Ur boken ”Resan till människans själ” av Rav Michael Laitman

 

Verklighetsperception. Samtal mellan Michael Laitman och lärarna i kabbala: Michael Sanilevich och Eugenij Litvar.

Innehåll:

Vår värld av illusion. En korrekt uppfattning av verkligheten.

Varför måste människan lära känna verkligheten?

Vad betyder ”den Högste”, ”det andliga”?

Finns tid?

Var finns Gud?

Har änglar vingar?

Om förflyttning i tid.

Livet efter döden.

Kabbala och UFOn.

Har materia förnimmelser?

Hur undviker man lidande?

Bokstäver är egenskaper.

Vår värld är en illusion.

E. Litvar: Hej kära vänner! Vi befinner oss i studion med en kabbalist, professor Michael Laitman. Dagens ämne är ”uppfattning av verkligheten”. Samtalet leds av lärare på den Internationella Kabbalaakademin, Michael Sanilevich och Eugenij Litvar.

Den första frågan: Varje buddhist och daoist anser att vår värld är en värld av illusioner. De vet det – men jag tror det inte, förstår inte hur det kan vara så. Kan kabbala hjälpa mig att förstå det?

M. Laitman: I flera kabbalistiska källor talar man om perception av verkligheten, dessa källor är flera tusen år gamla: boken ”Zohar” (som är skriven för 2 000 år sedan), ”Stora Midrash” (som är skriven för 3 700 år sedan) och andra.

Kabbalan bedömer alltid vår värld ur det andliga perspektivet. Det vill säga, en kabbalist – är en människa som höjer sig till en annan nivå, till en annan dimension. Därifrån iakttar han vår värld och en annan värld som öppnar sig framför hans ögon som en helhet. Från den synvinkeln bedömer han miljön och våra illusioner.

Vår värld är i själva verket en värld av illusioner.  Åtminstone uppfattas den i varje levande varelses ögon på olika sätt. Redan därför har vi illusionen av vår världs existens.

Om vi hade haft andra sinnesorgan skulle vi ha sett den annorlunda. Om vi kunde ha sett den med infraröda, ultravioletta eller röntgenstrålar, förnimma i ett annat frekvensområde – ljud, lukt, känsla – så skulle vår värld, en summa av alla våra förnimmelser, i så fall vara fullständigt annorlunda, och en annan bild skulle målas upp för oss. Vi vet att hundar förnimmer världen i luktfläckar, ormar i temperaturfläckar, de ser världen annorlunda. Om vi skulle sakna synen som ger oss 90 % av informationen som kommer in, så skulle vi förnimma verkligheten annorlunda. Vi skulle anpassa oss till den omgivande världen: om jag inte skulle se saker så skulle de existera för mig med hjälp av känseln och från den utgångspunkten skulle jag bygga en modell av världen inuti mig själv.

Det vill säga om vi skulle byta våra fem sinnesorgan: syn, hörsel, lukt, smak och känsel till andra skulle vår världsbild bli annorlunda. Så utifrån det kan vi förstå att världen är en subjektiv verklighet som vi förnimmer inuti oss själva.

Om vi skulle lägga till andra sinnesorgan skulle vi förändra verklighetsbilden helt och hållet. Men vi vet inte ens vad vi saknar.

Kabbalister lägger ett extra organ till sina fem sinnesorgan, det kallas ”själ”. Detta är inte bara ett extra sinnesorgan – det arbetar enligt en helt annan princip: inte genom att ta emot utan genom givande. Rättare sagt, den tar in information och försöker efterlikna den altruistiska naturen som finns utanför en själv. Och på så sätt förnimmer den den verkliga bilden av världen utanför, ej förvrängd av egna parametrar. På det sättet skiljer sig den kabbalistiska perceptionen av verkligheten från den egoistiska. Den altruistiska perceptionen stör inte den verkliga bilden. Den ger en korrekt perception, förståelse och uppfattning, som är oberoende av iakttagaren. Det är den största huvudsakliga fördelen med kabbala. Därför kallas den ”vetenskapen kabbala” – vetenskapen om hur man tar emot, vetenskapen om perception.  Att bemäktiga en sådan världsbild och enligt den se våra illusioner och de metamorfoser som händer med oss – vår kropp dör, vi får en annan, existerar inuti den, existerar utanför den – detta kan en människa som iakttar världen objektivt se.

E. Litvar: Jag representerar intresset för människor som aldrig ägnat sig åt kabbala, därför är mina frågor vederbörliga. Jag måste säga att du inte har övertygat mig. Jag förstår inte varför världen blir illusorisk på grund av allt du säger?

M. Laitman: Därför att vi förnimmer världen i en bestämd aspekt. Djur, andra varelser som har sinnesorgan i andra frekvensområden, förnimmer världen annorlunda, de har en annan världsbild. Om vi skulle ändra våra sinnesorgan godtyckligt skulle vi se en helt annan värld.

Frågan är: Finns det någonting utanför oss som var och en av oss förnimmer annorlunda? Eller finns det ingenting utanför oss och allt finns inuti oss?

Vi för in elektroder i människans hjärna, leder in fastställda signaler i en speciell del av hjärnan och målar olika bilder i hennes huvud. Dessa bilder är så verkliga, så realistiska – till och med mer realistiska än de bilder som vi förnimmer i vanliga tillstånd.

När vi drömmer ser vi ibland mycket gripande händelser och gestalter. När vi vaknar befinner vi oss fortfarande i chock av det som vi genomlevt. Kanske befinner vi oss i en dröm även nu, bara det att vi inte kan nypa oss själva och vakna. Förstå ni?

Vad finns det för bevis att de händelser vi befinner oss i är verkliga, att detta liv är verkligt och inte en dröm, eller påhittat och påtvingat oss med hjälp av osynliga elektroder, en illusorisk bild?

E. Litvar: Men premissen att detta liv är en illusion är bara en premiss och inte ett faktum. Jag ser ett glas, Michael ser ett glas och du ser ett glas. Jag ser hur du tar det – för mig är det verklighet.

M. Laitman: Det vill säga verkligheten är vilket tillstånd som helst, som i detta ögonblick genomlevs av mig. Om jag befinner mig i en dröm och genomlever alla tillstånd som framkallas inuti mig, då är detta en verklighet. Eller hur?

E. Litvar: Ja, självklart.

M. Laitman: Självklart. Verkligheten jag befinner mig i är ett tillstånd som är relativt mig. Om jag vaknar upp så har jag ett annat verklighetstillstånd. Kabbalister berättar att när vi kommer ut ur den här världens perception till en annan, andlig värld, då vi ser att vi i denna värld befann oss som i en dröm.

E. Litvar: Varför?

M. Laitman: Därför att vi byter verklighet.

E. Litvar: Finns det flera verkligheter?

M. Laitman: Självklart. Men varje gång är det relativt till oss, till iakttagaren, som den är verklig. Så mäter vi enligt Einstein precis allting i relation till iakttagaren.

E. Litvar: Till exempel, det finns en hypnotisör som hypnotiserar mig och jag ser en bild att jag är i en djungel. Men alla runt om mig ser att vi befinner oss i en studio. Vad är verkligheten för mig då?

En korrekt perception av verkligheten

M. Laitman: Kabbalister säger: ”Ni alla sover. Ni tror att ni befinner er i den verkliga världen men i verkligheten drömmer ni”. Men de kan säga detta därför att de iakttar vår hypnos utifrån. Vi befinner oss nu i en dröm.

E. Litvar. Betyder det att Michael har en annan verklighet?

M. Laitman: Nej. Vi har alla en gemensam förnimmelse. Vi representerar alla varandra som existerande, levande, utvecklande varelser därför att vi har liknande sinnesorgan som är skapta på ett likadant sätt. Allt som vi uppfattar i vår värld – är bara en återspegling i vårt medvetande. Existerar det i verkligheten? I relation till vem existerar det eller inte? Detta måste vi diskutera och utforska i förväg. Om det är i relation till människan så säger vi – ja. Ja, i relation till en iakttagare iakttas den verkligheten.  Om vi kommer ut ur dessa koordinater kommer vi att iaktta en annan verklighet.

Det finns många dimensioner i vilka vi befinner oss i olika tillstånd. Det är möjligt att där finns tid, eller att där inte finns någon tid alls, där vi existerar utanför tid. Eller vi kan existera i tillstånd utanför rörelse.  Det finns andra existensparametrar: ingen tid, inget rum, ingen rörelse, där det inte finns upp och ner och andra parameter som fastställer vårt ”jag”, vår existens. Där allt är annorlunda, men vi vet ingenting om detta.

Kabbalister talar om detta därför att de uppenbarligen begriper en annan dimension redan i detta liv. De beskriver den och säger att vi måste komma till den dimensionen, att en annan existens är beredd för oss – enklare uttryckt en existens i en annan värld – och vi måste nå dit.

E. Litvar: Är denna existens illusorisk?

M. Laitman: Idag, i relation till oss, är den illusorisk, eftersom vi inte tror på den. Men kabbalister har nått den existensen och säger att vår nuvarande existens i relation till den är fullständigt illusorisk, som en dröm.

M. Sanilevich: Finns det andra existenser förutom den som kabbalister begriper?

M. Laitman: De kan inte säga mer än det de begriper. Människan begriper allting bara genom sig själv, från egna kunskapsverktyg, från egna förnimmelser. Om hon får andra förnimmelser kan hon berätta om dem, om inte så kan hon inte göra det.

Kabbalister begriper exakt, vetenskapligt med diagram, formler och exakta beräkningar. De återger detta till varandra på så sätt att alla andra kan göra samma rörelser mot en annan värld och kan iaktta den, beskriva egna bilder och samband mellan utforskningarna! Det är som i en vanlig vetenskap i vår värld: mellan forskarna finns en ömsesidig förbindelse för att utveckla forskningen. Men det kabbalisterna iakttar är också subjektivt i relation till dem, och kabbalisterna talar om detta.

På samma sätt som vår världs vetenskapsmän utforskar vår illusion eller verklighet, eller illusoriska verklighet (det är inte viktigt hur man kallar det), på samma sätt utforskar kabbalisterna en annan dimension, också relativt iakttagaren, inte på ett annat sätt, och de talar om detta.

Därför säger man: ”Det finns inget mer i en människa än det som hon begriper i sina kelim, genom sina verktyg”. Man säger: ”En domare har inte mer än det hans ögon ser” – som den starkaste och mest trovärdiga perception.

M. Sanilevich: Är verkligheten densamma för alla kabbalister, den verklighet de begriper? Eller har varje kabbalist sin egen?

M. Laitman: Nej, den är gemensam.

M. Sanilevich: På samma sätt som i vår värld?

M. Laitman: På samma sätt som i vår värld, där vi har gemensamma intryck, fastän var och en upplever den på eget sätt. På samma sätt har kabbalister gemensamma intryck men upplever dem på eget sätt.

E. Litvar: Alla österländska läror påstår att vår värld är en illusion, det sammanfaller med kabbalisternas uppfattning. Men samtidigt sammanfaller inte alltid deras andra åsikter med kabbalisternas.

M. Laitman: Idag har även vetenskapen en exakt föreställning av att vår värld är en illusion. Vad betyder illusorisk? Det betyder att den beror på våra sinnesorgan, och i vilket område, på vilket sätt de arbetar. Därför talar man om en illusion. Men det är ingen illusion, det är en subjektiv bild som jag målar för mig själv. Om jag skulle ha haft andra ögon, öron, känsel och så vidare så skulle jag förnimma en annan bild: ett föremål som idag ser ut som fast skulle kunna se ut som gasformigt. Om jag skulle se vår värld och förhålla mig till den som en neutrino eller som en annan partikel som tränger sig in överallt, om jag skulle uppleva att jag tränger mig in och ser att jag tränger mig in i materien, då skulle min förnimmelse av världen vara annorlunda.

E. Litvar: Betyder det att jag inte skulle se ett bord?

M. Laitman: Jag skulle kunna gå igenom bordet. Varför inte? I mina nuvarande förnimmelser är en given kombination av beståndsdelar ett fast material, men i själva verket finns det andra tillstånd i vår värld i vilka denna fasthet inte är ett problem och inte uppfattas som ett motstånd. Jag förnimmer ett motstånd vid ett bestämt tryck, vilket kallas ”känsel” – ett objekt trycker tillbaka mot mig och jag reproducerar detta tryck från min reaktion och återger detta objekt i mina förnimmelser: vad är det, vem är det, vilken är det?

E. Litvar: Jag börjar kanske förstå. Ni säger att mina förnimmelsers subjektivitet beror på att jag fick informationen på ett speciellt sätt.

M. Laitman: Självklart.

E. Litvar: Skulle Michael ha kunnat få den information på ett annat sätt?

M. Laitman: Nej. Michael skulle också få den på samma sätt därför att vi har gemensamma förnimmelser. Våra sinnesorgan är uppbyggda på samma sätt.

E. Litvar: Betyder det att det är objektivt? Om jag, han och 100 personer till …

M. Laitman: För vem är det objektivt? För en människa i vår värld. Denna värld har ett visst uttryck inuti en människa. Men jag kan inte säga om denna värld existerar utanför mig. Jag hör ett visst ljud, ser en bild, de målas alla inuti mig själv, de målas inte utanför mig. Till exempel ser jag ett bord och ett glas. Existerar de utanför mig? Jag vet inte, det kan jag inte säga. Jag kan bara säga att inuti mig finns olika gestalter, som jag föreställer mig finns utanför mig. Det här glaset, har det samma form utanför mina sinnesorgan? Nej det har inte den formen, men den målas inuti mig med denna form. Men hurdant är det i verkligheten? Det kan jag inte säga, allt är i relation till iakttagaren, enbart relativt betraktaren.

Det finns fyra inställningar till verklighetsperception. Newtons inställning består i att världen utanför oss är sådan som vi förnimmer den inuti oss. Även Hew Everetts (en amerikansk fysiker som var först med att erbjuda en tolkning av kvantmekaniken) inställning finns, som säger att världen är sådan som vi föreställer oss den, men att den också beror på vilka störningar vi för in i den. Det vill säga att världen är ett mellanting mellan betraktaren och den bild som han eller hon iakttar. Jag befinner mig i en bestämd kontakt med världen och våra gemensamma egenskaper målar en bild för mig. Det betyder att jag får en världsbild som är beroende av mina egna egenskaper. Varför det är så? Därför att även i det vardagliga livet lägger jag märke till vissa företeelser, och inte till andra. Jag förnimmer någonting, men plötsligt försvinner det från mitt medvetande, vissa saker existerar men jag lägger inte märke till dem, eller tvärtom koncentrerar jag all min uppmärksamhet på dem. Jag befinner mig i större eller mindre kontakt med objektet, och beroende på det målas det inuti mig. Det vill säga att inte hela den världsbild som finns runt omkring mig förnimms av mig. Kanske finns det objekt som jag inte förnimmer.

Och följande uppfattning, som liknar den kabbalistiska, finns också.  Att vi överhuvudtaget inte förnimmer det som finns utanför oss, utan vi uppfattar det som skapas inuti oss. Ni kan säga att utanför oss finns en källa. Jag slår på bordet och hör ett ljud. Det vill säga jag utförde en viss handling, det skapade en viss våg. Denna våg nådde ditt öra, slog till trumhinnan, gick igenom alla elektriska, kemiska system, återspeglades i din hjärna, och din hjärna jämförde det med kända fall och återgav det som ett ljud och förmedlade det till dig.

Vad är gemensamt mellan det du uppfattade inuti dig och ljudet utanför dig? Olika reaktioner skedde: mekaniskt tryck från denna våg, därefter en elektrisk företeelse, därefter olika kemiska reaktioner, jämförelser med dina olika minnen och så vidare. Vad har det gemensamt med det som har hänt utanför? Mycket lite. Men det räknas som att det finns något gemensamt mellan iakttagaren och fenomenen utanför oss.

Men kabbalan säger att det inte finns någonting gemensamt, och att det inte finns några fenomen utanför oss själva – allt finns inuti människan, och utanför oss finns ingenting. Det finns en konstant kraft som vi befinner oss inuti, och i relation till den äger olika företeelser rum inuti oss, och beroende på hur lika vi är den konstanta kraften skapas olika förnimmelser inuti oss. Det vill säga jag förnimmer bara min egen inre förändring, min utveckling, i relation till den yttre kraften. Bilden av mina inre förändringar målas inuti mig som min världsbild. Så säger kabbalan som beskriver detta på ett vetenskapligt sätt, matematiskt och fysikaliskt med olika diagram, och välkomnar er att komma in i den verkligheten. När man börjar utforska och komma in i dessa tillstånd kommer man att se att allt förhåller sig på det sättet. Vetenskapen kommer så smått till samma slutsats.  Det fanns en tid när man trodde på Newton, därefter på Einstein, efter honom på Hew Everett. Idag börjar man åtminstone lyssna till det kabbala säger, och det kabbalan säger beskrevs för många tusen år sedan.

E. Litvar: Från det du säger kan man dra slutsatsen att allt människan utforskat under hela sitt liv, allt det hon trodde fanns utanför henne, i själva verket har hon utforskat sig själv.

M. Laitman: Exakt. Ja, vi utforskar bara oss själva. Allt är en självkännedomshandling.

Varför måste en människa utforska verkligheten?

M. Sanilevich: Varför måste människan utforska en annan verklighet, som finns utanför henne? Vad vinner människan på det? Kommer det att lära människan hur man lever?

M. Laitman: Vi tvingas gå till en ny verklighet, och vi måste komma in dit. Vi måste uppleva oss där. Vi måste existera i den – därför att existensen i den Högre verkligheten är evig och fullkomlig. Naturen knuffar oss till det. Det beror inte på vår vilja eller ovilja. Vi är från början skapta så att vi måste gå igenom en gradvis förbättring, och komma fram till förnimmelsen av denna yttre verklighet, komma in i den och existera i den på ett sådant sätt att förnimmelsen av vår värld och kontakten med den försvinner helt. Hela den bild som finns nu reser sig så småningom och ombildas i gestalt av den yttre Högre verkligheten.

M. Sanilevich: Alexander från Berlin frågar (jag tror att du delvis besvarat frågan): ”Grundaren av daoismen, Lao Zi, drömde en gång att han var en fjäril. När han vaknade ägnade han mycket tid åt att begrunda: vem han är i själva verket – en fjäril som drömmer att han är Lao Zi eller Lao Zi som drömmer att han är en fjäril? Vad säger kabbalan om det?

M.Laitman: Kabbalan säger till honom att han kommer att komma in i nästa verklighet. Han befinner sig i livet (det vi tror är livet) och drömmer, och kan inte särskilja en dröm från en annan. Drömmen kan ha skarpare intryck än verkliga livet, men det kan bli tvärtom, det säger ingenting. Det är som om vi kontrollerar oss själva när vi kommer in i en dröm och när vi går ut ur den, därför har vi uppdelningen: det här är dröm, men det här är liv. Men i princip är båda tillstånden illusioner.

Kabbalan skulle ha kunnat visa Lao Zi att det finns ett tillstånd av varken dröm eller vakenhet, ett tillstånd där en total, full, helt oavbruten ström av information som kallas evigt, fullständigt liv finns (det är inte liv så som vi uppfattar det). Om vi tittar på vårt nuvarande tillstånd – alla icke levande, vegetativa och djurriska inklusive människan – är de en illusion, inte mer än en koncentration av energi. På det sättet skulle dröm och vakenhet visa sig för Lao Zi, som en illusion i relation till den som befinner sig i den.

M. Sanilevich: Kan man befinna sig i båda världar samtidigt: i den här världen och i den andra?

M. Laitman: Tills en kabbalist avslutar sitt uppstigande till den Högre världen, till en annan dimension, har han förnimmelsen av vår värld. När kabbalisten når den Högre verkligheten har han förnimmelsen av den här världen bara för att han eller hon måste ha en förbindelse med andra människor. Men i princip är det inte nödvändigt att komma tillbaka till illusionen.

M. Sanilevich: Men när kabbalisten lever här, befinner han sig då hela tiden i den andra världen? I den här världen kan jag titta eller inte göra det, jag kan höra eller stänga av mina öron. Kan kabbalisten på samma sätt komma bort från den andliga världen?

M. Laitman: Han kan komma bort ibland, det beror på om han associerar sig själv med den Högre världen eller inte. För att hela tiden befinna sig i den Högre dimensionen måste kabbalisten utföra vissa handlingar. Till exempel: om en människa är sjuk eller förlorar medvetandet, om hon inte har några möjligheter att kontrollera sig på ett speciellt sätt och anstränga sig för att förhålla sig till den dimensionen, då kan hon komma bort från den.

M. Sanilevich: Men vet hon att hon kom bort från den. Är hon medveten om det?

M. Laitman: Ja. Kontakten med den Högre världen finns alltid kvar. Nu beror allt på henne om kontakten kan återupptas.

Vad betyder ”den Högre”, ”andlig”?

M. Sanilevich: Vad betyder ”den Högre”?

M. Laitman: ”Den Högre” eftersom vårt tillstånd därifrån förnimms som lågt, begränsat, tillfälligt. Det andliga tillståndet har överhanden, det är fulländat. Därför kallas det ”Högre”. I vår värld brukar vi jämföra: ”den lägre”, ”den högre”.

M. Sanilevich: Varför säger man ”den andliga världen”?

M. Laitman: Därför att det andliga inte har någon relation till det materiella, det är högre och står utanför materiella objekt.

M. Sanilevich: Var kommer själva ordet andlig ifrån? Från ordet ande?

M. Laitman: I kabbala använder man ordet ruach. Men kraften som styr vår värld delar sig i 5 olika styrkor: Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yechida. Som helhet kallas den ”kraft” eller ”Ljus”, ”det Högre Ljuset”.  Inte ljuset av vår värld, utan Ljuset av den Högre världen, det vill säga en helt annan frekvens, en helt annan kvalitet. Ljuset eller andligheten – det är samma sak.

E. Litvar: Julius Caesar var känd bland annat (om jag har rätt) för att han kunde göra 5 saker samtidigt. Kan en kabbalist leda ett samtal med oss i vår materiella värld, och samtidigt samtala med Julius Caesar i den kabbalistiska uppfattningsförmågan?

M. Laitman: Hela tiden! Därför att mitt ”jag” har två delar som är helt utan samband mellan varandra; en djurisk – den lägre delen som hör till vår värld, och en andlig – från själen, ”den Högre delen”. Självklart befinner han sig i 2 olika världar.

E. Litvar: Om den ena perceptionsförmåganfrågar den andra: ”var är mer intressant att befinna sig”? Var tror du?

M. Laitman: Vad tror du själv? Det finns inget värre än vår värld.

E. Litvar: I alla avseenden?

M. Laitman: Självklart.

E. Litvar: Verkligen? Har varje människa det sämre här än där?

M. Laitman: Ja. Därför att i vår värld befinner vi oss i ständig flykt från lidande och en liten gnista av njutning anses som en lycka. Den försvinner snabbt och vi måste sträva efter illusoriska njutningar.  Denna jakt kallar vi ett liv.  I själva verket är det en oupphörlig jakt i sökande efter påfyllande. Alltså kan man inte kalla vår värld intressant och god. Jag kan förstå dig om du inte har någonting som är bättre. Men jag har ett råd till dig att prova något annat, så kommer du att se själv.

E. Litvar: En fråga från internet: ”Finns det parallella världar”? Det är den första delen av frågan. Den andra delen är ”har du varit där”?

M. Laitman: Jag förstår inte vad de menar med parallella världar. Våra flertaliga återspeglingar finns i de andra världarna Assiya, Yetzira, Bria, Atzilut, Adam Kadmon och Ein sof (världen utan ände). Andra världar som liknar vår materiella värld existerar inte. Vi befinner oss i botten, lägre än vår värld finns inte. Allt som är ett steg högre den – är en andlig värld. Och där finns 125 steg uppdelade i 5 världar.

E. Litvar: På 60- och 70-talet fanns det många diskussioner ”om det finns liv på Mars”. Är ditt svar nej?

M. Laitman: Mars är inget parallellt universum, det är inte en parallell värld.

Finns tid?

M. Sanilevich: Hur och varför får man en tidsuppfattning?

M. Laitman: Tidsuppfattning är vår inre subjektiva förnimmelse. I samband med den iakttar vi vår värld som att den rör sig, vi ser orsak/verkan-sammanhang i den, där orsak alltid föregår verkan, och verkan är i sin tur alltid är orsak till en annan verkan och så vidare. Rörelser som visar sig i en sådan ordningsföljd bildar en känsla av tid. I själva verket påstår vetenskapen från Einstein och framåt att tiden som sådan inte existerar. Det finns sannolikheter, och inte bara det, utan även möjligheten att verkan bestämmer orsaken när den kommer tidigare än orsaken. Livet och tiden flyter inte i samma riktning. Det är vetenskapliga slutsatser. Men kabbalan påstår att det inte finns någon tid. Tiden existerar inte. Det vill säga, den verkliga världen är den andliga världen, den är en värld av krafter, och tiden som sådan existerar inte i den.

Vi kan inte föreställa oss det, eftersom allt här är determinerat. Här är vår puls, vårt liv, allt vi förnimmer, alltid som i en dator, allt skrivs in automatiskt efter tid – när det händer. Det är som om du trycker på en knapp och allt du har gjort antecknas. Nästa handling är nästa knapp – och dess tid skrivs in. Och allt du gör (får ett meddelande, skickar ett meddelande) – allt skrivs in efter tid, enligt datorns klocka. Vi har också en sådan inre klocka. Den andliga världen har inte detta. Vetenskapen klargör det och visar sig vara överens med det kabbalan säger. Det är förvånansvärt. Boken ”Skapelsen” som skrevs i det forna Babylon (kan ni föreställa er, det är fyra och ett halvt tusen år sedan!) – den talar om de nyaste föreställningarna och åsikterna som vetenskapen kommer på först idag. Det som vi pratar om idag härstammar därifrån.

E. Litvar: Om jag förstår er rätt, uppstår tidsuppfattningen i människan på grund av förändring, uppståndelse av nya tillstånd. Det ger upphov till en inre avräkning, en tidskänsla.

M. Laitman: Om ingenting skulle förändras så skulle vi inte uppfatta tid.

E. Litvar: Ni säger att andligheten inte har tid. Betyder det att andligheten bara har ett tillstånd?

M. Laitman: Ja det är riktigt. Andligheten kan inte ha flera tillstånd. Om den skulle ha haft det skulle de ha kvalificerats som ett relativt till ett annat, ett bättre än ett annat. Men andligheten är det Absoluta.

E. Litvar: Men du sade att andligheten har 5 världar?

M. Laitman: Jag talade om ett ständigt bestigande tills man når den sista världen. Ett riktigt andligt tillstånd är den sista världen där förståelsen av tid, förståelsen av orsak/verkan helt annulleras.

E. Litvar: Blir människan dummare?

M. Laitman: Nej, hon blir inte dummare, utan hennes begripande blir helt obegränsat.

E. Litvar: Men tiden försvinner, eftersom den inte behövs.

M. Laitman: Tiden begränsar oss, därför är vi ”dumma”. Men utan tid försvinner ramen och vi kan vara kloka som begriper allt. Orsak/verkan drar ihop sig, sammanfogas i ett och vi begriper hela Världsalltet.

E. Litvar: Kan man säga att tidskänslan förändrar sig i andligheten, från hur jag förnimmer den nu tills man når det slutliga tillståndet, då den försvinner helt och hållet? Händer det gradvis? Har man en särskild tidskänsla i den andliga världen?

M. Laitman: Den finns i form av orsak och verkan. När orsak och verkan delar upp sig pratar man om tid: detta hände i början och detta händer i nästa stadium. Och det kan hända i vårt liv att dessa två händelser är skilda från varandra ett tiotal år. Men om ingenting hände mellan dem, då är de sammankopplade i andligheten, står nära varandra, följer efter varandra. Det vill säga att den andliga världen inte är byggd efter klockors eller mitt hjärtas tickande. Den är byggd på andliga handlingar. De andliga händelsernas ordningsföljd bestämmer den andliga tiden. Det vill säga att tiden som sådan, mekanisk tid som är förknippad med jordens rotation, inte finns. I andligheten kallas utvecklingen av människan genom orsak/verkan för ”tid”.

Var finns Gud?

E. Litvar: När du säger ”det andliga” menar du inte änglar?

M. Laitman: Änglar är krafter…

E. Litvar: Andligheten är för mig orgelmusik, korpulenta änglar i en blå himmel.

M. Laitman: Vad är andligt med det? Gå in i vilket tempel som helst och du kommer att se olika attribut. Varför är de andliga? De är helt materiella och de är som regel gjorda av ett dyrt material. Alltså finns det ingenting andligt i dem.

M. Sanilevich: Var finns Gud i den bilden? När du säger ”tid”, ”världar”, finns Gud där?

M. Laitman: Gud finns inte. Var har ni sett Gud någonstans? Gud finns inte, det finns en gemensam naturkraft som omfattar allt och styr allt. Ni kan kalla den Gud eller Skaparen – så som kabbalan säger. Skaparen – därför att Han skapade oss. Det är en kraft som skapade allting. Men Gud – så som religionerna beskriver: att Han ändrar sig i relation till människorna, straffar, belönar, har god eller dålig inställning – en sådan Gud finns inte. Det är människornas påhitt. Som ett litet barn som hittar på sin egen värld och överför sina förnimmelser från livet på den.

Hos de gamla grekerna gifte och skilde sig, svek och dödade Gudar varandra . En rik och vacker mytologi, men påhittad. Man kan förstå att det var påhittat av människan, därför att hon såg världen på så sätt. Detsamma hände med andra religioner. Det är människornas påhitt att det finns någonting där borta. De trodde en gång att någonting fanns i rymden, men idag tror man inte det. Kanske långt bortom galaxen. Var de föreställer sig att Gud finns förstår jag inte. Var sitter Han? Förut trodde man att jorden är platt – kanske fanns Han på andra sidan jorden. Idag vet vi att jorden är rund, det vill säga man kan inte gömma sig någonstans.

M. Sanilevich: Är det den blinda naturen? Kan man säga så om Guden?

M. Laitman: Skaparen är naturen, det är en gemensam oföränderlig naturlag – en lag av totalt givande och kärlek.

M. Sanilevich: Är den sinnlig, känner den oss?

M. Laitman: Det kan vi inte veta. Om du säger att den känner oss betyder det att du förnimmer den, utforskar den och överför dina känslor på den.

M. Sanilevich: Kan man utforska den?

M. Laitman: Självklart! Det är målet och människans syfte. ”Lär känna din Skapare” – det är ett budord. Det vill säga lär känna Honom fullständigt, utforska Honom, bli som Han. Vi måste komma fram till den Högre naturkraften. Vi måste adoptera den i oss. Vi måste vara som den, vi måste vara på den nivå som den kraften existerar på. Men det är en kraft, en egenskap. Det är inget objekt. Objekt finns inte i andligheten. Som ni säger ”änglar med vingar”– det är en kraft, inte materia.

En ängel är en kraft. Till exempel är dragningskraften en ängel. Varje kraft kallas en ängel. Varför? Därför att den är en enskild kraftyttring av en gemensam kraft som kallas ”Skaparen”.

E. Litvar: När min förnimmelsenivå förändrar sig kommer jag att resa mig över den här världen…

M. Laitman: Då kommer du att se krafterna!

Har änglar vingar?

M. Sanilevich: Varför målar man vingar på änglarna?

M. Laitman: När man behövde sprida religion började man från vingar, keruber, serafimer – det är människans påhitt, ingenting annat.

E. Litvar: Bosh – en stor konstnär målade en massa synd… sådana monster…

M. Laitman: Om du tar Bibeln och alla andra gamla böcker berättas där om änglar med vingar. Men vad betyder ”änglar”, vad betyder ”vingar”? Vi talar om den andliga världen, men bakom dessa ord står helt andra objekt, en annan mening, andra handlingar. Med orden bevarar vi även materiella gestalter. Det är att problem: vi föreställer oss den andliga världen i form av vår värld. Finns det en gryta där alla syndare kokas? I vilket tillstånd kokas de?

E. Litvar: Det kan jag inte säga.

M. Laitman: Vem kokas? Kroppen är begravd i jorden, den kokas inte, ni kan gräva upp den och titta, Vad kan stackars djävlar äta till frukost om inte kroppen?

E. Litvar: Om jag reser mig till den Högre nivån, förnimmer jag då ändå den materiella världen? Denna värld förnimmer jag som denna världs materia, men i den andra världen där jag kommer att vara (du säger världen Assiya), kommer jag förnimma som materia av Assiya?

M. Laitman: Vad betyder materia av världen Assiya?

E. Litvar: Jag vet inte.

M. Laitman: Egenskaper! Förutom vår förnimmelse av materia är allt annat egenskaper, krafter och inget annat. Vi måste vänja oss vid en sådan perception, tänka oss in i, bearbeta inkommande information och lägga till ny information. Det är inte lätt. Jag kommer ihåg hur vi studerade relativitetsteori på högskolan. Alla hade problem med att absorbera den: man måste adoptera den. Till exempel föreställa sig att man förflyttar sig bortom tid till andra parametrar. Och de studerande upplever en inre revolution.

Efter 7-8 månader av studier av relativitetsteorin börjar man plötsligt så smått uppta det nya materialet. Man vänjer sig ryckvis till det som man lär sig. Det vill säga att man lyfter sig ovanför den jordiska ramen till nivån Einstein talade om, och därefter Hew Everett och så vidare.

Men här pratar vi om en mer abstrakt nivå bortom jordisk förnimmelse. Därför behöver man flera månader för att börja tänka med dessa villkor, dessa begrepp som kabbalister talar om. Det är oundvikligt att man behöver en tid för anpassning. Vår hjärna kan klara det, men den behöver utvecklas undan för undan.

E. Litvar: Utryckte kabbalister sina tankar, teorier och kunskaper med ett sådant svårt språk för att vilseleda människor med avsikt? Finns det en annan orsak till det? Det är obegripligt varför man skriver om vingar om det inte finns vingar?

M. Laitman: Hur förklarar man för människor i vår värld det som händer i en annan dimension som hon inte förnimmer? Om du befann dig i en annan dimension, kom därifrån och ville berätta för mig om den. Berätta, jag lyssnar. Försök att föreställa dig någonting. Du måste säga till människorna: ”Vet du vad jag upplever där ”? Det liknar ett glas, liknar en vägg, liknar ett hus, liknar mig, liknar dig, – liknar någonting…”

M. Sanilevich: Varför skriver man inte så?

M. Laitman: De gjorde det! De skrev på det sättet.

M. Sanilevich: De skrev inte: ”liknar vingar, men det är inte vingar”.

M. Laitman: Ett ögonblick. De beskrev händelser som sägs ha hänt i vår värld, men de menade händelser som sker i den andliga världen. Hur kan de annars skriva? Tror du att de skrev om vad människor gjorde i vår värld: födde barn, stred och så vidare. Tror du att deras böcker därför kallas heliga, speciella? Dessa böcker beskriver andliga tillstånd. Det är omöjligt att beskriva på ett annat sätt, det är bara möjligt att skriva i form av vår värld. Om du kan se genom vår värld kommer du att se vad de menar. De har ingen annan möjlighet att berätta för dig om det.

Den kabbalistiska vetenskapen finns, men man kan bara förstå den om man kommer in i den Högre världen. I böcker beskrevs krafter, deras numrering, deras överensstämmelse, men utan omnämnande av materia – bara krafter i samverkan. Men du tar in det som en vetenskap: matematik, fysik – formler, diagram, samverkan av krafter. Det säger dig ingenting därför att du inte förnimmer dessa krafter, du ser dem inte.

Det finns ett kabbalistiskt språk, med hjälp av det skrivs kabbalistiska böcker, men de kan bara läsas av en människa som redan befinner sig på en annan nivå. Då ser hon en bild när hon läser. Boken är för henne en instruktion om hur man orienterar sig på en plats, hon ser direkt och genomför de nödvändiga handlingarna.

Men om en människa inte befinner sig i den andliga världen förverkligas beskrivningen av den i jordiska former. Hela Bibeln är skriven på så vis. En ängel kom till Abraham och började prata med honom och så vidare. Man kan inte berätta det på ett annat sätt. Vad är det för kraft i den andliga världen som kallas Abraham? Vad är det för ängel och kraft som verkar på den kraften? Och vad hände mellan dem? Man talar bara om andliga begrepp.

E. Litvar: Fanns Abraham i vår värld också?

M. Laitman: Det är inte viktigt om han fanns i vår värld. Kabbala talar inte om historia. Behöver vi veta om någon beduin som vallade får någonstans?

E. Litvar: Kom ängeln till honom som var i denna värld.

M. laitman: Nej.

E. Litvar: Men varför begravdes han i så fall som den störste patriarken?

M. Laitman: Ängeln besökte honom inte i den här världen: ängeln kom, det vill säga verkade på den andlige Abraham och inte på den Abraham som satt i ett tält, inte på hans kropp. Flög in i ett tält och snurrade omkring, tror du det? På så sätt fick ni målande bilder från Medeltiden.

E. Litvar: Ja, det är en barnslig men mycket vacker Bibel som konstnärer målade.

M. Laitman: Kan du förstå vad ni ger till barn? Hur ni förvirrar dem för hela livet! De blir förvirrade från en generation till en annan.

E. Litvar: Kort sagt beskrivs i de heliga böckerna inte det som vi läser? Det vill säga att det inte fanns något judarnas uttåg ur Egypten, och på Sinaiberget fick ingen Toran.

M. Laitman: Allt detta hände, men kabbalister skriver inte om det.

E. Litvar: Betyder det att Moses bok handlar om någonting annat?

M. Laitman: Om någonting helt annat. Kabbalister talar inte om händelser som skett i vår värld, utan om vad som hänt i den andliga världen.

E. Litvar: Men i vår värld gick någon i en öken?

M. Laitman: Ja, självklart. Man det är inte det man talar om, varför skriva om det? Vad är det som är så intressant med det? Menar ni inte att andra folk genomlevt liknande situationer? Måste bara judarna skriva om det i en bok, sprida den och sälja den?

E. Litvar: Den spreds bra… Här är en fråga från Tyskland: ”är det inte tråkigt utan ’tid’, utan ’rum’”? Här kan man resa till Hawaii men vad har man där?

M. Laitman: Du behöver inte resa någonstans. I den andliga världen har man inga begränsningar. Det är inte som att resa till Hawaii för att kanske njuta av någonting mer, fylla sig. Den andliga världen är en fullkomlig värld. Där finns ingen inre tomhet och efteråt ett litet påfyllande, och återigen tomhet och påfyllande. Hela vårt olyckliga liv bygger på denna övergång, jakten efter små gnistor av njutning. I andligheten finns inget sådant tillstånd. Där finns ett konstant, jämnt och oändligt fyllande av Ljus.

E. Litvar: Betyder det att om jag dricker ett glas vatten i den andliga världen får jag den känslan för evigt?

M. Laitman: Ja. Och varje gång får man en ny känsla, på så sätt reser man sig och breder ut sig.

E. Litvar: Det vill säga, om jag blir törstig i den andliga världen behöver jag bara ta vatten någonstans från mina tankar i mig, och finns det någonstans i mig så måste jag bara hitta det?

M. Laitman: Ja.

E. Litvar: Behöver jag inte springa efter ett glas kallt vatten?

M. Laitman: Rörelse existerar inte. Om du får en önskan – fylls den omedelbart, samtidigt som önskan uppstår. Det finns inga tillstånd där en önskan kommer först, och efter en tid uppfyllandet.

E. Litvar: Och där är inte så varmt som här hos oss, +45 grader varmt.

M. Laitman: Man har ett tillstånd av fullständig komfort och harmoni.

Om förflyttning i tid

M. Sanilevich: En fråga om förflyttning i tid. Kommer vi att nå ett tillstånd där vår kropp kan förflytta sig i tid på samma sätt som man visar i filmer?

M. Laitman: Vi kan framkalla en sådan illusion hos oss själva, som vi framkallar illusionen av vår värld. Inga problem. Vad händer därefter?

Vad är nutid, dåtid och framtid? Det är bilder som är inprogrammerade i oss, de utvecklar sig bara i vår fantasi efter en tidsaxel.

Till exempel, jag tittar på en film och ser separata bilder i början, i mitten och i slutet. Framför mig rör sig bilderna från början, jag kan snabbt se vad kommer att hända i mitten och i slutet och därefter vända mig tillbaka till början. En sådan film finns inuti oss och den tvinnas så småningom upp. Ni frågar om jag kan spola tillbaka den, inga problem. Därför att vi redan har den. Det finns ingenting omkring oss, allt framkallas inuti oss.

M. Sanilevich: Hur gör man det?

M. Laitman: Varför vill du göra det?

M. Sanilevich: Det är ju intressant vad som hände för 200 år sedan.

M. Laitman: Inga problem, allt detta kan man väcka i en människa. Men självklart är all den informationen under en särskild hemlig kod, som skyddad information i en dator, därför att du måste omfatta den i överensstämmelse med din andliga utveckling. Vår värld är som ett ”avklädningsrum” där en människa från besvikelse över den egna existensen kommer fram till nödvändigheten att vilja komma upp till en annan nivå. En annan nivå är en andlig dimension. Därför får vi inte leka med tiden bara sådär. Därför att vi inte realiserar skapelsens program, vilket är att nå upp till Skaparen, att bli den Högre kraften.

E. Litvar: Du berättade om denna film, att man lätt kan komma in i dåtid, framtid och annat! Jag tror att vi skulle betala mycket pengar för att få den njutningen! Till exempel att i 15 minuter hamna i Colosseum i det forna Rom, att titta på gladiatorerna, att säga till en Romersk imperator: ”Hör du Nero, vännen…”

M. Laitman: Nej. Du tänker fel. Du kan titta på filmen men du kan inte blanda dig i den. Därför att du var i en annan själavandring, du var inte sådan som idag.

E. Litvar: Jag kan bara titta på den filmen som en åskådare.

M. Laitman: Du kan förflytta dig fram och tillbaka, men allt efter det tillstånd som du befinner dig i.

E. Litvar: Det vill säga den som jag var under den tiden.

M. Laitman: Eller kommer att vara. Självklart.

E. Litvar: Betyder det att jag skulle kunna putsa Neros stövlar och inget annat? Jag skulle hamna i samma tillstånd. Ja?

M. Laitman: Och till och med värre.

E. Litvar: Men jag menar inget annat. Jag tycker mycket om vad du säger. För oss är det ouppnåeliga drömmar.

M. Laitman: Varför? Personligen ser jag ingenting som är så bra i hela vår mänskliga historia att man skulle önska sig att resa till dåtiden. Vad vill du välja? Ditt tillstånd? Du kommer att få se ditt tillstånd för 200-300 år sedan, vem du var och hur du förnam. Kan du föreställa dig ditt tillstånd då? Du uppfattar denna värld utifrån dig, filmen rör sig inuti dig, det är en illusion. Jag skulle inte råda dig att gå tillbaka. Men – att gå framåt, här har du fri vilja. Det vill säga att filmen är given i förväg, men vem du kommer att bli är inte givet. Det beror på dig. Det vill säga att framtiden är under frågetecken.

E. Litvar: Alla de enastående, falska och illusoriska njutningarna föreställer du dig som skrattretande små? Förnimmer du någonting stort i andligheten…

M. Laitman: Självklart. Det finns ingen anledning att syssla med vår värld, förutom en, att hjälpa andra, det är naturens plan att vi snabbt får komma ut till en annan dimension.

E. Litvar: Måste alla göra det?

M. Laitman: Alla och i vår tid.

E. Litvar: Även papuan som äter bananer någonstans idag?

M. Laitman: Självklart.  Inte bara papuan utan alla de illusioner som vi iakttar – icke levande, växtrike och den levande naturen – de kommer alla upp med oss till den andliga nivån.

E. Litvar: Vem – elefanter, gräs och stenar?

M. Laitman: Alla! Ingenting på den här nivån kommer att bli kvar.

E. Litvar: Betyder det att den här planeten försvinner?

M. Laitman: Illusionen av den här världen försvinner.

M. Sanilevich: Hos vem, hos den som kommer upp eller hos alla?

M. Laitman: Hos den som kommer upp försvinner den inte, utan han eller hon iakttar den utifrån. Men när mänskligheten realiserar sin predestination och alla själar kommer upp till den andliga världens nivå, då försvinner behovet av denna världs existens som en låg materiell förnimmelse. Och dessa själar kommer bara att förnimma den andliga världen.

Livet efter döden

E. Litvar: En kabbalist befinner sig i vår värld i sin kropp, förnimmer 2 världar samtidigt. Vad händer med kabbalisten när han dör? Hur förnimmer han den här världen?

M. Laitman: Han förnimmer denna värld från den andliga världen…

E. Litvar: Med själen?

M. Laitman: Ja, självklart.

E. Litvar: Men ser och förnimmer han den ändå?

M. Laitman: Genom själen som förut. Men förut förnam han vår värld genom själen och genom sin fysiska kropp. Om kroppen dör förnimmer han genom själen.

E. Litvar: Ser Baal HaSulam oss nu?

M. Laitman: Jag vet inte vad du kallar ”ser” och vad du kallar Baal HaSulam. Om Baal HaSulam är någon som ser ut som du: förstår, ser, hör, känner och så vidare, sådana sinnesorgan har han inte. Han har bara andliga sinnesorgan. Vad de heter: Keter, Chochma, Bina, Zeir Anpin, Malchut.

E. Litvar: Också 5, som hos oss!

M. Laitman: Ja.

E. Litvar: När du säger att ”han ser en värld”, vad menar du med det?

M. Laitman: Man förnimmer ett enda världsallt. Uppdelningen finns inte. Det är vi som ser en liten del inuti oss själva, därför att våra sinnesorgan är uppbyggda på det sättet. Om vi utvecklar dem vidare kommer vi att förnimma den resterande delen av världsalltet, den Högre världen. Allt kommer att bli allomfattande, enhetligt.

M. Sanilevich: Nästa fråga: efter vad strävar systemet, kaos eller jämvikt?

M. Laitman: Systemet strävar efter avslöjandet av en enig och fullständig harmoni. Det vill säga det är inte ett kaos eller en jämvikt enligt vår uppfattning. Man kan säga att systemet strävar efter ”en jämvikt”, och vi ser det även i vår värld.

Alla problem vi uppfattar, allt som uppstår omkring oss och inuti oss, är strävan efter harmoni, även om det ser ut som om det är strävan efter kaos.

Att tvinga människan att se vår värld som ett fullständigt kaos, att tvinga henne att upptäcka detta kaos hos sig själv, att tvinga människan att förstå att allting beror på henne, detta innebär att systemet tvingar henne att skapa harmoni inuti sig själv. Och att på så sätt kunna förnimma världen som evig och fullkomlig.

E. Litvar: Akademiledamot Vernadskij skrev att det finns ett jordens informationsfält. Existerar det?

M. Laitman: Ja, självklart. Vi pratar bara om fält och krafter.

Kabbala och UFOn

M. Sanilevich: Finns det liv på andra planeter, i andra galaxer? Hur förhåller sig kabbalister till ufon?

M. Laitman: Det är möjligt att det finns växt- och djurriken som är uppbyggda på andra grunder, inte som våra. Men mänskligt liv finns inte.

Vad innebär människa? Människan är också ett djur enligt dagens forskning. Människan är som ett utvecklat djur. Men hon skiljer sig från djuren. Det betyder inte att hon är bättre än dem, eller att hon har andra egenskaper, fri vilja, till exempel. Allt detta är en illusion. Människan har en andlig beskaffenhet, hon har en möjlighet att komma ut i det andliga rummet, därför skiljer sig en människa från ett djur. Människor finns bara på jorden.  Ufon finns inte, det är bara påhitt, illusioner som människan skapat för att göra sitt liv mer intressant och för att besvara några av sina frågor.

M. Sanilevich: Men det finns bekräftelser: man filmade och såg dem.

M. Laitman: Detta är inte bekräftelser, de kommer inte utanför vår illusion av vår förnimmelse. Om många människor sysslar med det, om de tycker om det, varför inte? Tills de upptäcker att det är fel.

E. Litvar: Om en eller några människor ändrar sin perception, kan de förändra världen då? Till exempel, börjar sjukdomar försvinna?

M. Laitman: Om jag förnimmer den här världen annorlunda, är det jag som förnimmer det, inte ni.

E. Litvar: Det vill säga att den förändrar sig för dig.

M. Laitman: Den förändrar sig för mig. På vilket sätt kan jag förändra din förnimmelse av världen? Bara utifrån. Om du vill kan jag ge dig mina färdigheter genom vetenskapen kabbala och du kommer så småningom att börja förbereda dig att se den Högre världen inuti dig.

E. Litvar: Det vill säga att kabbalister som avancerar och förändrar sig inte kan förändra vår värld?

M. Laitman: De kan inte arbeta istället för dig. De sprider kunskap. Det är deras syfte. De förbereder denna kunskap för mänskligheten.

Existerar materia?

M. Sanilevich: Nikolaj från Moskva frågar: ”Har materia förnimmelse?”

M. Laitman: Bra fråga. All materia är ett begär att njuta. Varför rör sig atomer, drar till sig eller stöter ifrån sig elementärpartiklar? Varför flyger de? Vad händer med dem? En excitering av begär sker och materia realiserar detta begär. Antingen rör den sig eller samverkar med annan materia och så vidare för att uppnå det begäret på vegetativ, djurisk och mänsklig nivå. All materia är ett yttre skal av ett inre begär efter njutning. Det kan vara litet och bestå av ett enda begär – att bevara sin form.

E. Litvar: Det vill säga den icke levande nivån.

M. Laitman: Ja, men när den utvecklar sig kan den bli som i växtriket, och om den utvecklar sig ännu mer som i djurriket, och ännu mer som i människan. Men den är ett begär efter njutning. Det finns ingenting annat. Hela materien är uppbyggd av detta begär. Vi förnimmer inte själva begäret efter njutning, utan vi ser bara materia – ett utryck av denna kraft som är inriktad på att få njutning. Men förnimmelsen av materien är en illusion.

Materien finns inte. Det är begär som föreställer sig i form av materia; som stilla, växtlig, djurisk och mänsklig nivå i olika variationer. Allt detta är olika mått av begäret efter njutning.

E. Litvar: Du vill säga att allt som omger oss är begär? Dessa böcker, bord, fjärilar, blommor – allt detta är begär?

M. Laitman: Ja. Och ni är begär.

E. Litvar: Är människor, jag och Michael också begär?

M. Laitman: Ja, och våra tankar och känslor, allt är begär.

E. Litvar: Ser jag i själva verket begär som ser ut som Michael, annars kan jag inte se honom?

M. Laitman: Ja, subjektivt. Som du önskar, som du kan, ser du.

E. Litvar: Det vill säga att jag ser en kropp, men ser inte dess innersta väsen. Om jag skulle se dess innersta väsen skulle jag se ett begär, men nu ser jag bara en kropp?

M. Laitman: Ja, så skiljer sig den andliga världen från vår värld.

M. Sanilevich: När uppkom materien?

M. Laitman: Med den första människan som uppfattade den.

M. Sanilevich: Fanns det materia innan dess? Det verkar vara så. Alla läroböcker säger att den materiella världen existerat i miljarder år, men människan uppstod för ett tiotusental år sedan.

M. Laitman: Vi skriver läroböcker på det sättet eftersom vi förnimmer världen så. Hur kan man prata om materia på så vis som vi iakttar den nu, om det inte fanns en betraktare?

E. Litvar: Jag förstår inte.

M. Laitman: Till exempel, för 50 000 år sedan fanns inte människan, den som förnam fanns inte. Om det inte är i relation till betraktaren, existerar då vår värld?

E. Litvar: Nej, det gör den inte.

M. Laitman: Vad skall vi skriva om? En bok som handlar om vad som existerade för 50 000 år sedan enligt våra föreställningar, våra förnimmelser, enligt våra möjligheter att beskriva.

M. Sanilevich: Men man hittar ben och andra bekräftelser.

M. Laitman: Vi förnimmer vår värld på det sättet, den visar sig så för oss.

E. Litvar: Någon explosion uppkom i samma ögonblick som jag började förnimma den?

M. Laitman: Den här världen existerar inte alls. Så som du beskriver den, så kommer den att existera. Det är allt.

M. Sanilevich: Men dinosaurier då?

M. Laitman: Allt är möjligt. Allting iakttas i relation till betraktaren. Men vi ser världen från en lägre nivå, inte från en kabbalistisk nivå. Det vill säga att vi inte ser världen från den Högre världens nivå, från det Absoluta. Istället kan man prata om hur man beskriver vår värld i våra förnimmelser.

När jag börjar utforska denna värld i mina förnimmelser kommer jag fram till att för 15 miljarder år sedan uppkom universum i samband med en explosion; därefter uppkom solsystemet och jorden för 5 miljarder år sedan; för 100 miljoner år sedan uppkom dinosaurier; för 50 000 år sedan uppkom människan och så vidare. Det vill säga att jag pratar ur min synvinkel, relativt mina sinnesorgan.

E. Litvar: Hur jag läser av dessa begär?

M. Laitman: Ja.

E. Litvar: För att se att jag i själva verket bara läst begär under alla dessa 50 000 år måste jag resa mig över den här världen, till mina kabbalistiska egenskaper, då ser jag att jag läser begär. Är det så?

M. Laitman: Ja. Då kommer du att förnimma på ett helt annat sätt. Och det som är så intressant är att det inte finns några motsägelser. Därför att även vår vetenskap säger att allting är subjektivt och existerar i relation till iakttagaren. Einstein gjorde en stor revolution, därefter Hew Everett, även idag kommer andra vetenskapsmän till samma slutsatser. Och inte bara vetenskapsmän. Se vilka filmer som uppkommer om verklighetsuppfattning: ”Matrix” till exempel, och andra.

Man talar om andra dimensioner där vi existerar parallellt eller i ett annat tillstånd. Ser du vart vi är på väg?

E. Litvar: Fantaster skriver om overkliga saker. De uttrycker fortfarande viljan att veta på ett jordiskt sätt . Mycket av det de skriver förverkligas …

M. Laitman: Ja. Men man behöver inte vara en kabbalist för att förutspå händelser i vår värld. Det är en yttring av bestämda egenskaper hos människor som inte har någon relation till kabbala. Messing, till exempel.

E. Litvar: Varifrån fick han den informationen?

M. Laitman: Han hade den bara inom sig. När han behövde den läste han av den.  Därför att den finns, kom ihåg exemplet med filmen.

E. Litvar: Betyder det att en kabbalist kan läsa av den också?

M. Laitman: En kabbalist kan läsa av sämre än Messing därför att han har att göra med krafter, och håller inte på med egenskaper på vår världs nivå.

E. Litvar: Ägnar han sig inte åt det därför att det är obetydligt för honom?...

M. Laitman: Det spelar ingen roll, det är inte så en människa realiserar sig.

E. Litvar: Är en kabbalists uppgift mycket viktigare?

M. Laitman: Ja, självklart. Vad är viktigare? Att nå upp till den Högre världen, eller att veta vad som händer med någon?

E. Litvar: Man vill ju inte att hamna under en spårvagn.

M. Laitman: Det förändrar ingenting. Kommer du ihåg från Bulgakovs bok – ”Annushka har spillt oljan redan”? Och vem kan förändra någonting?

E. Litvar: Jag tror att det är Voland som satt på en bänk.

M. Laitman: Det är bara en roman. Men i verkligheten – går det inte enligt författaren?

E. Litvar: Läste Voland bara av informationen?

M. Laitman: Messing kunde läsa av informationen: han förutspådde sin död och allt annat. Det kunde han. Men han kunde inte förändra händelser.

E. Litvar: Kan kabbalister göra det?

M. Laitman: En kabbalist kan påverka andra människor, så att de ändrar sin framtid från en dålig utgång till en bra.

E. Litvar: Det vill säga att man kan undvika en jordbävning som skulle skett fem år fram i tiden genom handlingar kabbalister pratar om…

Hur undviker man lidande?

M. Laitman: Människor kan komma till en sådan harmoni med naturen att jordbävningen uteblir, men de måste genomleva en jordbävning inuti sig själva.

E. Litvar: Som en riktig jordbävning?

M. Laitman: Som en bestämd inre omvälvning under ett uppstigande till ett steg av högre andlig nivå.

E. Litvar: Är den smärtsam, en sådan inre omvälvning?

M. Laitman: Nej, men de måste korrigera sig på det lidandets nivå. De måste adaptera dessa omvälvningar till positiva förändringar.

M. Sanilevich: Baal HaSulam skriver om tredje och fjärde världskriget. Betyder det att de händer i vår materiella värld?

M. Laitman: Alla profeter, inklusive Baal HaSulam som också var en profet (en profet är en kabbalist som uppnått en viss nivå i den andliga världen) – alla varnade de om det som kunde hända människorna. Det ligger i vår makt att ta på oss alla de händelser, olyckor, och allt lidande, och korrigera oss på så sätt att de olyckorna inte händer under en lång tid i vår fysiska värld, utan inuti oss.

Till exempel, om ett litet barn inte vill lära sig bestraffar man honom/henne. Men han/hon vill envist inte. Men om barnet korrigerar sig upphävs bestraffningarna och allt fortsätter på ett bra sätt. Det vill säga att under bestraffningens påverkan måste barnet absorbera viljan att lära sig. Att tvinga människor att absorbera ett korrekt begär och viljan att lära sig utan bestraffningens hjälp – det är det vi försöker göra med hjälp av spridningen av kabbala.

E. Litvar: Jag har en fråga. Betyder det att en händelsekedja som symboliskt kallas ödet är förutbestämd? Man kan gå genom den, antingen med hjälp av bestraffningar eller självmant?

M. Laitman: Det är de två vägar som finns i verkligheten. Kabbala erbjuder en bra väg, en smärtfri väg, som är förbunden med mindre förlust.

M. Sanilevich: Om jag tar den filmen och blickar in i framtiden: ett tredje, fjärde världskrig, är det så?

M. Laitman: Ja, du ser verkligen ett tredje och ett fjärde världskrig. Så som det är skrivet i alla böcker, så som det är skrivet av profeter. Men de kan undvikas. De skriver vad som händer enligt nödtvungna naturkrafter som driver människan till målet. Men mänskligheten kan förstå och bli klokare, och genomgå processen självmant, vackert, lätt, på en kortare väg.

M. Sanilevich: Vad blir det på den filmen?

M. Laitman: Då kommer du att se på den filmen, inte på ett yttre sätt, utan på ett inre. Det vill säga ja, krig, men inre krig med sig själv som kommer att orsaka sådant lidande att vi blir tvungna att korrigera oss. Som i exemplet med barnet som inte vill lära sig. Hur mycket tid och lidande behövs innan han/hon kommer att vilja lära sig? Kabbala visar för människan vilka problem hon har och hur man löser dem.

M. Sanilevich: Är Bibeln en beskrivning av inre krig?

M. Laitman: Självklart. Man pratar om inre problem.

E. Litvar: Är en tanke materiell?

M. Laitman: En tanke är en kraft.

E. Litvar: Är kraften materia?

M. Laitman: Nej, men när vi förnimmer den, gör vi det genom materiella bärare.

E. Litvar: Kan man med hjälp av sitt förnuft förändra sitt liv?

M. Laitman: Självklart. En tanke är den största kraften i vår värld, i hela universum, i alla världar. Det finns ingen större kraft än tankens, avsiktens. Allt vi gör runt omkring oss gör vi bara med hjälp av en avsikt. Alla nuvarande globala och mångfaldiga kriser är till följd av våra felaktiga begär.

E. Litvar: Begär eller avsikter?

M. Laitman: Det är samma sak. Därför att själva begäret utan en avsikt säger ju ingenting. Vad vill du få ut av det? Vill du njuta egoistiskt, utnyttja allt och alla.

E. Litvar: Kan jag dricka vatten utan egoism, inte för mig själv?

M. Laitman: Det är en nödvändighet för dig och inte till skada för andra. Med felaktiga begär menar man i relation till andra.

E. Litvar: Det vill säga att när vi pratar om egoism menar vi relationen mellan två eller flera människor?

M. Laitman: Egoism är människans relation till omgivningen: på vilket sätt vill hon utnyttja allt som omger henne för egen vinning. Här ingår hennes relation till naturen.

E. Litvar: Enligt forskare kan den mänskliga hjärnan bearbeta en stor mängd information, men vi utnyttjar bara en liten del av den.

M. Laitman: Ja. Det är bara 12 % av den mänskliga hjärnan som tar in information.

E. Litvar: Varför?

M. Laitman: Därför att den resterande delen av den mänskliga hjärnan är predestinerad för andligt arbete.  Tolv procent – är det maximum som hjärnan arbetar med i vårt liv. Man behöver inte mer.  Allt annat som finns i oss är bara till för när vi börjar arbeta i en annan dimension, då kommer vi att behöva den resterande delen av hjärnan.

E. Litvar: Var denna potential planerad för 50 000 år sedan när vår kropp skapades, var det redan förutbestämt att vi skulle behöva utvecklas andligt?

M. Laitman: Självklart, allt enligt vårt slutmål. Tror du att allt utvecklas enligt Darwin, på ett blint sätt?

E. Litvar: Jag tror det som jag har läst i skolan.

M. Sanilevich: Kan man säga att enligt kabbala fortsätter evolutionen? Det vill säga att vi måste utvecklas i en nära framtid, men det blir en annan nivå av evolution för människan.

M. Laitman: Vi måste komma ut till en ny nivå under de närmaste åren, komma till nästa nivå i världsalltet. Om vi inte gör det, kommer den hårda naturkraften att tvinga oss genom lidande. Det är önskvärt att det sker genom insikt om, förståelse av, det nödvändiga.

M. Sanilevich: Finns det svarta hål, och utforskar kabbalister dem?

M. Laitman: Varje människa föreställer sig svarta hål olika – som en informationslucka, ett fält, uppslukande av energi, försvinnande av energi… Det är ett problem för fysikerna och har ingenting med den materiella världen att göra. Kabbalister håller inte på med materia, inte ens med våg eller andra aspekter. Därför har jag ingenting att säga.

M. Sanilevich: Vad utforskar kabbala?

M. Laitman: Kabbala utforskar bara den Högre kraften, som inkluderar alla världar och oss, och hur vi kan nå formekvivalens, balans med den kraften. Det är allt vi behöver. Om det finns en enda kraft som styr allt, som håller allt, som vi är beroende av, varför utforska någonting annat? Varför måste vi ägna oss åt sekundära saker? Vad får vi ut av det? Jag får påverkan från den här Högre nivån, jag måste komma i balans med den kraften, bli lik den, jag måste nå formekvivalens med den, nå komfort.

E. Litvar: Med Skaparen?

M. Laitman: Du kan kalla den Skaparen. Att nå Hans nivå, bli som Han. Det är det vi måste realisera.

E. Litvar: En fråga från USA: Har du någon gång önskat att ge dig på jakt efter äventyr, att se världen, börja ett nytt liv, utforska den?

M. Laitman: Jag är där hela tiden, som varje kabbalist. Vad nytt kan man hitta i världen? Vad kan du se idag? Flyg runt hela jorden och vad kommer du att se? Överallt i alla länder är det samma sak. Vad kan vara nytt här? Vilka nyheter kan man få här i den här världen, på den här lilla planeten? Bara underhålla sina sinnesorgan? Vad ser jag egentligen när jag reser runt hela världen? Jag älskar att resa, jag älskar naturen. Jag gör det för att hålla mig i en god fysisk form. Men det är en begränsad förnimmelse av allt… Jag tror att människor kommer att tröttna på det snart. Bilden en människa får från sina andliga egenskaper kan ersätta vilka resor som helst. Det är obegränsade, oavbrutna uppenbarelser.

E. Litvar: Försvinner jorden under ett bestämt stadium i samband med att vi går bort?

M. Laitman: Det är inte jorden som försvinner, utan förnimmelsen av vår värld, som vi förnimmer i våra sinnesorgan, försvinner eftersom våra sinnesorgan försvinner.

E. Litvar: Talar du om hela universum och inte bara om jorden?

M. Laitman: Jag talar om allt vi förnimmer.

E. Litvar: Man tror att de första människorna på jorden var Adam och Eva. Fanns det människor innan dem?

M. Laitman: Adam och Eva var inte de första människorna på jorden. Men det fanns en människa som för 5 000 år sedan bodde på vår Jord och den människan hette – Adam. Han var först med att begripa den Högre världen. Med honom började människans andliga utveckling. Därför räknar vi vårt jordiska liv ifrån honom.

E. Litvar: Det vill säga att han var den förste kabbalisten?

M. Laitman: Han var den förste kabbalisten, men innan honom fanns människor i samma skepnad som vi.

Men de var inte kabbalister, de hade inte strävan att begripa sina rötter, den Högre världen. Och de jagade, födde barn, och så vidare.

E. Litvar: Det vill säga att den judiska kalendern inte räknar åren från mänsklighetens uppkomst på jorden.

M. Laitman: Den räknar från Adam. Vi kan inte hålla räkning från mänsklighetens uppkomst, det är 50 000 år sedan.

E. Litvar: Räknar den åren speciellt från uppkomsten av en andlig rörelse?

M. Laitman: Självklart. Därför att det är det som är det viktiga, det är det som kallas en människa. Kabbalister har den andliga kalendern därför att de har fått den andliga metodiken från Adam. Det finns även en bok som Adam skrev, den heter: ”Den hemliga ängeln”

Är bokstäver egenskaper?

M. Laitman: Från Adam sker en tydlig anteckning av information, och under 20 generationer, från Adam till Abraham, skrev man ner och överlämnade informationen från det forna Babylon därför att det var generationer av kabbalister som gjorde det. Efter Adam känner vi nästan alla kabbalister (det som finns skrivet i Toran, Bibeln). Man överförde informationen muntligt och skriftligt från en generation till en annan. Man gör det även idag. Här kommer vi till frågan: varifrån kommer bokstäver och deras benämningar, överföring av information i form av bokstäver?

E. Litvar: Det vill säga, var kom skriftspråket ifrån?

M. Laitman: Det kom också från den Andliga världen. När en människa begriper den Andliga världens egenskaper och vill uttrycka dem på vår världs nivå, då omgestaltas de krafter han förnimmer i mönster av vår värld och han utrycker dem i form av bokstäver. Därför har varje bokstav en bestämd betydelse, mening, egenskap. En summering av dessa egenskaper betyder en övergång från ett tillstånd till ett annat och skapar ord.

Varför fick människan plötsligt möjligheten att utrycka sig? Varifrån kommer den? Detta fick vi från den Högre världen. På så sätt yttrar sig inre krafter i oss. Vi begriper dem inte i någonting som hör till det yttre. De utvecklar sig inom oss. Människan utvecklade sig till den grad att hon började se hur, på vilket sätt, hon kan utrycka sig genom bokstäver.

E. Litvar: Har andra språk och skriftspråk utvecklats på samma sätt? Varför är de olika?

M. Laitman: De uppkom från samma forna Babylon, från samma alfabet som skapades av Adam. Ta till exempel boken ”Skriftens utveckling” av Istrina, det är en rysk författare som skrev den. Den gavs ut för några år sedan. Han bekräftar vetenskapligt att skriftspråket kom från det forna Babylon. Han använde gamla skrifter som underlag.  Adam lade grunden till skriftspråket i det forna Babylon, därifrån spred det sig över hela världen.

E. Litvar: Jag hör dig nu och resultatet blir att nazister och nynazister har rätt med sin paroll, att det finns judar överallt.

M. Laitman: Nej, nej, därför att judarna är en liten grupp av de forna Babylonierna, som följde den andliga utvecklingen efter Adam och 20 andra kabbalister, (eller 20 generationer). Därefter gick de iväg från det forna Babylon tillsammans med Abraham, den förste moderne kabbalisten. Andra människor spred sig från det forna Babylon till hela världen.

E. Litvar: Det vill säga att judar är före detta kabbalister.

M. Laitman: Judar är forna Babylonier som alla andra, men de anammade kabbalistiska regler i sina liv. De andra började utveckla sig egoistiskt, men judarna valde en andlig utveckling.

E. Litvar: Som jag har förstått så lyckades de inte.