”Släpp taget om klippan, var inte orolig, Jag håller i dig”

25.04.01 Vad baseras din kunskap på? Vad betyder ”tro över förnuftet”? Vad är tro, och vad är kunskap? Vi har ett kli (kärl) och vi har Or (Ljuset). Ljuset kan befinna sig inuti kli eller utanför det, men i varje tillstånd ger Ljuset en viss förnimmelse i detta kli. Och kli förnimmer allt genom Ljusets påverkan – genom Ljusets närvaro eller Ljusets frånvaro.

Det sägs att tron kommer just därför att kärlet befinner sig i ett tillstånd där det kan inte ta emot Ljuset, förnimma Ljuset, så som det verkligen ska uppenbaras. Och då fyller kärlet sin brist på korrigeringar med tro.

Nu är Skaparen dold.

Fråga: ”Kan jag existera, arbeta, och bete mig som om Skaparen nu är uppenbarad för mig? Och varifrån får jag en sådan kraft? När Han är synlig, när Ljuset förnims inuti kärlen – då får kärlen allt – kunskap, förnimmelse… Nu har jag ingenting. Kan jag med hjälp av någon handling, korrigering eller kunskap få en kraft istället för att Skaparens styrning är öppen?”

Rav tar ett exempel: Någon är skyldig mig 1000 dollar. Han kommer till mig med ett kuvert. Jag räknar – i kuvertet finns 999 dollar. Jag räknar om och om igen – varje gång jag räknar blir det 999 dollar. Det står tillslut klart för mig att jag har fått 999 dollar istället för 1000. Jag bygger upp min daat – min kunskap, och jag vet den rätta summan utan tvivel. Hur kommer jag att bete mig nu? Som om jag fick 999 dollar? Följa mina förnimmelser? Eller ska jag bete mig som om jag fick 1000 dollar?

Varför måste jag plötsligt bete mig som att jag fick 1000 dollar?

Därför att min vän som kom till mig, säger att han kom med 1000 dollar i kuvertet! Det vill säga att han kontrollerade, han räknade och kom fram till mig med 1000 dollar. Enligt honom finns det 1000 dollar där, men enligt mig är det 999 dollar. Kan jag ta till mig hans kunskap istället för min? Om så är fallet, med hjälp av vilken kraft kan jag då göra det?

Jag säger inte att en dollar inte är viktig för mig, utan jag talar om principen. Kan jag ta emot det, och med hjälp av vilka handlingar kan jag ta till mig min väns ”daat” istället för min egen ”daat”? Och efter att jag får hans kunskap istället för min egen, kommer jag då att få vissheten om att jag fick hela summan? Om vi föreställer oss att i kuvertet finns det en dollar istället för 1000, och 999 dollar fattas, kommer jag då att kunna ta hans ”daat” istället för min egen? Vi talar om saker på vilka vårt eviga liv eller vår död beror. Att använda tron över förnuftet som i exemplet med människan som hänger över ett stup, och som håller sig fast vid klippans kant. Hon hör Skaparens röst: ”Släpp taget om klippan, var inte orolig, Jag håller i dig.” Att ta det till sig istället för sin egen kunskap?

Jag är inte i stånd att släppa taget om klippan på grund av min strävan efter kunskap om mitt tillstånd, på grund av mitt ratzon lekabel. Jag kan göra det om jag är säker på att det kommer att gynna mig, och att jag inte kommer att göra en oförnuftig handling genom detta. Här talar vi om varenda en av människans handlingar som om den utfördes med klart förnuft. Och om så är fallet, kan människan inte göra det, eftersom vår materia (chomer) inte tillåter det.

Det måste finnas en villighet till sådana lösningar, att jag vill kunna göra det, och att man inte kan existera utan det. Att jag vill gå över min kunskap och inte vara beroende av min egen kunskap utan att jag tar till mig den Högres daat, från ett högre steg. Bara med hjälp av det kan jag räddas.

Jag kan ju inte hänga över stupet och klamra mig fast vid klippan för all framtid. En sådan lösning föds i människan successivt, tack vare stora ansträngningar i studier och spridning av kabbala. Jag måste göra någonting! Annars når jag inte målet.

Därför förföljer Faraos trupper judarna under deras uttåg ur Egypten, man måste ju komma till en villighet att gå med lemala me hadaat – och se räddningen i det. Jag måste göra det till den grad att även om jag får kunskapen, även om jag ser att det är 1000 dollar som min vän säger, så säger jag till honom: ”Nej, det skulle ha varit bättre om jag såg att det bara var en dollar och därigenom haft möjligheten att gå med lemala me hadaat”.

Varför? Vad är det här – en lek? Anledningen är att ”tron över förnuftet” är ett särskilt obegränsat kli: det begränsas inte av mina egenskaper. Det är ett kli som tillhör den Högre. Och detta ger mig möjligheten att fästa mig vid den Högre. Föreställ dig att Skaparen säger: ”Släpp taget, var inte orolig, du kommer inte att falla ner i avgrunden”, och du tänker göra det och kan vara 100 procent säker att det verkligen är så. Vilken kontakt du skulle få med Honom, tack vare det!

Det hela är mycket svårt. Det är en inre lösning. Om du inte känner hur viktigt det är att gå med hjälp av tro över förnuftet, betyder det att ditt kli inte är lika utvecklat som den Högres kli. Det måste utvecklas tills det når ett sådant tillstånd där det har ett behov av att förenas med Skaparen, just genom det system som kallas ”lemala me hadaat”! Tro över förnuftet är ett system för förbindelse, en kontakt som byggs upp mycket långsamt.

Och vår strävan efter tro är inte för att slippa undan olyckor eller rädda oss själva. I exemplet med klippan, verkar det som om jag räddar mig själv. Att jag annars kommer att falla och dö. Att det är därför jag behöver tro över förnuftet.

Men så är det inte: man får inte tro över förnuftet bara för att man hänger mellan liv och död, inte ens för att man hänger mellan liv och död i andlig bemärkelse, när jag ser att om jag inte tar denna tro, så dör jag, jag uppnår inte evigt liv. Tron över förnuftet tar man emot med kärlek, just därför att jag värderar den högt.

Jag skulle kunna klara mig utan den, men jag föredrar den. Det är en process för lösningens utveckling: Lösningen är att tron över förnuftet är det viktigaste och det bästa som finns. När man bestämmer sig för att gå med hjälp av tro över förnuftet sker det medvetet. Varje tillstånd i andligheten måste vara medvetet och uppenbart när man bestämmer sig för någonting. Ju mer människan går framåt, desto mer börjar hon lyssna på vad som händer inuti henne, vad det är Skaparen vill visa henne i alla olika situationer.

Människan börjar se på sig själv från sidan, hon börjar förstå att det är Skaparen som utför handlingar på henne. Det tar tid att förstå det. Varje människa har sitt eget tempo i utvecklingen. Oftast kan man inte göra det snabbare och människan måste vara beredd på olika stadier i utvecklingen.

Fråga: Måste människan ge efter för vännens lösning, eller Ravs lösning?

Om lösningen togs fram av gruppen, trots att du är emot den, måste du ta på dig gruppens lösning med hjälp av tro över förnuftet. Det betyder inte att du inte ska säga din åsikt och försöka övertyga dina vänner – du kan göra det. Men efter att man beslutat sig för en lösning, måste du ta den till dig med hjälp av tron över förnuftet, och kasta bort alla invändningar som finns inom dig. Om du inte gör det, då betyder det att du inte är en del av gruppen och att du befinner dig utanför den andliga processen.

 

Kabbala är en process för självkännedom, människan lär känna sig själv

07.05.01 Kabbala är en process för självkännedom, människan lär känna sig själv. I början sker akarat hara – egoismens avslöjande. Och sedan börjar människan söka efter svar: Vilka är Skaparens egenskaper? Och sedan går hon tillbaka till sig själv och jämför sina egenskaper med Skaparens egenskaper. Människan studerar hela tiden sig själv. Allt som hon uppnår, det uppnår hon genom att jämföra sina egna egenskaper med Skaparens, och därför är kabbala en process för självkännedom!

Och om jag befinner mig i ett tillstånd där jag börjar uppenbara vem jag är för mig själv, och inte vet vad det är jag egentligen vill – känner jag det som en omedveten strävan, jag mår dåligt, jag finner ingen glädje i mitt liv, jag ser inte vad målet med mitt liv är, varför jag ska leva, vad meningen med livet är…

Vad är det som gör att jag uppenbarar vem jag är för mig själv? Man kräver inte från en människa att hon gör mer än vad hon kan. Till slut uppenbaras sambandet mellan människan och den andliga gen som kallas ”reshimo” – en registrering, ett minne. Vi har andliga reshimot, över vilka det finns beklädnader, yttre skal, vilka vi förstår som DNA, en gen och så vidare, en mycket ytlig manifestation av vår innersta natur.

Människan uppenbaras i samband med dessa reshimot. Vad hennes reshimot tar för uttryck inuti människan beror inte på själva människan. Men efter att de börjar öppna sig inom henne – efter att hon inser i vilken riktning dessa reshimot knuffar henne – då har hon friheten att välja sin omgivning, sina böcker, och skapa möjligheten för framgång.

Beroende på om omgivningen utvecklar människans reshimo, skapar detta reshimo en större insikt om målet inom henne. Hon utvecklar sig bara snabbare eller långsammare i samband med sina reshimot beroende på den omgivande miljön.

Hur når man känslan av att det är nödvändigt att leta efter rätt miljö? Det kommer ett sådant tillstånd, där människans reshimot ger upphov till en insikt om att hon bör lägga till en yttre kraft till sina reshimot. Så om du endast utvecklar dig med hjälp av dina reshimot, då kommer du gå framåt mot Skapelsens mål, mot andligheten, men genom lidandets väg.

Dessa reshimot ger upphov till förståelsen att det är värt mödan att lägga till en yttre kraft till dem. Det som uppenbaras uteslutande med hjälp av dessa reshimot – det uppenbaras genom lidande. Det som uppenbaras med hjälp av en extra yttre kraft, är utvecklingen med hjälp av Ljuset, som leder oss framåt mot det omgivande Ljusets Källa.

Begäret att njuta styr alltid människan, även när vi får begäret att ge – det är inte ett begär att ge i ren form, utan ett begär att ta emot njutning som korrigerats på ett sådant sätt att det börjar arbeta i en annan form. Men själva begäret att ta emot njutning försvinner aldrig. Skaparen skapade ju det. Därefter uppnår jag Binas steg, chafetz chesed (begäret att ge), som tillämpas på ratzon lekabel. Och ju större mitt begär att ta emot är, desto större är mitt chafetz chesed.

Jag kan aldrig säga att jag har befriat mig fullständigt från mitt begär att njuta. Varför har Bina bet de aviut? Varför måste chafetz chesed ha bet de aviut? Hur kan Bina ha någon aviut (begär att ta emot) alls? Därför att det är omöjligt att befinna sig i chafetz chesed om det inte finns ett begär att ta emot njutning inom dig. I relation till vad skulle du annars befinna dig i chafetz? Vad betyder chafetz? – ratzon, begär. Och detta begär, ”chafetz”, har bet de aviut. Och på det finns korrigeringen chesed.

Och om du skulle ha ett mindre begär, ett begär med aviut shoresh, då är det som om det inte fungerar överhuvudtaget. Till exempel, om jag har 70 begär i min själ, och alla dessa begär fungerar. Frågan är vilket av begären som undertrycker de andra begären i varje givet ögonblick. Ändå fungerar alla andra begär under tiden.

Fråga: Om Skaparen vill ge njutning till skapelserna, betyder inte det att Han har ett ”chissaron”, att Han saknar någonting? Att om Han inte kan ge njutningar, så kan Han inte njuta själv?

Nej, det vi anser vara en brist är inte en brist i givande, utan i mottagande. Därför att det är begäret att ta emot njutning som kallas ”chissaron”. Och begäret att ge kallas inte ”chissaron”. Om jag vill ge dig någonting gott, då är det samma begär att ta emot som arbetar, fast dolt i en annan form.

Men om det är det riktiga begäret att ge som arbetar utan att ta emot någonting för sin egen skull, kallas det inte ”chissaron”.

Och om Skaparen saknar begäret att ta emot, om Han bara har begäret att ge, då kan Han inte orsaka någon skada. Och detta uppenbaras för den människa som förnimmer Honom. Den människa som uppenbarar andligheten, uppenbarar för sig själv att från Skaparen kommer bara gott.

 

Man ska bevara idéns renhet

08.05.01 Man måste bevara allt man sparat i ren form så att det inte förvanskas. Man måste alltid bevara begreppet, i sin rena och sanna form; ”Vad är kabbala”, ”vad går kabbala ut på”, ”vad är skillnaden mellan kabbala, olika religioner och annan mystik” och så vidare.

Vi närmar oss en situation där alla kommer att vilja förstå sig på kabbala, därför måste man bevara begreppet noggrant, och understryka vad det är som gör kabbala unikt, hur det skiljer sig från alla möjliga andra läror, metoder, filosofier, religioner och annat.

Och eftersom begäret efter det växer så snabbt i vår tid, börjar alla komma till kabbala och varenda människa som läser någonting om det har sin egen personliga åsikt om kabbala, tror att hon vet vad det är och vill berätta om det. Och med hjälp av den moderna informationsteknologin kan man med lätthet klä kabbala i former som förvirrar och gör att det inte ens finns en antydan kvar om den sanna och verkliga vetenskap som kabbala faktiskt är.

Vi måste bevara det som redan finns – våra källor: ”Zohar”, Aris verk, Baal HaSulams och Rabashs kommentarer till ”Zohar” och Aris böcker, vi måste bevara den idén som vi fått från dem och vi får inte förvanska den. Vi ska arbeta med den idén, klargöra och vässa den, och vi måste göra kabbala och dess syfte tillgängligt för hela världen.

Man kan beskriva kabbala med en mening: det är en kontakt, en förbindelse med Skaparen – avodat haShem, förening med Skaparen. Och ingenting annat. Här finns ingen mystik eller andra saker som ingår i detta… Det vill säga, från det ögonblick du fäster din uppmärksamhet vid din kontakt med Skaparen. Och du ska inte tänka att det finns någonting annat än det, annars är det inte kabbala!

Folk förstår inte det. Allmänheten menar att kabbala avslöjar sådana hemligheter som står i Talmud, att det är en hemlig nyckel. Att kabbala, med hjälp av gematri, berättar om det förflutna och om framtiden och om hur vår värld är uppbyggd och om vilka vi är. Kabbala kan förklara alla dessa saker, men enbart i relation till din kontakt med Skaparen!

I själva verket inbegriper Kabbala allting. För dig kallas denna kontakt för din värld! Därför kallas allt du känner för Skaparen. Det är Skaparen du förnimmer, det vill säga allt materiellt.

Och senare, på högre steg, kommer du se att också godhet och ondska är Skaparens yttringar. Så småningom börjar du förnimma Hans personliga styrning. Detta fortgår tills du kommer fram till slutsatsen att allting i världen styrs av en och samma kraft.

Människor tror att om man inte uppnår det som kabbala talar om kan man skapa sig en egen åsikt om denna dolda vetenskap. De säger ju själva att denna lära är hemlig… Om den är hemlig, vem tror du då att du är som kan ha en egen åsikt om den?

I alla dessa krafter måste vi se den Ledande Handen som liksom uppträder framför oss. Någon som kritiserar min åsikt, visar mig mina egna brister i min förklaring, fel som jag måste korrigera. Och jag är tacksam för det… Jag måste svara på hans fråga och begäran. Det spelar ingen roll varifrån denna fråga eller begäran kommer – huvudsaken är att den ännu inte är korrigerad i världen. Därför måste man hitta orsaken till denna fråga och utföra den nödvändiga korrigeringen.

 

Kabbalister vilseleder oss avsiktligt

09.05.01 Saker som vi hör i kabbala vilseleder oss. Kabbalister vilseleder oss avsiktligt. Vi måste komma till avsikten att ge njutning till Skaparen. Och i verkligheten är dessa ord felaktiga.

Människan som kommer till en verklig förståelse om vad al menat lehashpia betyder, att ge till Skaparen, ser att det är för hennes eget bästa och att hon gör det för sig själv, för sin egen skull. Hon ser att det som förut verkade vara bestraffning nu är belöning. Eller korrigering. Hon ser annorlunda på allting, som det sägs om den människa som kom till förnimmelsen av den andliga världen: ”Och jag såg en uppochnervänd värld, en annorlunda värld”. Det vill säga, ord som för oss nu verkar vara ”motsatta vår natur” förvandlas till ”överens med vår natur”. Därför att naturen förvandlas. Och då tar vi emot den sanna andliga naturen med kärlek, glädje och vilja. Och att ge för att ge njutning till Skaparen verkar idag vara handlingar som strider mot vår natur, inte överensstämmer med den – som är fel.

För en människa som går igenom korrigeringar är dessa ord inte motsägelsefulla utan de stämmer överens med vårt begär. Det är tvärtom, att när en människa får den möjligheten, blir hon glad och känner sig tacksam mot Herren som ger henne en sådan chans att visa Honom tacksamhet.

Det vill säga sådana begrepp, termer och definitioner som ”att ge till Skaparen för att ge njutning till Honom”… ”att göra Honom glad” – dessa begrepp uppfattas av våra egoistiska, djuriska kelim som motbjudande, som det sägs: ”Det Israeliska folkets arbete i Egypten var motbjudande i Egyptiska folkets ögon”. Och orsaken ligger i att det som för oss verkar vara bestraffning i själva verket är korrigering.

Vad betyder ”klipot jevanim”?

Klipot jevanim är de fullkomligt icke-andliga begären (okorrigerade begär) som målar upp den andliga världen framför oss i egenskaper som är motsatta.

Fråga: Om förnuftet säger till mig att ”avodat haShem” är gott, varför baserar jag inte mitt arbete på det?

Din daat säger till dig att avodat haShem är bra. Det kan stämma i 2 olika situationer. Antingen är din kunskap (daat) inte äkta, och du kan inte veta det på det steg där du befinner dig, eftersom du befinner dig i ett tillstånd av ondskans avslöjande (akarat hara). Eller så fick du detta som ett inflytande från Ovan vilket också saknar samband med en riktig insikt av dina egenskaper, om de är bra eller dåliga eller om de inte passar det verkliga målet. Och då arbetar du i samband med det som du har idag, nu.

Antingen det ena eller det andra. Eller så har du redan nått fram till efter korrigeringen, tillståndet al menat lehashpia – där det är sant och gott. Eller så ljuger du för dig själv när du säger att al menat lehashpia är bra. Eller så säger du sanningen och det betyder att det är så.

Om din kropp säger att det lönar sig att arbeta för Skaparens skull är det ett tecken på att allt du gör, gör du för din kropps nytta. Är det oklart? Vem tvingar dig i så fall att arbeta? Kroppen?! Det spelar ingen roll vilket slags arbete den kräver. Kroppen kräver alltid för sin egen skull. Vem beställer arbetet? Kroppen? Kroppen vill ha en belöning. Arbetets resultat kommer att gå till kroppen.

Vilket medel har vi mot det? Först och främst att göra tzimtzum, distansera dig från kroppen, det som kallas att agera över kunskapen, över kroppen, över förnuftet (lemala me hadaat, lemala me haguf, lemala me hasechel).

Och om du kan göra det, då kommer allt arbete som utförs mot kroppen och utan anknytning till den vara sant givande. Men kravet efter sådant arbete kommer inte från kroppens sida.

Fråga: När människan får ”en andra natur”, är inte kroppen med på att ta emot med avsikten för givandets skull?

Vi är inte i stånd att förstå vad det innebär att få ”en andra natur”, att kroppen börjar njuta av givande. Det skulle kunna vilseleda oss nu. Men det går att prata om det ändå och inte bli vilseledd.

På varje nivå finns förvirring. Det är omöjligt att byta ut vår daat så att ett steg övergår till ett annat utan att vi först blir förvirrade och lämnar det. Vi måste gå igenom alla fyra bechinot, stadier.

En andra natur får vi efter att vi gör tzimtzum, efter att vi får ”kelim de hashpaa, Galgata ve Eynaim” och efteråt börjar arbeta med ”uppståndelsen av de döda” – tchiat hametim, med kroppen, med begär att ta emot.

Dessa kroppens begär med vilka man arbetar al menat lehashpia är inte längre som dem du har idag, begär efter djuriska små njutningar som lite mat, dryck, sex, ära, pengar…

Utan nu avslöjas dina klipot för dig. Och där finns stora begär som är motsatta Skaparen, som är emot Skaparen. Vad betyder emot Skaparen? Att Skaparen ska tjäna mig, att Han ska ge till mig så att jag ska kunna njuta av Honom, för att jag ska kunna stjäla från Honom…

Jag har inga sådana begrepp idag. Idag har jag bara ett tunt Ljus – ner dakik, små njutningar som vi kan stjäla, och använda dem utan att det klassas som synd. Det vill säga, det är inte samma kropp du använder, trots det står det skrivet att ”alla kroppar återuppstår”… Men först måste vi uppnå guf de tuma – den egoistiska kroppen, som kallas ”Farao” och sedan rena den och använda den för Helighetens skull – för Kedusha.

Var förnimmer man njutningen man får av givande?

Fråga: När en människa börjar ta emot njutningar av att hon ger, vem är det då som får dessa njutningar? Får kroppen njutning av givande?

Nej. Kroppen – guf, får ingen njutning av givande. Därför att det kli vi har nu är ett nytt kli. Jag kan inte njuta i de kelim som är avsedda att ta emot njutningar från mat när jag ger den till någon annan.

När jag var i Manhattan gick jag till ”Frälsningsarmén” för att se hur den fungerar, det är en plats där utslagna människor samlas för att kunna få mat. Föreställ dig att du ger dem mat. Det är bara volontärer som driver den. Menar du, som ger mat, att du får njutningar från att du ger mat till någon annan som mättar sin mage? Det är ett helt annat kli, ett givande kli.

Din kropp har kvar samma kelim som den inte kan tillfredställa med hjälp av att du ger. Den har inte förmågan att göra det. Men det kli som du bygger, det bygger du över kroppen, över Malchut.

Du kan aldrig känna i din mage det som en annan människa som får maten från dig känner i sin mage. Att hennes mage fylls och jag känner i min mage hur hennes mage fylls? Nej! Jag förnimmer hur hon tillfredställs med ett annat kli. Och detta kli hör inte till matsmältningen. Varför behöver jag då mottagande kelim, kelim de kabbala? För att be om givandets kelim (kelim de hashpaa).

Om jag inte kunde känna smaken, hur skulle jag då kunna känna andras begär? Jag skulle inte kunna förstå vad en annan människa saknar, jag skulle inte kunna förstå hennes förnimmelse av brist på någonting. Därför behöver jag kelim de kabbala. Det vill säga, för att kunna ge, förstår jag att jag måste ha kelim de kabbala. Men de finns redan hos mig och då kan jag använda dem.

Därför behöver man skilja på kelim de kabbala och de kelim de hashpaa man måste skaffa. Efter att jag har skaffat kelim de hashpaa, vad kan jag då göra med dem? Eftersom det som finns i mina kelim de kabbala också finns i en annan människas kelim de kabbala, kan jag genom mina kelim de kabbala förstå vad hon saknar i sina kelim de kabbala, och då kan jag utnyttja det för att tillfredställa henne, för att ge till henne. Då förstår jag varför jag behöver kelim de kabbala! Jag behöver dem, och då växer de inom mig! Och fram till detta ögonblick orsakade de mig bara skada.

 

”Israel” och ”andra folkslag”

11.05.01 Vi har en kraft (ett begär, en strävan) som kallas ”Israel”, och vi har en annan kraft (ett begär, en strävan) som kallas ”andra folkslag”. ”Israel” är människans strävan efter Skaparen. ”Andra folkslag” är människans strävan efter allt som finns runt omkring henne, begäret att njuta i hennes nuvarande tillstånd, att hon vill njuta för sin egen skull. I dessa begrepp finns innebörden och alla skillnader mellan krafterna ”Israel” och ”andra folkslag”.

Det är självklart att begreppet ”Israel” inte har någonting att göra med att en människa räknas som jude i vår värld, precis som att ”andra folkslag” inte har någonting att göra med vår världs olika folkslag. Varje människa har dessa 2 egenskaper som kallas så. Det finns inget samband mellan de andliga begreppen ”Israel” och ”andra folkslag”, och vår materiella värld. Varje människa har de 2 krafterna inom sig.

Om en människa saknar sådana krafter som kallas ”Israel”, betyder det att hon också saknar de krafter som kallas ”andra folkslag”. Dessa 2 krafter kan bara existera tillsammans. Om en människa saknar en av krafterna, betyder det att hon också saknar den andra kraften, och då kallas hon ”ett djur”. Det vill säga, ”andra folkslag” – innebär att man föredrar att ta emot njutning för sin egen skull hellre än att ge njutning till Skaparen.

Det är uppenbart att egenskapen ”andra folkslag” bara kan finnas i den människa som skaffat sig lite av egenskapen ”Israel”. Den ena kan inte finnas utan den andra. Och en vanlig människa som inte ägnar sig åt kabbala, som har en annan strävan som passar hennes begär, kan inte tillhöra ”andra folkslag” och kallas inte ”goj” – folket.

Goj och jehudi är de 2 olika krafter som finns inuti en människa som längtar efter andligheten, som börjar närma sig Skaparen. Kraften som drar henne närmare Skaparen kallas ”jehudi”, ”Israel”, och kraften som drar henne åt ett annat håll kallas ”goj”. Därför står det i Torah att varje människa bär på hela världen inom sig.

Den människa som inte strävar efter andligheten har varken egenskaperna ”jehudi” eller ”goj”. Den människan befinner sig på en ”djurisk nivå” och lever i överensstämmelse med sina egna naturliga egenskaper som finns i hennes biologiska kropp, och hon lever som alla andra djur i vår värld.

Det vill säga, ju mer människan går framåt i andligheten – börjar studera kabbala, söka efter krafter inom sig, söka svar på sina frågor, börjar förstå vad andlighet innebär, hur de andliga världarna är uppbyggda, vem hon är, var hon befinner sig, i vilka världar – desto snabbare växer delen Israel i henne och samtidigt, tillsammans med den, växer delen goj inom henne.

Och dessa 2 krafter – höger och vänster – kommer att bilda 2 linjer – den högra och den vänstra – och hon kommer att befinna sig mittemellan dem, i mittlinjen: Dessa 2 linjer utvecklas hela tiden parallellt, och deras krafter är likvärdiga. Det är omöjligt att gå framåt enbart med hjälp av en linje, med den ena kraften utan att man använder sig av den motsatta.

Den högra linjen i människan kallas alltid ”Israel” och den vänstra linjen i människan kallas alltid ”goj”, och de är likvärdiga för att människan alltid ska kunna välja vilken kraft hon vill tillhöra – det är det enda val människan har.

Den människa som saknar krafter för att kunna kallas ”Israel”, hon har inte heller de krafter som kallas ”goj” och Skaparen skickar inte störningar till sådana människor. Störningar skickas bara till den som har kraften ”Israel” för att hon ska övervinna dem och höja sitt ”Israel” över sitt ”goj”, för att hon alltid ska ha möjligheten att förstora den högra linjen med hjälp av den vänstra linjen och på så sätt gå framåt från en kraft till en annan.

Därför, ju större människan är desto större egoism utvecklar hon. Ju mer människan går framåt, desto större störningar får hon. Och det är för att hjälpa henne att gå framåt.

Vad menas med de ”49 orena portarna” som man måste gå igenom för att kunna tåga ut ur Egypten? För att man ska kunna träda in i den andliga världen behöver man ett stort kli, ett stort begär efter andligheten. Och detta begär efter andligheten växer med hjälp av olika störningar som skickas till människan, olika begär efter njutning från objekt som tillhör vår värld, efter djuriska njutningar. Och hon måste övervinna dem. Det är omöjligt att övervinna dem om man är ensam – man behöver grupparbete, med böcker, steg för steg – det tar flera månader…

Men trots alla dessa störningar förstorar människan sitt Israel inom sig, hon kommer till tillstånd där hennes portar blir större – hennes begär efter andligheten, hennes kraft växer, och den växer på grund av störningarna från vänster, det är Egyptiska störningar.

I början, när människan ska välja denna väg, tänker hon att hennes begär kan hjälpa henne på vägen till andligheten. Efteråt ser hon att det finns djuriska krafter som styr henne och inte tillåter henne att uppnå andligheten. Detta kallas att ”en ny kung kom till Egypten”. Efter det ser människan att Farao är en djurisk kraft som styr henne och inte låter henne träda in i andligheten. Människan ser att egoismens makt över henne, som kallas Farao, är så stor att hon själv inte kan övervinna den och hon behöver Moses – själen som finns inom henne, den kraft som drar henne upp i andligheten och driver henne framåt.

Människan ser att hon behöver Skaparen, som det står i Torah när Skaparen säger till Moses: ”Låt oss tillsammans gå till Farao” det vill säga, ”Jag kommer att gå med dig”. När människan känner att hon verkligen behöver den Högre makten, att hon kommer stanna kvar i sina djuriska begär om Skaparen inte hjälper henne, då känner hon mem tet sherej tuma (49 orena portar). Och då kommer kraften från Ovan som drar henne ut ur Egypten. Det kallas uttåg ur Egypten genom 49 orena portar.

Om 50:e porten talar man inte alls (trots att det också finns en mea shearim 100:e port), eftersom det är sådana egenskaper som finns i vår natur vilka vi kan börja arbeta med först efter gmar tikkun. Den 50:e portens egenskaper kallas ”lev haeven”. Det vill säga, människan kan inte avslöja den 50:e orena kraften, hon kan bara avslöja de första 49. Det är ett tecken på att man kopplar kelim för mottagande till kelim de hashpaa (att man arbetar med AHaP de elia).

Hur förnimmer människan att hon går igenom de 49 orena portarna? Ju högre människan stiger, desto större störningar får hon, och det blir svårare att övervinna dem och hon tror att hon blir en sämre människa. Och detta pågår fram tills alla hennes djuriska egenskaper har uppenbarats, vilka kallas ”49 orena portar”, fram tills hon känner att allt detta finns inom henne och då förtjänar hon hjälpen och frälsningen som kommer från Ovan.

Och Faraos uppgift – är att ge människan förståelse, förnimmelser vad egoism är för någonting, begäret att ta emot, människans ratzon lekabel.

Det okorrigerade begäret att ta emot kallas goj, Farao, och så vidare, och korrigerade begär kallas Israel.

Från början hade människan inte den del som kallas Israel. Skaparen skapade okorrigerade kelim för mottagande, som det sägs, att från början var våra förfäder avdu avoda zara (avbildsdyrkare, det vill säga de dyrkade sig själva).

Abraham kom enligt Torah från vanliga Irakiska beduiner. Skaparen valde ut en av dem, en av gojerna och gav honom en själ, och den del Han ingöt i människan kallas ”jehudi” eftersom Skaparen gav en sådan egenskap till människan med hjälp av vilken människan kan förena sig och bli ett med Skaparen.

 

 

Skapelsens uppgift

13.05.01 Det finns en Skapare och en Skapelse. Skapelsens uppgift är att bygga upp rätt förhållande med Skaparen. Allt hon förnimmer i sina 5 sinnesorgan, och när begäret att ta emot därefter växer får människan förnimmelser av Skaparen: ett sjätte sinnesorgan – masach ve Or chozer (skärm och återspeglat Ljus).

Vårt arbete består av att vårt kli, vårt begär att bli lik Skaparen, ska bli helt och hållet givande, och därigenom kan vi uppenbara Skaparen inom oss. Arbetet med att korrigera kelim (begär) kallas ”avodat haShem” – arbetet för Skaparens skull. Och allt som inte ingår i det, det vill säga sådant som inte tjänar till återuppbyggandet av kontakten mellan skapelsen och Skaparen kallas ”avodat zara” – avbildsdyrkan.

Hela verkligheten består av Skaparen, skapelsen och kontakten mellan dem. Om skapelsen inte strävar efter att närma sig Skaparen, då är skapelsens alla andra handlingar meningslösa handlingar som leder till att människan går en omväg, en lång väg. Först måste människan bestämma sig för att den vägen är felaktig och när hon inser det tack vare lidandet, vänder hon tillbaka till den punkt varifrån avvikelsen från den rätta vägen började och då börjar hon gå framåt.

Om hon inte går framåt, om hon gör fel får hon ännu ett slag och återvänder till den rätta vägen. Kanske går hon framåt genom att hon gör ett rätt steg, sedan två och tre och sedan väljer hon fel väg igen. Och hela mänskligheten utvecklas så under tusentals år. Man kan inte säga att det inte går framåt, men vilket lidande som krävs!

Alltså, om inte människan ständigt ser det sanna målet under hela sitt liv, då kallas hela hennes arbete ”förgäves” – att söka lyckan i stjärnorna, det vill säga tillfälligt. Hon förlitar sig på stjärnor, det vill säga tillfällig lycka, utan att definiera ett sant mål, hon bygger sitt liv på planer som inte är sanna.

Alla handlingar bestäms av avsikten, det mål människan ställer framför sig. Att utföra arbete för Skaparens skull och inte förlita sig på stjärnor och lyckotecken betyder att människan väljer sin avsikt, sitt mål, innan varje handling hon utför. För att man ska utföra rätt arbete måste vi umgås med de rätta människorna i vår värld, eftersom vi inte kan utföra arbetet på egen hand. Vi är alla en enda själ. Vår korrigering består av att vi återförenas i den rätta förbindelsen som kallas ”den Första Människans partzuf (Adam haRishon) i ett stort tillstånd”, inte som han var innan sitt syndafall, utan med en skärm (masach).

Korrigeringen består av att varje människa korrigerar sin del just genom att hon förenar sig med andra. Människan kan inte korrigera sig direkt därför att hon saknar det som hon måste korrigera. Hon måste korrigera de egenskaper som visar sig i hennes förhållande till andra. På det sättet korrigerar jag alla 600 000 delar som jag måste bestå av förutom en del – mitt ”jag”. Men detta ”jag” korrigeras just därför att jag korrigerar de andra 599 999 delarna.

Själen Adam gick sönder i 600 000 små delar – människornas själar. Adam = 1/600 000. Korrigeringen av Malchut består av att varje del av själen Adam förenas med 600 000 andra delar.

Korrigeringens steg

Vi utför detta arbete först efter det att vi går igenom ”belöning och bestraffning” och når upp till steget ”den som lider av hela samhällets smärta får också hela samhällets tillfredställelse”. Dessa steg i andligheten är de världar som människan bestiger. Utan att uppnå dessa steg kan hon inte förenas med de andra delarna av sitt gemensamma kli, vilket är andra själar.

Alla andra själar måste vara anslutna till mig. Efter att jag införlivat alla samhällets begär i mig, hela samhällets lidande, korrigerar jag dem inom mig och sedan kontrollerar jag deras förbindelse med Skaparen, då går jag över mitt förnuft i min relation till varenda en av dem. På så sätt skaffar jag en skärm, över varje begär, för varje skärm som jag anslutit mig till. På så sätt når jag en förbindelse med varje själs Skapare, som är en del av den Första Människan. Efter att jag sammankopplar dem alla inom mig får jag hela samhällets tillfredställelse, i varenda själ jag anslutit mig till uppenbarar jag den tillfredställelse som Skaparen vill ge.

Tack vare det uppnår jag Skaparens relation till själarna, som inom mig framkallar en motsvarande känsla inför Skaparen, som kallas ”Den eviga och fullkomliga kärleken”. Detta steg är ett resultat av att Ljuset uppenbaras i alla själar. Jag höjer mig till ett steg som kallas ”Evighet”, varifrån Skaparens Ljus hela tiden strålar och förnims som Godhet som skapar gott – det är Hans sanna namn.

Korrigeringen betyder inte att jag korrigerar min egen del. Jag kan inte arbeta i riktning mot mig själv, inte ett enda av mina begär kan jag korrigera direkt, utan bara indirekt genom att jag korrigerar förbindelsen mellan ”mig” och alla andra själar.

Min förbindelse med någon annan betyder att en skärm skapas, som hjälper mig att undertrycka egoismen och förenas med ”någon”, jag är ju viljan att ta emot och är enligt min natur avskild från honom. Denna avskildhet mellan alla själar uppstod på grund av att skärmen som tillhörde Adam haRishons partzuf gick sönder. Det kan jämföras med att det klister som binder samman alla delar av ett partzuf plötsligt löses upp. Detta partzuf gick sönder, alla delar föll ner i en hög bestående av 600 000 delar av en och samma själ.

Själarnas förbindelse mellan varandra i ett partzuf var förut möjlig på grund av att Ljuset uppenbaras från Ovan och inte på grund av personligt arbete. Allt skapades på så sätt av Skaparen. För att ge själarna möjligheten att själva kunna uppnå skapelsens höjd måste Skaparen slå sönder Adam haRishon, tvinga honom till synd, få honom att falla ner till ett steg där det inte finns några skärmar, för att han skulle få möjligheten att bygga upp sig själv.

Baal HaSulam förklarade det i Introduktion till TES. Han säger att från början befinner sig människan på steget ”dubbel förtäckthet”. Dubbel förtäckthet betyder att vi upplever ondska istället för godhet och vi förnimmer inte Givaren. Därför gör vi allt som faller oss i smaken. Sådana handlingar kallas zdonot (uppenbara synder).

Och när vi inte förnimmer Herren men förstår att även ondskan kommer från Honom – det är enkel förtäckthet. I ett sådant tillstånd gör vi ”shgagot” (påtvingande synder).

Vi går över machsom och uppenbarar att det finns en Herre och att Hans relation till oss fungerar enligt principen belöning och bestraffning. På steget ”belöning och bestraffning” uppenbaras för mig att om jag arbetar bra får jag en belöning och om jag arbetar dåligt – då får jag en bestraffning. Eftersom ingen människa har förmågan att vålla sig själv skada följer hon buden och kallas därför rättfärdig.

Vi befinner oss på detta steg tills vi realiserar allt som är nödvändigt. Jag förbereder mig för det tillstånd där jag måste arbeta med andra delar av den Första Människans själ – jag börjar känna hela samhällets lidande. Och när jag korrigerar mitt förhållande till Skaparens styrning upptäcker jag att Skaparen inte förhåller sig till skapelserna enligt principen belöning och bestraffning, utan med Godhet och att han skapar gott och det har alltid varit Skaparens sanna relation till alla.

Jag består liksom av alla själar och jag gör denna korrigering åt dem på detta sätt. Efter det att människan inkluderar alla själar inom sig ansluter hon dem till sitt kli och blir lik den Första Människan, och belönas med hela det Ljus som Skaparen förberett åt skapelsen. Tack vare uppenbarelsen av hela detta Ljus kan människan förnimma evig och fullkomlig kärlek till Skaparen. Med detta avslutas människans korrigering och hon blir lika fullkomlig som Skaparen.

Från detta ögonblick och framåt börjar Toras hemligheter. Men det talar man inte om i böcker. Först när vi uppnår det kan vi förstå vad det är som finns där efteråt. Och innan vi gjort vår korrigering kan vi inte förstå det. Och därför finns det ett förbud mot att syssla med sådant. Inte för att det är förbjudet utan för att det är omöjligt.

 

Kärleken är möjlig bara genom att man skaffar en skärm

Fråga: Kan man uppnå kärleken till vännerna, innan man stiger upp till det fjärde steget?

Nej. Kärleken är ett resultat av dvekut – förening med Skaparen. Dvekut är ett resultat av att man skaffar en skärm så att båda förenas i ett enda kli. I föreningen mellan Malchut och Zeir Anpin tjänar Malchut som ett kli för Zeir Anpin, och Han fungerar för henne som Ljuset. Det ena uppfyller det andra utan någon skillnad mellan dem, en enda själ. Det är detta som menas med versen: ”Och mannen (Adam) kände sin hustru Eva”…

Kärlek till vänner betyder inte att man gör tjänster åt varandra. Vad sann kärlek till vänner betyder kan vi förstå med ett exempel. I Rabbi Shimons grupp representerade varje människa en bestämd, klar och speciell andlig egenskap – ett sefira. Och när alla förenade sina kelim med varandra skapades ett gemensamt kli som benämns som Zohar (sken) – boken Zohar uppenbarades för dem. Varje medlem hade sitt eget arbete. Och tillsammans fyller de varandra upp till 10 sefirot.

Varenda en av dem representerade ett speciellt kli och alla tillsammans förenades de på ett sådant sätt att det skapades ett enat partzuf (ett andligt objekt). Det kallas ”det heliga brödraskapet” – ett enat kli, annars skulle Zohar inte uppenbaras.  Rashbi tog emot Ljuset som kallas Zohar, men utan sina lärjungar som satt tillsammans med honom skulle han inte kunna beskriva det.

Det finns en handling som kallas ”giluj be alma” – ”uppenbarelse i den materiella världen”. Om det finns en fråga, ett kli, då kan man på grund av det uppenbara Ljuset. Också innan hade han kunskaper men han kunde inte uttrycka dem, men tack vare sina lärjungar blev det möjligt att skriva ”Zohar”.

 

Är kvantiteten av människor i gruppen viktig?

Man kan inte säga att kvantiteten är viktig, trots det skriver Baal HaSulam i boken ”Överlämnandet av Tora” att i en stor massa uppenbaras Kungens storhet. Kvantiteten är viktig för att jag ska kunna skapa intryck. Varje medlem berikar mig med sina egna intryck från andligheten och om man får många sådana intryck, påverkar det mig med större kraft och då det är lättare för mig att föredra andligheten framför det materiella.

Att förena sig med varje människa känns inte som en nödvändighet i början av arbetet. Men människan måste vara beredd att ingå i en sådan enighet, det kommer successivt. Det uppstår en förståelse av att det är nödvändigt och samtidigt en förståelse av att det är omöjligt att uppnå den föreningen. Men tack vare att vi arbetar för ett enda måls skull förenar det oss indirekt.

Hur förenas människor i vår värld? Låt oss gå och ta en drink tillsammans, promenera tillsammans, resa någonstans tillsammans. Men det finns något annat som förenar oss. Föreningen är ett resultat av ett gemensamt arbete. Man kan inte säga att det att arbeta med tusen människor är mindre åtråvärt än att arbeta med hundra människor, men hur realistiskt är det? Så småningom måste alla komma fram till det, men inte på konstgjord väg.

 

Vad betyder ”Ljuset Chassadim med sken av Chochma”?

15.05.01 Or (Ljuset) det är det som tas emot och förnimms av alla de 5 delarna (kelim) i skapelsen. Ajara (sken) är det som förnimms av en del av skapelsens kelim. Så vad betyder Ljuset Chassadim med sken av Chochma? I ett korrigerat kli finns alltid Ljuset Chassadim. Om detta kli kan ta emot Ljuset Chochma, då klär det sig alltid i Ljuset Chassadim.

Varför säger vi ”Ljuset Chassadim med sken av Chochma”? Här menar man inte att kli skapar Or Chozer (återspeglat Ljus) i Or Chassadim och klär det mottagna Ljuset Chochma i Chassadim.  Det är obligatoriskt. Även om kli hamnar i tillståndet gmar tikkun, kommer Ljuset Chochma att klä sig i Ljuset Chassadim. Men det kommer inte att kallas ”Chassadim med sken av Chochma”. ”Ljuset Chassadim med sken av Chochma” betyder att Chochma inte finns i full styrka, och istället kommer Ljuset Chassadim och ersätter Chochma.

 

”Chassadim med sken av Chochma” innebär att jag även fyller de kelim som får Ljuset Chochma med Ljuset Chassadim! Eftersom jag inte har något annat val – jag kan inte få Ga”R de Chochma och istället fylls begäret upp av korrigeringen, med Ljuset Chassadim. Det vill säga att detta kli ännu inte är fulländat och istället för Ljuset Chochma använder jag Ljuset Chassadim. Och det händer i världen Atzilut – tzimtzum bet.

Efter tzimtzum alef kan man inte ta emot Ljuset Chochma utan avsikten al menat lehashpia, det vill säga utan Ljuset Chassadim. ”Chassadim med sken av Chochma” betyder att jag bara har ett litet sken av Chochma och inte hela Ljuset Chochma och istället för Ljuset Ga”R de Chochma kommer fyllandet från Ljuset Chassadim.

 

Världsalltets utbredning

15.05.01 Världsalltets utbredning från Ein Sof (oändlighetens värld). Fyra stadier av direkt Ljus: stadiet där Malchut befinner sig i ett uppfyllt tillstånd kallas Malchut de Ein Sof (Malchut av oändlighetens värld). Efter tzimtzum töms Malchut på Ljus och hon börjar ta emot al menat lehashpia och hennes uppfyllda delar (de första 9 sefirot) kallas världar, och det första partzuf, den första andelen av Ljuset som tas emot för Skaparens skull kallas Galgalta; därefter kommer det andra partzuf som kallas A”B, därefter den tredje andelen av Ljuset som kallas Sa”G inklusive nekudot de SA”G, världen Nekudim och Nekudims sönderslagning tills vi kommer fram till Atzilut. Hela denna process fram till Atzilut kallas fortfarande keter – en plan, skapelsens tanke.

Efteråt föds världen Atzilut, Chochma. Vad betyder Atzilut – är det Chochma? Det betyder att Atzilut är den verkställande och förverkligande handlingen. Keter – det är ett program, en tanke. Vad innebär förverkligandet? Förverkligandet innebär att Atzilut inom sig inkluderar alla de system som behövs för att skapa skapelser, sänka dem ner till det lägsta steget och börja korrigera dem tills de blir helt korrigerade, fram till slutet av korrigeringen, ända tills alla skapelser har stigit upp till Atzilut – till Skaparens nivå.

Världen Atzilut – är på så sätt ett system som är uppbyggt av världen Adam Kadmon, och detta system hör också till Skaparen, till Hans styrning. Och under parsa, under världen Atzilut finns en plats för skapelser. Skapelserna befinner sig under parsa och över parsa finns inga skapelser – dit stiger de efter korrigeringen.

Men världen Atzilut tillhör inte skapelserna. Skapelserna är de som finns under parsa till världen Atzilut, i världarna BY”A. Malchut de Atzilut är den del som förenar Skaparen med skapelsen och den påverkar alla själar. För att ge själarna de yttre omständigheter som de behöver för sin utveckling, genererar Malchut de Atzilut de olika världarna: Bria, Yetzira och Assiya. Och efteråt ger Malchut i dessa världar upphov till den själ som kallas Adam (en människa).

På så sätt styr Malchut de Atzilut allt, korrigerar och ger upphov till allt i själarna och i världarna. Världarna kallas ”chizonijut” (den externa delen) i relation till själarna, vilka är ”pnimijut” (den interna delen). Men världarna och själarna existerar under parsa, under världen Atzilut, och det själarna tar emot, det tar de emot från Malchut de Atzilut. Hon är alla skapelsers moder.

 

Själen Adams födelse

Fråga: Det ”högre” kallas oftast den inre delen. Varför skapades världarna först och sedan själarna?

Därför att Malchut de Atzilut själv hör till världarna. Efter tzimtzum anslöt sig Malchut de Ein Sof till de första 9 sefirot och byggde upp världarna: Adam Kadmon på aviut shoresh, världen Atzilut på aviut alef och så vidare.

Man kan också säga som så: att när Malchut ansluter sig till sefira Keter av de första 9 sefirot – då föds världen Adam Kadmon, när Malchut ansluter sig till sefira ”Chochma de tet rishonot” (av de första 9 sefirot) – då föds världen Atzilut, när hon ansluter sig till Bina av de första 9 sefirot – då föds världen Bria, när hon ansluter sig till Z”A av 9 de första sefirot – då föds världen Yetzira, och till slut ansluter sig Malchut till Malchut av de första 9 sefirot – och då föds värld Assiya.

På så sätt ansluter sig Malchut de Ein Sof till tet rishonot (från Keter till Malchut) och bygger upp de fem världarna. Det vill säga, alla 5 världar härstammar från att Malchut de Ein Sof anslöt sig till de 9 första sefirot.

Och efteråt föder hon ett partzuf som bara har kelim de hashpaa, och kelim de kabbala döljs under tzimtzum. Det är därför man säger att Adam haRishon föddes omskuren.

Alltså, sammankopplingen av tet rishonot med Malchut de Ein Sof kallas partzuf Adam haRishon. Om den inte hade gått sönder skulle det vara svårt att skilja mellan tet rishonot och hans natur – Malchut. Och tack vare det att Adam haRishon gick sönder kan man urskilja, kontrollera, och separera Heligheten (för Skaparens skull) från klipot (för sin egen skull), det vill säga välja rishonot och inte lev ha even. Därför kom chitzonijut först, den externa delen, världarna, och efteråt pnimijut, den interna delen, själen Adam.

 

Vårt mål är att höja rätt MA”N

20.05.01 Varje gång vi samlas för de dagliga morgonlektionerna måste vi veta varför vi samlas. Annars kommer inte våra möten, våra studier i gruppen, ge något resultat. Målet måste vara tydligt och människan måste kontrollera om hon gör alla handlingar i gruppen för målets skull, bara för att nå målet. Om det är på det sättet har man rätt förhållningssätt till gruppen. Om inte, då kommer människan skada sig själv och utnyttja gruppen som allt annat här i världen.

Hela verkligheten är uppbyggd så att människan gynnas enbart om hon använder allt för att uppnå målet. I den utsträckning hon inte utnyttjar omgivningen för målets skull skadas hon. Hur ofta vi granskar oss själva i relation till målet – hur våra ansträngningar för att uppnå målet är förbundna med det både kvalitativt och kvantitativt, i den utsträckningen befinner vi oss i al menat lehashpia, vi ger till Skaparen och självklart ger den Högre sin påverkan i gengäld, i form av framgång.

Vårt mål är att höja rätt MA”N. Om vi inte granskar vår relation till målet, till gruppen, då skadar vi oss själva. Vi ska inte glömma att kraften som gynnar och kraften som skadar är balanserade. Ju mer människan går framåt, ju mer förståelse och inre förnimmelser får hon, det vill säga ju fler villkor, möjligheter hon får, desto mer skada kan hon orsaka sig själv om hon inte följer målet.

Det står skrivet att ”Skaparen kräver sin återbetalning från den rättfärdige, som stämmer alldeles precis och inte avviker ens så lite som ett hårstrås bredd”. Och det kan hända att människan tror att hon befinner sig på vägen mot målet och går framåt, men i själva verket avviker hon från det sanna målet och går i motsatt riktning. Förutom gruppen kan ingen annan hjälpa henne att upptäcka det, därför att i de flesta fall ser hon inte sina egna synder, felanden när hon strävar efter skapelsens mål.

Det finns en uppfattning om att när jag nu befinner mig i gruppen, då har jag ”skrivit på ett avtal” i samband med min närvaro, att jag redan befinner mig i växthuset, i en båt som flyter framåt mot målet. Men vi glömmer att just här i gruppen behöver man noggrannhet mer än utanför gruppen. I så fall multipliceras inte mina fel med hastigheten i gruppens framgång och då blir de inte så allvarliga.

Hur vet man om mina handlingar är rätta? Om du alltid granskar din relation till gruppen kan du hitta rätt väg till målet. Vi vet från livet att människan alltid rättfärdigar sina handlingar och sin relation till vänner. I gruppen får man möjligheten att se sig själv i relation till gruppen och då kan man få veta sin inställning till målet.

Målet är så långt bort på grund av motsattheten mellan dina egoistiska och målets altruistiska egenskaper att du inte kan se om du verkligen siktar mot det, om du närmar dig det. Här får du möjligheten att granska med dina egna ögon, dina känslor i relation till det som kallas gruppen.

Du kan alltid granska dig själv i relation till gruppen, till målet som är andligt och långt borta. Hur? Granska objektivt, på ett seriöst sätt så långt det är möjligt, vilken relation du har till alla som finns här, vad du vill ha ut av gruppen. Vill du ta över gruppens makt eller vill du få materiella fördelar – och då kommer du att se var du befinner dig. Efteråt kan man prata om en annan granskning som är mer exakt. Andliga granskningar kan man göra med gruppen. Inte bara dem jag pratar om. Frågan är inte hur jag förhåller mig till gruppen. I den mån mina tankar är långt borta från gruppen, är mina tankar många miljoner gånger längre bort från målet. En grupp är några vänner, men genom granskandet av förhållningssättet till dem kan jag upptäcka min relation, mitt förhållningssätt till andligheten.

I början av vägen befinner sig människan i en lögn. Det kan hända att hon rättfärdigar sig själv i sitt granskande, hon lurar sig själv. Man måste varje gång på nytt läsa vad Rabash skrev om människans förbindelse med gruppen, man måste anstränga sig att se trots att man blir trött på det och att man är trött på att läsa dessa artiklar. Människan tröttnar på att höra och läsa men om hon verkligen vill veta vilket förhållningssätt hon har mot målet, i så fall har hon ingen annan utväg – hon måste öppna sina ögon, öron och hjärta och underordnar sig den seriösa granskningen.

Och då kommer hon att kunna se om hon har något samband med målet, om hon verkligen går framåt i rätt riktning. Och det hör inte till gruppens framgång – hon kanske är till nytta för gruppen och det kan hända att hon ”inspirerar allmänheten” i den yttre gruppen och kan mycket om vetenskapen kabbala men bara genom detta har hon inget samband med målet.

 

Kontakt genom mottagande existerar inte

22.05.01 Vi börjar vår utveckling från det lägsta tillståndet… Vi talar med lakoniska språk som döljer många detaljer.

Det lägsta tillståndet är när människan befinner sig i ett djuriskt tillstånd. Det vill säga att hon saknar insikten att ta reda på ”vem hon är”, och kanske befinner hon sig i Skaparens händer, men huvudsaken är att människan inte inser det. Skapelsen skapades och sänktes till vår värld av Skaparen.

Om du skulle bygga någonting, hur skulle du då börja? Skaparen skapade människan som ett djur och efteråt började Han utveckla henne. Människan upplever inte sig själv som att hon är ett djur, hon förstår inte sig själv och från denna punkt börjar hon att utvecklas. Hela utvecklingen är riktad mot Skaparen, mot att uppnå Skaparen, eftersom det enda som finns är Skaparen och skapelsen.

I den mån människan förnimmer Skaparen börjar hon förnimma sig själv, därför att det bara är om man uppnår Skaparen, som man förstår sig själv. Utan att förnimma Skaparen förstår människan inte sig själv. Människan kan bara hitta sig själv från det tillstånd som är motsatt henne själv.

Alltså utvecklas människan inom sin egoism i sitt begripande av sitt eget jag och det tar mycket tid för att hon ska börja förstå att föreningen, kontakten mellan skapelsen och Skaparen inte består av mottagande av njutningar utan av givande. Kontakten existerar inte genom begäret att ta emot! Den finns bara på ett omedvetet plan så som i hela naturen för att man ska kunna hålla livet igång i skapelsen.

I så fall ger Skaparen inte så mycket till människan, bara tillräckligt föra att kroppen ska kunna leva, och det kallas ner dakik (ett tunt ljus). Kontakten, förbindelsen, byggs upp enbart efter likvärdighetsprincipens riktning, det vill säga genom begäret att ge, och då ger den ena till den andra. Och ett sådant tillstånd där den ena tar emot från den andra – det existerar inte i andligheten!

Tiden går och människan börjar inse att begäret att ge är den enda nödvändiga egenskapen. Och då börjar hon tänka på det och vilja ha det. För en sådan människa, existerar inte denna värld; hem, barn, familj, vänner, arbete, utan det finns bara ”jag och Skaparen” och föreningen mellan oss – hur mycket vi ger till varandra… Och det är allt.

Människan erkänner att det enda som finns är givande och att i världen finns det inte något sådant begrepp som mottagande. Mottagandet existerar bara för att upprätthålla livet i skapelsen, för att kroppen ska kunna existera i sina icke levande, vegetativa och djuriska tillstånd. Varenda skapelse försörjs automatiskt i överensstämmelse med hur mycket ”kalorier” Skaparen ger till människan, ner dakik.

Det blåser liv i hela världen och det kan inte finnas något mer än det. Till exempel, om det finns 1000 kalorier för hela skapelsen – då är det allt. Han skapade det och vet hur mycket bränsle som krävs. Och vad behöver man mer än det? Att ta emot mer kan man bara göra genom givande. Man måste lära sig att ge, vilket är möjligt om man ökar begäret att ta emot med avsikten för Skaparens skull. Och för det ändamålet behöver man extra begär.

Här ser man att man behöver klipot endast för att kunna förstå vad givande är. I verkligheten kan man inte ta emot i klipot. Om en människa kommer till ett tillstånd när hon förstår att det är på det sättet, att över det djuriska tillståndet finns det bara givande till Skaparen, då börjar hennes utveckling från det ögonblicket gå i rätt riktning. Då börjar hon utveckla denna relation. Vi behöver inte tänka på viljan att ta emot eftersom den inte existerar i naturen förutom på de icke levande, vegetativa och djuriska nivåerna av kroppens behov.

 

Tora tas emot påtvingat

25.05.01 Människan som närmar sig mottagandet av Tora vet inte vad hon närmar sig. Hon tar emot Tora utan att veta vad det är hon tar emot. Hon tar emot Tora inte för att hon vill det, utan hon får den på grund av sin rädsla.

Varför gjorde Skaparen så? Vi befinner oss i ett tillstånd som är motsatt andligheten och vi hatar andligheten i vårt nuvarande tillstånd. Precis som Farao som hatar Moses måste vi växa till steget Farao för att kunna komma ur detta tillstånd till ett motsatt tillstånd, komma ur tillståndet ”Farao” till tillståndet ”Uttåget ur Egypten”.

Jag skapade ondskan och Jag skapade Tora, en krydda för dess korrigering”. Och bara genom ondskan kan man uppenbara Tora och förstå att det är krydda. Om en människa inte begriper sin natur – ondska, om hon inte begriper sin egoism, då har hon inget behov av att uppenbara Tora.

Därför uppenbaras Tora just i de värsta egenskaperna, i tillstånd som är motsatta andligheten, när man befinner sig långt borta från Skaparen. De egenskaper som uppenbaras och som inte är förenade med andligheten passar perfekt för att man ska kunna ta emot Tora, just i dessa egenskaper uppenbaras Tora som en medicin.

Ju starkare man känner av sjukdomen, förnimmer sitt tillstånd, som är motsatt andligheten, desto starkare medicin och mer ihärdigt botande krävs, det vill säga en större uppenbarelse av Tora. Därför uppenbaras ondskan i samma utsträckning som Tora uppenbaras.

Men om en människa inte har några brister och känner sig rättfärdig, då behöver hon inte korrigeras, det vill säga, det hon studerar i böckerna förstår hon som visdom och inte som Tora. Och en sådan människa kommer aldrig att förtjäna att ta emot Tora. Förberedelsen inför mottagandet av Tora – är begripandet av sin egen egoism. Men begripandet ska förnimmas som ondska (akarat hara) och inte som information från böcker om att hon har ondska.

Begripandet av ondskan ska komma på så sätt att hon själv uppenbarar det med sina ansträngningar, när hon uppenbarar sin egen natur för sig själv. Att inse sin egen ondska är omöjligt utan hjälp från det Högre Ljuset. Att dra till sig Ljuset som uppenbarar människans egoism är bara möjligt med hjälp av kabbalastudier.

Det finns människor som studerar olika heliga böcker, de studerar Tanach, Galahu, Lagar och de känner sig rättfärdiga, de känner att de har det bra och att de varje dag handlar mer och mer rätt och därför blir bättre människor. När man studerar kabbala drar man till sig Ljuset från Ovan som man från början inte förnimmer, men efter första lektionen börjar detta Ljus ge människan känslan av att hon är okorrigerad. Människan börjar tro att hon har blivit en dålig människa nu, och under kabbalastudiernas påverkan blir hon sämre och sämre som människa, hon blir en större egoist och hon tänker bara på sig själv, hon är likgiltig inför allt i hela världen förutom sig själv – detta är sådana tillstånd som kallas en början till begripandet av ondskan och det är ett tecken på att hon befinner sig på rätt väg.

Ingen annan del av Tora ger människan begripandet av sin egen egoism, bara kabbala. Och därför, å andra sidan, under processen av studierna och under ondskans uppenbarelse finns risken att det kan verka som om hon blivit en dålig människa på grund av studierna, och inte på grund av att Ljuset skiner på henne och åskådliggör sanningen om vem hon i själva verket är.

Människan tror att hon tidigare var en bra människa och nu, som resultat av studierna, har hon blivit en dålig människa. Hon kan avvika från vägen. Många andra människor börjar tro att det var på grund av kabbalastudierna som de började hamna i otrevliga situationer, att deras tur börjar svika dem i deras liv.

Därför måste man studera i rätt grupp och under rätt ledning för att kunna veta att dessa förnimmelser är korrekta, nödvändiga och att vi valt denna väg för att uppnå korrigeringen. Och våra slutsatser om varför vi förnimmer en större ondska kan vara felaktiga: vi får ondskan för att kunna arbeta med den, vi ser en större ondska därför att ett större Ljus skiner på oss.

Och kanske är det för att vi studerar kabbala som vi får mer otur och fler problem. Tvärtom, när vi studerar kabbala växlar vi våra problem från vår världs nivå till den andliga världens nivå och ersätter mänskligt lidande med andligt lidande.

Efter att människan börjat uppenbara sina dåliga egenskaper för sig själv kan hon inte lösa problemen. Behöver hon eller behöver hon inte korrigera dem? Människan mår dåligt och förstår inte orsaken till det. Som jag sa tidigare, egoismen uppenbaras genom det Högre Ljuset som diskret skiner för människan under hennes studier av kabbala med de rätta böckerna.

Människan får ett uppriktigt inre behov av korrigering, viket hon själv inte inser just nu, men hennes själ kräver redan sin korrigering, och under sina forna själavandringar förberedde den sig själv inför korrigeringen. När människan öppnar rätt bok börjar hon därför ta emot det omgivande Ljuset som drar henne mot andligheten.

Människan känner att hon är en dålig människa i jämförelse med Ljuset som kommer ovanifrån, hon förstår inte att det är ett resultat av att Ljuset kom till henne från Ovan. Och det viktiga är att människan inte avviker från målet, att hon inte tror att det är kabbala som ger henne ondskan och förvandlar henne till en dålig människa.

Ett annat problem är, hur ska människan kunna veta att ondskans uppenbarelse som nu sker är nyttig för henne? Människan är skapad så att hon alltid vill gå framåt för att kunna uppnå någonting nytt på varje etapp för att det ska bli bättre och bättre. Och här förlöper det så att det varje gång uppenbaras negativa förnimmelser för henne, fram tills hela hennes ondska har uppenbarats för henne.

Därför behöver hon uppenbarelsen av Skaparen, att det är Skaparen som skickar henne all denna ondska och uppenbarar den. Från början måste man gå med hjälp av tro över förnuftet, man skall tro de visa män som berättar att det ska vara så. Därför tror jag och måste fortsätta gå denna väg tills jag själv ser att det är så.

Varför måste människan förstå att alla tillstånd som kommer till henne är ett resultat av kontakten mellan hennes kli och det Högre Ljuset? Även när hon inte förnimmer detta Högre Ljus i en klar form, utan hon börjar se begripandet av ondska som ett resultat av sina ansträngningar.

Man måste förstå att eftersom de inre egoistiska egenskaperna uppenbaras i den utsträckning de blir belysta av det Högre Ljuset, fungerar det varje gång så att ju starkare Ljuset skiner för människan, desto sämre egenskaper ser hon i sig själv i jämförelse med detta Ljus. Människan kommer inte in i mörkret under Ljusets påverkan, utan Ljuset uppenbarar människans brister vilka upplevs som mörker.

Inuti människan finns hela hennes själ, hela hennes kli, hela den del av Malchut de Ein Sof som tillhör henne. Detta kli, som kallas en del av Adam haRishon, finns i varje människa. Det är hennes själ, den är dold från människan och hon förnimmer den inte. Under 6 000 år av utveckling strävar människan efter alla möjliga jordiska njutningar. På grund av det utvecklas själen tillräckligt för att den ska få ett behov efter andlig tillfredställelse.

När människan kommer för att studera kabbala börjar Ljuset skina på henne som en lykta i mörkret, och i detta Ljus börjar hon se in i sin egen själ i den mån Ljuset skiner – i denna värld ser hon djupet av sina begär, som hennes själ består av.

Dessa begär är ännu inte korrigerade, de är en del av Adam haRishon efter sönderslagningen av kelim, de är begär som befinner sig i avsikten ”lekabel al menat lekabel” (att ta emot för sin egen skull), egoistiska begär. Hon kan se djupet av dessa begär inom sig beroende på hur mycket hon anstränger sig i studierna.

Ju mer människan anstränger sig, desto djupare in i sin själ ser hon, desto snabbare ser hon negativa egenskaper (det är påföljden av Adams synd) och det uppenbaras för henne att ondskan hon känner inte kommer som ett resultat av studierna, utan tvärtom drar studierna till sig det Högre Ljuset och lyser upp djupet av hennes kli, hennes själ, och hon ser då klarare och djupare vad som sker i hennes själ.

Och eftersom vi är skapade från begäret att ta emot njutningar, kan den människa som då ser sina negativa egenskaper inte existera med dem längre. Det upplevs av henne som en cancer som äter upp henne.

När denna uppenbarelse sker, denna förnimmelse av min egen ondska, insikten om att jag inte kan leva med dessa egenskaper inom mig eftersom de är motsatta Skaparen, eftersom de är till skada för mig, ger denna förnimmelse människan energi, kraft och visar riktningen för hur man kan bli kvitt ondskan.

Det uppstår ett krav på korrigering av dessa egenskaper. Och detta krav lyfts upp genom studierna och drar till sig ett annat Ljus, inte Ljuset för avslöjande av ondskan (akarat hara) utan korrigeringens Ljus (Or tikkun haBria). Detta Ljus börjar korrigera människan. Människan får nya tillstånd där hon tydligt ser Ljuset och de korrigeringar det ger, och människan deltar aktivt i korrigeringsprocessen. Det kallas att hon träder in i den andliga världen och påbörjar processen för att uppnå Skaparen.

Vi måste tydligt föreställa oss att det finns 2 processer. Den första processen är begripandet av ondskan, egoismen, när en människa går framåt i mörkeret, först under dubbel fördöljning av Skaparen, efteråt under enkel fördöljning när alla dessa tillstånd kommer till henne i en obehaglig form.

Och många människor orkar inte med och lämnar kabbala. Den människa som inte är beredd på uppenbarelsen av andligheten lämnar kabbala. Men den människa som har tillräckligt av de krafter som behövs fortsätter arbeta, därför att hon inte har något annat val – själens krav kommer att knuffa på henne. Och när hon avslutar sitt arbete, begripandet av ondskan, då uppenbaras korrigeringens Ljus för henne och hon börjar lära känna andligheten och träder in den för evigt.

 

Uppstiganden och nedstiganden

29.05.01 Uppstiganden och nedstiganden är i kabbala begrepp som står i relation till skapelsens mål och inte i relation till ”behagligt – obehagligt”. Det kan hända att jag mår dåligt därför att jag inte är korrigerad. Och att jag känner välbehag i mitt ratzon lekabel (begär att ta emot). Och i själva verket, å andra sidan, känner jag mig närmare Skaparen, därför att jag har begär och tankar om skapelsens mål. Man kan inte kalla tillståndet en nergång om man tittar på det i samband med Skapelsens mål, mitt andliga liv. Tillståndet definieras efter hur vi värderar det.

Människan måste veta exakt vem det är som värderar situationen: Människan inom henne eller djuret inom henne. Det vill säga, i relation till vad det är hon definierar tillståndet: enligt det eviga målet eller enligt förgängliga saker. Och beroende på det kan hon bestämma sig för vad som kan räknas som ett uppstigande och ett nedstigande. Oftast värderar vi i relation till andligheten under andliga uppstiganden och i relation till det materiella under nedstiganden.

 

Min tacksamhet är mitt arbete

Fråga: Varför tackar vi Skaparen under uppstiganden för det Han gjorde mot oss, drog oss ur ett tillstånd av fall, varför kallas det att vi får nya kelim? Nya kelim är ju brist på tillfredställelse? Och om en människa tackar Skaparen, betyder det att hon är fullkomlig? Varför kallas det att hon fått nya kelim?

När en människa tackar Skaparen är det en del av bönen, det är inte en del av tillfredsställelsen utan en del av MA”N. Därför att i MA”N finns det 2 delar: Det finns en bön för korrigering och en bön för tillfredsställelse.

Vi blir inte tillfredsställda av tacksamheten utan vi granskar hur mycket vill vi förenas med Skaparen och inte att vi vill fylla av våra tomma begär. Tacksamhet – det är ett arbete och inte ett ”tack” för att jag mår bra. Vårt problem är att vi mäter i våra materiella kelim: att jag är tacksam för att jag är tillfredsställd. Varför tackar vi? För att vi kan arbeta, kan göra korrigeringar, det vill säga göra handlingar för givandets skull (al menat lehashpia)

Därför är min tacksamhet mitt arbete. Det spelar ingen roll vad människan får från Skaparen, om det är en stor eller liten sak. En stor eller en liten sak mäts i relation till människans kelim. Därför är det viktigt hur tacksam människan är. Om en människa kan tacka utan samband med hur stor eller liten sak det var hon fick, om min tacksamhet inte bestäms av storleken av det jag får, utan av min relation till Den jag tar emot från, då är det en relation som byggs över mina kelim – begär.

Om jag får en liten sak av en viktig människa, är denna sak mycket värdefull för mig. Om jag får någonting av en vanlig människa, en stor värdefull sak som är större och mer värdefull än den jag fick från den viktiga personen, då kommer jag inte värdera den på samma sätt. Det vill säga, det viktiga är inte vad människan får utan att hon får det från Skaparen, en stor eller en liten sak spelar ingen roll. Huvudsaken är att människan är tacksam mot Skaparen.

I det mått människan tackar Skaparen blir det hon får från Skaparen viktigt. Om en människa arbetar med att känna tacksamhet inför Skaparen, det vill säga att uppenbara Skaparens storhet, i samma utsträckning kommer hon då förnimma hur mycket hon fått från Honom. Storleken av det som människan får beror på Skaparens viktighet i människans ögon. Och så fortsätter det… Det räcker med att du fått en droppe av Honom och det är allt… Det räcker med att ta emot bara en enda gåva för att kunna leva med det för evigt och sprida och utveckla dess viktighet i det oändliga. Och det betyder också att gåvan man får är av oändlig storlek.

Därför pratar vi inte om storleken på Ljuset som kommer in i oss! Vad betyder ”Ljusets kvantitet”? Det betyder hela NaRaNH”Y som man tar emot, det är Or Chozer – återspeglat Ljus som klär sig i de kommande NaRaNH”Y (Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yechida) - jag kan ge till Skaparen så mycket som jag tar emot från Honom.

Därför måste människan akta sig att tacka Skaparen för en gåva, det vill säga att inte värdera gåvan som sådan utan hur gåvan ger möjligheten att komma närmare Skaparen, att människan tack vare denna gåva kan uppenbara Skaparens viktighet och närma sig Honom.

 

Vad betyder framgång?

30.05.01 Israel och Mitzraim (Egypten) är inte våra G”E och AHa”P. Våra G”E och AHa”P kan man tala om först efter att vi får en skärm över dem. Israel och Mitzraim – det är nivåer i världarna som är motsatta varandra. Vi själva befinner oss före uttåget ur Egypten. Det vill säga att människan ännu inte har skärm, kelim de hashpaa och kelim de kabbala och att hon befinner sig på en etapp där hon måste skilja begäret efter andligheten från alla andra begär och föredra sina andliga begär framför allt materiellt.

Begäret, strävan efter andligheten, kallas Moses. Det finns en sådan punkt i människan. Och de materiella begären är alla andra begär som förnimms av henne och som påverkar henne. Den process människan måste genomgå för att korrigera sina begär är det som beskrivs i Tora.

Först efter att vi har passerat Röda havet börjar korrigeringen äga rum, det är en förberedelse inför mottagandet av Tora. Under läsandet av Tora dyker många frågor upp eftersom det är mycket oklart vad Tora handlar om. Tora berättar för oss om de högre rötterna, men inte nödvändigtvis den ordning i vilken de uppstår och utvecklas.

Tora har sin egen ordning. Den börjar från ”Bereshit bara Elokim” (I begynnelsen skapade Skaparen…), från skapandet av världen Atzilut (se TES del 7, s.15 ”Or pnimi”). Det vill säga, Tora börjar efter sönderslagningen av kelim. Hela Tora byggs på 3 linjer. Skapandet innebär följande: Chesed – din – rachamim, de 3 linjerna, och dessa skapades under skapandets första dag.

Vi måste vara uppmärksamma på tillståndens olika definitioner om vilka det skrivs: vad framgång är, vad uppgång är, vad närmandet är och så vidare. Allt detta betyder inte att man höjer sig över det nuvarande steget trots störningar. Om jag inte har några störningar, några hinder framför mig, då har jag ingenting att övervinna, då kan jag inte gå framåt. Varje framgång är ett övervinnande av hinder, om och om igen. Det vill säga, framgång sker med hjälp av hinder. Själva hindret bildar ett steg vilket jag bestiger.

Framgången börjar såhär: varje fråga, varje hinder – är ett faktum som säger att jag försöker lösa det, de ger mig mer och mer förståelse om vem Skaparen är, vem jag själv är, vilken väg jag ska följa, vad jag konkret måste göra, vad ”dvekut” (fasthållande) är för någonting, vad ondska och godhet är, vad skillnaden mellan mig och Han är.

Redan från första ögonblicket av sönderslagningen av kelim och alla världars nedstigande från Oändlighetens värld, uppstår ordningen för alla inkommande störningar, så att med hjälp av dessa störningar, hinder, den vänstra linjen, tilltagandet av begäret att ta emot – just med hjälp av detta går människan framåt och själva störningarna förvandlas till ett kli i vilket människan tar emot Skaparens uppenbarelse!

Framgången består av förståelse av definitionerna – vad skapelsen är, vem Skaparen är och ömsesidigt dvekut. Man ska inte föreställa sig framgången i form av fysiskt närmande till Skaparen, utan man ska föreställa sig att Han hela tiden befinner sig inom mig, men att jag inte förnimmer Honom och att jag måste börja förnimma Honom mer och mer…

Det vill säga, framgången är kvalitativ, en påtaglig förnimmelse av Skaparen och det hela blir starkare och starkare varje gång tills jag förnimmer föreningen med Honom inom mig och det är inte en framgång i ett yttre avstånd. Och på så sätt ska man förstå alla dessa tillstånd som kabbala talar om. Man talar om kvaliteten hos kontakten med Skaparen.

Människan måste se att hon även nu befinner sig i denna punkt, att hon ska komma till slutet av korrigeringen med denna punkt, detta måste bli mer och mer uppenbart fram tills man uppnår evigt fasthållande vid Skaparen. Och det betyder inte att människan måste röra på sig i den yttre världen. Man måste bara koncentrera sig mer och mer kvalitativt, fördjupa sig i denna punkt som du ”fångade”, även om det kommer från ett hinder, men det är en stöttepelare från vilken man kan påbörja närmandet till Skaparen.

Och då kommer människan inte längre ha falska föreställningar, illusioner om andligheten så som om förflyttningar inom rum och närmande inom rum och så vidare. Allt finns inuti våra förnimmelser och du ska inte springa bort från dig själv. Alla världar befinner sig inuti människan!

Fråga: Vad betyder bechor (den förstfödde)?

Den förstfödde är ett rosh (huvud) i ett steg. Skaparen gick förbi judarnas hus, men inte egyptiernas hus och Han slog ner egyptiernas hus under en av de egyptiska avrättningarna, Skaparen dödade alla förstfödda – på så sätt annullerade Han deras huvud, det vill säga deras tankar, avsikten ”för sin egen skull”, hela processen med att ta emot för sin egen skull. Och det kallas att Han dödade egyptiernas förstfödda.

Fråga: Vad är ett stort kli?

Ett stort kli – det är när en människa når korrigeringen av sitt kli de neshama. Man kan korrigera detta kli genom att man ansluter andra bitar till det, som gick sönder under sönderslagningen av kelim.

Man börjar från min punkt som Skaparen personligen gav mig från min själs rot. Människan måste samla varje hinder hon får som en bit av detta sönderslagna kli, hon måste korrigera hindret och ansluta det till sig själv, till sitt kli. Man ska granska varenda bit, var den hör hemma, hur den kan samverka med de andra delarna, vad du kan uppnå med varje ny del.

Dessa exempel är inte så bra, eftersom de alltid bär på någon okorrigerad bild. Men här pratar man om våra begär. Från början har vi 613 begär – om du korrigerar dem alla, då kommer du till ett tillstånd i vilket ditt kli de neshama blir fullkomligt. Du kan bara korrigera dem om du ansluter dem till dig själv, ansluter alla själar till dig själv.

Om vi ska kunna komma fram till Den Gode och Den som skapar Godhet, att uppnå Skaparen, då måste vi ta reda på hur Han förhåller sig till oss, till andra. Det betyder att jag inte bara måste korrigera mitt eget kli – jag måste ta varje chissaron (brist, begär som behöver tillfredställas) och även mitt eget och ansluta det till mig själv, korrigera det och förnimma hur Skaparen förhåller sig till det – det vill säga, hur Skaparen förhåller sig till varje själ.

På så sätt ansluter jag alla andra själar till min själ och blir lik Adam. Det vill säga, varje människa har i slutändan ett kli som i Adam. Och när varje människa ansluter en annan människa till sig bildas ett obegränsat kli i vilket Skaparen uppenbaras.

Från början arbetar människan med sitt eget kli, som det beskrivs i Introduktion till TES. Från början finns ett steg som kallas ”dubbel förtäckthet”, därefter ett steg som kallas ”enkel förtäckthet”, därefter ”belöning och bestraffning” – på detta steg korrigerar du ditt nuvarande tillstånd.

”Belöning och bestraffning”, dåliga och bra saker: du börjar uppenbara för dig själv att även dåliga saker i själva verket också är bra saker. Du förvandlar dem från dåliga, negativa, till bra, positiva saker. Resultatet blir att Skaparen bara förhåller sig till dig på ett bra sätt och Han bestraffar aldrig, och det är som om bestraffningarna hjälper dig att korrigera ditt kli och ta emot allt det goda i det, det går inte utan det, därför att du är okorrigerad och då börjar du förnimma ditt okorrigerade kli som bestraffning. Och när du korrigerar det, ser du att allting är gott.

Då vänder du dig tillbaka till dina forna tillstånd där Skaparen var under dubbel förtäckthet och du ansluter alla minnen till ditt nuvarande tillstånd, granskar och ser att även då förhöll Han sig till dig som God och som Den som skapar Godhet. Och du ansluter alla dåvarande förnimmelser till dina nuvarande förnimmelser och nu är du fullständigt säker på att Hans relation till dig bara består av godhet, och på så sätt kommer du till steget ”Evig Kärlek”.

Men det är ju bara i relation till dig! Och hur är det i relation till andra människor? Självklart är Han god och skapar godhet åt dig, och du reste dig till ett steg där det varken finns belöning eller bestraffning, utan där finns det bara Evig Kärlek. Och du är korrigerad på så sätt att det är evighet för dig, detta är en språngbräda för större och större givande och inte för att du ska göra vad du vill.

Du kan göra vad du vill, men du gör ingenting förutom att ge (hashpaa). Just tack vare att ditt kli är korrigerat uppenbarar du Hans absoluta godhet! Givandet blir din natur. Du begär det själv utan tillsyn från Ovan.

Men allt detta är i relation till dig. Och hur är det till relation till andra? Nu måste du granska och göra allt i denna process som du gått igenom på nytt, med varenda själ! Och sedan samla allting. Och det ger människan ett stort kli! Vi kan inte ens föreställa oss det. Den människa som själv kommit till tillståndet ”belöning och bestraffning” förenas med andra själar och kommer tillsammans med dem till tillståndet Evig Kärlek, en sådan människa har ingenting mer att korrigera! Det är hennes fullständiga personliga korrigering. Och hon väntar på den allmänna korrigeringen.

 

Vad har människan med sig när hon sjunker ner till Egypten?

31.05.01 Varifrån får människan de kelim de hashpaa med vilka hon sjunker ner i Egypten? – En människa stiger med kelim de hashpaa som kallas ner dakik, ”punkten i hjärtat”, som uppenbarades för henne som resultat av utvecklingsprocessen i alla de andra tidigare reinkarnationerna, genom stegen: ”icke levande”, ”vegetativ”, ”djurisk”, ”mänsklig”. Och nu måste hon påbörja den förberedande perioden – medvetet söka vägen till målet, till det andliga livet.

När en människa börjar studera kabbala, tror hon att det är allt, hon ”flyger” mot himlen och hela världen är öppen för henne… Men efter en tid börjar hon förnimma att hon istället störtar ner, hon börjar sjunka ner i Egypten. Det hände också judarna, som vi vet att det beskrivs i Gamla testamentet. Först står det i Gamla testamentet att det rådde hunger i landet Israel. Det vill säga att de inte kunde tillfredställa sig själva, det är en människa som känner att hon saknar andligheten, Jakobs söner. Därför for de till Egypten för att skaffa lite bröd.

Från början mådde de bra i Egypten. De hade höga positioner där, de hade makt – människan som börjar studera kabbala tror att nu kommer hon att uppnå allt med sin strävan framåt. Hon förstår inte att för att man ska uppnå målet måste man ha motsatta begär.

Därför utvecklas Egypten i människan, fram till hon börjar förnimma att hon befinner sig under makten av klipot, under ”Faraos styrning”. Det är inte lätt att komma ur denna makt och man kan inte göra det med egna krafter.

Andliga världar är svåra att uppnå och var de är någonstans – det vet ingen. Röda havet och öknen skiljer en från andligheten. Och här, under Faraos makt i Egypten, består ens begär av att ta emot; man har kött, vitlök, lök och fisk… Och andligheten skiner inte för en.

Och för att man ska kunna träda ut ur Egypten och träda in i andligheten måste man ha en kraft som kallas Moses, från ordet ”limshoch”, dra ut. Moses föds inte direkt från Jakobs söner. Moses föddes av en judisk kvinna, men Faraos dotter uppfostrade honom. Begäret med vilket du träder in i Egypten – det är inte samma begär som du träder ut ur det med, det finns inget samband mellan dem.

Efter det får människan ”egyptiska avrättningar” som tvingar människan att träda ut ur Egypten. Kan människan skilja sina kelim de hashpaa från kelim de kabbala, det vill säga judarna från Egyptierna? Innan människan kommer in under det andliga Ljuset kan hon inte skilja dem åt.

Att driva människan bort från Egypten kan man bara göra med hjälp av ett förgrymmat hjärta, som det står i Tora, Skaparen förgrymmade Faraos hjärta. Det är kelim som ansluter sig till varandra och som hela tiden ansluts till ”punkten i hjärtat”, begären ansluts till varandra, och det förstärker strävan efter tillfredställelse.

Till exempel, om jag har några oviktiga begär i mitt liv som inte ger mig mycket glädje, men jag vill tillfredställa mig på något sätt… Jag känner ingen särskild smak, tillfredställelse från saker i denna värld… Jag försöker att tillfredställa mig med alla de saker som mänskligheten har: familj, arbete, musik, spel, pengar, makt, rekreationer och resor – och i allt detta ser jag en tomhet, allt detta är otillräckligt för mig, det har slutat att ge mig tillfredställelse. Vad ska jag då göra? Detta sker som följd av människans utveckling. Det finns sådana människor som lyckas tillfredställa sig med alla de förutnämnda sakerna; de dricker lite öl, tittar på fotbollsmatcher, och det är tillräckligt för dem, de väntar hela dagen för att kunna komma hem på kvällen och njuta av det. Det är deras liv, de har ingenting mer, de har inga frågor om sig själva… Eftersom själva njutningen avlägsnar frågorna.

Men det finns människor som inte kan tillfredställa sig på det sättet. Och sådana människor blir fler och fler. Därför sprids användningen av narkotika mycket snabbt, detta är det sista steget innan man ser att man inte har någonting kvar som kan tillfredställa mig i denna materiella värld. Njutningar som inte har levushim (dräkter) av mat, sex, yttre naturlig skönhet. Men när en människa börjar inse att hon längtar efter andligheten, är det ett litet begär, trots att det är större än alla andra begär som tillhör vår värld, eftersom människan känner att hon inte kan njuta av någonting i vår värld, hon kan inte tillfredställa sina begär. Och därför är hon beredd att lägga alla krafter på att uppnå andligheten.

Detta begär är en ”punkt i hjärtat”, när det uppenbarar sig är det mycket litet i förhållande till andligheten. Eftersom begären i andligheten är så stora i jämförelse med njutningarna i vår värld måste människan höja sitt andliga begär över begären som tillhör vår värld.

Till exempel önskar jag mig 1 kg djuriska njutningar, 1 kg rikedomar, 1 kg ära, 1 kg kunskap. Efteråt uppenbaras begäret efter andligheten inom mig, som är 5 kg. Det vill säga, jag har 4 kg begär efter denna värld och 5 kg begär efter andligheten. Dessa 5 kg begär efter andligheten räcker inte för att kunna träda in den andliga världen.

Hur kan jag förstora det? Från Ovan får jag begär efter djuriska njutningar, ära, rikedom, kunskap, till exempel, 2 kg till i varje begär. Från början förnimmer jag att jag ”faller”, det vill säga att jag inte längtar efter andligheten utan jag längtar efter njutningar som tillhör denna värld. Men när jag försöker njuta av dem, upptäcker jag att jag inte kan göra det, jag inte kan tillfredställa mig med dem.

Och var finns tillfredställelsen? Bara i andligheten, genom studier, om man läser de rätta böckerna, i rätt miljö, kan jag öka mitt begär efter andligheten och istället för 5 kg får jag till exempel 20 kg av det andliga begäret. Det vill säga, strävan efter andligheten blir större än alla mina djuriska njutningar trots att de också har ökat.

Alltså, ju fler etapper jag går igenom för att kunna närma mig andligheten och förstora, bygga upp mitt andliga kli, desto mer förstorar jag mina materiella kelim. Därför sägs det att ”efter att Templet föll, fanns smaken för samlag bara kvar hos dem som arbetade för Skaparen”! Med samlag menar man här bia (ankomst – så beskrivs ”ankomsten av en man till en kvinna”) som kulmen av alla människans djuriska njutningar.

Men om jag önskar andligheten, varför behöver mina materiella begär växa? De växer för att jag ska använda dem för att förstora begäret efter andligheten. Eftersom ”varje människa som är större än sin vän, hennes begär (efter njutningar av denna värld) är större”.

Därför växer våra materiella begär. Plötsligt börjar jag se sådana njutningar i den materiella världen som jag aldrig tidigare känt, även i små enkla saker som mat. Inte bara kärleken till exempelvis musik eller någonting högsträvande som kultur eller filosofi i denna värld vaknar, utan kärleken till vanliga, naturliga njutningar vaknar upp.

Men om människan arbetar på rätt sätt, sparar hon tid, ju mindre hon tillåter sig att hänge sig åt dessa djuriska njutningar, desto mer tid sparar hon och går framåt snabbare. Det viktiga är att spara tid. Du kan självklart granska dig själv under ett par år med hänseende till dessa djuriska njutningar, tills du blir besviken och kommer tillbaka till vårt mål och fortsätter studera kabbala…

Det finns människor som lämnar kabbala i 1 eller 2 år och kommer tillbaka till studierna. Men med hjälp av studierna är det möjligt att gå igenom detta snabbare än om du hänger dig åt djuriska njutningar, och när du går igenom dessa processer kan du förstora det andliga begäret till en nödvändig nivå, som det sägs: ”Begäret låter mig inte sova…”, när det andliga begäret når en sådan kraft att människan enbart törstar efter andligheten, bara Den Enda.

Vad är ”bara Den Enda”? Det vill säga att det är som om alla andra strävanden inte existerar.

Det kan inte hända att du plötsligt vill ha ära, eller makt, eller rikedomar – dessa dolda begär kommer inte kräva sin uppfyllelse.

Varför? Därför att du bygger upp begäret efter andligheten på bekostnad av andra begär. Du föredrar andligheten med all din kraft framför andra njutningar. Det vill säga att du har valt denna njutning som mycket viktigare för dig. Och när du uppnår det kallas det att du kommer till tillståndet ”lo lishma”, som föregår det äkta andliga begäret, när du bara vill ha det framför djuriska begär som du får som en motvikt till de andliga begären.

Och om du verkligen väljer andligheten korrigerar Skaparen dessa djuriska begär, det vill säga, du får träda in i andligheten inte i överensstämmelse med ditt begär att njuta, utan du får en skärm. Än så länge är det en liten skärm – du får vara ett embryo i den andliga världen.

Och det viktiga i denna process är att snabbt föredra framtida begär framför begär som tillhör denna värld. Och det bästa medlet för att påskynda denna process är studier med koncentration på rätt avsikt, disseminering, arbete med realisering av begären.

På så vis kan man minska tiden för denna process som skulle kunna pågå i 100 år, och avsluta den på 2 år. Några år behöver man ändå… Men man kan minska tiden så att en människa kan uppnå skapelsens mål under en enda livstid.

Teoretiskt sett kan varje människa som får ett sådant begär uppnå målet under loppet av sitt liv. Det finns speciella reinkarnationer där man ska börja närma sig skapelsens mål, men man kan inte i förväg säga om varje människa kommer att uppnå målet, men teoretiskt ja, varje människa kan uppnå målet under sitt liv. Om ”punkten i hjärtat” vaknar hos en människa, om hon skapar och anstränger sig med hjälp av de rätta villkoren är det möjligt för henne att uppnå sin själs rot.

Det är den enda sak som judarna gjorde i Egypten med hjälp av sina krafter – de vände sig till Skaparen, de klagade till Honom om hjälp. Och Skaparen hjälpte dem att komma till ett sådant tillstånd där de kunde ta sig ur Egypten. Uttåget ur Egypten är en förening mellan människans begär, begäret att korrigera sig. Och förändringen i begären kan bara ske under påverkan av Ljuset. Vem förändrar begäret? Skaparen. När? Alltefter nödvändigheten, när en människa är beredd på förändringen. När hon förberett sig själv inför dessa förändringar som kallas ”människan”, hon skapade sig ett achoraim och då får hon förändringen från Ovan.

Förnimmelsen av förändringens nödvändighet kallas ”ropet efter hjälp”. Men man ska inte förstå det ordagrant, att man måste skrika. För att ropa till Skaparen behöver man inte öppna munnen, man måste förnimma detta utrop i sitt hjärta.

Det kallas achoraim (baksidan, förberedandet) av ett steg och då får du det du ber om och innan dess har du inte detta rop inom dig. Du kan tro att du gjorde allt du kunde, kramade allting ur dig själv… Men i själva verket gjorde du inte tillräckligt. Och ibland tar det flera månader för människan att uppnå det minsta lilla ropet efter hjälp och därigenom få förändringarna.

Vad är skillnaden mellan ett klagorop och en bön? Klagoropet är resultat av lagrad smärta i ett ouppfyllt begär. Och bönen är ett organiserat arbete som sker i hjärtat. Bön är möjlig bara efter att man gått över machsom. När en människa har kelim, när hon arbetar målinriktat, när hon vet vad arbetet i de 3 linjerna innebär, när hon vet hur hennes egenskaper skiljer sig från Skaparens, då kallas allt hon gör, hela den process hon går igenom, bön.

Och vi måste först uppnå tillståndet av ett klagorop, när jag inte styr mina förnimmelser, inte mäter dem, inte kan organisera dem i en korrekt form, utan jag agerar bara instinktivt.

Är det bara genom att öka begären efter denna värld och korrigera dem som man kan öka de andliga begären? Hur kan man annars göra det? Om min ”punkt i hjärtat” består av 5 kg andligt begär, för att jag ska kunna träda in andligheten behöver jag 5 ton andligt begär. Hur kan jag förstora det? Ska man följa Ljuset uppåt? Vad kan jag förstå genom att jag följer Ljuset? Alla definitioner är bara möjliga just för att jag törstar efter materiella saker, materiella njutningar och hela tiden granskar jag detta i relation till mitt begär efter andligheten. Och sedan kommer jag granska mina andliga begär och jag kommer att föredra de andliga begären framför begäret att ta emot.

Under loppet av en dag får vi olika tankar från Ovan som inte handlar om andligheten… Ibland blir vi fångar under deras makt och gör allt vad dessa begär kräver från oss. Medvetet och omedvetet får man olika tillstånd. Människan lär sig att tålmodigt granska sig själv och börjar förhålla sig till andras brister och svagheter som till någonting naturligt i människan. Jag känner att jag också har varit i ett sådant tillstånd och därför förlåter jag andra människor. Man måste gå igenom denna process.

Vem kan vara klok och stark i jämförelse med Skaparen? Just detta uppenbaras för dig från Ovan. Man jämför dig inte med någon annan människa, utan man jämför dig med Skaparen. Utan ett sådant kli är det omöjligt att skaffa sig egenskapen ”al menat lehashpia”, omöjligt att närma sig Honom, omöjligt att bli som Han. Du måste först samla på dig motsatta egenskaper, Faraos egenskaper, för att efteråt kunna förbinda dig med Skaparen.

… Och då börjar Kärleken uppenbaras i människan.

Skaparen kan lägga till oändligt med djuriska begär efter njutningar och med hjälp av studierna, gruppen, ge möjligheten att förändra dessa djuriska begär till andliga och förstora dem. Men tar det någonsin slut? När jag redan väljer andliga njutningar framför materiella och ingenting kan ändra på det – det innebär slutet av den perioden inom mig.

Varje människas själ har ett särskilt mått. Och Skaparen leker med henne genom att förstora hennes begär och ge henne möjligheten att välja vad hon föredrar – denna värld eller den Högre världen. Men alla reshimot från alla olika tillstånd finns kvar i henne.

Alltså sker det fram till en bestämd gräns efter vilken människan får ett annat arbete, att samla på sig andra definitioner, det är arbetet efter machsom. När en människa bara vill ha andligheten men måste bestämma sig för varför hon vill ha andligheten.

Skaparen kan sända olika hinder, olika störningar på vägen till målet: från hennes omgivning, familj, olika rädslor, brist på självförtroende, fram tills människan får sådana korrigeringar efter vilka varken rädsla, omgivning, familj eller dåligt självförtroende kan stoppa henne, eftersom hon får sin kraft från föreningen med Skaparen (chafetz chesed).

Och efter att människan får denna egenskap från Ovan frigör hon sig själv från denna värld. Ingen kan gripa tag i henne och vända henne tillbaka till denna Jord. Och då börjar Kärleken uppenbaras inom henne. Den Sanna Kärleken är när människan strävar efter andligheten, inte på grund av begränsningar och rädsla, utan på grund av sin Kärlek till Skaparen.