt börjar en ny nivå – det pågår fram tills du älskar Honom – Han som tvingade dig att lämna ditt ego. Fram tills allt inom dig vänder sig 180 grader, din relation till Honom och ditt system av värderingar – från den ena ytterligheten till den andra.

I vår värld är vi beredda att göra en tzimtzum på en liten njutning för att få större njutning. Men det kallas inte tzimtzum, det är en beräkning! I vår värld räcker det för mig att jag ser större njutningar i jämförelse med mindre njutningar för att min beräkning ska bli klar och då kan jag byta pengar mot mat och andra saker som är viktigare för mig än mina ansträngningar: och jag byter alltid det mindre viktiga mot det som är mer viktigt, jag är beredd att ge för att få någonting bättre tillbaka. Därför att skillnaden mellan det som jag har och det som jag får är min livskraft!

På så sätt lever människan genom sin vinst. Men om någon säger åt dig att bara ge, vilken vinst måste du föreställa dig för att du skulle kunna ge? Det är onaturligt. Att ge för att få mer tillbaka, det är förståeligt, men att bara ge!? Människan är inte i stånd att bara ge. Människan är beredd att ge sitt liv för vila. Hon skaffar sig alltid någonting som är bättre. Begäret att ta emot kan skiljas från en sak men det tar en annan!

Vilken kraft behöver jag i andligheten för att hela tiden kunna ge, men uppleva det som att jag tar emot?! Jag arbetar ju med samma begär att ta emot! Denna kraft är Skaparens storhet, som jag ser, förnimmer, suger in – och den är njutning för mig nu.

Alltså arbetar jag för njutningens skull? Om jag gör det kallas det ”klipa”, orenhet! Om jag byter ut alla denna världs njutningar mot att njuta av Skaparen, Hans storhet – det är ju ett klipa… Jag är beredd att ge allt som Han skapat inom mig och runt omkring mig, för att som Baal HaSulam skriver ”förnimma en enda droppe av förening med Honom!” Det är ett klipa, orenhet. Hur måste jag förändra användningen av Hans storhet för att det ska bli ”kedusha”, helighet? Låt oss tänka…

 

 

Världar hjälper själar

18.03.01. Från Introduktionen till boken ”Zohar”: ”Därför måste du förstå att man inte får jämföra nivåerna av de första och de sista generationerna. Därför att denna regel säger: i alla partzufim av världar och själar, skapades de ljusa först och därför skapades kelim de HaBa”D (Chochma, Bina, Daat) först, i världarna och i själarna.

Världarna är en yttre cirkel som omringar och innesluter själarna som finns där som inre objekt. Men uppenbarelsen är ömsesidig och sker i samma riktning och med samma mål. Världarna hjälper själarna.

De objekt som måste uppnå skapelsens mål och som vi pratar om är själar. Och världarna befinner sig utanför, de hjälper själarna. Uppenbarelsen av själarna sker med hjälp av världarna. Därför utspelas samma processer i själar och världar: från början uppenbaras kelim de HaBaD med Ljusen NeHi”M som finns i världarna och i själarna. Och därför var själarna under skapelsens första 2000 år av själens värld upphöjda. Men trots det kunde de inte uppnå fullkomligt Ljus eftersom det saknades låga kelim i världarna i själarna.

Vi vet att från början kommer små Ljus in i de stora kelim. Och ju lägre dessa kelim är som får Ljuset (i världar och själar), desto högre och starkare är Ljuset som kommer in i dem. Trots att de första 2000 årens kelim var mycket ljusa hade de bara aviut de shoresh, och därför fanns bara Ljuset Nefesh i världarna och i själarna.

Och på så sätt är det under de följande 2000 åren. När HaGa”T (Chesed, Gvura Tifferet) uppstod i världarna och själarna var de fortfarande ljusa, därför att kelim HaGa”T står nära kelim HaBa”D.

Det finns sammanlagt 10 sefirot i den generella världens uppbyggnad, och likaså i varje del av den och även i själens struktur: Keter, Chochma, Bina är kelim i vilka endast Skaparens egenskaper finns, Chesed, Gvura, Tifferet hör till skapelsen, till själen. De liknar de föregående sefirot: Chesed är som Keter, Gvura är som Chochma och Tifferet är som Bina. Detta betyder att det är Skaparens egenskaper som finns i skapelsen. Det är Skaparens egenskaper, men begäret att ta emot tillhör inte Skaparen och själen. HaBa”DHaGa”T i varje del av världen och i själen är givandens egenskaper (kelim de hashpaa), G”E. Och först i den nedre tredjedelen av Tifferet och neråt börjar begäret att njuta, skapelsen (kelim de kabbala).

Under den andra 2000-årsperioden är alltså själarna fortfarande ljusa. Därför att, som Baal HaSulam skriver: naturen hos HaBa”D är lik naturen hos HaGa”T. Och det starkaste Ljuset doldes därför att det saknades kelim för dem. Det fanns riktiga kelim – så länge begäret att ge (kelim de hashpaa) uppenbarades och begäret att ta emot än så länge var outvecklat. Från chazeh (bröstet) av den gemensamma själens partzuf och neråt finns bara kelim de kabbala. Därför fanns de ännu inte under den andra 2000-årsperioden.

I vår generation, i samband med att våra själars essenser är de grövsta i jämförelse med allt annat som finns i hela skapelsen och dessa själar inte kunde rena sig trots det – därför kompletterar de hela uppbyggnaden av partzuf i världarna och i själarnas gemensamma partzuf.

Vi som befinner oss i slutet av de sista 2000 åren, befinner oss i uppenbarelsen av kelim de kabbala i världarna och själarna, därför är vår uppenbarelse viktig för att det största, mest upphöjda Ljuset ska kunna komma in. Därför att under de tidigare 2000 åren fanns ingenting att korrigera.

Under de första 2000 åren fanns inte Torah, det fanns inget sätt att träda in i andligheten därför att den tidens kelim inte hade några fel, de saknade nödvändigheten att uppnå målet. Det fanns inga själar i vilka frågor om Skaparens existens uppstod, om målets existens, vilket man måste uppnå. Det fanns inget behov hos kelim (själarna), de kände inte att de saknade det.

De andra 2000 åren fanns samma kelim de hashpaa men i kroppen hos partzuf, i kelim de kabbala. Det vill säga, under dessa 2000 år förbereds kelim de kabbala med kelim de HaGa”T. Vi säger att HaBa”D är kelim av den Högre, och att HaGa”T är kelim av de lägre. Men HaGa”T är de kelim av den Högre som finns i den lägre, och NeHY”M (Netzach, Hod, Yesod, Malchut) är de absolut lägsta kelim.

På så sätt är naturen hos kelim HaGa”T att den Högre förbereder sina egenskaper för att arbeta med dem i den lägre. Därför var det just under de andra 2000 åren som vi fick Torah och alla förberedelser för korrigeringen.

Och de sista 2000 åren är 2000 år av exil, uppenbarelsen av behovet av andligheten. Utgången från andligheten är den inre exilen. Men i slutet av exilen måste det ske en uppenbarelse av andligheten. Exilens slut är uppenbarelsen av kelim de kabbala, och då är tiden ute för korrigeringen. Därför att varje period av 2000 år delas upp i HaBa”D – HaGa”T – NeHY”M under vilka HaBa”D – HaGa”T av de 2000 åren är förberedelsen och NeHY”M – är förverkligandet. Och om vi delar upp de sista 2000 åren upptäcker vi att vi lever i en speciell tid för korrigeringen av själarna.

 

 

Vad betyder det att korrigera begär?

19.03.01 Fråga: Hur kan människan komma tillbaka till arbetet efter det att hon sprungit ifrån det och inte längre förnimmer Skaparen?

På vägen mot slutet av korrigeringen (gmar tikkun) korrigerar vi successivt våra begär. Vad innebär det att korrigera begär? Att jag gör handlingar över begäret. Om jag lyckas får jag en uppenbarelse av större, okorrigerade begär.

Alltså är belöningen för att du lyckas korrigera ett begär tyngre arbete. Och vi ser verkligen samma sak i vår värld. Vi kan förstå det, att om en människa vill gå framåt, då sker det som så att om hon lyckas med någonting, får hon svårare arbete. På så sätt går människan framåt.

Och bara om vi ser vägen från början till slut och alla etapper där emellan kan vi vara överens med den. Till exempel, om jag kommer till ett arbete och arbetar på följande sätt: Man visar mig någonting som är enkelt, därefter svårare saker, därefter någonting speciellt… Och i detta ser jag min framgång. Men här i kabbala ser vi inte att vi går framåt. Det är ett problem, trots att det fungerar efter samma princip. Men blir jag alltså inte visad att jag går framåt? Om vi jämför det med vår värld: Om jag till exempel kom till ett mycket viktigt arbete och klarade av uppdraget. På grund av det fick jag ett nytt uppdrag och därefter ännu ett uppdrag och sedan ett till. Det är ett intressant och svårt arbete, men man ser målet och man upplever att man når framgång.

Men i andligt arbete finns ett problem i och med att människan inte kan gå från ett steg till ett annat om hon inte gör samma sak som i vår värld. Till exempel, jag har 10 gram av egoism, jag korrigerar den och får då 20 gram av egoism. Varför ska man inte bli visad hur mycket som finns kvar att korrigera? Därför att framgången inte ligger i det att man klarar av uppgiften. Framgången är att jag med hjälp av uppgifterna når förening med Skaparen.

Vi ser på vår egoism och tror att vi måste arbeta med den. Och vi tror att om vi klarar av att göra någonting med den så klarar vi av vår uppgift. Men det inte så det ligger till. Egoismen är bara ett medel för att förenas med Skaparen, vara som Skaparen, och vara med Honom.

Detta förklaras i artikeln ”Det finns ingen annan än Han” och därför tvingar omständigheterna oss att hela tiden vända oss till Skaparen. Och mer och mer stå i förbindelse till Honom. Men hur ska man göra det?

Ovanifrån döljer Skaparen vår möjlighet att gå framåt självständigt och se alla steg. Och människan befinner sig i en slags inre upprördhet tills hon hittar en enkel lösning – att hon måste förenas med Skaparen. Hon måste göra det, annars går hon förlorad.

Och så är det hela tiden, när hon har uppnått föregående mål, faller hon igen och igen, hon vet inte vad hon skall göra. Men efter många besvikelser och grubblerier börjar människan successivt förstå att här måste det finnas någon förbindelse med Skaparen, annars kommer hon aldrig nå någon framgång. Människan väcker inte sig själv, Skaparen Själv vänder sig till slut till henne och visar att om du vänder dig till Mig allt kommer att ordna sig.

Detta händer bara efter det att människan upplever att hon är förlorad och inte har något hopp, ingen framtid och att hon inte förstår vad som händer med henne nu. Människan har inga egna krafter och hon lyckas inte med någonting.

 

 

Ljuset driver kli framåt

Så småningom, när människan bearbetar detta tillstånd, reder ut det för sig själv, då börjar Skaparen inte med att visa sig helt, utan visar sin förståelse för människan: ”Jag är din räddare”. Och då väcks människan upp och utför de rätta handlingarna som är riktade mot Skaparen. Och hon handlar rätt tillsammans med sin egoism och det som hon inte kunde göra förut – lyckas hon med nu.

Vad är det som händer här? Det är Skaparen som uppenbarar sig lite grand för människan. Och det verkar som om hon kan komma till förening med Skaparen, trots sin egoism. Och då utspelar sig samma situation igen, men på ett nytt steg. Man kunde ha uppnått någonting men nu får man ännu en besvikelse, mera mörker, oförståelse och osäkerhet.

Och en fråga dyker upp: Vad fick jag för belöning för mina ansträngningar? Var är belöningen? Vi förstår inte att det är Skaparen som gör jobbet. Om Skaparen inte skulle uppenbara sig under mörkret, när människan inte förstår Skaparen. Om Ljuset inte lyser kan kli inte väckas upp, det kan inte göra någonting, det har ju inte någon rörelse som kommer av sig själv, av henne. Och människan tror att det var hon som gjorde det.

Och det händer steg efter steg. Och detta kallas att vi uppenbarar oss för oss själva. Till slut ser vi att i början, när vi förnimmer olika begär; brist, förnekelse, och i slutet, när vi tror att vi har lyckats uppnå förening med Skaparen, att allt detta görs av Ljuset. Ljuset driver kli framåt.

Hur och var i denna process kan vi göra bättre ifrån oss? Det är ju Skaparen som styr denna process. Vi kan förbättra oss själva med hjälp av olika medel. Baal HaSulam skriver om det i artikeln ”Det finns ingen annan än Han” (Ein od milvado). Hela tiden måste man påminna sig själv med alla medel att i allt det som händer med oss, är det Någon som agerar inuti oss. Och vi måste tänka på Vem och hur denna Någon agerar inuti oss…

 

 

Delen som kallas ”människa” i människan

20.03.01 Det finns en del definitioner som kan verka motsägelsefulla. Å ena sidan står det skrivet: ”Ni kallas ”människa” och världens folk kallas inte ”människa”, ”En människa är den som förhärligas idag”. Det vill säga att steget människa är ett viktigt steg.

Och å andra sidan står det skrivet att de som gör sig själva till djur betraktas som människor. Vad är bra med att avsiktligt göra sig själv till ett djur, att sänka sig själv från steget människa till steget djur? Hur ska vi göra – uppnå steget människa eller tvärtom – sänka oss från steget människa till steget djur? Vad ska man göra?

Det är enkelt: Människan är den del av begäret att ta emot som är lik Skaparen. Om någon i världen har begäret att ta emot ”för Skaparens skull” kallas han ”en människa”, det hebreiska ordet är ”Adam” som kommer från ordet ”adame” (lik Skaparen) och bara den delen i människan kallas människa och är lik Skaparen.

För att vara en människa behöver man begäret att likna Skaparen, som också är medlet för att uppnå likheten med Skaparen. För att göra det måste man göra en tzimtzum över begäret att njuta, hitta former som hör till Skaparen, avsikten att ge, avsikten för Skaparens skull, och projicera dem över begäret att ta emot, det vill säga att man ska göra om begäret att ta emot till begäret att ge, att ge tillfredställelse. Detta är människans arbete.

Den människa som försöker uppnå detta trots att hon är ett djur i sina egenskaper, ett djur som vill bli en människa, som vill bli lik Skaparen, men i samband med målet att bli en människa – då kallas en sådan varelse ”en människa”. När denna människa som vill bli en människa, som vill likna Skaparen, börjar arbeta, ser hon att hon med hjälp av sitt förnuft inte kan uppnå det!

Denna insikt är en speciell insikt som hon får genom sina egna stora ansträngningar för att uppnå målet, i vilket Skaparen strävar efter människan, och hjälper henne. Och med hjälp av den Högre makten, visar Skaparen människan på vilket steg hennes begär verkligen befinner sig, hennes passion, hennes möjligheter… Då, successivt med Guds hjälp, kommer människan till ett tillstånd där hon ser att hon inte kan gå framåt, att hon inte kan bli en människa med hjälp av sitt förnuft, med hjälp av sitt intellekt.

Och då gör hon utifrån sitt förnuft, sin förståelse, en liknelse mellan sig själv och ett djur, och ber Skaparen om att Han ska ge henne Skaparens förnuft och förståelse. Därför att bara genom mottagandet av förståelsen av Den Högre kan hon ge sitt begär en form som liknar Skaparen. Och det som hon då får från Skaparen är begripandet av den Högre, detta kallas mänsklig intelligens.

Från sina tidigare föreställningar om att hon har ett mänskligt förnuft och förståelse kommer hon till uppenbarelse av ondskan (akarat hara), att hon själv inte kan uppnå någonting och att hon inte kan uppnå Skaparen. Och då ber hon om att få krafter, hon gör tzimtzum, gör sig själv till steget ”djur”, får förnuft uppifrån och arbetar i enlighet med det.

Det kallas ”id ti lemala mi hadaat” – över förnuftet, med Skaparens förnuft. Man går vidare med förnuftet som tillhör det Högre steget, men huvudet av det Högre steget – kallas att gå över det steg man befinner sig, och därför kallas det ”över mitt förnuft”.

Om jag värderar mitt eget förnuft som djuriskt och tar förnuft från Den Högre som jag värderar som mänskligt och ”håller mig fast” vid detta förnuft och gör handlingar med hjälp av Hans huvud och inte med hjälp av mitt huvud, då använder jag mitt begär att ta emot så som Hans huvud dikterar för mig! Om jag klarar det, då når jag ett Högre steg och kommer ur steget ”djur” till steget ”människa”.

Och så är det hela tiden. Och då lägger Skaparen åter igen till begär att ta emot och människan faller igen – hon får en ny djurisk del för att korrigera den delen som kommer från kärlens sönderslagning. Och då måste människan kontrollera om hon kan bli lik Skaparen med alla dessa begär och hela det djuriska förnuft som hon nu har fått.

Och så börjar alla dessa processer på nytt igen. De är olika varje gång och de befinner sig i olika förnimmelser och egenskaper, och i dem finns olika känslor, detta är ett liv – det förnyas hela tiden. Oavsett om processen tekniskt sätt är den samma, den vänstra linjen – den högra linjen – mittlinjen.

Och eftersom det sker i olika begär och i överensstämmelse med olika uppenbarelser, tror människan att det är olika processer!

 

 

”Tillägg” till begäret att ta emot

21.03.01 Varför är det så att begäret att ge, alltså avsikten lehashpia, att ge, kallas tillägg, som det sägs: ”Barati jetzer ra, barati Torat tavlin” – ”Jag skapade ondskan och Jag skapade Torah (Ohr, Ljuset) – kryddan för att korrigera den.” Varför är det bara en krydda som är tillägg? Därför att enligt sin natur har kelim inte det.

Och det är bara tack vare Ljuset som avsikten ”al menat lehashpia” (för Skaparens skull) uppstår i människans egoistiska natur. Och detta tillägg ger kli, förutom det lilla Ljus som är möjligt i ett egoistiskt kli, ett stort, obegränsat och evigt Ljus av njutningar och kunskap. Och det är inte själva Ljuset som kallas tillägg utan avsikten hos grundbegäret att njuta.

Skaparen skapade bara begäret att ta emot (ratzon lekabel). Om Skaparen bara behövde skapa detta begär, då skulle Han ha avslutat det redan i Malchut av världen Ein Sof, innan tzimtzum alef. Men Han ville att Malchut av världen Ein Sof skulle skaffa sig Hans egenskaper för att hon skulle kunna höja sig till Hans nivå, och därför gav Han henne förnimmelsen av Sig själv, vem hon är i jämförelse med Honom.

Men hur kan man göra det? Med hjälp av en lång omväg. Skapelsen måste förnimma vem Skaparen är, och vem själva skapelsen är. Skapelsen måste uppnå Skaparens egenskaper istället för sina egna.

Från början befinner vi oss i ett första tillstånd (alef) där skapelsen är uppfylld helt och hållet med alla njutningar som Skaparen vill ge henne, som att ge till ett enkelt begär att ta emot. Detta tillstånd kallas ”Malchut av världen Ein Sof”.

Det andra tillståndet (bet) är när Skaparen ”sänker” skapelsen, Han avlägsnar den från Sig Själv genom att Han lägger till avsikten ”al menat lekabel” (mottagandet för sin egen skull). Det vill säga, skapelsen ser att hela problemet ligger i avsikten ”al menat lekabel” och inte i själva begäret att ta emot.

Begäret att njuta är helt neutralt, det finns ingenting i det som motsätter sig Skaparen. Och tzimtzum alef är inte ett begär utan en avsikt.

När Skaparen lägger till avsikten ”al menat lekabel” till skapelsen avlägsnar Han skapelsen från Olam Ein Sof (Oändlighetens värld) till vår värld (olam haze). Skapelsen sjunker alltså ner till vår värld och börjar successivt förstå hur mycket den står i motsats till Skaparen, hur mycket skapelsens avsikt ”att ta emot för sin egen skull” är olik Skaparens avsikt att ge.

Skaparen (begäret att ge) är förbunden med skapelsen (begäret att ta emot) genom steg av världar som är till för att leda skapelsen till det korrigerade tillståndet – begäret att ta emot med avsikten för Skaparens skull.

Skaparens begär att ge och skapelsens begär att ta emot är motsatta, de är motsatta i sin innersta natur och detta kan man inte ändra på. Men det är inte detta som gör att skapelsen är avlägsen från Skaparen, utan det är avsikten – hur man använder sin natur, begäret att njuta. Just avsikten al menat lehashpia är Skaparens avsikt och skapelsens avsikt är al menat lekabel, och de är motsatta varandra.

 

 

På vägen tillbaka

Genom att skapelsen begriper denna motsats börjar den närma sig Skaparen. Skapelsen vill bli som Han. Vad innebär det att ”byta avsikten al menat lekabel mot avsikten al menat lehashpia”?

Det är det som får skapelsen att ta sig tillbaka från vår värld till det tillstånd som är likt det första tillståndet (alef), dit skapelsen återvänder. Men den kommer inte tillbaka till det första tillståndet (alef), utan den kommer tillbaka till nästa tillstånd.

Eftersom skapelsen får avsikten ”al menat lehashpia”, det vill säga ett tillägg till tillståndet alef i vilket skapelsen helt och hållet saknade någon avsikt, utan bara hade begäret att ta emot, nu i det tredje tillståndet (gimel) när skapelsen kommer tillbaka, kommer den tillbaka med samma begär att ta emot som fanns i den från början, men nu med avsikten att använda detta begär som är skapat av Skaparen, det vill säga använda hela sin natur, hela sig själv endast med avsikten för Skaparens skull (al menat lehashpia).

Skapelsens ratzon lekabel kan ta emot på samma sätt som förut i tillståndet alef, men med det tillägg som skapelsen har nu, en krydda – Torah. Det vill säga, nu finns hela Ljuset NaRaNHa”Y (Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yechida) som skapelsen fick som tillägg genom användning av avsikten ”al menat lehashpia”.

Människan har bara ratzon lekabel i vilket hon bara kan ta in dakik (ett tunt stearinljus) – ett litet Ljus som kommer enbart för att blåsa liv i partzuf, för att den ska kunna existera. Och nu har människan extra Torah som hon kan ta in med avsikten al menat lehashpia. Och på grund av det blir människan exakt som Skaparen. Detta tillägg som människan byggt upp, dragit till sig, gör att hon blir lik Skaparen. Nu kallas hon Adam från ordet ”dome” – ”adame”, lik Skaparen.

Därför behöver vi inte korrigera begäret att njuta. Vi måste korrigera avsikten.  Avsikten ”al menat lekabel” som Skaparen skapade är en verklig ondska på grund av vilken skapelsen kallas ”Bria” – bar mi madrega, det vill säga utanför ett steg – utanför andligheten, utanför fullkomligheten och uppfyllelse, och denna avsikt måste vi korrigera, som det sägs: ”Jag påbörjade denna skapelse och de rättfärdiga skall avsluta den”.

Jetzer ra (ondska), så kallas avsikten al menat lekabel, men vi säger för korthetens skull: ”begäret att ta emot”. Detta vilseleder oss att tro att man talar om begäret och inte om avsikten. Men när människan fördjupar sig i arbetet försvinner denna förvirring.

 

 

När börjar skapelsen?

Skaparen skapade från början ratzon lekabel – begäret att njuta.  När detta begär skapats och skapelsen fick njutning inuti sig var den i sådan form att den ännu inte kunde kallas skapelsen eftersom begäret och njutningen hörde till Skaparen. Det är som säd som vi inte kallar skapelsen utan som tillhör Skaparen. När börjar skapelsen? Det kallas skapelse när den förnimmer och inser sig själv. När den säger till sig själv: ”Jag är skapelsen”. När kan ratzon lekabel säga att den är skapelsen? När skapelsen förstår att detta är hennes begär. Vad betyder det att detta är skapelsens begär? Det betyder ”Jag vill”. Vad betyder ”Jag vill”? Det betyder vad vill jag utifrån mitt begär? Och det är en avsikt, det vill säga att självständighet inte kan uppstå i ett enkelt begär. Det kan bara uppstå i avsikten. När du säger: ”Jag vill det” Vad betyder det? Det är min avsikt att ta emot njutning från det. Det betyder att jag vill njuta.

Det är ett litet tillägg till begäret. Förnimmelsen av vad jag vill. Begripandet av det kan komma först då människan förnimmer sin motsats – Skaparen. Ljuset är en annan avsikt, al menat lehashpia. Det är omöjligt att uppfatta det ena utan det andra.

Därför säger vi att skapelsen börjar när en människa börjar ta emot Ljuset från Ovan och förnimmer uppenbarelsen av sin egen ondska – att i hela hennes avsikt, att alla hennes tankar i själva verket endast handlar om henne själv och hon har inget samband med det som hon läser och hör…

Alla dessa förnimmelser, definitioner och slutsatser kallas skapelsen. Dessa intryck hos människan som uppfattas direkt, endast de kallas ”skapelsen”. Och allt annat är Skaparen.

Begär… Jag pratar inte alls om den fysiska kroppen: om de icke levande, vegetativa och djuriska nivåerna av vår värld. Jag pratar om förnimmelsen av hur mycket jag skiljer mig från Skaparen. Hur mycket jag vill njuta för min egen skull. Och att jag mår dåligt av det… Det är bara utifrån denna förnimmelse vi kan kalla skapelsen för en skapelse.

Och det är sant att det som finns i mig är någonting speciellt. Det som skiljer mig från Skaparen, det som definierar mig. Allt annat är Skaparens krafter, såsom begäret att ta emot njutningar – det hör inte till skapelsen. Det vill säga, i den utsträckning det finns en uppenbarelse av ondska däri, kan det kallas skapelsen.

 

 

Jag vill påskynda min utveckling

22.03.01. Jag vill inte gå framåt med naturlig hastighet, utan trycket från lidandet. Om jag går framåt enligt min egen naturliga hastighet, då kan denna process ta 300 år.

Min utveckling beror på ett villkor. Det finns bara en faktor som kan hjälpa mig att påskynda min andliga utveckling; det är omgivningen, som höjer och förhärligar vikten av Skaparen i mina ögon.

Även om människan inte själv förändras, men att man utifrån påverkar människan på så sätt att Skaparen växer i hennes ögon, ger det människan möjligheten att liksom hoppa flera år framåt. Skaparen blev så stor i mina ögon, att så stor skulle han annars bli först om 200 år. I så fall är Hans relation till mig idag sådan som den skulle bli 200 år framåt. Alltså, Hans relation till mig utvecklar mig snabbt så att jag under 2 år kan uppnå det jag annars skulle uppnå på 200 år.

Därför måste jag leta efter en sådan omgivning som förskönar Skaparen i mina ögon, mer och mer. Och Hans storhet kommer att påverka mig på så sätt att jag kommer att utvecklas snabbare och snabbare. Endast Skaparens storhet, det omgivande Ljuset, påskyndar hastigheten i min utveckling.

 

 

 

Människans relation till Skaparen

23.03.01. Människans relation till Skaparen föds successivt i det mått människan kan förbinda allt som händer med Skaparen och Hans absolut vällvilliga ledning.

Ubar – embryo – aviut shoresh (rotstadiet)… Du kan i alla dina tillstånd, slutsatser och lösningar tillskriva allt du har till Skaparen.

Du kan förneka dig själv helt och hållet och glädjas över att allt som händer dig görs av Skaparen.

Katan – en liten, aviut alef (första stadiet)… Människan börjar förnimma att det som händer henne inte alltid hör till skapelsens handlingar. Människans aviut blir större än hennes förbindelse med Skaparen. Hon börjar förnimma att det är hon som bestämmer allt och inte Skaparen. Hon upplever inte bara att hon mår bra utan också att hon mår dåligt – och känslan av att hon mår dåligt blir större än hennes tro på Skaparen.

I relationen till Skaparen känner hon sig själv mer än hon känner Skaparen. Och i sin tro kan hon inte rättfärdiga Skaparen. När hennes ratzon lekabel stöter på förnimmelsen av en dålig känsla blir den kraften större än kraften i hennes tro, hennes villighet att rättfärdiga Skaparen, och då börjar människan arbeta med sin vänstra linje. Det är som om Skaparen försvinner från henne och hon börjar arbeta själv. Det finns tillstånd där Skaparen befinner sig i dubbel förtäckthet och det finns tillstånd där Skaparen befinner sig i enkel förtäckthet.

Uppifrån skapas för människan sådana tillstånd i vilka hon inte alltid befinner sig i systemet av Skaparens vägledning, och hon upplever inte att allt som händer sänds till henne från Ovan och att det bästa för människan är att befinna sig i Skaparen.

Skaparen sänder olika tillstånd för att människan ska ha möjligheten att arbeta med någonting. Detta arbete består i att lyfta allt som delats upp i bitar, från världen BY”A till världen Atzilut. Människan tar främmande tankar från BY”A och höjer dem inom sig till Atzilut. Och vänder sig tillbaka till BY”A, och hon tar åter igen främmande tankar därifrån och höjer dem till Atzilut. Och där för hon över dem till systemet av Skaparens ledning, det vill säga hon för över dem till Skaparen.

Det finns ett sådant tillstånd där människan verkar göra ett bra arbete och hon vill närma sig till Skaparen, hon vill bli Skaparen men istället faller hon ner i klipot. Varför? Människan tror att hennes arbete är att övergå från BY”A till Atzilut. Hon tror att hon kan göra det själv, hon tror att hon själv kan göra sig starkare, att det är hon själv som tar kontakt med Skaparen, att hon gör allt själv…

Hon förstår inte att arbetet inte ligger i att arbeta mot begäret ratzon lekabel, utan att arbetet ligger i att alltid befinna sig i kontakt med Skaparen. Skaparen vill att människan uppnår Hans nivå, blir som Skaparen, höjer sig till Hans steg.

Om jag till exempel ger ett arbete till dig. Detta arbete betyder ingenting i sig självt. Arbetet är inte målet. Det viktiga är att vi, som resultat av detta arbete, lär känna varandra bättre, vi kommer att umgås med varandra, du kommer att vara nära Mig och jag skulle kunna ge mer till dig och du förstår till slut att du inte kan vara utan Mig, du kommer att vända dig till Mig oftare, du kommer att känna att du är beroende av Mig …

Det vill säga att själva arbetet är ett medel med hjälp av vilket man får kontakt med Skaparen. Och människan tänker inte på Skaparen eftersom hon fungerar enligt sin natur – ratzon lekabel. Hon tänker om själva arbetet: ”Skaparen existerar. Han gav mig ett arbete, jag kommer att utföra detta arbete och på så vis vinner jag en belöning…”

Hur tänker vi? ”Det finns denna värld, och det finns en framtida värld, och om jag arbetar i denna värld kommer jag att vinna en annan värld i framtiden. Vem är Skaparen? – Han är den som ger mig ett jobb och efteråt betalar mig för det. För mig är Skaparen inte viktig, det skulle kunna vara en annan Herre istället för Honom! Han betalar kanske mer… och ger lättare arbete…” Men den människa som inte vill arbeta för sin egen skull, al menat lekabel (när Herren är oviktig och det viktiga är att det blir mindre arbete och mer belöning), den människa, för vilken Herren Själv är viktig, för henne är relationen och arbetsvillkoren bara medel för att förena sig med Skaparen.

Och då bryr jag mig inte om själva arbetet och vad som händer med mig – om det är bra eller dåligt… Och från varje tillstånd lär jag mig bara en sak – vad vill Herren ha av mig, varför förhåller Han Sig till mig i sådan form? Vad vill Han ha av mig? Det vill säga att jag lär känna Hans karaktär. Jag får successivt kunskapen om att Han älskar mig, om hur Han förhåller Sig till mig.

Och genom den vetskapen börjar jag känna kärlek till Honom. Jag intresserar mig inte längre för belöningen. Och arbetet är inte viktigt för mig. Jag bryr mig inte om omständigheterna utan jag vill lära känna Honom, Hans attityd till mig. En sådan inställning får man när man studerar vetenskapen kabbala på rätt sätt.

Och om man studerar kabbala i en annan form, då sker det motsatta. Begäret att ta emot växer och kräver mer från Skaparen. Om Skaparen existerar eller inte – det spelar ingen roll. Det viktiga är att det finns ett arbete och en belöning för det. Jag utför de 613 mitzvot och då förtjänar jag paradiset. Därför att som jag förstår det finns det arbetsvillkor och det finns en belöning för arbetet. Och belöningen är inte Skaparen utan en vinst, framtida världar. Därför är artikeln ”Det finns ingen annan än Han” en grundläggande artikel i människans andliga arbete.

 

 

Vad betyder tron?

26.03.01. Torah är en kraft. Vi pratar om de fenomen som sker i kelim under påverkan av Ljuset. Ljuset påverkar ett kli genom att fylla det genom sin närvaro. Ljusets påverkan kan vara positiv eller negativ. Ljuset kan uppfylla kli eller tvärtom, dölja Sig Själv, visa sin frånvaro. Mörker är också en särskild belysning (den omvända sidan hos Ljuset – achoraim) som skapar förnimmelser av mörker. För att man ska kunna förnimma mörker måste man ha förnimmelsen av Ljuset i kelim. Varje förnimmelse är en förnimmelse av Ljuset, antingen i en direkt form eller i en omvänd form. Mörker betyder ju inte att man inte förnimmer någonting. Om det inte finns någonting, då förnimmer du ingenting, inte att det finns Ljus eller frånvaro av Ljus. Det vill säga att Ljuset kan lysa för ett kli antingen med sin framsida eller med sin omvända sida – och beroende på vilken sida det lyser med förnimmer människan hur Ljuset drar henne uppåt, hjälper henne, ger till henne, alltså att människan förnimmer att hon mår bra eller dåligt.

Ljuset kan visa sig i kli på olika sätt och detta beror på kli, eftersom Ljuset själv är konstant och oföränderligt och bara kli definierar hur det kommer att förnimma Ljuset. Om kli bestämmer sig för att förnimma detta Ljus som att det leder henne i rätt riktning på vägen till målet och detta kli inte vill någonting annat ha från Ljuset – inga njutningar, inget överseende: Jag vill inte åt Dina rikedomar, att Du ska ha en speciell relation till mig, utan ge mig bara krafter att gå framåt!”

Då uppenbarar sig Ljuset för kli och skänker det som kli ber om. Detta Ljus kallas tro. Ljuset uppenbarar sig i kli som en stor, närande kraft som drar kli ut ur denna värld till en Högre värld. Det ger kli trygghet, ger krafter att fortsätta gå framåt. Sådant Ljus kommer inte som en känsla av bra eller dåligt, det kommer som en vetskap om att man kan anförtro sig Den Högre, Den Evige. Och det ger kli krafter att fortsätta gå framåt.

Men från början förberedde sig kli på att den skulle förnimma Ljuset som stort, kraftfullt och upphöjt för att kli skulle ha möjligheten att övervinna sig själv, föredra Ljusets egenskaper och korrigera sig själv. Då kallas Ljuset som uppenbarar sig i kli för tro.

Detta betyder att hon fick ”ett huvud”

Vi får lära oss hur kli, skapelsen, är bechina dalet. Bechina dalet upplever sig själv som ett begär. Innan uppkomsten av bechina dalet fanns ännu inget begär. Bechina dalet söker en speciell relation till Den som uppfyller henne, hon börjar undersöka i vilken form och från Vem Ljuset kommer, och för vilket ändamål hon får det.

Det betyder att hon inte bara tänker på sig själv utan att hon kontrollerar att det finns 4 bechinot till framför henne, som kallas de 4 stadierna av direkt Ljus. Om hon börjar kontrollera vad som finns framför henne, Vem som ger det, Vem hon har kontakt med – då kallas det att hon har fått ”ett huvud” – ”rosh”. Innan dess har bechina dalet inget huvud. Hon tar bara emot. Och för att kunna ta emot behöver man inte ha ett huvud, utan det räcker med ett begär. Ett lev (ett hjärta). Detta är vad som står skrivet i början av boken Etz HaChaim (Livets träd) av Ari: ”Och där fanns inget huvud och det fanns inte ett slut utan allt var bara det inre”. Det vill säga, huvudet är ett tillägg som skapelsen besitter när den har en speciell relation och förbindelse med Skaparen. Vad betyder en speciell relation? Detta betyder att skapelsen vill se Skaparen som Givaren, som Den Högre, och har för avsikt att ha samma relation till Honom. Kli kan inte ha ett huvud om bechina dalet inte har en skärm. Men att bara utföra tzimtzum räcker inte. Tzimtzum är avsaknad av Ljus.

Om kli bestämmer, efter tzimtzum, att det vill vara med Herren i en sådan relation som ”Han ger till mig och jag ger till Honom, så mycket Han kan, så mycket jag kan – sker det i en sådan form, och inte mer än så utan att känna skam över mottagandet…” Detta betyder att kli börjar utforma sin relation till Värden, som kallas en skärm, vilket betyder att en beräkning börjar ta form – ett huvud.

När jag börjar tänka på Värden och inte bara på mig själv, när jag inte bara fördjupar mig i mitt eget begär att ta emot, när jag inte bara vill njuta av direkt Ljus utan istället vill tänka på Värden och bygga upp en relation till Honom, när jag vill ha kontakt med Honom – då börjar jag beräkna, inte bara min törst efter njutningar, utan relationen mellan oss. Vår relation till varandra kallas ”Ljuset Chassadim” Ljuset Chassadim betraktas inte som njutning, det hör istället till relationen mellan Skaparen och skapelsen.

Men i skapelsen förvandlas denna relation till njutning. Men det är inte den njutning som har att göra med skapelsens mål, utan en njutning som hör till korrigeringen av skapelsen. Det vill säga att jag inom mig kan jämföra 2 typer av njutningar: Njutningar från relationen mellan mig och Herren, att jag liknar Honom och njuter av det jag tar emot från Honom. Men just därför att jag tar emot från Honom, och inte bara tar emot, på det gör jag alltid tzimtzum.

Hur utför jag den beräkningen? Det är som i exemplet med en gäst och en värd – jag jämför det ena, att jag vill äta, med det andra, att jag skäms. Vilken förnimmelse är större: skam eller njutning från maten? Om njutningen är större än skammen, vad är då skam för mig?! Om någon håller på att dö av svält kommer han då att skämmas över att äta hos dig? Han kommer att stjäla från dig och kommer inte känna någon skam. Anledningen är att allt det som är nödvändigt inte framkallar skam. Det är en fysisk, fysiologisk och naturlig nödvändighet, men allt som överskrider det framkallar skam.

Så hur gör jag beräkningen?

I enlighet med den förväntade njutningen och lidandet. Min relation till Skaparen vägs inom mig på samma våg som njutning och lidande vägs – vilket av dem jag föredrar.

Och jag har möjligheten att öka betydelsen av värden därför att betydelsen av värden ger mig njutning. Till exempel, maten som står framför mig ger mig 10 kg njutning. Och värden värderar jag som 5 kg njutning. Vad skall jag göra? Jag är rädd att jag börjar ta emot njutningar för min egen skull (al menat lekabel). Jag ber värden: Uppenbara Dig inför mig mer! Visa hur stor du är!” Om Han svarar mig… då blir värden lika stor som 15 kg njutning för mig, tack vare Hans betydelse för mig. Jag får 15 kg njutning från det, eftersom jag har en relation till Skaparen. Då är dessa 10 kg njutning inte längre skrämmande, jag har krafter att motstå dem.

Sådant är vårt arbete, att hela tiden öka betydelsen av värden så att jag har möjligheten att ta emot för att kunna ge till Honom. Detta är innebörden hos linjerna: höger linje och vänster linje. För de ska alltid gå parallellt: och betydelsen av Värden ska bli större och större. Hur stor Han är i mina ögon bestämmer hur mycket jag tar mina begär att njuta från vänster linje och använder dem för Hans skull.

 

 

”Kli” – det är min uppfyllelse

27.03.01 Det som händer med oss hela tiden är: att vi blandar ihop arbetet med belöningen och inte förstår att man måste sträva efter att skaffa kelim och inte tillfredställelse. Tillfredställelsen kommer i form av Ljuset som finns runt omkring oss och lyser utan någon begränsning, och det är bara frånvaron av kelim som är orsaken till att förnimmelsen av den andliga njutningen uteblir.

Vi missar etappen av kärlets uppbyggnad och strävar istället efter direkt tillfredställelse. Vi glömmer att tillfredställelsen står i direkt samband med kärlet, att det beror på kärlet och att vi måste ta kärlet med i beräkningen…

Detta sker därför att människan inte kommit till det tillstånd i vilket hon inte värderar resultatet, utan vad denna relation kläds i. Alltså när relationen är viktigare än gåvan. Denna förnimmelse uppstår successivt i människan när hon får kraften av Bina. Då börjar hon förstå att det viktigaste är att ge njutning, att skapa reflekterat Ljus, den avsikt som klär sig i Ljuset… Och det som klär sig i Ljuset, tillfredställelse, är inte alls viktigt och försvinner ur syftet och själva uppfyllelsen blir faktumet av kärlens existens, kli – det är min uppfyllelse!

Hur uppnår man det? Det är som hos Bina, hon vill ge njutning, få möjligheten att ge – det är hennes njutning – möjligheten att ge njutning. Omvändningen ska ske i den riktningen, i arbetet med ansträngningen av viljan att anstränga viljan mot sin vilja börjar människan se belöning.

Om detta är tillståndet när jag ger njutning, om det är det jag vill, då har jag möjligheten att arbeta, möjligheten att anstränga mig för att göra någonting för Skaparen, belöningen. Sådan är den omvändning som sker i människan.

I kabbala förklaras det på olika sätt. Det Högre Ljuset befinner sig i ett tillstånd av absolut vila, så allt beror på kärlet, all rörelse sker i kli, och i Ljuset sker inga förändringar. Kli urskiljer Ljuset i Chochma och Chassadim, kli urskiljer Ljuset i panim (ansikte) och achoraim (rygg), men i själva Ljuset sker inga handlingar. Allt annat, alla förändringar som vi namnger och definierar (trots att vi verkar prata om Ljuset, handlar det i själva verket om kli som förändras och ger definitioner på den uppfyllelse man tar emot) är uppfyllelsen som kli kommer att förnimma.

Bechinat shoresh (rotstadiet) – Ljuset kommer från Skaparen och skapar ratzon lekabel (1:a stadiet). Och sedan alla andra stadier av de fyra bechinot de ohr yashar (stadier av direkt Ljus) och sedan alla de processer som äger rum i kli – detta säger oss att allt händer i reflekterat Ljus, det vill säga i skärmen för min relation till Skaparen.

Vi ser att allt händer på grund av förändringarna i kli: spridning, upplysning, reshimot, bitush av inre och omgivande Ljus, avlägsnandet av Ljuset som beror på att skärmen blir ljusare och så vidare – vilket betyder att allt som händer är resultat av kärlets handlingar. Det finns ingenting som kommer från Ljusets sida.

Därför måste vi be om kelim! Vilket kli vill jag ha? Begär, avsikt – vilket kli? Och då blir uppfyllelsen en ny egenskap hos mitt kli som jag får från Ovan – det är mottagandet av en ny egenskap, en större möjlighet att ge till Skaparen – det blir min uppfyllelse.

Korrigeringens mått – här finns min tillfredställelse. I det finns en stor skillnad mellan tillvägagångssättet i al menat lekabel och al menat lehashpia. Proceduren i al menat lehashpia är ett tillvägagångssätt för avsikten, och vilket kli jag kommer att ha avgör vilket tillstånd jag kommer att få. Jag tänker bara på vilken form min avsikt kommer att ha i mitt nästa tillstånd, hur jag vill att den ska förändras – det vill säga jag tänker bara på skärmen, på min relation till Skaparen. Hur kan man förändra den, förbättra den? Om jag kan förbättra den – kommer det att bli min belöning! Det vill säga hela människans koncentration bör ligga i relationen mellan henne och Skaparen. Detta kallas skärm, reflekterat Ljus, avsikt. Och då koncentrerar människan sig på det viktiga – och därigenom får hon sin belöning.

Vad ska avsikten vara?

Vetenskapen om människans avsikter kallas för en hemlig vetenskap! Hur kan jag veta vad som utgör avsikten? Om jag exempelvis vill göra någon en tjänst måste jag veta vad den människan vill, i vilken konkret form hon vill det, vad hon saknar. Det vill säga att kunskapen om vad människan saknar är mycket viktig för mig. Och det betyder att det är viktigt för mig att besitta den njutning som jag kan ge till henne! Det står alltså i förbindelse med min relation till henne. Nu undersöker jag vad och hur mycket jag behöver: Jag måste veta vem hon är, vad hon saknar, jag behöver begäret att ge henne det hon saknar och jag behöver möjligheten att ge henne det.

Skaparen vill att vi njuter! Skaparen vill att vi ska njuta av att vi har en sådan relation till Honom som beskrivs ovan. På samma sätt njuter Han av att ha en sådan relation till oss… Du säger att: ”Skapelsens mål är att ge njutning till Skapelsen. Varför är det så att detta med att ge njutning, betyder att ge skapelsen möjligheten att ge njutning till Honom?”

Begäret att ge njutning till Skaparen är min uppfyllelse. Och jag vill att detta begär aldrig försvinner eller tar slut! På detta begär gjordes aldrig tzimtzum alef eller tzimtzum bet och det är den enda parametern som aldrig tar slut! Även efter korrigeringens slut fortsätter detta begär att växa och bli större, för i den relationen till Skaparen finns inga gränser. Åttonde, nionde, tionde årtusendet och alla de andra stegen vilka vi inte vet någonting om – det är en oändlig stege som aldrig tar slut – även efter korrigeringens slut – och efter det kommer det att finnas möjligheter att ge njutningar.

Möjligheten som öppnas för mig i att ge njutning är min uppfyllelse. Och när jag önskar det leder den till ytterligare förening.

Relationen till givandet, till kli de hashpaa, till avsikten att ge njutning, är som relationen till en belöning, en relation till möjligheten att ge och få en större vinst i utbyte – det är en fundamental förändring som sker med människan som går över machsom.

Vad innebär det att man går över machsom (barriären mellan vår värld och den andliga världen)? Vad förändras inom mig under övergången av machsom?

Det är att jag börjar intressera mig för att ge njutning istället för att intressera mig för att ta emot njutning. Och då, om alla mina tidigare böner handlade om hur jag kan ta emot och mottagandet var belöningen, handlar nu alla mina böner om hur kan jag ge njutning! Och möjligheten att ge njutning kallas då för belöning.

Om jag förnimmer en brist i möjligheten att ge njutning, strävar efter njutningar genom att ge njutning, uppfyller denna handling mig då? En stor fråga är vad det är du kan ge Honom? (som en poet sade: ”Den som inte kan ta emot, vad kan han ge?!”)

Du kommer till kunskapen om att Skaparen inte lider någon brist på någonting. Det liknar en relation mellan 2 förälskade människor. Han behöver ingenting förutom din relation till Honom. Du upptäcker att detta är vad Han saknar. Och efter att man uppnått den relationen behövs inga handlingar! För vad behöver en mor från sitt barn mer än barnets leende? Barnet ler och det är allt! En reaktion! Och då känner jag att jag inte behöver någonting annat!

Det vill säga, vad gäller avsikten att ge njutning – är det en reaktion som är Skaparens belåtenhet. Varför? Därför att om du har avsikten al menat lehashpia då är du lik Honom. Du är som Han!

Du frågar: Vad kan tillfredställelsen vara från avsikten att ge njutning? Man behöver ingen tillfredställelse! Skaparen tänker inte på tillfredställelse: Hans avsikt är att ge njutning till de lägre, det är Han. Han tänker inte på hur mycket, vad eller vart… Allt sådant hör till begäret att njuta.

Det står skrivet, på samma sätt som Skaparen inte tänker på om Han ska ge eller inte ge njutning och hur Han inte tvivlar, ska även du agera på samma sätt. Bara själva avsikten ”att ge”… Som det står skrivet i Inre kontemplation, första delen: ”Med en enda avsikt skapades hela skapelsen. Och i denna avsikt finns handlingen. Och den är riktad mot skapelsens mål och den är själva målet”… Man ska successivt vänja sig vid det, i det finns skillnaden mellan kärnan av det som händer i skapelsen innan och efter machsom. Och i det ligger skillnaden mellan det andliga och det materiella.

 

 

Skaparen skapade allting i fullkomlighet

29.03.01 Han kan inte skapa någonting ofullkomligt. Han skapade skapelsen i det mest fullkomliga tillståndet. Och detta är det enda tillstånd som finns. Vi, skapelserna, existerar för att kunna uppskatta Skaparens tillstånd, förstå Honom, förnimma Hans storhet och kraft i allt, lära känna Honom från motsatsen. Allt som finns kan man uppskatta och förnimma enbart genom det motsatta tillståndet.

Därför sägs det: ”…och det är inte du som skall fullborda arbetet…”. Därför att det är redan avslutat. Du behöver inte avsluta det, du behöver bara gå igenom tillstånd som är motsatta Fullkomligheten och Evigheten för att förstå vad Fullkomligheten och Evigheten är för någonting. Du måste sträva, använda alla medel för att uppnå begäret efter Evigheten och Fullkomligheten. Och så är det på varje steg.

Vi är inte i stånd att direkt förnimma hela Fullkomligheten. Och det motsatta tillståndet kan vi inte förnimma på en gång. Det är som att vi från början befinner oss i mitten på noll, och successivt vidgar vi oss i båda riktningar från denna nollinje: ju djupare ner i egot vi når, desto större skärm behöver vi och desto högre nivå uppnår vi.

Och från Ovan kommer krafter, Skaparens änglar, Goda och Onda krafter som en efter en börjar ”leka” med oss: de kommer och sänker oss till ett steg med minus, och tack vare detta tillstånd kan vi uppnå och förnimma ett steg med plus.

Efteråt sänks man ner till 2 steg med minus – och då kan vi uppnå och förnimma 2 steg med plus och så vidare. Totalt finns det 125 steg med minus och 125 steg med plus. Eller 620 steg – beroende på vilken uppdelning vi pratar om.

Man sänker ner människan till tillstånd som är motsatta Helighetens tillstånd. Och människan som sänks ner i ett sådant tillstånd förnimmer hur mycket detta tillstånd är ofullkomligt, dåligt och föraktat. Och om hon verkligen känner att detta tillstånd är motsatt Heligheten, inte bara att hon förnimmer det utan att hon också mår dåligt av det, då träder de motsatta krafterna fram och knuffar henne uppåt.

Under loppet av flera tusen år mår mänskligheten dåligt. Det är först nu vi kan berätta om hur kabbala ger svar på alla frågor och rättfärdigar denna utvecklingsprocess. Men hur kunde man rättfärdiga Skaparen för 1 000 år sedan, i en annan reinkarnation? Var finns rättfärdigandet för alla dessa lidanden?... En människa måste gå igenom alla de tillstånd som är motsatta Fullkomligheten, för att kunna värdesätta Fullkomligheten.

Och människan kan bara gå från ett tillstånd till ett annat när hon förnimmer detta tillstånd i hela dess nödvändiga djup. På samma sätt är det i nästa tillstånd: människan befinner sig i det tills hon förnimmer all bitterhet så starkt att hon är beredd till vad som helst bara hon skulle kunna komma ur detta tillstånd. Och så är det i alla tillstånd.

Vår metod hjälper oss att förstå orsakerna och karaktären hos varje tillstånd i vilket vi befinner oss och hjälper oss att snabbt genomgå all negativitet i tillståndet, begripa det i hela dess djup och på så sätt gå över från ett tillstånd till ett annat.

Kabbala hjälper oss att förhålla oss målinriktat: jag vet varför jag befinner mig i ett sådant tillstånd, jag vet vem som ger det till mig, jag förnimmer det och jag vet vad resultatet kommer att bli.

Och på så sätt sparar vi tid, attityden till lidandet är en annan och lidandet blir annorlunda – målinriktat. Detta är likt en sjuk människa som vet att för att hon ska bli frisk måste hon gå igenom en operation, hon är glad och strävar efter att påskynda operationen trots att det är en smärtsam process.

Och skillnaden mellan en vanlig människa som lider och en människa som lider målinriktat är stor. Den är så stor att människan under hela vägen kan känna glädje och inte lidande. Trots att hon genomgår verkligt förskräckliga tillstånd, kan hon känna kärlek till Skaparen och förnimma fullkomligheten i Hans handlingar.

Det är det omgivande Ljuset som tillåter oss att uppnå ett sådant tillstånd, det kommer från Fullkomliga tillstånd och lyser mot vårt ofullkomliga tillstånd. Och då avlägsnar sig människan från sina inre kärl som är uppfyllda av mörker, och orienterar sig mot yttre kärl – hon rättfärdigar ett sådant tillstånd och istället för mörker förnimmer hon det omgivande Ljuset. Detta är människans speciella relation till Skaparen som hon själv bygger upp.

 

 

Bön för korrigering

30.03.01. Vad är skillnaden mellan andlig njutning och njutningen i vår värld? Den andliga njutningen skiljer sig från den materiella i endast ett hänseende – skärmen. Man kan inte bygga en skärm på en materiell njutning. Det är bara ner dakik – ett litet Ljus som vi kan njuta av med avsikten al menat lekabel, för vår egen skull. Det är tillåtet. Det är inte ett brott.

Människan som lever i vår värld är som ett enkelt djur, hon äter, dricker, får olika njutningar: lite fotboll, lite kvinnor, lite vetenskap, lite avund… Hon åstadkommer ingenting med det – hon begår varken brott eller mitzvot. Hon ackumulerar erfarenhet från alla de tilldragelser som hon är med om och därmed skaffar hon reshimot (återerinringar, minnen) för vad hon ska göra inom ramarna för vår materiella värld. Ända tills människan kommer fram till en sådan reinkarnation i vilken hon inte kan känna sig bekväm i vår värld, och även får ett behov av andliga världar. Och när hon kommer in i den andliga världen, även om det är med hennes minsta begär, betyder det att hon använder det med al menat lehashpia.

Om jag inte har gått in i den andliga världen, om jag inte har fått en skärm, även till något av mina begär som jag skulle tillåtas att använda med avsikten al menat lehashpia – kallas det inte att jag befinner mig i andligheten. Innan jag skaffar en skärm har jag olika njutningar som är klädda i olika saker i vår värld.

 

 

Varifrån börjar den andliga njutningen?

Från det att jag lär mig att jag tar emot njutningar för min egen skull al menat lekabel. Eftersom jag lär mig kommer Ljuset till mig. Det kommer som omgivande Ljus – jag har ju ännu inte ett korrigerat kli, som skulle kunna ta in detta Ljus i sig själv.

Och det förbjuder mig att ta emot Ljus därför att jag redan befinner mig i ett tillstånd där jag inom mig börjar uppenbara begäret efter andligheten. Det förnimms ännu inte som ett klart begär, jag vet ännu inte hur det smakar. Detta begär är litet och har formen av ett embryo. Jag vill bara ”någonting”…

Och kabbalisterna säger till mig: Du kan få det, men först måste du skaffa en skärm. Du kan inte få det genom al menat lekabel. Denna njutning kan du få bara med hjälp av al menat lehashpia – att ge för Skaparens skull. Det är inte som alla andra njutningar som du finner i vår värld. Det hör till andligheten. Vad menas med att det tillhör andligheten? – Det betyder att man måste ”betala med en skärm” för att nå denna njutning.

Vilka njutningar handlar det om? Om njutningar som börjar med omgivande Ljus. När jag ser Värden och Ljuset som kommer från Honom vill jag njuta av det. Jag skiljer ännu inte mellan njutningarna. Jag förnimmer ännu inte hur mitt begär står i relation till Herren, i relation till Ljuset som är uppdelat i 620 delar.

Fråga: Om jag korrigerar ett begär, kan jag direkt få al menat lehashpia eller måste jag vänta tills alla 620 delar korrigeras?

Varje separat begär i en människa uppenbaras först i relation till Skaparen i negativ form, som den vänstra linjen, begäret att njuta.

Och efteråt måste människan korrigera detta med hjälp av avsikten al menat lehashpia till begäret att ge njutningar. En del av begären går att korrigera och en annan del går inte. Men människan försummar inte någon av möjligheterna att kunna ge.

Om du nu har 10 gram njutningar som du kan ge till Skaparen, men som du inte ger utan du väntar: ”Om jag skulle haft ett kilo, då…” Det visar att denna handling av givande till Skaparen inte är viktig för dig!

 

 

 

När jag blir sjuk av kärleken till Honom…

När jag börjar min korrigering, innan inträdet i andligheten, när jag börjar förstå att jag vill ha någonting andligt och jag läser böcker och bara suger åt mig av materialet. Som resultat stiger Ljuset ned till mig från Ovan och uppfattas av mig som någonting stort. Det finns någonting att leva för. Och ibland sker motsatsen, jag får känslan av att det inte är värt att leva därför att det inte finns någonting som är Högre. Det kommer också från det omgivande Ljuset men inte från panim (framsidan), utan från achoraim (baksidan).

De som kommer till kabbala korrigerar ingenting från början, utan de anstränger sig för att skaffa begäret efter omgivande Ljus. De vet inte själva om det, men sådan är vägen, sådan är processen – att skaffa sig begäret efter omgivande Ljus. Därför att omgivande Ljus är Skaparen. Det kan inte komma in i mig för i så fall skulle det bli inre Ljus. Detta Ljus kan inte komma in i mig därför att jag inte har en skärm.

När jag uppnår det största omringande Ljuset, blir jag sjuk av kärleken till Honom, jag älskar Honom, jag vill ha Honom, jag får njutningar för att jag njuter av Honom… Det liknar en förälskelse som inte släpper mig… Det sägs att alla tillstånd människan går igenom i vår värld är till för att hon ska kunna veta, om än bara lite grand, vad som kan hända henne i den andliga världen.

Varje människa har någon gång upplevt sin första kärlek – plötsligt sänds något till dig från himlen som gör att du blir som tokig. Detta är för att ge dig en aning om vad som kan komma att hända dig i den andliga världen, att det uppstår en andlig förälskelse.

Samma slags längtan måste man ha efter andligheten. Den skall vara så stark att den inte låter människan sova… Det vill säga att människan uppnår det största begäret att ta emot och det omgivande Ljuset som står mitt emot detta begär är också stort, men det saknas en skärm. Därför lyser det som omgivande Ljuset som står mitt emot begäret att ta emot. Och människan kommer till tillståndet där hon upplever att bara lite till skulle få henne att explodera... En omöjlig situation, här måste det finnas någon lösning… Och lösningen är att människan får en skärm.

 

 

Avsikten, bara avsikten ber jag om…

Människan gör ett zivug, det betyder att det finns en samverkan mellan det omgivande Ljuset och skärmen och därför kommer en del av det omgivande Ljuset in i människan och blir till inre Ljus… Detta är kontakt med Skaparen… Vi har inga andra ord för att förklara detta, men det finns ett klart samband mellan rötter och grenar. Och så går människan från tillståndet i vilket hon inte hade någon skärm utan bara en passion, över till tillståndet där hon får en skärm och så får hon den ringaste kontakt med Skaparen – zivug, en förening. Och från detta ögonblick och vidare börjar människan få begär med avsikten al menat lekabel från Skaparen, för sin egen njutning. Istället för att sträva efter att ge njutning till min älskade vill jag använda den för min egen skull och för att själv njuta. När vi blir vuxna förstår vi att vi älskar för vår egen skull och när vi var unga vi trodde att vi älskade för någon annans skull, att vi verkligen älskade någon.

Människan får begäret att ta emot njutningar från Ljuset, från Skaparen, med avsikten för sin egen skull, för att utnyttja Skaparen, för att jag ska må bra, jag vill ha njutningar och jag kan inte tänka på någonting annat, bara att jag vill njuta. Jag vet redan vad det är för slags njutningar och vill ha bara det…

Nu när jag vill njuta för min egen skull måste jag förvandla dessa begär till de motsatta med hjälp av avsikten al menat lehashpia. För att kunna göra det måste jag uppnå akarat hara – insikten om min egoism och göra tzimtzum, uppnå egenskapen Chafetz Chesed – tillståndet hos bina, som inte vill ta emot utan bara vill ge, och till slut uppnå ett tillstånd där jag kan ta emot med avsikten al menat lehashpia. Jag kan då göra zivug på ett högre steg, jag går från den vänstra linjen till den högra och efteråt till mittlinjen…

Det vill säga att det viktiga är att skaffa sig rätt avsikt. Allt annat är redan bekant: njutningen uppenbaras för mig, handlingar uppenbaras. Bara en sak förblir okänd – jag behöver en avsikt: Ett smörgåsbord står uppdukat, det finns en Värd – allt finns framför mig. Avsikten, bara avsikten ber jag om.

 

 

Mörkret och Ljuset

30.03.01. I den andliga världen kallas njutningar ”Ljus”. Om du inte förändrar dina avsikter ”al menat lekabel” (för din egen skull) då iakttas lagen i tzimtzum alef och Ljuset kommer inte in i kli. Det vill säga, Ljuset närmar Sig ingången av kli men eftersom tzimtzum råder över begäret att ta emot för sin egen skull förnimmer kli Ljuset som mörker. Varför är det så? Därför att Ljuset som är njutning från givande inte kan förnimmas i kelim de kabbala.

Vi har 620 begär och gentemot dessa 620 begär finns 620 Ljus. Sammantaget kallas Ljusen för Torah. Enskilda Ljus som människan får kallas ”Ljuset från mitzva”. Korrigeringen genom en skärm kallas ”utförandet av mitzva”. I människans andliga liv finns 620 portioner Ljus som hon måste ta emot med avsikten al menat lehashpia. Vad är skillnaden mellan de olika portionerna? Det är olika slags Ljus av Chassadim  med olika slags belysning av Chochma – allt detta är olika förnimmelser. Förnimmelsen av skapelsens kontakt med Skaparen. Du kan kalla en portion Ljus Eretz Israel, en annan portion Ljus tefillin, den tredje – tallit och så vidare. På samma sätt som det i vår värld finns olika njutningar, så finns det olika njutningar i den andliga världen – på så sätt skapade Skaparen den ena gentemot den andra.

 

 

 

Steg av överensstämmelse

01.04.01. Låt oss föreställa oss att jag behöver pengar. Varifrån kan jag få dem? Jag kan låna dem antingen hos en rik människa eller på banken. Om jag behöver bättre hälsa. Vart går jag då? Till en läkare eller en plats där man köper medicin, till apotek. Det betyder att jag vänder mig i överensstämmelse med det jag behöver, till en bestämd adress.

Skaparen har många handlingar. För vilken handling vänder jag mig till Skaparen? Det som jag vill skaffa, för det vänder jag mig till Skaparen. Problemet ligger i att jag måste veta vad jag vill, därför att även detta är dolt för människan. Och hur skall man ta reda på vilken egenskap Skaparen besitter.

Det är omöjligt att uttrycka detta med ord – det kommer i form av förnimmelser. Min inre förnimmelse säger att jag behöver det – enligt min inre förnimmelse har Han det. Och det är inte tillräckligt att Han har det, jag måste vara övertygad att Han kommer att ge mig det. Och att Han vill ge mig det. Allt beror på min hänvändelse. Om allt detta kommer i rätt ordning behöver man inget annat.

Och från Skaparens sida behövs inga handlingar – begäret att ge njutningar till skapelserna verkar hela tiden och där sker inga förändringar. Allt beror på mitt kli – förutom en bön behöver man ingenting. Det är det enda som människan behöver, därför att denna vädjan till Skaparen manar människan till att förstå sig själv, lära känna sitt tillstånd, uppnå rätt begär, för att Skaparen ska kunna ge begäret efter andligheten (en bön som framkallar en bön).

Människan måste uteslutande tänka på sin attityd mot Skaparen. Inte på hur Skaparen förhåller sig till henne. Det är som i relationen till sin mor, var inte orolig, hon älskar dig och gör alltid allting för dig. Problemet ligger i hur man organiserar sitt kli på rätt sätt, man ska be om det som är nödvändigt i ett givet tillstånd, man ska be om det som Han vill ge.

Jag har förklarat att det som Han skänker är sanning. Och det som jag hittills bett om – kan ha varit lögn. Och när jag befinner mig i lögn, då har jag ingen kontakt med Skaparen.

Människan måste först reda ut vilken nivå hos henne som inte är i överensstämmelse med Skaparens nivå, hur hon ska kunna resa sig till ett steg av överensstämmelse.

Steg av överensstämmelse är steg av världar, steg av förening. Det går inte att gå igenom det avstånd som skiljer människan från Skaparen på en och samma gång. Därför delade Skaparen upp den gemensamma förbindelsen med människan (Adam) i 600 000 delar och det fastställdes att förbindelsen mellan varje del av de 600 000 delarna ska återuppbyggas stegvis i 620 nivåer av kontakt. Så att det blir lättare att göra det.

Föreställ dig att 600 000 människor sitter i centrum av en förbindelse och varje människa har en telefonväxel och varje människa har 620 nivåer av förbindelse med varandra. Innan vi bygger upp den förbindelsen, är varje människa åtskild genom sin linje. Resultatet av att varje människa ansluter sig till en enda källa är att vi förenas. Nivån av vår förbindelse med Skaparen bestämmer nivån av förbindelse mellan oss. Det går inte att göra detta på något annat sätt – bara genom Honom kan vi komma i förbindelse med varandra.

 

 

 

Skaparen och skapelsens gemensamma arbete

02.04.01. Skaparen skapade begäret att ta emot. Detta begär befinner sig i förening med Skaparen, men från Skaparens synpunkt är det som ett foster som befinner sig i moderns livmoder. Nu måste detta foster födas och man måste uppfostra det tills det växer sig stort. Det betyder, att från och med en viss punkt i utvecklingen som kallas födelse, ska Skaparen och skapelsen arbeta ömsesidigt tills man uppnår ett tillstånd där skapelsen kan fortsätta arbetet självständigt.

På samma sätt är det i vår värld: från början bildas ett embryo inuti modern, sedan följer 9 månader av havandeskap, varpå modern föder och ammar barnet… Barnet växer, och trots att det är litet har det något mått av självständighet. När barnet växer, börjar man uppfostra det och lär barnet att handla i överensstämmelse med det som den Högre ger till barnet, detta pågår fram tills barnet börjar lära sig att den Högre ger till barnet på villkor att barnet blir som den Högre, det vill säga, att barnet växer upp och själv gör handlingar istället för den Högre.

Och från och med det att barnet vuxit upp börjar det arbeta med sin AHa”P, kelim de kabbala på samma sätt som den Högre visat för barnet – nu kan barnet göra det själv. Och nu blir det mer och mer självständigt fram tills det har korrigerat sig själv helt och hållet.

Vad använder människan? Hon använder kärl, verktyg som är skapade av Skaparen, och som innehåller det program som Skaparen placerat i dessa kelim som finns i Skaparens rot, i ett tillstånd som från början består av Orot (Ljus) och kelim (kärl). Och det som händer efteråt är den process i vilken Orot och kelim utvecklas med varandras hjälp och uppenbaras tillsammans: tack vare mörkret i kli uppenbaras Ljusets fulla styrka.

 

 

Att göra om mörker till Ljus

Rabash säger att man måste veta hur man ska vända sig till Skaparen. Vad betyder det? Ljuset finns alltid i kli, men kli förnimmer inte det. Världen förändras inte men förnimmelsen i kli förändras. Nu utvecklas kli, den uppenbaras för Ljuset som tidigare inte fanns i förnimmelsen.

Vad ska vi göra med detta kli, med denna ”brist” – Ljusets frånvaro som nu uppenbarats i kli? Det finns ju ingen brist i Ljuset och ingen brist i begäret som kräver tillfredställelse – utan bristen ligger i det faktum att det inte finns någon likformighet mellan dem, avsikten saknas.

Människan har olika brister, begär i detta tillstånd och ända fram till oändligheten. I dessa brister – begär, finns alla Ljus men från och med första tzimtzum fram tills nu finns det ingen överensstämmelse mellan Ljus och kli. På grund av detta, att samstämmighet saknas mellan Ljus och kli, mellan Ljusets begär och klis begär, mellan Ljusets tankar och avsikter och klis tankar och avsikter, mellan Ljusets form och klis form upplevs mörker istället för Ljuset. Men just denna förnimmelse av mörker är nyckeln, orsaken, en uppmaning till att skapa överensstämmelse!

Man måste använda dessa förnimmelser av mörker med förstånd och då kan man bygga upp rätt inställning till Ljuset från klis sida, och då uppenbaras Ljuset. Och den rätta inställningen till Ljuset kallas bön, en vädjan till Skaparen. Vad innebär det att vända sig till Skaparen? Det betyder att man bygger rätt kli i vilket Ljuset uppenbaras i samma ögonblick! Och hur vet jag vad som är rätt och fel? Men hjälp av det mörker som nu uppenbaras inom mig.

Men om jag på ett korrekt sätt kan tyda detta negativa tillstånd, då kan jag ta reda på vad det är jag saknar för att kunna justera mina kelim i enlighet med Ljuset. Därför ligger problemets lösning inte i att springa iväg från mörkret utan att istället använda det på rätt sätt.

Med andra ord ska man inte fastna i detta mörker och inte gråta och anklaga sig själv, utan som det sägs ska man göra om mörkret till Ljus, känna tacksamhet, man ska omvandla denna dåliga upplevelse som mörkret ger mig till en bra upplevelse – mot den mörka bakgrunden kan jag vända mig till Ljuset, till Skaparen. Man ska förena sig med Skaparen på en bakgrund av mörker. På så vis bygger jag upp rätt avsikt inom mig i relation till uppfyllelsen och då uppenbaras uppfyllelsen… Mörker kommer till mig som för att ge mig en anvisning, förståelse av min relation till varje detalj, i vilken jag bara behöver förändra min inställning – och då kommer jag till den rätta avsikten al menat lehashpia. Hur kan jag annars ta reda på vilken inställning jag ska ha? Alla dessa världars fall är kärnan av achoraim, ryggen, och om jag arbetar med dem får jag panim, ansiktet, uppenbarelsen av Skaparen.

 

 

 

En verklig oro

09.04.01. Vi lär oss att vi har ett kli som kallas ratzon lekabel – begäret att ta emot njutningar. Detta kli delas upp i fyra typer av begär (icke levande, vegetativ, djurisk och mänsklig). Efter utvecklingen inom dessa fyra steg börjar detta kli tappa känslan av lugn eftersom det börjar längta efter Skaparen, det femte steget. Det första som sker är att kli inte vet vem Skaparen är och hur hon ska begära Honom… Detta är den oro människan känner när hon inte vet vem Skaparen är, och när njutningens källa är dold tappar människan sin ro…

Och hon börjar kasta sig fram och tillbaka mellan två olika världar: denna värld, där hon har olika förpliktelser och hittills olika begär och njutningar, och en annan värld som hittills varit okänd, förutom den dragningskraft människan känner som inte låter henne känna någon lugn och ro. Detta är det femte begäret att ta emot (den femte nivån av begäret att njuta) – strävan uppåt mot Skaparen, detta begär förändrar hela människans liv. Nu dyker frågan upp om hur man ska uppenbara och utveckla detta begär.

Människan är från början ett litet begär efter andligheten. Och hon kan leva med det i sitt jordiska liv under några år utan några resultat i form av andlig framgång, hon förverkligar inte detta begär. Varför bygger Skaparen upp vår utvecklingsprocess i en sådan form? Varför ger Han oss begär när vi ännu inte ser de njutningar som kan tillfredsställa detta begär? Dessa njutningar är dolda från oss, det saknas Ljus. Vi kan inte själva uppenbara detta begär – vi styr inte över det.

Skaparen gjorde så med avsikt. Jag kan inte förverkliga begäret efter andligheten, därför att jag försöker tillfredsställa det på samma sätt som jag tillfredsställer mina begär i denna värld: att anstränga sig och sedan få belöning (jag vet också om jag kan eller inte kan få det jag önskar och jag kan värdesätta belöningen). I materiella begär i vår värld är allt uppenbart från början. Men i andliga begär är de dolda, både begäret och tillfredställelsen. Varför? Här beror allt på ansträngningen.  Ansträngningarna – är inte att vi måste arbeta först för att sedan få uppfyllelse. Här är själva arbetet annorlunda och inte som med begär i vår värld. Här måste jag uppnå begäret, jag måste uppnå inte det jag från början vill ha, utan använda mitt begär efter andlig njutning som en hävstångskraft för att jag ska uppnå en särskild andlig egenskap, Skaparens egenskap – givande.

I vår värld har jag ingenting som liknar det. Jag växer upp och får en vuxen människas begär: begär efter det motsatta könet, efter behagliga tidsfördriv, efter vila, jag känner avund och börjar önska mig det som min granne har och så vidare.

Med andra ord, jag har naturliga begär som utvecklas naturligt – det är djuriska begär. Och de uppenbaras för mig därför att jag ser dem och ser de njutningar som kan fylla dem. Alla dessa begär kommer till mig i färdig form. Jag behöver bara arbeta för att kunna tillfredställa dem och själva tillfredsställelsen finns också, jag ser den. Jag behöver bara närma mig det och tillfredställas av det och då arbetar jag med det.

Arbetet med andliga begär är ett annorlunda arbete. Jag måste arbeta med mitt begär. Det sägs att det finns obegränsad tillfredställelse… Det Högre Ljuset befinner sig i ett tillstånd av vila… Det fattas bara kelim… Det vill säga att jag måste bygga upp detta begär.

Begäret är skapelsen. Skaparen skapade detta begär. Och förutom det skapade Han ingenting. Och detta begär uppenbaras inom mig hela tiden mer och mer på olika nivåer av materiella begär för vår värld. Men inte andliga begär. Han uppenbarar inte andliga begär för mig. Jag måste anstränga mig och då, på grund av denna ansträngning, får jag begäret. I andlig utveckling kan jag alltså vara min egen Skapare.

 

 

 

Det särskilda arbetet

Detta arbete är speciellt därför att vi inte arbetar för att få uppfyllelse utan för att skapa begär. Varför är det på det sättet? Därför att Skaparen vill att människan uppnår Skaparens ställning. Man kan inte uppnå det på ett annat sätt. När människan kontrollerar varenda detalj som finns inuti hennes själ: behöver jag detta för min själ? – Hon bygger upp sig själv (hon skapar sig själv).

Här talas inte om begäret. Begäret är ett gemensamt begrepp. Begäret med avsikten att ge njutningar med alla egenskaper som finns i det: åt vem, varför, orsak och verkan av händelser, hur allt utvecklas – hela detta utforskande av systemet kallas för människa.

Det är detta vi måste tänka igenom i förväg: vad vill vi ha i vår natur och vilket samband ska finnas mellan dessa begär, hur de kommer att fungera tillsammans – kort sagt bygger vi hela systemet ”människa”. Vi bygger det genom nödvändighet, begäret att ge, att jag vill ge till Skaparen, vilka begär som är nödvändiga för det, att jag vill ha dem inom mig, hur de ska vara sammankopplade med varandra och hur de ska fungera för att uppnå målet. Jag skapar.

På samma sätt skapade Skaparen en människa och Hans avsikt var att uppfylla människan med allt det goda som Han hade, så bygger människan upp sitt system som kallas ”människa” med alla begär och tillägget – avsikten. På så sätt bygger man upp ett system för att kunna ha möjligheten att ge mer till Skaparen. Så arbetar vi med uppbyggnaden av systemet hashpaa.

 

 

Var finns belöningen, var finns bestraffningen och var finns den fria viljan?

16.04.01. ”Han är den förste och Han är den siste” – detta betyder att Han ger mig tankar och Han ger mig också begär och Han ger mig kraften för att göra handlingar och efter att jag gör handlingarna kommer resultatet av dessa handlingar till mig från Honom. Och allt var förutbestämt från början – var finns då ”Jag”? Var finns belöningen, var finns bestraffningen, var finns den fria viljan?

Jag måste tro att i allt detta deltar även ”jag” och det är detta ”jag” som uppenbaras. Var befinner ”jag” mig och var uppenbarar det sig? I min ansträngning. Ja det är sant att det är Han som gav mig allt. Men när du går igenom allt detta är det DU som går igenom det. Vad är ditt jobb i detta? Ditt jobb är att genom dina ansträngningar komma till insikten om att det är ”Han som är Den Förste och Det är Han som är Den Siste”. Detta kommer inte att uppenbara sig för dig utan dina ansträngningar.

I boken ”Vishetens frukter” finns ett brev från Baal HaSulam i vilket det står skrivet att innan människan börjar anstränga sig, måste hon säga till sig själv: ”Om jag inte handlar för min skull, vem hjälper mig då?” och man ska arbeta som om Skaparen inte finns i denna värld utan att bara människan finns och att allt beror på henne.

Och när hon avslutar det hon måste göra, då måste hon säga: ”Det finns ingen annan förutom Honom”, Han är Den Förste och Han är Den Siste” – det vill säga att även om människan inte gjorde någonting, inte rörde sig från sin plats – skulle det som nu hänt ändå ske. Resultatet skulle bli detsamma, därför att Skaparen planerade allt i förväg. Så förklaras skillnaden mellan de 2 tillvägagångssätten i ledningen som kallas HaVaYaH och ledningen ELOKIM.

Om en människa gör detta arbete rätt, och i början av arbetet säger ”Om jag inte handlar för min skull, vem hjälper mig då?”, och efter arbetets slut kommer till slutsatsen att ”Det finns ingen annan förutom Honom”, då kallas det att människan på ett korrekt sätt förenat de 2 typerna av Skaparens ledning av skapelsen, och att människan anslutit sig till Honom.

 

 

Vad innebär det förberedande steget?

Steget för förberedelse definieras på följande vis: vi består av begäret att ta emot, det är vårt material, begäret att ta emot njutningar. Men trots att människan vill det, vet hon inte vad hon kan njuta av. Information, kunskap, reshimot – allt detta kommer till henne tillsammans med Ljuset. Det man ska njuta av – är tet rishonot (de 9 högsta sefirot), Skaparens egenskaper, begäret att ge njutningar till Malchut. Kunskapen om dem kommer från uppenbarelsen av Skaparen inuti människan.

Hur är det möjligt att Skaparen uppenbaras för skapelsen om skapelsen ännu inte har begäret? Skapelsen har bara ett allmänt begär att ta emot njutningar, men det finns inte ett bestämt begär för att njuta av Skaparens egenskaper. Man måste bygga upp detta system i människan. Detta är ett förberedande steg.

 

 

Klipot leder människan till den äkta kärleken

Det är det Skaparen gör med hjälp av klipot. Skaparen placerar ett egoistiskt begär att ta emot i skapelsen, i det allmänna begäret att njuta, olika begär, olika gestalter från vilka man kan få njutningar i form av al menat lekabel, för sin egen skull. Och då börjar skapelsen få en stark längtan efter allt det som finns i Skaparen.

Människan ser att Skaparen har Chesed, Gvura, Tifferet, Netzach, Hod – och hon vill njuta av dem för sin egen skull. Successivt börjar hon förstå vad det är för egenskaper och börjar önska sig dem och inte njutningen från dem. Det vill säga skapelsen får begäret att njuta just av Skaparens egenskaper. Det är därför Sitra Achra (oren kraft, klipot) finns, som ska ge skapelsen all kunskap om vad skapelsen ska njuta av, att istället för att njuta av alla njutningarna i denna värld: djuriska njutningar, pengar, ära, kunskap – allt som skapelsen har här i denna värld, istället för allt detta finns en annan njutning som är värd mer än alla de andra tillsammans. Detta är klipots uppgift.

Klipot leder människan till en passionerad kärlek som gör att människan inte kan sova: kärleken kom till henne, kärleken för sin egen skull. Och efter det börjar ett annat arbete – arbetet med korrigeringen av det kli – det begär som människan skapat inom sig. Nu har hon skapat ett kli, hon har ett begär, hon vet vad hon önskar – det är detta hon fått från klipot.

Det liknar, till exempel, ett material som plastellin eller lera, men det är bara begäret att njuta. Och den orena kraften visar människan olika möjligheter: att det är värt att njuta för sin egen skull. Inuti detta plastellin, begäret att njuta, bygger människan upp en bestämd form för njutningen, denna form befinner sig mitt emot det som Skaparen kan ge henne, denna form är bara motsatt Skaparens egenskap att ge.

Egoismen uppenbarar Skaparens egenskap för människan, men bara i form av al menat lekabel och ger henne kli, det visar människan vad det var hon skulle önska sig. Hur som helst har hon ett kli. Och efter det finns ett annat arbete med korrigeringen av det som människan har fått från klipot, ett arbete med korrigeringen som hör till de rena världarna, till Kdusha, till Heligheten.

Man ska utföra arbete hela tiden och Baal HaSulam talar om början av arbetets slut och vad ska man göra under mitten i arbetets process. Han säger att vi först måste skaffa det begär efter andligheten som vi saknar. Vi har ett litet begär att ta emot, det är ett djuriskt begär. Men vi måste skaffa ett stort begär, ett djuriskt men mycket stort. Och vi måste veta exakt vad vi vill ha. Istället för begär efter pengar, ära, sex och kunskap måste du föredra andliga njutningar för din egen skull. Vad andliga njutningar betyder, det vet jag inte. Därför får jag mer egoism som successivt ger mig förståelse av vilka njutningar det finns i andligheten. Och då börjar du törsta efter Skaparen som den som är sjuk av kärlek. Detta kallas klipot.

 

 

Heligheten kommer in i klipot med ett syfte

Varför föll heliga gnistor ner i klipot efter sönderslagningen av kelim? Varför befinner de sig inuti begäret att ta emot för sin egen skull? För att ge avsikten att njuta för sin egen skull som kallas ”lekabel al menat lekabel”, rättare sagt för att det i reshimot från mottagande för sin egen skull ska finnas en inkodning för vad man skall önska och att man ska önska det för sin egen skull! Skaparen vill att människan, från begär som är motsatta Honom, ska komma till Honom för att bli lik Honom i sina egenskaper.

Heligheten kommer in i klipot med syftet att begäret ska förstå av vad och på vilket sätt det vill njuta. Att människan så länge vill njuta för sin egen skull – är inte farligt men efteråt kommer hon att önska sig givande…

Vad betyder korrigeringens slut?

Finns eller finns det inte bestraffningar? Belöning och bestraffning är det som människan själv värderar och definierar som bestraffning eller belöning. Om jag vill njuta av någonting konkret och jag får det – kallas detta belöning. Om jag vill njuta av någonting och jag inte får det – då kallas det bestraffning. Om jag vill njuta av någonting och jag inte får det men ser att jag uppnått ett bra mål på grund av det, då förstår jag att på grund av att jag inte fick vad jag ville – fick jag korrigeringen. Allt beror på skapelsens tillstånd och utifrån det tillståndet värderar och definierar skapelsen vad bestraffning, belöning och korrigering är.

Om vi tittar bakåt på det som vi inte har en stark känslomässig förbindelse med nu, då kommer vi att säga: ”Ja, det som jag gick igenom var en korrigering”. Men om jag befinner mig i ett tillstånd när jag önskar att ta emot och då får min förnimmelse, så bestäms detta tillstånd som bestraffning och inte som korrigering.

Och det kan bli tvärtom: om det tillstånd – när jag önskade, till slut njöt av det – kommer jag att säga att det var bestraffning. Istället för att gå framåt och upphöja mig gav Skaparen mig denna njutning som jag önskade och jag fördjupade mig i den och detta är en bestraffning.

Det vill säga att hon själv definierar, bestämmer kvaliteten i Skaparens förbindelse med henne. Men kan man bestämma någonting objektivt? I den äkta förnimmelsen är allt som sker bara korrigering. Och tillståndsförändringar sker bara för att i människan bygga möjligheten att uppleva det högsta steget – att uppleva sig själv i slutet av korrigeringen.

Det finns inget sådant som ett litet arbete som efteråt ger små bestraffningar, eller små belöningar och små korrigeringar. Människan går igenom sina processer av mognad och måttet av hennes mognad bestämmer vad som händer med henne.

Ingenting förändras omkring henne – det är hon själv som förändras och beroende på det värderar hon sitt tillstånd. Och till slut ser människan att ingenting ändras förutom hennes värdering av de tillstånd hon befinner sig i: successivt uppenbaras en verklig bild. För att hon själv varje gång ska bestämma i vilket tillstånd hon befinner sig. Hur värderar hon de tillstånd som Skaparen visar för henne? Allt detta är förberedelsen inför korrigeringens slut.

Vet ni hur man lär upp en dator? Man installerar olika program – först ett program, sen ett till och ett till… Datorn liksom sväljer allt detta. Man ”lär” datorn först hur den skall fungera, hur den skall bete sig. Och efteråt sätter man in olika program. Och det liknar hur man hela tiden matar in program i datorn.

På samma sätt är det med människan: lite mer och lite mer… tills kli bli färdigt med programmet och detta kallas korrigeringens slut, när kli är klart för verklig användning. Men hur man använder det efteråt berättar inte kabbalisterna för oss. Vi måste bara ägna oss åt förberedelsen inför det speciella arbetet med klis korrigering, med sig själv.

Vi avslutade korrigeringen av det, vi är färdiga med justeringen av det, installeringen av olika program på det, nu kan kli förnimma, förstå, lösa problem och realisera sin egen potential.

Och vi kan arbeta – kli är färdigbyggt, korrigerat. Efter slutet av korrigeringen börjar man arbeta med det.

Och innan dess är korrigeringen bara till för att förbereda sig för riktigt arbete om vilket det inte sägs någonting någonstans, det är Torans hemligheter… Vi behöver inte oroa oss om det. Vi behöver bara sörja för korrigeringen för att kunna bli beredda på detta tillstånd.

 

 

Vad betyder ”tro över förnuftet”?

17.04.01. AHa”P av den Högres partzuf finns i G”E av den lägres partzuf. Vad är problemet här? Problemet är att den Högres AHa”P nu inte fungerar och därför upplevs den som mörker av den lägre. Och därför har den inte längre den Högres kunskap. Därför att ”kunskap” är Ljuset Chochma. Om den Högre har mörker, då har inte den lägre någon annan utväg än att fästa sig vid den Högre med hjälp av ”tro”.

Vad betyder ”med hjälp av tro”? Det betyder att den lägre inte har kontakt med den Högre genom Ljuset Chochma och den lägre måste därför få kontakt med den Högre på något annat sätt. Hur kan den lyckas med det? Genom den förbindelse som finns mellan AHa”P av den Högre och G”E av den lägre som kallas tro. Därför att den lägre inte har någon kunskap.

Rabash förklarar att trots frånvaron av en naturlig förbindelse mellan stegen, kan den lägre ansluta sig till den Högre på ett sätt som är tillräckligt för att den lägre ska kunna använda den Högre på samma sätt som om den skaffade sig den kunskap som tillåter den lägre att resa sig till nästa steg. Detta är hela principen för hur man varje gång reser sig till ett högre steg.

Eftersom alla partzufim är rangordnade uppifrån och ner på så sätt att den Högres AHa”P befinner sig i den lägres G”E, av och i den Högres AHa”P finns mörker, för den lägre verkar det därför som om andligheten saknas i AHa”P som tillhör den Högre. Och även om den finns där är den inte attraktiv eftersom det inte finns något Ljus i den, det finns ingen njutning, det finns ingenting som lockar.

I så fall kan jag trots detta använda en annan kraft, inte kunskapens kraft, inte uppenbarelsen av Ljuset Chochma, utan den kraft som kallas tro. Föreställ er inte att detta är begreppet tro från vår värld, att man tror på någonting bara för att någon säger det. Jag behöver en annan kraft som ska förbinda mig med den Högre så att jag kan få kontakt med den Högre partzuf, vi bör sträva efter andligheten trots att vi inte vill ha den och inte förnimmer den.

Men när vi uppnår en förbindelse med den Högres AHa”P får vi en förbindelse med den Högres G”E, där det högre steget redan finns i den förbindande handlingen och vi börjar se och ta emot Ljuset. Hela principen för hur man åstadkommer detta kallas tro över förnuftet.

Vad är kunskap? Jag kan inte få kunskap: jag kan inte ta in Ljuset Chochma från AHa”P av den Högre i mina G”E. Därför skapar jag en förbindelse mellan mina G”E och den Högres AHa”P med hjälp av en speciell kraft, tron, och för mig lyser då det steg som står över mig och med hjälp av tron uppnår jag den Högres ”G”E, vilket betyder att jag kommer in i den Högres sfär. På så sätt reser jag mig från min nivå till den Högres nivå. På så vis uppstår förbindelsen mellan den lägre och den Högre, och detta ger möjligheten att varje gång resa sig från ett steg till ett annat i de andliga världarna.

Kunskap är ett resultat av zivug de hakaa mellan Chochma och Bina i en sådan form att partzuf har Ljuset Chassadim med belysning av Ljuset Chochma. Men när den Högre befinner sig i mörker finns ingen möjlighet att uppenbara kunskapen, i relation till andligheten befinner den sig i mörker, i obestämdhet, och förnimmer den inte… Kunskap – det är kontaktpunkten mellan den Högre och den lägre. Här finns den inte. Mina kelim kan inte förena sig med den.

Detta tillstånd liknar det som händer i en radio: runt omkring mig finns radiovågor, men för att fånga upp en bestämd våg måste man skapa den inom sig, och om det uppstår överensstämmelse mellan dem, fångas den yttre liknande vågen upp av radion. Men här finns ett problem – hur kan jag tvinga min djuriska natur till arbete när den bara arbetar utefter det som jag förnimmer. Djuret arbetar bara i överensstämmelse med sina förnimmelser. Inte heller i överensstämmelse med kunskap, och vi pratar inte ens om tro här. Hur kan jag ge mitt djuriska system krafter att fortsätta i blindo?

Sant – falskt, sött – bittert…

Men det finns inget annat sätt att skaffa sig andligheten. Därför att om du skaffar dig någonting på ett annat sätt, då får du det i djuriska kelim, vilka är till för dem som saknar möjligheten att välja enligt principen sant – falskt, och istället väljer enligt principen sött – bittert. Och du väljer alltid sött utan att ens studera det som är bittert och därför vet du ingenting och kan inte förstå och förnimma någonting, eftersom begreppen sant och falskt är dolda för dig. Djuret begriper därför ingenting, det är bara människan som begriper.

Att höja sig över beräkningen enligt principen sött – bittert och gå över till beräkningen enligt principen sant – falskt, kan man bara göra med hjälp av krafterna i Torah: att koppla bort sig från förnimmelser och börja arbeta enbart enligt tron, att bara utgå ifrån valet mellan sant – falskt.

Därför befinner sig den Högre från början i mörker och avslöjar ingenting för den lägre. Man ska inte tänka att det är en förnimmelse dålig utan man ska framför allt välkomna det som en möjlighet, man ska inte fördjupa sig i sina förnimmelser av enbart sött och bittert, vad som är bra eller dåligt för mig.

Att man befinner sig i mörker utan andliga njutningar ger en möjligheten att börja arbeta efter en fördomsfri analys av sant – falskt. Om Skaparen bara skulle ge mig bra eller dåliga förnimmelser, skulle jag dras till det som är bra och undvika det som är dåligt.

Endast i mörkret finns möjligheten att gå över till arbetet i enlighet med begreppen sant och falskt. Om människan förstår det och börjar värdera allting i sitt liv enligt principen sant – falskt, då uppnår hon den Högre. Kontakten med den Högre blir djupare och djupare fram tills hon inom sig börjar uppenbara Ljuset Chochma i beklädnad av Ljuset Chassadim.

Men om man hela tiden bara skulle ha sött – bittert så skulle vi inte förnimma någonting förutom ”ner dakik” (ett litet Ljus) och då skulle vi aldrig uppnå den Högre, utan vi skulle bara uppnå det som finns på den djuriska nivån, på nivån för människans materiella kropp.

 

Det finns en permanent tro och en icke permanent tro

18.04.01. Det finns sådan tro som kli förlorar och sedan skaffar igen och det finns den permanenta tron som kli skaffar sig och aldrig förlorar. Hur får man en sådan tro? Kli får en sådan tro som resultat av upprepade och växlande fall och uppgångar. Du frågar: varför behöver man 9 månader av havandeskap och 2 års ammande av ett andligt partzuf? Kan man inte få tron direkt? Nej det fungerar inte så. Det finns en skärm över det. Först skaffar man en skärm med aviut alef och vidare skaffar man successivt den egenskap som kallas tro. Och det kommer inte på en gång utan det hela kräver mycket tid, många handlingar måste göras.

Men för att man ska bli vuxen – gå från ett tillstånd av katnut (liten), som pågår i 13 år (detta är ett relativt begrepp), över till tillståndet stor (gadlut), vilket är ett självständigt tillstånd där partzuf kan ta emot al menat lehashpia, och för att man ska kunna göra denna övergång måste man gå igenom många tillstånd.

Den tro som man får under de 13 åren är icke permanent. Man börjar allt från noll, en droppe säd, ett reshimo, planteras in i den Högre partzuf och ett embryo (skärmen med aviut shoresh) börjar utvecklas – det är början av tron, människan börjar skaffa kelim de hashpaa. Innan hon uppnår 13 års ålder, uppstår avsikten al menat lehashpia över begäret med aviut shoresh.

När jag får möjligheten att också ta emot al menat lehashpia – kallas det från 13 års ålder och äldre. Det vill säga att jag skaffar avsikten al menat lehashpia på begären med aviut bet, gimel och dalet.

När jag har ett sådant förhållningssätt till mina 5 aviut att jag avskaffar dem totalt kallas det embryo – ibur (havandeskapsperiod), när detta embryo utvecklar sig inuti den Högre partzuf. Om jag börjar agera på så sätt att jag i alla 5 nivåer strävar efter att bli lik den Högre partzuf, och jag ännu inte tar emot utan jag bara ger, betyder det att jag är ”liten” – katan, i katnut.

Efter 13 år kallas tron fullständig emuna shlema, därför att i Ljuset Chassadim uppenbaras Ljuset Chochma. Vad betyder det? Blir tron större efter de 13 åren, efter det att man börjar ta emot för Skaparens skull? Ja självklart: Ljuset Chassadim förändras i förnimmelserna hos kli samtidigt. Därför säger vi att i tillståndet av katnut har partzuf bara Ljusen Nefesh och Ruach. Den saknar Ljuset Neshama.

Tro är ett mått av hela det andliga arbetet. I överensstämmelse med trons kraft kan man bestämma var människa befinner sig, hur långt hon kommit. Tro är förnimmelsen av Skaparen. Varifrån får jag egenskapen al menat lehashpia? Från det att jag förnimmer Skaparen. Skaparen måste uppenbara Sig framför mig. I den utsträckning Han uppenbarar Sig för mig får jag krafter. Han uppenbaras som stor, evig, fullkomlig och detta bygger inom mig kraften tro.

Och om jag ber Honom uppenbara Sig i en sådan form att Hans uppenbarelse inte ger mig njutning utan en impuls att ge, då kan jag be Honom om en sådan uppenbarelse. Och det är just detta man ska förvänta sig, och det är efter detta man ska sträva och inte efter någonting annat.

Med tro kan man gå framåt, med tron på belöning och bestraffning. Jag skaffar mig tro i det mått jag arbetar för att inom mig förändra avsikten för min egen skull till avsikten för Skaparens skull. Från lätta till svåra begär, och i samma utsträckning jag kommer att arbeta med att avstå från mina begär, får jag en lika stor belöning.

Och min belöning innebär att Skaparen ger mig avsiktens kraft (al menat lehashpia) – och det är det bästa som kan hända mig och det är hela min belöning. Och allt annat är bestraffning. Och det hela kommer att avslutas med att jag kan göra en sådan handling med alla mina 620 delar och få trons kraft över dem.

Och i mina kelim uppenbarar jag därefter hur Skaparen förhåller Sig till mig, det vill säga jag börjar ta emot al menat lehashpia. Därför att Hans förbindelse med mig kan jag endast uppenbara när jag tar emot från Honom. Jag börjar ta emot njutningar, jag uppnår steget ”kärleken som beror på omständigheterna” och efter det ”kärleken som inte beror på omständigheterna”, den eviga kärleken.

 

 

Andliga sinnesorgan

Vi har 5 sinnesorgan: syn, hörsel, luktsinne, smaksinne och känsel. Fem ingångar, 5 hål med hjälp av vilka tar vi kan emot påverkan av det som verkar finnas utanför. Det ger oss vår världsbild, dessa 5 sinnesorgan ger oss kunskap (information). Varje sinnesorgan gör det på sitt eget sätt. Allt som vi förnimmer är våra inre reaktioner, inre förändringar och utanför finns det Högre Ljuset i fullständig stillhet. Ljuset driver på oss för att vi ska uppnå dess mål – föra oss till det högsta tillståndet. Inom oss förnyas reshimot ständigt genom det konstanta Högre Ljuset, och skapar inom oss intryck av en föränderlig yttre värld, trots att alla förändringar sker inom oss.

Hur arbetar våra 5 andliga sinnesorgan, som står i överensstämmelse med våra 5 jordiska sinnesorgan? En profet säger: ”jag hörde… och Rösten var för mig …” Och en annan profet säger: ”Jag såg… och Skaparen visade Sig för mig…” Det vill säga att liksom våra jordiska sinnesorgan finns även andliga sinnesorgan: syn, hörsel och andra genom vilka människan tar emot andlig påverkan, det som vi kallar ”profetia”.

Också lukt, röst, känsel – kan man förnimma. Känsel är den mest pålitliga förnimmelsen, den står oss närmast, trots att syn är den högsta och ett vittne kan därför bara vara den som ser. Trots att det i profetior också finns ”såg” och ”hörde” men det är 2 olika steg och skillnaden mellan dem är stor: hörsel – Ljuset Chassadim, Bina, och syn – Ljuset Chochma, förnuft.

Baal HaSulam komponerade musik och uttryckte en del av förnimmelserna som tillhör andligheten med ett speciellt ljud. Kunde han uttrycka det med ett annat ljud? Men just i denna form uttryckte han sin förnimmelse av andligheten och överlämnade det till oss för att också vi skulle påverkas lite grand av denna inverkan.

Varför just i en sådan form? Varför gjorde man inte figurer, olika former så att jag skulle kunna se dem? Och hur ska man förmedla till exempel känsel, för att jag ska kunna känna? Vi ser att barn använder smaksinnet för att kunna förnimma, de tar allting i munnen. De fungerar på en utvecklingsinstinkt, en instinkt att absorbera och suga åt sig av sin omgivning.

Befinner vi oss nu i någon kontakt med andligheten? Kanske finns det någon kontakt eftersom Baal HaSulam uttryckte denna kontakt i form av musik. Vi lär oss att syn, hörsel, luktsinne, smaksinne och känsel i andligheten är reaktioner på Ljusets spridning inuti kärlen (kelim). I huvudet på partzuf finns 5 steg (bechinot). Ljuset inuti varje steg framkallar reaktionerna Keter, Chochma, Bina, Zeir Anpin i huvudet på partzuf. Och till slut påverkar detta Ljus Malchut, ett gemensamt begär att ta emot som är kroppen i partzuf. Kroppen arbetar med skärmar och tar därigenom emot för Skaparens skull, ”al menat lehashpia”.

Och här introducerar Baal HaSulam ett begrepp som vi inte vet vad vi ska behandla – detta begrepp är tro. Detta känner jag inte om jag använder mina 5 materiella sinnesorgan. Tron i denna värld kan kanske kallas att tillfredställa den osäkerhet som uppstår på grund av brist på information. Eller som det står skrivet i boken ”Emuna ve bitachon” (”Tro och övertygelse”): ”Tron är en subtil lockelse hos en känslig själ”. Vad är tro för någonting? Det som jag inte ser men kanske hör? Eller att jag får andras vittnesbörd i en annan form så att jag fyller det som jag saknar.

Vad betyder tron i andligheten? Tro är Binas egenskap. Det är inte det som kommer från Skaparen, från Ljuset i direkt form. Det är en egenskap man får som resultat av reaktionen i kli på Ljuset. Ljuset Chassadim kallas tro.

Om kli skaffar egenskapen tro sprids den förnimmelse som kallas ”Ljuset Chassadim” i det. Om Ljuset Chassadim är tillräckligt starkt, det vill säga om tron är tillräcklig starkt, då kan tron också uppenbaras inom kli som kunskap – Ljuset Chochma.

Behöver man tro för att få kunskap? Man behöver uppnå skapelsens mål – likhet med Skaparen – det är detta vi behöver som ett medel för att uppnå målet. Utan detta medel kan jag inte uppenbara Skaparen för mig själv, som det står skrivet: ”Den rättfärdige, låt honom leva för sin tro”. Om vi uppnår trons egenskap, då kommer vi att leva för den. Och den kunskap som uppenbaras inuti denna tro får vi för att understryka att vi föredrar tron.

När vi får kunskapens Ljus men kli ändå vill leva enbart för trons skull, enbart för föreningen med Skaparen, då börjar kli ta emot al menat lehashpia därför att det är givande och inte mottagande.

Det finns en enkel tro och fullständig tro

En fullständig tro är Ljuset Chassadim med belysning av Chochma. En enkel tro är Ljuset Chassadim. Rättare sagt, tron är avsikten al menat lehashpia. Hela skapelsens förbindelse med Skaparen är tron, Ljuset Chassadim, givande i vilket Skaparen uppenbaras. Baal HaSulam skriver i ”Introduktion till Läran om de Tio Sefirot” (Talmud Esser Sefirot): ”människan måste med hjälp av studier stärka tron inom sig på Skaparen och Hans ledning genom belöning och bestraffning.”

Det finns en fråga i forumet på min hemsida på Internet: ”Varför studerar jag kabbala? Jag har inget begär efter studier…” Människan förstår inte varför hon öppnar boken. Man öppnar boken därför att man har en skyldighet inför sig själv att uppnå tron. Och det är inte tron på någonting – ”allt som kommer till mig tror jag på”. Nej, det är inte en sådan tro. Du måste få tro på ”belöning och bestraffning” och att allt kommer från Skaparen och att ”Det inte finns någon annan än Honom”.

Jag måste förnimma Honom. Förnimma Hans relation till mig och att den kommer just från Värden. Det kallas tro, det vill säga förnimmelsen att det finns en stark förbindelse genom belöning och bestraffning. Och då kan du vara säker på att ditt begär, din rörelse är rätt och på grund av tro kommer man från lo li shma till li shma. Bara på grund av att du vet om du arbetar på rätt sätt får du belöning och om du arbetar på fel sätt – får du bestraffning. Och ditt hjärta kommer leda dig till rätt mål.

 

 

”Ett hinder på vägen till Skaparen”

20.04.01 På samma sätt som när människan i vår värld går på vägen och inte ser ett hinder (en sten) snubblar hon och faller, är det också i andligt arbete, när en människa vill vandra Skaparens väg ser hon inte hindret (en sten) som kallas ratzon lekabel. Even (en sten) kommer från ordet ”havana” – förståelse, därför att människa vill lehavin – förstå allt, få njutning av det för sin egen skull.

Människan ska vandra vägen med tro över förnuftet. Om hon inte går med tron över förnuftet går hon med lev ha Even – hjärtat av sten. Och hjärtat av sten förvandlas till lev basar – ett levande hjärta (ordagrant: ett hjärta av kött), om människan går med tron över förnuftet. När människan anstränger sig för att uppnå skapelsens mål förstår hon att det är omöjligt att uppnå skapelsens mål om man inte önskar det mest av allt, och att endast detta begär hela tiden lever inom henne. Men varje gång uppenbaras för människan att hon har andra begär och på så sätt gör Skaparen människan förtvivlad.

Men den förtvivlan är inte sådan att man lämnar allting på grund av besvikelse och att man tappar hoppet. Rätt förtvivlan är en förnimmelse av att man inte kan uppnå målet med egna krafter, och bara det!

När jag har en stark vilja att uppnå målet och försöker med all min kraft, med alla mina begär att uppnå målet, och efter att jag försökt 1 000 gånger kommer jag till slutsatsen att det är omöjligt att göra det med egna krafter. Då skapar denna förtvivlan vissheten inom mig att Skaparen vill och kan hjälpa mig!

Just därför att människan vill men själv inte kan uppnå det uppenbaras möjligheten för henne att vända sig till Skaparen. Men inte dessförinnan. Bara om människan verkligen ser att det är omöjligt att göra någonting, att hennes begär, hennes ego, hennes Farao tar kol på henne. Och hon kommer aldrig att kunna göra sig fri med hjälp av sina egna krafter, hennes egoism, som det sägs i påskberättelsen: ”Men Israels barn suckade över sin träldom, och klagade; och deras rop över träldomen steg upp till Gud” Ordet ”klaga” betyder inte att begäret efter andligheten minskar utan tvärtom växer det hela tiden.

Hur mäter man ansträngningar?

Hur kan man komma fram till det tillståndet? Av människan krävs endast ansträngningar utan avsikt. Bara ansträngningar… Och Skaparen kommer att ordna allt – alla tillstånd som hon måste gå igenom och förstå… Du behöver bara arbeta… Hur man ska arbeta förstår du inte ännu och det är inte ditt problem. Fortsätt som du arbetat förut. Men ansträng dig mer kvantitativt och kvalitativt som det sägs: ”allt som står i din makt – gör det”.

Från vad uppenbaras mörker? Från det att Skaparen sänder Ljus. Ljuset som Han sänder uppenbaras för människan som mörker, människan ser sig själv varje gång i mer och mer mörka tillstånd. Förstärkningen av det omgivande Ljuset ger människan förnimmelser av mörker. Vad för slags mörker? Jag förnimmer att andligheten inte är dold från mig utan mina egenskaper är motsatta andlighetens egenskaper och det kallas ”mörker” för mig.

Några människor tror att om det är svårare fysiskt då gör man starkare ansträngning. Hur mäter man ansträngning? Till exempel, jag är trött nu, jag har ont i huvudet, har högt blodtryck, grannarna förde oväsen, de hindrade mig från att sova och jag har inte sovit tillräckligt – är det så att jag nu anstränger mig mer än jag skulle ha ansträngt mig om jag hade sovit tillräckligt? Det är klart att det är en stor ansträngning. Men det gäller bara om jag inte hade något annat val och därför hamnade i en sådan situation. Men om jag inte sov på grund av att jag festade och nu kom till lektionen trött och anstränger mig hårt för att inte somna, gör jag i sådant fall en större ansträngning? Nej! Därför att det inte finns ett sådant budord som ”trötta ut dig”.  Människan skall äta, dricka tillräckligt med vatten, hon måste göra allt som är nödvändigt och om hon ringaktar sina behov, går hon emot naturen och själva kärnan avodot hashem – arbetet för Skaparens skull.

Den människa som inte tillåter sig själv att vila uppfyller inte Skaparens anvisningar om kroppen. Kroppen tillhör inte dig. Du måste bry dig om den. Det är en maskin med hjälp av vilken du ska uppenbara Skaparen på den nivå som kallas ”vår värld”. Därför fick du kabbala för att under den tid du befinner dig i den materiella världen uppenbara Skaparen. Därför måste du ha inställningen till din kropp att den är en viktig komponent för att du ska kunna uppenbara Andligheten.

 

 

Tillstånd av ”panim” och ”achoraim”

29.04.01. Man ska förstå att tillståndet ”achoraim” (baksidan, ryggen av ett steg) är ett mycket viktigt tillstånd, det är viktigare än tillståndet ”panim” (framsida, ansikte). Därför att vi lär oss att det viktigaste är kli. Och kli byggs upp under achoraim när Ljuset försvinner, som det står skrivet: ”Ljusets inklädnad i kli och Ljusets avlägsnande från kli skapar kli”.

Därför beror varje kli på mörkrets styrka. Och följaktligen, sker allt arbete i achoraim, det är det viktigaste arbetet, därför att det är en förberedelsens etapp som bestämmer framtiden för detta steg. Baal HaSulam ger ett exempel ”Om vi skulle ha stannat kvar i Egyptisk exil i 4 000 år och inte gått ur den efter 210 år, skulle vi då kunnat nå ett högre tillstånd?”.

Därför får människan inte hela tiden kräva: ”När, när?!” Det är bra i princip som människan frågar ”när?” Men å andra sidan, måste hon förstå att ”det sker när det sker”, rättare sagt när kli blir färdigbyggt.

Varje tillstånd måste mogna och om man får andlig uppenbarelse för tidigt då blir den inte konstant och inte i det mått som behövs: det blir inget fullkomligt begripande, det är detta Baal HaSulam säger när han pratar om för tidigt uttåg ur Egypten.  Kli achoraim ska växa sig fullständigt klart för att människa efteråt ska förnimma full uppenbarelse i det. Därför beror frågan om ”när” på ansträngningarna. Och i det ögonblick människan fullbordar allt nödvändigt arbete förvandlas achoraim till kli som är beredd att ta emot Ljuset av ”ansikte”. Panim och achoraim är ett och samma kli. Det kallas achoraim när det är i ett tillstånd där andlighetens uppenbarelse inte är klar, när det saknas nödvändiga korrigeringar i det. Och när människan ansträngt sig tillräckligt, då kommer de nödvändiga korrigeringarna från Ovan, kli korrigeras fullständigt och efter det kommer det uppfyllande Ljuset som fyller skapelsen.

Båda dessa Ljus väntar bara på att kli förstärks och kommer till ett tillstånd som kallas att höja en bön – aliat Ma”N, det vill säga när kli utvecklar begäret som är tillräckligt för att Skaparen ska uppenbaras så som Han vill och för att skapelsen ska uppenbara Honom.

Vem arbetar jag för?

Det finns inget sådant tillstånd i hela världsalltet där Skaparen inte vill ha dig. Det är omöjligt. Det är ingen som retas med er uppifrån. Den människa som säger att Skaparen vill göra upp med henne, att Skaparen har sina egna personliga tvister med henne, en sådan människa tycker jag synd om.

Människan måste göra allt för att anstränga sig kvantitativt och kvalitativt. Hon måste avstå från sig själv framför Rav, gruppen och böckerna såsom vi läser i artikeln ”Som avslutningen till kommentaren ’Sulam’ till boken ’Zohar’”, och man ska inte läsa för att skaffa kunskap utan man ska anstränga sig för att förena sig med sina vänner. Man ska hela tiden tänka på hur man föreställer sig att man ska gå framåt för att uppnå skapelsens mål.

Allt beror på det människan tänker på. Det kan hända att hon inte anstränger sig trots att hon kommer till lektioner varje dag och gör sin del i gruppen. Frågan är: ”Varför gör människan det?” – för att skaffa sig kunskap? Men vi delar inte ut några diplom! Allt beror på varför man anstränger sig. Jag måste ha ett mål framför mig.

Som Rabash skriver, kanske arbetar du för en Herre för att uppnå ett mål och kommer att ta ut belöningen för detta jobb hos en annan Herre. Och Han säger till dig: ”Du gjorde ju ingenting för mig!” Varför kom du till mig för att få belöning? Du jobbade för din egen skull, för din egoism, så gå till den, låt egoismen betala till dig. Men jag uppfyller bara begäret att ge – Ratzon lehashpia”

 

 

Över förnuftet

24.04.01 Varje gång situationen förändras – förändras också begreppet ”lemala me hadaat” – över förnuftet. Därför kan du inte ständigt befinna dig i tillståndet ”Lemala me hadaat”. Varje gång du befinner dig i ett tillstånd av ”lemala me hadaat” måste du falla och på nytt åta dig detta tillstånd, men på ett högre steg. Det kan inte vara så att jag tar på mig detta tillstånd – lemala me hadaat och går med det under loppet av hela processen, därför att i varje steg jag går igenom måste jag få kunskap från Ovan. Det är en fullständigt obeständig sak…

Tro över förnuftet skaffas genom att den lägre kopplas in i den Högre, över den lägres kunskap. Det görs för korrigeringens skull och det kallas andlighet. Bara detta måste den lägre skaffa sig – ta åt sig den Högres kunskap istället för sin egen. Och alla lösningar, alla korrigeringar i tillståndet lemala me hadaat samlas ihop till en enda stor korrigering. Och den kallas ”Gmar Tikkun” – korrigeringens slut. Men på varje nytt steg måste människan falla ner i kunskapen, förena sig med den och sedan resa sig över den. Därför finns det inte något konstant tillstånd.

Varje gång när man ska kontrollera tillståndet av ett sönderslaget kli kommer korrigeringen av tillståndet genom lemala me hadaat. Varför är kli sönderslaget? Därför att det saknar en skärm. Och när man skaffar en skärm kallas det att man skaffar sig egenskaperna av lemala me hadaat.

Del 10 av boken Andligt sökande

Människan och Skaparen

Det sägs att Skaparen klär sig i människan, och även om människan ännu inte förnimmer Den högre Kraften och med en inre syn inte ser Ljuset, kan hon föreställa sig att den Högre makten existerar, och vilket namn vi än ger till Honom i denna värld kommer det att återspegla våra förnimmelser av Honom och inte Han själv.  Den högre Makten är ett enigt fält, som liknar ett kraftfält.

Inom Sig har denna högre Makt frigjort en plats, där Den inte visar Sig Själv. Och därför kallas denna plats tom. I den skapade den högre kraften en människa: någon som förnimmer sig själv. Människan kan även förnimma Skaparen som omsluter henne, men bara om hennes egenskaper blir lika Skaparens. I början, i sitt ursprungliga tillstånd, förnimmer människan bara sig själv och en förvrängd bild av Skaparen som världen runt omkring henne, som kallas ”vår värld”.

Från Skaparens sida existerar vi i förening med honom, och Han styr oss fullständigt, Han uppfyller oss och hela rymden. Förtäckningen av Skaparen finns bara från vår sida.

Människans uppgift är att uppenbara Skaparen. Hon börjar från sin första andliga nivå, i vilken hon föds och bara förnimmer sig själv, och i enlighet med sin subjektiva perception upplever hon sin värld. Hon måste i sina förnimmelser komma fram till begripande av Skaparen i sitt fulla mått, när begäret att ta emot njutningar inte stör föreningen med Skaparen, som det var före själen klädde sig i egoistiska, andliga och materiella skal.

Förtäckningen är en följd av de egoistiska egenskaper Skaparen skapade hos människan. Om människan trots dessa egenskaper med hjälp av sina ansträngningar kommer tillbaka till tillståndet av fullständig förnimmelse av Skaparen, då förenas hon med Honom. Och denna förening är 620 gånger starkare än i det ursprungliga tillstånd som var innan förtäckningen av Skaparen.

Processen av successiv uppenbarelse, förnimmelse av Skaparen liknar uppfyllningen av människans kropp med andlig kraft. Det liknar ett moln som ovanifrån kommer ner i människan och ger henne egenskaper och förnimmelser av godhet, renhet, tidlöshet och upphöjdhet. Människan känner nödvändigheten att agera i överensstämmelse med det hon förnimmer, fast hon förstår att hennes handlingar är en följd av att Skaparen klär sig i henne.

Med andra ord:

1. Hela människans kärna är hennes förnimmelser. Om man tar bort våra förnimmelser av oss själva och omgivningen är vi ingenting och ingen. Bara våra subjektiva förnimmelser av oss själva och omgivande objekt skapar en bild vi kallar ”vår värld”. Denna bild beror fullständigt på våra sinnesorgan och inte på denna yttre verklighets beskaffenhet. Hur denna verklighet är utanför våra sinnesorgan vet man inte. Den är sådan som vi föreställer oss den med hjälp av våra sinnesorgan, som vi förnimmer den.

   Till exempel: 2 personer ser ett okänt flygande objekt. En person påstår att detta objekt är 10 meter långt och en annan person påstår att det är 20 meter långt. Vem har rätt? Båda. Därför att man har ingenting att jämföra det med. Och om en tredje person ser samma objekt i en annan del av spektrumet eller med andra sinnesorgan, har den personen också rätt, när han påstår att detta objekt inte är så som den första och den andra personen föreställer sig det.

   Hur ser det ut i verkligheten? Denna fråga saknar mening, därför att objektet ser olika ut i olika sinnesorgan. Därför har man alltid en subjektiv bild av världen. Och det är för att vi saknar sanna sinnesorgan. Annars skulle vi se att det inte finns någonting förutom Skaparen, och att den portion av Ljuset som vi tar emot från Honom för oss målar denna bild som kallas ”vår värld”.

   Efter måttet av sin andliga utveckling, det vill säga i takt med utvidgningen av sin perception av världsalltet, börjar människan förnimma subjektiviteten i sina föreställningar och förnimmelser, i vetenskapliga och personliga uppfattningar och att hon aldrig kan uppfatta en sann bild av världsalltet, av alla världar i deras sanna form, därför att de bara existerar i relation till människan, bara i våra förnimmelser. I verkligheten finns bara Skaparen, och graden av Hans förtäckthet föreställer i våra förnimmelser det som vi kallar andliga världar.

2. Människan måste komma till begripande av sig själv, sitt mål, sitt öde, sin plats i världsalltet – från naturens sida och från sin sida. Om man tror på Skaparens fullkomlighet, som också betyder skapelsens fullkomlighet, då finns det ingen motsägelse mellan målet för varje enskild människas handlingar i varje ögonblick av sitt liv och målet för hela världsalltet: varje rörelse, varje begär, varje ögonblick och varje objekt av världsalltet måste underordnas Skaparens målinriktade styrning, bara Hans mål. Syfteslöshet finns inte om Skaparen är fullkomlig.

   Men om människan inte förstår Skaparens mål och inte lever i överensstämmelse med det, betyder det inte att hon inte fullgör Skaparens önskan: alla uppfyller, medvetet eller omedvetet mot sin vilja, Hans vilja. Skillnaden ligger i om existensen är medveten eller omedveten: har man eller har man inte begäret att se hur Skaparen förändrar människan och leder henne till målet – Skaparens och skapelsens förening.

   Målet går ut på att uppenbara Skaparen för att människan i varje sin andliga, själsliga, eller fysiska handling skall glädjas över att Skaparen iklär Sig henne och styr henne.

   Men i alla fall gör Skaparen allt: Antingen dolt om människan ännu inte förberett sig för att ena sig med Hans vilja, eller uppenbart om människan vill förnimma hur det Högre styret går genom henne. I detta fall – fullständig överensstämmelse med Skaparens begär – ger Skaparen förnimmelsen av Sig Själv i människans varje begär och handling.

   Skaparens mål är att Hans handlingar ska uppenbaras för alla som befolkar vår värld. Detta är möjligt bara om människan korrigerar sin natur för att hon skall bli lik Skaparens natur, den absoluta altruismen.

3. Själva människan är hennes begär.

   Just begären bestämmer hennes handlingar, hennes tankar tvingar förnuftet att söka vägar för att uppfylla begären. Hjärnan är bara ett hjälpmedel för att kunna uppnå det som människan önskar. Människan lever bara för det som hon önskar i det givna ögonblicket, det bestämmer hennes relation till livet, till sig själv, till omgivningen; i överensstämmelse med sina begär värderar hon allt runt omkring sig och väljer hur hon skall agera.

   Begär är primära inom människan, det vill säga de bestämmer över alla hennes tankar och handlingar. Begär är inte en produkt av vår värld, de kommer inte upp av sig själva eller under ”slumpmässig” påverkan av omständigheter. Människan får begär ovanifrån. Den andliga renheten hos de begär människan får bestäms av måttet av förtäckthet eller uppenbarelse av Skaparen.

   Begär är en följd av strålning av Skaparens Ljus på människan eller med andra ord, måttet av förnimmelse av Skaparen, måttet av uppenbarelse av Skaparen inom människan: dolt när människan omedvetet fyller Skaparens begär och tror att de är hennes, liksom alla människor på jorden tror att det är deras begär – eller uppenbart, när Skaparen lyser för människan med omgivande Ljus som drar människan till andligheten. Om en människa redan är förberedd för inre Ljus, då börjar Skaparen successivt iklä Sig  människan uppenbart så att hon förnimmer det. Men i alla fall, bara måttet av mottaget Ljus (omgivande eller inre Ljus), uppenbart eller dolt, bestämmer människans begär och begärets renhet.

4. Människans plats på en skala mellan den materiella och den andliga värden – i ramar av vår världs egoistiska begär, eller när människan kommer ur förnimmelserna enbart av vår värld och stiger upp till förnimmelser av Skaparen på stegen genom de andliga världarna – är en följd av påverkan av det Ljus som kommer som omgivande Ljus.

   Det finns ingenting förutom Skaparen, och denna sanning måste människan begripa. Det enda som Skaparen skapat är begäret att njuta av Honom Själv. Därför bestämmer bara storleken av begäret att njuta varje objekts andliga och fysiska egenskaper. Alla skapelser skiljer sig från varandra enbart i storleken hos detta begär, när de byter detta begärs storlek ändrar de sig själva.

   Bara när man ändrar det andliga Ljusets påverkan på människan ändrar man uppfyllelsen kvalitativt och kvantitativt, Skaparen styr fullständigt alla skapelser, Han skapar olika begär inom oss med det Ljus som lyser för oss i det givna ögonblicket. Skaparen placerar en dos av Ljuset i olika objekt av vår värld, Han framkallar strävan efter dessa objekt. Och det är tillräckligt för att kunna styra oss genom att framkalla olika begär inom oss och tvinga oss att agera som Han vill.

   Skaparen placerar ner dakik (tunt Ljus) – den minsta dosen av Ljuset i ett bestämt objekt av vår värld, Han framkallar med det en strävan efter det, begäret att uppnå det, att genom ansträngningar få det, och efter att man har uppnått det man strävat efter njuter man av det eller blir besviken. Detta görs för att människan ska få erfarenhet (trots att den inte är värd någonting, därför att människan är oförmögen att dra lärdom av erfarenheter).

   Återigen lyser Ljuset för människan och hon strävar ännu en gång efter det hon önskar, hon är inte i stånd att motstå Ljusets tilldragande kraft och hon flyger igen som en fjäril till ett Ljus trots att hon i förväg vet att hon kommer att ”brinna upp”. Med erfarenhet menas ackumulering av en bestämd kvantitet och kvalitet av begär som skapar ett kli (kärl). Kli är strävan och lidande som ackumuleras utanför människan, och som efteråt visar sig för människan. Då kan hon använda kärlen för ny inkommande information och nya förnimmelser.

   Därför är det bästa begäret att Skaparen iklär Sig henne och genom henne visar Sina egenskaper, för att människan på så sätt blir Skaparens tjänare, ledare av Hans vilja, därför att hon strävar efter sitt starkaste begär, att uppfyllas av Honom.

   Och människan vet redan i förväg när hon får en liten dos av Skaparens Ljus uppifrån, hon förnimmer hur Ljuset kommer in i henne. Hon förnimmer även fysiskt hur en ”cylinder” av Ljus kommer in i henne, och i samma ögonblick förändrar hennes egoistiska egenskaper till altruistiska.

   Denna förnimmelse av sitt beroende av Ljuset är den mest behagliga och trygga känslan, därför att människan börjar inse att det inte är hon som skapar utan Skaparen som skapar och styr, och människan förstår att hon inte är i stånd att förändra eller korrigera sig själv ens en aning, och hon är glad att lösningen och korrigeringen ligger i Skaparens händer och hon inser att hon själv inte har några krafter och begär – allting är en följd av Skaparens styrning.

Alla andliga världar finns bara inom människan. Förutom människan är allt annat Skaparens yttring. De andliga världarna är människans inre värld. Förutom människans inre förnimmelser finns ingenting i världsalltet. De inre förnimmelserna kommer från vår källa, Skaparen. Måttet av förnimmelse av Skaparen kallas världar.

Det är onödigt att handla fysiskt för att kunna förnimma den andliga världen istället för vår materiella värld: allt beror på människans inre förberedelse.

Skillnaden mellan vårt nuvarande tillstånd och det högsta andliga tillståndet ligger bara i våra inre förnimmelser: vår fysiska kropp finns kvar och vår andliga kropp färdas i sina förnimmelser.

Om en människa inte förnimmer Skaparen, räknas det som att hon befinner sig i tillstånd som kallas ”vår värld”. Om en människa börjar förnimma Skaparen räknas det som att hon rest sig i sina förnimmelser från ”vår värld” till en andlig värld: om hon förnimmer att all ondska och godhet kommer från Skaparen betyder det att hon befinner sig i världarna Assiya, Yetzira, Bria. Men om en människa förnimmer att Skaparen är absolut god, räknas det som att hon ”rest sig” till världen Atzilut. Alla uppgångar och fall finns bara i människans inre förnimmelser. Och det som människan förnimmer i det givna ögonblicket kallas ”denna vår värld” (haolam haze). Och det som människan kommer att förnimma i framtiden kallas ”nästa värld” (haolam haba).

Skaparen önskar att människan ska förnimma Honom helt och hålet, som det var innan människans ”jag”, hennes själ steg ner i förnimmelser som kallas ”vår värld”. Att hon ska förnimma Skaparen trots egoistiska störningar, som hon upplevde det innan hon skildes från Skaparen. Hela Toran är given för att människan skall gå framåt i sina förnimmelser, från det lägsta tillståndet av förnimmelse av vår värld till det högsta tillståndet av fullständig förening med Skaparen. Allt vi vet om världsalltet och om Skaparen – det är det som vi läser i böcker av stora kabbalister som:

• Kunde resa sig andligt och komma ur vår världs perceptionsramar;
• De kunde förnimma den andliga världen, de förnam att den Högre kraften existerar;
• De kunde närma sig Den och förnimma att Denna kraft skapade oss (och de kallade därför denna högre Kraft Skaparen);
• Av det drog de slutsatsen att Den högre kraften skapade oss för att ge oss njutning.

Det är allt vi vet om den högre Kraften – det är det som de stora kabbalisterna begrep: att Kraften skapat oss för att ge oss njutning.

De kallas kabbalister, därför att de rest sig till Skaparen, tagit emot den njutning som Skaparen ville ge dem (”kabbala” kommer från ordet ”att få”). Dessa kabbalister gav oss kunskap om hur de kunde resa sig till ett sådant tillstånd och de har i sina böcker förklarat hur även vi kan resa oss till njutningarnas Källa.

Denna kunskap kallas kabbala (att få, mottagande), därför att den lär människan hur hon kan få det som är ämnat för henne enligt skapelsens mål.

Kabbalisterna reste sig på andliga steg, de beskrev sina förnimmelser för att kunna hjälpa människor som följer efter dem. Det liknar en beskrivning av ett nyupptäckt land. Om den människa som läser beskrivningen har rätt föreställning av det som beskrivs, då får hon en klar och tydlig bild av det som skrivs i böckerna. Därför skrivs alla kabbalaböcker för de människor som redan trätt in i det första andliga steget ”malchut de Assiya”.

Det finns flera språk för att beskriva andlig information: språket i tanach, språket i halacha (lagspråk), språket i berättelser, och det kabbalistiska språket (med partzufim och sefirot). Alla talar de om andliga lagar, de talar inte om vår värld, de skriver enligt principen – ”hela Tora är Skaparens namn”. Vi ger själva ett namn till Skaparen när vi begriper Honom i våra förnimmelser. Om en människa därför vill använda Tora som ett medel för att uppnå skapelsens mål, för att korrigera sig själv (”jag skapade ondskan och Jag gav Tora för att korrigera den”), då är det bästa språket för detta syfte det kabbalistiska språket, därför att det direkt talar om andliga handlingar utan att beskriva dem allegoriskt, historiskt, sinnesbildligt; när en människa ännu inte förnimmer andliga objekt och handlingar, då är det svårt att frigöra sig från textens yttre form och hålla kvar meningen, att det talas om andliga världar och om Skaparen, även där det skrevs om djuriska, dåliga handlingar, om Farao och så vidare.

Men om detta språk förstås av de människor som har någon föreställning om andliga förnimmelser, hur kan det hjälpa nybörjare som inte kan föreställa sig en exakt analogi mellan ord i kabbalistiska texter och de andliga objekt och handlingar som beskrivs i dessa texter?

Vi hittar svaret i punkt 155 i ”Introduktion till ’Studiet av de 10 sefirot’” av rav Ashlag: i varje människa finns ett andligt kärl (kli) som kallas själ och som måste uppfyllas av Skaparen (Ljuset). Detta Ljus omger själen för att uppfylla den så fort människan korrigerar sig. Om hon, trots att hon ännu inte förstår och självklart förnimmer Skaparen, studerar andliga objekt och handlingar och uttalar deras namn, strävar efter att begripa dem, lyser Ljuset enligt detta begär över människans själ. Detta omgivande Ljus är än så länge oförnimbart för henne, men det förbereder henne för att hon ska få in detta Ljus i sig själv som or pnimi. Just detta omgivande Ljus ger människan begripande av sin natur, ”begripande av ondska” (akarat haRa), därför att när människan förnimmer detta Ljus som omgivande börjar hon förnimma sina egna begär, och skillnaden mellan dem och andliga begär. Människan begriper att hennes begär är ondska, de är till skada för henne, därför att de inte tillåter henne att förnimma fullkomligheten och evigheten.

Allt som människan begriper, begriper hon i sina förnimmelser, hon kan inte begripa objekt utanför sina förnimmelser objektivt och hon kan inte resonera om själva objektet, utan hon kan bara resonera om de förnimmelser som detta objekt framkallar inom henne. Därför kan vi inte få mer än vi får från Skaparen, vi kan inte veta om Honom: Vem Han är utanför våra förnimmelser. Bara genom Hans yttring i relation till oss kan vi begripa Honom.

Bara genom begripandet av Ljuset inom kli kan människan ge Ljuset, Skaparen, namn. Kabbala grundar sig bara på det som människan begripit inom sina förnimmelser, därför att enbart det är tillförlitligt och som ett faktum för oss. Samtidigt inser vi att vår kunskap är begränsad av våra sinnesorgan och att den är subjektiv (vi resonerar om objekt genom våra förnimmelser av dem), men vi kan inte komma över denna begränsning av kunskapen, därför att begränsningen kommer från vår natur som är skapad som mottagande. Vi är ett objekt som med hjälp av sina sinnesorgan bara förnimmer det som kommer i dem. Det kan inte förnimma någonting utanför sig själv, och vi förnimmer inte inkommande påverkan utan våra reaktioner på denna inkommande påverkan.

Vi förnimmer inte själva objektet utan hur vi förnimmer det. Så begränsad är vår kunskap i vår och de andliga världarna, men om vi inser vår perceptions begränsningar, då kan vi studera oss själva och Skaparen.

Skaparen själv kan inte betecknas av någon term utan samband med skapelsen, därför att varje ord talar om objektets egenskap, och om Själva Skaparen vet vi ingenting. I sådant fall kallas Han inte Skaparen, men eftersom vi inte har ord för hur vi ska kalla Honom, så kallar vi honom villkorligt Skaparen.

Det enda vi vet om Skaparen är Hans begär: a) att skapa för att b) ge njutning till sina skapelser. Detta har blivit känt för oss tack vare kabbalister, personer som rest sig upp till den högsta nivån av kunskap, och förnam att den absoluta njutningen kommer från en Skapare som de inte kan begripa. Varför fick Skaparen en tanke att skapa skapelser och skapa oss så som vi är – dessa frågor hör till tillståndet som var innan skapelsen var påtänkt.

Eftersom vi bara begriper från början av skapelsen och framåt, finns inte svaren på dessa frågor och de kan inte finnas. Vi har förnuftet att ställa frågan, men kan inte besvara den. Alla våra svar är ett resultat av våra undersökningar, studier av materiell och andlig natur, förnimmelser av Ljusets påverkan.

Människans hjärta är kli (kärl), där hon får alla sina förnimmelser (från alla sinnesorgan – hishim) hur malchut tar emot Ljuset från steget som är framför henne. Människans förnuft, hjärnan, är bara ett hjälpmedel för att kunna söka möjligheter för att uppnå de begär som hon förnimmer i sitt hjärta.

Människan får begär ovanifrån och hon kan inte förändra dem. Men när hon studerar och begriper skapelsens mål, kan hon börja inse att hennes begär är till skada för henne. Då börjar hon begripa ondskan i sina begär och hon avstår automatiskt från dem.

Delar av malchut av ein sof representerar 5 partzufim som varje värld består av. Delar av malchut av Ein sof är världarnas invånare, delen ”vår värld” och dess invånare: icke levande, vegetativ, djurisk och den sista mest egoistiska, lägsta delen av bchina (4) – är en människa, vars sista steg är ”Israel”.

När en människa korrigerar sig, stiger hon därför andligt från vår värld till ett tillstånd av fullständig förening med Skaparen, och tar emot Ljuset ”Chochma”, det som Skaparen ville ge, som i malchut av Ein sof innan tzimtzum alef. När hon får detta Ljus för Skaparens skull, njuter hon också av föreningen med Skaparen – av Or Chassadim.

Som resultat av den stegvisa nedstigningen från tillståndet ”olam Ein sof” och ner, uppnår kli ett sådant tillstånd att det är motsatt Skaparen enligt sin natur: det vill bara ta emot och förstår inte att det finns en möjlighet att ha ett begär att ge. Och därför räknas detta tillstånd som önskvärt för början av korrigeringen och upphöjningen. I detta tillstånd befinner vi oss alla, och tillståndet kallas ”vår värld” eller ”handlingens värld”.

Vårt begär att ta emot njutningar dikterar våra handlingar. Handlingarna kan vara att ta emot eller att ge, men de utgår från begäret att ta emot och kallas därför ”att ta emot för sin egen skull”, eller ”att ge njutningar för sin egen skull”. Ibland kan vi inte önska och är inte i stånd att förstå! I kabbala kallas inte vår fysiska värld materiell, utan ett tillstånd av absolut egoistiskt begär hos kli utan något begär att ge. Kli som befinner sig i sådant tillstånd förnimmer det som vi förnimmer, vi är dessa kelim. På samma sätt kallas de orena världarna av BY”A materiella, därför att de saknar begär att ge.

Om en människa som vi befinner sig i sin fysiska kropp och har begär att själv njuta, då kallas detta begär en materiell handling, som befinner sig i vår värld och förnimmer sig själv så. Om en människa har begäret att ge, då kallas ett sådant begär en andlig handling och en sådan människa förnimmer att hon befinner sig i någon av världarna BY”A, i den värld, som hon förnimmer i överensstämmelse med styrkan av sin masach – sitt givande kli.

Och all fysisk natur i vårt Universum – icke levande, vegetativ och djurisk – förutom människan, har ingen andlig betydelse och finns bara som hjälpmedel för människan, för att hon ska kunna resa sig tillsammans med dem, och under andliga fall sänker människan sig och dem.

Man skall inte föreställa sig mekaniska förflyttningar: alla andliga handlingar är inuti människan och utanför förändras ingenting. Zohars författare rav Shimon satt tillsammans med sina elever i en grotta i Galiléen och förklarade för dem hur de andliga världarna är uppbyggda och av det blev boken Zohar. Med det som skrivs i boken, hur de gick från Ramle till Lod eller utförde handlingar, menas andliga handlingar och inte fysiska.

Förvirring uppstår bara därför att kabbala är beskrivet med grenspråket: därför att vi inte vet hur man skall beskriva andliga objekt och deras handlingar, för att de som inte förnimmer den andliga världen ska förstå. Kabbalisterna beskriver den andliga världen med ord från vår värld, men de menar andliga objekt från den andliga världen.

När man läser kabbalistiska texter måste man komma ihåg det, annars kan den människa som läser dem föreställa sig de andliga objekten och deras handlingar enligt liknelser av grenar av dessa objekt i vår värld, och inte som andliga rötter och kommer att materialisera andliga objekt och det kan bli ett oövervinnligt hinder i strävan att någon gång begripa någonting. Och många kabbalainstitutioner och kabbalacirklar har detta fel, de lär sina besökare att de andliga krafterna är klädda i den mänskliga kroppen och därför varje fysisk kropp (!), att fysisk rörelse har en andlig kärna och blir andlig. Det är det grövsta felet och detta fel var huvudorsaken till att kabbalan doldes från folket i forna tider, för att kabbalisterna visste att folkmassan inte skulle kunna förstå det abstrakta som är frånskiljt från den fysiska gestaltningen.

Men på sista tiden, särskilt de senaste åren, närmar sig hela mänskligheten möjligheten att ha en rent andlig förnimmelse av krafter och objekt, och den är förberedd att lösrycka sig från den fysiska gestalt som apropås är så populära i andra religioner. Världen är förberedd och folkmassorna kan börja studera kabbala.

Bara de människorna som reser sig över vår värld kan rätt begripa det ömsesidiga förhållandet mellan andliga och materiella objekt. I andligheten försvinner ingenting, allting finns kvar, till den förra formen läggs bara en ny bild. Det liknar berättelserna av de människor som kunde befinna sig i parallella världar: plötsligt tar en människa ett steg åt sidan och förnimmer sig själv i det föregående seklet. Och allting runt omkring henne är som det var vid den tiden: livet fortsätter men det är parallellt till vår tid, vår verklighet.

Vi kan föreställa oss evigheten hos andliga objekt och handlingar utan att föreställa oss deras materiella gestalt: det finns inget tidsbegrepp, det som uppenbarats för skapelserna existerar hela tiden. Varje tillstånd fortsätter att existera som om det vore fixerat på en filmrulle, och iakttagaren rör sig i denna rulle och ser världsbilden som rör sig i tid.

Men det är bara relativt honom! I verkligheten finns varken rörelse eller tid: vi kan komma ur våra förnimmelser och förnimma det förra seklet som på en film, och vi kan leva där, vi kan resa i tid hur som helst, allt beror på vilka koordinater som vi förflyttar oss längs med. Från detta exempel kan vi förstå hur människan kan förflytta sig utan att röra sig i de andliga världarna: allt beror på vilken bild Skaparen uppenbarar för henne.

Genom en och annan sfira påverkas människan av Ljuset som lyser över henne och ger henne en bestämd andlig egenskap, i överensstämmelse med vilken människan kan se den vederbörliga andliga bilden.

Därför sägs det att det inte finns någon plats, att det inte finns någon övernaturlig värld: ”olam haba” finns här nära oss, men bara den människa som har vederbörliga kelim kan förnimma den. Dem kan man få från de andliga steg där människan befinner sig.

Nu kan vi förstå vad det betyder att göra vad Skaparen vill: eftersom Ljuset är Skaparen själv och i den mån det lyser för en människa, i samma mån blir människan verkställare av Ljusets begär. Det betyder att man verkställer Skaparens budord, och människan börjar förnimma vilka av människans begär som blir lika Skaparens, och vilka som inte blir lika Skaparens begär därför att det inte finns ett speciellt sken för att korrigera dem, så att de ska bli som Skaparens begär, så att det blir ”she kol atzmotav tomarna”, vilket betyder att alla begär, hela människan kropp, blir Skaparens kli, och människan förnimmer hur alla hennes organ, varje cell av hennes kropp förenas i harmoni med Skaparens begär och denna resonans är den mest förtjusande upplevelse av förening av människa och Skapare.

Det finns en mening med att fullgöra mitzvot: att önska det som Skaparen önskar, därför att i andligheten är handling begär och inte fysiska handlingar. Och i begär liknande Skaparens får människan Ljuset av föreningen med Skaparen, som kallas Tora. Härifrån kan vi förstå vad ”lekaem Tora u mitzvot” betyder – att fullgöra Tora och budord.

En människa följs av ett Ljussken över sig från ett bestämt andligt steg: om detta Ljus är mikroskopiskt litet, då förnimmer hon det inte alls och förnimmer inte Ljusets källa och Skaparens närvaro i sin värld. Om Ljuset är starkare, då börjar människan sträva efter någonting utan att förstå vad hon vill, hon känner bara törst. Om Ljuset blir starkare, då kan hon säga att hon strävar efter andligheten, men hon begriper det inte än, hon förstår att källan till det som hon strävar efter finns i andligheten.

Denna förståelse ger Ljusets intensitet. Och det fortsätter vidare tills människan börjar förstå att hela hennes ”jag”, hela hennes kärna är en följd av mottaget Ljus, att hennes begär beror på Ljusets intensitet, att hennes handlingar, hennes framtid, hennes ”jag”, allt beror på Ljuset och bara då börjar hon utan ord i sitt begär be att Skaparen ska hjälpa henne att förenas, att förändra hennes begär. Och det är en bön.

Det vill säga att en bön också är en följd av Ljusets påverkan, men vad skall en människa som inte fått en sådan portion av Ljuset göra. För det skrivs kabbalaböcker av kabbalister, kabbalaböcker är för dem som ännu inte begriper de andliga världarna, för att under läsningen av texterna, även om man inte förstår dem, framkalla Ljusets påverkan på sig som kallas Or makif. Och detta yttre Ljus ska rena några av människans begär så att hon ska börja ta emot Ljuset i sig, det vill säga, hon ska uppenbart förnimma Ljusets påverkan, trots att hon inte kommer att förstå vad det är för andlig inspiration och kraft som hon får, och sedan ska hon få mer Ljus och förnimma att utan det faller hon tillbaka i sina begär. Människan förstår mer och mer hur mycket hon är beroende av Ljuset, att bara Skaparen kan rädda henne från det nedriga livet. Och detta ger henne förståelsen:

1. Att Skaparen existerar,
2. Att hon är beroende av Skaparen;
3. Förnimmelsen av skillnaden mellan hennes och Skaparens begär, tillstånd, steg (genom fall och uppgångar) som är nödvändiga och tillräckliga villkor för bön.

Vi sade tidigare att varje kli består av ett skelett, Skaparens fyrbokstavliga namn – och Ljuset som uppfyller det. Klis skelett är detsamma som i ett högre kli av en Högre värld, och samma som i lägre andliga kli och skillnaden ligger bara i uppfyllelsen av Ljuset, bara med det skiljs kelim från varandra, de skiljs mellan varandra i andliga tillstånd. Som sagt finns i var och en av oss ett skelett av ett andligt kli och vilken andlig nivå vi kommer att befinna oss på beror bara på Ljuset som uppfyller en. Varje andlig uppgång för oss är en följd av Ljusets påverkan från ett högre steg.

Därför ”kol hagadol mi havejro, iz ro gadol mimejno” (ju större människan är desto större begär har hon). Ett stort kli – det är ett stort begär med motverkande kraft (masach), men från början måste man ha begär och efteråt masach över dem. Därför går kabbalister som närmar sig andligheten igenom en riktig skärseld: plötsligt dyker begär upp som kastar honom från den ena strävan till den andra.

Än vill människan bara andligheten, än vill hon djuriska njutningar, än vill hon ära eller makt, än vill hon vara rättfärdig och leva ett spartanskt liv och bara ha det nödvändigaste. Som vi sade tidigare finns inte njutningar utanför kli och bara klis storlek bestämmer njutningens styrka. Till exempel, hunger bestämmer över styrkan av njutningen från maten.

Så fort man ovanifrån ökar människans kli, börjar hon därför förnimma sådana dolda njutningar i vår världs objekt, som hon förut tappat intresset för, och människan förvånas över hur dessa objekt som hon tappat intresset för börjar lysa för henne och locka till otroliga njutningar.

Och detta händer därför att hennes kli blir större. Därför kan en kabbalist inte träda in i andligheten innan han gått igenom, upplevt, alla vår världs begär, för att han ska lyfta dem alla till sig själv och korrigera dem genom att ansluta dem till sina andliga begär (hitkalelut). Om en människa skulle fråga en ko, från vilken hon med nöje äter en stek, om denna ko förnimmer njutning från det kött som hon består av (hon består av 100 sådana stekar) skulle kon inte förstå vad människan pratar om, därför att allting beror på kli. Människan njuter av en ko genom sitt kli och en kalv njuter av hennes mjölk genom sitt kli.

Skillnaden mellan vårt tillstånd (vår värld) och ett andligt tillstånd (andliga världar) ligger i att objekt av vår värld befinner sig under makten av begäret att ta emot. Det är vår natur och därför förnimmer vi inte andliga krafter, andliga världar, Skaparen, andliga objekt. Människor som studerar den andliga naturen vill ge njutning, och måttet av deras begär att ge njutningar bestämmer på vilket andligt steg de befinner sig, det bestämmer måttet av förnimmelse av Skaparen där vår värld på en skala är 0, människan befinner sig i vår värld och det högsta steget – det är Skaparen, Hans egenskaper.

Från världen A”K till vår värld minskar begäret att ge (lehashpia) eller masach (kraften som står emot egoism): den minskar från sin maximala styrka ”4” i Galgalta (kan använda begäret att njuta för Skaparens skull) till ”0” i världen Assiya (Men masach ”0” kan inte använda begäret att njuta för givandets skull, men om det inte tar emot, då kan det också ge). I de andliga världarna har kli egenskaper (krafter) för att:

1. Att ta emot för givandets skull (lekabel al menat lehashpia). Det kan även ta emot njutningar för att det ger njutningar till Skaparen genom det. Ett sådant tillstånd har kli med aviut 4,3,2,1.
2. Att ge för givandets skull (lehashpia al menat lehashpia). Här kan det inte ta emot njutningar för Skaparens skull, den tar inte emot njutningar utan vill ge njutningar till Skaparen. Ett sådant tillstånd har kli med masach 0.

I vår värld härskar stadium 4. Begäret att njuta för sin egen skull kallas människans kropp (kabbalan talar om begäret = kli och därför, självklart, talar den inte om vår fysiska kropp), kli saknar masach och har därför bara egoistiska egenskaper: att ge för sin egen skull (lehashpia al menat lekabel) – det är en mjuk form av egoism och att ta emot för sin egen skull (lekabel al menat lekabel) är en direkt form av egoism.

Därför har kli i vår värld en fulländad egoistisk form och det räknas som idealiskt för att börja resa sig andligt. Ett sådant kli önskar automatiskt det som genererar njutning och undviker lidande.

Ljuset är svagt i ett sådant kli, det kallas livets Ljus som livar upp vår fysiologiska kropp och kli är skilt från sin Källa. Människan förnimmer inte Skaparen och hon kan bara tro att Skaparen existerar och att Han skapat henne. Och därför kallas ett sådant tillstånd hos kli självständigt, därför att det bara förnimmer sig själv. Och om man bara börjar tro att Skaparen existerar och att det finns ett samband mellan Källan och människan, då kan människan börja bygga sin relation till Skaparen.

I människan finns 2 krafter: att ta emot eller att ge. Över var och en av dem kan man ha 2 avsikter: att uppfylla sina begär eller att uppfylla begär hos sin närmaste. Därför får vi 4 kombinationer av hur dessa begär och avsikter kombineras:

1. Att ta emot för sin egen skull (lekabel al menat lekabel)
2. Att ta emot för att ge njutningar (lekabel al menat lehashpia). I Tora ges ett exempel: en kvinna blir en fru efter att hon fått en gåva från brudgummen. Och om hon tar emot gåvan blir hon ämnad för honom. Men om brudgummen är en högt aktad person, då sägs det i Tora att bruden ger honom en gåva och att han tar emot den, då räknas det som om han gav en gåva till henne och då blir hon hans fru. Därför att om han tar emot gåvan från henne och om han är en högt aktad man då är det som om han ger njutning till henne och inte tar emot njutning från henne. Fast vi ser att han i själva verket tar emot, men tack vare att avsikten var att ge njutning till bruden blir han hennes man, givare och inte mottagare. Avsikten ändrade handlingens riktning.
3. Att ge för att ge njutning (lehashpia al menat lehashpia).
4. Att ge för att kunna njuta själv (lehashpia al menat lekabel). Man ger för att kunna få det man önskar. Från samma exempel kan vi se att trots att bruden ger en gåva till brudgummen, därför att hennes begär istället är att få ställningen av att vara hans fru, räknas hennes handling inte som givande utan mottagande, därför att allting mäts med avsikten och inte med den fysiska handlingen.

Härifrån kan man förstå namnen på ”Öppen Tora” och ”Dold Tora”: öppen kallas handling, därför att den är uppenbar och därför kallas det ”Öppen Tora” som lär hur man handlar. ”Dold Tora” lär rätt avsikt och därför kallas den dold, därför att människan inte kan veta avsikten hos den människa som utför handlingen. Människan kan ge men ha en avsikt att ta emot ära, eller tvärtom kan hon ta emot men ha en avsikt att visa aktning eller hjälpa givaren. Därför är avsikten alltid dold och kabbala lär om det.

Ljuset i en människa av vår värld kallas nefesh, därför att kli som uppenbarar detta Ljus inte har sin egen rörelse. Därför kallas kli icke levande som i exemplet om icke levande natur, som inte har sina egna handlingar och bara kan röra sig med hjälp av yttre krafter. På samma sätt är människan i sitt utgångstillstånd av andlig rörelse, och bara med hjälp av yttre kraft kan hon börja röra på sig.

Så fort omgivande Ljus påverkar en människa som studerar kabbala börjar egoismen inse att begäret att ta emot njutningar orsakar henne lidande och människan begränsar sig själv därför omedelbart från att ta emot njutningar och det kallas ”begripande av ondska” – begripande att egoism är ondska! Kli i vår värld räknas som fullständigt därför att inget annat kli var fullständigt avlägset från Skaparen, utan det var under Skaparens påverkan.

Vartenda kli, från partzuf Galgalta till sista kli av malchut av Assiya har en regel: ”Ljusets spridning och Ljusets försvinnande skapar ett kli som är berett för den rollen”, därför att innan tillståndet av vår värld befinner sig kli i kontakt med Ljuset: även om Ljuset lämnar kli, förnimmer kli det utanför, det vill säga att kli förnimmer ett samband med Ljuset, därför att det inte vill ta emot för sin egen skull, det har liknande egenskaper med Ljuset och har kontakt med det.

Or pnimi uppfyllde kli, och gav det samtidigt, tillsammans med njutningar, sina egna egenskaper, det tvingade kli att framlocka det från sig själv och göra Tzimtzum Alef. När kli bestämde att ta emot bara för Skaparens skull, började Or Makif minska masach partzuf efter partzuf, och vidare ledde Ljuset kli genom shvira till tillståndet när det inte har någon masach och befinner sig i ett tillstånd när det inte förnimmer Skaparens Ljus och inte har någon kontakt med Ljuset, men som resultat av den tidigare kontakten mellan kli och Ljuset finns netzutzim – reshimot och för det passande Or makif, och med hjälp av dem börjar kli resa sig från ”vår värld”, som är den mest avlägsna från Skaparen, till Skaparen.

Alla klis tidigare tillstånd under dess väg av nedstigning från högre steg till vår värld var etapper i klis utveckling som embryo, och först när kli nådde tillståndet när det är som mest avlägset från Skaparen uppnår det ett nödvändigt villkor för att kunna kallas kli, därför att det är mest avlägset och mottsatt Skaparen, det förnimmer inte Honom, det förstår inte och är inte i stånd att förstå att altruism existerar, begäret att ge utan att ta emot, kli kan inte objektivt förnimma en annan och förnimmer bara sig själv och det kan inte höra att det finns en annan natur, Skaparen, och kan inte förstå altruism och altruismens nödvändighet för sitt eget bästa.

Hela naturen hos ett egoistiskt kli är mottot – ”mitt är mitt och ditt är mitt”. Bara rädsla och svaghet tvingar kli till handlingar enligt – ”mitt är mitt, och ditt är ditt”. Ett sådant kli är bara i stånd att göra något fysiskt eller en inre handling om det är övertygat om att det nya tillståndet ger det någon vinst, annars har inte kli någon energi ens för den minsta tanke eller fysiska handling.

Sådan är den andliga naturen hos ett kli och därför har det en sådan fysisk natur på alla nivåer: icke levande, vegetativ, djurisk och mänsklig – alla dessa nivåer finns i människan. Ett sådant tillstånd hos kli kallas ”en människa i vår värld”. Och hela det omgivande universum är en del av människan, och reser sig tillsammans med människan till Skaparens mål.

Men om en människa av vår värld inte förnimmer själens begär att resa sig andligt, då för en sådan människa sitt liv enbart i sökande efter uppfyllelse för sitt lilla egoistiska kli och hennes förnuft är ett instrument för att söka Källan till njutning på de icke levande, vegetativa, djuriska eller mänsklig nivåerna. Och en sådan människa liknar ett barn som leker med sina leksaker och är nöjd med den förlorade tiden i glömskan om en meningslös existens…

Men det finns en möjlighet för ett sådant kli att resa sig från det mest avlägsna tillståndet från Skaparen, genom att människan börjar studera och handla altruistiskt just genom sina nedriga begär, som i ett spel, och om hon inte kan göra det idag, då kan hon prova att göra det nästa dag. Samtidigt kan man inte göra försök med äkta Ljus om kli inte är i stånd att ta emot Ljuset för Skaparens skull, då förlorar den sin masach och det sker en sönderslagning av kli.

Därför kan människan utan risk lära sig att handla altruistiskt just med njutningar av vår värld, och när hon redan kan handla så, får hon äkta andliga Ljus istället för njutningar av vår värld. Och innan dess är andligt Ljus, det vill säga andliga njutningar, dolda från oss, annars skulle vi i evighet bli slavar under denna njutning och vi skulle aldrig kunna ta emot det inte för vår egen skull.

Alla steg i vår andliga växt är förberedda för oss av Skaparen. Han sänkte kli uppifrån ner, genom steg, människans själ får Ljuset och reser sig över stegen tills hon uppnår föreningen med Skaparen. Skaparen liksom visar oss vem människan skall likna, hur hon skall agera för att uppnå en hög andlig nivå.

Om en människa lyckas övervinna sin egoism för altruismens skull, då får hon direkt en större portion egoism och hon måste igen skaffa masach över den. Därför sägs det: en stor människa har större egoism (därför att hon kan övervinna den). Därför övervinner kabbalister alla steg av andlig uppgång, de går igenom (förnimmer) alla de mest nedriga begär. Deras fall är förfärliga, och så är också deras uppgångar härliga!

Människan är inte i stånd att bete sig respektabelt som de andra människorna gör och hon kan inte respektera sig själv och andra – därför att Skaparen inte kommer att tillåta henne att ljuga för sig själv och för de andra, och när människan förnimmer sitt nedriga uppförande som ondska, då kommer hon att be Skaparen att Han ska korrigera henne, därför att hon ser att hon själv inte är i stånd att förändra sig och inser att bara Skaparen kan förändra henne. Om hon förändras inuti, då kan hon förändra sitt yttre beteende.

Eftersom hela skapelsen befinner sig under tzimtzum alef, det vill säga, måste utföra det, då är kli inte bara ett stort begär utan också en masach. Så fort människan påbörjar sina första andliga steg, lyser därför plötsligt allting för henne runt omkring henne, hon förnimmer ett otroligt genomträngande sken.

Det pågår en tid. Varför? Det kommer människan få veta efter inträdet i den andliga världen. Efteråt, efter en tid tappar allting sin tilldragningskraft så mycket att man, som det sägs, tappar livsgnistan. På så sätt får människan mottsatta förnimmelser – Ljusets närvaro och Ljusets frånvaro.

Och efteråt följer en utdragen period av uppbyggnaden av hennes första andliga kli: människan får sådana begär och en strävan som hon tidigare inte kunde föreställa sig, hon visste inte ens att sådana begär existerar, så låga dessa begär är. Men det är inte hennes begär, liksom alla andra människans begär föds de i henne under påverkan av Ljuset. Alla begär är den enda skapelse som Skaparen skapade.

Människan skall inte vara rädd för denna avgrund av sina egna laster som hon plötsligt upptäcker – alla kommer de att bli till nytta i framtiden, för att man ska kunna gå framåt, och ingenting är överflödigt hos människan, utan alla karaktärsdrag och fysiska och mentala förmågor finns bara och är från början skapta för att människan ska kunna uppnå sin skapelses mål.

Därför skall man inte bli arg över sin karaktär och man skall inte kritisera sig själv utan man skall korrigera sig själv. Den som skapat alla dessa egenskaper inom oss, bara Han kan korrigera dem och Han kommer att göra det, så fort vi ber Honom om det, det vill säga, så fort vi starkt önskar det.

Ett av kunskapens första steg är att klargöra vad människan hade innan hon började studera kabbala och vad hon har tack vare studier och uppfostran. Människan måste frigöra sig från det hon har skaffat sig, men inte själv, utan hon ska få Skaparens hjälp och som resultat av sin inre utveckling ser hon att hon kommer tillbaka till sina urgamla karaktärsdrag, till sin natur.

”Lägre” – ”högre”. Med det menas mer eller mindre av Ljusets förtäckthet. Materialet, begäret att njuta som är skapelsen, blir kvar utan förändring. Bara detta materials form förändras från egoistisk till altruistisk, från avsikten att njuta för sin egen skull till avsikten att njuta för Skaparens skull.

Ganska ofta upplever människan under sin framgång mot målet en känsla av sin värdelöshet och kraftlöshet: hon kan inte Tora, hon kan inte göra någon ickeegoistisk handling och alla hennes tankar är om framgång i denna värld. Och då faller människan i depression och hon säger till sig själv att det bara är exceptionella personer som kan närma sig Skaparen, personer som har speciella krafter, egenskaper och tankar och begär och bara deras hjärta strävar efter Tora och arbete med sig själv.

Men ibland får man under sådana tillstånd känslan att platsen nära Skaparen är förberedd för varje människa och att successivt kommer alla, inklusive en själv, att belönas med andlig njutning från förening med Skaparen, och att man inte skall vara förtvivlad utan man skall hoppas och tro att Skaparen kan allt och planerar varje människas väg och Han hör och förnimmer allt det som varje människa upplever och Han leder oss och väntar på vår bön om förening med Honom.

Men efteråt säger människan till sig själv att jag redan har sagt det många gånger till mig själv utan att någonting har förändrats. Och till slut blir hon försjunken i tankar om sin värdelöshet och svaghet.

Men om hon får en tanke om detta, som ett tillstånd som sänds av Skaparen speciellt för att hon skall övervinna det, och hon med hjälp av viljan börjar arbeta med sig själv får hon plötsligt inspiration och kraft från framtida tillstånd som lyser för henne från fjärran, därför att det inte kan lysa inuti människan, eftersom hennes begär hittills är egoistiska, och Ljuset kan inte komma in och lysa i sådana begär. Och det som människan inte kan göra gör tiden …

För tillfället är det ett axiom för oss att det finns en Högre Kraft, Skaparen, från vilken påverkan som kallas ”Ljus” kommer. I framtiden kommer det att vara tillgängligt för vårt vetande.

Skaparen och Ljuset förnims inom oss – inom kliet. Någonting fyller kärlet, kliet (begäret att njuta, viljan att ta emot njutningar), det vill säga att njutningen som förnims kallas ”Ljuset”. Alla upplevda njutningar ger oss en föreställning om vad Skaparen vill ge oss, och Skaparen kallas Ljusets källa.

Enligt en analogi som Baal HaSulam ger om husets värd och gästen: Värden är Skaparen, Han som förberett måltiden är Skaparen, och gästen är kliet. Vetenskapen kabbala studerar sakernas kärna och inte deras skal, eftersom kliet är begäret att njuta.

Ljuset är njutningen och Skaparen är källan. Det finns tre komponenter i skapelsen. I exemplet är de två – Värden och gästen. Varför? Och hur är det med trakteringen? Trakteringen är som vi senare kommer att veta en förnimmelse av Värden. Det är själva trakteringen. Varför?

Därför att Skaparen är fullkomlig, Han behöver inte hitta på trakteringen. Det Han vill ge till skapelsen är Fullkomlighetens tillstånd. Och därför skapar Han skapelsen från begäret att njuta av fullkomligheten, från begäret att förnimma Skaparen – det är samma sak.

Alltså finns det Skaparen och skapelsen. Förnimmelsen av Skaparen kallas Ljuset. På så sätt förnimmer skapelsen kanske fullkomligheten, men skapelsen begriper den inte. Därför att ”begripa” i dess fulla mening betyder inte det det gör i vår värld (att begripa med förnuftet) utan det betyder ”att äga” – att vara fullständigt förbunden med det man begriper. Att begripa fullkomligheten betyder att man befinner sig i den, att man själv är fullkomlig.

Om skapelsen är skapad på så sätt att den njuter av begripande av fullkomligheten, då är självklart fullkomligheten och skapelsen inte samma sak. Fullkomligheten är Ljus vilket skapelsen njuter av. Och skapelsen är begäret efter fullkomligheten, det vill säga, fullkomlighetens frånvaro. Om Skaparen är fullkomligheten och Han vill skapa någonting, då måste skapelsen vara utanför Skaparen, utanför fullkomligheten.  Det vill säga att skapelsens enda egenskap är ofullkomlighet. Men om Skaparen är fullkomlig, hur kan Han skapa ofullkomlighet?

Praktiskt taget, om Skaparen är fullkomlig betyder det att Han inte kan skapa någonting, eftersom det inte kan skapas någonting ofullkomligt från fullkomligheten. Men om allt Han Skapar blir ofullkomligt, betyder det att Han själv är ofullkomlig?

Hur skapade då Skaparen skapelsen? Han skapade den på så sätt att Han visar sin fullkomlighet. Om Skaparen vill ge njutning till någon, då måste Han lyfta den till en fullkomlig nivå, så att den blir ägare av hela naturen, alla fullkomlighetens attribut.

Hur gör man det? Å ena sidan skapar man någon, å andra sidan skapar man den på så sätt att den inte kommer ut ur fullkomlighetens gränser. I princip betyder det att man skapar någonting som förnekar sig själv. Det enda sättet att göra det är att skapa en ofullkomlig skapelse som självständigt vill uppnå fullkomligheten, eftersom man inser att skapelsen är ofullkomlig bara för att klarlägga Skaparens fullkomliga fullkomlighet.

På så sätt begriper skapelsen fullkomligheten och blir som Han, klarlägger inom sig denna evighet, denna eviga njutning. Det vill säga att om vi enkelt skulle tala om skapelsen som begäret att njuta, då skulle den självklart vara ofullkomlig och då skulle det dyka upp en fråga om Skaparen – hur kunde Han skapa någonting sådant? Men om vi talar om att skapelsen är skapad så, speciellt så, för att den skall klarlägga och begripa från motsatta egenskaper, från tillståndet motsatt fullständig fullkomlighet, då är allting klart.

För att kliet ska utnyttja begäret att njuta, sitt kli, på det sätt som Skaparen använder sin egenskap. Skapelsen har bara en sak – begäret att få njutningar, och Skaparen har bara begäret att ge. För att uppnå Skaparens nivå måste man alltså bli lik Honom, Hans natur. Men man kan inte bli lik naturen, Skaparen! Därför att de är motsatta: Skaparens natur är att ge och skapelsens natur är att ta emot. För att resa sig till Hans nivå måste man göra om sin natur, det vill säga använda kliet för att ge. Hur gör man det?

När Skaparen fyller kliet med sitt Ljus, med Sig Själv (det är samma sak), framkallar Han samtidigt njutning och egenskapen att ge. Därför skiljer sig människan från annan natur – både i det andliga och i det materiella.

I annan natur – icke levande, vegetativ, djurisk, mänsklig – sker en process av mottagande av njutningar. Får de enligt sitt begär kallas det njutning, får de mindre än sitt begär kallas det lidande. I slutändan bestämmer njutningar mer eller mindre människans varje tillstånd.

Det finns människor som istället för njutningarnas återupplivande kraft börjar förnimma andra egenskaper som om de vore oförståeliga och yttre.

De börjar förnimma att det finns en obegriplig natur utanför. De inser inte från början vart de dras och vad som stimulerar dem. Det vill säga att det är en helt annan natur: inte ”att ta emot” utan någonting annat.

Detta någonting annat visar sig som begäret att ge. Skaparen fyller upp människan med Ljuset och ger henne samtidigt begäret att ge. Denna egenskap börjar arbeta.

När den börjar arbeta tappar människan sin ro. Hon befinner sig liksom utanför denna värld och börjar söka. Som resultat börjar människan kritisera sin natur. Hon värderar den enligt den andra naturen. Och hon ser att hon inte kan förändra sin ursprungliga natur, men hon kan använda sitt begär att njuta med olika avsikter, det vill säga att skaffa en natur till – Skaparens.

Ljuset i människan framkallar insikten att det finns två avsikter: för sin egen skull, och för Skaparens skull, och människan kan arbeta med båda avsikterna.

Varför blir det så? Därför att Ljuset inte bara ger människan njutning, utan även en förnimmelse av Värden, förnimmelsen att Han ger. Därför börjar människan känna att hon med sitt begär att ta emot njutningar kan arbeta i två riktningar. Hon förstår nu att det att ta emot för sin egen skull, som förut, kallas ”att ta emot för sin egen skull”.

Människor som lever i vår värld arbetar, byter varor som de tillverkar med varandra – de förstår inte att de inte ger någonting, trots att de tror att de ger och får, byter med varandra. I själva verket får de bara. De ser bara inte en annan motsatt natur, som är enbart givande.

Att inse den egoistiska naturen kan man bara när människan förnimmer den altruistiska naturen. Och innan dess räknas inte en människa som människa.

Vi befinner oss i vår värld och räknas som egoister. När vi kommer in i den andliga världen får vi veta vad andlig egoism är, som kallas ”klipa”. I vår värld har vi inte denna klipa därför att vår egoism är omedveten.

På så sätt är vi skapta och existerar. Och när en människa kommer ut i förnimmelse av Skaparen, då uppfyller Skaparen henne och ger henne förnimmelsen av Sin natur, förståelsen av Sin natur, hur den är motsatt människans natur.

Här finns ett dilemma och viljans frihet. Att arbeta som förut, det vill säga att få njutningar (nu vet människan att hon får njutningar) – det kallas ”att ta emot för sin egen skull”. Förut var det inte så, förut var det bara ”att ta emot njutningar”. Nu när det finns två möjligheter framför människan och hon väljer möjligheten att få, då räknas hon som klipa, som en oren kraft, som står mot Skaparen därför att hon är av en annan natur. Och naturligtvis tar människan för sin egen skull. Men om människan väljer möjligheten att använda sin natur så att hon blir lik Skaparen, då kan det vara ”att ge till Skaparen” eller även ”att få för Skaparen skull”, det vill säga att i motsatt riktning använda sitt ursprungliga begär att njuta. Då realiserar människan fullt ut Skaparens egenskaper ”att ge” genom arbetet med sina naturliga begär att njuta.

Härifrån ser vi att vi för att rätt använda våra naturliga begär att njuta först måste få Skaparens egenskaper, då kan vi välja om vi vill ge eller ta emot, det vill säga att vara en ren eller en oren kraft. Och vi kan göra det till olika grad. Men så länge vi inte får Skaparens egenskaper befinner vi oss inom vårt egos ramar. Inte heller det kallas egoism. Det räknas inte som egoism därför att det inte finns någon annan egenskap. Det är varken en negativ eller en positiv egenskap, sådan är helt enkelt vår världs natur. Man kan varken karakterisera den som bra eller som dålig, rav Ashlag skriver att denna värld liknar en skola, där man lär elever att skriva. Människan får en krita och en tavla (på hans tid var papper dyrt) tills hon lär sig att skriva, det vill säga att hon lär sig att korrekt utföra sina handlingar, hon placeras i en situation där hon inte kan fördärva någonting. Om hon skriver fel suddar hon och inget papper fördärvas.

Så är det i vår värld – vi kan göra vad vi vill. I jämförelse med den andliga världen räknas det varken som ett brott eller som någonting behagligt för Gud. Inga handlingar i vår värld (jag pratar från kabbalans synpunkt, människans individuella utveckling) har något andligt värde. Alla befinner de sig under den andliga världen. Först när människan tillsammans med livets njutningar börjar få en annan egenskap, motsatt hennes natur, eller om hon inte får egenskapen att ge, och om man inser vad den andra egenskapen är, då kan man prata om att det finns en dualism, en möjlighet att välja, möjligheten att agera med en natur i motsats till en annan, att föredra en framför en annan. Innan dess kan man inte kräva någonting av en människa – hon har inget val.

Syndare, rättfärdiga människor, synd och motsatsen, andliga handlingar – allt detta börjar från det första andliga steget och uppåt. Vår värld existerar som en plats där man förbereder sig för att komma in i denna högre värld.

 

Fråga: Hur kan man träda in i den högre världen?

Att inträda i den, inte efter döden utan under vårt liv, att börja förnimma Skaparens egenskaper, korrigera och rikta användningen av sina naturliga ursprungliga begär – detta kallas att träda in i den andliga världen. När man äger Skaparens egenskaper kallas det den andliga världen. Allting är enkelt och inte som våra vilda fantasier målar upp det för oss.

Erhållandet av förnimmelsen av Skaparens egenskaper, och ingenting annat, kallas den högre eller andliga världen!  Om vi börjar förnimma Skaparens egenskaper betyder det att vi träder in i den andliga världen.

Inuti människan uppstår en extra förnimmelse, en kraft, eftersom hon får en natur till.

Hur kan man snabbt komma fram till den andra naturen? Avsluta den så kallade årskursen och lära sig att skriva rätt, träda in den andliga världen. Vad innebär det att lära sig skriva rätt?

Rav Ashlag skriver att för det duger bara de människor som närmat sig tröskeln för att börja förnimma Skaparen. De kan utföra andliga handlingar och sin egen naturs handlingar, och befinner sig inte bara inom sin naturs ramar.

Sådana människor börjar uppleva att de vill lära känna den högre världen. Men inte syssla med spådom, spekulationer och allt annat som hör till den djuriska världen. De är inte intresserade av det. De är inte intresserade av vad som var förut och vad kommer att hända med den djuriska kroppen. De är intresserade av den högre världen. Inte utomjordingar från andra planeter, inte dessa tecken, ingenting som hör till vår värld, till vår kropp.

Om sådana människor får en stöt uppifrån, som är högre än alla dessa begär, betyder detta att Skaparen drar dem till sig. Han vill i varje sådan människa placera förnimmelsen av Sina egenskaper, för att de på så sätt ska börja använda sina ursprungliga begär på rätt sätt.

Och för att de sedan ska uppnå ett sådant tillstånd att man kommer ut från förnimmelser av bara vår värld, bara sina egna begär, när jag vill si och jag vill så – detta kallas vår värld – att man lämnar förnimmelsen av dessa begär och istället börjar förnimma Skaparens begär, Skaparens egenskaper, begäret att ge. Man kan få dessa begär, dessa egenskaper med hjälp av kabbalastudier, gruppen och de rätta böckerna.

Hur kan man göra det? Om en människa i sitt begär fått Skaparens Ljus, då överför Skaparen tillsammans med Ljuset sina egenskaper till människan (och människor Han inte väljer, får bara livskraft från Honom, inuti vilken ingenting av Hans egenskaper finns).

Hur gör man för att Skaparen ska ge Sina egenskaper personligen? Till exempel, jag har ett ursprungligt begär. Hur gör jag för att Skaparen ska ge mig Hans egenskaper personligen, tillsammans med några andra njutningar? Det spelar ingen roll på vilket sätt jag får en försändelse från Honom. För det ändamålet finns kabbalistiska böcker. Om vi läser dessa böcker framkallar vi ett sken på oss som vi inte förnimmer än, på så sätt får vi kunskap, förnimmelser (positiva och negativa). Successivt börjar Skaparen i mikrodoser ge oss en förnimmelse av vad Hans begär är för någonting, vad begäret att ge är för någonting.

Varför gör Han det i hemlighet och inte direkt? Om det skulle vara dolt från andra människor, från hela mänskligheten, och bara vi visste allt, då skulle vi hålla allting hemligt. Men varför måste man dölja det, varför hålls det hemligt från oss?

För att vi ska agera successivt, för att vi själva ska vilja ha denna egenskap.

Det är svårt att förklara. Jag känner ett litet problem här. Att ge oss Sina egna egenskaper – betyder att man öppnar sig för oss. Om Skaparen uppenbart öppnar sig för oss, då skulle vi få Honom som en stor njutning och då skulle vi inte lägga märke till någonting. För att vi inte ska avvika från målet genom denna njutning, döljer Skaparen vår njutning av Honom och Hans egenskap och gör på så sätt att vi inte förnimmer dem. Vi förnimmer bara resultatet.

Successivt, under loppet av några månaders kabbalastudier börjar vi få allt mer förståelse och lust att studera vidare. Vi får ett språk, rätt förståelse. Men det händer mycket långsamt, eftersom vår natur består av många undersystem och de måste alla komma överens med dessa egenskaper som vi får på en undermedveten nivå. På sådana egenskaper som vi aldrig förnimmer. Alla måste de kopplas till arbetet med dessa egenskaper. Och därför tar själva processen lång tid.

Men den tiden beror på människans villkor. Hur mycket kan hon anstränga sig – detta beror inte på Skaparen. Han ger en människa bara det första begäret och allt annat beror på människan. Rättare sagt inte på henne utan på omgivningen, samhället, miljön där hon finner sig själv för att utvecklas rätt.

I artikeln ”Bechina chofshit” (”fritt val”) skriver Baal HaSulam att den enda möjligheten att använda fri vilja är att söka rätt miljö, en miljö som hjälper människan att uppnå skapelsens mål. Det vill säga att det enda människan kan ändra i sitt liv, det enda sättet i hela världen att påverka sin egen utveckling är sökandet efter det som påverkar dig, ingenting mer.

Hela processen och vägen är förutbestämd. Hans väg och Hans steg är förutbestämda, man kan inte förändra någonting. Efter varje steg följer nästa steg och nästa steg, eftersom det beror på själens inre struktur, som måste utveckla sig, och själva strukturen är förutbestämd och måste gå igenom bestämda steg av korrigering. Det enda som är möjligt är rätt val av miljö: människan hamnar under påverkan av denna miljö och den förändrar människan.

Hur påverkar den om man inte kan förändra någonting? Om man inte kan förändra utgångs- och slutparametrarna, och om vägen också är förutbestämd, vad kan man då förändra? Baal HaSulam svarar att man kan förändra utvecklingshastigheten. Och det är en mycket viktig parameter. Varför? Föreställ er skillnaden om övergången från ett steg till nästa består av antingen en miljon timmar eller en sekund. Till exempel, ni har tandvärk en miljon timmar eller en sekund. En sekunds tandvärk är nästan oförnimbar, men en miljon timmars tandvärk – vilken smärta! Detta är en viktig sak.

Just i den proportionen eller större (vi kan inte föreställa oss vilken proportion) kan människan ändra sin väg. Hon minskar alla sina obehagliga tillstånd. I princip är de på denna väg förutbestämda, kända i förväg, man går igenom dem med hög hastighet – man känner dem inte, förnimmer dem inte. Fritt val av miljön kan påverka framgångens kvalitet.

Men här dyker en fråga upp: vad är det för val, om vi väljer mellan en mer eller mindre behaglig väg och vårt val ligger på ett egoistiskt plan? Man väljer inte denna väg för att må bra av den. Om jag väljer den på grund av mina egoistiska begär – betyder detta inte att man går framåt snabbt. Att allt går snabbt framåt innebär att man går framåt med Skaparens kraft, hjälp, med hjälp av givande. Snabbt därför att jag ger, med det är jag lik Skaparen.

Världarna är från början skapta av Skaparen – det är bara ett begär efter njutning. När Ljuset börjar komma in i detta begär, lägger det till detta begär Skaparens nio andra begär.

Människan har bara ett begär – ett enkelt begär att ta emot njutningar. Under påverkan av Ljuset uppstår i människan nio extra begär. Hon får intryck från Skaparens handlingar och på så sätt får hon summan av tio begär.

Och människan måste använda dem alla. Nio begär som hon får från Skaparen och sitt ursprungliga begär att njuta.  Hur? Så att man blir lik Skaparen. Hur gör man det? Genom att göra om sitt ursprungliga begär att njuta, sin tionde sfira som kallas ”malchut”, på så sätt att den blir lik Skaparens sfirot, Skaparens egenskaper.

Det vill säga att hon tar ”malchut” och med hjälp av avsikten ”för Skaparens skull” försöker ge till Skaparen. Efter det tar hon malchut och försöker göra den lik sfira chochma och så vidare. Skaparen har nio egenskaper ”att ge”, nio variationer av det. Med hjälp av olika typer av avsikter, olika typer av begär, försöker människan varje gång likna Skaparens egenskaper och bli lik de första nio sfirot, alla Skaparens egenskaper.

Och den del av malchut som inte blir lik de nio första sfirot, det vill säga inte tar emot med avsikten ”för Skaparens skull” kallas ”lev ha even”, och människan arbetar inte med den. Sådana egenskaper (begär) avskär människan från sig själv och säger: ”med detta begär arbetar jag inte!” Men alla sina andra begär kan hon använda för att likna Skaparen.

Efter det att människan börjat använda alla sina nio begär som finns i malchut, finns bara den tionde delen kvar, som människan inte kan korrigera eftersom den inte får intryck av Skaparens egenskaper, den delen är inte kapabel att ta emot dem, begripa och förnimma dem. Den delen förnimmer bara njutningar, men den förnimmer inte Givaren, Hans egenskaper. Det tillståndet kallas ”Gmar Tikkun” (slutet av korrigeringen), det vill säga att människan då korrigerat alla sina begär.

Och detta begär som människan inte kunde korrigera, som hon avstod från helt och hållet och inte använde under hela korrigeringens period, detta begär är det största och mest naturliga.

Om människan korrigerar allt inom sig kommer ett speciellt Ljus uppifrån som korrigerar ”lev ha even”, på så sätt att den blir lik Skaparen.  Hur detta händer kan man inte beskriva. Ljuset kommer helt enkelt uppifrån och gör om detta begär så att det får avsikten ”för Skaparens skull”. På så sätt realiseras alla människans egenskaper, alla hennes möjligheter att blir lik Skaparen, och människan blir som Skaparen. Vad vinner hon på det?

När Skaparen från början skapade skapelsen var den uppfylld av Skaparen Ljus och förnam inte Skaparens egenskaper. Skapelsen var skapelsen som njöt av det som Skaparen vill ge. Nu har skapelsen kommit tillbaka till tillståndet där den från Skaparen tar allt det Skaparen vill ge. Det är för att Skaparen önskar det och inte för att skapelsen gör det.

Skapelsen fick sin form från Skaparen i överensstämmelse med Skaparens form. Skapelsen blev lik Skaparen, det vill säga att den reser sig högre än det första ursprungliga steg där den föddes, den reser sig till ett högre steg – Skaparens steg. Därför uppnår den evigheten, fullkomligheten, fullständig kunskap, det som skapelsen inte hade och inte skulle ha haft om den stannat inom sin naturs ramar. Vi ser att det var planerat så av Skaparen, därför skapade Han inte någonting lägre än Sig Själv, och hela vägen som människan måste gå igenom behövs för att förnimma och inse, eftersom man annars inte kan förnimma tillståndet där Skaparen befinner sig.

Därför förnimms varje tillstånd genom sitt motsatta tillstånd. Denna väg behövs för att vi ska gå igenom alla tillstånd i alla variationer från den första skapelsen till den sista, från ett ofullkomligt tillstånd till ett fullständigt fullkomligt tillstånd, och när vi uppnår fullkomligheten ska vi kunna förnimma den i alla nyanser och kombinationer, uppskatta den och njuta av den.

Vår väg till korrigeringens slut ligger i kunskap om negativa förnimmelser. Vad är då skillnaden mellan Toras väg och lidandets väg? Toras väg skiljer sig från lidandets väg inte bara avseende lidandets storlek eller tidslängd, utan när en människa går Toras väg, det vill säga när hon studerar kabbala, framkallar hon Ljuset på sig och förnimmer inte lidandet som kroppsligt utan som frånvaro av möjligheten att ge Skaparen.

Det vill säga att lidandet förvandlas från materiellt, inom vår världs ramar, till lidande av kärlek till Skaparen, det är andligt lidande. Därför behöver människan inte gå igenom oändliga djuriska tillstånd av lidande för att till slut komma fram till andligt lidande. Och människan framkallar direkt Ljuset med hjälp av de rätta böckerna och förnimmer direkt att hon saknar detta. Hon kommer snabbt till det rätta lidandet – lidande av frånvaron av andligheten. Och därför behöver hon inte gå igenom alla dessa förskräckliga processer, själavandringar.

Om en människa från början har sin ursprungliga egenskap av ”malchut”, begäret att njuta, påverkar Ljuset henne så att hon börjar få nio sfirot till, nio egenskaper som inte hör till malchut. Om det studerar man i ”chochmat haKabbala”. Här finns ett psykologiskt problem och man ser det i vår värld. Om du njuter av en människa eller en egenskap, då vill du successivt bli lik den människan eller egenskapen, du börjar köpa henne, du vill bli som hon. Det är därför njutningen och besittandet av dessa egenskaper är samma sak.

Skaparen visar människan sina nio sfirot. Han visar människan på vilket sätt Han ger njutning till henne. Människan börjar förnimma inte bara att hon njuter, utan att hon njuter av det ena eller det andra, det vill säga av Skaparens nio egenskaper.

Jag ser en Herre, Värd som ger mig njutning, därför att Han har den egenskapen. Till följd av det uppstår i människan förutom begäret att njuta – malchut – nio ytterligare egenskaper, och om hon önskar att få njutning från alla dessa egenskaper betyder det att varje kommande njutning är annorlunda. På vilket sätt är de annorlunda? Jag njuter på olika sätt – på samma sätt är det i den materiella världen, jag får njutning från barn, från resor, från sömn, från olika typer av njutningar.

På vilket sätt får malchut njutningar från de första nio sfirot, och hur önskar malchut bli som dem? Njutningen är primär, den är högre jämfört med det kli som önskar njuta av den. Och därför får kliet i sig en högre form, njuter av det, kliet liksom klistrar sig fast vid njutningen, vill lösas upp i den och på så sätt tränger det sig in i njutningens egenskaper.

Till exempel, om du befinner dig tillsammans med en stor människa vill du vara lik henne. Varför? Därför att hon är stor. Du löses upp inom henne, du är beroende av henne, du njuter av hennes närhet. Du vill ha det som finns i henne. Och på så sätt blir du automatiskt lik henne.

Var är det möjligt? Det är möjligt i de nio första sfirot av malchut, där hon förnimmer de nio första sfirot som finns framför henne. Och i den tionde delen, malchut, förblir hon likadan. I den tionde delen finns inte någon förnimmelse av Skaparen, förnimmelse av Givaren. Där finns bara förnimmelse av njutning. Den delen skär man tills vidare bort och bevarar. Fram till Gmar Tikkun använder man den inte.

Denna tionde del är ”lev ha even”, den är människans själva kärna, människans egenskap. Människans egenskap är bara att önska njutningar. De andra delarna är inte lika egoistiska. De visar sig vara Skaparens egenskaper. De blir lika Hans egenskaper. Men den tionde delen är människans egenskap, att bara önska njutningar och det är den sista egenskapen. Det vill säga, människan korrigerar sig inte, korrigerar inte sin kärna. Hon korrigerar där Skaparen gav möjligheten för människan att bli lik Honom. Bara där kan man göra någonting.

Människan kan inte göra någonting med sig själv, med sin natur, som Skaparen skapade från ingenting (”jesh mi ein”). Men människan vill ändra den. Hur ser man att människan vill det? På att hon arbetar med alla andra begär som Skaparen har gett henne. Människan gör allt möjligt från sin sida, allt vad hon kan, och därför ändrar Skaparen hennes natur. Det liknar en lek: ”Jag kommer att förändra dig om du visar mig att du vill förändras.” Skaparen ger människan de nio sfirots egenskaper och när människan blir lik dem ändrar Skaparen människans natur, denna tionde sfira.

Om uppkomsten i början av kontakten mellan Skaparens nio första egenskaper och malchuts egenskaper står det skrivet i kabbala. Den kommer innan den första tzimtzum (alef). Efter det börjar människan i vår värld att få dessa egenskaper. Här finns en annan bild, eftersom allt i vår värld finns i människan. Inom henne finns Oändlighetens värld och alla nedstigande led på vilka människan steg ner från världen av oändligheten. Och människan har inom sig alla minnen från sina forna höga tillstånd, från Oändlighetens värld till vår värld. Alla finns de inom oss, inom var och en av oss i form av DNA, gener.

Hur utvecklas vår väg framåt? Ovanifrån lyser Ljuset och belyser den minsta genen, det minsta reshimo på det steg som är framför mig och jag börjar eftertrakta det. Sedan belyser Ljuset nästa steg – och jag börjar önska det med och sträva efter det. Skaparen ger mig detta stegs egenskaper, runt omkring, utanför och inuti. Det vill säga att alla framtida tillstånd finns inom oss i rudimentärt tillstånd. Ljuset kommer uppifrån och framkallar en övergång inom oss från ett tillstånd till ett annat.

 

Fråga: Hur börjar en människa som befinner sig i förnimmelser av djuriska njutningar plötsligt uppleva en strävan efter andligheten?

Det Högre Ljuset börjar plötsligt skina för ett speciellt reshimo som är förbundet med det första av våra andliga reshimot. Alla andra reshimot som kommit innan detta var bara förbundna med det djuriska, och detta första är förbundet med minnen av tidigare andliga tillstånd, när jag steg ner ovanifrån. Och därför framkallar detta reshimo begäret efter andligheten. Plötsligt börjar jag vilja ha den högre världen. Och i mitt nästa tillstånd börjar jag förstå Skaparens egenskaper, eftersom mitt nuvarande tillstånd är en följd av ett högre steg, där jag befann mig i detta tillstånd, där jag har detta reshimo, denna registrering, detta minne kvar. Det lever inom mig, återupplivas under påverkan av det yttre Ljuset.

Jag framkallar Ljuset om jag befinner mig i rätt grupp, använder rätt källor, rätt metodik för att studera kabbala. Det vill säga att allt finns i människan. Man behöver inte ta någonting utifrån förutom Ljuset. Och alla reshimot som finns inom oss, som DNA och gener, bestämmer vår utveckling.

Varför är kliet inte homogent? Inuti kan man se det genom att man tittar på dess tillblivelseprocess. Ljuset kommer från Skaparen. Detta Ljus skapar begäret att njuta. Begäret att njuta börjar bli likt Ljuset när det fylls upp av det, därför att Ljuset är primärt och begäret är sekundärt och därför påverkar Ljuset begäret, det upplöser begäret inom sig. Om varje människa fick det hon ville, då skulle hon tappa huvudet.

Man behöver huvudet för att uppnå någonting och om man har allting, varför skulle man då behöva huvudet? Varje tanke som kommer upp i huvudet gör det för att man vill uppnå någonting. Ljuset är viktigt inom begäret. Så fort begäret, från begärets sida, känner Ljuset som uppfyller det, underkastar det sig Ljuset, vill bli likt det. Rättare sagt inte under Ljusets egenskaper utan under Ljusets Källas egenskaper.

Den frågan blir kanske inte klar nu. Vi förstår bara det som vi förnimmer. Och om vi aldrig förnimmer att det kommer en annan natur och ändrar min natur, vad blir det då? Vi förnimmer ännu inte allt som börjar ändras inom oss, och därför kan vi inte föreställa oss att det är möjligt. På vilket sätt det fungerar kan vi inte heller föreställa oss, därför att vår hjärna är en produkt av vår värld.

Om jag i mina begär förnimmer egoistiska krafter kan min hjärna inte arbeta under ett annat program, utan den arbetar då bara inom ett egoistiskt program, eftersom hjärnan bara är en dator, en maskin som sysslar med realiseringen av möjligheten att njuta. Var någonstans kan jag njuta, var kan jag hitta uppfyllelse? Hjärnan arbetar bara med det. Det vill säga att hjärnan inte kan befinna sig högre än på begärets nivå. På den låga nivå där begäret befinner sig, där befinner sig även vår hjärnas nivå.

Därför kan vi inte föreställa oss att det är möjligt att plötsligt ändra själva begäret att njuta till begäret att ge njutning och njuta. Om vi inte har en sådan förnimmelse inom oss ännu kan den varken finnas i känslorna eller i hjärnan. Och därför måste vi ta detta som ett axiom.

Det är inte som i vetenskapen, där ett axiom är ett axiom tills man får tillräckligt många negativa faktorer som motsäger detta axiom, så att man byter ut hela vetenskapen därför att man inte har någon annan utväg.  Här är det annorlunda. Här är det ett axiom tills ni börjar förnimma axiomets resultat inom er. Det är en handling, och då kommer det att bli uppenbart för er.

Därför kallas den kabbalistiska vetenskapen ”dold”, eftersom denna vetenskap är dold för den människa som inte hunnit begripa dessa handlingar. Och för de som förnimmer dessa handlingar är denna vetenskap uppenbar. Det är allt – man kan inte göra någonting mer åt det. Man kan förklara det för en människa som har upplevt dessa metamorfoser, eller som är beredd att förnimma dem, kan förnimma dem och förnimmer dem. Och för den människa som inte upplevt dem är allt detta bara tomma ord. Hon kan inte föreställa sig det.

Det är mer än så, jag lovar er att ända tills vi kommer fram till andliga förnimmelser, kommer alla era föreställningar om den Högre världen inte att stämma med verkligheten. Även under det sista ögonblicket innan ni börjar förnimma andligheten kommer era föreställningar om den att vara felaktiga, falska.

 

Fråga: Vad betyder uttrycket ”det finns inte en rättfärdig på jorden som inte först har syndat”?

Det finns många liknande utryck. Uppstigandet för de andliga stegen tills man når upp till den högsta punkten kallas den rättfärdiges väg. Därför får människan på varje sådant steg en extra portion egoism, som hon korrigerar till altruistiska handlingar, för Skaparens skull, och detta rättfärdigar henne. Därför kallas den rättfärdige ”rättfärdig”, från rättfärdigandet av Skaparen. Inte ett enda steg kan bestå av bara den positiva delen. När en människa korrigerar sig, måste hon först befinna sig i den negativa delen, i de orena krafterna, i orena begär, i klipot, i egoism. När hon befinner sig i egoismen kallas hon syndare, som syndar. Efteråt korrigerar hon synden och kallas rättfärdig som gör goda gärningar.

Så är det varje gång. Om hon inte vore syndare då skulle hon inte ha någonting att korrigera för att bli rättfärdig. Och varje människa är lika mycket syndare som rättfärdig. Sådan är vägen. Det är andra begrepp om syndare och rättfärdig än i vår världs föreställningar.

Kabbalan talar om det som händer inom människan, inom varje människa. I varje människa finns en syndare och en rättfärdig – omväxlande. Varje tillstånd består av det. Därför har den som stiger högre även djupare fall och mer problem, och synderna är mer förskräckliga och nedriga. Men tack vare dem kan människan stiga högre.

Inom kabbala är man inte rädd för synder. På varje steg måste det finnas synd och korrigering av den. Därför står det skrivet: ”Det finns inte en rättfärdig på jorden som gör goda gärningar utan att ha syndat.”

Synd måste finnas innan korrigering. Vad betyder synd? Det är när man doppar sig i sin egen egoism, när man fullständigt identifierar sig med den så att man upplever den fullständigt, i ett sådant tillstånd förbannar människan Skaparen, själv är hon egoist och vill bara uppfylla sin egoism. Efteråt kommer man ut ur detta tillstånd, men människan har kvar en registrering av detta tillstånd och hon börjar korrigera detta tillstånd, göra det positivt. Korrigeringen kan inte finnas utan det.

Korrigering är bara möjlig om man har någonting att korrigera. Och de människor som bara läser Toran, de sysslar bara med leksaker. Det är också bra, Skaparen har ännu inte gett dem en seriös sysselsättning. Eftersom de inte har riktiga korrigeringar, har de andra begrepp om vad syndare och rättfärdig betyder.

Det nedanstående är anteckningar från morgonlektionen den fjärde mars 2001.

Varför vill Aman döda judarna?

04.03.01. Aman vill döda dem därför att ”al menat lehashpia” (”för givandets skull”) kallas jude. Och Aman är avsikten ”al menat lekabel” (”mottagande för sin egen skull”). Därför vill Han förinta avsikten al menat lehashpia, som stört Aman i styret av alla länder som hörde till Kungen.

Aman är huvudledaren, en premiärminister. Allt hör till Kungen, det är sant, allting tillhör Kadosh Baruch Ho, Skaparen. När jag utnyttjar allt som finns runt omkring mig för min egen njutning – detta tillstånd kallas Aman.

Och Mordechai är när jag använder allt som finns i min makt enbart för Kungen. Kungen är neutral. Men vi ser från Megilat Ester att Han inte är så neutral som man tror. Han är närmare Aman. Varför? Därför att Han Skapade honom! Från början är Aman begäret att njuta, skapelsen. Herren över detta steg av skapelsen är Kungen, Kadosh – Baruch, Han som skapade detta begär att njuta för sin egen skull.

På så sätt verkar det som om Kungen stödjer Aman. När Aman säger: ”… det finns ett folk bland alla folkslag som är skilt från dem, och det folkets lagar skiljer sig från alla andra folkslag, och det folket lyder inte Kungens lagar och Kungen ska inte finna sig i deras existens…” – Kungen svarar honom: ”Varsågod, gör vad du vill, gör vad du vill med detta folk…” Men bara i djup skillnad mellan Aman och Mordechai kan man förstå vem som är vem.  Amans ondska uppenbaras inte förrän kriget mellan Aman och Mordechai börjar. Zeresh, Amans fru, och hans vänner är kelim, begäret som är förbjudet att använda, därför att det finns lev ha even (hjärtat av sten) i var och en av dem. Och Amans 10 utvalda söner från lev ha even är 10 klipot som står motsatt kdusha, motsatt heligheten. Dessa begär kan inte bli skilda från andra folkslag, från alla dessa begär som inte hör till klipot, till lev ha even, om det inte blir krig. Med hjälp av krig, motståndet mellan Aman och Mordechai, väljer man allt som är möjligt från klipot, från alla dessa länder, och överför det till AHa”P de Alia.

Kvar blir Aman med sina söner och sin fru som klipot, som är omöjliga att korrigera – och då förvandlas alla kvarvarande kelim, begär att ta emot, till sin motsats, får avsikten för givandets skull. Purim är tillståndet av gmar tikkun.

 

Purims under

Varför sker korrigeringen genom förintelsens väg? Det var inte så under uttåget ur Egypten, att avsikten al menat lekabel förintades. Här talar vi om korrigeringens slut och uttåget ur Egypten är bara flykten från ratzon lekabel och inte mer, det är bara uppkomsten av själens embryo, den andliga födelsen.

Fråga: När uppkommer det första begäret al menat lehashpia, den första skärmen?

Under uttåget ur Egypten! Och när man talar om Purim talar man om kelim som gått igenom sönderslagningen, de har gått igenom allt. Därför var det under historiens gång efter Templets fall, efter sönderslagningen av kelim. Under sönderslagningen av kelim blandade de sig, nu behöver man välja dem en efter en och korrigera dem.

Vad består Purims under av? Varför kallas det under? Undret består i det att Ljuset från Partzuf Aba, som korrigerar allt, uppenbaras ovanifrån. Korrigeringen, hjälpen som man får, kommer oväntat, oförutsett.

Du vet tack vare böckerna att sådant kan hända. Men varför måste det hända just nu? Hur bestämmer man det? Hur kan du i ditt arbete, i ditt nuvarande tillstånd, veta att gmar tikkun måste ske nu?

Om du tänker eller planerar slutet av korrigeringen är det arbete för klipot och inte för kdusha. Beräkningen att jag nu gör någon bestämd handling och som svar kommer Ljuset ovanifrån och räddar mig är förbjuden.

Det är sant att Zeir Anpin måste somna och Nukva måste skilja sig från honom, för att hon efteråt ska resa sig själv ansikte mot ansikte med Z”A, på samma nivå som honom, och då finns ett zivug mellan dem. Men vem har sagt att det måste hända just nu? Bara Ester vet om det. Mordechai vet inte om det. Han gör det som man säger till honom. Bara den dolda delen av malchut arbetar här.

Du tror att eftersom det här uppenbaras sådana stora klipot som Aman måste det efter det vara gmar tikkun. Det är inte på det sättet. Människan arbetar alltid inuti de begär som hon har. Och hon tror alltid att det inte blir mer än så, kan det inte bli. Hon kan inte förstå att kliet kan bli större.

Om människan arbetar med 10 grams begär och det totalt finns en miljon ton, då tror hon att hela världen finns i dessa 10 gram. Och att det inte finns någonting mer. Hur kan det vara mer? Plötsligt sker ett fall, en förnimmelse av mörker, efter det blir det uppenbart att det finns 11 gram. Och nu tror människan att hela världen finns i dessa 11 gram. Och igen tror hon att det inte finns någonting större än dessa 11 gram.

Det kallas ett under när någonting händer onaturligt, när Ljuset chochma kommer ovanifrån, då det inte skulle komma enligt stegens ordning. Detta Ljus kommer för att korrigera alla utvalda klipot. Men detta verkar inte vara en lagbunden företeelse, detta sker inte som en utveckling till följd av orsak och verkan.

Trots att dessa klipot är utvalda … Vad innebär det att en klipa inte kan vara utvald och korrigerad fram till slutet av korrigeringen? Väljer jag hur mycket varje sådant val kan vara avslutat i var och en av mina enskilda handlingar? Är det säkert att jag avslår det som är omöjligt att korrigera? Kriterier för att avgöra det finns inte. Människan arbetar i exakt överensstämmelse med de råd som kommer till henne. Ju starkare lykta du har, desto mer ser du djupet, ser du materialet. Därför väljer man inte ut klipot innan detta Ljus kommer ovanifrån från yesod de Aba.

Purim symboliserar slutet av korrigeringen, det vill säga att det är en situation då man kan använda vilket som helst begär att njuta. Med rätt avsikt, för givandets skull.

 

Skillnaden är bara i avsikten

Vi dödar Aman, det vill säga avsikten al menat lekabel. Inte själva begäret, utan avsikten att ta emot för sin egen skull. Låt i stället för honom Mordechai vara – avsikten al menat lehashpia. Själva begäret ska inte korrigeras. I själva verket finns ingen skillnad mellan dem – inuti själva begäret att ta emot, om korrigerat eller inte korrigerat förändras ingenting. Bara avsikten har förändrats. Och i slutet av korrigeringen använder man begäret att ta emot som fanns hos Aman, fast med avsikten lehashpia, som hos Mordechai.

 

Vad är skillnaden mellan Shabbat och Purim?

Under shabbat finns uppgångar som inte beror på människan, men människan liksom förbereder sig för att Ljuset ska skina för henne och då händer denna uppgång som kallas ”shabbat”.

Och Purim är när människan gått igenom alla föregående etapper, dödat Aman inom sig själv och kommit till tillståndet när allting är under Mordechais makt. Människan gör detta själv, det finns inga uppgångar ovanifrån. Därför symboliserar purim slutet av korrigeringen. Det starkaste Ljuset, Or de chochma, iklär sig kelim de kabbala.

Alla Shabbats njutningar innehåller det att du förbereder dig och ovanifrån får passivt Ljus, när du inte gör någonting under Shabbat, annars förstör du mottagandet av Ljuset – du får Ljuset därför att du bevarar Shabbat och inte gör någonting under den. Man får under Shabbat Ljuset, inte i skapelsens kelim, utan liksom i Skaparens kelim. Därför måste man bevara Shabbaten.

Aman är avsikten ”al menat lekabel” (för sin egen skull), användningen av kelim de kabbala (begäret att ta emot för sin egen skull). Mordechai är begäret ”al menat lehashpia” (för givandets skull). Avsikten ”al menat lehashpia” är motsatt kelim de kabbala. Hur förenar man dessa två saker? Kli de kabbala vill njuta, vill ta emot, suga in. Avsikten ”al menat lehashpia” är begäret att ge.

För att kunna förena dem måste man göra många korrigeringar. Detta är den onaturliga vägen, och därför förstår ingen vad som händer i huvudstaden Shoshana: Mordechai sitter framför Kungens portar och plötsligt räddar han Kungen, plötsligt vill Kungen vara med Aman, plötsligt sitter Aman på en häst, därefter sitter Mordechai på en häst – det är obegripliga övergångar från den ena ytterligheten till den andra.

Utan kelim de kabbala kan man inte ge njutningar till Skaparen, det finns ingenting att göra i närheten av Kungen. Mordechai är för liten, hans tillstånd är ”katnut”, ”kelim de hashpaa”, därför kan man inte göra någonting för Kungen. Bara rädda Honom från att Aman ska ta Kungens kungadöme och döda Kungen.

Men utan kelim de kabbala är bara Mordechais avsikt ”al menat lehashpia” inte värd någonting. Det är ingen skapelse. Innan vi kommer till föreningen av kelim de kabbala med avsikten ”al menat  lehashpia” får vi därför olika tillstånd. Tills det blir klart att det är Kungens egendom och att de 10 klipot är hans barn och hans träd.

Aman, avsikten ”al menat lekabel”, går från början med kelim de kabbala. Avsikten ”al menat lehashpia” hör till Skaparen och den går från början inte tillsammans med kelim de kabbala.

Därför är Aman förenad med skapelsens mål, och Mordechai är förenad med korrigeringen av skapelsen. Och Aman som har avsikten ”al menat lekabel” är förenad med kelim, han är med dem från början och Skaparen vill att dessa kelim uppfylls. Det vill säga att Aman befinner sig närmare Kungen. Och Mordechai har ingenting att göra hos Kungen. Vad kan han erbjuda? Begäret att njuta utan avsikten al menat lekabel och utan avsikten al menat lehashpia – det är det som vi kallar ”klipat noga”, den mittersta tredjedelen av tiferet.

Det är en sådan sak i vilken man bara kan förnimma njutningar med aviut de shoresh, utan smak. Du kan i den inte förnimma mer än steget: ”Skaparen skapade begäret att njuta i stadiet alef och fyllde det med Ljuset.” Hittills finns ingen avsikt, det är en nivå och lägre än den nivån kan inget vara. Det är det som vi kallar existensens mått.

 

Från mottagande till givande

Hela livet börjar från att skapelsen förnimmer ett begär inom sig själv. Begäret inom sig själv är redan en avsikt, det är redan fas bet: jag vill ge. Vad det betyder att jag vill ge: begäret att ta emot njutningar som jag fått från Skaparen, det begäret, shoresh (0), är ett mycket litet begär, och i fas alef (1), när jag vill ge, går jag över till fas bet. Detta betyder att fas bet är min aviut, det är det jag vill. Det spelar ingen roll om jag vill ge eller ta emot, det spelar ingen roll i vilken form, men jag vill.

Begäret att ta emot utan avsikt, utan Aman – det kan man inte säga någonting om. Vilket namn kan jag ge till det? Det har inget namn. Alla våra namn är det som kliet ger i samband med sina egenskaper. Begäret att ta emot är ingen egenskap, det är begäret att njuta, det är en bestämd nivå av livskraft som Skaparen skapat. Allt annat kommer från relationen mellan dem, mellan begäret att ta emot och Skaparen. Det är en process: att gå från det mottagande al menat lekabel som finns nu, från början, Aman med kelim de kabbala, till mottagandet av al menat lehashpia.

Men var börjar denna process? Den börjar med att Aman vill utnyttja judarna. Han vill använda avsikten al menat lehashpia med hjälp av vilken han kan dra till sig hela Ljuset. Och om man använder avsikten al menat lekabel, då har man ingenting förutom ett mycket litet Ljus, det är ett tunt Ljus som vi får i vår värld.

Han har kelim de kabbala med hjälp av vilka han i slutändan kan ge njutning till Kungen. Men han själv kan inte göra någonting. Därför kommer han till Kungen och säger: ”Hur kan skapelsen uppfyllas av Dig i överensstämmelse med begäret? Hur? Det finns ett folk, det finns en avsikt, om jag använder det, då kan jag uppfyllas”. Och det verkar som att Kungen går med honom. Varför? Därför att utan denna handling kommer inte förståelsen att det ska vara tvärtom! Hela vår väg förklaras i ”megilat Ester” – i uppenbarelsen av Skaparen.

Varför vill Aman döda judarna? Han vill att deras avsikt al menat lehashpia ska underordnas ratzon lekabel. Att judarnas avsikt al menat lehashpia ska vara under ratzon lekabels makt innebär att döda judar.

Det andliga måste förverkligas en gång i den materiella världen. Detta betyder inte att den andliga gmar tikkun kommer direkt efter Purim. På vår andliga väg har vi inte ens kommit till nedstigandet till Egypten.

Nu befinner vi oss på vägen till nedstigandet till Egypten, vi förbereder oss successivt för slag och uttåg ur Egypten. Vi befinner oss efter förstörelsen av Templen – det första och det andra. Allt måste till slut ske i den materiella världen och då börjar människan sin andliga väg.

Nu när alla kommit tillbaka från den senaste exilen till Eretz Israel, fattas bara det, bara denna gren har ännu inte förverkligats i den materiella världen. Vi fick under det tjugonde seklet rätten att återvända till Eretz Israel och nu återstår bara att göra gmar tikkun. Ett tempel och gmar tikkun är samma sak. Bara till det måste vi komma fram.

Det första templet och det andra har redan varit, den sista galut (exilen) är slutförd, vi behöver inte se materialiseringen av andra andliga rötter, alla har de redan materialiserats. Allting har skett så som det skulle ske. Därför börjar vi resa oss. Från det ögonblick alla grenar nått upp till sina rötter slutar den sista exilen, vi behöver bara resa oss. Och alla själar börjar resa sig till skapelsens mål. Vi, var och en av oss, måste, inte i det materiella utan i det inre, gå igenom hela denna väg av rötter, hur de stigit ner, på så sätt måste var och en av oss resa sig igen. Och detta börjar med uttåget ur Egypten, och mottagandet av Tora…

Skapelsens oberoende

Föreläsningsanteckningar 15.10.01

Varför behöver man kabbalan, vad är kabbalans ämne, vad ger den och behövs den överhuvudtaget?

Studieobjektet i kabbala är frågan om skapelsen. Skaparen skapade skapelsen, det vill säga viljan att njuta av Honom. Men andra ord skapade Han en brist av Sig Själv. Kärnan i denna vilja att ta emot njutningar är att förnimma Skaparen inom sig själv. Men viljan att ta emot njutningar är skapad av Honom Själv och därför förnimmer skapelsen bara en liten del av njutningen, som tillåter den att förnimma sin existens. Eftersom man bara kan känna en riktig upplevelse av njutning när begäret kommer från en själv, om det upplevs som eget och inte som "någon annans", när det uppkommer som en förnimmelse av en brist. Och eftersom Skaparen före skapelsen var den ende som existerade, är det naturligt att utgångsförnimmelsen i skapelsen likaså är att begäret och njutningen kommer från Honom.

För att ge skapelsen möjligheten att njuta ordentligt måste Skaparen skapa nödvändiga villkor för skapelsen. Det vill säga att för att begäret i skapelsen ska bli stort, som Skaparen själv, är det nödvändigt att detta begär i skapelsen kommer från skapelsen själv.

Det är en paradox! Hur kan begäret komma från skapelsen själv? Skapelsen är ju inte Skaparen – den kan inte skapa någonting. Därför representerar hela skapelsen två vägar (i betydelse av förflyttning, förändring av egenskaper): till att börja med avlägsnar sig det skapade begäret från Skaparen och därefter närmar det sig Honom. Det vill säga att det ursprungliga begär som skapats av Skaparen successivt avlägsnar sig från Skaparen. Skaparen avlägsnar skapelsen från Sig Själv, alternativt kan man säga att Han döljer Sig Själv för detta begär. Skaparens gradvisa förtäckthet för sina skapelser kallas nedstigande genom steg av världar, "olamot" (från ordet "alama" – fördoldhet) till ett tillstånd när skapelsen är på det nedersta steget, bakom världarna Adam Kadmon, Atzilut, Bria, Yetzira och Assiya. Efter världen Assiya förnimmer den inte Skaparen alls, det vill säga att den inte har känslighet för Honom.

Från Skaparen till det nedersta steget finns totalt 125 steg: fem världar, fem partzufim i varje värld, fem sefirot i varje partzuf – totalt 125 steg. På dessa steg förnimmer skapelsen Skaparen, förnimmer avståndet från Honom. Med andra ord döljer Skaparen Sig Själv mer och mer. När skapelsen går över den sista världens sista steg, malchut av världen Assiya, upphör den att förnimma Skaparen helt och hållet och förnimmer bara sig själv.

 Vad uppnås med det? Att skapelsen upplever sig som oberoende av Skaparen. Nu finns det en möjlighet att i skapelsen skapa ett självständigt begär efter Skaparen. Om skapelsen självständigt reser sig över stegen, genom samma steg den gick ner för, från total kontakt med Skaparen och total uppfyllelse till total förtäckthet, när skapelsen då reser sig tillbaka baserat på egen strävan, eget begär efter Skaparen, kommer den följaktligen att förnimma Skaparen 125 gånger mer än under sin födelse. Man säger att istället för Ljuset "Nefesh", som skapelsen förnam från början, kommer den att förnimma Skaparen som Ljusen NaRaNCHaY [Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yechida]. Skaparen önskar att skapelsen uppnår ett sådant tillstånd att den njuter av Honom helt och hållet. Skaparen önskar att skapelsen blir som Han, det vill säga att skapelsen måste nå upp till Hans nivå. På vilket sätt kan skapelsen, som kommit till nivån av "vår värld", utveckla begäret inom sig själv att närma sig Skaparen och vilja bli som Han, stiga till Honom, det högsta, bästa, eviga, mest fulländade steget? Varför måste denna utveckling av begär i skapelsen vara fri, väljas av skapelsen själv?

Hur kan människan skapa någonting i vår värld? Vi pratar om begäret som den enda skapelsen som Skaparen skapade från ingenting. Men människan är inte Skaparen! Hur kan den inom sig själv skapa ett begär, skapa det från ingenting?

Kabbalister förklarar att i början finner människan sig existerande i vår värld, under alla andliga världar. Hon är som ett djur, hon får alla sina intryck från sina fem kroppsliga sinnesorgan: syn, hörsel, luktsinne, smaksinne, och känsel.

Allt vi förnimmer med dessa sinnesorgan upplevs av oss som omgivning, vår värld. Om man ändrar sinnesorganen kommer den upplevda bilden av den omgivande världen att förändras. Följaktligen är bilden av den omgivande världen inte mer än en sammanfattning av våra sinnesorgans reaktioner på någonting utanför oss.

Kabbalister säger att utanför oss finns bara ett homogent (likformigt, enhetligt) Högt Ljus, men eftersom våra begär (reshimot) ständigt förändras inuti oss, så målas våra inre förändringar i våra medvetanden som en bild av en "omgivande värld".

Vi är skapade som begär att njuta. Våra begär att njuta förändras, förnyas hela tiden. De är inbyggda i oss redan innan vi föds i denna värld, som en genetisk kod. Kabbalister kallar denna information som är inbyggd i oss "reshimo", som betyder registrering.

Dessa reshimot är ihoprullade i en spiral som tvinnas upp hela tiden och för ut nya begär. Vi upplever dem som våra begär och de tvingar oss att realisera dem, det vill säga, nå uppfyllelse av dessa begär med njutningar.

Till följd av uppkomsten av nya reshimot önskar vi hela tiden någonting. När reshimot byter av varandra långsamt upplever människan depression, men om nya reshimot inte kommer upp – dör människan.

I ett sådant tillstånd har människan inte frihet från viljan att njuta, hon är som ett djur, befinner sig i vår värld, "betar" på en äng, springer ifrån lidande, dras till njutningar, uppfyller sitt liv med jakt efter uppfyllande av reshimots fordran (begäret).  Så fortlöper livscirkulationen i denna värld tills människan får ett nytt kvalitetsmässigt begär i en av sina livscirklar – hon känner ett begär men vet inte vad hon vill, hon vill någonting som inte finns i denna värld, någonting som finns utanför våra fem sinnesorgan. Människan börjar plötsligt vilja någonting, men hon vet inte vad, detta är början av begäret efter Skaparen.  Skaparen framkallar i människan ett begär efter Sig Själv. Detta kallas uppkomsten av människans själ.

Om människan inte har själens embryo, om Skaparen inte får människan att närma sig Honom, då kan man inte prata med en sådan människa om kabbala, därför att hon bara förnimmer vår värld och vill uppfylla sig med det som hon ser i vår värld:

1. Djuriska njutningar (de kallas så, inte för att de är nedriga, utan för att de finns även hos djur): hem, familj, sex, barn, mat, lugn och ro, trygghet;
2. Mänskliga njutningar, som finns hos människor och inte hos djur: strävan efter rikedomar, strävan efter makt (högaktning, berömmelse), strävan efter kunskap.

En vanlig människa fyller sig själv med dessa njutningar så mycket som möjligt. Men om hon får en "punkt i hjärtat" får hon ett nytt begär som inte hör till vår värld; hon kan inte uppfylla det i vår värld, hon behöver den Högre Källan, Skaparen, för att uppfylla detta begär.

När en människa för första gången får detta begär, vet hon inte vem hon skall vända sig till, var hon kan hitta det hon letar efter, hur man börjar uppfylla detta begär. Detta begär hör till andligheten, det vill säga till den Högre världen, och trots att det bara är en punkt, det vill säga ett mycket litet begär, är det högre än alla våra andra begär, högre än vår värld, för det är andligt och därför börjar vår värld verka som totalt mörker, utan smak, utan färg. Människan faller i depression och vet inte vad hon skall göra med sig själv. Lusten att leva försvinner. På så sätt ger Skaparen människan en känsla av tomhet i denna värld, Han drar människan till Sig Själv.

Tomheten "i själen" framkallar frågan om livets mening. Svaret på frågan "vad är meningen med mitt liv?" är enkelt – försök att njuta av Skaparen, uppfyll dig själv med Honom och då kommer du att känna vad meningen med livet är. En annan uppfyllelse, ett annat svar finns inte. Men människan måste gå igenom en lång väg av sökande efter uppfyllelse med olika njutningar innan hon kommer till slutsatsen att allt detta sökande efter njutning är meningslöst. Människan förstår inte detta, hon har bara fått en strävan efter någonting som är högre än vår värld och kan därför inte lugna ner sig. Hon kastar sig hit och dit i strävan att uppfylla sitt begär.

Från denna stund överlåts den fortsatta utvecklingen av detta nya begär till människan. Den enda fria viljan är att utveckla detta begär efter Skaparen, eller att lämna utvecklingen av det till naturen.

För att hjälpa oss att utveckla detta begär på en god väg kommer Kabbalister till vår värld, de skriver böcker, berättar för oss vad som händer med dem. Och vi, när vi förnimmer "punkten i hjärtat" hittar vi instinktivt, med hjälp av undermedvetandet, deras böcker och det som vi kan uppfylla denna "punkt i hjärtat" med.

Som en fisk instinktivt simmar till en bestämd plats för romläggning, så går också en människa med "punkt i hjärtat" till den plats där hon kan fylla denna punkt, den framtida själens embryo. Och här måste vi hjälpa henne: hålla kurser, ge ut böcker, sprida skivor, DVD, alla möjliga informationsmedel med hjälp av vilka varje människa snabbt kan hitta sin väg till det sanna målet.

Vi är skyldiga att ge denna möjlighet till människan. Svårmodet leder människan, ifall hon inte kan uppfylla begäret, till alkohol, narkotika, självmord. Praktiskt taget kan vår generation inte finna någon ro. Människor söker sig idag till narkotika och försäljning av den och det kommer att förvärras ytterligare i framtiden.

Därför samlar vi er, vi vill öppna nya grupper – många tusen nya grupper, stora och små. Vi vill förbereda er, för att ni skall kunna skriva artiklar, ge ut tidningar, prata på radio, uppträda framför stora auditorium. Detta behövs för hela mänskligheten. Vår uppgift är att visa människor en bra väg till målet som sätts av Skaparen. Detta mål består av att alla som lever i vår värld reser sig till Hans nivå och uppfylls av Honom.

Detta mål sätts upp i förväg och man kan inte slippa det och om vi närmar oss detta mål frivilligt, själva skapar en strävan efter detta mål i oss, då kommer det alltid att kännas behagligt, vi blir uppfyllda i varje etapp av framåtgåendet och vi måste sträva efter att leda hela mänskligheten till det. Det är en uppgift för alla kabbalalärare.

Kabbalisterna säger till oss att detta begär är ett embryo av vår framtida själ. Vi kan utveckla "punkten i hjärtat" frivilligt, självständigt, fritt: Skaparen gav detta till oss. Han själv kommer inte att utveckla detta begär, därför att då kan detta begär inte vara sant och vi kommer inte att känna njutning i det begäret, som vi måste känna. Om vi inte känner hungern själva, då kan vi inte förnimma njutningen heller. I detta fall kommer uppfyllandet att upplevas som "att någon tror att det är välbehagligt och inte människan själv"…

På samma sätt kan jag dricka vatten eftersom läkaren säger att man måste dricka mycket vatten, eller att jag känner mig törstig, därför att jag inte har druckit vatten på hela dagen – ni kan föreställa er skillnaden i förnimmelse av njutningen från ett och samma glas vatten.

Därför kan Skaparen inte direkt lägga sig i skapandet av begär, hjälpa till i strävan efter Honom. Detta måste vi göra själva. Det enda som Han hjälper till med – är att Han framkallar lidande i oss, en strävan efter att själva lösa detta problem.

Allt mänskligt lidande, allt som händer i världen, händer bara för att tvinga oss alla att frivilligt gå framåt till skapelsens mål. Från små barns minsta lidande till hela folks lidande och alla människor på Jorden på alla nivåer: icke levande, vegetativ, djurisk, mänsklig – allt är skapat bara för att tvinga människan till att börja utveckla begär efter Skaparen. Hur kan jag börja utveckla detta begär i mig själv? För detta ändamål har vi tre medel, för utvecklandet av begär: en lärare, böcker och en grupp. Läraren är den som leder framstegsprocessen, visar hur man går framåt, därför att människan aldrig kan föreställa sig sitt nästa tillstånd. Därför att varje nästa tillstånd är dolt för människan och läraren ser alla sina elevers framtida tillstånd, därför att han själv har gått igenom dem och han ser dem uppifrån. Elevens uppgift är att lita på lärarens anvisningar, hur man går igenom dem och hur man handlar på varje steg. Lärare i kabbala är ledare av andlig framgång. Det är det första medlet.

Det andra medlet är böcker som är skrivna av Kabbalister som uppnått det högsta andliga steget och därifrån, från den nivån, beskrivit en metodik för framåtgående längs vägen till skapelsens mål. Och trots att jag inte känner denna väg, inte förnimmer den, därför att denna väg befinner sig i världar som är dolda för mig, när jag läser om författarens väg i dessa böcker och strävar efter målet, stimulerar jag ett omgivande Ljus som skiner från dessa steg om vilka jag läser i böckerna, och detta Ljus påverkar mig. Självklart sätter jag inte själv igång hela detta system av påverkan på mig, men detta händer, därför att min själ är en del av det gemensamma systemet. Därför, när jag i läsningen strävar efter detta mål, stimulerar jag Ljuset att påverka mig från höjden av detta mål. Detta är det andra medlet för framgång.

Varifrån kan jag få viljan att läsa och lyssna på läraren, begäret att öka det ursprungliga begäret, varifrån kan jag få begäret att utveckla mig vidare?

Om Skaparen i mig bara placerade ett gram av begäret efter målet, enligt vilket jag förnimmer lidande, ouppfyllande, hur kan jag då själv öka detta gram så att det blir två, tre, eller fem gram, ett ton, en miljon ton? För att uppnå målet måste man ha ett stort begär.

Kabbalister pekar på en enda lösning på problemet: om en människa kommer in i en miljö, ett samhälle, en grupp, som lever med målet får hon begäret från gruppen. Det vill säga att det är nödvändigt att komma till en grupp där man hela tiden pratar om Skaparens storhet, om målets storhet, att förena sig med Skaparen, om uppfyllande av Skaparen.

Människan måste använda alla sina jordiska kvalitéer, som avundsjuka, svartsjuka och snålhet, för att från gruppen uppfyllas av Skaparen, av skapelsens mål. Egoismen hjälper människan att uppfyllas av andra människors begär och på så sätt själv välja att utveckla rätt begär inom sig.

Men denna utveckling beror på hur människan uppfylls av det som det pratas om i gruppen, av det som läraren säger och av det som berättas i böckerna. Vad betyder det? Hur människan kan förringa sig själv, sin åsikt i jämförelse med andra medlemmar i gruppen, därför att det är bara en liten som kan få från en stor. Därför måste människan arbeta med sig själv för att fastställa och inse gruppens, lärarens och böckernas överlägsenhet över sig själv och sin betydelse. Bara då kan hon bli uppfylld av deras idé, dess vikt, och det ger henne kraft att utvecklas vidare.

Det vill säga att vår fria vilja består i att vi självmant, självständigt, går framåt till Skaparen genom utvecklingen av begäret, genom tre källor: läraren, böckerna, gruppen.

Om en människa rätt utnyttjar sin fria vilja, arbetar med sig själv i en grupp med en lärare och böcker, når hon ett sådant stort egoistiskt begär efter Skaparen som kallas "lo li shma", att det håller henne vaken om nätterna, och då för Skaparen människan över machsom, till en Högre värld.

Människan kommer upp till den lägsta andliga världen "malchut av världen Assiya". På den nivån börjar människan förnimma den Högre världen, Skaparen, i "punkten i hjärtat". På så sätt får människan en föreställning om att hon befinner sig utanför vår värld, och kan dessutom gå framåt inte i blindo, utan med dessa förnimmelser som stöd. Hon behöver inte längre tro på någon, hon behöver inte längre hoppas på någonting, hon ser och förnimmer påtagligt den Högre världen och utforskar den. Liksom vi för förnimmelser i vår värld har fem sinnesorgan: syn, hörsel, luktsinne, smaksinne och känsel, på samma sätt förnimmer vi den Högre världen i fem andliga sinnesorgan som vederbörligen kallas:

• "keter"
• "chochma"
• "bina"
• "zeir anpin"
• "malchut"

Och informationen som vi får i dem kallas det Högsta Ljuset, som delas upp i fem delar:

• "Nefesh"
• "Ruach"
• "Neshama"
• "Chaya"
• "Yechida"

Massornas begripande av den Högre världen började 1995. Under den senaste tiden har begäret efter den Högre världen kommit till människorna. Innan vår tid fick bara ett tiotal personer i varje generation en strävan efter Skaparen. Idag är det flera tusen. Efter 2-3 år kommer det att bli flera hundra tusen och år 2008 kommer det att bli flera miljoner. Självklart kommer det bland dessa miljoner att finnas människor med olika nivåer av förberedelse, men det kommer att finnas ett begär efter Skaparen ändå, en känsla av nödvändighet av andlig resning. Vi ser hur snabbt det sprider sig bland massorna, därför att vi arbetar med en bred publik på alla kontinenter. Idag finns det inte ett land där det inte går att studera kabbala över Internet, och i Ryssland, Litauen, Tyskland, och Amerika studerar flera hundra människor. I hela världen intresserar sig en kvarts miljon människor av kabbala.

Undervisning i kabbala kommer att bli det viktigaste, mest nödvändiga och eftertraktade yrket i framtiden. Och människan kommer inte att behöva någonting mer förutom det. Mänskligheten dör ju inte av hunger, som i forna tider, den kommer att dö av brist på andlig uppfyllelse, som den kommer att bedöva med narkotika för att inte känna andlig smärta av livets tomhet. Människor kommer bara att behöva bröd och kabbala. Därför är det mycket viktigt att börja tillägna sig materialet.