Juli 2001

Om ondskan plötsligt blottas

Om ondskan plötsligt blottas för människan, hur kommer hon att agera, vad kommer att hända med henne då?

Hon kommer egoistiskt att försöka springa därifrån. Människan måste samla erfarenheter för att bearbeta denna ondska inom sig. När insikten om ondskan kommer för första gånger, chockeras människan, hon vet inte vad hon skall göra. Man kan säga att en korrekt väg till machsom börjar då människan börjar förnimma annalkandet av fallet.

Hon vet, att hon kommer att falla under en tid, men att det inte är farligt. Man måste bara vänta ut det på något sätt, och när det går över, då kommer hon att förstå mer, veta mer, hon kommer vara närmare andligheten, hon kommer lättare att ta emot den och gå med på den.

Men det är en föraning om vad som kommer att hända. Hon ser att någonting sänker sig över henne och detta någonting chockerar henne. Men hon anpassar sig snabbt och börjar förstå vad som händer med henne, hon får en mörk AHaP över sig från en högre partzuf, som fängslar hennes känslor.

Hon förstår att snart kommer detta tillstånd att bemäktiga henne fullständigt, så att hon kommer att sluta tänka och inse någonting alls. Hon förstår att hon befinner sig i en av länk av en hel kedja av tillstånd och att nästa tillstånd och nästa kommer, när hon kommer att finna sig under total makt av förnimmelsen av sitt fallet.

Fallet kommer till henne och bemäktigar henne fullständigt, och mörka moln sänker sig uppifrån över henne och hon mår dåligt, och hon kan inte göra någonting eller förstå någonting och inse att det sänds till henne från Skaparen. Och så småningom anpassar hon sig, försöker genomleva detta fall beroende på vilken nivå hon befinner sig.

Och när hon har framgång förstår hon mer och klart vad hon måste göra i alla sina tillstånd av fall, hur hon måste agera och hur hon kan utnyttja fallen för att få uppgång. På så sätt börjar, framskrider och slutar detta fall. Och efteråt börjar en uppgång. Och så förstår människan mer, ser mer, förnimmer mer.

Fall och hur man styr dem

Ni sade att gruppen först nu börjar gå igenom en period av förnimmelse av 10 "makot" (svåra prövningar). Kommer hela gruppen att uppleva dessa "makot", eller varje individ var för sig?

Detta måste hela gruppen förnimma, men också varje individ var för sig. Gruppen är som en familj. I familjen finns stora barn och små barn, det finns föräldrar, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder, men huvudsaken är att var och en av dem genomlever någon av familjens slag på sitt sätt, individuellt, men alla genomlever det tillsammans, därför att de är en familj. På samma sätt är det här: varje individ kommer att förnimma det beroende på sin utveckling i gruppen. Och man måste koppla människor snabbare till detta tillstånd.

Det vill säga dessa "makot "finns alltid, man måste bara förnimma dem? "Makot" är tillstånd som enligt reshimot är förberedda för oss i förväg?

Ja, men vad betyder "förberedda i förväg"? Rebe gav ett exempel med en gammal man, som i förväg letar efter det som han ännu inte förlorat. Varför väntar han inte tills han förlorat, utan letar i förväg? Och kanske letar han för att inte förlora. Samma sak måste göra vi: det vill säga leta i förväg efter "makot". Och därför är "makot" som vi hittar i förväg ett sätt att inte bara förebygga omedvetna fall, som vi inte styr själva, utan göra dem styrbara för att påskynda deras passerande. Problemet ligger inte i att vi är rädda för fall. Om jag säger till mig själv: det är bättre om jag gör på så vis att fallet uteblir, då kommer jag att se att det är ett spel, det vill säga, för min egen skull. Men om vi pratar om att vi vill närma oss målet, då framkallar detta begär efter framgång nya tillstånd i oss, även om de är obehagliga.

Vad skall vi göra nu? Vi måste söka efter de nya tillstånden. De behöver inte vara dåliga, – i allmänhet, varför skulle vi behöva leta efter någonting dåligt? I denna fråga är intensiteten hos våra tillstånd viktig. Det är viktigt att ta på sig nya uppgifter, att köra om skapelseplanen. När vi frivilligt väljer Torans väg istället för lidandets väg, då sker förändringen av planen "bito" till planen "ahishena". Därför behöver vi inte framkalla speciella "makot" över oss själva, vi går igenom dem naturligt, genom att vi befinner oss i gruppen. Att spela dessa "makot" är omöjligt. Men att inse deras vikt för sin andliga framgång, och själva förberedelsen för dem, måste ske på hög nivå.

Till exempel, du är en idrottare. Din tränare säger: "Du måste träna ett år och efteråt kommer du att vara med i en tävling." Istället för ett år fick du förbereda dig i 2 månader för tävlingen. Tävlingen måste ske ändå, du måste gå igenom detta slag, därför att det inte är slag på dig utan blandningen inom dig av den högra och den vänstra linjen. På så sätt får du inom dig nya "avhanot" – avslöjanden av andliga egenskaper, och därför kan man inte slippa det. Men eftersom du mottar dem med intensitet och aktivt önskar att de anpassas inom dig snabbt, då är du alltid beredd till nya mottaganden av "avhanot".

Om en skådespelare kommer upp på en scen utan förberedelse, då kommer han att skämmas, det vill säga att han får ett slag.

Ja, men han får inte tillåtelse att framträda. Det är som om din tränare säger: "Jag kan tillåta dig att framträda i tävlingen först om ett år, inte tidigare. Om du klarar det särskilda träningsprogrammet, då kommer du att medverka i tävlingen. Men om du klarar det tidigare – varsågod".

Därför är vår uppgift inte att konstgjort framkalla dessa slag på oss själva utan att närma dem till oss intensivt. Att gå om dessa slag är omöjligt, men med hjälp av våra förberedelser närmar du dem till dig. Och i den grad du förbereder dig för dem, ställer du in dig på att ta emot dem positivt, som extra stimuli för framgång på vägen till Skaparen, och då kommer dessa slag inte att framstå som slag för dig. Bara i början är de slag för dig när du får dem plötsligt. Men i själva verket ändrar du dem omedelbart, anpassar dem till dig själv på ett annat sätt.

Detta påminner mig om en tenta i skolan: ju mer jag förbereder mig för den desto mindre oroar jag mig.

Ja. Du väntar på det, du vill att det skall gå över snabbare. Och när ett slag till slut kommer är det obehagligt i början, men senare under anpassningsprocessen är du beredd på det.

Vad är ett slag för någonting?

När du förnimmer ett slag döljer Sig Ljuset från dig mer. Alla lever vi under belysningen av högsta Ljuset av en intensitet. Kossor betar på ängen – och på dem sprider sig en bestrålning av det högsta Ljuset som underhåller livet i dem; denna bestrålning håller all materia. En mikroskopisk dos av Ljuset räcker för att underhålla livet i materien.

Ett slag kallas ett tillstånd när Ljuset döljer Sig för människan och människan vederbörligen faller ner. Detta händer därför att människan inte är i stånd att sträva efter Ljuset. För det måste hon ha samma egenskaper som Ljuset har. Men om hon inte har dem faller människan, och detta fall i relation till Ljuset, det vill säga, avlägsnandet från Ljuset, eller med andra ord, Ljuset går upp och människan faller ner – detta är ett slag.

Vad händer? Inom människan och runt henne vaknar krafter som är motsatta Ljuset. Ett slag kan komma i olika skepnader: antingen är det en stark skam, eller man förlorar pengar, eller andra problem med något eller någon. Men det som är så intressant är: du ser att allt detta gjorts medvetet. Och även inuti dig börjar du förnimma att detta var gjort med flit och du går med på det som händer.

Måste man i en sådan situation hålla Skaparen inom bilden?

Självklart måste man det. Man skall alltid hålla Skaparen inuti bilden och speciellt i sådana situationer.

Gruppens stadga

En stadga är en regel som man skall bearbeta och förbättra hela tiden. Det vill säga, hela tiden skall man sträva efter det som vi vill uppnå. Om en människa inte vill det – skall hon inte vara i gruppen. Men för den människa som vill och inte kan – här finns plats för analys. Kanske kan hon inte nu, men om en minut kan hon. Vi kallar oss alla kabbalister oavsett om vi uppnått uppenbarelse av Skaparen – Skaparens uppenbarelse till skapelsen i denna världen kallas kabbala.

Vi har ännu inte kommit fram till Hans uppenbarelse, men enligt vårt mål, som rav Baruch förklarade, kallas vi kabbalister. Och därför behöver ingen skämmas över att kallas med detta namn, det är ingen lögn. Samma sak händer med stadgan: när vi får en stadga, då pratar vi om vilka vi vill bli och inte vilka vi är. Men den människa som inte har detta mål – den har ingen plats i gruppen. Frågan är hur vi kan iaktta stadgan? Allting mäts enkelt: det viktiga är inte hur vi iakttar utan hur vi strävar efter att iaktta, hur vi anstränger oss.

Vi pratar bara om begäret, inte om möjligheterna. Om någon har begäret att iaktta och gör allt man kan som ett litet barn, vill jättemycket men ibland får motsatt resultat, måste vi se på sådana människor med sympati, med kärlek, därför att de vill iaktta.

En sådan människa har ingen erfarenhet och kan verkligen inte göra mer, men om hon ger järnet, då är hon med oss och man måste tålmodigt hjälpa henne. Och en sådan relation skall man ha till alla.

Men begäret kan hos mig vara stort eller litet beroende på fall eller uppgång. Men så mycket som jag kan få från gruppen eller göra så att gruppen "pressar" mig, så mycket räknas det att jag duger.

Man måste se på allt genom människans möjligheter. Om en människa kan göra någonting och gör det enligt sina möjligheter, då är det inte viktigt hur mycket hon gör. Det viktiga är bara en sak: hon har rätt att vara bland oss. Och om hon tilläger mer på sin nivå – då är hon redan med oss.

Hjälp på avstånd

Hur hjälper man vänner från gruppen i deras framgång om de befinner sig på ett uppdrag i ett annat land?

Man måste vara i ständig kontakt med dem. Vi måste i detta fall kunna veta följande: hur starkt de känner att de är en del av oss, anser de sig vara lika vår grupp, hur de behandlar vänner, har de blivit en separat organisation. Är de en oförytterlig del av vår grupp. I detta tillstånd finns inga rumsliga och tidsliga begränsningar. Ibland känner man ingen skillnad oavsett var man befinner sig, här eller där.

Om vår vän undervisar utomlands, då skall inte gruppen förhärliga honom som en stor lärare, annars kan han falla därför att han blev rav. Först och främst måste man bjuda en sådan grupp till oss, skriva brev till dem, det vill säga, vara i kontakt med dem och inte bara med läraren. Det är inte viktigt om läraren känner eller inte känner till vår kontakt med hans grupp. Man skall inte begränsa gruppen enbart till läraren.

Han befinner sig där och undervisar men vi måste vara i direkt kontakt med honom också. Vi måste arbeta med hans grupp på samma sätt som han arbetar med den. Vi måste förena oss med yttre grupper och hela tiden hålla dem inom sikt, vi skall känna ansvar för dem. Vi måste alla förenas till en grupp på så sätt att varje människa från våra grupper skall känna sig själv inuti "Bnei Baruch".

Skillnaden mellan tålamod och lathet

Tålamod – är när jag fortsätter oavsett motviljan, jag tvingar mig själv, strävar starkt efter framgång, jag gör allt och väntar tålmodigt på resultat. Tålamod – är beträffande resultatet, det vill säga, när det inte blir något resultat väntar jag tålmodigt.

Lathet – är att man inte anstränger sig. Jag är lat under ett arbete och väntar på att ta emot resultat – väntar tålmodigt. Så jag sitter och väntar och vad kommer att hända av det?

Jag måste anstränga mig mycket under arbetet och tålmodigt vänta på resultat. Resultaten kommer att visa sig efter att arbetet är avslutat (och jag vet inte i förväg när de kommer, det är ju inte i min makt!). Och därför säger man: "allt som står i din makt – gör det maximalt". Det är inte upp till dig att avsluta detta arbete, att uppnå resultat. Gör allt du kan maximalt utan att vänta på vad du får tillbaka. För om du väntar på mottagande då handlar det om viljan att ta emot och egoism.

Lärare och gruppen

Hur måste läraren vara i elevernas ögon?

I början av lektionen måste läraren visa gruppen att han kan materialet, att han är specialist. Han måste visa att han förstår processen, hur man bygger upp gruppen. Han behöver inte vara en kabbalist, det är inte nödvändigt att han studerat kabbala i tio eller fem år och så vidare. Även om han inte gått över machsom än – det är inte viktigt. Det som är viktigt är att han är i processen på den andliga vägen, och det är mycket viktigt att man har livsglädje.

Ibland överför läraren i början sina känslor och intryck på gruppen. Och därför lever gruppen med det som lärare frammedlar. Som resultat kan gruppen inte gå framåt utan honom. Han slöt dem inom sig själv – och gruppen lever genom honom, det vill säga, vad han ger till den – sina intryck, känslor, berättelser. Därför kan gruppen inte vara utan honom, kan inte vara självständig. Vi måste krossa ett sådant system. Ledarens mål i gruppen är att det skall finnas en grupp och att han skall leda den. Gruppens mål – är att gå Skaparen till mötes. Ledaren skall inte ersätta Skaparen!

Måste läraren visa sina svagheter?

Man måste visa eleverna de svagheter och alla de problem som finns hos människan.  Men man skall göra mer, man skall sänka sig framför eleverna – så att de ser ett exempel i det. Bara Skaparen skall ha betydelse och inte en rav. Rav måste se till att det blir så. Rav skall bete sig i sådan form att eleven skall bli fri för Skaparen. Rav skall visa att han är den som pushar på eleven, rav skall inte vara för stor i elevernas ögon.

Om rav är för stor i elevernas ögon, då blir eleverna beroende av honom: ingen kommer att vara självständig, ingen kommer att kunna gå framåt själv, ingen kommer att uppnå en riktig bön. Rav skall ge eleverna alla vägar och möjligheter till framgång enligt vårt system, vår väg.

Jag gick igenom många slag. Rav var närvarande under detta och han kunde inte göra någonting. Han visste att jag måste gå igenom allt detta. Ibland kunde han säga ett ord eller två, inte mer, han gav någon idé, som jag kunde eller inte kunde fånga. Som vanligt brukade han inte lägga sig i detta – bara måttlighet och en gemensam riktning under studierna. Han pratade lite om det vi pratar om nu – om det väsentliga. Eleven begriper ravens storhet från Skaparens storhet. Från dessa begripanden förnimmer han riktningen som rav visar honom. Med andra ord, enbart från begripandet av målet skall ravens storhet komma, och inte för att rav berättar för honom om Högre ting.

Huvudsaken är att allt som visar sig under vår väg främjar vår korrigering. Det spelar ingen roll genom vem det visar sig.

Sådana problem visar sig för varje medlem och för gruppen i helhet. Därför behöver vi inte vara blyga, vi måste kunna prata om obehagliga saker och problem öppet, som hos en läkare på en läkarmottagning. Man måste ju prata öppet med en läkare även om det är obehagligt, även om man inte vill öppna sig framför andra människor. Hos läkaren pratar vi om allt, på samma sätt skall det vara i gruppen: vi botar oss själva. För att börja bota ett problem måste man känna till det.

Det finns människor som du sårar och flera ställer frågor: är det ditt karaktärsdrag eller en målmedveten påverkan? De förstår inte hur man skall relatera till det.

Det är deras problem. Det finns olika exempel på relationer: lärare och elev, far och barn och så vidare. Hur förhåller man sig till det? I varje fall är det jag, min inställning, mitt uppförande, mina nerver – låt varje människa handskas med det. Om en människa känner sig bekväm med mig – låt henne stanna, men om inte, då är det hennes problem, hon måste lösa det själv.

Om de skulle förstå att detta är en målmedveten påverkan, då skulle de veta att strängheten är berättigad, då skulle de veta hur man skall handskas med det.

Men om det bara är mina nerver – vad händer då? Man måste förstå att uppdelningen målmedvetet eller inte målmedvetet inte finns. Människan är bara den hon är. Hon kan inte under lång väg och tid göra en annan människa av sig själv. Varje människa beter sig enligt sin nivå, tillståndet i vilket hon befinner sig och här finns ingenting man kan göra. Därför är det inte så viktigt om jag gör det målmedvetet eller inte. Huvudsaken är att allt jag gör, gör jag på grund av vem jag är.

Du frågar om man kan visa sina svagheter och fel för sina elever. Jag tror att det är det bästa man kan göra.

Du måste lära människan vägen, vilken hon skall följa. Det betyder att du kan visa henne vad den vägen är fylld av: tvivel, oändliga frågor, besvikelser, felets och skammens bitterhet, varningar, alla möjliga fall, tillstånd värre än ett djur – allt detta måste läraren visa. Det är rätt och det skall vara så. Men man skall inte visa skillnader mellan oss: alltså var du befinner dig och var jag befinner mig. Utan man skall visa att de saker som du inte kan komma över – kan inte jag heller komma över. Jag är också samma trasa som du – vad kan man göra åt det?

Så småningom går du igenom alla svåra tillstånd, därför behövs lite tålamod. Det som sker det sker. Det kan hända att man gör ett bittert fel. Då måste man för människan visa sina liknande tillstånd av skam eller besvikelse, hur man hanterar ett sådant tillstånd. Om en elev ser hur jag löser det, lär han sig genom mitt exempel. Han ser att hans lärare är en person som man kan följa efter i goda och dåliga tillstånd.

Men om läraren gör en järnvägg av sig själv, då kommer detta inte att vara mänskligt, därför att eleven inte kommer att kunna ta till sig kunskapen. Det är fel ty det är som om läraren väljer en artistisk form för sitt uppförande. Han spelar denna roll och det är ouppriktigt. Därför måste läraren säga till sina elever: "vänner, jag är några steg framför er, men dessa steg är ju ingenting". De kommer att förstå detta själva. Man kan inte göra någonting åt det. Därför är det viktigt att vara uppriktig.

Är det detta som skiljer kabbala från andra läror?

Ja, framför Skaparen är alla lika. Rav själv måste sörja för det. Men eleven måste behandla rav så som man pratade om det i Kotzk: "Aron kodesh niftach ve rebe jaza" (den heliga Tora öppnas och från den kommer rebe). Från detta exempel ser man hur en rav skall se ut i elevernas ögon.

Vår rav var öppen, alla hans problem var blottade och han tappade inte sin storhet i våra ögon. Och även om han tappade det är det också viktigt för att eleven skall kunna lära sig och gå framåt. Det som jag kommer ihåg och som ger mig styrka även idag är inte de ögonblick när han visade sin svaghet och gjorde fel, utan att han fortsatte sin väg. Just det uppförandet hos honom övertygade mig att följa efter.

Rätt kritik

Var ligger gränsen för kritik av en vän när man visar honom hans fel, som inte skall överskridas (det är mycket viktigt för dem som är ansvariga för någonting)?

Kritikens gränser är ett stort problem, och det löser sig naturligt. Om en människa bestämt sig för att ge kritik, måste hon börja från rätt avsikt. Det finns ett skapelsens mål – viljan att till skapelsen ge all världens godhet och väl. Vi kommer bara att komma fram till detta mål om vi har vänner, gruppen, rav, böcker, om vi arbetar i gruppen, utvecklas, disseminerar kabbala, och breder ut oss och så vidare.

Om jag i detta ögonblick tycker att det är viktigt att ge kritik till en av mina vänner, då måste man först lösa problemet med rätt avsikt: på vilket sätt kommer min kritik att leda mot skapelsens mål?

Under lösningen av varje problem skall man utgå från rätt avsikt: om jag ger kritik till någon för hans arbete, hur kan detta då hjälpa honom eller tvärtom. Det kan hända att man inte skall göra det alls. Alla beräkningar måste man göra i exakt överensstämmelse med målet: överensstämmer vännens handlingar med vårt mål? Om det överensstämmer med vårt mål, då måste jag rättfärdiga det även om det är obehagligt. Om det motsäger vårt mål, då är det inte viktigt om det är behagligt eller obehagligt – jag måste rådfråga andra vänner. Det finns kamratliga kommissioner, där kan man lösa problem. Efter det att man klargjort frågan måste man bestämma om man skall offentliggöra det framför alla. Om det är någonting som står framför vännerna är det värt att alla vet om det, för att de skall lära sig. Vad spelar det för roll för mig hur någon undervisar? Vi måste dra slutsatser för vår gemensamma grupp och för våra yttre grupper och därför det är värt att diskutera det bland alla.

På samma sätt skall jag agera om jag ser något fel hos en vän. Man skall förstå om jag förstod honom rätt eller om han gjorde fel men att han hade en ursäkt. Och efteråt diskuterar man allt detta. Efter det att man löst problemet – avsluta saken, det skall se ut som att det inte hänt någonting. Vi fick en läxa och punkt slut! Varje medlem tog från detta reshimot, och glömde denna händelse. Man skall inte ha personliga relationer till dessa konkreta människor.

Förnimmelse innan machsom

Är tillståndet "passion till Skaparen stör min sömn" innan machsom konstant?

Baal HaSulam skriver i "Förord till TES": "Till den människa som anstränger sig mycket för att uppnå tillståndet av uppenbarelse av Skaparen, öppnar sig för en kort tid ledning genom belöning och bestraffning". Hon förnimmer det från början och sedan förlorar hon det. Det kan hända att hon inte får ett sådant tillstånd men det kan hända att hon får det. Det kan hända att hon går över machsom , men det kan hända att hon inte gör det; att alla kan gå över machsom är teoretiskt sant. Dessa förnimmelser är inte konstanta, men de blir ständiga bara efter att man har uppnått tillståndet "ansträngde sig och hittade". Men ibland kan man förnimma någonting innan det.

Om jag har ett kollegieblock, där jag varje dag skriver om mina tillstånd, kan det hjälpa mig att se förändringar inom mig?

Det är nyttigt att göra det. Min rav sade till mig att göra det. Jag provade att göra det hela tiden och gick successivt över till en annan typ av anteckningar, därför att jag var upptagen med mina problem och tankar. Jag hade en mer vetenskaplig stil: kabbalastudier, kabbalaspråk, med ritningar, inre arbete, sambanden mellan dem. Jag var mer intresserad av hur man klär det inre arbetet i olika maximalt klara formler. Så att man skulle kunna ha möjlighet att återge detta från en människa till en annan, även när man pratar om inre arbete.

Jag bestämde mig för att anteckna det i en sådan form. Det finns kanske människor som vill anteckna i en annan form: bara känslor, intryck, någonting personlig. Jag råder er alla att göra anteckningar.

Nyttigt att tänka på Skaparen

Vi måste glädjas när vi tänker på Skaparen – tankar på Honom skall ge oss glädje. Jag är glad i detta ögonblick och det spelar ingen roll vad som händer. Huvudsaken är att jag har tankar om Honom och det är oviktigt om de kommer från bra eller dåliga saker. Det viktiga är att jag tänker på Honom och att jag har en förbindelse med Honom. Jag är glad för det. Och på samma sätt måste jag alltid tänka på Honom.

Varför det är så viktigt? Vana förvandlas till natur och min kropp gillar njutningar. Det vill säga, om jag vänjer mig vid att njuta av tankar på Skaparen, när jag faller från detta tillstånd kommer jag att söka njutningen och kommer att vända mina tankar tillbaka till Skaparen. Och så blir det hela tiden. På så sätt kommer jag att vända mig till Honom, och njutningar kommer att förplikta mig att tänka på Honom och det är bra.

Självklart är drivkraften i detta exempel viljan att njuta, men om jag kommer tillbaka till Honom i tankarna, då är det ett arbete. Och senare kommer allt som var "inte för Skaparens skull" att ändras till "för Skaparens skull". På så sätt behöver jag njutningar för att återvända till Skaparen. Därför måste jag utnyttja dessa njutningar för att återvända till Honom. Detta betyder – "målet förädlar medlet".

Förnimms samband med Skaparen bara i de fall då jag förnimmer njutningar eller slag? Men största delen av tiden befinner vi oss i ett neutralt tillstånd, utan att förnimma någonting.

Därför säger jag att människan söker njutningar, och låt henne vänja sig vid att hon kan förnimma dessa njutningar enbart i samband med Skaparen, då kommer hon att söka större samband med Honom. Så som vi är lyckliga av förbindelsen med Skaparen när vi mår bra, på samma sätt kan vi vara lyckliga när vi får slag – för att vi förstår att det är Skaparen som skickar dem till oss. Förnimmelsen av förbindelsen med Honom tillåter mig att glädjas av alla dessa tillstånd som tvingar mig att vända mig till Honom. Man skall inte tro att en annan tid, som sker i det undermedvetna, när jag inte förstår någonting eller under några timmar eller dagar har glömt att tänka på Skaparen, att det sker utan en särskild orsak. Detta gör Skaparen speciellt för att lära mig, och jag måste vederbörligen vara vaken och förstå att Han påminner mig om mitt verkliga tillstånd.

Nu när vi promenerar tillsammans, ser jag detta landskap, jag älskar allt som är runt omkring mig och jag tycker inte om städer. Jag går ofta i naturen speciellt för att återhämta mig, för att "tanka mig" och förnya mina tankar. Så kommer jag hem som en annan människa. Allting förnyas: tankar, hjärtat, förhållandet till gruppen och till vännerna, till människor. Allt förnyas och blir annorlunda. Och det är som att man föds på nytt, att komma in i en ny period. Jag ser på allt detta och även om jag inte vill kopplas från gruppen känner jag att jag måste göra det. Annars får jag när jag kommer tillbaka inte en inre förnyelse och förnyelsen kan bara komma om man fjärmar sig eller kopplas bort en stund.

Om kabbaladisseminering. Många saker som vi gör nu, har kabbalister aldrig gjort förut under hela historien. Därför görs allt vi gör för första gången. Vi har ingen erfarenhet och det är bra, därför att allt som står i din makt – gör det. Det betyder: gör efter din förståelse och inre uppenbarelse. Vi utvecklas hela tiden, ser nya saker. Om dissemineringen kan jag inte uttala mig. Att säga att det är bra nu och att det kommer att bli bättre efteråt – kan jag inte: Vad är bäst, att klistra annonser eller ge lektioner? Dessa saker ligger i samma regel: allt som står i din makt – gör det.

Hur kan det påminna oss om Skaparen?

Varje gång vi medverkar i disseminering måste man komma ihåg slutmålet, och så är det med all vår handling. Vårt mål är självklart – uppenbarelse av Skaparen till hela mänskligheten, det vill säga vi måste bidra till en personlig och gemensam uppenbarelse av Skaparen. Det är det vi gör. Finns Skaparens välvilja i detta? Självklart. Som Baal HaSulam skriver: "Det finns ingen större njutning för Skaparen än när skapelserna känner Honom och tar emot Hans godhet".

Varför kan man inte se i framtiden?

Vad händer med människor om en stor mängd människor kommer in i andligheten?

Ärligt talat vet jag inte. Du frågar utanför regeln: innan vi uppnår kan vi inte veta namnet. Om ni inte ser det klart, men varje minut som människan ännu inte förnummit finns för henne i framtiden, det vill säga att den ännu inte har kommit från Oändligheten och därför kan man inte förnimma den. Jag kan inte prata om det utan grund.

Därför kan jag inte säga vilka förändringar som kan komma om ett stort antal människor börjar studera kabbala. Så där bara, utan att man träder in i andligheten. I vilken form förändringarna kommer, och i vilket tempo det kommer att leda fram världen, även i riktning mot begripandet av ondska och sedan uppenbarelse av Skaparen – är svårt att säga.

Är begripandet självständigt?

Bevis, exempel, kan människan se från det som hon begriper. Hon ser nu hur allt som står i böcker stämmer med det som händer med henne – och det är det första. För det andra, man kan höja människor lite med hjälp av rav, men då blir det aldrig ett bevis. Varför?

Till exempel om jag förnimmer någon andlig företeelse, vad händer efteråt? Vad skall man göra med det? Om denna förnimmelse inte är min, då känner jag mig "hungrig" och "tom". Till exempel, jag avnjöt någonting underbart andligt igår (andliga förnimmelser finns bara i speciella andliga kärl). Vad får jag av det som jag avnjöt igår och var mätt, men idag är jag hungrig igen. Ingenting hjälper i detta exempel för min mättnad. Därför, om jag till min elev ger en andlig förnimmelse, som inte är hans, till hans skärm, då skadar jag honom, jag stoppar hans utveckling. Det är omöjligt att ge en förnimmelse i mitt kli till en annan människa, så att hon känner det som jag. Varför?

Därför att det är min skärm, min "hisaron" (brist) som jag inte kan överlämna till någon. Skaparen bygger "hisaron" för varje människa individuellt. Det finns min "hisaron" och min elevs "hisaron". Det jag kan göra är att koppla eleven till min förnimmelse, men inte mer som på obesjälad nivå. Annars kopplas han till mina förnimmelser, men han förnimmer det på "icke levande nivå" – detta är inte en levande känsla i förnimmelsen.

Till exempel, under ingång och utgång av Ljuset kan man göra så att eleven förnimmer att det kom in någon ande i honom och gick ut efteråt, men vad det är för ande, det vet du inte. Vilken smak den ger – förnimmer du inte. Man använder aldrig en sådan koppling till rav. Man kan bara använda det i fall då eleven befunnit sig i olika föregående tillstånd – då kan man visa honom någonting konkret. Men kabbalister gör aldrig detta, för att inte skada eleven.

Eleven måste komma fram till tillståndet kopplande till rav självständigt och kopplas till honom som ett embryo kopplas till livmodern. Då höjer rav honom som ett högre steg höjer ett lägre steg.

Under arbete i gruppen måste vi använda detta material för vår undervisning, för att använda det i framtiden i vårt andliga kärl. Men självklart är det otillräckligt: gruppen är inte den Höge. Gruppen kan vara den Höge i fall den är större än du.

Kan gruppen resa sig lite till ravs skärms nivå? Och vad händer med rav och gruppen?

Gruppen är som en elev. Och vad hjälper det? Man skall inte göra sådana saker: vi missar steg genom detta, som gruppen måste gå igenom självständigt och själv utveckla sitt kärl. Jag kan inte göra det, annars blir gruppen icke besjälad. Och vad ger detta till gruppen?

Skillnaden mellan begär och känslor

Vad är skillnaden mellan begär och känslor? Skillnaden är att du förnimmer i överensstämmelse med begär. Begär är när du vill någonting men inte förnimmer det ännu. Begär kan bli tomma, inte uppfyllda med någon känsla. Exempel: "jag vill äta" och "jag äter redan nu".

Ibland kallas den andliga världen förnimmelsens värld, men ibland – begärets värld och ibland – krafternas värld. Finns det skillnad i dessa definitioner eller existerar de bara i relation till den person som nämner dem?

Andligheten är förnimmelser. Förutom förnimmelser finns ingenting, men förnimmelserna vi känner nu är olika de andliga förnimmelserna. De förnimmelser vi får genom våra 5 sinnesorgan härstammar från liten bestrålning i andligheten. När riktiga förnimmelser kommer griper de människan helt och hållet, det är en helt annan förnimmelse och det finns inga ord för att beskriva det.

Människan efter machsom förnimmer Skaparens närvaro hela tiden, det försvinner inte och hon befinner sig hela tiden i rörelser och känslor, dessa rörelser kopplar hon till sitt arbete. Det inre arbetet griper människan så starkt att hon inte behöver någonting mer – bara att bli kopplad till detta arbete som är förbindelsen med Skaparen. Den människa som gått över machsom befinner sig i en annan dimension.

Det sägs att en "sten" förnimmer Skaparen bättre än en "växt", att en "växt" förnimmer Skaparen bättre än ett "djur", och att ett "djur" förnimmer Skaparen bättre än en "talande". Hos en "talande" finns mer egna begär än hos "djur" och "växter". Människan lever genom ett stort antal av sina begär; mat, dryck, djuriska behov, strävan efter makt, pengar, kunskap. När hon har ett sådant stort antal begär, blir det självklart mycket svårare att förnimma Skaparens begär.

På vilket sätt kan då människan förnimma att hon är förenad med Skaparen? När hon börjar neutralisera alla sina begär bara för att de ska bli förenade med Skaparen, annars vill hon inte använda dem. Och bara när hon gör detta arbete, bara då kommer hon fram till förnimmelsen av Skaparen.

"Den icke levande nivån" eller "den vegetativa nivån" har ingenting som de kan avstå, en sten är ju en sten – vill ingenting och eftersom den inte begär någonting, bara bli lik Skaparen, är dess arbete mindre än hos en utvecklad människa.

Samma händer också med en vanlig människa, till exempel, en bonde vill ingenting på samma sätt som hans ko – vad behöver han neutralisera? Har han sådana saker som stör honom att förnimma Skaparen? Hans väg är lättare.

Varför behöver vi denna värld? Jag säger till dig enkelt. Vi har två perioder: "dubbel förtäckthet" och "enkel förtäckthet" – alla finns de i denna värld. Det är tillståndet av total eller partiell förtäckthet för oss av Skaparens Ljus. Och sedan följer perioder av belöning och bestraffning och evig kärlek men de är redan i andligheten. Om vi inte skulle gå igenom perioder av "dubbel förtäckthet" och "enkel förtäckthet" skulle vi aldrig kunnat förnimma att allting sker enligt någons program, att Skaparen existerar överhuvudtaget, vad Han vill av oss, vad vi har, vilka förpliktelser vi har gentemot Honom.

Om vi inte förnimmer någonting, betyder det inte att det inte händer någonting. Allting händer, bara det att vi inte märker det och inte inser det . Etappen av förtäckthet går vi också igenom men bara på en låg nivå: jag är hungrig, jag är törstig, lider av sjukdomar eller Gud förbjud, jag dör. På denna nivå finns ingenting förutom lidande.

Människan innan machsom har inte starka förnimmelser, därför att perioden av förtäckthet döljer allt. När vi träder in i andligheten, får vi en uppenbarelse av samma begär – kärl som vi använt förut. De etapper som vi kommer att gå igenom innan vår fullständiga korrigering kan man gå igenom under några år, fem, tio, det är inte så viktigt.

Ari och Baal HaSulam gick genom hela den andliga vägen tills de nådde toppen. Varför behöver vi 6 000 år? Enligt likheten mellan roten och grenen kommer världen att gå framåt till fullständig korrigering under 6 000 år. Vi har bara cirka 240 år kvar. 5 762 år har vi lidit och bara de 240 sista åren börjar vi arbeta. Innan hela världen börjar arbeta, tar det ytterligare 20 år.

Varför sker det på det viset? Därför att vi består av materiella små kärl som är stängda för Skaparens Ljus. Vi befinner oss i ett tillstånd av "förtäckthet". Det som händer i "förtäcktheten" är som i en pyramid: på den lägsta nivån befinner sig det bredaste skiktet, på den nivån befinner sig en stor massa av folk från en generation till en annan, dömda till långt, svårt lidande. Till slut kommer lidandets fjäder nu eller senare att fungera i motsatt riktning med en kraft som är proportionell till komprimeringens kraft.

I tusentals år, från en generation till en annan, var vi i ett tillstånd av "förtäckthet". Som resultat har vi nu möjlighet att inträda i andligheten under en inkarnation. Detta blev möjligt tack vare "dubbel förtäckthet" å ena sidan och kraftig "uppenbarelse" å andra sidan.

Lärarens råd till nybörjare

Nybörjare har uppfattningen: om du känner någonting som liknar besvikelse eller kraftlöshet då befinner du dig framför sann bön till Skaparen. Vanligen tror människan att hon är i stånd att programmera "sina tankar och förnimmelser": om jag kommer att tänka eller förnimma på ett speciellt sätt då kommer det att bli rätt. Som om hon redan självständigt kan styra sin relation till andligheten på begärsnivå.

Allt som människan kan göra är – handlingar. Sina förnimmelser, begär och tankar får hon uppifrån som reaktion på sina handlingar, som reaktion på hur mycket hon anstränger sig i arbetet. Så mycket som hon arbetar med dissemination av kabbala, studerar och så vidare, till den grad ändras hennes tankar, förnimmelser och begär. Detta betyder att människan måste göra mer handlingar. Vad kan hon göra med tankarna: "jag tänker nu att jag tänker på Skaparen" eller "jag kommer att tänka för givarens skull" – det är ju nonsens.

Detta liknar ett barn som leker någonting orealistiskt, med fantasifigurer. Hur kan jag undvika att tänka och föreställa mig sådana saker? Eller att det nu kommer en tanke och ett begär till mig som ska alstra tankar om hur man ska handla och så vidare. Enbart från mina nuvarande handlingar ska jag bestämma jag vad jag ska begära och tänka.

Jag ser på folk att de ångrar dåliga saker: Oj, varför vände jag mig tillbaka till detta? Man skall inte ångra det: att du befinner dig i en tanke och i ett begär – det är inte ditt. Det är det som sänds till dig och du måste gå igenom det. Detta är bara en påföljd av ditt föregående arbete och vägen du måste gå igenom för att korrigera dig, som ett resultat av ditt arbete går du framåt och det som kommer –kommer. Börja nu arbeta igen för målets skull.

Vad betyder igen för målets skull? Att jag blundar och inte tänker på det längre?

Vad betyder det att du inte kommer att tänka på det? Börja göra handlingar, det spelar ingen roll vilka – gör allt som står i din makt. Även om du vill, tänk att du inte vill tänka. Men förstå en gång för alla: tankar och förnimmelser som kommer till dig – de är inte dina, du gör motstånd, men det är inte det du skall arbeta med. Det är meningslöst att göra motstånd mot det som sänds till dig. Om du fick en tanke –vad spelar det för roll? Allt är för din framgång, för att du ska gå vidare.

Hur organiserar man arbetet på rätt sätt?

Sätt under studierna upp ett enkelt mål för dig själv. Det andliga målet är underförstått. Allt bestäms av begär. Men om begäret saknas hjälper inga praktiska handlingar. Med hjälp av gruppen kan människan inom sig framkalla och utöka begäret efter Skaparen. Detta uppnås med sådana handlingar som: förberedelse av material för en bok, översättning av Rabashs artiklar och så vidare. Det kan även löna sig att anteckna lektioner. Jag gjorde det hela tiden. Jag förstod att jag studerade kabbala hos den sista generationens störste kabbalist.

Han var den siste store kabbalisten i vår generation: sådana som han finns inte längre! Detta visste jag säkert, trots att jag inte förstod någonting av andligheten. Kanske berodde det på att jag träffade många så kallade "lärare med stora ordnar" och såg att allt de undervisade var strunt.

Senare insåg jag en kabbalistisk kedja: Moses Rabejnu, Shimon, Ari, Baal Shem Tov, Baal HaSulam, rav Baruch – min rebe. Jag åkte runt mycket och sökte. Under den tiden var det tyst om kabbala. Plötsligt dök en kabbalist upp i Holon. Jag besökte honom direkt för att lära känna honom. Han undervisade till exempel att tvagning av händerna är rening av händerna och så vidare. Liknande system övertygade mig om att min rebe, till skillnad från andra, var den siste av kabbalister på Jorden som har kunskap uppifrån. Förutom honom kunde man inte fråga någon, andra tar "kunskap" ur sina huvuden. Därför satt jag och skrev. Läxan bestod för mig i att jag lyssnade och antecknade. Och när materialet var obegripligt för mig antecknade jag för framtida generationer.

Och det hjälpte mycket. Av dessa 12 år som jag tillbringade med rebe, somnade jag under ungefär 3-4 månader ibland på mina lektioner. Jag tycker att det är mycket bra. Jag studerade då sådant material som jag inte kunde förstå, det vill säga, jag förnam det inte: jag kunde inte sammanbinda början och slut – inte rent vetenskapligt (matematiskt, fysiskt) och inte på något annat sätt. Det är riktigt att man tar på sig något ytterligare mål som inte beror på sin stämning. Man behöver ett konkret mål som förpliktar en till utvecklingen.

Efter rebes bortgång gav jag mig en uppgift: allt som jag samlat måste ges ut. Den första viktiga boken var "Shamati" – verkligen ovärderlig.

Hela det andliga arbetet enligt Baal Shem Tov, Ari, rabi Shimon, metodiken var förallmänligad och samlad av Baal HaSulam, kabbalisterna innan kunde inte honom formulera en sådan metodik, eftersom de som metodiken var predestinerad för inte fanns.  Därför kunde de inte uttrycka och koncentrera den nödvändiga tanken. Baal HaSulam kunde uttrycka den, rebe överlämnade den till mig och jag var tvungen att överlämna den till världen.

Han sade inte till mig ge ut den, utan han sade: "Ta den och använd den – den är till dig." Men han visste att jag alltid handlar framåt och vidgas. Därför visste han säkert att jag kommer att vilja förmedla dessa kunskaper till hela världen. Först gav jag ut "Shamati", sedan "Dargot ha sulam". Sedan gav jag ut en fjärde bok på ryska. Och trodde att jag inte behövde göra mer. Men igen började elever samlas och en grupp började födas: från början från gamla elever, sedan från nya. Därför kom nödvändigheten att ge ut materialet upp. Å andra sidan säger jag till dig enkelt: man skall alltid syssla med någonting. När du sitter hemma och studerar har du inget mål som du förnimmer: det är andligheten – det är ett svagt stöd.

Och därför tog jag mig igen an mitt system och bestämde mig för att skriva en bok på ryska. Varför på ryska? Man kunde ju ta rebes band och anteckna efter dem, bearbeta och ge ut böcker. Och det var inte viktigt om folk skulle köpa boken eller inte, jag skulle ge ut den i varje fall. Omständigheterna tillät mig inte att lära mig litterär hebreiska, därför började jag göra det på ryska språket. Vad vill jag säga med det? Man måste alltid sätta ett mål under studierna – inte ett andligt mål. Det andliga målet är underförstått. Om du alltid har ett andligt mål framför dig, då kanske du inte skulle kunna göra någonting under flera dagar i veckan eller i månaden – det beror på omständigheterna och på människan. Men om det står ett klart mål framför dig i formen: "Idag måste jag bearbeta så många sidor", då kan du hålla dig inom denna ram.

Denna ram, som en grupp och studier – är den mest pålitliga ramen. Därför måste varje människa göra så. Till exempel bearbeta TES. Man måste göra maximalt begripliga diagram, tabeller, dialoger i form av frågor och svar. Från TES, som består av många volymer, måste det komma en bok på 300 sidor, som ska förklara allt lättare.

Det spelar ingen roll vilken metod du använder: en resumé, ritningar med tabeller eller dialoger i form av frågor och svar. Huvudsaken är att människan måste leva med det, ty i det finns målet av alla TES 2 000 sidor.

Om skapelsens mål är så sött och så bra, varför skyndar då inte alla sig? Och de som strävar efter det har inga krafter att uppnå det?

Jag säger, en gång kom jag till lektionen hos rebe 3:30 på morgonen. Det regnade mycket. Jag kom fram med ansträngningar 3:30 eller lite senare. Innan jag kom fram gick bilen sönder på vägen från Rechovot. Jag var tvungen att lämna den mellan Ness Ziona och Rechovot. Någon skjutsade mig i förbifarten på natten. Och till slut kom jag till rebe genomblöt och arg efter en timmes färd. När jag kom fram satt rebe ensam i rummet. Han oroade sig: varför kom andra elever inte, vad hände? Efter en stund började de komma. Han trodde att jag kom med bilen och skulle åka och samla folk. Därför sade han ring till en och till en annan. Det fanns ingen som kunde åka och samla folk. På den tiden var jag den ende som hade bil. Jag började ringa. När jag kom tillbaka frågade rebe mig: "säg mig, varför kom inte en enda elev"? Jag svarade: "han sade att i ett sådant regn han hade ingen kraft att gå hemifrån. Vad skall han göra"? Han sade: "och fråga nu dig själv varför du kom i ett sådant regn"? Jag svarade: "vad skall jag göra"? I detta exempel finns två varianter av den ställda frågan:

1. Vad skall man göra om det regnar så mycket?
2. Vad skall man göra om målet tvingar?

Det är allt. Människan som går framåt har inget val, målet förpliktar henne. Och människan som lämnar målet har inget val heller, trots att målet är stort och viktigt. Människan lämnar målet på grund av rädsla att misslyckas och förlora livet, andra mål som samhället grundar sig på. Pengar, makt – samhället gillar dessa uppnåenden. Om du säger till någon att du uppnått dem, då kommer du att bli omtyckt och få respekt. Då kommer människan att vara stolt över sina materiella uppnåenden. Och det är svårt att lämna allt detta.

Alla dessa materiella saker måste vara små och obetydliga i dina ögon. Man måste bygga upp ett nytt samhälle istället för det gamla som är hela världen för dig. Det andra samhället kommer att förstärka de andliga kategorier som du strävar efter. Nu ser du vilken grupp vi skall ha, vad vi skall prata om på möten.

Upphöjningen av vårt mål måste vara viktigare än heder, högaktning, pengar, makt, kunskap. Tänk nu vilket system vi måste bygga för att förstärka detta andliga mål. Vi måste arbeta mycket. Om vi inte gör vårt arbete, då kommer du inte att orka! Därför måste människan gå igenom alla dessa etapper tills hon helt tappar tilltron till vikten materiella saker i relation till andligheten och målet. Bara tack vare gruppen får människan möjligheter att behålla rätt avsikt.

Men jag är övertygad om att varje människa kommer att falla flera gånger och kommer att sträva efter högaktning, respekt, pengar…

Relation till elever

Hur kan en lärare som ännu inte uppnått en andlig nivå utveckla sig så att gruppen inte ska utgöra ett hinder i den andliga framgången genom att han högaktas som en respektabel rav. Hur gör man för att inte avsluta andlig framgång på grund av det? Hur kan man stabilisera sig, rikta sig till målet och gå framåt, så att gruppen och läraren ska gå framåt? Om läraren ändrar riktning, då förvandlas gruppen av kabbalistiska elever till chassidisk.

Det enda vi kan räkna med är inte andlig kunskap, utan jordiskt "stöd". Nybörjarnas största fel är när de blir lämnade ensamma utan rav, utan att förstå hur man går framåt, de börjar direkt hitta olika andliga teorier. Man skall inte hitta på andliga teorier. Det enda man skall göra är att bygga en enkel jordisk ram och leva i den.

Den som jonglerar med olika teorier, påminner om vad en rav sade till en annan, diskuterar med andra om vilken rav som var andligt högre – den människan gör fel. Man skall inte tvinga på någon sin sanning. Om man vill göra det ändå, då skall man göra det med jordnära saker och inte med andliga begrepp. Det är fel att tvinga på någon sin sanning, sina kunskaper, som är grundade på saker som man inte uppnått än.

Om en elev blir utan rav och inte vet vad han skall göra, måste han bygga ett rent tekniskt "stöd" i vår värld. Vilket råd skall jag ge? Om gruppen är blandad (består av kvinnor och män), då är det bra om din fru sitter med. Det är det bästa. Varför? Därför att du kommer inte att göra dig viktig framför en människa som känner dig. Hon kommer att kontrollera dig så att du inte kan ljuga. Därför kommer du att lägga fram materialet på rätt sätt för gruppen och för dig själv och det är viktigt. Om gruppen är åtskild, då måste vännerna kontrollera varandra så att du inte börjar ljuga för dig själv: vad klok du är, vad stor du är och så vidare. Det är bättre om du delar upp lektionen: första delen av lektionen leder du, andra delen leder din vän. Och han skall kunna materialet inte sämre än du. Och då kommer ni båda två att lyckas bra. Men om du blir kvar ensam framför gruppen, då kan ingen garantera dig att du kommer att gå den rätta vägen.

 

Rätt prioritering av värden

Man skall sörja för gemensamma och privata saker. Om gruppen inte kan göra det, hur kan då en ensam människa göra det? Det skall vara ett dubbelsidigt arbete. Elever måste själva förstå och rätt placera sådana saker som högaktning, kunskap, pengar och makt enligt det andliga målet. Varje elev måste göra det. Man skall prata om det i gruppen och med varandra. Då kommer det att bli rätt värdering av tillståndet i hela gruppen. Då kan varje människa hämta krafter i gruppen. Det är ett arbete för varje medlem och för hela gruppen.

Innan man gör någonting måste människan säga till sig själv: "Det finns ingen annan förutom Honom!" Och med det leda sig själv till överensstämmelse med målet i allt hon gör. Därför är arbetet med prioritering av värden viktigt. Det är viktigt att samla artiklar, citat, samtal, Baal HaSulams och Rabashs uttalanden som handlar om hur viktig andligheten är jämfört med materiella saker. Varför? När du samlar material, bearbetar det, pratar om det och lägger kraft på det, då blir det viktigt för dig, du börjar värdesätta det. Detta tema blir värdefullt för dig och det höjer dig. Om vi vill uppnå andligheten, måste vi komma fram till den genom den materiella världen och med dess hjälp. Annars tappar människan sig själv: hon vet inte var hon befinner sig.

Till exempel, en vän ser brister hos en annan, han ser: hur vännen stör gruppen där han undervisar. Allt han gör är fel: vilken viktigpetter, högdragen människa, han gör sig själv stor för att alla ska lägga märke till honom och inte till Skaparen, för att alla elever ska koncentrera sig på honom.

Men idag ser han en annan bild: istället för brister ser han att hans vän är en bra lärare, som leder gruppen på rätt väg, förenar eleverna, så att de är beredda att göra allt för att uppnå målet. Vem har rätt nu, vännen från igår eller från idag? Hur kan man veta det? Om han ser varken igår eller idag, kan han förstå vem är han?

Båda våra vänner förändras hela tiden, därför finns inte sanningen i det första eller det andra tillståndet. Dessa tillstånd är givna till oss för att vi skall gå igenom dem. Vad betyder att gå igenom ett speciellt tillstånd? När man genomlever det, analyserar det, skall man dra bestämda slutsatser. Hur klarar man dessa situationer? Det är verkligen ett problem!

I var och en av oss finns begäret att äga sådana inre egenskaper som man kan bemäktiga sig massor med, varje grupp, dra dem till sig, tvinga dem att vara under sig, att de skall vänta på vartenda ord från en, så att de ska leva genom en, var och en av oss vill det. Hur skall man göra, om detta redan finns hos mig, för att det inte ska bli skadligt utan ge nytta?

Det finns inte en enda egenskap i människan som man inte skall använda för andlig framgång. Till exempel, att kunna undervisa – är ett bra drag. Och det är bra om man avundas det. Den människa som inte avundas det, förstår inte att hon saknar det. Man skall utnyttja det på rätt sätt. Som jag sade förut, i fall man har en blandad grupp skall man ta med sig sin fru, och i fall man har en manlig grupp tar man med sig sin vän som också skall undervisa och inte bara sitta. Det bästa är att byta lärare ofta, så att människor ser att det finns flera. Och då kommer de att rikta sig till Skaparen. De kommer att se att de bara är lärare och inte gudar.

 

Vilken inställning skall man ha till rav?

Det talas om det i artikeln "Till avslutning av boken Zohar". En elev måste lita på att ställa in sig på ravs våglängd, som ställer in sig på Skaparen. Att ställa in sig på Skaparen direkt är svårt. Alla kan säga att de älskar Skaparen. Man kan kontrollera det genom gruppen och rav. Och det är inte viktigt vad eleven gör för rav, en vän eller gruppen. Det viktiga är hans strävan och hjärtliga begär. Det är viktigt att du alltid ställer frågan: varför gör jag det? Det är ju detta som pushar eleven framåt. Och det skall han syssla med. Bara efter det kommer man att kontrollera sin inställning till Skaparen.

Här pratar man om andlig framgång nerifrån upp. Men när människan börjar få hjälp uppifrån, då börjar Skaparen lära henne, inom henne skapa nya andliga förnimmelser. Hon börjar förnimma Skaparen, och sedan genom dessa förnimmelser rav. Vidare förnimmer hon gruppen och sedan alla sina vänner.

Hon skall träna sig på vännerna, gruppen, rav och sedan på Skaparen. Men när hon får förnimmelser, får hon dem först från Skaparen. Hon kommer efteråt att se att hennes rav är lik Skaparen, hennes vänner och gruppen är lika Skaparen.

En elev måste tjäna rav – detta betyder att hon måste göra det som rav tycker är nödvändigt, viktigt. Om rav tycker att hon skall tvätta golvet i hans hem, då måste eleven komma hem till rav och tvätta golvet. Om rav tycker att eleven måste göra en bra reklam, hjälpa vänner att ordna bröllop eller hjälpa vänner att hitta ett arbete då måste eleven göra det, då tjänar han rav.

Man tjänar rav efter behov. Hos mig var det annorlunda, kanske därför att min rav inte hade någon omkring sig förutom mig. Om andra elever skulle varit runt omkring honom skulle han ju kunnat välja dem. Där fanns några som skulle kunnat göra det med stort flit. De var som chassider. Den som går framåt i andligheten får olika frågor uppifrån angående rav. Det är inte så lätt.

Varför måste man tjäna rav? När man går framåt får man sådana tankar, tvivel. När man övervinner dem växer man. Samma hände med mig och rebe. Han hade folk runt omkring sig som skulle kunnat tjäna honom bättre än jag gjorde. Därför att de inte var egoistiska, de tänkte aldrig dåliga tankar om honom och de älskade honom alltid.

Men jag tvivlade alltid mycket. Jag frågade honom: är det sant att han är en stor rav eller skall jag söka någon annan rav någonstans. Kanske just därför valde han mig, eftersom han såg – att ett sådant inre jobb kommer att leda mig till framgång och inte de andra. Andra elever krävde inga svar på sådana frågor, eftersom de hade en annan typ av själ. De var hängivna till honom, därför fortsatte de studera med önskan att tjäna rav.

Med detta vill jag säga att man inte skall behöva skämmas för att tjäna rav och gruppen. Och vad rav tycker är viktigt, det skall man göra. Men samtidigt skall man inte vara rädd för kritiken som kommer mot rav.

Många gånger såg jag rav i obehagliga situationer! Det var Skaparen som fick honom att skämmas. Jag hade många tankar om det. Men med hjälp av Skaparen kom jag över dem. Just detta gav mig uppgång efter uppgång. Liknade tillstånd får man inte nonchalera, man skall ta in dem och förstå att både rav och elev måste genomgå dem. Tack vare dem reser de sig båda två, rav reser sig med elevens hjälp och eleven reser sig med ravs hjälp.

En vis man är den som kommit fram till slutet och ser att det är början, inte den som i början tror att han förstår mycket, och därför tänker om allt i överensstämmelse med sin djurnivå.

Ett exempel på hur man organiserar gruppen

Hela verksamheten delas upp i:

 

1. Upplysningsarbete (disseminering av läran)
2. Andligt arbete (i en grupp av vänner)

 

1. Upplysningsarbetet måste utföras som ett nödvändigt och ständigt arbete, som på ett företag. Låt oss kalla det – ett "företag". Företaget måste byggas enligt ett vanligt kommersiellt företags form och princip. Underordnade skall underordnas överordnade. Man skall inte blanda ihop vänskapliga relationer med produktionsförhållanden. Företagets ledare väljs efter deras professionella kvalifikationer och inte efter andliga. Ledare skall absolut inte blanda ihop vänskapliga relationer med företaget.
2. Den andliga verksamheten eller verksamheten i gruppen – den är viktigast för vår andliga framgång. Den består av några delar:
   • "En kommitté för vänskaplig relationsutveckling" – består av några utvalda som väljs efter sina andliga kvalitéer, kvalitéer av kärlek, deltagande och omsorg om gruppens andliga nivå. Vänner som måste sörja om höjande, förhärligande av Skaparen och målet för att denna idé ska bemäktiga gruppens medlemmar. Kommittén sörjer för grundandet av kärlekens atmosfär mellan vänner och gruppens sammanhållning. Kommittén är ledande för gruppens andliga del. Kommitténs beslut måste framläggas på gruppens möten och skall efter diskussion verkställas. Kommittén har rätt att relegera en människa från gruppen. I så fall måste hennes verksamhet inom företaget avslutas.
   • "En kommitté för kontroll av vänskapliga relationer" – består av några utvalda efter andliga kvalitéer. Den kompletterar "kommittén för vänskaplig relationsutveckling". Den måste ge ut nödvändiga saker för "kommittén av utvecklingen av vänskapliga relationers" arbete. Ingen har rätt till självständiga handlingar, utan bara till uttalanden till "kommittén för utveckling av vänskapliga relationer".

 

Hur uppnår man målet?

Det står skrivet: "gör allt som står i din makt"! I varje ögonblick skall man göra allt som står i ens makt. Ibland är det lättare att sträva efter målet enligt en sak, en annan gång efter en annan sak. Det beror på människans karaktär, på tid och stämning och så vidare.

Jag skriver till exempel flera böcker samtidigt. Om ett tema avstannar, då går jag över till ett annat. På samma sätt lär vi oss i början av lektioner, vi har ett tema, sedan ett annat, sedan ett tredje. Man skall undervisa, studera, läsa artiklar och brev. Du måste arbeta för gruppen i köket, tjäna vänner, tjäna rav. Sök och gör hela tiden det som du i det givna ögonblicket kan göra för målets skull.

För att närma mig målet, måste jag använda hela världen som Skaparen skapat för det. Varje gruppmedlem måste ha en tjänst. Dessa tjänster måste bytas, annars kan vi inte förstå våra vänner. Om vi till exempel tar en människa som aldrig arbetat i köket, aldrig översatt artiklar, hur kan hon då förstå svårigheten i dessa arbeten? Hur kan jag förstå de vänner som sysslar med det? Man skall byta tjänster beroende på det tillstånd människan befinner sig i den givna tiden.

Det kan hända att jag en dag inte är i stånd att ge lektioner inom min grupp. Det kan hända att jag har dåligt humör och inte vill att gruppen ska känna det. Då ber jag min vän att han idag ska undervisa i min grupp och jag ska arbeta i köket istället.

Om gruppen går framåt på ett bra sätt, hängiven målet, med eller utan ravs hjälp, då börjar den successivt att förnimma steg av framgång, det vill säga, Skaparen.

 

Vad betyder "uppenbarelse av Skaparens ansikte"?

Det är när en grupp börjar förnimma Skaparens ledning. Hur agerar Skaparen i relation till varje särskild människa och till hela gruppen i helhet? Med hjälp av excitering å ena sidan och med hjälp av hinder å andra sidan. Skaparen förenar det tillsammans så att människan befinner sig mellan andlig excitering nerifrån upp och hinder som Skaparen sänder ner. Av denna orsak förnimmer människan rädsla, otillfredsställelse, skam, tappar riktningen till målet. Och då börjar människan se Skaparens arbete, som kör in alla dessa motsägelsefulla känslor genom hennes hjärta.

Och vidare blir de motsägelsefulla känslorna mer och mer motsägelsefulla. Människan måste gå genom dem, förnimma dem. Vi går liksom på en bestämd stig. Och vi vet att varje steg är obehagligt därför att en motsatt sida av framgångens steg öppnas.  Och bara efteråt öppnas stegets framsida. Det är en liten uppenbarelse av Skaparens ansikte. Och så är det på varje steg. Först ser vi den motsatta sidan. Vi kan accelerera tiden och gå genom det snabbare.

Här menas framgång med hjälp av tron över förnuftet, med hjälp av gruppen och studier. Och så är det hela tiden: förtäckthet – uppenbarelse. På samma sätt som när rabbi Shimon plötsligt känner sig som "Shimon från marknaden". Och här pratar man ju om ett mycket högt steg! Men han kände sig helt enkelt som Shimon från marknaden och ingen annan. Och först efteråt förnimmer han att han föll: "Jag är Shimon från marknaden och jag är rabbi Shimon som föll till tillståndet Shimon från marknaden." Det är uppenbarelsen som kommer efteråt – uppenbarelsen av Skaparens ansikte. Och det är att människan uppnår att vara rabbi Shimon i all sin storslagenhet.

 

Varför kommer vi under känslors inflytande?

Känslor härskar över allting: människan lever helt och hållet med känslor. Bara så förnimmer hon. Så sker, till exempel, när du förnimmer en njutning som bemäktigar dig helt och hållet. Då känner du ingenting förutom den. Du vill inte att Skaparen uppenbarar sig för dig nu, eftersom du kan förlora njutningen på grund av det. Uppenbara dig men inte nu, efteråt, men inte nu. Detta kallas känslan av förtäckthet av Skaparen.

Känslan av förtäckthet av Skaparen kan vara mycket starkare: till en sådan grad att människan totalt glömmer Skaparens existens. Till exempel, jag blir anfallen av flera människor. I det ögonblicket glömmer jag Skaparen. Måste jag bete mig som dem? Hur måste jag bete mig om jag får en känsla av rädsla? Under det ögonblicket härskar känslan av rädsla över mig – det är den motsatta sidan av ett högre steg.

Skaparen gjorde så att rädsla härskar inom mig. I en sådan form att den stöter bort, tränger ut, avtrubbar känslan av existensen av Skaparens ledning, även tanken på Honom. Och då befinner sig människan bara i rädsla, i motstånd. På samma sätt som hela världen bara får ett litet fragment av verkligheten. Om jag befinner mig i tillståndet av dubbel förtäckthet, kan jag inte göra någonting – det är mitt tillstånd under det givna ögonblicket.

Efteråt, när Skaparen ger mig möjligheten att se att Han står bakom allt detta, att det är Han som ordnar allt i mitt liv, då börjar jag bete mig efter denna uppenbarelse. Varje människa agerar i överensstämmelse med det steg, där hon befinner sig: hon är inte herre över valet av typ av uppförande.

Och hon börjar se samma bild men på ett annat sätt. Jag ser människor som inte längre inger mig skräck utan ger mig förståelse att det är Skaparen som agerar mot mig på så sätt. Han vill att jag motstår rädslan, att jag skall bete mig på ett speciellt sätt i en given situation. Det viktiga som jag måste göra är att fånga känslan av Skaparens existens.

Och inuti denna förnimmelse måste man stå emot den utvecklande situationen. Om jag gör det oavsett hinder avbryter jag inte kontakten med Skaparen. Jag förlorar inte förståelsen för att det är Han som gör allt detta för mig. I överensstämmelse med det ökar jag min förbindelse med Skaparen. Denna process kan försiggå bara i "enkel förtäckthet".

Efter detta finns arbetet. Efter det att jag förstått att allt kommer från Skaparen, måste jag fråga mig själv: varför behöver jag kontakten med Honom. För att inte känna rädsla? Utnyttja Honom för att gömma mig från problem? Vi kan ha olika tillstånd. Skaparen leker med det. Du bara tror att det är verkligt. Efteråt ser du att det var en lek.

Här måste jag vara klar. I princip blev jag klar redan: här – är Skaparen och där är ett hinder. Men jag härskar över det och håller kontakt med Skaparen. Och vad skall jag göra nu? Jag måste bestämma min relation till Skaparen, varför behöver jag kontakt med Honom? För att jag skall må bra eller vill jag att Skaparen ska hjälpa mig, eller har jag en annan beräkning?

Jag behöver hinder, inte för att jag ska må bra, utan för att ge glädje till Skaparen. Men i vilken form? Om jag befinner mig i isolering från Honom, avlägsnad från Honom, då ångrar jag mig. Han beklagar det mer än jag gör – som en mor som älskar sitt barn.

Nu när jag bestämt min inställning till hindret, börjar jag till och med älska det. Varför? Därför att tack vare det förnam jag kontakt med Skaparen! Nu börjar jag rättfärdiga Skaparens inställning till mig, därför att när jag övervinner hinder med rätt avsikt, då kan jag ge njutning till Skaparen. Det är svårt att berätta om det med hjälp av ord! Det är en erfarenhet som människan får innan hon går över machsom (gränsen mellan den materiella och den andliga världen). Det är en bra träning innan machsom.

Innan machsom befinner sig denna erfarenhet i begäret "för sin egen skull", men människan får redan en bestämd typ av tillståndsnyanser som finns efter att man gått över machsom. Efter machsom finns inte "dubbel förtäckthet" och "enkel förtäckthet": uppgångar och fall har en annan karaktär. Efter machsom sker utvecklingskontroll i överensstämmelse med kategorierna "belöning – bestraffning" och "total ledning".

Vad skall jag göra om jag har ett behov av att rikta kritik till en av mina vänner?

Anteckna! Anteckna i ett block allt som du ämnar kritisera. Och skriv efteråt ner en granskning av din kritik. Och efteråt resultatet av den granskningen.

Om jag gör så, då blir min kritik verklig och inte resultat av min irritation. Kritik skall alltid ha ett mål. Jag måste binda den till linjen: Skaparen – målet – gruppen – rav – vänner och så vidare. Och jag måste bestämma vad vill jag uppnå med hjälp av kritiken, vad skall jag vinna? Man skall inte bara skrika om problem och vara nervös.

Vad skall man göra om ett arbete tar alla ens krafter?

Det är svårt att säga. Kanske man skall hitta ett annat jobb, så att det blir lättare. Eller dela sin dag på ett annat sätt. Eller kanske skall man studera en timme per dag. Till exempel, av de tre timmar som du befinner dig här på morgonen, studera aktivt en stund, somna sedan. Man skall säga till sig själv, sätta villkor: "nu skall jag studera en hel timme"!

Samma sak skall man göra på kvällen: "nu ger jag en halv timme till köket och går sedan hem, eftersom om jag inte sover ut, då kommer jag inte att kunna arbeta". Människan skall sätta gränser även om de är små, men gränser, och man skall hålla dem. Låt det vara en timme på morgonen och en halv timme på kvällen. Den tiden ger människan till Skaparen med hela sin själ och hela sitt hjärta.

Hur kontrollerar man att handlingen är målinriktad?

Om Skaparen, rav och gruppen var närvarande i början av handlingen, då är Skaparen, rav och gruppen närvarande i slutet av handlingen, då förenas allt detta oavsett svårigheter, olika tankar och förvirringar. Om vi kan förena oss själva, Skaparen och våra vänner med orsak och verkan, då uppfylls denna handling på rätt sätt.

Vilka begär är lättare att reducera?

Det finns inga sådana begär. Varje begär kan förvandlas till stort så att människan inte kan motstå det. Uppifrån kan Skaparen kasta människan i varje begär och hon kommer inte att kunna motstå det och hon kommer att bli beroende av det.

Frågan ligger i en annan synvinkel: hur kan man reducera begär? Först av allt måste man göra reducering av alla sina begär: jag kopplas bort från allting och springer ifrån alla begär efter tanken att Skaparen styr allting och jag måste vara förbunden med Honom. Och sedan måste man klargöra vilka av begären jag kan lyfta till detta tillstånd, vilka av dessa begär jag kan förena med Honom.

På så sätt skall man reducera alla sina begär. Och sedan kontrollera ett begär efter ett annat: vilka av dem kan jag klara av i överensstämmelse med målet och vilka kan jag inte klara av.

Hur gör man goda gärningar för gruppen utan att få belöning för det?

Människan skall inte be om belöning från gruppen, hon måste be om belöning från Skaparen. Vad är det för sanning som man måste uppnå? Jag vet inte.

Men jag agerar efter principen: jag lägger mina krafter på en sak, men får belöning från en annan, från Skaparen. Denna belöning består i att Han visar mig hur Han förenas med mig, att Han får glädje från mig. Han visar hur bra det är att vara förenad med Honom. Det är oviktigt hur du bygger relationen med Skaparen: med avsikten "för din egen skull" eller med avsikten "för Skaparens skull". Huvudsaken är en kontakt med Honom. Det är min belöning. Och platsen där jag kan anstränga mig är gruppen, rav och vännerna.

Varför har man inte förnimmelsen att man saknar rav innan man går över machsom?

Innan machsom känner människan inte alls varför den Högre kraften kommer till henne: Den Högre kraften öppnar sig – så försvinner tron. Det vill säga, Hon har ingen klar och ständig förnimmelse av Skaparen – det är för det första.

För det andra är alla människans begär, små och stora, för egen njutning och uppfyllelse. I sådant fall, känner hon självklart inte något behov av den Högre kraften! Därför är hennes inställning till Skaparen och till rav att hon inte behöver dem, de är bara medel för att uppnå målet.

Människan som ännu inte förstår förenar inte sina studier, sin rav och sin Skapare, hon ser inte att det är samma sak. För henne är det olika saker. Därför är det självklart att hon inte har positiva känslor vare sig till rav eller till Skaparen. Hon börjar förnimma positiva känslor till dem först när hon förstår att de gör allt för hennes skull.

Hur styr Skaparen oss?

Vi kan inte förstå hur Han styr oss. Vi kan bara tro att all Hans inverkan som vi får från Honom – är fullständigt god och sänds till oss bara för att närma oss lite till målet. Därför måste man även se den hemskaste tilldragelsen i människans liv som att det är nyttigt och för människan närmare målet.

Alla miljarder människor styrs bara med Skaparens enda tanke: att föra alla som en helhet till det bästa tillståndet. Alla miljarder människor befinner sig inom Skaparen och bestäms som ett helt kli, begär, kärl. I så fall är det oklart vad dessa miljarder människor betyder. En av dem "stiger ner", en annan "reser sig upp", en dör, en annan föds och så vidare. Allt detta förstår vi inte.

Hos Skaparen ingår allt i ett kli, i fullständig samverkan av kliets delar mellan sig. När vi ser en enstaka människa då förstår vi inte varför olika saker händer med henne. Men om vi skulle titta på hela systemet i sin helhet då skulle vi se att det rör sig i rätt riktning. Hela systemet utvecklar sig på ett optimalt sätt i varje tillstånd.

Om en människa hade kunnat lägga sig i detta system och tillägga sin ansträngning, då kanske allting skulle vara annorlunda. Men nu händer inte det. Skaparen sätter hela systemet i rörelse antingen med människans medverkan eller utan den, men på det mest optimala sättet. Därför kan vi inte klaga och vi har ingenting och klaga på. Vi kan bara välja att antingen rättfärdiga Skaparens styrningssystem av världsalltet eller att inte göra det.

Har alla "en del av Skaparen"?

Adam haRishons själ gick i 600 000 bitar. Betyder det att det i varje biologisk kropp finns någon av hans delar? Och kanske förnimmer människan inte denna del under många tusen år av livet innan den utvecklar sig, och inte vet att den finns? Eller finns det några som inte har den?

I varje biologisk kropp finns denna del, som kallas "del av Skaparen", men den kan vara fullständigt dold för människan under många tusen år och sedan visa sig. Hos vissa människor utvecklar den sig tidigare, hos andra senare. Först utvecklar den sig hos judar och sedan utvecklar den sig hos andra folkslag, gojim.

Hos vissa ickejudar utvecklas denna del plötsligt och blir aktiv, därför att dessa människor har en speciell roll i denna värld, som de måste spela. Till exempel var rabbi Akiva en sådan människa. Det finns andra stora människor som inte var judar enligt deras härkomst, hos dem utvecklades "den andliga punkten uppifrån" helt oförutsett.

Varje människa har möjlighet till uppkomsten av en sådan "punkt".  Rabbi Eliazar ben rabbi Shimon (baal HaSulam skriver detta i artikeln "Arvut" i boken "Matan Tora") säger att alla människor måste resa sig till ett sådant tillstånd att de uppnår förening med Skaparen. Medveten förening med Skaparen är en bestämd nivå av förnimmelse av Skaparen: icke levande, vegetativ, djurisk och mänsklig. Och den nivån beror på vilken "punkt i hjärtat" människan har, vilken styrka den har.

Den kan vara stor, när människan bokstavligen reser sig till den högsta nivån. Den punkten kan vara den minsta, då är den som icke levande, som ett embryo. Men i varje fall finns den i varje människa.

 

Vad menas med "djurnivå"? Vad betyder djurisk själ?

Detta betyder att den människa som befinner sig på den nivån inte strävar efter Skaparen. En djurisk själ – är kraften som lever upp: hos en jude och hos en goj är den likadan. Den djuriska själen förändrar sig inte: när kroppen dör kopplas den bort från människan och kommer tillbaka till sitt urgamla tillstånd. Den djuriska själen är en kraft som livar upp människan: hos människan och hos djur är den likadan. Djur har ett begär att leva och även människan har ett begär att leva.

Ingenting försvinner, den djuriska delen klär sig i en kropp. Den behöver inte göra mer, därför att den uppfyllt sin funktion, nämligen att människan levde upp i denna värld och allt lidande antecknades i form av "reshimot" (informationsgener).

Var antecknas det någonstans?

I den djuriska delen, men den kraften kommer inte tillbaka. När människan föds nästa gång, då finns denna "avarbetade" kraft kvar på djurnivån: detta sker på samma sätt som hos djur, växter eller stenar. Inuti varje del av världsalltet finns en del av Skaparen som upplivar allting. I den bemärkelsen är alla djur och människor likadana.

En människa lider tusen år, var antecknas det?

Den samlade erfarenheten av tusen års lidande antecknas i reshimot i den djuriska själen, som är ett skal av den Gudomliga själen. När den djuriska själen leder människan till den Gudomliga själen, då rättfärdigar den sig själv med det. Om människan redan kommit fram till den Gudomliga själen, då har den djuriska själen rättfärdigat sig själv och därför behöver den ingenting längre.

Kan man be att få pengar när man upplever ett fall?

När du upplever ett fall –är det någonting helt annat. Då arbetar inte hjärtat. Du liknar en död människa. Det finns flera nivåer av bön. Första nivån är när människan inte ber om någonting och lever efter naturen. Sådana människor finns i majoritet, de bryr sig lite om någonting. De vet hur mycket de tjänar, hur mycket de får. Deras förbindelse med Skaparen liknar den djuriska förbindelsen med Skaparen, därför att Skaparen känner varje levande väsens behov.

Den andra nivån är riktad bön. Rebe frågade en gång Baal HaSulam:

-Jag hörde att folk börjat bygga kibbutz i Negevöknen. Hur kommer de att leva där?

Baal HaSulam svarade:

-De kommer att be och få regn.

-Men de är icke troende!

-Om var och en av dem förnimmer lidande i sitt hjärta därför att de inte har mat, då känner Skaparen denna sorg och ger dem det de behöver. De kommer att arbeta i Negev och be om regn och de kommer att få det.

Och i Negevöknen började det regna.

Det är ett exempel på "djurisk bön".

Tredje nivån är en typ av bön när människan börjar vända sig till Skaparen från hela sitt hjärta. Hon tror på Skaparen. Hon tror att Skaparen kan göra allt för henne. Hon ber med en speciell kraft – och det är inte viktigt om hon förstår bönen eller inte. Hon tror redan att en Högre makt existerar och att hon kan be till den. Det kan vara en jude eller en goj, det spelar ingen roll. Huvudsaken är att hon har en riktning till den Högre makten. Hon vet inte vilken värdering hon kan ge till detta, men hon ber. Sådan bön är mer riktad.

Det finns miljarder människor som ber till Skaparen, men Skaparen ger inte vad de önskar. Men det finns människor som han ger utan deras bön om det. Och det finns sådana som Han inte ger även om de ber om det 1 000 gånger. Varför? Därför att Han har en avsikt med allt. Man kan ställa frågorna annorlunda: Varför ber de? Därför att Han framkallar deras bön genom att Han döljer Sig Själv från dem. Då förnimmer de ohälsa av Hans förtäckthet. Spelet är ensidigt. Människan gör här ingenting. Från ena sidan väcker Skaparen upp bön hos människan, frågor och lidande, och från andra sidan – när Han tar emot bön skapar Han nya behov och lidande och så vidare.

Var är människan i det?

Människan befinner sig i mitten, hon löser ingenting. Skaparen vet allt: människans behov, och själva behovet av bön, människans rop på hjälp. Det är Skaparen som skapar allt detta i människans hjärta. Han gör så att bön blir med avsikt eller utan den, från djupet av hjärtat eller inte. Varför gör Han det? För att samla ihop alla människans reshimot (anteckningar). När ett tillräckligt antal av dessa reshimot samlas i form av erfarenhet, då kommer människan ut till en nivå där hon blir självständig. Men det är efter machsom.

Men innan machsom finns det ingenting att prata om: var hon närvarande, var hon inte närvarande – det är oklart. Det finns bara en varelse som förnimmer att Skaparen låter henne genomgå någonting, på så vis tränar Han henne. Efter det att Skaparen tränar människan under tusen år och låter henne genomgå olika prövningar och bön, ger Han människan andra begär. Och det är inte viktigt om människan är religiös eller inte.

Det viktiga är bara hennes själs källa. Om efter all bön, alla begär och allt lidande som människan genomgått, tiden för andlig uppenbarelse kommit, då börjar hon känna en annan typ av lidande. Kärnan av detta lidande är brist på kontakt med Skaparen. Människan vet inte vem Skaparen är, men känner att någonting fattas i hennes liv, någonting viktigt, som hon inte kan hitta i denna värld.

Och då börjar ett sökande som ifall hon har rätt begär leder människan till kabbala. Då börjar hon med hjälp av kabbala att utvecklas andligt och hennes framgång efter kabbalastudierna blir "lo li shma". Vad betyder "lo li shma"? Detta betyder att människan vet att hon befinner sig i tillstånd av "lo li shma". När hon känner att all hennes bön till Skaparen i själva verket är för sin egen skull, för egennytta.

Och om hon inte skulle be för sin egen skull, då skulle hon inte be alls. Då behöver hon inte Skaparen. Å ena sidan förstår hon att hon strävar efter Skaparen men å andra sidan är all hennes strävan för sin egen skull. Detta kallas "lo li shma": människan öppnar för sig själv att hon befinner sig i tillståndet "lo li shma". När hon till slut inser att alla sina tankar och begär är för sitt eget bästa – kallas detta "Akarat haRa" (total insikt av sin ondska).

Då är hon berättigad till, som det sägs, "arbetade och hittade". Efter allt begripande, sökande, och insikten att allt hon gjort – det var "lo li shma", får hon uppenbarelsen och kraften uppifrån och hon kommer in i tillståndet "li shma" (for Skaparens skull). Detta kallas "nes jetziat Mitzraim" (under uttåget ur Egypten). Så fort hon kommer ut ur begäret "för sin egen skull" börjar hon lära sig att arbeta "li shma". Och då kan hon utföra mitzvot.

Vad betyder mitzvot? Med vart och ett av sina begär börjar hon arbeta, korrigera dem, för att använda dem med avsikten "för givarens skull" – detta betyder utförande av mitzvot (budord). I människans andliga kropp finns 620 begär. När människan arbetar med dem skaffar hon sig en skärm för varje begär med avsikten "för givarens skull". Då kan hon använda dem för Skaparens skull och inte för sin egen nytta – det kallas "korrigeringen av begär". Varje korrigerat begär drar "uppifrån" till sig Gudomlig uppenbarelse. Ljuset som uppenbaras kallas Tora, som det sägs: "ki ner – mitzva, ve Tora – or" (mitzvot är stearinljuset och Tora är Ljuset).

Om hon på så sätt korrigerar alla sina 620 begär räknas det som att hon utför hela Toran. Därför att hela Toran är skriven av henne, och hon själv kom fram till tillståndet "Israel", kärlet som blir likt Skaparen när det tar emot för "givarens skull", och hon belönas genom att Skaparen och Hans Tora klär sig i henne. Ett sådant kärl som är uppfyllt med Skaparens Ljus kallas "Israel" och kärlets tillstånd kallas "gmar tikkun" (fullständig korrigering).

Allt som Skaparen förberett för skapelsen kommer in i människan i form av Ljus som leder henne till steget Skaparen och förliknar henne med Honom. Hon blir lik Skaparen i allt. Hon får andlighet, evighet och perfektion – allt som är så svårt att föreställa sig. Vi förstår inte vad detta tillstånd betyder.

Oändliga njutningar?

Ja. En gång till: därför att människan skaffat kärl inte för sin egen skull, och detta kan vi inte förstå – hur man kan få njutningar som inte är för sin egen skull. Det är en annan kvalité av kärl. När det befinner sig utanför mig själv är det obegränsat.

Vi disseminerar kabbala och människan bestämmer själv när hon kan komma till oss. När jag frågade min rav vad jag skall göra med min son, svarade han: "lämna honom i en religiös skola så att han ska bli uppfostrad på rätt sätt. Han hinner alltid bli fördärvad. Om han inte kommer att ha begär och behov kommer han att bli fördärvad". Jag gjorde vad han sade. Och efteråt frågade jag honom: "vad skall man göra? Skicka honom till Kanada"? Han svarade: "Om han vill, låt honom åka".

Jag vet inte om jag gjorde rätt. Jag hade ravs svar – och det är allt jag gjorde. Jag är nöjd och inte nöjd: i varje fall gjorde jag vad han sade. Skulle det varit bättre om han stannat? Jag vet inte. Skulle han då kommit till kabbalastudierna eller inte, jag vet inte. När min son var hos rebe, kontrollerade rebe honom och sade att han hade "punkt i hjärtat". Detta betyder att han har grund för att studera kabbala.

Utifrån sin anknytning till dig?

Nej, det bedöms inte utifrån bekantskaper. Om man inte har en "punkt i hjärtat" kan man inte prata om det alls. Om den finns då kan den vakna upp. Detta beror också på omgivningen, men "punkten" har han. Den människa som inte har "punkt i hjärtat" den kan inte uppnå någonting. Innan den Gudomliga gnistan från Adam haRishon vaknar upp befinner vi oss i vår rot. Filter – det är olika begär, men inte begär av denna punkt – att vara inom Skaparen.

Ari skriver att med hjälp av bön kan man väcka upp "punkten i hjärtat". Men rebe sade att han inte förstår hur det är möjligt, eftersom det är en process som är "över naturen", men hur som helst händer detta. Baal HaSulam sade samma sak.

Vad skall människan göra?

Vad betyder "vad skall hon göra"? Den människa som har en "punkt i hjärtat" som inte öppnats och inte begär någonting från Skaparen har andra begär: begär efter pengar, ära, makt och så vidare. Det kan hända att efter alla dessa saker får hon någonting under några år. Det kan hända att begäret efter andligheten dyker upp och människan förstår att alla andra begär är lägre än detta. Kanske kommer hon att bara önska andligheten.

Du förklarade en gång att på bredden finns 620 begär och på höjden 125 steg. Är det 365 begär om jag kan utföra dem för givarens skull? När jag kan göra det går jag över till nästa steg.

Nej, det är inte så. Vår kropp består av 620 delar. Först existerar den på spermatozoid nivå, sedan embryo, sedan ett litet barn, och till slut en vuxen människa. Alla delar är givna och finns i första droppen. Skillnaden är i massa. Därför kan människan utföra alla 620 mitzvot, det vill säga andliga begär. Skillnaden ligger bara i nivån.

Om en människa utför mitzvot på den lägsta nivån, då kan hon inte urskilja dem: det är som en liten droppe. Om hon har vuxit lite börjar hon utföra dem alla: vad är det som är tillåtet i allmänhet och vad är det som är förbjudet i allmänhet. Här talar man om mitzvot som i allmänhet är tillåtna eller förbjudna.

Successivt blir mitzvot, till den grad som människan reser sig från ett steg till ett annat, för henne mer och mer korrekta. Det betyder att varje gång måste hon utföra dem mer exakt, djupare och djupare. Men det är samma mitzvot som hon hade förut – det är bara det att de blir klarare och mer begripliga på bredden och på höjden. Höjden bestämmer vi som 125 steg eller 6 000 år – det är inte viktigt.

 

Tala om för mig var du bor…

Vi reser nu genom Irland, mellan sjöar och byar. Vilka människor bor här? Exakt i överensstämmelse med marken: du kan genom att titta på människorna säga vilken kraft marken har här. Och genom att se markens natur kan man säga vilken typ av människor som bor här. Sådana långsamma människor, de är inte så intresserade av någonting, inte heller ära och pengar önskar de sig – de lever enkelt. De mår bra: ge 5 liter öl till varje människa och någonting att äta under dagen och de behöver ingenting mer. Detta talar om begärets utvecklingsnivå. Successivt får de mer "begär att ta emot njutningar" och då kommer de att kräva mer i överensstämmelse med nya begär. Och då kommer de att utveckla sig och sitt land också. Om vi till exempel tar de länder där det inte finns krig och stora förändringar, och jämför deras tempo med tempot i Israels utveckling. Allt är sammankopplat med begärens nivå och styrka.

Titta hur nya teknologier utvecklas i hela världen: allt som är nytt och nödvändigt kommer in i livet redan från idag till imorgon. Varför? Därför att "viljan att ta emot" kräver sitt och skänker ingen ro ens för en minut. Ser du hur intensivt människor arbetar och agerar. Därför att de inte kan vila. Ge människan här på Irland lite öl – och hon är beredd att inte arbeta. Här hos oss kan sådant inte hända: vi styrs av "begäret att ta emot" därför står vi i spetsen för världen. Därför måste vi utföra vår predestination – leda världen till uppenbarelsen av Skaparen.

Kan man accelerera tiden?

Skaparen vill att jag inser min natur och den ondska som finns inom mig. Men varför tillåter Han inte att jag går igenom dessa tillstånd snabbt? Varför drar Han ut på tiden? Må Han låta mig se att det är ondska. Då kommer jag att be till Honom och allt blir bra. Och detta blir från min sida, från mitt begär.

Skaparen ger begär, och i överensstämmelse med dem lär människan känna och kontrollera hur dålig hon är, eftersom hon bara vill ta emot. Men hon ser ännu inte hur dålig hon är, därför att hon inte får se det än: hon är inte beredd till detta. Alla dessa steg går människan igenom antingen under trycket av det gemensamma Ljus som trycker på hela världen, alla själar utvecklar alla delar som en helhet, eller så anstränger människan sig självständigt och accelererar tiden i relation till sig själv.

Hon liksom kör om andra genom att röra sig i en gemensam rad av bilar. Hon får en starkare motor (ett större begär) och då kör hon om en människa, en andra, en tredje, och allt detta i överensstämmelse med sina ansträngningar. Så mycket som hon är beredd att öka farten och "pusha på" sig själv, till den graden går hon framåt. När hon sänker farten, då börjar hon röra sig med samma fart som alla andra. Och när hon trycker på gasen, då kommer hon ut från raden och går framåt snabbare.

Man kan inte säga hur mycket människan "trycker", mycket eller lite. Man kan inte bestämma exakt om hon går framåt i rätt rytm eller om hon kanske glömmer farten och sedan "trycker" starkare. Hon går igenom tusen granskningar som hon inte vet någonting om.

Det kan verka som att det från denna minut och vidare under loppet av 5 minuter, som jag genomlever det, inte händer någonting med mig. Men det är inte så. Inom mig sker olika förändringar som jag inte förnimmer. De kommer att bli genomtänkta, önskade eller upplevda av mig. Det sker liksom många hjul som roterar i en mätare tills en siffra hoppar upp till en annan. Och så skall det vara.

Vi förnimmer inte varje inre hopp, därför att vi inte uppnått en sådan känslighet. Så fort vi uppnår en sådan känslighet, då kommer vi varje sekund att förnimma en förändring av tillståndet. Och även nu, om du riktar din uppmärksamhet på det som ändras här under dagens lopp – i själva verket ändras ingenting under dagens lopp eller under årets lopp.

På samma sätt är det när vi befinner oss i vår omgivning. Vilka saker ändras från morgon till kväll, från idag till imorgon? Man kan inte föreställa sig ens hur mycket och vilka inre tillstånd varje människa går igenom. Det är tecken på att vi accelererar tiden. Och även om det verkar som att tiden står stilla, måste vi tro att de inre hjulen fortsätter att rulla.

 

Människan bedöms inte efter sitt förnuft utan efter sitt begär

Förnuftet måste betjäna begäret. Eftersom hjärnan bara utvecklar sig för att främja uppfyllandet av begär, är det naturligt att människan enbart bedöms efter sina begär. Enbart begären talar om för oss vad det är för människa som är framför oss, det vill säga, på vilken nivå hon står.

Om en människa har en sådan patologi som en outvecklad hjärna kan hon vara god oavsett det. Och tvärtom kan en människa vara ond även om det inte finns något fel i utvecklingen av hennes hjärna. Det vill säga, att begärens nivå av utveckling inte beror på om människan är god eller ond.

Föreställ er en människa med låg begärsnivå. Hon vill till exempel bli en bonde eller farmare, äga ett hus, bearbeta sin mark och leva lugnt på en bondgård. Varför kan hon i så fall inte slå sig igenom andligheten? Varför måste hon uppnå mycket stora begär efter pengar, ära, berömmelse och annat? Utvecklingen måste ske enligt Skaparens namns 4 faser – "ABYA". Om detta inte händer har hon inget fullständigt kärl för att ta emot. Därför måste hon ha båda två typer av begär.

Om man tittar på vår grupp kan man inte säga att människor är mycket kloka.

Det är inte viktigt – du kommer att se hur olika typer av begär kommer upp: efter pengar, makt, ära och kunskap. Jag har hela mitt liv känt ett starkt begär efter kunskap och ära, berömmelse också, därför att de kopplas till kunskap genom en oavbruten kedja: det är svårt att separera dem.

Finns det inga skarpa gränser?

Nej, och plötsligt kan man få begär efter pengar under ett helt år. Och man måste uppfylla dessa begär, det vill säga, bearbeta dem. Man kan inte springa ifrån dem. Någon gång under någon period får man dessa begär plötsligt. Och människan måste ägna sig åt dem. Och hon kommer inte att göra motstånd. Begäret byts – och allting går förlorat: du kommer inte att kunna invända. Du kommer plötsligt att äta det du förut tyckte var oanvändbart som mat, "halm", och allt annat kommer att verka som "halm" gjorde förut. Dessa begär är otroligt underliga: plötsligt kommer de och man måste vara förberedd på dem.

Ett hinder är ett förslag att stiga till nästa steg

Vilka problem har människan som går framåt i andligheten? Om hon skulle lägga märke till dem, då skulle hon gå framåt i andligheten snabbare.

Om en människa som går framåt i andligheten vore försiktig och uppmärksam för problem, då skulle hon gå runt dem. Dessa problem är sådana. För det första måste man påminna sig i tid att det finns 3 saker: Skaparen, skapelsen och skapelsens mål, vilket skapelsen måste uppnå.

Baal HaSulam säger i sitt brev (sidan 63): "Israel, Skaparen och vägen du går på måste hela tiden förenas." Det betyder att den människa som arbetar för Skaparen samtidigt måste hålla sig i 3 punkter för att de skall vara förenade i henne. Skaparen, jag och vägen jag går på till Skaparen, alla mina tankar och strävan måste vara tillägnade Skaparen.

Om vi har denna huvudpunkt, då skall man börja allt från slutet. Slutresultatet återfinns i den ursprungliga tanken. Resultatet av att vi alltid kommer att hålla inom oss dessa 3 punkter oavsett vilka hinder som skickas till oss, kommer att bli vår framgång. Hur ska man gå framåt? Och vad är framåt?

Jag håller mig till dessa 3 punkter och efter en sekund får jag ett hinder. Då hakar jag mig åter igen fast vid dessa 3 punkter. När man varje gång övervinner hindren och håller sig inom dessa 3 punkter eller 3 parametrar av en punkt – då kallas detta "att man varje gång bemäktigar ett nytt steg". Människan måste förstå att varje hinder inte är ett hinder. Det är istället ett förslag att stiga upp till nästa steg. Och om hon vänder sig bort, glömmer, börjar klaga på sig själv eller på Skaparen – klart allt är förlorat då, man förlorar möjligheten.

Vad skall man göra? Man skall skapa villkor, för att de inte ska störa oss, utan tvärtom hjälpa oss att hålla våra tankar inom de 3 parametrarna. De parametrarna är Skaparen, jag, och min väg till Honom – allt detta måste vara i en förenad punkt. Hur håller jag det? Jag har understöd, som måste hålla mig hela tiden, stötta mig och påminna mig. Om jag nu är upptagen med en annan tanke, då måste den igen leda mig till början, för att man inte skall förlora tiden. Allt är möjligt för detta ändamål: du kan sätta ett larm för att det skall påminna dig. Ditt arbete är bara det – att hålla sig inom de 3 parametrarna och därför behövs en grupp, en rav och böcker som påminner om målet, några andra villkor som du ställer på dig själv, intensiva studier – allt detta är bara till för det.

Hur kan man begära en förbindelse med Skaparen?

Om människan tror att hon inte kan utveckla en förbindelse med Skaparen är det för att hon saknar intryck, förnimmelser. Och de kommer successivt i samband med det att du tänker på det hela tiden och strävar efter det. Det finns människor som befinner sig närmare detta och förnimmer mer. Det finns sådana som befinner sig längre bort och nästan inte förnimmer någonting utan bara hör. Och det finns sådana som bara hör. Och det finns sådana som inte hör någonting. De hör ord men förstår inte vad som står bakom dem, att det handlar om känslor.

Föreställ er nu vad jag en gång såg i Ryssland. På den tiden hjälpte vi studenter kolchoser att samla potatis. Hungriga kor som stod där fick skördat gräs, majs och annat. Jag såg hur glupskt dessa kor åt, de åt med hemsk glupskhet detta gräs och annat. De darrade och skakade av njutning från detta gräs. Jag tänkte då: vilken djurisk instinkt utspisning är.

Vad vill jag säga med det? För oss till exempel, har detta hö ingen smak, det ger oss ingenting. Samma sak beträffande andligt "hö": jag har ord om kärleken till Skaparen men förnimmer ingen smak. "Hö" har jag i min mun, men jag känner ingen smak, det uppfyller mig inte, det har ingen verkan på mitt hjärta, vad skall jag göra?

Men successivt förvandlas människan till en ko, bildligt talat, hon börjar mer och mer känna smaken i "hö", "gräs" och så vidare. Samtidigt känner hon mindre och mindre smak i alla "jordiska godsaker", i alla tusen jordiska njutningar. När vi reser oss andligt upphör vi inte att förnimma våra jordiska smaker, därför att våra 5 sinnesorgan finns kvar. Vi förnimmer bara en extra smak som vi förut tyckte var "hö".

Tack vare det får vi ett extra sinnesorgan, känslan för "hö", som hos en ko. Den känslan är utvecklad hos henne därför att hon känner tusen nyanser i höet, hon förnimmer att i hö finns hela hennes liv. Och självklart kommer hon i frånvaro av hö inte att äta någon tårta eller fläskkotlett. Hon föredrar hö. Självklart finns, när människan kommer in i den andliga världen, alla hennes djuriska begär kvar hos henne, inte ett enda försvinner.

Tvärtom tilläggs fler stora begär, trots det reser vi oss högre och högre upp. Vi kan koppla dem till vårt arbete, därför försvinner eller byts inte ett enda av dessa begär ut. Människan börjar resa sig liksom nerifrån, från den lägsta punkten, när hon om man ser till hennes begär är lik en sten. Hon samlar alla begär inom sig från botten och lyfter upp dem, liksom upphöjer dem till Skaparen. På så sätt vittnar människan om att alla hennes begär finns inom henne för "givarens skull", det vill säga för Skaparens skull.

Därför försvinner ingenting i andligheten. Inga smaker försvinner, utan tvärtom blir de klarare, tydligare, mer förnimbara. Människan börjar urskilja och hitta ett allt större djup i sina förnimmelser. Jag minns att jag pratade med en människa om detta. Den människan åt bara gröt, inte kokt utan blötlagd. Han blötlade olika gryn under en bestämd tid. Han kunde ångkoka lite ris. Den människan var en vanlig ingenjör förut och han förändrade sig… och han började inte göra det för att han hade ett bra liv. Senare blev denna man övertygad om att han fick den vanan uppifrån. Den mannen köpte, till exempel, ett halvt kilo eller ett kilo gryn. Blötlade det, ångkokade det lite. Så sade den mannen till mig en gång: "du kan inte föreställa dig vilken bukett av smaker, förnimmelser det finns i varje korn utan salt, peppar, utan tillsatser. Man bara tar gryn i munnen och börjar direkt känna en naturlig produkt". Så upptäckte denna man en stor skala av smaker i en enkel produkt. Samma sak händer med oss. Alla forna smaker och förnimmelser som vi förut förnam, nu när man använder dem i rätt riktning blir de tusen gånger skarpare, mer tydliga, mer uttrycksfulla. Du kan få så mycket njutningar från dem: från varje bit eller från varje andetag, eller från minsta händelse.

Därför blir de hos dig ömsesidigt förbundna med alla andra. Du börjar inse dem, förnimma deras gemenskap med hela världsalltet. Man får en otrolig bild: det blir inte tråkigt utan intressant att leva i denna värld, därför att världen blir klar och genomskinlig. Genom varje liten företeelse ser människan hela världsalltet: alla förbindelser av denna minsta företeelse, känslor, smak, allt som förnimms.

Just tack vare människans kontakt med Skaparen, även om hon inte förnimmer den direkt, har hon i alla fall en förnimmelse av hur allt är ömsesidigt förbundet med hela världsalltet. En förnimmelse framkallar en miljon olika kombinationer och samband. Därför blir livet mycket intressant.  Vi pratar om att begär inte försvinner. Och det betyder att begäret att äta gott, till exempel, finns kvar. Och alla andra begär också.

Försvinner inte behovet av människor?

Människor behövs. Man behöver hela mänskligheten. Det finns ingenting sådant att människor inte behövs. Å ena sidan lever du inom dig själv, å andra sidan behöver du hela världen. Du förnimmer en gemenskap med dem och är i behov av dem. Och orsaken ligger inte i att du kan pusha dem till Skaparen, utan att Skaparen behöver dem. Därför behöver vi människor och kontakten med dem: du börjar leta efter dem och ser att du blir knuffad till det uppifrån. Du kan inte leva i avskildhet.

Människor som ser vad Skaparen behöver kan inte sitta stilla och studera i avskildhet. I så fall är det ren småaktig egoism. Den människa som lite grand börjar känna Skaparens mål blir knuffad till att studera med andra människor – hon kan inte vara utan det. Och man kan bedöma människan efter detta kännetecken.

Jag har sett det i olika exempel, även de människor som inte befunnit sig på höga steg. Du kan fråga varför jag tvingar mina elever att sprida kabbala. Många av dem befinner sig på den nivå där de inte inser att de måste uppnå Skaparen. Detta gör jag för att pusha dem till en snabb utveckling. De skulle själva komma till det om 2 eller 3 år, men tack vare undervisningen accelererar den tiden. Därför får den elev som inte sysslar med undervisning eller något annat, en fruktansvärd förnimmelse.

 

Vad är "jag"?

Människan är alltid upptagen med sitt största begär. Vill jag inte sova, äta, dricka? Jag vill allt detta  potentiellt, men det som är viktigt är vad jag vill nu. Just det största, viktigaste av mina begär – det är mitt "jag". Vad betyder "jag"? Det är begäret som leder alla mina tankar och hela min kropp till rörelse. Det är det begär som måste realiseras nu: det knuffar mig och jag är liksom begärets slav.

Här är det begäret inom mig: jag börjar göra någonting efter detta begär, jag söker hur jag ska uppnå begäret, uppfylla det. Det betyder "jag önskar". Människan är alltid slav under sitt viktigaste begär och alla andra små begär som finns inuti henne. Jag skulle säga att man inte hör till begäret utan till medlen för begärets yttring. Som sagt, det är begärets karaktär.

Till exempel älskar jag vissa saker och en annan människa älskar andra saker från samma uppsättning. Det är inte begär nu utan människans bestämda karaktärskvalitéer som får sin yttring i form av tillgivenhet till visa saker. Våra små begär som finns inom oss understryks av det största begäret som vi känner just nu.

I alla fall, efter att vi realiserat vårt största begär, samlar vi de små begären och lyfter dem till det största begäret. Det vill säga, små begär försvinner inte utan de ansluter sig till detta stora begär som vi riktar till Skaparen. De ansluter sig, likt små barn runt mamma. Det finns alltid många små fiskar runt en stor val: de följer efter den i samma riktning. De blir inte så viktiga, de underordnas det stora begäret.

 

Livet får en helt annan nyans

Får vi begäret att njuta ordentligt av Skaparen efter machsom?

Ja. Efter machsom – det är ett helt annat liv. Människan lever för någonting helt annat och hon har inga tankar som vi har. Hos henne bestäms allt i en annan riktning, därför är hennes liv annorlunda. Inom henne lever en annan ande. Hon får en sådan förbindelse med Skaparen som bestämmer alla hennes aspirationer. Inuti henne sker en sådan omvärdering och en sådan riktning av tankarna att allt som hon ser runt omkring sig, ser hon i samband med en annan plan. Hennes liv har en annan plan. Hennes rörelse finns inuti en annan riktning.

Inuti ändras det viktiga – avsikten, varför hon gör allt hon gör. Livet får en helt annan nyans. Jag hoppas att denna period börjar i vår grupp och jag försöker accelerera det så mycket som möjligt med en konstgjord metod. Om man gör det tillgjort, då kommer inte människor att känna varför: de kommer att känna yttre påtryckningar, men själva kommer de inte att förstå varför de behöver allt detta. Men om man inte gör det – är det också dåligt – då accelereras inte framgången. Med vilken metod kommer man till framgång? Bara genom insikt. Men om man inte har insikten? Då måste man ge konstgjorda yttre faktorer. Allt beror på hur mycket gruppen tar emot ravs anvisningar och börjar gå framåt. Vi har lite tid och den är begränsad. Överallt finns Skaparens vilja. Men vi måste förstå att det "finns ingen annan än Han" å ena sidan, därför att det bara är Han som gör allting, men å andra sidan, "om jag inte gör saker för mig själv, vem gör det då"?

Därför måste vi naturligt sträva efter att självständigt uppnå Skaparen. Därför driver jag på och gör allt möjligt för att gruppen ska ta på sig extra förpliktelser, de kommer att förstå detta i framtiden, men idag är det nödvändigt. Detta gäller spridningen av kabbala. Annars skulle ingen göra det.

I princip jag skulle inte göra det heller: jag skulle sitta hemma och skriva böcker, ge annonser eller lektioner, sälja mina böcker, jag skulle kunna tjäna tre till sjutusen dollar i månaden och vad? Det skulle bara bli business.

Med vad kan man mer accelerera vår utveckling?

Med undervisning. Varje människa skall skriva lite. I studierna saknar vi riktningen för att människor ska skriva, läsa, göra metodiska läroböcker, handböcker.

Hur kan vi göra det med en hög nivå?

Människan måste alltid skaffa utdrag, urklipp, avskrivningar och veta exakt var någonting finns. Man skall göra en lista över vad som sägs i vilken källa. Man skall göra ritningar och tabeller. Kort sagt skall man skaffa sig en informationsbank från vilken man skall kunna hämta information, visa den för andra.

Varje medlem måste ha en sådan informationsbank. Om man förenar det med kunskap och förstår hur man gör det, skaffar man erfarenheter och man är beredd på allting. Jag förstår att det tar mycket tid. Jag förstår också att det aldrig funnits något system i kabbala. Jag, till exempel, undervisar på samma sätt som min rav gjorde (förutom ritningarna).

Han gjorde ritningar, inte på tavlan, utan för sig själv. Vi studerade inte boken "Ilan" Han ritade mycket för sig själv: jag har original av hans handskrifter – där finns många ritningar. Men när jag bad honom att förklara någon av dessa ritningar, då kunde han inte göra det. Jag rotade i hans handskrifter även under hans liv. Han saknade en ingenjörs tänkesätt: han ritade för sig själv. Han gjorde sådana anteckningar som man inte kunde hitta i någon teknik, man kunde inte hitta något liknande någonstans. Och det var svårt att förstå.

När jag inser min odugliga natur, måste jag be Skaparen om hjälp? Men om jag inte ser att jag är ond? Hur kan jag be Honom och vad skall jag be om?

Du ser inte odugligheterna i din natur. Trots att den är oduglig ger den dig liv och njutningar, och du kan inte separera dig från den. Hur kan du annars leva? Det finns ingen annan natur. För att leva kan du inte byta en natur mot en annan. Om jag plötsligt slutar att använda de begär som finns inom mig, slutar jag att existera. Jag är – ett begär. Menar ni verkligen att jag har någonting annat?

Menar ni avsikter och inte begär?

Avsikter också. Hur kan jag sluta leva med avsikten "för min egen skull"? Det är det som finns inom mig. De är högre än jag, begär och avsikter – det är inte förnuft som jag kan placera framför böcker och utveckla. Till exempel, jag vill nu bygga ett tak för mig själv. Jag sätter mig framför böcker eller frågar folk, jag lär mig hur man bygger ett tak. Jag har lärt mig och gjort det – förverkligat mitt begär. Avsikten och begäret hade jag från början.

Sedan utvecklade de förnuft. Man kan inte gå ifrån det: avsikten och begäret – det är jag, det skapades inom mig, det vill säga, innan jag insåg att jag är jag. Vad betyder "jag"? "Jag" är det jag vill. "Jag" – är att jag existerar; det är begäret och avsikten som jag inte är herre över. Hur kan jag förändra det?

Sträva helt enkelt framåt…

Varje gruppmedlem måste anstränga sig maximalt för att uppnå tankeriktningar till Skaparen. Om en människa kommer till oss oförberedd på det - hon har inte fått en förmåga till målinriktade begär "uppifrån" – då är hon inte med oss. Hon besöker lektioner 1-2 gånger per vecka och det är allt. En fråga dyker upp: passar en sådan människa oss? Vi måste ge varje medlem plats hos oss, därför att varje medlem befinner sig i en utvecklingsprocess i sin rytm. Om vi inte gör det förlorar vi folk. Och vår grupp förblir alltid en liten grupp.

Har vi nytta av en liten grupp?

En liten grupp koncentrerar alla sina krafter på att uppnå skapelsens mål. I en stor grupp har varje människa en plats. Jag råder att tänka på alla. Vi pratar hela tiden om disseminering, vi vill att alla skall vara tillsammans. Varje medlem måste hitta sin plats i gruppen. Även den människa som besöker oss en gång per vecka. Hon måste känna att hon är med oss, att hon inte blir förtryckt eller skjuts undan. Gruppen vinner på det.

På annat sätt kan vi aldrig bli en riktig rörelse. Vi kommer att förbli en stängd grupp av högdragna människor som tror att de är stora kabbalister. Vi måste bli öppna för alla och välkomna alla. Jag vill inte dela upp gruppen och jag tror att gruppens möten måste vara öppna för alla. Det finns idag inte ett sådant begrepp som huvudgrupp. Eftersom jag ser att det leder till självförhävelse och konkurrens. Människan klarar inte av det.

Vår grupp måste göra allt för alla – för hela folket. Vi har gruppens ledning. Vi måste välja den tillsammans. Alla kan komma och medverka i lösningen av våra problem. Och man skall inte göra en stängd klubb av det. Det som vi kallar "gruppens sammanträde" – det är en diskussion om hur man arbetar bättre för Skaparens skull.

Och kanske kan vi pröva att den människa som vill medverka kan komma och medverka. Varför måste jag stänga mig för ogifta vänner, om vi strävar efter att vända oss till hela folket? Varför måste jag stänga mig för dem som kommer en gång per vecka, inte för att studera utan för att lyssna?

Ger detta möjligheten till "gästen" att få önska att komma in i gruppens kärna?

Jag behöver inte odla begär i honom med våld. Låt honom medverka i gruppen så mycket som han vill. Vi skall ha olika utskott som sysslar med olika saker inom gruppen. Vi måste göra så att de människor som mest av alla sörjer om andlig framgång skall stå i spetsen i dessa utskott. Det vill säga, de människor hos vilka kärleken till sina vänner syns mest. Sådana människor har vi inte så många. De måste vara vårt huvud och de skall bestämma hur vi arbetar. Och deras beslut skall utföras av olika specialister inom olika områden: kockar, advokater, elektriker.

Och på ett annat sätt leder det till självförhävelse och högmod. Och istället för att vi närmar nya människor till oss, stöter vi bort dem. Detta angår inte dem som stör gruppen. "Gruppens sammanträde" och även allt som berör den stängda gruppen är viktigt bara när det leder oss alla till förening för att uppnå skapelsens mål.

Men när vi pratar om en kabbalistisk rörelse, då måste vi även underförstå utvecklingen av den på bredden för att varje människa ska känna sig bra i gruppen. Alla grupper måste vara förbundna med varandra. Vi måste bredda ut gruppen över hela världen.

Men vi har en stadga: varje medlem som håller sig till den anses tillhöra gruppen.

Det finns människor som kan utföra stadgans grundsatser och det finns människor som inte har den möjligheten. Skaparen antingen ger eller inte ger den möjligheten till varje medlem. Om vi pratar om en kabbalistisk rörelse, då måste vi vara öppna för alla. Och denna slutsats drar jag inte för att jag bryr mig om människor. Jag sörjer för mig själv, för att inte bli högfärdig, därför att då ödelägger jag mig, skadar mig själv.

Vad pratar vi om på gruppens sammanträde? Vi skall inte diskutera frågor om köket, pengar och så vidare. Sammanträdet måste helt ägnas åt målet. Och man kan prata om det med alla. Jag menar inte helt främmande människor. Jag pratar om människor som under ett eller två år befunnit sig på våra nattlektioner, som vi vet är med oss. Förutom det har sammanträdet många funktioner.

"Gruppens sammanträdes" funktioner skall delas i två typer: 1) som hör till livsviktiga problem i gruppens liv i den materiella världen och 2) som hör till målet som vi strävar efter. "Gruppens sammanträde" skall inte beröra problem angående gruppens materiella existens. Alla dessa frågor skall lösas av gruppens ledning. Och på "gruppens sammanträde" skall man prata om föreningen, om målet och så vidare.

Därför kan den människa som vill lyssna på det komma. Vi måste tänka om vår förebild skall vara: att vi vill förena alla och hitta plats för alla och inte dela upp människor i "speciella" och "vanliga".

 

Hur ska gruppen arbeta utan rav?

Gruppen måste arbeta som om rav finns. Detta betyder:

1) Försöka bevara samma mekaniska ordning.

2) Inspiration, andlig nivå, strävan efter målet – allt detta skall vara inte mindre utan mer för att hålla varje gruppmedlem från "fall". För att "fallen" inte skall kunna sätta någon ur funktion.

3) Med hårdhet förhindra allt prat i formen: om vi inte har rav, då kommer vi alla skingras och ingen blir kvar.

Menar ni att vårt liv beror på rav? Mitt liv beror på Skaparen – det måste varje medlem veta! Rav visar vägen, ger exakt metodik och säger vad man skall göra. Rav har lagt in en laddning i varje medlem. Rav kommer att leda oss även om han inte är med oss. Det är bara ett mellanliggande steg som förbinder oss med Skaparen. Det är som jag och rebe. Självklart är det två olika saker: när rebe är med mig i den materiella kroppen och när han inte är med mig i den materiella kroppen. I slutändan beror allt på det som kommer "uppifrån", det vill säga, Skaparen.

Ari sade till sina elever i sitt testamente innan sin död: "Om ni skulle ha viljat, då skulle jag inte tas ifrån er." Men det är beräkningar som vi inte förstår. Man skall bara sträva framåt. Att jag nu är utan rebe – menar ni att jag inte känner honom? Menar ni att jag inte umgås med honom? Menar ni att jag inte känner att han leder mig?

Självklart att jag befinner mig på en annan nivå, jämfört med gruppen. Men i alla fall – jag säger bara det som finns i verkligheten till er. Det är inga problem att höja upp ett lägre steg om detta lägre steg går med på att höjas upp.

Morgonlektioner utan rav

Lektionen skall ske inom samma tidsgränser: till exempel från 3 till 6 på morgonen. Klockan 3 på morgonen måste alla öppna sina böcker och börja läsa en artikel. Varje människa håller ett finger under texten. Det vill säga att allting skall utföras mekaniskt. Först mekaniskt, efteråt inre (det är en personlig sak för varje medlem). Det är bäst att läsa ett stycke, och sedan repetera det. Och så är det med hela artikeln.

Efter det skall man läsa TES med frågor och svar. Men man skall välja sådana frågor att de inte leder oss från vägen som det ofta händer hos oss. Studierna skall vara som på ett universitet.

Dessa känslor kan du koppla eller inte koppla till material. Allt beror på vilket tillstånd du befinner dig i: studier skall vara studier. Oavsett om du förnimmer materialet eller inte måste du tvinga ditt huvud att läsa: rita diagram, dra slutsatser, göra resumé för varje sida, skriva kortfattade anteckningar i marginalen om vad som sägs. Om du kommer att undervisa från denna sida, kommer du direkt se vad man skall berätta.

Skall man under läsning av en artikel diskutera den?

Diskussion kommer att leda oss åt sidan. En medlem kommer att säga det han tycker är viktigt och en annan medlem kommer att lida för att den första medlemmen pratar strunt och att han inte har någon möjlighet att säga något. Därför är det bäst att inte säga någonting alls. Man skall läsa en artikel och om det finns svåra ord så skall man självklart översätta dem, förklara texten. Materialet måste serveras maximalt bekvämt, så mycket som vi kan. Men det skall inte sönderdiskuteras.

Allt som det var med min närvaro, så skall vara även utan min närvaro. Huvudsaken är att allting genomförs automatiskt: studier, finger över boken, följa varje ord, maximum ritningar, tabeller, diagram – kort sagt allt som kan vara nyttigt för processen att komma ihåg och överlämna materialet i en maximalt bekväm form till andra.

Vad skall man akta sig för när rav är bortrest?

Man skall inte akta sig för någonting. Människan skall gå igenom alla tillstånd. Vi kan inte komma undan det. Och alla dessa tillstånd finns för att människan skall förstå att det är omöjligt att gå framåt utan Skaparens hjälp. Alla tillstånd som människan går igenom är i regel negativa. Det finns en artikel där det står att det finns två typer av förtäckthet av Skaparen: "dubbel" och "enkel" och det står hur människan skall agera under dessa tillstånd. När människan förnimmer dessa förtäcktheter börjar hon känna behovet att förnimma Skaparen. För utan förnimmelse av Skaparen kan lidandet vara outhärdligt. På så sätt börjar människan behöva Skaparen. Efteråt börjar hon förstå att hennes behov av Skaparen är egoistiskt.  Hon mår dåligt av det.

Hon vill klä av sitt "skinn" för att känna sig bättre, javisst. Bara därför tänker hon på Skaparen. Men hon tänker inte på sig själv nu, utan hur hon kan göra om sitt behov av Skaparen på så sätt att hon inte skall arbeta för sin egen skull, för sin bekvämlighet, utan "för givarens skull" – för Skaparens skull. Hon börjar tänka på det.

I artikeln "Det finns ingen annan än Han" sägs det att förnimmelsen måste förändras så att den riktas för att bara förnimma "shechinas" helighet. Men man uppnår detta successivt. Kort sagt måste man förnimma alla tillstånd mycket bra – förnimma maximalt. Man skall inte vara rädd för att förnimma dem, eftersom de alla behövs och på dem byggs relationen med Skaparen. Det är det första.

Det andra är: människan härskar inte över någonting. Hon kan inte säga: det behöver jag inte, men det måste jag göra, och annat – inte. Sådana frågor ställer den människa som inte inser (och det är naturligt, det tar ju tid att inse) att allt kommer uppifrån. På människan beror bara rytmen, farten, hur aktiv hon är i studierna, i att läsa artiklar, i all sin strävan. Man skall inte minska intensiteten utan öka den för att accelerera tiden.

Vi accelererar bara tiden och de processer som vi måste genomgå. Och dessa processer är i regel slag. Och dessa slag är obehagliga: ofta är de förbundna med skam, som är svår att genomleva, mycket svår! Jag var vittne till det hos rebe. Jag trodde inte att sådana tillstånd kunde finnas hos en sådan stor kabbalist.

 

Vad innebär en förbindelse med skaparen?

En förbindelse med Skaparen är förståelsen att allting kommer från Honom. Allt som jag får och kommer att få – allt kommer bara från Honom: i överensstämmelse med Hans program, i överensstämmelse med Hans vilja, i överensstämmelse med roten av min själ, som Han gav till mig och som är mitt "jag". Jag är inte herre över det. Jag är bara herre över att jag förstärker mig för att förbereda mig för prövningar, som Baal HaSulam skriver: "förbered dig för krig". Bara det kan jag.

Det finns en bön och det finns en kamp. Till kampen blir jag kallad av Skaparen. Jag vet inte vad för slags kamp det blir, när, hur, med vem, vet inte, vet ingenting. Men jag måste förbereda mig för det, som i vår värld, så mycket som möjligt: med hjälp av gruppen, artiklar, brev av stora kabbalister. Allting kommer "uppifrån", men min reaktion på och förnimmelse av vad som händer beror på min personliga förberedelse.

Man måste förstå att bara hastigheten beror på mig. "Accelerering av tiden" – det är ett steg som bestämmer förnimmelsen av allt som kommer till mig. Om jag lägger all min kraft för att studera material, om jag bearbetar det med avsikten att blir starkare i kampen, då går jag framåt andligt och får nästa steg i högre form.

Därför är acceleration av tiden och framgång med hjälp av studier samma sak. Tidens gång är alltid subjektiv: ju starkare min förberedelse är desto snabbare går jag genom situationer och slag som jag måste hålla ut. Om jag inte är förberedd på dem, då befinner sig dessa situationer som jag måste gå igenom i tillstånd av väntan.

Tillståndsväxling är tid. Acceleration av tiden betyder att man är förberedd på växling av nya tillstånd. Fram till korrigeringens slut kan jag inte förändra situationer som Skaparen ställer framför mig. Jag ändrar dem med hjälp av mina reaktioner: jag tar emot dem och genomlever dem med en bestämd intensitet och ett bestämt förståelsedjup.

Kan jag påverka dessa situationers form, dräkt?

Allt beror på dig. Vad betyder "situationens dräkt"? Det är mottagande antingen genom rakt Ljus eller i form av återspeglande Ljus. Med andra ord är "dräkten" njutningar antingen "för min egen skull" eller "för Skaparens skull". Detta bestämmer allt. Jag skall inte säga att jag vill ha en present istället för slag. Varsågod – förnimm: presenten är en sådan "dräkt" som passar din förståelse av presenten.

Då kommer du att känna att Skaparen vill slå och förnedra dig – i samma situation som Han vill höja dig. Skillnaden beror bara i hur du ser på det: på rätt sätt, mottar du dem i en sådan form att med hjälp av denna situation vill du gå framåt till andligheten. Bara så! Det finns ingen skillnad i själva situationen och tillståndet.

Och en gång kommer du i "klädseln" att känna en stark "sötma". Du kommer inuti dig att känna andra tankar: det finns ingen skam, du lägger inte märke till någon. Du kommer att känna kärleken och upphöjningen. Och så som människor beter sig gentemot dig, så ser du att det är Skaparen som leker med dig genom dem. Du förnimmer hur Skaparen korrigerar dig och flyttar dig framåt. Du förnimmer att du börjar delta i skapandet av nya andliga tillstånd i världarna. Det viktiga i detta ögonblick är tron över förnuftet. I överensstämmelse med ditt förnuft, med en sådan syn från den djuriska kroppen, ser bestämda tillstånd när du förnimmer Skaparen som stor skam och förnedring. Men icke desto mindre är dessa tillstånd en grund för nästa steg.

Tack vare dem höjer du dig över den djuriska känslan och börjar förena dig med Honom. Du ser att genom att du tar emot informationen som Han sänder dig, på så sätt ger du Honom njutning. Och därför vänder sig den känslan inuti dig till en söt känsla så att man inte vill ha förändringar. Just den känslan ger dig möjlighet att förnimma Skaparen. Det blir så att du inte vill någonting, bara att tillståndet inte förändras. Du vill hela tiden befinna dig i tillståndet "tron över förnuftet", högre än djurisk förnimmelse. Och det viktiga är att du verkligen vill befinna dig i kontakt med Skaparen och förnimma att du ger Honom njutning. Vad består den av? Genom en djurisk syn på dina problem, öppnar du att du vill handla med avsikten att ge Honom njutning. Dessa saker är mycket djupa. De beskrivs i boken "Shamati" i en artikel på sidan 35. Det är en speciell artikel, där man talar om hur "förtäckningen" av Skaparen går över till "uppenbarelse".

 

Skammens nytta

Varför ger Skaparen människor en känsla av stor skam?

Skam är en yttring av begäret att ta emot. Det finns ingenting annat som man kan "fånga" egoismen med. Pengar, kunskap, djuriska njutningar – det är kategorier som i öppen form inte är i stånd att "bryta" begäret att ta emot. Skam är människans "jag". Det finns bara "jag" och oändlighet.

Ratzon lekabel (begäret att ta emot) förnimmer sig själv i form av ett "jag". Förintelsen av detta jag, begäret att ta emot, upplevs som existensens slut. Rädslan för att "jag" kan förintas är outhärdlig för "ratzon lekabel". Och man kan inte slippa det. Skaparen skapade och använder det speciellt för att förplikta människan att vända sig till Honom. Det finns ingen annan möjlighet att vända sig till Skaparen förutom från känslan av förnedring.

Behöver man förbereda sig för en känsla av skam och förnedring?

Det kommer att inte hjälpa, man skall inte förbereda sig för detta. Tvärtom: arbeta för att hela tiden gå igenom nya tillstånd. Man skall aldrig förbereda sig för negativa tillstånd. Det spelar ingen roll för oss hur Skaparen arbetar över oss nu. Det står skrivet i "Telim" (psalmer): "När Skaparen döljer sig faller människan i förfäran över att hon är som ett barn som förlorar sig själv". Då kommer olika obehagliga situationer till henne.

Man skall inte tänka på negativa saker, eftersom de inte skadar utan de kommer för att hjälpa människan att vända sig till Skaparen. De hjälper en att komma ut ur begäret att ta emot. Utan slag kommer du inte att vända dig till Skaparen. Man skall inte tänka på slag, förvänta sig dem, förbereda sig för dem. Det viktiga är att man hela tiden stöter sig själv framåt. För det behövs gruppen – en bestämd omgivning. När du kommer in i den pushar du tillsammans med den alla tillstånd framåt. Och om du är ensam kommer du att sitta i din sorg och syssla med självömkan. Det leder ingen vart.

Du sade att genom kabbalastudier ändrar människan tillståndets "dräkt" som kommer till henne i den materiella världen. Till exempel, istället för att man sitter flera år i fängelse räcker det att sitta en dag hos en undersökningsdomare. Och det räcker för att uppväcka sig själv. Är det så?

Ja. Den materiella dräkten förändras också av kommande tillstånd. Det är inte viktigt. Det viktiga är att du förnimmer kommande situationer annorlunda. Du får dem annorlunda. Livet, lycka, döden, lidande – det spelar ingen roll: du mäter det på ett annat sätt. Om du känner Skaparens Ljus i kommande situationer, då förändrar själva situationerna ingenting för dig.

När vi får ett slag känner vi inget Ljus, ingen sötma i det, ingen nytta, ingenting känner vi, – vad skall man göra då?

Du kan inte göra mer än du gör. Du kan inte tänka annorlunda. De tillstånd som du har nu – kan du inte förändra. Du kan bara önska. Vad betyder "önska"? Du kan förbereda dig på nya tillstånd. Men varje sådant tillstånd finns på grund av en orsak – det måste genomlevas. Vi får inte förbanna eller inte önska det, vilket tillstånd vi än befinner oss i. Vi måste få och prova det. Vi måste förstå allt vi behöver förstå –vi måste genomleva det. Och aldrig skall vi beklaga tillstånd som vi befinner oss i.

Vad är "förberedelse"?

"Förberedelse" kallas din beredskap att fortsätta att göra det du alltid gör under alla tillstånd. Skaparen sätter olika hinder och du fortsätter oavsett dem att stöta dig själv framåt – det är förberedelse. Skaparen vill sänka min stämning och jag kommer att använda alla metoder för att höja den eller åtminstone vara på samma nivå som jag var innan jag fick slag.

Vad kallas nästa steg? Till exempel, du befinner dig nu i ett vanligt tillstånd: inte bra, inte dåligt. För att hjälpa dig att resa dig till nästa högre steg ger Skaparen dig ett slag. Om du efter det kan hålla dig i det tillstånd du befann dig i tidigare, innan du fick ett slag, reser du dig till nästa steg.

Vad skall du göra för att vara i samma stämning som innan du fick slag? Du behöver tro att allting kommer från Skaparen. Även ansträngningen för att fortsätta gå framåt kommer från Skaparen. Du reser dig genom förståelsen av det. När du får begripande av ondska och hinder, men trots det fortsätter att befinna dig i samma inre tillstånd gentemot Skaparen, betyder det att du reser dig.

Innan du får olika hinder, bestämmer du för dig själv vägen till andlig utveckling med hjälp av insatser av en bestämd mängd krafter som du lägger på gruppen, studier och vänner. Efter att du fått ett slag måste du stanna på samma nivå av insats i andlig framgång. Det är viktigt. Till exempel, rebe ställde aldrig in läxor. Han sänkte sig aldrig från det som han bestämt sig för att göra.

Jag kommer ihåg att vi bestämde oss för att yoga. Vi började syssla med det. Efter 2-3 månader gav jag upp: jag hade ont här och där. Jag fick olika argument mot träningen. Och rebe sade: "fortsätt så mycket du kan" om du inte kan så kan du inte. Men du måste fortsätta tills du inte kan"! Efter det att han sade detta till mig, gav jag upp efter 2-3 veckor.

Men jag kände att det är någonting som inte är från vår värld, jag orkade inte fortsätta med det mer. Vi gjorde dessa yogaövningar hemma hos mig. När jag slutade med yoga fortsatte han med det hemma hos sig själv. Och han slutade efter 2-3 månader eftersom avtalet, som löpte ett halvt år, gick ut. Han hade stor bestämdhet när han tog på sig ett åtagande. Ingen ändring av stämningen kunde påverka hans beslut.

Kanske var det hans karaktärsdrag?

Jag tror inte det. Han var inte envis enligt sina karaktärsdrag. Det var ett resultat av hans andliga korrigering. Om du frågar mig om jag förut kunde göra de saker som jag gör nu, då skulle jag svara – nej. Men jag gick igenom alla dessa "kan inte", jag tvingade mig själv, försökte göra mot min vilja. Och jag gick genom sådana tillstånd som "döda mig men jag kan inte pressa mig mer".

Men jag förstod att någon gång kommer jag att komma ihåg denna situation och jag kommer ihåg att jag inte kunde göra mer än jag gjorde. Sådana fall hade jag många under den tid när jag var nära rav. Jag sade till mig själv: "Varför gör jag inte det? Varför kräver jag inte av mig själv"? Jag kontrollerade dessa tillstånd och förstod att jag inte kunde göra mer än vad jag gjorde. Men jag pressade mig själv maximalt. Så skall det vara.

Så får du olika erfarenheter. Människan måste pressa sig maximalt vad hon kan göra och hon måste förnimma punkten där hon är kraftlös. Jag tror att den viktigaste egenskapen som hjälper människan framåt är tålamod.

Vi tänker hela tiden vad vi skall göra. Om läraren skulle vara vid liv så skulle jag fråga honom. I själva verket skall jag inte fråga någon. Om en elev varit med oss 1-2 år, då kan han själv komma med en lösning till sitt problem. Han måste vara stabil gentemot målet. Han fick en bestämd riktning från rav och han måste hålla sig fast vid den.

Om en elev kommer in i gruppen och befinner sig i den 2- 3 år, då han har inga problem att komma fram till målet. Men det är ifall han går tillsammans med gruppen i den riktning som rav visade – då kommer det inte att bli några avvikelser.

Jag får hela tiden frågan hur man skulle bete sig om rav inte finns i närheten. I så fall skall man inte ändra någonting, man skall inte heller gå tillbaka till de ändringar som var innan. Till exempel ändrar vi nu några parametrar i gruppen. Om gruppen förut leddes av en typ av utskott men nu av en annan typ av utskott. Detta utskott väljs efter andra principer, det vill säga, att andra människor kommer att leda gruppen. Denna ändring som man gör med rav skall man under frånvaro av rav inte ta tillbaka. När rav är frånvarande, då måste hela gruppen respektera regeln "förändra ingenting".

Om det finns tillstånd då jag inte behöver Skaparen, då kan jag inte göra någonting – jag skall bara fortsätta besöka lektioner. Måste jag gråta för att jag inte förnimmer Skaparen? Själva tillståndet måste leda oss till det. Huvudsaken är att man fortsätter. Man skall inte bygga ett program för framtiden. Det gör Skaparen. Du måste fortsätta som "chamor" (det vill säga visa envishet).

Hur vet jag att denna väg är rätt väg?

När man med sin djuriska kropp fortsätter att göra alla de handlingar med hjälp av vilka man går framåt mot målet, då kommer du att se att andra speciella tillstånd kommer. Utan rav kan man öka kärleken till vännerna.

Vad betyder "att man annullerar sig själv framför vännerna i gruppen"?

Det betyder: att jag behöver dem inte men jag förstår att utan dem kan jag inte gå framåt till skapelsens mål. Skapelsens mål förpliktar mig att vara tillsammans med dem i samma "spann" som sagt. Vi är ju delar av en enda själ. Och i samband med skapelsens program måste vi komma tillbaka till den plats som kallas "Adam haRishon", som vi kom ifrån. Och jag får krafter för det från min vän, och han får krafter från mig.

Förutom det kan jag träna mig med vännen, jag kan prova vad "leshpia" (att ge) betyder. Och han i sin tur tränas med mig. Och vi båda vinner på det. Och därför kastar jag bort min stolthet, alla mina beräkningar och börjar älska honom. Jag börjar få förmågan att göra allt för honom, därför att genom honom får jag möjligheten till "givande", det vill säga till Skaparen.

Jag understryker: jag älskar min vän inte för att jag mår bättre med honom än utan honom. Utan jag är beredd att offra allt för att komma till "givande för Skaparens skull", det vill säga det är en vanlig nödvändighet. Jag har ingen annan utväg helt enkelt: Skaparen skapade allting från "ratzon lekabel" (begäret att ta emot).

Finns det något exempel på framgång efter "tro över förnuftet"?

Till exempel får en människa, Gud förbjude, ett hemskt slag. I första ögonblicket förnimmer hon inte Skaparen – hon är ett nervvrak, brinner, befinner sig bara i detta tillstånd. Till exempel, det är en oförrätt. Från början genomlever jag mitt tillstånd som enligt kabbala kallas "dubbel förtäckthet". Efter det att jag förnam detta tillstånd ordentligt får jag nästa förnimmelse – "enkel förtäckthet" av Skaparen. Jag börjar förnimma att detta tillstånd sänds till mig av Skaparen.

Och om människan inte förnimmer Ljuset?

Då kommer kategorin "tron över förnuftet" på dagordningen. Man skall följa studiens väg: läsa så mycket kabbalistiskt material som möjligt. Det kommer att hjälpa en att gå framåt andligt.

Kan en människa säga när hon förtjänar belöning och när hon förtjänar bestraffning? Om det, till exempel, ramlar ner en bit av en balkong som dödar en människa, eller en naturkatastrof inträffar och så vidare, vem skall man klaga på, vem skall man bestraffa? Eller om ett barn slog sönder någonting. Vi kan bestraffa honom men vi kommer att göra det enligt vår kroppsliga förståelse av bestraffning och belöning. Det betyder att man på barnet överför sin förståelse och inställning. Så var det i Ryssland. Om jag inte erkände kommunisterna så kunde även jag bli dödad. De upprättade sina lagar och sin rättvisa, sin förståelse om vad som är bra och vad som är dåligt. I själva verket måste det finnas ett objektivt direkt system av belöning och bestraffning, som inte är till nytta för dem som upprättade detta system utan till nytta för dem som utför det.

Man kan inte ge en exakt och utförlig förklaring av vad belöning och vad bestraffning är. Om detta system är rätt, då måste det lära människan någonting och inte bara finnas. Men människan är inte objektiv och vet inte vad som i själva verket döljer sig bakom alla sina handlingar, vilka i samband med okorrigerade kelim går isär med skapelsens mål. Från Skaparens sida finns inga bestraffningar och belöningar. Han har inget begär efter att människan skall bete sig på ett speciellt sätt. Skaparen har målet att bringa människan till ett särskilt inre tillstånd för att hon ska kunna få allt det goda från Skaparen, den njutning som är förberedd för människan som ett resultat av skapelsens mål. Skaparen har inte målet att bestraffa eller belöna människan för sina handlingar utan Han leder henne hela tiden till skapelsens mål.

Vem tillhör bestraffningarna och belöningarna? Till barnet eller till den vuxna? Från vilket steg, från vilket sinnestillstånd börjar man? En människa som växer i den här världen skaffar sig egenskaper och kvaliteter av denna värld, hon lyder denna världs lagar. Om vi skulle ha kunnat känna människan på samma sätt som Skaparen känner henne, då skulle vi i förväg ha kunnat veta hur hon kommer att bete sig i varje situation. Var är människans frihet? Och från vad? Från de naturliga egenskaper som Skaparen införlivade i henne, eller från omgivningens påverkan? Var finns den del där hon är fri från naturen och omgivningen? Om vi skulle ha vetat vad frihet är, då skulle man ge människan antingen belöning eller bestraffning därför att alla steg som hon skulle ha tagit hade varit hennes egna val, steg som hon tar genom sin frihet från naturen och omgivningen.

Människan måste förstå att under alla hennes steg och handlingar lär Skaparen henne, tillspetsar hennes förnimmelse och leder henne till skapelsens mål. Om människan börjar se detta då kommer belöningarna och bestraffningarna få en speciell riktning och innebörd i enlighet med målet. Då kommer allt som händer människan, och allt som kommer till henne, bra eller dåligt, att uppfattas som belöning. Och det dåliga uppfattas inte som lidande utan som en läxa. Alla förnimmelser blir positiva. Alltså, en sådan klassifikation som belöningar och bestraffningar finns helt enkelt inte, i allt ser man en positiv, vänlig inställning hos Skaparen till skapelsen.

Men en sådan uppfattning får människan inte direkt, utan genom olika förtäckthet av Skaparen. Först genom den dubbla förtäcktheten, sedan genom enkel förtäckthet, sedan kommer uppenbarelse av Skaparen, och till slut begripande av evighet, perfektion och obegränsad kärlek till Den som alltid behandlade människan och hela mänskligheten med ständig kärlek och viljan att ge högsta njutning.

Nu skall vi prata om Jom kippur. Det är en dag när man slutar bygga andliga kärl. Vi vet att hela verkligheten är ett Ljus och ett kärl. Ljuset - det är Skaparen, njutning, kärlet är skapelsen, själen, malchut. Ljuset befinner sig i fullständig vila och ändrar sig inte. Ljusets enda avsikt är att ge njutning, det vill säga, leda människan till förnimmelsen av evig och oändlig njutning. Hela processen av uppbyggandet av det andliga kärlet från det lägsta tillståndet, där vi befinner oss nu, till det högsta, eviga, perfekta tillståndet utmärker sig med 10 dagars ånger. Själen, som inte har någonting förutom viljan att ta emot njutningar, börjar få från första dagen, Rosh ha Shana, och under dessa 10 dagar fram till Jom kippur får den Ljusets egenskaper. Begäret att ta emot njutningar får 10 förändringar, 10 sefirot som är grunden för själens korrigering.

Under dessa 10 dagar korrigeras själen fullständigt och blir beredd att få Ljuset. På den tionde ångerdagen, Jom kippur, får man inte visa något begär att ta emot och njuta, detta uttrycker sig i ett förbud att äta, dricka och annat under fastedagen. På denna dag sker den sista korrigeringen.

Efter Jom Kippur börjar förberedelserna för mottagandet av Ljuset i de korrigerade kärlen. Mottagandet av Ljuset sammanfaller med 7 dagar av Sukkot med fullgörandet av mitzvot till lolabab, estrog och andra. Och till slut kronan av hela processen, den fantastiska helgen Simcha Tora, när Skaparens Ljus fyller hela kärlen. Tora symboliserar här Torans Ljus och Simcha betyder mottagande av Ljuset för Skaparens skull.

I andligheten behöver en sådan korrigering inte ske under denna tid, utan den kan ske vilken tid som helst när det är nödvändigt. I vår värld håller man sig till kalendern.

Kommer vår kropp att finnas kvar efter korrigeringen av avsikten? Man pratar inte om vår biologiska kropp. Den tillhör inte korrigeringen. Den förändras inte förutom åldrandets process. Korrigeringen behövs bara för viljan att ta emot njutning. Vår kropp är kött som behöver sömn, sinnliga njutningar, mat, vila och så vidare. Den har ingenting gemensamt med inre andliga korrigeringar. Därför sker inga förändringar av den under den tid som själen förändras. Karaktären ändrar sig inte heller. Min rav sprang hela tiden vid 80 års ålder, han kunde inte gå långsamt. Det är ett karaktärsdrag som inte förändras. Vi kan idag inte föreställa oss hur vi kommer att uppfatta världen när själen blir korrigerad. Vår kropp kommer att tappa sitt värde. Kommer universum och allt runt omkring oss att finnas kvar? Kommer vi föda barn? Kommer vi att leva och dö? Idag är vårt liv fullt av lidande och olyckor. Vi kan inte föreställa oss hur vårt nuvarande liv blir, fullt av andligheten efter korrigeringen.

Sjukdomar är ett resultat av inre korrigeringar och måste försvinna. Vi pratar om korrigeringen fram till 6 000 år. De sjunde, åttonde, nionde och tionde årtusendena kan vi inte förklara idag, på samma sätt som vi inte kan förklara vad det betyder att leva utan en biologisk kropp efter livets slut i vår värld. På samma sätt kan man inte förklara hur kroppen efter slutet av korrigeringen finns kvar, därför att alla våra tillstånd motsvarar roten och i de förutnämnda sakerna finns det inget sådant samband.

Vi korrigerar bara den del av de egoistiska begären som under sönderslagningen av kärlen förenade sig med altruistiska begär, och inte själva egoismen. Därför kan vi inte föreställa oss hela bilden och slutet av korrigeringen. Om vi skulle kunna förnimma den på riktigt skulle vi vara helt friska under Sabbaten och ingen skulle dö under Sabbaten. Vi har inte möjligheten att föreställa oss tillståndet som kallas perfektion, fullkomlighet.

Människan får inte svar på sina frågor ovanifrån när hon ber om det. Det kan hända att hon får svar efter flera månader. I det andliga rummet kan helger och sabbatstillstånd förnimmas under andra dagar. Om min själ till exempel ansluter sig till en annan själ, då kommer frågan som jag hade att kännas även av en annan själ och jag har redan en annan fråga. De ändras hela tiden, detta kallas själarnas cirkulation. Hur och varför detta händer kan vi inte förstå. Men det finns ett sådant begripande i andligheten, där människan ser hur föreningen och separeringen av själarna sker. Denna process kan man beskriva som en ström, ett flöde som strömmar ut. Men en exakt beskrivning finns inte. I en människa finns någonting allmänt, generellt, och någonting enskilt, privat. Det allmänna förändrar sig inte, men det enskilda förändras.

Så fort människan vill ha någonting från Skaparen och befinner sig i ett tillstånd av uppenbarelse av Skaparens ansikte, då är hennes själ beredd att ta emot Skaparens Ljus och att omedelbart få det. De andliga världarna skiljer sig från den materiella på så vis att man i de andliga världarna direkt får vad man önskar, begäret uppfylls omedelbart. I Pri chacham står det att malchuts egenskap klädd i världarna kallas "ani" - "jag". Denna egenskap utvidgar sig fram till världen Assiya. "Ani" stannar alltid kvar i människan, men i korrigerade tillstånd. Så fort människan korrigerar "ani" börjar hon förnimma Skaparen.

Sönderslagningen av kärlen hade en positiv effekt för de korrigerade begären. Utan den skulle vi för alltid stanna i icke levande-, växt- och djurtillstånd. Vi skulle aldrig ha kunnat hitta ens en liten kontakt med Skaparen. I vår kropp finns det olika förnimmelser, i de andliga världarna finns sefirot istället. Och mellan dem finns inget samband. Man kan inte säga att synen är ett resultat av den andliga synen – till exempel förnimmelsen av Ljuset Chaya i kli de aviut alef med hjälp av en masach – som kallas chochma och återspeglar förnimmelsen av ett speciellt Ljus i motsvarade andliga kärl.

Omkring oss finns ett vågfält. Alla våra sinnesorgan kan förnimma vågor med en speciell frekvens. I andligheten händer samma sak. Men det finns en speciell typ av Ljuset som med mening fyller ett kärl. Det finns inget samband mellan systemet av kroppsliga sinnesorgan och andliga förnimmelser av Ljuset. När en människa befinner sig i den vänstra linjen korrigerar hon den med hjälp av den högra linjen för att bygga mittlinjen. Mittlinjen ger en möjlighet att vara lik Skaparen. På så sätt går man igenom ett steg. Men efter detta hamnar människan återigen i vänsterlinjen och bygger därefter en mittlinje, på så sätt får hon en portion av Skaparens Ljus som gör människan mer lik Skaparen. Och så går man igenom ett till steg. Och så vidare. Kanske ser det tråkigt ut men sådan är andlig uppstigning: man får först en brist på Ljuset, sedan får man uppfyllelse. Det är livet och sagolika förnimmelser. En stark hunger och sedan en fin mättnad som går hand i hand.

Ett maximum av uppfyllelse av vårt begär att ta emot i varje steg är villkoret för övergång till nästa steg.

Kan en kvinna studera Kabbala? Hon kan göra det, men på ett kvinnligt sätt för att det inte ska ske ett fördärv istället för en korrigering. Om vi skulle välja mellan att en kvinna antingen studerar Kabbala och är ensamstående, eller att hon inte studerar Kabbala men är gift och har familj, då är det andra fallet att föredra. En familj, relationen till sin man och sina barn är för en kvinna redan en möjlighet till framgång.

En kvinna som avancerar i andligheten till skillnad från sin man som bara går lite framåt eller stampar kan framkalla ett problem i familjen. Därför har jag inget exakt svar när det gäller kvinnor.

Baal HaSulams fru förstod sig inte på Kabbala och ville inte förstå . Min ravs fru förstod sig inte heller på Kabbala. Och man pratar här om kvinnor som fick en religiös uppfostran, som för dem blev som en andra natur, och de nöjde sig med det och ville ingenting mer. De kände sig fulländade, det fanns ingenting att korrigera i dem.

Det är en annan sak om en människa vänder sig till religion i mogen ålder genom sitt eget val – hon kan ändra sitt beslut, därför att hon saknar en religiös uppfostran som kan bli hennes andra natur. Hon kan genom fritt val välja sin väg och därför kan man arbeta med en sådan människa. Mänskligheten generellt befinner sig på ett djurs nivå trots att denna period räknas som övergången till andligheten. Varje själ kan höra enligt sin andliga utveckling. Och man skall inte pressa dem, man skall inte försöka tvinga Kabbala på någon. Det betyder att hans eller hennes tid ännu inte har kommit. Den bästa handlingen i en kabbalistisk grupp är att man annullerar sig själv inför gruppen och det som händer i gruppen. Bryta ner sitt jag och vara delaktig i allt.

Vi kan betrakta begäret att ta emot som begäret att ge. Om jag vet att du får njutning eftersom jag tar emot din gåva, tar jag emot den. Jag förvandlas från en tagare till en givare av njutningar, eftersom jag tar emot din gåva för att ge dig njutning. På så sätt använder jag mitt begär att ta emot men i en annan riktning. Det kallas korrigering, jag blir fri från mitt begär, jag står utanför det, jag underkastar mig det inte. Jag kan inte ta emot, vill inte bli en slav under begäret att ta emot. När jag tar emot din gåva, måste jag glädjas för att jag ger dig denna glädje. På så sätt förändras inte mitt begär att ta emot, bara dess användning förändras.

Begär delar sig alltid i lätta och svåra enligt deras uppfyllelse. Det är viktigt att skilja begäret från dess klädsel, man måste se det som det är i sig själv. Då kan man använda det från dess lättaste del till dess svåraste. Men först måste man göra tzimtzum på varje del som visar sig och säga: "ja det är njutning, men jag kan motstå den". På så sätt drar jag en parallell mellan mig, njutningen och Herren.

Och vidare är det bara lek. Ett begär kommer till mig, efter det att jag avstår från det helt och hållet får jag så mycket som jag kan få för Herrens skull. Därför kallas vårt arbete "stötförening", när vi med hjälp av skärmen, masach, stoppar vår njutning, stöter bort den och efteråt tar så mycket som vi kan ge till Herren. Alla tillgångar jag har måste jag använda på rätt sätt. Men först måste jag för ett ögonblick ta avstånd från det som kommer till mig.

Efteråt, när jag tänker på skapelsens mål – föreningen med Skaparen – riktar jag alla mina handlingar till Honom. Och på så sätt måste jag handla med alla mina begär. Då blir njutningen som man får av dem större. Och det betyder att jag utvidgar mitt kärl av begäret att ta emot njutningar. Man behöver bara använda begären på rätt sätt, man måste hela tiden analysera vad som händer i det givna ögonblicket. Brev och artiklar av Baal HaSulam och Baruch Ashlag hjälper mycket för att uppnå det.

Framgång går ut på att man förstår vad som händer. Jag är inte herre över mina begär och njutningar. Bara ständig analys av vad som händer leder till rätt användning av alla våra begär. Man måste rikta tanken till varför vi får sådana begär och hur man skall reagera på dem, varför man måste göra det. Och man skall titta på det från sidan. Människan lär sig varför Skaparen gör allt detta med henne. Ibland får hon begär hon inte kan motstå, ibland får hon begär som det är omöjligt att uppfylla, och ibland känner människan likgiltighet, avund och hat. Man måste hålla allt under uppsikt och kontroll. Men ibland är det en viktig erfarenhet som man får, och inte en reaktion. Men rätt värdering av allt detta kan vi inte ge. Det spelar ingen roll om det ser ut som synd eller brott i våra ögon. I själva verket kan denna handling vara nyttig och nödvändig. Alla liknande förnimmelser får vi från Skaparen för att få erfarenhet och kunskap.

Som resultat förstår människan att hon varje gång njuter utan samband med Skaparen. Detta leder henne till ett förskräckligt tillstånd, då hon inser sin ondska, sin egoism, så att hon vill offra sin egen njutning en gång för alla och avstå från den.

Men Skaparen vill att vi njuter, detta är skapelsens mål, njutningen måste dock vara äkta med avsikten att ge den till Skaparen, och den skall inte vara djurisk, egoistisk. Inställningen till njutning förändras principiellt.

Hela skapelsen är begäret att ta emot, det vill säga ett kvinnligt väsen gentemot Skaparen, viljan att ge, som är ett manligt väsen. Skapelsen delas också i sin tur i manliga och kvinnliga sidor. Om skapelsen förliknar sig med Ljuset och blir som det, då kallas den manlig del. Om den förblir utan Ljus, förblir begäret att ta emot, kallas den kvinnlig del. Detta är från korrigeringens sida. Förutom korrigeringen finns det en naturlig uppdelning, där den manliga delen är de första nio sefirot och den kvinnliga delen är malchut. I vår värld händer allt som ett resultat av uppdelningen av själen Adam i 600 000 själar. Dessa delar befinner sig på olika grad av korrigeringen och måste varje gång anta en manlig eller kvinnlig roll, det vill säga ibland gå på den högra linjen (givande, manlig), och ibland – gå på den vänstra linjen (emottagande, kvinnlig). Alla Torans namn betecknar steg av andligt begripande genom uppstigningen. För att nå upp till ett visst namn måste man ibland spela en manlig roll, och ibland en kvinnlig roll, vilket symboliserar den högra och den vänstra linjen. Till exempel, på stegen Farao, Moshe, Israel, och världens folk, finns det manliga och kvinnliga sidor, men särskilda namn uppnås bara en enda gång på ett speciellt steg.

Man och kvinna – det är ett zivug mellan Z"A och malchut de Atzilut, vars essens och nivå av förbindelse varje gång ger en bestämd benämning av nästa högre steg. De manliga och kvinnliga tillstånden är konstanta tillstånd på alla de 125 andliga stegen.

Hur måste jag som är född som en man, och min fru som är född som en kvinna, bete sig? Varje person måste bete sig enligt de möjligheter han eller hon fått i det givna tillståndet. Oavsett att vi är egoister, bara ser vårt bästa, måste vi tacka Skaparen för att Han gav oss möjligheten att se oss själva i en sanningsenlig form, trots att det inte är trevligt.

För kvinnor är det lättare att förnimma allt som sker i familjen och på arbetet genom förnuft och inte genom känslor, men ibland händer det saker som påverkar hjärtat och kan leda till våldsamma reaktioner. Man måste lära sig att reagera lugnt och att se allt från sidan. Hela vårt arbete inkluderar det. Att vara herre över situationen, kontrollera sina känslor. Självklart kan man hetsa upp sig men man måste analysera varför det hände, vad man skall göra i fortsättningen. På så sätt skiljer man hjärnan från hjärtat, förnuft från känsla.

Introduktion till boken Zohar:

"Världarna sänktes ner till vår världs materiella verklighet, det vill säga till den plats där begäret att ta emot njutningar fick kroppsform och det som uppfyller det blev själ. Och detta är fördärvets och korrigeringens tid.

Kroppen kallas viljan att ta emot för sin egen skull, den breder ut sig från skapelseplanens rot genom ett system av orena världar och blir grövre och grövre och befinner sig under deras påverkan under 13 år. Denna tid kallas fördärvets tid. Och vidare, med hjälp av mitzvot riktade till viljan att skänka, till Skaparen, började kroppen att rena sig från begäret att ta emot för sin egen skull, som var inplanterat i den från början, och successivt få begäret att ge. Detta ger möjligheten att få Skaparens Ljus, en själ, som kommer från roten av skapelsens plan. Själen går också igenom hela systemet av rena världar och klär sig i en kropp. Denna tid kallas korrigeringens tid. Därefter inställer sig en stege av andliga steg framför människan som kommer ner från Ein Sof enligt skapelsens plan för att hjälpa henne att få avsikten för "skaparens skull", tills alla människans handlingar blir helt och hållet altruistiska (att ta emot allt för Skaparens skull och ingenting för sin egen skull). Med det uppnår människan enighet med Skaparen, förening med Honom, därför att det när man tar emot för att ge, betraktas som rent givande och människan får en obegränsad, oändlig njutning, som var predestinerad henne från Skaparen enligt skapelsens plan."

Man kan inte förvandla begäret att ta emot till begäret att ge, eftersom det utgör människans "jag" och förblir med henne. Man måste ansluta avsikten "för givandets skull", det vill säga ändra njutningens riktning. Då börjar människans kropp, det vill säga hennes begär, att korrigera sig. Till exempel, 10 gram begär blir rena och kan fyllas med Skaparens Ljus, som också kommer ner ovanifrån, och förminskar sig till den korrigerade kroppens 10 grams storlek för att det ska vara möjligt att komma in i henne. De bägge systemen av rena och orena världar arbetar samtidigt och hjälper varandra för att korrigera människan. Varje andligt steg hjälper henne att stiga till nästa och så är det tills hon når upp till det sista steget, där hon får perfektion, evighet, möjligheten att se annorlunda på liv och död.

Begäret att ta emot är enligt sin innebörd skapelsens vilja att njuta av det överflöd och välbehag som kommer från Skaparen. Vi förnimmer detta begär att njuta och att Skaparen vill ge njutning till oss. Om människan bara känner viljan att ta emot njutningar, betyder det att man inte kan kalla henne skapelsen, det är naturen, Elokim. Om hon agerar enligt sin natur, som styr henne, då är hon som ett djur, hon har inte ens en gnista av själen som är en del av Skaparen. När kan människan säga att hon är en skapelse som är skapad speciellt av Skaparen, och att hon inte är en sten, ett djur, en fågel? Om hon över begäret att njuta har en avsikt hur man använder viljan att ta emot njutningar. Och det beror på människan.

Varje begär: att släcka törst, äta, sova, ha en fru, en man och barn är naturligt skapat av Skaparen. Man kan inte springa ifrån det, vi kan inte göra någonting åt det. Om jag över mitt begär att ta emot bygger en avsikt hur jag använder det, då beror denna avsikts mått, dess djup, bara på mig och kallas skapelse. Jag måste leta efter rätt metod hur jag använder min natur, mina begär.

"Punkten i hjärtat" är människans förhållningssätt till sin natur, till det som Skaparen ger. Själva hjärtat är begäret, som bara strävar efter njutningar.

Allt förutom Skaparen kallas skapelse, den är begränsad av sin naturs ramar och av viljan att ta emot njutningar, och är uppdelad i: stilla, vegetativ, djurisk, och människa. Av dem alla kan bara människan använda sin natur med en speciell avsikt som hon själv skapar. Och den avsikten kallas "punkt i hjärtat".

Frågan "vem är jag" finns i varje människa. Men när den frågan inte kan hejdas hör den till Skaparen, "vem är Han?", därför att Skaparen befinner sig inuti människan och är kärnan till människans "jag". Hur ofta människan än frågar sig själv: "vem är jag" - är det därför en fråga till Skaparen. Människans "jag" är ett resultat. Alla hennes begär, rörelser, allt hon gör är skapat av Skaparen. Vi är inte i stånd att begripa det. Allt människan säger nu, det hon tänker, även det hon säger om Skaparen eller om sig själv - allt detta är Skaparens handlingar. Var är "jag" då? Det finns inget "jag". Detta är ett resultat av naturen som är skapad av Skaparen. Den klär sig i människan och alla handlingar gör Han. Frågan "vem är 'jag'" kan ställas utanför Skaparen. Vad är skillnaden mellan Skaparen och människan? Människan vill bli lik Skaparen, komma upp till Hans nivå.

Första stadiet är fosterstadiet – aviut de shoresh, när människan annullerar sig själv helt och hållet och löses upp i Skaparen. Därefter måste skapelsen själv höja sig till Skaparens nivå, självmant övervinna de skillnader som finns mellan Skaparen och skapelsen.

Med hjälp av avsikten bygger människan Skaparen inuti sig själv, samtidigt förnimmer hon sitt "jag" därför att hennes "jag" är Skaparen. När vi begriper Skaparen, kommer upp till Hans nivå, lär vi känna vårt eget "jag".

Skaparen vill skapa skapelsen i en sådan form att den blir självständig, så att den når Skaparen "två gånger": första gången som Han, och andra gången – skapelsen som agerar som Skaparen.

Skapelsens vilja att ta emot är i lika hög grad altruistisk: givande för givandets skull. Viljan att ta emot annulleras inte, försvinner inte, skapelsen blir självständig och använder hela sin vilja som den vill ge Skaparen. I det avseendet är de lika. Målet är att skapelsen förblir sig själv men når upp till fullkomligheten. Skaparen kan inte skapa ofullkomliga skapelser, Han måste skapa skapelser som liknar Honom. Hur når man upp till det? Skapa en skapelse och ge den möjligheten att nå upp till Skaparens nivå.

Det kallas fullkomlighet. Då får man en klar förnimmelse att ingenting förutom Skaparen och skapelsen finns. Skapelsen inser att den inte existerar utan Skaparen och Skaparen kan inte kallas Skaparen om inte skapelsen finns, på samma sätt som vi i vår värld kallar mammor för mammor om de har barn. Utan barn – ingen mamma.

För att komma in i andligheten måste man uppfylla vissa villkor och ha begär efter andligheten. Men varifrån får man det, om man inte vet vad det är för någonting? Även om vi blir knuffade till den ovanifrån och får detta begär vet vi ju ingenting. Om vi skulle ha vetat och velat då skulle det ha varit lättare. Varför är allting dolt för oss? Detta gjordes med vilje. Om vi skulle komma in i andligheten med vårt begär att ta emot, då skulle vi aldrig kunna ändra avsikten. För att komma in i andligheten måste man vilja göra det. Att vilja betyder att veta, prova, förnimma: och vad bra det är! Men när andligheten tas ifrån dig börjar du vilja ha den. Det finns en regel: Ljusets spridning och försvinnandet av Ljuset gör kärlen brukbara. Hur uppnår man det? Man måste vända sig till Skaparen och be Honom att Han öppnar andligheten för dig men bara för viljan att ge och inte för viljan att ta emot njutningar för sin egen skull. Därefter måste man använda denna vilja rätt, med hjälp av rav och en grupp. Det betyder att man måste vilja andligheten.

Människan själv kan inte vilja andligheten. Den kommer från Skaparen. Tiden kommer och allt fler själar är beredda till det. Människan agerar enligt sitt begär. Innan Kabbalastudierna leddes människan ovanifrån, och när hon öppnar boken börjar Skaparen liksom avlägsna sig från Henne. Det är som i vår värld, mamman lär sitt barn att gå. Hon håller först barnet och när barnet sedan kommer fram till henne släpper Hon honom och går bort från honom för att han själv ska följa henne. På samma sätt rör sig människan mot andligheten och får mer och mer självständighet.

Det finns saker vi kan arbeta med och det finns saker vi inte kan arbeta med. Om jag har ont kan jag inte säga att jag inte har ont. Jag utgår från mina förnimmelser och ingen filosofi hjälper här. Det är gränsen av mitt "jag". Det är omöjligt att uppfylla sina begär enligt en filosofi utan någon grund. Människans handlingar måste motsvara platsen där hon befinner sig. När människan når upp till andligheten får hon andra förnimmelser. Människan öppnar för sig själv att hennes inre förnimmelser är resultat av Skaparens handlingar. Och i princip är hon och Skaparen samma sak, mellan dem finns inga motsägelser, båda vill samma sak, det finns inte ens orsak och verkan. Och det kallas stegets gemensamhet.

Men vi måsta agera i vår värld enligt dem vi är. Å ena sidan läser vi fina artiklar där Skaparen och Hans namn är förenade. Men i vårt andliga liv måste vi vägledas av den nivå vi befinner oss på. Det är omöjligt att upprätta livet i vår grupp på slutet av korrigeringens (gmar tikkuns) nivå, eftersom vi inte är i stånd att existera enligt denna lag. Därför måste ramen motsvara var vi befinner oss. Det går inte att blanda ihop det man önskar med verkligheten. Vi vill att livet i gruppen ska motsvara framgångar i andligheten. Annars förstör vi oss själva och gruppen. Vi har inget val, livet tvingar oss att göra personliga korrigeringar för att inte tillåta fall i hela gruppen.

Det händer i många andra grupper om man inte ändrar ramen. Det finns grupper här och där, man kan kontrollera dem. Varje person måste ha information för att kunna vilja. Det är bättre om vi bara har fem personer som vet att här är deras plats, än om vi har många personer som inte vet sin plats. Människan känner inte hur ett fall påverkar henne och hela gruppen. Varje person som väljer lidandets väg måste genomgå flera själavandringar. Vi måste få begäret att förbättra oss inuti. Baal HaSulam, till exempel, gav bort de pengar han hade varje kväll, för att på morgonen gå upp fattig. Även på den nivå han befann sig hjälpte fattigdomen honom att gå framåt. Vi förstår inte hur det fungerar på höga steg.

På vår nivå måste vi sätta upp en ram som pressar oss och förpliktar oss till att utvecklas andligt. Inte första gången raserar jag mitt forna liv och bygger återigen upp det på nytt. Varje nytt steg är förstörandet av det gamla och uppbyggandet av det nya steget. Och så fortsätter det till sista andetaget. Människan är själv herre över sina tillstånd. Det finns ingen möjlighet att se det utifrån. Ingenting försvinner i andligheten. Till exempel, om jag i vårt liv kommer ner från trappan, finns trappan då kvar? Om ja, då försvinner den inte, om nej – då försvinner den. Och i andligheten? När någonting försvinner för mig i verkligheten men samtidigt finns kvar, om även inte i ögonblickets förnimmelse, kallas det i andligheten att den inte försvinner. Varje förgånget tillstånd finns kvar och ackumuleras tills man kommer till gmar tikkun. Men i verkligheten befinner jag mig antingen på den högsta eller på den lägsta nivån, andra tillstånd förnimms inte och jag kan inte ens föreställa mig dem. Människans djuriska natur måste veta att dess räddning kommer ovanifrån, då kan människan gå framåt.

Det finns ett exempel hos ARI . En dag sade han till sina elever att om de idag "kommer upp" till Jerusalem då kommer det leda till Messias ankomst. Men en av hans elevers fru tillät honom inte att komma, eftersom deras barn blev sjukt, för en annan elev gick skorna sönder. Så det hände ingenting, Messias kom inte. Samma sak kan hända oss, då måste en annan grupp göra det.

Introduktion till boken Zohar, s. 11:

"Och världarna kom ner till vår världs verklighet, i vår värld existerar en kropp och en själ och också tid och fördärv och korrigering, det är ju så att kroppen är viljan att ta emot njutningar för sin egen skull som kommer upp från sin rot i skapelsens plan, och går igenom ett system av orena världar och är kvar under deras makt i 13 år och det är en tid av fördärv. Efter 13 år och vidare börjar den med hjälp av Tora och Mitzvot för Skaparens skull successivt rena sin egoism och ändra den till viljan att ge. Det bidrar till att själen får Ljus från det första steget. Själen går igenom systemet av rena världar och när den kommer ner skrudar den sig i en kropp. Och det är korrigeringens tid. Och så sker från ett andligt steg till ett annat enligt Skaparens plan i den oändliga världen Ein Sof, tills själen helt och hållet utbyter viljan att ta emot med viljan att ge. Och med det får människan likvärdiga egenskaper med Skaparen, eftersom tagandet för givandets skull betraktas som rent givande. För en människa räknas det, om hon tar emot för att ge välbehag till en annan, som rent givande. Och då förenar sig människan med Skaparen, eftersom förening i andligheten innebär samma egenskaper. Och människan får den fullständiga och fulländade njutning som är predestinerad åt henne enligt skapelsens plan".

Vi har begäret att ta emot som kommer ovanifrån och växer och växer och avlägsnar sig från Skaparen när det går igenom systemet av orena världar, och får sina slutgiltiga egenskaper som "begäret att ta emot". Och detta tillstånd kallas "vår värld". Människan som går igenom systemet av orena världar får avsikten "för givandets skull", och med hjälp av den börjar hon korrigera sitt begär att ta emot och når upp till åldern bar mitzva.

Ljuset kommer till henne ovanifrån och genom korrigeringen uppfyller det henne. Detta betyder att själen, korrigeringens Ljus, skrudar sig i kroppen – viljan att ta emot. Själen – Ljuset – går igenom systemet av orena världar. Och det är korrigeringens tid. När människan tar emot för att ge njutning till Skaparen, då kallas detta givande. Gmara talar om att om en högt aktad man gifter sig, då behöver han inte ge en ring till sin fästmö. Om han är med på att ta emot från henne är det som att han ger henne, därför att han är en högt aktad man i hennes ögon.

Sådant mottagande är lika med givande om människan gör det i relation till Skaparen. Människan får från Skaparen med avsikten att ge Honom njutning – det kallas överensstämmelse av egenskaper. Först gör människan en begränsning, tzimtzum, hon säger att hon inte vill ta emot för egen skull, men om Skaparen vill och det ger Honom njutning, då är hon beredd att ta emot njutningar. Skaparen skapade brist och njutning som Han ger, det är villkor under vilka ett system av ömsesidig relation mellan människan och Skaparen byggs. Människan tar emot njutningar bara om hon därigenom ger till Skaparen. Människan måste lära känna Skaparen, förnimma Honom för att därefter etablera kontakt med Honom. Det är en stor skillnad om en människa tar emot för sin egen skull eller för Skaparens skull. När hon ger njutning till Skaparen är en sådan kontakt en gåva från Skaparen.

Introduktion till boken Zohar, s.12:

"På så sätt visar det sig att principen för korrigeringen av begäret att ta emot, som är given till själarna, kommer från skapelsens plan. Skaparen förbereder de två ovannämnda systemen som delar sig i två objekt – kropp och själ, som kläs i varandra och med hjälp av Tora och Mitzvot ändrar de egenskaperna att ta emot till att ge, de kan då få allt som är förutbestämt för dem enligt skapelsens plan, och når upp till föreningen med Skaparen genom Tora och Mitzvot. Och det räknas som slutet av korrigeringen. Och då behövs inte längre systemet av orena krafter, vilket försvinner och döden försvinner för gott. Och hela arbetet i Tora och Mitzvot är givet till hela världen, under loppet av 6 000 år, och till varje individ under loppet av sina 70 livsår, som behövs för att leda dem till slutet av korrigeringen – sammanfallandet av egenskaper med Skaparen. På samma sätt visar sig nödvändigheten att skapa orena krafter som uppstår ur Skaparens helighet för att med hjälp av dem skapa kroppar och korrigera dem genom Tora och Mitzvot. Och om våra kroppar inte skulle ha fått fördärvade begär att ta emot från systemet av orena krafter, då skulle de aldrig bli korrigerade".

Från Skaparen kommer två saker: kropp och själ eller kärl och Ljus. Och Ljuset hjälper kroppen att få själen att bli givare, korrigera viljan att ta emot till viljan att ge, tills det korrigerade begäret att ta emot fylls med Ljus. Och människan går igenom tillstånd i 6 000 steg; med varje ögonblick korrigeras och närmar sig människan slutet av korrigeringen. Därigenom når människan evig, fulländad njutning och förening med Skaparen. Utan sammanfallandet av egenskaper med Skaparen kan människan bara få njutningar på den stilla nivån, inte på de vegetativa, djuriska eller mänskliga nivåerna. Systemet av orena krafter är nödvändigt för att öka begäret att ta emot och därefter, med hjälp av avsikten som motsvarar begärets styrka, fylla det med Ljus.

Ur Introduktion till boken Zohar:

"Och nu öppnar vi möjligheten för oss att förstå utforskning 4. Om systemet av orena krafter är totalt avskiljt från Skaparens helighet så är det omöjligt att föreställa sig detta, hur det är möjligt att de uppkommer ur själva heligheten, ur Skaparen? Och vad mera, Skaparen själv realiserar och underhåller det. För att klargöra denna fråga måste man förstå vad kärnan i de orena krafternas system är. Man måste veta att det stora begäret att ta emot är kärnan av själarnas existens ur deras skapelses måls synpunkt, därför att de är beredda att ta emot hela Ljuset som Skaparen bestämde sig för att ge. Detta Ljus finns inte kvar hos skapelsen, för om det skulle finnas kvar skulle själarna förbli avskiljda från Skaparen. Men korrigeringen av orsaken som ledde till skillnaderna i egenskap mellan Skaparen och skapelsen lade Han på skapelsen, för detta ändamål och för att hjälpa skapade Han alla världar och delade upp dem i två motsatta system: fyra helighetens världar av ABY"A (Atzilut, Bria, Yetzira, Assiya) och fyra orena krafters världar. Efter detta införde Han viljan att ge i helighetens världar, annullerade viljan att ta emot för sin egen skull, och införde den i de fyra orena världarna och separerade dem från Sig Själv och från hela helighetens system. Och därför kallas egoistiska begär döda även under sin livstid, därför att viljan att ta emot som är införd hos dem är motsatt Skaparens egenskaper och skiljer dem från Livets Liv, och de är totalt distanserade från Skaparens väsen, som inte har begäret att ta emot utan bara viljan att ge. Egoismen har ingenting av viljan att ge, bara nytta för sin egen skull. En större motsättning finns inte. Vi vet att distansering från andligheten börjar med en liten skillnad och slutar med total motsatthet."

Om det mellan Skaparen och skapelsen finns en total distans, hur underhåller och livnär Skaparen skapelsen? Skaparen skapade skapelserna med sådana motsatta egenskaper för att ålägga dem uppdraget att korrigera dessa egenskaper, och för att hjälpa dem att göra det skapade Han systemet av motsatta världar, som skall betjäna skapelserna. Den som går under den högra linjen (helighet - viljan att skänka) kallas levande och rättfärdig, och den som går under den vänstra linjen (okorrigerade begär - egoism) kallas vederbörligen död och syndare. Alla dessa tillstånd är bara relativa till andligheten, när Ljuset antingen är i kli - nivåerna stilla, vegetativ och djurisk - eller utanför kli - bara den stilla nivån.

När vi säger syndare, menar vi de människor som kom till yppande av Skaparen och kom in i världarna BY"A och befinner sig på de 6 000 stegen till Skaparen och arbetar för givandets skull. Men det händer ibland att de tar emot för sin egen skull, faller mot egoismen. Alla dessa tillstånd måste de gå igenom i varje steg. Tillståndet "syndare" tvingar människan att gå framåt till att möta heligheten och där korrigera den vänstra linjens egenskaper. Men ju större egoism hon korrigerar på ett steg, desto större portion egoism får hon i nästa steg. Och igen gör hon samma handlingar, upphöjer sig andligt genom steget och korrigerar denna portion egoism. Andliga tillstånd är större, skarpare, djupare, men kraften att motstå dem är också större.

Varje gång väljer vi det begär som ger oss mer välbehag. Detta system är införlivat i oss ovanifrån och förändras inte. Men man kan förändra avsikten, det vill säga vår njutnings riktning, till källan från vilken denna njutning kommer till oss. Huvudsaken är att man förnimmer denna källa!

Viljan att ta emot är inte egoismen. Om jag vill ta emot därför att det är Skaparen som ger mig, och att jag genom att ta emot ger Honom njutning, betraktas en sådan handling som givande. Men om det inte spelar någon roll vem som ger mig njutning, och jag vet att allt kommer från Skaparen, men jag tar emot allt bara för att få maximal njutning - ett sådant begär är okorrigerat. Vi befinner oss i ett lägre tillstånd än de orena krafternas tillstånd, det vill säga okorrigerade begär. Världarna av rena och orena krafter kompletterar varandra. Utan den ena eller den andra kan man inte gå framåt i andligheten. Människan befinner sig i mitten av sefira tiferet. Bara den platsen är neutral. Högre upp befinner sig heligheten och lägre ner de orena krafterna. I heligheten finns ingenting som skall korrigeras, oheliga krafter är omöjliga att korrigera. Och bara i mellandelen, tiferet, kan man binda ihop den högre och den lägre delen och korrigera den.

Ur Introduktion till boken Zohar:

"I andligheten verkar lagen om ekvivalens av form enligt vilken själar som har olika egenskaper jämfört med Skaparen skiljs från Honom på samma sätt som man i den materiella världen skiljer en kropp från en annan med hjälp av en yxa. Och graden av egenskapens mottsättning står proportionellt till grund för avlägsnandet".

Om jag kunde jämföra alla begär, alla min själs inre egenskaper, med en annan själs begär skulle jag exakt veta avståndet som skiljer dem på basis av egenskapernas olikhet, eller förenar dem på basis av deras överensstämmelse. För att därför i gruppen bygga ett stort gemensamt kli i vilket Skaparen ska visa sig behöver varje gruppmedlems alla tankar, begär, och strävan förenas och underordnas ett mål: att uppenbara Skaparen och förena sig med Honom. Först då kan själarna, som är separerade på grund av sina egenskaper, förenas till en gemensam själ med samma egenskap.

"Du måste förstå att begäret att få njutning som Skaparen har lagt i våra själar, som vi talade om tidigare, helt och hållet fattas hos Skaparen, för från vem skulle Han kunna få? Och den skillnad i egenskaper som själarna har fått verkar för att separera oss från Skaparen (på samma sätt som en yxa skiljer en sten från en klippa), så att de kommer ut ur Skaparens gemenskap som 'separerade' skapelser. Men det som själarna begriper av Skaparens Ljus, kommer ut från Honom som någonting som existerade innan".

Själarna är också Skaparens Ljus. De skiljer sig bara med egenskaper som de har fått från Skaparen, som någonting som nyskapats av Honom, viljan att ta emot. Och om viljan att ta emot slutar att vara den som separerar själen från Skaparen, då förenas den igen med Skaparen i perfektion och evighet.

"Om man tittar på själarna jämfört med Skaparens Ljus som de får, då finns inte någon skillnad mellan dem och Skaparen, eftersom de får detta Ljus som existerade direkt från Skaparen. Och skillnaden mellan dem är att kli - viljan att ta emot, dit Skaparens Ljus kommer in, den skiljer själen från Skaparen som en del från en helhet på samma sätt som en sten avhuggs från en klippa".

Här pratar man om delikata saker. Om en människa förstår eller förnimmer detta, kan denna förnimmelse vara ett medel till andligt avancemang under hela utvecklingen. Bara om man förstår att viljan att ta emot för sig själv (egoism) - är den enda ondska som skiljer en människa från Skaparen, kan man komma till slutet av korrigeringen. Vi kan inte annullera begäret att ta emot, men man kan bringa det till korrigering och inte använda det som om det inte existerar. Detta sker när malchut kommer upp till bina, det vill säga när malchut blir likt bina, blir som "chafetz chesed", inte vill ha någonting. Men detta är bara en del av korrigeringen. Med hjälp av begäret att ta emot kan man göra mer: förändra avsikten från att "ta emot" till "att ge". När vi då får Skaparens Ljus ger vi vår njutning till Honom och blir som Skaparen, som keter, när vi gör detta. Om Skaparen ville att vi ska förbli på nivån bina skulle Han inte ha skapat oss. Hans mål är att skapa en skapelse, som ska komma upp till Skaparens nivå.

Ur TES, del 1, Inre kontemplation:

"Först och främst måste man veta att där vi pratar om andliga saker som är oberoende av tid, plats och rörelse kan vi inte uttrycka dessa begrepp eftersom vi saknar ord i vårt lexikon. Därför att hela vårt ordförråd uppkommit ur våra fem inbillade sinnesorgans förnimmelser, som vi inte kan förlita oss på, där känslor och fantasier härskar. Om vi tar ett mer subtilt begrepp - "ett Ljus", det är också relativt och kommer från begreppet solens ljus eller stearinljusets ljus och så vidare. Hur utrycker man begrepp om Skaparens helighet? Det är klart att det är omöjligt att med hjälp av våra ord beskriva sanningen som man gör under beskrivning och utforskning av andra vetenskaper. Om man använder ett enda felaktiga ord sker en förvirring så att man inte skulle hitta varken början eller slut i allt detta. För att utrycka andliga begrepp valde därför Kabbalistiska visa män ett speciellt språk och kallade det "språket av grenar". Det grundar sig på att det inte finns någonting i vår värld som inte kom ner ovanifrån, från den andliga världen. Allt som sker här i världen tar sitt ursprung i den andliga världen och sprider sig sedan hos oss. Detta var grunden för att de visa männen utan svårigheter skulle hitta ett språk med hjälp av vilket man till varandra kunde skicka sina andliga begripanden - muntligt och skriftligt, från en generation till en annan. De tog begrepp från vår värld, och med detta språk beskrev de andliga rötter i de högre världarna passande till dem, från vilka varje enstaka gren kommer ner till vår värld".

Allt jag tänker, allt som händer med mig utanför och inuti, allt jag vill - allt kommer till mig ovanifrån. Det finns ingenting, från en liten till en stor sak, som inte fötts utan ett andligt samband. Var är själva människan? Hon finns inte. Visa män tog namn från grenar i vår värld och gav dem till andliga rötter i samband med kedjan som förbinder dem med deras rötter. På så sätt skrevs alla kabbalistiska böcker. De skrev inte ett enda ord som handlar om vår värld, trots att de skriver om människor, djur, ödemarker, hus, krig och så vidare - allt som hör till vår värld. Allt de skrev avser de andliga rötterna i de högre världarna och allt som händer med dem. Därför kallas all litteratur av samma slag "Heliga skrifter". Om vi vet hurdana dessa rötter är, då förstår vi när vi läser dessa böcker med förvåning att det handlar om andra begrepp. Och varje mening kommer att vara en guidebok genom andliga steg i andliga världar för oss tills vi når upp till korrigeringen.

Vi pratade om att Skaparen skapade viljan att ta emot njutningar och införlivade den i själarna. Det är som en svart dimma som döljer den sanna världsbilden för oss, som fyller upp hela vår kropp, vårt hjärta och vår hjärna. Vi förnimmer inte Skaparen, vi vet inte att Han existerar. Om vi kan ta bort denna svarta dimma från våra ögon och från hela kroppen då kommer vi att kunna förnimma Skaparen och förvandlas från en del till helheten. Hur uppnår man detta? Våra visa män gav oss en unik möjlighet att med hjälp av studier dra till sig Or makif - omgivande Ljus - för att successivt korrigera våra begär - kelim. Och genom korrigeringen begriper vi Skaparen och förenar oss med Honom.

Människan kommer till den andliga världen successivt. Varje steg som hon begriper har två sidor: den högra - Skaparens egenskaper och, motsatt dem från den vänstra sidan, skapelsens egenskaper. Och i den utsträckning människan kan stå emot den vänstra linjen och förvandla den till den högra kommer hon att övervinna det andliga steget och resa sig till nästa.

Om vi redan idag skulle se hur lågt vi befinner oss med våra egenskaper som är motsatta Skaparen, då skulle vi inte kunna röra ens så lite som ett finger. Ibland blir vi deprimerade, men det är inte det vi talar om när det gäller detta tillstånd. Därför får man inte öppna mycket för människan, utan varje gång skall man successivt visa människan hennes egenskaper jämfört med Skaparens. Man kan inte vara glad jämt. Det finns många tillfällen när vi faller. Vi måste gå framåt tills vi får nåd ovanifrån eller gruppen och studierna hjälper oss. Under hela processen känner människan hur motsatt Skaparen hon är. Och bara på det sista steget förvandlas allt dåligt till gott.

Alla själar kommer från en själ - Adam. Det finns mer egoistiska och mindre egoistiska själar. Efter korrigeringens slut (Gmar Tikkun) kommer det inte att spela någon roll. Alla kommer att få lika. Men nu är de skiljda och går igenom livscirkulationen i vår värld och skiljer sig från varandra. Renare själar kommer till slutet av korrigeringen tidigare än mer egoistiska själar. De börjar studera Kabbala tidigare än de andra och blir tidigare kabbalister. Och så var det med alla kabbalister i alla generationer före ARI's tid. ARI skrev att han själv kom till den här världen för att ge möjligheten till människor att studera Kabbala oberoende av kön, ålder och andra kännetecken. Från ARI och framåt börjar en ny period för mänskligheten när inte enstaka människor utan mängder av dem börjar komma till slutet av korrigeringen. Därför finns det ett stort intresse för Kabbala. Människor kommer till Kabbala därför att de känner en inre tomhet och ovanifrån får de en kallelse till Skaparen - till andligt uppstigande. I "Förordet till TES" skriver Baal HaSulam att han vill spränga väggen som uppstod mellan oss och vetenskapen Kabbala för mer än 2000 år sedan, vilket gjort våra liv svåra. Om det fortsätter så, kommer man att glömma Eretz Israel helt och hållet. Men när rav ropade till någons hjärta fick han svaret: "varför måste jag veta hur många änglar det finns i himlen". Och förr i tiden trodde människor att först måste man avsluta studier av gmara och först därefter kan man börja studera Kabbala. Och de som sade att man bör studera Kabbala trodde att inte alla skall göra det. Baal HaSulam ger rådet att man inte skall bry sig om alla skäl till varför man inte bör studera Kabbala. Och de andra skall fråga sig själva: "vad är meningen med livet"? Människor lever sina 70 år och går bort utan att få svar på sin fråga. Men om de vill få svar på sin fråga måste de studera Kabbala.

Varför pratar jag om detta? Man får inte förklara för nybörjare vad andligheten är därför att han/hon inte har korrigerade begär för det. Om han/hon mår dåligt och inte kan uppfylla sig med njutningar då är han/hon mogen för Kabbala.

Alla vi befinner oss i ett tillstånd som heter "dubbel förtäckthet" eller "förtäckthet inom förtäcktheten". Det karakteriseras av att vi inte ens ser Skaparens baksida. Det är dolt för oss att det är Skaparen som gör att vi mår dåligt. Vi säger att Skaparen lämnat oss och inte gör någonting och att alla lidanden vi går igenom är förutbestämda av vårt öde, av naturen. Och man måste leva som man lever. Ju fler bra gärningar människan gör, desto sämre mår hon. Och när hon gör någonting dåligt får hon framgångar. Alla bra människor verkar vara sjuka, fattiga och bekymrade, och alla syndare är friska och lyckliga. "Enkel förtäckthet" - är när människan ser Skaparens baksida och förstår att allt lidande kommer från Honom: antingen för att hon syndar eller för att hon tror att hon får någonting bra för sitt lidande. Hon har små inkomster, har skulder, oroar sig mycket, lider av sjukdomar. Ingenting hon planerar förverkligas. Hon har ingen glädje i livet. Och vi ser hur även den minsta förtäcktheten av Ljuset ändrar hela vårt liv till det sämre. Tillståndet förändrar sig inte men vi ser det ibland som jättedåligt och ibland som mindre dåligt. Alla dessa tillstånd verkar i själva verket vara som i en dröm. Och plötsligt en minut ändras detta tillstånd till ett helt annat. Men ingenting förändras utanför: inget jobb, ingen lön, ingen hälsa förändras. Men inuti förändras allting till det bra. Man kan inte förklara det. Människan stärks bara i tron att Skaparen styr skapelsen.

Nästa tillstånd kallas "yppande av Skaparens ansikte". Människan ser att hon bara får gott från Skaparen, hon befinner sig i själslig samstämmighet och tillfredställelse, tjänar bra, är inte sjuk, och är omtyckt av omgivningen. Och om hon saknar någonting ber hon om det och får omedelbart svar. Inte en enda bön blir förgäves, obesvarad. Så uppfattar människan det. Bara de inre förnimmelserna förändras. Till den graden är vi beroende av även en liten mängd av Ljuset som framvisar vår verklighet i en helt annan förnimmelse. Alla bekanta verkar vara trygga, friska, glada, utan bekymmer. De är kloka och har grepp om situationen. Och vi är lyckliga och vi är vänner med dem och befinner oss nära dem trots att vi tidigare inte tyckte om dem. Och alla som inte går Toras väg verkar vara bekymrade, har otillräckliga inkomster, lider av sjukdomar. De har inte en enda lycklig minut, de är arga, hatar allt som är omkring dem.

Vad kan man visa ur dessa exempel? Våra känslor och förnimmelser beror 100 % på hur mycket Ljus vi får ovanifrån. Om vi lyckas få mer Ljus verkar allt omkring oss vara bra, om vi får mindre Ljus förnimms allt omkring oss som svart. Därför är det klart att vi måste sträva efter yppande av Skaparens ansikte, och vi måste lidelsefullt sträva efter det, därför att med begripande av Skaparen får vi alla våra bästa förnimmelser. Allt lidande kommer från avsaknaden av Ljuset. Man får inte lida under yppandet av Skaparens ansikte. Det är en fulländad lycka och glädje. I tillståndet "ansikte mot ansikte" med Skaparen får människan omedelbart vad hon begär. Annars kan det inte kallas "ansikte mot ansikte". Och tvärtom, om en människa befinner sig "rygg mot rygg" gentemot Skaparen uppfylls inte ett enda av hennes begär och framför människan dyker oönskade situationer upp, som om de var ämnade speciellt för henne. Skaparen ändrar inte sin inställning till oss. Bara vi själva kan förnimma Honom i olika lägen beroende på vårt tillstånd. Men från Skaparens sida badar vi i ett hav av Ljus hela tiden. Allt det dåliga som öppnar sig framför mig talar om att jag måste korrigera det oavsett att det kom till mig ovanifrån.

Hur förpliktar Kabbala kvinnan att bete sig gentemot sin man? Detta kan man lära sig från många tillstånd, mellan vilka andliga objekt befinner sig. Nödvändigheten att komma till korrigeringen ligger på mannen. Hans själ är mer egoistisk, den har ondska i sig som efteråt kan förvandlas till mer godhet, mannens själ är mer utvecklad och måste genomgå mer korrigering. Kvinnan kan avsluta sitt liv utan korrigering, huvudsaken är att hon inte tillfogar sig skada. Mannen måste gifta sig, respektera alla andliga regler (mitzvot). Kvinnan behöver enbart inte bryta de andliga reglerna, inte synda, det är för henne mitzva. Och med det uppfyller hon sin roll i sitt liv. Men det betyder inte att kvinnan inte kan ta på sig extra åtaganden och utveckla sig. Om hon trots att hon har en lyckad familj och barn, och är nöjd med sitt arbete och sina vänner, är otillfredsställd med sitt liv, då kan hon studera Kabbala och hon kan begripa mycket beroende på sitt behov. I vår historia finns flera exempel på stora profetissor som var i direkt kontakt med Skaparen. Allt beror på kvinnans begär. Hos mannen visar sig detta begär starkare. En kvinna som är ointresserad av Kabbala måste bara hjälpa mannen som studerar Kabbala så att han alltid har fräscha kläder på sig, maten är klar, barnen är omhändertagna och att kvinnan ger alla möjligheter till mannen som studerar Kabbala. Om hon förstår detta, vinner hon på det. En kvinna som hindrar mannen att studera Kabbala hör till de orena krafterna - klipot - och hon inser inte själv att hon tillfogar sig skada. Mannen vinner även i det här fallet därför att en störande kraft orsakar motsatt handling hos den som störs.

Allt som händer oss – är studier och träning. Ibland tror människan att det hon förnimmer är världens ände och att det inte går att komma ifrån det, så mörk ser världen ut i hennes ögon. Men om vi studerar vidare, ser vi att det inte är så, att det bara är träning som vi får ovanifrån, den träningen är rätt. Man kan förstå det lite senare och bara efter en tid kan man ge rätt omdöme, hur det var nödvändigt på den etappen, innan korrigeringen.

Därför måste vi så mycket som möjligt stå fast vid denna väg, hela tiden fokusera på målet, inte tappa huvudet. Men om vi ovanifrån får vissa tillstånd, när människan går in i "elden" och inte kan göra någonting med sig, är det för att ännu en gång visa oss att vi inte är herrar över någonting.

Man kan slippa eller minska dessa tillstånd för att de skall ske snabbare och utan smärta. Därför måste man ansluta sig till gruppen, gemensamt arbete, studera mer, som sagt göra allt möjligt för att snabbare korrigera våra kelim.

Människan utför ett inre arbete. Hur reagerar hon på omgivningen? Blir hon förstådd? Det som händer på arbetet och i familjen ger ibland upphov till fientlighet, till grälens och obehaglighetens källa. Vi beskyller chefen, arbetskollegor, frun, barnen och så vidare. Vi blir arga. Efteråt ser vi att allting gavs ovanifrån för att leda oss genom en serie av förnimmelser. Vi överdrev i våra förnimmelser när vi uppfattade allt som hände med oss som någonting fruktansvärt. Allt gick över. Men efter ett tag upprepar sig allt om och om igen. Och ju snabbare vi springer ifrån dessa tillstånd till boken, gruppen, desto bättre är det för oss. Det värsta är att befinna sig i sådana tillstånd, förnimma dem om och om igen.

När en människa mår bra måste hon komma ihåg att det fanns tillstånd då hon mådde dåligt. Hon måste adressera det till orsak och verkan: bra - dåligt, eller dåligt - bra och så vidare. Man börjar se verkligheten som två sidor av samma mynt, man börjar förstå att den ena inte kan finnas utan den andra. Och man måste acceptera det, då kommer det dåliga att uppfattas som bra, eftersom det bara är våra okorrigerade kelim, förnimmelser, som förnimmer det dåliga som mörker. I korrigerade begär (avsikter för Skaparens skull) förnimmer vi gott, Ljuset, och dåligt, mörker, som Ljuset. Tills människan börjar lida av sina naturliga kvaliteter (högfärd, passion för pengar, makt, sinnliga njutningar), tills hon skäms för dem och ser att de är ett hinder för andlig utveckling, kan de inte uppfattas som bra. Man måste genomlida allt och förstå att så länge man inte får krafter ovanifrån att blir herre över sina begär kommer det inte bli bra. Man får inte döda begär, man måste istället använda dem på rätt sätt. Utan dem kan man inte uppnå förbindelsen med Skaparen, det viktiga är att man vänder dem åt rätt riktning. Det finns inte en enda negativ egenskap hos en människa, det negativa ligger i hur dessa egenskaper används.

När vi får en situation som händer med oss måste vi säga: "se vad Skaparen gör med mig" för att inte tappa kontakten med Den som gör allt detta för mig.

Om människan har denna tanke faller hon inte. Om Skaparen försvinner från förnimmelserna räknas det som ett fall. Då måste människan göra ett jobb inom gruppen och efter en tid kommer hon att se förändringar till det bättre. Men varje tillstånd skall uppfattas som bestigning till nästa steg.

Om det kommer en tid för själen att korrigera sig kan man inte springa ifrån det. Varje försök att springa ifrån ökar lidandet. Innan människan går över machsom öppnar sig bara djuriska begär för henne. Direkt före machsom, på machsom och under övergången av machsom öppnas Skaparens begär för människan. Inte ett enda begär är människans. Det enda som människan har rätt att välja är att rättfärdiga Skaparens ledning.

Adams själ gick i 600 000 bitar som är sammanbundna med varandra men skiljer sig i aviut: från shoresh till dalet. Från oss till Skaparen finns 6 000 steg, år. De första 1 000 åren korrigeras själar med aviut de shoresh. Människorna måste bara leva i denna värld och lida lite (djur, fiender, hunger och så vidare). Människan springer ifrån lidanden och det räcker för att korrigera aviut de shoresh. Under de följande 1 000 åren korrigeras aviut de alef i själarna, och så vidare - tills de 6 000 årens slut, då aviut de dalet har korrigerats hos själarna.

Nu för tiden när vi befinner oss i slutet av den fjärde exilen sker återkomsten till Eretz Israel, början av perioden av andlig befrielse – Messias ankomst.

I Kabbala kallar man människan efter viljan att ta emot. Till exempel, om en människa vill närma sig Skaparen, förnimma Honom, bli ett med Honom, kallas en sådan människa Israel trots att hon befinner sig i början av sin väg och inte ser Skaparen, inte vet vart hon går. Huvudsaken är önskan, begäret. När människan uppfyller Skaparens önskan kallas en sådan människa kabbalist. En Kabbalist som begriper några av de andliga stegen kallas – "den som begriper" (Baal hasaga).

Så småningom börjar människan förstå att förutom honom och Skaparen finns ingen. Fru, släktingar, arbete, vänner – allt detta är Skaparen som står bakom alla gestalter. Förnimmelsen av Skaparen kallas "begripande" (hasaga).

Ju mer människan förstår detta desto högre steg av begripande har hon tills hon kommer till insikten att allting omkring henne är Skaparen. Och hon kommer till en viktigare insikt, att alla hennes inre begär, tankar, förnimmelser, strävan – allt detta är också Skaparen. Och var är människan då? Människan är den som förnimmer detta inuti sig själv och kommer till slutsatsen att det inte finns någon annan än Skaparen. Just denna förnimmelse är en människa. När man begriper denna förnimmelse blir man ett med Skaparen.

Vad är skillnaden mellan förståelsen och förnimmelsen? Människan är skapad som en förnimmande varelse. Vi förnimmer och tänker inte. Vår hjärna utvecklar sig för att förstå, uppnå, det vi förnimmer. Om vi tar ett barn som exempel: barnets begär är inte stora, hans/hennes hjärna är utvecklad efter begärens storlek. Om vi tar en människa från djungeln behöver hon så mycket hjärna som behövs för att uppnå det hon vill.

Ju mer människan begär, desto klokare blir hon, därför att hjärnan måste uppfylla det man begär. Hjärnan är en frukt av våra begärs utveckling. För att uppnå det vi begär, måste vi komma på olika knep och list. Ett starkt begär är nyckeln till hjärnans utveckling. Man behöver inte oroa sig för hjärnans utveckling utan för utvecklingen av begären. Den som studerar Kabbala behöver inte vara klok utan det är tillräckligt om man bara begär och förnimmer det man begär. Man kan inte se den andliga världen med förnuftet utan man förnimmer den med själen. Människan måste ansluta sig till hela världens lidande, förnimma det och efteråt få Ljuset i sina korrigerade kelim som hör till hela världen. Och alltid när man får veta om någons lidande skall människan inte beklaga det, att Gud förbjude dessa lidanden från att drabba människan, utan hon skall beklaga att människorna inte ser dessa lidanden som Skaparens kall, därför att deras kelim är okorrigerade. Människor förstår inte Skaparens styre.

Måste vi rättfärdiga Skaparen när vi mår dåligt? Kabbala kallas sanningens vetenskap. Detta betyder att en människa som studerar Kabbala känner, förnimmer sanningen. Hon kan inte ljuga för sig själv framför Skaparen. Hon kommer till slutsatsen att hennes förnimmelse, hur hon känner i hjärtat, är sanningen.

Om man mår dåligt talar den känslan om att man dömer Skaparen. En bra känsla är tacksamhet till Skaparen. Vi pratar med Skaparen från hjärtat, man behöver inga ord. För att rättfärdiga Skaparen behöver jag alltid känna mig glad.

När vi hör att krig, mord, terror och våld äger rum i världen måste vi arbeta med oss själva för att uppfatta att det är det bästa som kan hända i vår värld, men okorrigerade själar ser det som någonting dåligt. Därför finns ingen annan utväg förutom att man inträder i andligheten, att man korrigerar sina kelim till den nivå att man ser godhet i allt som vi ser och hör. Vi måste bry oss om korrigeringen av kelim och upphöjningen till den nivå där vi förnimmer njutning och ser att det är bra för oss och hela världen.

När en människa höjer sig över steget till den första andliga världen – Assiya, som kallas helt "dålig", förnimmer man allt som händer i världen som dåligt. Och därför kallas en sådan människa en syndare. När människan därefter inträder i världen Yetzira som kallas "till hälften dålig och till hälften bra" ser hon allt som händer runt omkring ibland som bra och ibland som dåligt, och befinner sig mellan två tillstånd och vet inte hur skall hon bedöma det.

Världen Bria kallas "nästan bra", när människan korrigerar sina kelim och kommer upp till världen Bria förnimmer hon mer och mer att Skaparen önskar människorna gott. Den som befinner sig i världen Bria kallas "ofullbordad rättfärdig". Och när människan kommer till världen Atzilut som kallas "fullständigt god" ser hon bara godhet och ingenting dåligt. Därför kallas människan i världen Atzilut "rättfärdig". Allting är uppbyggt på så sätt att människan skall stiga upp.

I varje tillstånd är människans känslor hennes inställning till Skaparen. Tills människan kommer upp till det högsta steget kan hon inte ha en fullständigt god inställning till Skaparen. Det kan bara hända i världen Atzilut.

Å ena sidan måste människan komma ut ur det dåliga tillståndet. Å andra sidan måste hon analysera sina tillstånd och efter det försöka komma till ett bra tillstånd. Problemet är att människan inte kan fälla omdömen om tillstånd som hon befinner sig i. Först när hon går över till nästa steg kan hon kontrollera och analysera det föregående tillståndet.

Till exempel kan en tioårig pojke som blivit arg på sina föräldrar, eftersom de inte ville köpa en cykel till honom, inte fälla rätt omdöme om sitt tillstånd. Kan han förstå någonting förutom sin förbittring? Nu när han är en vuxen man kan han rätt bedöma vad som hände för flera år sedan. Huvudsaken är att man försöker komma bort från tillståndet där man anklagar Skaparen.

Skaparen skapade världen för att ge njutning åt de skapade. Det betyder inte att Han vill ge njutning nu på grund av att vi lidit mycket förut. Om man lider betyder det inte att man närmar sig någonting gott. Bara korrigeringen av sig själv leder till det goda. Mänskligheten kan lida flera år framöver, lidandets nivå ger upphov till begäret att korrigera sig, men själva lidandet leder inte direkt till korrigeringen.

Som det står i "Förordet till Zohar":

Här måste vi anstränga alla våra tankar därför att det är ändpunkten av och avsikten med skapandet av världen. Och man måste förstå att målet med skapelsen är att ge njutning till skapelserna. Därför skapades viljan att ta emot hos själarna. Och njutningens mått mäts med begäret att ta emot denna njutning: ju större vilja att ta emot, desto större njutning, ju mindre vilja att ta emot, desto mindre mått av njutning. Skapelsens mål kräver att man skapar ett stort begär hos skapelserna för att detta begär ska motsvara njutningen som Skaparen vill ge. Detta var skapat av Skaparens tanke och den ena kan inte existera utan den andra".

Om jag är hungrig kommer min njutning att motsvara måttet av hungern. Ju större hunger, desto större njutning får jag av maten. Därför skapade Skaparen ett stort begär för att ge det njutning. Å andra sidan lider vi mycket och vi kan inte uppfylla våra begär.

Hur ökar man begäret efter andligheten? Det är en svår fråga. Innan vi går över machsom kan vi inte känna andligheten. Vi får bara jordiska begär för vår egen njutning. När jag börjar förnimma allt detta, förstår jag att det är ondska och jag mår dåligt av det. Och jag kommer inte närmare Skaparen utan avlägsnar mig från honom. Innan, när jag inte trodde att jag var en så dålig människa, var jag närmare Skaparen då? Och nu mår jag dåligt – betyder det att Skaparen stöter bort mig? Det är precis tvärtom! Skaparen drar mig till sig själv!

Vår utveckling sker i negativa förnimmelser. När vi är egoistiska med okorrigerade kelim leder "dåliga" saker oss till den rätta vägen, och bra saker kan enligt vår egoism göra oss mer fördärvade.

Att lida av egoismen betyder att man hatar den och vet att den är djupt rotad i en. Hatet stöter bort hatobjektet, detta ger människan en god stämning, en strävan att närma sig Skaparen.

Människan förstår att hon inte kan motstå att synda: även om hon vet om det i förväg strävar hon efter synden, eller när hon ser att hon närmar sig synden kan hon inte göra någonting och komma bort från den, hon står och väntar. Allt detta hör till korrigeringen. Vi själva kan inte göra någonting, men vi måste lära oss genom fel på vår vägs alla etapper. Även om människan tror att hon klarar situationen, ser hon i nästa steg att hon inte kan röra ens ett finger för att klara situationen.

Synd finns inte. Alla dessa tillstånd måste människan uppleva för att lära känna sin natur, som är skapad av Skaparen för att känna behovet av korrigering. Om människan har en sådan inställning – går hon korrigeringen till mötes.

Om vi till exempel tar Adams synd. Skaparen skapade en själ med en icke egoistisk skärm (masach), efteråt gav Han själen njutning som var större än skärmens styrka mot egoism. Självklart kunde inte själen stå emot njutningen, och den tog emot för sin egen skull. Själen syndade. Synd är mottagande för sin egen skull. Själen består av 10 sefirot som uppdelas i yttre och inre. Den korrigerade delen kallas inre och den okorrigerade delen kallas yttre. Den okorrigerade delen ger förnimmelsen av världen omkring oss. Därför har vi en illusorisk bild av att vi har någonting runt omkring oss. I själva verket finns allt runt omkring mig inom mig. Det är okorrigerade kelim som skapar en skenbar verklighet runt omkring oss. Men den som tillträder andligheten förstår detta omedelbart. När behöver vi Skaparen? När han ger oss lidande och samtidigt ger känslan att det är Han som står bakom dessa lidanden. Då ber vi Skaparen om hjälp. I vårt tillstånd koncentrerar sig allt lidande i "punkten i hjärtat" i vilken mörker förnimms. I denna svarta punkt börjar kontakten med Skaparen.

Frågorna kommer att finnas kvar tills vi går över machsom. Frågorna kommer att ställas av samma människa fast med olika kelim och ny förståelse varje gång. Ingenting kommer tillbaka utan allting går framåt. Och människan måste gå igenom, förnimma, alla dessa tillstånd.

Det är inte tillräckligt att du älskar Skaparen, att du vill förenas med Honom. Man måste hata ondskan inom sig, hata sin natur – viljan att njuta egoistiskt.

Människan kan inte befria sig själv från viljan att njuta egoistiskt. Människan ser sitt tillstånd, hatar ondskan i sig själv, lider på grund av den, förstår hur mycket hon förlorar på det och vet att hon inte kan befria sig från sitt tillstånd, hon uppfattar alla förluster som ondskan tillför henne och samtidigt ser hon sanningen, att hon inte har några krafter att befria sig från den med, därför att ondskans egenskap fördes in i människan av Skaparen. För att komma in i den andliga världen måste man slå vakt om flera villkor i människans förnimmelse. Först måste man känna att tillståndet människan befinner sig i är ohållbart, olidligt och outhärdligt. Man kan göra det bara när man känner ron, njutningen, fullkomligheten och evigheten i andligheten. Och det är en kraft som drar dig till sig.

Å andra sidan finns i den här världen en annan kraft, som stöter dig bort från det du hatar. Och när andlighetens dragningskraft och frånstötandet från kraften av människans tillstånd når sitt maximum sker en inre explosion och Skaparen räddar människan.

Det är i människans makt att hata ondskan i sig själv, då befriar Skaparen henne från den. Skaparen bevarar själar och bevarande innebär att Han räddar dem från ondska. Om människan har ens ett minsta samband med Skaparen har hon tur.

Alla tillstånd människan befunnit sig i försvinner inte, de finns kvar. Man kan alltid komma tillbaka till dem, korrigera dem och använda dem för framgång.

Skaparen ger och skapelsen måste anstränga sig för att vilja göra detsamma. Och tvärtom, eftersom Skaparen hatar att ta emot – Han är fullkomlig från början, saknar ingenting – så skall också skapelsen hata att ta emot för sin egen skull, att hata ondskan med ett målinriktat hat, eftersom allt negativt kommer från ondskan. Och bara genom hatet kan man korrigera ondskan och hamna under Skaparens helighet.

Om en människa får ett tillstånd av otillfredsställdhet, en förnimmelse av någonting ont, betyder det att hon höjt sig till nästa steg men ännu inte korrigerat det. Varje tillstånd börjar i mörker. Dygnet börjar med kvällen. Man börjar från kelim, viljan att ta emot, korrigerar dem och får Ljuset i dem. Därför måste människan i varje tillstånd av förnimmelsen av "ondskan" vara glad därför att nästa steg blir mottagande av Ljuset. Utan det finns ingen framgång. Bara när man befinner sig i motsatta tillstånd kan man komma till mittlinjen.

I boken Pri chacham av Baal HaSulam fastställs sådana rörelser som neshama (andetag). Hur sker andetag? Från början förbereder sig lungorna. De töms på luft, därefter andas de in en portion luft. Överallt måste man först känna brist och därefter fylla den.

Det finns inte en enda skapelse som inte har Guds gnista. Djuriska, vegetativa och stilla tillstånd upplever inte stämningsförändringar. Varje människa måste komma till förening med Skaparen. Det är en lång väg som började för många år sedan och fortsätter genom själarnas cirkulering. Från den gigantiska skapelsens dator kommer ingenting som inte först kom från en orsak. Allting är en stor organism och en liten förändring i en av dess delar leder till förändring i helheten.

Alla måste komma till skapelsens mål – Gmar Tikkun. Och tillsammans med människan kommer också de andra nivåerna, den djuriska, den vegetativa och den stilla, till detta tillstånd. Varje människa har sin egen tid, sina egna ansträngningar, sin plats där hon måste vara, och man måste befinna sig på den platsen utan att förstå varför man är där. Varje människa utför olika handlingar på sin egen väg närmare skapelsens mål. Varför kommer några människor till Kabbala? Det är klart, därför att de har lidit nog, för att ställa frågorna: vem är jag, varför lever jag?

När man har ett normalt liv, ställer man inte sådana frågor. Ingen människa frågar varför hon mår bra, eftersom hon tror att hon är värd att må bra; men när hon lider förstår hon inte varför och därför frågar hon om det. Istället för att lidandet knuffar oss bakifrån, är det bättre att vi drar Skaparen till oss. Det finns ingen skillnad mellan vår världs lidandet och den andliga världens lidandet. Allt detta är Skaparens tillvägagångssätt att leda oss på. Om en människa kan växla mellan kroppsligt och andligt lidande korrigerar hon en del av sina kelim och blir lik Skaparen i den delen. Om hon inte kan göra det tar hon den naturliga vägen och takten.

Om en kabbalist blir sjuk, kan hans kropp inte beträda andligheten och kroppsligt lidande övergår till andligt lidande, enbart de inre förnimmelserna korrigeras och kroppen fortsätter att lida. Människans själ upphöjs under hela den tiden men hennes kropp faller lägre och lägre ner.

Var finns beröringspunkten? Den finns inte. Kroppen kan aldrig bli andlig. Andligheten är en inre upphöjning av själen och den hör inte till den yttre delen - den biologiska kroppen. Den skall dö och blir begravd i Jorden. Det är kroppens korrigering. Och människan får en ny kropp på samma sätt som när hon byter till en ny skjorta. Rabbi Shimons, Aris, Ashlags själar är redan korrigerade, den kommer ner till denna värld för att korrigera den och lider eftersom den suger in hela världens lidande. Men för sin egen skull behöver den inte komma ner. Det finns en sammanslagning av själar för att hjälpa andra.

Vi måste uppfatta kroppsligt lidande som ett kall till andlig förbindelse med Skaparen. Om människan lyssnar till detta kall korrigeras hennes lidande och det minskas. En människa som kommer till andligheten ser allt vad Skaparen ger till henne, Skaparen ger även förmågan att se. Men kabbalisten själv vill se det som hjälper honom att gå framåt, allt annat är oviktigt för honom. Annars är det inte andligheten. Varje nytt tillstånd uppfattar han som en språngbräda för framgång, därför tar han allt det positiva som han behöver för att gå över till nästa steg från det steg där han befinner sig.

I förordet till TES talar man om fyra steg: malchut, Z"A, bina, chochma. Det är steg av begripande av Skaparen (Keter). När en människa når Skaparen, visar Han henne allt Han gjort över henne under hela historien av själens nedgång till denna värld. Människan ser hur Skaparen beter sig gentemot henne i varje etapp; när Ljuset försvann, vilket lidande hon gick igenom. Får svar varför det händer. Och först nu ser människan att Skaparen alltid har haft en god inställning till henne, och att det som människan uppfattat som dåligt hände eftersom människan hade okorrigerade sinnesorgan, att Skaparens inställning till henne därför uppfattades negativt. Allt människan ser och uppfattar nu framkallar kärlek till Skaparen, därför måste hon begripa allt som hänt henne med korrigerade kelim. Nästa etapp är när Skaparen visar henne vilken inställning Han har till alla andra människor under hela mänsklighetens historia. Resultatet av denna vetskap blir evig och oändlig kärlek. Det enda som människan inte kan se är vilken väg varje människa kommer att gå för att förenas med Skaparen. Den naturliga när allt händer i sinom tid, eller med Ljusets hjälp.

Begär finns redan i människan i nödvändig mängd och kvalitet. Man måste utnyttja det med rätt avsikt. Antingen utnyttjar jag alla mina begär för att uppfylla mig själv och för att njuta maximalt med minimal ansträngning, eller så vill jag ge njutning till Skaparen genom den njutning jag själv får avnjuta.

Människan själv kan inte ändra sin avsikt. Det kan bara Skaparen göra. Om allt utnyttjande av alla mina begär "för min egen skull" framkallar hat till egoismen betyder det att jag kommit fram till begripandet av ondskan i mig själv. Skaparen besvarar sådana tillstånd med förändringen av avsikten till "för Skaparens skull".

Denna övergång från "lo lishma" till "lishma" kallas födelse och innebär gränsövergången (machsom) mellan vår värld och den andliga världen. Skaffandet av masach, övergången över Yam Suf, skiljer Egypten från Eretz Israel. Källan till andligheten är Skaparen. Tillträdet till andligheten ändrar bara avsikten. Men viljan att ta emot minskar inte, utan ökar i styrka för varje nytt steg. Men vi pratade om att allting redan är skapat och att det inte finns någonting nytt. Innan Skaparen visade mig tillträde till andligheten visade Han en del av mina begär. Och nu, innan varje andligt steg, öppnas de för mig i större grad. Varje gång dyker nya och mer egoistiska begär upp i den grad jag kan korrigera dem till rätt avsikt.

Om en människa känner ondska inom sig måste hon vara stolt eftersom det betyder att hon är värdig att man visar den för henne.

När en människa befinner sig i ett bra tillstånd måste hon förbereda sig för ett dåligt tillstånd. Under "dåliga" tillstånd är det avsikten, den inre förnimmelsen, som är bandet till slutresultatet: vem ger dessa tillstånd och varför är de viktiga? Vi måste veta att egoismens proportioner är lika med Skaparens altruism, men den är motsatt altruismen. I varje steg blir egoismen mer aggressiv.

Man får inte prata med andra om sina egna tillstånd, det är förbjudet, därför att din samtalspartner befinner sig också i analoga tillstånd och kan inte hjälpa dig. Och du, om du pratar om dina tillstånd, för in ditt okorrigerade tillstånd i honom. Man kan prata med rav – läraren, och ännu hellre med Skaparen. För att komma till andligheten måste man kontrollera sina tankar i den här världen, inse ondskan i dem och omöjligheten att tillträda andligheten på grund av dem. Man skall genomlida sin motsats jämfört med Skaparen. Man skall hata den och då öppnas andligheten. När man inser sin ondska, är det inte bara en dålig stämning för att man saknar någonting i det givna ögonblicket, det är att man förnimmer Skaparen och sin motsats till Hans kvalitet, sin hundraprocentiga egoism i jämförelse med Skaparens hundraprocentiga altruism. Och varje gång måste man korrigera sin inställning till Honom, sin avsikt. Man arbetar med begripandet av ondska.

Vi sitter nu i gruppen och någon där borta bestämmer vårt öde. Det är inte så i själva verket. Vi bestämmer ingenting. Om vi redan förstår detta och är beredda att utstå nästa framgång betyder det att vi kommit ut ur den kroppsliga nivån och är beredda att komma in i den andliga. Då kommer vi att få den. Men om vi saknar den beredskapen får vi inte den andliga nivån.

Jag hoppas att Skaparen försvarar oss. Vi vet aldrig nästa steg. Vi vet inte vem Skaparen är, vad själen är, vad vårt slutgiltiga mål är och i vilken riktning det befinner sig. Så är det i våra liv också. Vi vet inte vad vi ska göra, vad som kommer att ske imorgon, även om vi försöker säkra våra liv. Alla hinder som sätts framför en människa är signaler för nästa steg. Man måste veta hur man agerar i varje separat tillfälle, hur man kommer över svåra tillstånd. Om en människa arbetar i den riktningen, då förbereder hon sig för nästa tillstånd. Allt det negativa som vi möter i vår väg, allt lidande och alla motgångar som vi klarar av, förnimmer vi som en del av framgången och förbereder oss för det goda.

Framgången består av två beståndsdelar: vänster sida och höger sida. Den vänstra sidan – det är begär (kelim) av nästa steg, vilka tar sig uttryck i olika hinder, svårigheter och så vidare, man måste klara av dem. Det är också ett steg framåt men bakifrån.

Om människan ser allt som händer med henne som gott och positivt får hon direkt kontakt med Skaparen och hon kommer att uppfatta alla svårigheter som möjligheter till framgång och hon kommer att försvara allt som händer henne hur svårt det än kan bli.

Skaparen skapade begär, med hjälp av dem förnimmer vi det som omger oss som bra eller dåligt, beroende på om vårt begär uppfylls: om jag lider betyder det att mitt begär att ta emot inte uppfylls. Om jag njuter betyder det att mitt begär att ta emot är tillfredställt.

Hur kommer man bort från beroendet av att uppfylla sina begär? Hur gör man för att i varje fall, oavsett om man får njutningar eller inte, inte känna tomheten, frånvaron av njutningar som lidande?

Det är möjligt enbart med hjälp av njutningens riktnings avsikt. Man kan inte korrigera eller ändra själva begäret. Det är den djuriska naturen som Skaparen skapade. Om människan inte kontrollerar begärets riktning agerar hon som begäret kräver och därför befinner hon sig på djurnivå och inte på människans nivå. Alla gånger som människan uppfyller sina begär utan att kontrollera motivationen, målet för uppfyllelsen, blir hon som ett djur. Det vill säga att hon befinner sig under machsom i vår värld.

När människan börjar kontrollera och sortera alla sina begär – för vilket mål uppfyller hon dem, för vilket mål njuter hon och varför – börjar hon bli en människa, hon förstår att det finns en källa till alla njutningar. Hon kan i så fall från sin natur kräva att göra någonting för att uppnå korrigeringen av avsikten. Hon har begär som är skapta av Skaparen och med hjälp av avsikten "för Skaparens skull" uppfylles dessa begär, på så sätt förvandlar hon uppfyllande av begär till givande.

Varför behöver man kroppsligt lidande? Försvinner det efter att man börjar förnimma andligt lidande, för att man inte har förmågan att älska Skaparen? Baal HaSulam, till exempel, var mycket sjuk i slutet av sitt liv. Folk frågade honom varför han inte befrias från dessa lidanden och han svarade att han vinner på dessa lidanden. Även om han kunde, skulle han inte göra slut på dem. Allt vi förnimmer är nödvändigt för att vår själ ska utveckla sig och efteråt få Ljuset. Betyder det att vi måste be om sjukdomar och slag över våra huvuden för att få mer Ljus? Nej. Människan måste uppfatta allt som ett medel för korrigeringen av själens okorrigerade kelim. Varje lidande motsvarar en speciell del av själen. Ibland korrigeras man med hjälp av Kabbala och ibland med hjälp av att man sköter gamla människor eller barn. Och ibland sker korrigeringen genom sjukdomar och annat lidande. Och ingen vet vad man får ovanifrån. Allt man får måste man rättfärdiga som ett medel till korrigeringen. Vi får tillsammans med lidandet olika medel som påskyndar korrigeringen: framsteg, medicin, medhjälp.

I andligheten är avsikten en handling. Våra handlingar ändrar bara vår inställning till Skaparens handlingar, till Hans styrning. Man kallar människans andliga arbete "Avodat ha Shem" vilket betyder Skaparens arbete, därför att Skaparen gör allt arbete och vi tittar bara på det arbetet och rättfärdigar det enligt vår korrigering. Om en människa förmår att se på det som händer utan samband med sig själv går hon över machsom.

Handlingens riktning kallas i andligheten "handling". Om en människa får lidande och möjligheten att se källan till detta lidande börjar en sådan människa att upprätta en förbindelse med Källan. Sådana människor blir religiösa, börjar tro på Skaparen, be till Honom, tacka Honom. Varför? Människan får lidande från Skaparen och hon välsignar Källan? Detta sker på grund av att när Skaparen visar sig för människan får hon möjligheten att rättfärdiga Honom. Om vi går med på att Skaparen existerar kan vi rättfärdiga Honom. Och nivån av rättfärdigande av Skaparen, så mycket som människan uppfattar Skaparens handlingar som rättfärdiga, visar var hon befinner sig, på vilket steg av världarna. Jag kan närma mig Skaparen till den grad jag rättfärdigar Honom: Skaparen lägger till negativa förnimmelser till den vänstra egoistiska sidan, men människan kan ta från den högra sidan för att rättfärdiga den vänstra sidan. Resultaten blir att hon stiger till ett högre steg.

Enligt vår natur arbetar vår kropp efter levnadsregeln "ett maximum av njutning till ett minimum av insats". Och denna princip bevaras på alla nivåer. Vi uppfyller alltid omedvetet våra begär att ta emot och njuta. Och vår avsikt motsvarar naturligt vårt begär. Vi kontrollerar inte om det är bra eller dåligt, vi ställer inga frågor till oss själva, varför vi uppfyller våra begär. Uppfyllandet av begär är egoismens grund. Var går gränsen mellan avsikten och mina handlingar? Det finns inga gränser. Om jag uppstiger till världen Ein Sof klär jag mina avsikter för "Skaparens skull" i minsta handling i denna värld. På så sätt kommer jag till avslöjandet av alla Skaparens handlingar från de största till de minsta. Hela tiden avslöjas för människan begär som hon inte visste om. Dessa begär avslöjas successivt för att människan ska kunna bilda rätt avsikt, korrigera sin inställning till dem. Om rätt avsikt saknas förblir människan ett djur. Om man har rätt avsikt till en del av begären förvandlas denna del, "djur i människan", till "människa i människan". Ju fler avsikter att ge människan skaffar sig desto större del av hennes begär blir "människa".

Alla steg från vår värld till Skaparen är steg av ökningen av avsikten för "Skaparens skull". Själva begäret blir inte större eller mindre. Inte alla begär avslöjas samtidigt för människan, utan de avslöjas så småningom efter förmågan att bilda rätt avsikt över dem.

Skaparen vet vad människan skall korrigera, reshimot (registrering av ett tillstånd i det förgångna, när själen inte var klädd i en kropp) dyker upp successivt en efter en och människan måste anstränga sig för att bilda avsikten "för Skaparens skull". Människan behöver inte tänka på vad hon skall korrigera i det givna ögonblicket. Hon måste rikta uppmärksamhet på det som hon får ovanifrån.

Ni ber mig att kommentera första delen av förordet till boken "Zohar". Allt detta finns i boken "Zohar", men vi skall försöka tillägga förklaringar (originaltexten är skriven indraget med kursiv):

"Min önskan är att klargöra flera saker som under ett första ögonkast ser ut att vara enkla, och mycket bläck har förbrukats för att klargöra dem. Och trots det har vi inte kommit till ett fullständigt klart svar. Vad är det för frågor?

Fråga 1: Vad är vår kärna? Fråga 2: Vad är vår roll i den långa kedjan av verkligheten där vi är små länkar. Fråga 3: När vi tittar på oss själva uppfattar vi oss som mest fördärvade och avskyvärda. Men när vi tittar på Skaparen som skapade oss måste vi se oss själva som vi borde vara på högsta nivå, därför att vi inser att det inte finns någonting som är större och värdefullare än Skaparen som åstadkommer fulländade handlingar".

Om vi är skapelser och Han är Skaparen och Han är god och fullkomlig, hur kom det sig att Han skapade sådana ofullkomliga varelser som vi? Om Skaparen är fullkomlig, hur får Han då ofullkomliga tankar? Sådan tanke – sådan handling. Och vice versa. Vad får vi hela tiden av Honom? Det är omöjligt att sammanställa godheten med yttringen av Skaparens resultat i vår värld.

"Fråga 4: Som vårt förnuft säger till oss finns det ingenting som är bättre och högre än Skaparen. Hur kunde det ske att Han från början skapade många skapelser som lider hela sitt liv istället för att njuta, som det var utlovat?"

Enligt Kabbala måste ett kli komma först, vilket betyder lidande och efteråt uppfyllelse, njutning. Men varför måste lidande komma först och njutning efteråt?

"Fråga 5: Hur kunde det ske att det från evigheten, som varken har början eller slut, kom ut sådana nedriga, obetydliga, dödliga skapelser motsatta Skaparen? För att klargöra det måste vi göra utforskningar utan att beröra det förbjudna, nämligen Skaparens kärna. Men på områden där utforskning är påbud, det vill säga önskad handling, är utforskningen av Skaparens handlingar nödvändig. Som Toran säger: "lär känna Skaparen och arbeta för Honom genom Hans handlingar."

Skaparens kärna är omöjlig att begripa. Vår hjärna kan inte begripa den, därför att det är förbjudet. Allt som man kan begripa är nödvändigt att begripa! Vi måste utforska och korrigera vår inställning till alla Skaparens handlingar som Han gör över oss.

"Utforskning 1: Hur föreställer vi oss skapelsen som någonting nytt som inte var anslutet till Skaparen från början".

Vad betyder det att någonting inte finns från början? Vi säger att det var Skaparen som från början skapade skapelsen genom sin tanke. Vem är skapelsen? Viljan att ta emot. Skaparen saknar viljan att ta emot därför att hela Han är viljan att ge. Han skapade viljan att ta emot från ingenting. Hur kan man skapa någonting från ingenting? Om vi till exempel tar en gas, som vi inte ser; under trycket förvandlas gasen till en fast kropp som under hög temperatur återigen förvandlas till gas. Men Skapelsen existerade inte i någon form förut, inte ens i tanken, tanken kom senare. Hur är det möjligt?

"Det är klart att det inte finns någonting som inte finns i Skaparen"…

Men om Skaparen saknade någonting, varför är han i så fall fullkomlig? Måste Han skapa någonting för att komplettera Sin tanke? Även ett primitivt förnuft kan säga att det inte finns någonting som inte först fanns i Skaparen.

"Utforskning 2: Om vi säger att Skaparen kan skapa någonting nytt från ingenting som inte har Hans kvintessens så har vi frågan vad det är för innersta väsen, som Han skapar?"

Vad är det som är så nödvändigt för Skaparen att Han skapade det från ingenting?

"Utforskning 3: Kabbalister säger att själen är en del av Skaparen, som skiljer sig från Honom, att Han är allt och själen bara är en del av Honom. De fastställde själen som en sten som är avhuggen från en klippa. Det finns ingen skillnad mellan dem, det är bara det att en klippa är en helhet och en sten – är en del av helheten. Man hugger av stenen från klippan med hjälp av en yxa som en del från helheten. Hur föreställer man sig att Skaparen avskiljer en del från det hela, och att den delen kommer från Honom och blir självständig och samtidigt hör till Skaparen som en del av Honom och kallas för en människas själ?

Utforskning 4: Hur kunde det hända att klipot (orena egoistiska krafter) som är fullständigt avlägsna från Skaparen fick sin existens från Skaparens helighet och att Skaparen själv förverkligar detta och ger liv åt dem?"

Det finns krafter som är totalt motsatta Skaparen i deras innersta väsen, de hatar Skaparens helighet, de för krig mot den. Hur kunde Skaparen skapa en sådan fiende, och man kan inte förstå att Han bryr sig om dem och ger dem sitt livs Ljus. Man kan inte begripa det. Den Evige fullkomlige Skaparen skapar någonting nedrigt och fördärvat som är motsatt fullkomligheten. Betyder det att Han behöver det?

Utforskning 5: "Vi skall undersöka en fråga om uppståndelsen av de döda. Det är känt att en kropp (guf) – är så nedrig att den är dömd att dö och bli begravd. Som det står i boken "Zohar", innan kroppen efter döden ruttnar så att det inte ens finns kvar en liten del av den, kan själen inte gå upp till sin plats i Gan Eden (paradiset). Och vad är det för förpliktelser kroppen har att komma tillbaka och uppstå från de döda? Och det som är så förvånansvärt är att det står skrivet av visa män att de döda uppstår med alla sina brister, laster och lemlästade för att ingen ska kunna säga att det är andra kroppar. Och efteråt kommer de att bli botade från alla sina brister. Varför är det så viktigt för Skaparen att man inte skall säga att det var andra kroppar som uppstod från de döda, för den sakens skull ger han uppståndelse till kroppar med alla brister och botar dem efteråt?

Utforskning 6: Som rättfärdiga säger: människan är hela verklighetens mittpunkt, alla högre världar och vår materiella värld och allt som fyller de världarna är skapta för människan och de förpliktar människan att tro att hela världen är skapad för henne. Detta är svårt att från början tro för en sådan liten människa, vars betydelse inte är värd ett litet hårstrå och så mycket mer så i jämförelse med de högre världarna, vars storhet är omöjlig att mäta, och att Skaparen ansträngde sig att skapa allt detta omåttliga värde för människan. Varför behöver människan det?"

När och för vilket syfte kan människan använda all denna obegripliga storhet? Vi vet ingenting om oss själva, om våra liv, om det som finns runt omkring oss, om de generationer som levde innan oss och de generationer som kommer att leva efter oss. Allt detta är dolt för oss, vi fortsätter att leva som förut. Vi måste här lära känna hela världsalltet, den kunskapen är förberedd för oss…

"För att förstå alla dessa frågor och utforskningar måste man titta till slutet av alla handlingar, det vill säga hela skapelsens slutresultat. Vi vet att man inte kan begripa någonting i början av ett arbete som inte är avslutat än, men man begriper det i slutet när arbetet är avslutat. Det finns inte en normal människa som inte vet för vilket mål hon gör någonting och vad det blir för slutresultat . Det är känt att det finns sådana "klokhuvuden" som säger att Skaparen skapade de skapade och lämnade dem eftersom det med hänsyn till Hans storhet inte passar Honom att anstränga sig för att styra sådana nedriga skapelser, som Skaparen skapade."

Vi förnimmer inte Skaparen i våra liv. Han är dold för oss, skapade oss och liksom "lämnade oss" åt våra öden. Vårt problem är att vi inte har förmågan att se slutresultatet som är skapelsens grundtanke tills vi korrigerar våra kelim – ändrar viljan att ta emot till viljan att ge.

Vi börjar från vår världs njutningar: pengar, ärebetygelser och familj - allt som hör till det djuriska, och lite till den mänskliga nivån. I ett sådant tillstånd kan man varken synda eller utföra bud. Det är inte andligheten. Om en människa är beredd till en reducering av utnyttjandet av dessa begär, om hon rättare sagt utnyttjar dem för andlighetens skull, då får hon möjligheten att inträda i den andliga världen, det första steget där Ljuset lyser med mycket starkare styrka än i vår värld.

Människan ber för att få en masach för att stå emot sinnliga njutningar, tagandet för sin egen skull, och för att ha möjligheten att ta emot för Skaparens skull. När människan får en masach korrigerar hon det första steget och går till nästa steg där hon får ett större begär att ta emot och ett större Ljus. När människan får en masach med större antiegoistiska krafter korrigerar hon även detta steg och stiger högre och högre upp.

Om vi föreställer oss vår värld som en linje med en nolla, då blir den första ökningen av begäret på det första andliga steget lika med "-1", vilket motsvarar ett fall. Och en masach med Ljuset – att ta emot för Skaparens skull – blir lika med "+1", vilket motsvarar ett uppstigande. Avståndet mellan "-1" och "+1" motsvarar partzufens höjd. Därefter får människan från Skaparen en egoism med styrkan "-2". För att fortsätta måste hon skaffa en masach med styrkan "+2", på så sätt sker uppstigningen till nästa steg. Ju högre upp människan kommer desto djupare faller hon för att återigen stiga högre upp.

Malchut av Ein Sof fick i världen Nikudim Ljuset för Skaparens skull och föll sönder, kelim gick i bitar, under den här händelsen blandades egoistiska och altruistiska kelim. Varje egoistiskt begär fick en gnista av Skaparens altruistiska egenskaper, vilket gör det möjligt att korrigera egoistiska begär och ansluta dem till andligheten.

Ju större predestination, ju högre kelim människan har i sin själ, desto större fall och uppstigningar är förutbestämda för henne. Därför får man inte döma människor för deras handlingar eftersom vi inte vet vilka korrigeringar de går igenom. Det bästa vore om vi föreställer oss en bild med: en Jord – som den egoistiska nivån där människan befinner sig, och en himmel varifrån Ljuset kommer. Om Ljuset inte faller på människan kan hon inte lösgöra sig från Jorden, sådana är hennes egenskaper. Om Ljuset lyser för människan då kan hon lösgöra sig från Jorden och gå Ljuset till mötes. Ljusets styrka motsvarar styrkan hos människans strävan efter att sväva över Jorden, hennes uppstigning över sina egoistiska begär att ta emot för sin egen skull. När Ljuset slutar lysa faller människan till Jorden som om hon aldrig uppstigit. Vi saknar positiva krafter för vårt uppstigande. Det är bara Skaparens Ljus som kan höja oss. Ju högre upp man befinner sig i den andliga världen desto större avstånd mellan fall och uppstigningar. Så i världen Atzilut kan fallet nå nivån av vår värld. Därför kände sig plötslig en stor kabbalist, rabbi Shimon, som en "vanlig Shimon från marknaden". När han var på nästa steg försvann alla hans kunskaper, alla korrigerade egenskaper, allt begripande; han kände sig som en primitiv okunnig människa. Så beskrevs hans tillstånd i boken "Zohar".

Det händer med varje människa som börjar sin andliga uppstigning. Hur kommer man tillbaka efter fallet? Antingen ansluter man sig till gruppen även om man inte önskar det och gör någonting automatiskt (ibland kan man ju inte ens öppna en bok), eller så har man bara en utväg: sova, koppla av, ge tid och låta tiden göra sitt…

Farligast är det när människan befinner sig på den högsta nivån och börjar njuta för sin egen skull: hur bra det känns, stabilt, klart, trevligt, evigt… Det kan vara orsaken till ett fall. Det är viktigt att under den tiden hålla tanken "för Skaparens skull". Det är omöjligt att hålla sig kvar, eftersom man måste falla för att stiga högre upp. Under ett fall får man begäret att ta emot för sin egen skull, men med detta begär kan man stiga upp igen om man korrigerar det.

Partzuf är en människas moraliska tillstånd gentemot andra människor, hennes utvecklingsnivå. Det är omöjligt att lära känna godheten utan ondskan. Man stiger upp till femton enheter och man faller på den sextonde därför att man ser sina egna sanna egenskaper i deras värsta slag. Man stiger upp, "bestrålas" av Ljuset, man ser sig själv i jämförelse med ett högre steg.

Alla genomgångna steg lever i människan. Man ser ondskan bara när man befinner sig på en högre inre nivå. Ju starkare Ljuset lyser för människan, i desto sämre tillstånd ser hon sig själv jämfört med Ljuset, tills hon når det sista steget – fullständig korrigering.

Titta vad rabbi Baruch Ashlag skriver i ett brev till sina vänner och elever. "Shamati Igrot", 2. Översättning med indrag och kursiv stil.

"Enligt ARI och kommentarer till TES (Talmud esser sefirot): Under shverat kelim (sönderfallet av kelim) i världen Nikudim föll melech daat, som befann sig på nivån keter och var först, djupare än alla andra malachim, därför att den grövsta melech, som först nådde den högsta korrigeringens nivå, under sönderfallet av kelim och förlusten av masach, räknas som den värsta och därför faller djupare än andra malachim.

Man kan förklara det på följande vis: människor som går Skaparens väg har en större vilja att ta emot: materiellt och andligt. Därför hade de som stod nära Baal HaSulam en masach över aviut, men nu när han är inte med dem längre går allt deras jobb ut på att se "from", "rättfärdig" ut. De har aviut utan masach, de förlorade allt de hade."

Ju högre människan kommer in i andligheten desto mer måste hon vara rädd för sådana människor och komma bort från dem.

"Jag skrev kort därför att jag inte vill att mina tankar skall vara med dem. Alla vet att människan befinner sig där hennes tankar är.

För att man skall förstå bättre ger jag ett exempel. Det är känt att det finns mellanliggande tillstånd mellan två olika steg som innesluter gemensamma egenskaper från de två olika stegen. Till exempel, mellan ickelevande och växter är mellantillståndet koraller. Mellan växter och djur befinner sig så kallade "kelev sade " – det är ett djur som är förbundet med Jorden genom en navel och får näring från Jorden. Mellan människa och djur finns tillståndet av en apa. Här ställs frågan: Vad är mellantinget mellan sanning och lögn som skulle bestå av två begrepp samtidigt? Men innan jag förklarar detta, sätter jag in en regel: det är lättare att se en stor sak i jämförelse med en liten. Ju mindre lögn desto svårare är det därför att se sanningen, se att en människa har fel när hon tror att hon går den rätta vägen. I allt detta finns en del av sanningen, därför att människan ännu inte ser hela lögnen för att genom den se sanningen."

Om ni frågar en människa från gatan som inte har någon relation till Kabbala, kommer hon att säga att hon inte gör något ont och inte skiljer sig från de andra. Enligt det minimum av begripande av ondska som finns i henne tror hon att hon går den rätta vägen. Och här samlar människan på sig en mängd lögner, men om hon vill kan hon se det sanna tillståndet. Och då kommer hon när hon ser all lögn att förstå att hon gick fel väg, och kan då stiga upp till sanningens väg. När vi begriper att vårt nuvarande tillstånd är outhärdligt, olidligt, när vi kommer till vårt tålamods sista gräns ber vi Skaparen om hjälp.

"Och denna punkt – sanningens punkt som visar en människa att hon går lögnens väg – är mellantinget, förbindelselänken mellan sanning och lögn som sätter stopp för lögnen, och från den stunden träder människan in på sanningens väg. Härifrån kan man förstå vad Baal HaSulam sade: innan man kommer till "lishma" (för Skaparens skull) måste "lo lishma" (för sin egen skull) vara stort, först därefter kan man gå över till "lishma" . Och enligt ovan man kan betrakta "lo lishma" som lögn, och "lishma" som – sanning. Om lögnen är liten, det vill säga, man gör få goda gärningar, betyder det att "lo lishma" är litet vilket inte tillåter en att se sanningen. I detta tillstånd tror människan att hon går den rätta vägen "lishma". När människan ägnar sig åt Tora dag och natt kan hon se sanningen därför att all hennes lögn samlats i en stor lögn vilket hjälper henne att förstå att hennes väg var lögn. Då börjar hon korrigera sina handlingar därför att hon vet att allt som var innan är "lo lishma". Denna punkt är utgångspunkten för övergången till sanningen, det vill säga "lishma" . Igår trodde hon att den tidigare vägen var "lishma". På så sätt ändras människans tillstånd och hennes väg, om hennes egoism växer och bedömningen av egoismen växer".

Skaparen arbetar med oss hela tiden under våra bra och dåliga tillstånd. Människan själv avgör ingenting och kan inte avgöra någonting. Vi kan bara påskynda processen, att nå målet, men vi kan inte ändra målet. Om vi tittar på denna process med egoistiska ögon blir vi rädda. Om vi ser ondskan i vår egoism, som måste förintas om vi tittar på den utifrån, då kommer vi att vilja ta bort den och ersätta den med altruism.

När vi lär oss om den andliga världen i den här världen lär vi oss till att börja med att bygga en inre relation enligt den, och efter det så småningom en yttre relation. Skaparen vill att vi lever i den här världen enligt den andliga lagen. Ju mer människan kan komma ut ur sitt "jag", desto större möjligheter har hon att förnimma andligheten och bli kvitt sin kropp. Alla problem kommer från kroppen.

Till exempel, när man studerar världen Atzilut kan man ta exempel från vår världs uppbyggnad. När vi gör detta hamnar vi direkt under påverkan av andliga krafter som skyddar oss, leder oss, ger oss så mycket som vi kan förnimma i våra korrigerade kelim.

De båda världarna, vår och den andliga, är parallella. Uppifrån kommer andliga krafter, Ljuset, men de kan inte klä sig i vår värld, eftersom vår värld har motsatta begär av att ta emot för egen skull. Om man bygger upp ett litet samhälle som liknar den andliga världen då kan alla andliga krafter ovanifrån klä sig i varje medlem och höja dem till en hög andlig nivå. Vi behöver förbereda oss själva och bygga dessa ramar. Det är det bästa människan kan göra för sin familj och alla andra i världen. Hela världen kan så småningom känna upphöjdheten om det blir ett litet samhälle i världen som är uppbyggt och lever enligt andliga altruistiska lagar. Vi måste önska det starkt och då får vi hjälp ovanifrån.

Skaparen skapade själar med begär att njuta. Dessa begärs antal är 600 000. Om man delar själen i 600 000 delar, då kallas varje sådan själ för människans själ. Vad är skillnaden mellan dem? Jag är skapad på så sätt att jag strävar efter en viss njutning, en annan människa strävar efter en annan njutning; olika begär, olika njutningar, men det högsta Ljuset är ett, skillnaden ligger i att varje människa har olika begär.

Det är omöjligt att byta ett begär mot ett annat. I den gemensamma själen finns alla begär som är skapta av Skaparen. Varje begär är en bestämd typ av Ljuset som förnimms av en människa som en särskild njutning, och hon kan inte förnimma en annan njutning.

Vi är skapta olika från början. Vi har olika typer och mängd av begär. Vi skall inte beklaga det, så var Skaparens vilja. Därför har varje själ sin väg, sin utveckling, sitt omlopp i den här världen tills den kommer till skapelsens mål - förening med Skaparen.

Det finns ett gemensamt mål som förenar oss, det är skapelsens mål: korrigeringen av våra begär från att ta emot för sin egen njutning till att ta emot för Skaparens skull, vilket gör att vi förenar oss med Skaparen och får en evig, oändlig, stor gemensam själ, och i den får vi fullkomlig njutning.

Det egoistiska kli som skapades är litet och kan bara få njutning begränsad i kvalitet, kvantitet och tid. Vi strävar efter saker och ting, lider när vi inte har dem och när vi fått dem – tappar vi intresset för dem. Och efter det strävar vi efter nya saker och ting, nytt lidande och så vidare, tills vi slutar våra liv utan att vi uppfyller ens hälften av våra begär i denna värld. Tänk om det inte skulle ha funnits tid mellan våra begär och uppfyllelsen av dem! Till exempel, om man önskar någonting får man det direkt. Det kallas fullkomlighet. Det handlar inte om en liten sinnlig njutning utan om begripande, andliga begär, förnimmelse av njutning utan begränsning som uppfylls direkt. Varje människa som har ett litet egoistiskt begär kan med hjälp av förändring av avsikten till "för Skaparens skull" öka och föreviga sina begär och i dem få obegränsad njutning som motsvarar hela den gemensamma själen. Det betyder att man blir som Skaparen själv.

Varje själ måste ansluta sig till andra själar, då kommer dess lilla begär att växa till hela den gemensamma själens storlek. Och själen får obegränsad njutning. Den kända kommunistiska parollen "varje människa skall ge vad hon kan och ta vad hon behöver" var tagen från den andliga världen och hör bara till den. Att få vad man behöver – beror på människans andliga nivå, på hennes masach. Ju mer människan vill få desto fler begär måste hon korrigera. Begäret att ta emot för sin egen skull ger ingen möjlighet att ta emot på ett korrekt sätt. Att ta emot det man behöver, detta begränsar människan. Om en människa inte är korrigerad kan hon inte ge enligt sina möjligheter.

Bara när man ändrar sina avsikter från att ta emot till att ge kan man förstå parollen "att man skall ge efter sina möjligheter och ta emot efter behov". Det är den enda möjligheten att få fulländad uppfyllelse och bli evig och fulländad. Människan lär sig att ge mer och mer och att bara ta ett minimum, det hon behöver för sitt uppehälle. Och när människan förenar sig med Skaparen blir hon som Han: ger allt och får ingenting för sig själv och blir uppfylld enbart därför. I slutändan blir givande belöning och därför är sådant liv evigt, Ljusets flöde avbryts inte, det finns alltid i kli. Ljusets utträde är ju döden…

Människan av vår värld saknar själ. Men när hon börjar önska andligheten får hon "en punkt i hjärtat" - själens embryo . Det embryot kräver enligt naturlagen att komma tillbaka till sin rot. Själen dras till Skaparen och drar med sig människan. Människan vet från början inte vart hon dras, eftersom Skaparen är dold för henne. "En punkt i hjärtat" är inte en själ än, men den drar människan till Skaparen.

När människan börjar arbeta med sig själv börjar punkten i hjärtat att växa och bli större men den är fortfarande svart, därför att människan saknar någonting, hon förnimmer tomhet. När punkten i hjärtat når en viss storlek, skaffar människan en masach över den, det vill säga hon strävar efter att ge njutning åt Skaparen och då fyller Ljuset denna punkt med Ljus. Ljuset fördelar enligt Ljusets egenskaper alla begär i fem olika delar: keter, chochma, bina, Z"A och malchut. Och människan får en själ. Begäret att ta emot ändrar sig från det minsta (keter) till det största (malchut). Begäret att ta emot är som minst i keter och chochma, de kallas därför "de givande begären". Ett sådant tillstånd hos människan kallas "litenhet" (katnut).

Om en människa i vår värld bara har kroppsliga begär är i så fall den människan ett tvåbent djur. Nästa tillstånd är när människan får en "punkt i hjärtat", det vill säga att hon dras en aning till andligheten. Om människan studerar Kabbala vidare får hon ett tredje tillstånd - hon går över machsom, får en skärm (masach) med aviut de shoresh, då hon istället för den svarta "punkten i hjärtat" får ett tillstånd som kallas Galgalta med Ljuset Nefesh.

Detta tillstånd kallas ubar (foster, embryo), som inte önskar någonting, på samma sätt som ett materiellt foster i mammas livmoder. Det andliga fostret befinner sig i en Högre partzuf. Fostret vidareutvecklas under nio månader, det vill säga den måste gå igenom nio enstaka sefirot, som befinner sig i sefira malchut, från Nefesh de Nefesh (keter de malchut) till Yechida de Nefesh (malchut de malchut). När allt detta händer slutar fostret vara ett foster och föds när den får kli chochma med Ljuset Ruach (från Nefesh de Yechida) med aviut alef. Denna period kallas amning (yenika) och pågår i två år, 24 månader. På så sätt når partzuf tillståndet "katnut" (Galgalta ve Einaim) med aviut alef. Yenika, som får Ljuset, skiljer sig från ubar som inte vill ha Ljuset alls.

Hur får ett litet barn mjölk? Mammas blod övergår, när hennes menstruation upphör, till att utveckla fostret. Under förlossningen kommer förlossningsblod, orent blod, det blodet kan man inte korrigera: det förvandlas till orena egoistiska begär utan altruistiska avsikter. Men rent blod förvandlas till mjölk, uppstiger från sefira yesod, där livmodern finns, till chaze (bröst), partzufens sefira tiferet.

Allt som sker i den andliga världen, alla andliga lagar, kommer också ner till vår värld. När man studerar processen för livets uppkomst i den andliga världen förstår man varför allt sker som det gör i vår värld. Efter yenika (amningen) sker vuxenlivet - partzuf får Ljuset Chochma Gadlut (Mochin) i kelim bina AHa"P (ozen, hotem, pe) (öron, näsa, mun), aviut bet, gimel, dalet med Ljuset Neshama, Chaya och Yechida.

Varje människa skall bara försöka att inte störa Skaparen som arbetar över henne. Att bara inte gå ifrån Skaparens domän. Om människan kan göra sådana ansträngningar kommer hon att kallas ubar i andligheten. I tillståndet "yenika" kan människan be Skaparen om saker, hon har en dialog med Skaparen. Efter två års yenika behöver människan uppfostran, hon kan redan få Or Chochma som börjar med Ljuset Neshama. Den andliga relationen mellan Skaparen och skapelsen i tillståndet "katnut" är uppbyggd på samma sätt som relation mellan en mamma och ett barn i vår värld. Alla problem mellan dem löses på samma sätt i andligheten.

Skaparen skickar hinder till människan så att hon ska anstränga sig för att vilja närma sig Honom. Om det i människans liv fattades hinder skulle hon aldrig ha begär och hon skulle aldrig kunna utveckla sig.

Om Adams själ inte hade gått i bitar skulle den förbli okorrigerad, det skulle vara svårt att korrigera den. Korrigeringen sker genom att varje del av den gemensamma själen (Adam) sammanlänkas, förenas med varandra. Efter det förenas de med Skaparen.

Arbetet består i att man ändrar sin attityd till omständigheterna, som man får från Skaparen; resultatet blir enighet med Skaparen. Man försvarar alla Skaparens handlingar. I en grupp av Kabbalastuderande kan man uppnå enighet mellan varandra. Man börjar med att man bygger en ram som passar för alla egoister, det vill säga som passar för alla människor som kommer till gruppen för att uppnå enigheten.

Ingen behöver lida av dessa ramar, dessa ramar skall inte förvandlas till ett fängelse, en bur. Å andra sidan förändras dessa ramar till det bästa hela tiden enligt de inre tillstånden hos alla som ingår i gruppen och vill uppnå målet. Ju bättre förbindelserna blir i gruppen desto större blir möjligheten till förbindelse med Skaparen.

När en människa utvecklas andligt, går framåt, tappar hon lusten efter den, med andra ord får hon mer av egoismen, begäret att ta emot som hon inte kan motstå. Man kan inte göra någonting förutom att försöka förvandla den djuriska egoismen till andlig med hjälp av studier och gemensamt arbete i gruppen.

Människan måste analysera varje tanke som kommer till henne, hon måste komma ihåg att den kommer från Skaparen, kontrollera om den tanken leder till skapelsens mål: kan jag följa den tanken eller inte. Drar Skaparen mig med den tanken till sig själv eller stöter Han bort mig för att väcka mig? Det finns en skillnad men i båda fallen vill Han dra mig närmare till sig själv.

Min rav skrev ner allt efter sin far, allt han hört honom säga. När jag kom till honom för att studera Kabbala började jag ställa svåra frågor till honom men han undvek att besvara dem, tills han en gång sade till mig att han ger mig sina anteckningar, där jag skulle kunna hitta svar och förstå det som jag måste förstå när jag befinner mig i olika tillstånd. Han sade att det skulle räcka även när han går bort. Vårt samtal ägde rum 1981. Han räckte fram ett anteckningsblock. Jag kopierade det och läste ur det i 10 år. Och år 1991, en dag före min ravs död, gav han mig originalet. Han sade: "Läs det, det är för dig" och bad mig att komma tidigare nästa dag för att hjälpa honom att lägga tefillin. Han visste vad som skulle hända, men det gjorde inte jag. Jag kom för sent, när jag kom var han nästan medvetslös och dog framför mina ögon.

De artiklar och anteckningar som jag fick är mycket viktiga och djupa. Varje gång man läser dem tror man att man förstår vad de handlar om, men när man läser dem flera gånger ser man att första uppfattningen av dem var felaktig och man ser ett nytt omfång. Hur man uppfattar det man läser beror på i vilket tillstånd man befinner sig. Dessa artiklar var skrivna från den högsta punkten av begripande, men man kan läsa dessa artiklar även när man befinner sig på en lägre nivå av begripande, även på vår världs nivå.

Varje människa kan hitta sitt eget tillstånd, vad hon skall göra, vad författaren vill säga i det ögonblicket till läsaren.

Jag råder alla att läsa dessa artiklar, bara några rader per dag räcker. Min rav brukade läsa från dessa anteckningar innan han gick till sängs, det räckte för Ljuset att sprida sig i själen.

Nu skall vi läsa en av de djupaste och mest seriösa artiklar som min rav antecknade, den artikel som varje människa som vill förenas med Skaparen ständigt borde ha till hands. Denna artikel innehåller hela Baal haSulams Tora, hela hans handlingssätt till Skapelsen, allt människan skall hålla inom sig och alltid förnimma.

Det är den första artikeln ur boken "Shamati", vilket betyder "jag hörde", som jag gav ut på hebreiska. Den heter "Det finns ingen annan än Han". Det finns ingen annan än Skaparen.

Det finns ingen annan än Han. Från boken "Shamati" av kabbalisten Y Ashlag, Baal haSulam.

Jag hörde på Parashat Yitro, den 6 februari 1944.

Det står skrivet att "det finns ingen annan än Han", vilket betyder att det inte finns någon annan makt i världen med förmågan att göra någonting mot Honom. Och vad människan ser, nämligen, att det finns saker i världen som förnekar hushållet ovan är för att det är Hans vilja. Och det anses vara en korrektion, det som kallas "den vänstra stöter bort och det högra drar till sig" vilket betyder att det som det vänstra stöter bort anses vara korrektion. Detta betyder att det finns saker i världen, vars mål från början är att avleda människan från den rätta vägen, vilka stöter bort henne från Heligheten. Och nyttan med dessa bortstöttningar är att människan genom dem får ett fullständigt begär efter Guds Hjälp, eftersom hon ser att hon annars är förlorad. Det är inte enbart så att hon inte kommer framåt i sitt arbete utan hon ser att det går bakåt och hon saknar styrkan att följa Tora och Mitzvot även i Lo Lishma (inte för hennes namn).

Tora och Mitzvot – är att utföra altruistiska handlingar inuti och utanför sig själv. Lo Lishma är att göra saker för sin egen skull. Med "Hennes namn" – Shechina – avses här en samling själar som strävar efter Skaparen.

Enbart genom att, över förnuftet, genuint övervinna alla hinder, kan hon följa Tora och Mitzvot. Men hon har inte alltid styrkan att övervinna över förnuftet; hon är annars tvungen att avvika, Gud förbjude, från Skaparens väg, och rent av från Lo Lishma.

Och hon, som alltid känner att det splittrade är större än det hela, vilket betyder att det finns många fler nedstiganden än uppstiganden, som inte ser något slut på dessa tillstånd, ser att hon alltid kommer att förbli utanför Heligheten, för hon ser att det är svårt för henne att följa så lite som ett jota, om inte genom att övervinna över förnuftet, men hon är inte alltid förmögen att göra det. Och hur skall det sluta?

Man ser att Skaparen är den ende härskaren över skapelsen och att det är Han som skapade människan med vissa egenskaper och gav henne alla krafter hon behöver, och skapade alla omständigheter runt omkring henne för den mest optimala utvecklingen, som leder till skapelsens mål. Men Skaparen själv hjälper inte människan utan vilseleder henne genom olika svårigheter i hennes liv: människan blir sparkad från sitt arbete, får olika sjukdomar, misslyckanden och lidande, Skaparen skapar problem med familjen för människan och allt annat.

En sådan period är ganska långvarig i människans liv, men människan kan inte göra någonting annat, hon måste gå igenom alla dessa tillstånd och få erfarenhet genom dem. Dessa erfarenheter kan ge en möjlighet till enighet med Skaparen, fullkomlighet och evighet.

Sedan kommer hon fram till beslutet att ingen kan hjälpa henne, utom Gud själv. Detta får henne att med hela sitt hjärta kräva av Skaparen att Han ska öppna hennes ögon och hjärta, och verkligen föra henne närmare evigt fasthållande vid Gud.

Skaparen vill att människan skaffar sig alla världens egenskaper när hon uppstiger från den lägsta av världar – vår värld – och att hon ska kunna ersätta Skaparen i varje värld. Men utan Skaparens hjälp det är omöjligt att göra det. Människan är inte i stånd att göra någonting själv. Allt lidande och alla olyckor drabbar oss därför att våra begär, egenskaper, är olika Skaparens. De är diametralt motsatta Ljuset.

Eftersom vi har motsatta egenskaper finns allt vi ser i vår värld inte i verkligheten, utan det är en projektion av våra egna egenskaper på Ljuset. Vi ser våra egna egenskaper! När Ljuset kommer ovanifrån ser människan sina egna dåliga egenskaper i det och för att förnimma Ljuset måste man bli av med egoismen, ondskan och de egna störningarna.

Och när människan ber Skaparen om hjälp det blir plötsligt klart att

…bortstötningarna hon erfarit kommit från Skaparen. Det innebär inte att hon har erfarit bortstötningarna på grund av att hon varit för svag för att ha förmågan att övervinna, utan att dessa bortstötningar är till för dem som verkligen vill komma närmare Gud. Och för att en sådan människa inte skall nöja sig med bara lite, nämligen, att inte förbli som ett litet barn utan kunskap, får hon hjälp från ovan så att det inte kommer att vara möjligt för henne att säga Tack gode Gud, jag har Tora och Mitzvot och goda handlingar, och vad mer behöver jag?

Och endast om den människan har ett sant begär, kommer hon att få hjälp från ovan. Och hon visas ständigt sina brister i sitt nuvarande tillstånd; det vill säga, tankar och åsikter, som motverkar arbetet. Detta sker för att hon skall se att hon inte är en med Herren. Och hur mycket hon än övervinner, ser han alltid hur hon befinner sig i en position längre bort från Helighet än andra, som känner sig en med Herren.

Men hon å andra sidan, har alltid klagomål och krav, och hon kan inte rättfärdiga Skaparens beteende, och hur Han beter sig mot henne. Detta smärtar henne. Varför är hon inte en med Herren? Slutligen känner hon att hon inte har någon del i Heligheten över huvud taget. Och fastän hon då och då väcks från ovan, vilket för ett ögonblick återupplivar henne, faller hon snart ned i gemenhetens plats. Men, detta är vad som får henne att inse att bara Gud kan hjälpa och verkligen bringa henne närmare.

En människa måste alltid försöka att hålla sig fast vid Skaparen, nämligen, att alla hennes tankar skall handla om Honom. Det vill säga, att även om hon är i det värsta av tillstånd, från vilket det inte kan ske ytterligare nedgång, bör hon inte lämna Hans domän, nämligen, tänka att det finns en annan auktoritet som hindrar henne från att ingå i Heligheten, vilken har makten att antingen gagna eller skada. Hon får alltså inte tro att den andra sidans (sitra achras) makt finns, som inte tillåter människan att göra goda handlingar och följa Guds sätt. Snarare görs allt av Skaparen.

Skaparen ger slag för att vända människan till skapelsens mål. Om en människa mår bra njuter hon, det spelar ingen roll för henne om Skaparen existerar eller inte. Men man måste även vara ett med Skaparen under goda tider. Därför ger Skaparen slag, för att människan ska börja tänka på Skaparen. Men hela arbetet består av att man skall vara ett med Skaparen, då kommer man att må bra.

Ser ni vad Kabbala säger om de finaste förnimmelserna i själen. Människan förväntar sig inte några slag. Slagen kommer oväntat när människan är bortkopplad från Skaparen. Alla vi befinner oss under Skaparens personliga vägledning. Det yttrar sig även när vi glömmer Honom. För att vi skall komma ihåg Honom, skickar Han speciella signaler i form av olyckor och motgångar för att alla våra tankar alltid skall handla om Honom. Man behöver inget mer.

Baal Shem Tov sa, att den som säger att det finns en annan makt i världen, nämligen klipot (skal), är i ett tillstånd av att "tjäna andra gudar". Det är alltså inte nödvändigtvis den kätterska tanken som är överträdelsen, men om man tror att det finns en annan auktoritet och kraft vid sidan av Skaparen, då syndar man. Vidare, den som säger att människan har sin egen auktoritet, det vill säga om man säger att igår ville man själv inte följa Guds sätt, även den anses begå den kätterska synden, närmare bestämt, att inte tro att enbart Skaparen styr världen.

Det finns inte en enda tanke som vi får i våra huvuden som inte kommer från Skaparen. Det var förutsett av Skaparen i skapelsens mål och vi kan inte förändra någonting. Och vem är "jag" då? "Jag" är den, som förnimmer det som händer. Allt detta uppfattas av oss från början som förvirring därför att det andliga kommer i oss i det materiella.

Allt ordnar sig så småningom. En uppstigning är när människan går med på vad Skaparen gör med henne, under uppstigningar förnimmer människan uppfyllande, evighet och fullkomlighet, hon kopplas bort från sin kropp och hör ihop med det andliga.

Men när hon har syndat, måste hon sannerligen ångra det och vara ledsen över att hon har gjort det, men även här bör vi placera smärtan och sorgen i rätt ordning: var placerar hon skuldens orsak? Det är den punkten hon bör vara ledsen över. Då bör man vara ångerfull och säga: "Jag syndade för att Skaparen kastade ner mig från Helighet till en snuskig plats, till toaletten, där snusket finns". Det vill säga att Skaparen gav henne ett begär och en önskan att roa sig och andas luft i en stinkande plats. (Och man kan säga, som det står i böckerna, att ibland inkarnerar en människa i en griskropp: att hon får ett begär och en önskan att roa sig med saker hon redan bedömt vara skräp, men nu vill hon återigen få näring från dem).

På samma sätt, när en människa känner att hon är i ett tillstånd av uppstigande, och känner en god smak i arbetet, får hon inte säga: "Nu är jag i ett tillstånd då jag förstår att det är lönt att dyrka Skaparen". Hon bör snarare veta att nu vill Skaparen ha henne, därför har Han bringat henne närmare, vilket är anledningen till att arbetet nu smakar gott. Och hon bör vara försiktig så att hon aldrig lämnar Helighetens domän, och säga att det finns en annan som styr vid sidan av Skaparen. (Men detta betyder att det att finna nåd för Herrens ögon, eller motsatsen, inte beror på människan själv, utan enbart på Skaparen. Och människan, med sitt externa medvetande, kan inte begripa varför Herren nu gynnar henne, och varför Han efter det inte gynnar henne).

Och likaså när hon är ledsen över att Skaparen inte för henne till sig, då bör hon också vara noga med att inte vara ledsen för sig själv, för att ha distanserats från Skaparen, ty genom att vara det blir hon en mottagare för sin egen nytta, och den som tar emot är separerad från Skaparen. Hon bör snarare vara ledsen över Shechina's (Gudomlighetens) exil, alltså, för att vålla Gudomligheten sorg.

Man bör föreställa sig att det är som när ett litet organ i människan är skadat. Smärtan känns ändå mestadels i medvetandet och i hjärtat, vilka är människan på helhetsnivå. Och det är sannerligen så, att förnimmelsen i ett enstaka organ inte kan påminna om förnimmelsen i människan som helhet, där största delen av smärtan känns.

Likadant är det med smärtan en människa känner när hon är avskild från Skaparen, då människan blott är ett enda av den Heliga Shechina's organ, ty den Heliga Shechina är Israels gemensamma själ. Därför liknar inte förnimmelsen i ett enstaka organ smärtförnimmelsen i allmänhet. Det vill säga att det finns sorg i Shechina när hennes organ är avskilda från henne, vilka hon inte kan nära.

(Och vi bör säga att detta är vad våra visa menade med: "När en människa sörjer, vad säger Shechina? 'Det är lättare än mitt huvud'). Genom att inte relatera sorgen över att vara distanserad från Gud till sig själv, räddas vi från att störta i fällan av begäret att ta emot för sig själv, vilket är avskiljandet från Helighet.

Detsamma gäller när människan känner sig något närmare Heligheten, när hon är glad över att ha förtjänat nåd inför Herrens ögon . Hon måste då säga att kärnan i hennes glädje är att det nu finns glädje Ovan, i den Heliga Shechina, då hon har möjlighet att bringa sitt personliga organ nära sig, och inte skicka iväg det.

Och människan fröjdas över att ha blivit försedd med förmågan att behaga Shechina. Och här gäller detsamma, då den glädje individen känner blott är en del av den glädje det hela känner. Genom dessa beräkningar förlorar hon sin individualitet och undviker att fångas av sitra achra, den andra sidan, vilken är viljan att ta emot njutning för sin egen skull.

Fastän viljan att ta emot är nödvändig, då den utgör människan, då allt som finns i människan bortsett från begäret att ta emot inte ägs av den skapade, utan tillskrivs Skaparen, bör viljan att ta emot njutning icke desto mindre korrigeras till en form av skänkande.

Det vill säga, att njutningen och glädjen, som tas av viljan att ta emot, bör avses att bringa belåtenhet Ovan, emedan det finns njutning nedan. För det var syftet med skapelsen, att gynna Hans skapelser. Och detta kallas Shechina's glädje Ovan.

Av denna anledning måste människan söka råd angående hur hon kan bringa belåtenhet Ovan. Och säkerligen, om hon tar emot njutning, kommer belåtenhet att kännas Ovan. Därför bör hon alltid längta efter att vara i Kungens palats, och att ha förmågan att leka med Kungens skatter. Och det kommer utan tvivel att bringa belåtenhet Ovan. Det följer att hela hennes längtan bör vara enbart för Skaparens skull.

 

Skaparen skickar bra saker till människan. Men när allt går genom egoismen upplevs det som någonting dåligt: sjukdomar, stress, andra sorters slag. När människan mår dåligt kan hon inte tacka Skaparen. Om människan skulle veta att Skaparen mår dåligt av skillnaden mellan det goda han ger och det dåliga som människan upplever, då skulle människan handla annorlunda, då skulle människan känna glädjen över att Skaparen känner glädje.

Med andra ord: alla tankar, handlingar, allt som händer måste man rikta till Skaparen. Bara på så sätt kommer människan ifrån sitt "jag", sin kropp, vilket innebär inträdet till andligheten.

En människa som studerar Kabbala tror att hon rör sig bakåt eller håller sig kvar på samma nivå - detta betyder att hon utvecklar sig, går framåt. Det är på grund av att hon mäter sina tillstånd i sina okorrigerade förnimmelser.

Varje nästa korrigering flyttar människan som studerar Kabbala närmare avsikten "för givandets skull". Men man måste genomgå en mängd förändringar. Man måste lära känna vem man är, vad man vill, vad viljan att ta emot innebär, vad Skaparens material innebär, vad livet och döden betyder. Människan kommer till slutsatsen att livet är när hon förnimmer Ljuset och döden är förnimmelsen av mörker, avsaknaden av Skaparen i mina förnimmelser. Människan går igenom många olika tillstånd. Machsom är en gardin som skymmer Ljuset för vår värld. Vad är skillnaden mellan machsom (övergången från det materiella till det andliga) och masach (skärm)? Masach karakteriseras med andra egenskaper, skiljda från machsoms: framför masach finns Ljuset, det skyms inte av någonting, men människan själv tar inte emot Ljuset, utan sätter en gräns med hjälp av sin vilja, stöter bort den för att inte njuta egoistiskt. Men machsom finns inte inom mig. Den är utanför mig själv, den skymmer Ljuset för mig, medan masach sätts inom människan och av människan. Det är önskan att inte släppa in Ljuset för sin egen vinning, egoistiskt, utan att bara göra det för Skaparens skull. När man har en masach är gardinen överflödig, människan kan själv stå emot Ljuset.

Hur uppdelas de 125 stegen? Som vi vet finns det 125 steg av begripande från vår värld till Ein Sof. Men för vår korrigering behöver vi bara komma fram till Atzilut, det vill säga gå genom världarna Assiya, Yetzira, och Bria. Varje värld räknas som 2 000 år, sammanlagt 6 000 år. Efteråt sker korrigeringen som är över tzimtzum bet på en annan nivå, i en annan dimension, i tzimtzum alef. Vår själ består av fem delar: keter, chochma, bina, zeir anpin (Z"A) och malchut. De skiljer sig från varandra genom styrkan av begäret att njuta. De uppdelas i Galgalta ve Einaim (keter och chochma) och AHa"P (bina, Z"A och malchut). Med andra ord, keter kallas gulgolet, chochma kallas einaim, bina kallas ozen, Z"A kallas hotem, och malchut kallas pe. Den första delen av själen njuter av givandet, den andra delen njuter av mottagandet. På så sätt är varje själ uppbyggd.

Vi behöver bara korrigera Galgalta ve Einaim, kelim de hashpaa, begäret att ge. Vår andliga väg börjar från det att vi reser oss över vår värld. Bestigning betyder successiv korrigering av G"E (Galgalta ve Einaim). När vi stiger till Atzilut genom världarna BY"A (Bria, Yetzira, Assiya) korrigeras våra kelim de hashpaa. Kelim de kabbala, AHa"P, kan vi inte korrigera. Vad kan man göra? Man höjer successivt sina kelim de kabbala, AHa"P, från världarna BY"A till Atzilut. Först höjs de minst egoistiska AHa"P från världen Bria upp, sedan mer egoistiska – från Yetzira, och till sist höjs de mest egoistiska kelim från världen Assiya. Vi korrigerar inte själar, kelim – begär, utan ansluter dem till begäret att ge. I varje sådan bestigning får vi en extra portion av Ljuset. Därför kallas denna handling "bestigning". Det finns tre bestigningar, det vill säga bestigningar från tre världar: Från Bria, Yetzira, Assiya. De AHa"P som höjs till Atzilut är inte det äkta begäret att ta emot (kelim de kabbala), det är inte människans "jag" - "Lev ha Even" (hjärtat av sten). Den delen kan människan inte korrigera själv. Man korrigerar bara en liten del som kallas "AHa"P de alia". Men det krävs inget mer av människan. När den korrigeringen blir klar förändrar Skaparen "Lev ha Even".

För att människan skulle kunna veta vad skall hon korrigera måste hon se och förnimma det som skall korrigeras. För detta ändamål finns bestigningar som inte beror på människan, det kallas "stimulans ovanifrån": lördagar, helger och nymåne. Det får människan därför att hon korrigerat kelim de hashpaa, inte vill någonting för sin egen skull och befinner sig i världen Atzilut. Den första handlingen, första bestigningen, kommer att vara anslutningen av AHa"P de alia av Bria till Galgalta ve Einaim. Den andra bestigningen sker när AHa"P av Yetzira ansluts till G"E och den tredje - när AHa"P av Assiya ansluts till G"E. När en människa reser sig över de tre stegen sker korrigeringen av "Lev ha Even" och Gmar Tikkun inträffar, slutet av korrigeringen.

Begäret att njuta finns i två varianter: njuta av att ta emot och njuta av att ge. Njutningen av givandet förnimms i kelim de hashpaa, och njutningen av tagandet förnimms i kelim de kabbala. Båda två är okorrigerade. Det är lättare att korrigera kelim de hashpaa: jag ger för att ge njutning till en annan och inte för att njuta själv. Det är lättare att korrigera det därför att handlingen (givandet) och målet (för en annans skull) har samma riktning.

Kelim de kabbala (AHa"P) ger enbart möjligheten att njuta när man tar emot. Att korrigera dessa kelim är svårare. Man måste göra så: när jag tar emot, ger jag njutning till en annan och bara därför tar jag emot. Man måste ha en starkare relation till Skaparen på grund av att korrigeringen går genom självaste kärnan av människans "jag". Därför korrigeras AHa"P efter G"E, och successivt. Med andra ord det är lättare att höja sig till Atzilut med korrigerade kelim av G"E, men det är svårare att ansluta AHa"P till G"E, därför att handlingen har motsatt riktning jämfört med avsikten.

Alla fem världar är ridåer för Skaparens Ljus: ju lägre värld, desto mer Ljus döljer den. Världarnas ridåer slutar med machsom som helt döljer Ljuset från vår värld, där en liten gnista av ljuset tränger in för att uppehålla livet i vår värld, denna gnista kallas "ner dakik". Skaparen gjorde så för att vi skulle kunna leva utan masach. När Ljuset bara lyser med "ner dakik" behöver man inte masach. Detta svaga Ljus, "ner dakik", delas upp i många delar. Det styr atomer, molekyler, tvingar materia att existera, leder denna materia till utveckling, ger liv på alla nivåer: den stilla, vegetativa, djuriska och den mänskliga. Om en människa skaffar sig en skärm mot en liten del av egoismen, aviut de shoresh, med hjälp av Kabbalastudier, en lärare och en grupp, betyder det att hon kan stå emot det minsta Ljuset som kallas Nefesh som är större än "ner dakik", och hon tar inte emot det för sin egen skull. Masach, skärmen, gör samma sak som machsom. När man går över machsom ersätter masach machsom. Det är som i vårt liv: en människa fick uppfostran att inte stjäla 100 shekel; hon kommer inte att göra det. Men om det är en större summa än den hon fick uppfostran att inte stjäla kommer hon inte att kunna hålla sig för frestelsen, hennes uppfostran kommer inte att räcka till.

Så är det i den andliga världen: där det finns Or (Ljus) Nefesh, kan människan handla för Skaparens skull, förnimma Honom, befinna sig i kontakt med Ljuset och få tillfredställelse för givandets skull. För på den nivån har hon en masach som försvarar henne från att ta emot för sin egen skull. Ett sådant tillstånd heter världen Assiya. När människan studerar vidare och gör ansträngningar får hon masach för en större egoism, aviut (tjocklek) de alef, - och hon kan ta emot Ljuset Ruach för givandets skull, på samma sätt som hon i vårt exempel får försvaret "att inte stjäla" 1000 shekel. I detta fall går man över till världen Yetzira. Likadant är det när man får masach med aviut bet och människan går över till världen Bria.

När man går över från en värld till en annan tas på samma sätt ridån ner även från den sista världen. Det betyder att man får en masach, som motsvarar världens aviut. Ridån går in i människans själ, hon behöver den inte längre: människan kan själv lyda den givna världens lag, hon behöver inte lagen, hon står över den, hon verkställer den genom sina övertygelser.

Eftersom vår själ består av fem delar måste vi skaffa masachim (skärmar) med fem olika nivåer av styrka, som motsvarar egoismens styrka.

• När man skaffar masach med aviut de shoresh (rot) går människan över machsom och hamnar i världen Assiya på den andliga nivån;
• Masach de aviut alef ger möjligheten att nå upp till världen Yetzira;
• Masach de aviut bet höjer själen till världen Brias nivå;
• Masach de aviut gimel höjer människan till världen Atzilut;
• Och till slut höjer masach med aviut dalet människan, hennes själ (som kallas människa i Kabbala) till världen Adam Kadmon.

Och vidare från Adam Kadmon reser människan sig själv till världen Ein Sof, som betyder utan gränser.

På så sätt finns det i varje värld fem partzufim som består av fem sefirot, och från varje fem sefirot får människan ett nytt steg. Om man till exempel pratar om världen Assiya så ger fem sefirot möjligheten att nå upp till malchut av världen Assiya, fem sefirot till höjer människan till Z"A av världen Assiya, ytterligare fem sefirot höjer människan till Bina av världen Assiya och ytterligare fem sefirot höjer människan till chochma av världen Assiya; och med de sista fem sefirot - når människan keter av världen Assiya. Under loppet av den föregångna processen skaffar själen sig successivt en masach med aviut de shoresh till aviut de alef av världen Yetzira. På så vis går det till varje gång under bestigningen av alla världar då själen går igenom alla 125 steg.

När en människa befinner sig i världen Assiya med aviut de shoresh, betyder det att själen går igenom det första stadiet i sin utveckling, "ubar", som betyder "foster", ett embryo i livmodern, Bina, och denna period varar "nio månader" vilket motsvarar en kvinnas graviditetsperiod i vår värld.

Övergången till aviut de alef kallas i världen Yetzira själens födelse, som födelsen i vår värld. När själen befinner sig i världen Bina motsvarar det själens växande och "amning" under loppet av två år. Själen måste få Ljuset som skapar masach i den.

Själen befinner sig i ett tillstånd av katnut (litenhet), det vill säga kelim G"E, och övergången till världen Atzilut symboliserar början av själens gadlut (vuxen, stor), det vill säga förvärvandet av kelim av AHa"P, och så fortsätter det i 13 år (all tid som anges är symbolisk), fram till myndighetsåldern - bar mitzva, då själen blir självständig i världen Atzilut. Själen har då redan masachim, med hjälp av dem börjar den att ta emot njutning för givandets skull (införlivning av kelim de kabbala med hjälp av AH"aP de alia).

I världen Atzilut finns Zachar (Z"A) och Nikeva (nukva - malchut). De befinner sig i olika tillstånd i förhållande till varandra beroende på själens tillstånd (katnut, gadlut); de har alla möjliga zivugim och så vidare.

I den andliga världen finns begreppet eretz, som betyder mark, plats, där man befinner sig eller dit man går. Ordet eretz kom från ordet ratzon som betyder begär. Hela vår själ består av ett stort begär, eretz, inuti det finns olika små begär (artzot - retzenot). Det finns "världens nationers" begär, som en symbol för egoistiska begär, som kallas utlandet. Det finns artzot som andligt står närmare Skaparen än utlandet: det är Ever ha Jarden (Jordanien), Mitzraim (Egypten), Syria (Syrien). Det är våra grannar, de vill ha vårt land, det vill säga eretz Israel (Israel betyder direkt till Gud, altruistiska begär) därför att här finns Skaparen. Allt som sker i den andliga världen kan ske i den materiella.

All korrigering måste börja från våra renaste begär. Å ena sidan står dessa begär nära eretz Israel, å andra sidan står de längst bort. Detta beror på att det finns en omvänd förbindelse mellan Ljus och begär.

För att komma tillbaka till Skaparen måste människan vara som mest egoistisk, hon måste känna att hon saknar någonting. Å ena sidan står egoisten med sina kelim, med sina egoistiska begär, långt bort från Skaparen. Å andra sidan, om egoisten byter sina avsikter med sina begärs fulla styrka står han/hon närmast Skaparen.

När en människa börjar studera Kabbala lär hon sig successivt att dela upp sina begär i olika beståndsdelar enligt deras aviut och att värdera dem. Med vilka kan hon arbeta och korrigera? När hon arbetar med sina begär förstår hon var hon befinner sig.

Mellan Skaparen och vår värld finns fem världar: Adam Kadmon, Atzilut, Bria, Yetzira och Assiya. Under världen Assiya finns machsom och under den finns vår värld. Vårt mål är att uppnå själens nivå av Ein Sof medan vi lever i den här världen. Det vill säga att uppnå total sammanslagning av vår själ, som är klädd i en kropp, med Skaparen. I varje steg ändras egoismens egenskaper till Skaparens egenskaper, altruism, tills hela egoismen blir utbytt mot altruism och vår själs egenskaper blir lika Skaparens.

I vår värld finns två typer av egoism: "att ta emot för emottagandens skull" och " att ge för emottagandens skull". De andliga världarna är uppbyggda enligt principen: "att ge för givandets skull" och "att ta emot för givandets skull". Den första uppgiften för den som vill gå över till en annan värld är en minskning av användningen av sina "begär att få" - tzimtzum alef, det vill säga att sluta arbeta med egoismen, med de egoistiska begären.

Vi kan inte förändra vårt "begär att få", det är det enda som skapades av Skaparen. Men man bör ändra avsikten från "begäret att få för sin egen skull" till "begäret att få för Skaparens skull". Vi ser här att handlingarna rent ytligt inte ändras, utan bara avsikten.

Därför kallas metoden för förändring av avsikten "den hemliga kabbalistiska vetenskapen", eftersom ingen ser förändringen av avsikten som sker i din själ. Det är viktigt vad jag tänker när jag utför en handling, på vilket mål jag siktar. Alla 125 steg är ett mått av gradvis avsiktskorrigering av själen från mottagande för sin egen skull till mottagande för Skaparens skull.

De fem världarna är steg av begäret att ta emot, från den svagaste - keter - till den starkaste - malchut, som byggs ovanifrån, från Skaparen till skapelsen. Skaparens Ljus försvagas när det går genom världarna för att de svaga altruistiska begären ska kunna förnimma det. När en själ får korrigeringens Ljus börjar den förändra avsikten att ta för sin egen skull till avsikten att ta för Skaparens skull = att ge.

Själen når machsomlinjen när den gör tzimtzum alef, det vill säga vägrar arbeta med egoismen. Men den kan ännu inte ta emot för Skaparens skull. Själen hamnar i världen Assiya som befinner sig över machsom när den har avsikten på keternivån, det vill säga att den kan emotstå den svagaste egoismen - att inte ta någonting, att annullera sig själv i Skaparens Ljus.

Om själen kan emotstå egoismen i ljuset Chochma då stiger den till världen Yetzira. Och så fortsätter själen att öka sin förmåga att arbeta med en större styrka av egoism, och stiger till nästa andligt högre steg tills den når Ein Sof. Själen som andlig substans når sin väsentliga kärna först när den reser sig över machsom. I den andliga världen handskas människan bara med blotta begär som inte är iklädda olika skal av vår värld. Kabbalisten som befinner sig i den andliga världen slutar utforska vår värld och uppfattar den istället som ett naturligt resultat av den andliga roten. Kabbalisten intresserar sig för orsaker, rötter, början, och inte för konsekvenser som står på en lägre nivå än rötter, som ger upphov till alla begär. Den människa som höjer sig själv ändrar alla sina jordiska begär: från början vill hon få Skaparens Ljus egoistiskt på samma sätt som hon brukar få allt i vår värld, ända tills hon inte kan sova av begär efter Skaparen. Så småningom börjar Or makif, Ljuset som alltid finns runt omkring, lysa för människan tills hon får altruistiska begär. Och med hjälp av detta Ljus går hon till slut över machsom och tar emot Ljuset med avsikten att ge.

Bara Skaparens Ljus kan ge svar på alla människans ansträngningar att uppnå andligheten, så att hon vill ha andligheten så mycket att hon inte kan sova och att alla andra begär undertrycks.

Alla själar följer samma tillvägagångssätt, men varje själ har sin egen uppgift i den här världen och själarna har olika andlig utvecklingshastighet.

Varje tanke, varje begär, varje rörelse som människan gör i vår värld, oavsett vem den människan är, ges med ett enda ändamål: för att människan skall närma sig andligheten. De flesta går den naturliga vägen, de utvecklas omedvetet genom mänskligt lidande på den stilla nivån.

Allt är förutbestämt och programmerat enligt Skapelsens mål. Människan har fri vilja bara i förståelsen och samtycket med allt som händer med henne, när hon förstår vilket mål som skall uppnås och när hon själv aktivt vill vara deltagare i alla tilldragelser som händer henne.

Alla Ein Sofs tankar och begär går genom människan. Dagens människa kan ännu inte tänka på upptäckter, men om hon höjer sin kunskapsnivå börjar hon plötsligt drömma om någonting som är komplext. Det betyder att hon får förnimma och förstå mer komplexa områden av begripande av världsalltet. Härifrån byggs människans förnimmelsebild i vilken hon lever. Under vidareutveckling kan människan få djupare tankar, se andra samband mellan saker och ting - allt beror på utvecklingsnivån som bestämmer förnimmelsens tröskel, den del av oändligheten som människan förnimmer.

Det finns ingen annan väg att önska andligheten än att studera kabbala i en grupp under ledning av en riktig lärare, en rav. Man drar till sig Or makif, omgivande Ljus, medverkar personligen i utförandet av skapelsens mål och förkortar den naturliga vägen till målets uppnående. Bara Ljuset som lyser kan hjälpa till att förändra egoistiska egenskaper till altruistiska. Det egoistiska begäret är det enda hindret på vägen till andligheten.

Or makif ändrar vårt begär från "att ta emot" till "att ge" och hjälper oss att gå över machsom. Vi säger att vi inte vill ha någonting materiellt, utan att vi vill ha den andliga världen. Om vi i förväg skulle veta vad det innebär att gå över machsom, att det betyder förändring av avsikten vem vi tänker på och oroar oss för, skulle vi springa iväg från en sådan utveckling.

Vidare kommer vi till nivån som är över machsom där vi ser ett hav av Ljus. Det är Skaparens Ljus som lyser för oss i den proportion som Hans storhet är större än vårt egoistiska begär. Tack vare det får vi möjligheten att så småningom skaffa oss Ljusets egenskaper. Det viktiga är att gå över machsom, den fortsatta vägen kan själen som har fått Ljuset. Ljuset kommer att lära oss. För varje nästa steg, nästa handling, finns en bild, en instruktion, som kabbalisterna beskriver i sina böcker.

Varje dålig tanke är motsatt en bra tanke, men hur ändrar man en dålig tanke till en bra tanke? Först och främst måste man förstå att det är en dålig tanke, inse ondskan i den, för att gå över till korrigeringen av den. Denna ondska kan man bara se i Skaparens Ljus, i Hans storhet. Men om Ljuset inte lyser för människan, då är hon blind, befinner sig i mörkret under machsom, dit Ljuset inte kommer fram. Människan befinner sig i denna värld och tror att alla hennes tankar är goda. Men när Or makif lyser för människan börjar hon se sin egen kärna och detta innebär avslöjandet av ondskan. Utan Ljuset försöker människan försvara sig: hon har alltid rätt i sina ögon, men avslöjandet av ondskan leder människan till att vända sig till Skaparen för att få hjälp. Tack vare Ljuset ser människan Ljusets källa och vet vem hon skall vända sig till.

Om människans bön är korrekt ändrar Skaparen hennes natur. Men viljan att ta emot ändras inte, bara avsikten förändras från "att ta emot för sin egen skull" till "att ta emot för Skaparens skull" som motsvarar skänkandet. Så småningom förändras människans egenskaper till altruistiska på alla 125 steg.

Varje steg inkluderar flera processer:

1. avslöjandet av ondskan - hur mycket sämre jag är än Skaparen i min vänstra linje;
2. vilken hjälp jag måste få från Skaparen, från Hans högra linje;
3. att jämföra den högra och den vänstra linjen: hur mycket jag kan få från den högra linjen, det vill säga att gå över till mittlinjen;
4. som resultat får jag att en del av mina begär blir altruistiska och jag kan gå över till nästa steg.

Och samma sak händer på varje steg tills alla mina egenskaper blir som Skaparens.

Människans begär bestämmer hennes handlingar. Det är omöjligt att handla utan begär efter någonting! Till exempel, jag vet att jag måste gå upp tidigt imorgon, därför lägger jag mig tidigt ikväll. Trotsar jag mina begär? Inte! Ingen och inget kan göra någonting i denna värld utan begär och utan uppfyllande av begär med njutningar. Uppfyllande av begär med njutning är energin, driftkraften som ger möjligheten att göra någonting över huvud taget.

Ibland tror vi att vi gör någonting mot vår vilja. Det är inte så. Vi gör beräkningar: vad är nyttigare att göra trots våra begär. Om det ger vinst, gör människan även de saker hon inte tycker om och som är motbjudande för henne.

Med eget val kan människan skapa ett annat begär och förverkliga det. Aldrig kan någon röra ens ett finger utan att man får driftkraft för det, eller ett annat begär.

En människa som gör gott för en annan människa tror att hon gör det osjälviskt. Men om hon djupt rannsakar sina egna tankar så kommer hon att se att allt hon gör, gör hon i slutändan för sig själv och bara för sig själv, allt annat är självbedrägeri.

När man börjar studera Kabbala så kan man se hur det fungerar, man ser att varje människa är en fullständig egoist som bara tänker på sig själv och inte på någon annan, inklusive sina egna barn. På den nivån är hela tankegångssystemet bedrägligt och man tror att man kan göra någonting för någon annan.

Man kan ge någonting till någon annan bara om man får någonting tillbaka, om man vinner någonting på det. Man behöver inte skämmas för det. Det är vår natur. Antingen får vi någonting för egen njutning eller ger för att vinna någonting för oss själva. Man skall inte skuldbelägga sig själv för det. Det enda som vi skall sträva efter är att förändra våra egenskaper. Kabbala lär människan att acceptera sig som man är skapad. Man skall inte hata eller vara arg när man ser dessa egenskaper hos sig själv eller någon annan.

Fast det är svårt att kommunicera med omvärlden, man har inte tålamod när man iakttar småsint egoism hos dem man möter. Men varje människa är skapad som hon är. Man skall bara försöka hjälpa en annan människa att ändra sina egenskaper till altruistiska.

Vad är lidande? Allt som går emot våra begär. Som det sägs i Talmud, om en människa från sin ficka drog en slant, men förväntade sig att dra en annan, betyder det att hon gick genom lidande. Allt i livet som inte motsvarar våra begär kallas lidande. Varje dålig stämning, varje sjukdom, ovilja att göra saker - allt förnimms som lidande.

Men allt som händer, händer för vårt bästa, allt går framåt mot skapelsens mål. Våra förvrängda förnimmelser målar bra saker som dåliga för oss, sött som bittert. Man kan förnimma bra saker på riktigt, först när man går över machsom. Men nu förnimms allting som lidande. Det händer för att Ljusets uppfyllande saknas: för att begären inte fått altruistiska avsikter, därför stannar Ljuset utanför kliet.

Innan människan närmar sig den andliga viljan, är att ta emot hennes livsängel, men när hon studerar Kabbala och drar till sig omgivande Ljus ser hon så småningom att hennes vilja att ta emot är ett hinder för förändringen av hennes natur från egoism till altruism. Hon börjar se sin livsängel som sin fiende, som dödsängeln.

Människan kommer från sitt eget håll, genom att jämföra sin egoism med de Ljusets egenskaper som hon förnam, till insikten av begripandet av ondska. Hon får begäret att bli av med dessa bojor. Men eftersom människan inte kan förändra sig själv, vänder hon sig till Skaparen och ropar på hjälp. Hon får denna hjälp om hennes begär är uppriktigt och öppenhjärtigt. Den som vill närma sig andligheten måste vara som alla andra: han måste arbeta som alla andra, ha en familj, barn. Det är viktigt vad människan gör under de två, tre timmarna efter arbetet och hemmajobbet - går han till en restaurang, eller tittar han på TV, eller anstränger han sig för att uppnå det andliga målet.

Skillnaden mellan en man och en kvinna i vår värld är en följd av relationerna mellan manliga och kvinnliga delar i själen. I vår värld ser vi att den manliga och den kvinnliga uppfattningen av världen skiljer sig från varandra. De har olika skyldigheter och uppgifter. I den andliga världen kompletterar den manliga och kvinnliga delen i en partzuf varandra: den kvinnliga delen ger sina begär, den manliga delen ger sina skärmar (masachim). I den uppstår en gemensam uppenbarelse av Skaparen, tillsammans är de fullkomliga.

Korrigeringen av en sker inte på bekostnad av en annan som det oftast gör i våra egoistiska relationer, där varje individ har sin väg, därför att allt som existerar, existerar i en kropp, en partzuf, i den andliga världen, och i vår värld existerar det i olika kroppar. I andligheten är varje enskild dels existens möjlig enbart om en kompletterar en annan för ett gemensamt mål. När man studerar Kabbala inser man därför att de äkta förhållandena mellan könen, den äkta familjen, uppstår först när människorna korrigerar sig, när de egoistiska förhållandena förändras till altruistiska även inom familjerna.

Kvinnor kan gå framåt: i vår historia fanns stora kvinnliga profetissor, kvinnliga kabbalister uppnådde andlighetens höjder.

Även om en man och hans fru har en annan relation utvecklar den sig så småningom, därför att den andliga utvecklingen är en inre personlig sak för var och en. Man får inte berätta för en annan om sina inre tillstånd, man måste dölja vad var och en känner gentemot Skaparen. Det gör man för att man inte ska förstöra vägen för en annan. Varje människa har sin egen väg. Och när målet blir uppnått då blir allt klart för alla, därför att det inte kommer att finnas någon plats för egoistisk avundsjuka…

Vi måste komma till ett tillstånd där vi kan leva och existera enligt den andliga lagen, enligt skapelsens plan. Alla olyckor som drabbar oss, alla katastrofer sker för att leda varje människa och hela mänskligheten till verkställande av andliga lagar i denna värld. Så skriver Baal HaSulam. Kabbala är en instruktion till skapelsen, hur man uppenbarar Skaparen i denna värld. Det skrivs inte om vad som händer med oss efter döden utan om vad som måste ske med oss i detta liv. Kabbala talar bara om vad människan behöver göra i denna värld, vad hon måste uppnå. Annars lever hon förgäves och måste komma tillbaka och göra det som hon inte gjorde i det förra livet. Kabbala är därför den mest praktiska vetenskapen i hela världen. Vi kan inte springa ifrån detta. Vi är tvungna att korrigera oss själva och komma till Gmar Tikkun, vi tvingas till detta genom lidande. Vad betyder "Gmar Tikkun"? Världen fortsätter att existera, allt sker som förut: samma universum, samma stjärnor, fåglar och träd, bara människans medvetande förändras, förnimmelsen av det som omger henne, eftersom hon förändras. Allt annat förändras inte och fortsätter att existera enligt naturlagar som får sina instruktioner från Skaparen. Människan förvandlas från ett djur till en riktig människa.

Kabbala beskriver hur man uppnår det: med hjälp av studier i en bestämd grupp, med hjälp av rätta läroböcker och under ledning av en riktig lärare - en rav. Ju mer eleven förstår desto mer blir han eller hon fullkomlig och påverkar gruppen och studierna till det bättre. Baal HaSulam skriver om detta. Han målar en bild av hur en korrigerad Jord skulle se ut. Man läser först om spridningen av alla världar, partzufim och sefirot ovanifrån och ner. Nästa etapp består av att människan måste resa sig, stiga på redan förutbestämda förberedda andliga steg under sin livstid i denna värld. Det finns ett gemensamt antal steg som skiljer oss från Skaparen vilka vi måste bestiga för att nå den andliga världen, närmare bestämt 125 steg. Det är 125 nivåer att begripa Skaparen på. Nu agerar jag enligt min egoistiska natur. Jag delar upp saker i bra och dåliga. Jag lär mig från omgivningen och agerar enligt det. Ju mer jag anpassar mig till miljön desto större frihet känner jag. Världen förändras enligt människornas vilja.

Varje generation utmärker sig, själarna skiljer sig från generation till generation. Vi ser hur två närbesläktade generationer, föräldrar och deras barn, skiljer sig från varandra.

Nerstigande själar i vår värld ackumulerar erfarenhet från en generation till en annan, i samband med det blir deras begär större och större. Därför strävar varje nästa generation till nya uppfinningar och kunskaper som utvecklar mänskligheten.

När en människa börjar studera den andliga världen tvingas hon att förändra vår värld, sin omgivning, till att likna Skaparen. I slutskedet kommer världen att bli lik Skaparen. En sådan generation kallas "den sista generationen" - inte för att allting efter den dör, utan för att en sådan generation inte längre behöver korrigeras i framtiden.

Man pratar inte om utvecklingen efteråt. Det hör till Torans hemligheter, men man pratar om hur man leder generationerna till att bli "den sista generationen". Hela Toran talar om hur man bestiger de 125 stegen av begripande av Skaparen. Människans omgivning är å ena sidan omgivningen där hon realiserar den andliga lagen och därmed förändrar omgivningen. Å andra sidan hon har möjligheten att förändra sig själv genom förändring av miljön. Allt människan gör för att förändra sin omgivning förändrar senare själva människan med samma styrka som antalet av samhällets medlemmar.

Kort sagt är vår grupp platsen för korrigeringar och samtidigt en källa för korrigeringen av varje person i den. Och även om någon i gruppen är svag och inte kan ge någonting, får han ett förskott av kraften från gruppen för att korrigera sig.

Därför måste varje människa bygga rätt omgivning för sig själv för att hämta krafter för andlig korrigering och för resning efter fall. I en grupp som inte kan ge krafter för självkorrigering befinner sig många medlemmar i depression, dålig stämning och kraftlöshet. I en fullvärdig omgivning brukar det också finnas sådana tillstånd men de varar inte länge.

Varje steg är uppbyggt på följande sätt: "från höger" finns Skaparens altruistiska kraft; från vänster finns den egoistiska kraften, skapad av Skaparens begär; mitt emellan dem befinner sig människan - så uppfattar hon sig. Människan måste ta rätt mängd, rätt portion, från de högra och vänstra krafterna för att höja sig till nästa steg. Höger och vänster är precis som de andra definitionerna symboliska, vi kan inte definiera den Högre världens egenskaper på annat vis.

Och så fortsätter det vidare tills man uppnår alla 125 steg. Dessa 125 steg delar sig i fem världar, 25 steg i varje värld. Det första andliga steget befinner sig över vår värld och kallas Assiya, högre upp befinner sig världen Yetzira, därefter Bria, Atzilut och Adam Kadmon. Vår värld befinner sig under det sista steget av världen Assiya och skiljer sig från den med hjälp av en barriär som kallas machsom.

Dessa högra och vänstra krafter hjälper människan att övervinna alla svårigheter när hon går från ett steg till en annat. När en människa börjar det andliga arbetet mot sin egen egoism befinner hon sig på den högra sidan av Skaparens krafter och får kraften och viljan att resa sig. Det är den första etappen. Nästa etapp börjar då människan går över till den vänstra sidan, lägger till sig egoism. Hennes stämning är olik den som var på den högra sidan: dålig stämning, depression, kraftlöshet, vill inte göra någonting. Att man är på den högra sidan från början beror inte på människan utan på Skaparen.

Vistelsen på den vänstra sidan behövs för att förnimma den egna egoismen, och den tid människan vistas på den vänstra sidan beror på henne. Hon kan minska den tiden till ett minimum. Allt dåligt som händer människan beror på hur länge hon befinner sig på den vänstra sidan. Om människan förstår att det dåliga tillståndet inträffar för att hon skall korrigera sig vidare, då kommer hon att värdera det inte som ett dåligt utan som ett bra tillstånd. Lidandet som förnimms uppskattas som nödvändigt och därför som nyttigt. På så sätt förändras uppfattningen och förnimmelsen av vad som är bra och vad som är dåligt. En kabbalistisk grupp kan hjälpa människan att korrigera dessa uppfattningar. Innan hon befinner sig i den andliga världen kan hon hämta krafter från gruppen. Hela skapelsen är Adams kropp och enbart för att det finns okorrigerade begär uppdelas allting i separata kroppar - begär.

När egoismen blockeras får vi information från andra själar, förnimmer dem, varje själ är beredd att göra allt för en annan. Man måste ordentligt bygga en grupp som har ett enda mål: gruppen måste vara ett enhetligt system, i varje andetag måste man eftersträva att alltid ha samma tillståndsnivå och att alla alltid skall vara beredda att hjälpa varandra. Varje medlem måste inkludera alla i sig och bli en del av alla. Ju effektivare varje medlem undertrycker sitt "jag" i relation till de andra, desto mer kan han få från gruppen i helhet och från varje medlem i synnerhet. En liten kan få från en stor man, man måste bara se en annan medlem som större än "jag".

Gruppen måste befinna sig i ett sådant tillstånd där huvudmålet alltid är förhärligande av Skaparen, förhärligande av altruismen. Detta mål skall alltid bestämma varje handling, då kan varje medlem få en andlig laddning från gruppen. Fallen kommer då att bli obemärkta. Allt beror på själens inre nivå.

Gruppen byggs enligt smidighetens princip: även om den måste förändras hela tiden betyder det bara att den utvecklas. Liv, arbete, familj i denna värld, det sinnliga livet i den fysiska kroppen måste i framtiden ändra sig i samband med gruppens medlemmars andliga stigande. Skaparen kräver det av oss. Vår kropp kommer att finnas i den här världen, men själen - i den andliga världen, och ju fler andliga handlingar själen gör desto lättare kommer kroppen att lyda andliga lagar i den materiella världen. Det vill säga att familjens förhållande och förhållandet mellan gruppens medlemmar måste byggas enligt världen Atziluts lagar. Adam ha Rishon skapades på så sätt att hans kropp - begär - bestod av begär av de nio första sefirot men malchut bestod av delen "Lev ha even" (hjärtat av sten). Det var den delen som inte kunde absorbera Skaparens nio sefirots egenskaper. Därför var det även förbjudet att väcka detta tionde begär inom sig själv, det vill säga att äta från kunskapens träd med kunskap om gott och ont. Ondskan skulle då sprida sig i världen och beblanda sig med de nio andra sefirot.

Han syndade eftersom han hoppades få Ljuset från de nio sefirot i malchut för Skaparens skull, men eftersom malchut inte kan få in den altruistiska avsikten för Skaparens skull fick han ljuset för sin egen skull. Allt detta orsakade att Adams själ uppdelades i 600 000 separata själar (talet är symboliskt) som inte kan känna att de är en enda själ, de förnimmer inte varandra.

Varje del är ett begär att få njutning. Denna del kallas "jag" som måste korrigeras genom att den stiger upp 125 steg, det vill säga för varje steg korrigeras en hundratjugofemtedel i alla 600 000 själar - begär. För varje steg, när varje del går genom den högra linjen, för att därefter gå genom den vänstra, kopplas den till mittlinjen. Från den högra linjen tar den Skaparens kraft - viljan att skänka, från den vänstra linjen tar den begäret att ta emot, och i mittlinjen uppstår summan - begäret att ta emot för Skaparens skull. Uppifrån får vi den exakta mängden av kraften för att vi skall kunna motstå den vänstra linjens egoism, det vill säga att korrigera den egoistiska delen att få för Skaparens skull. Människan får bara det som hon kan klara av. Om människan inte fick kraften ovanifrån skulle hon heller inte få dåliga tillstånd. Om en gruppmedlem vill utvecklas andligt måste han kunna få möjligheten att ta emot andligheten och egoismen. Därför måste de två egenskaperna gå hand i hand i gruppen. Att vara i gruppen betyder att man måste vara med den även inuti sig själv.

Den person som kommer till Kabbala är mycket egoistisk, självständig, oberoende av andra. Men han behöver tid för att begära altruism och förstå skapelsens mål. Bara då kan han underordna sig själv i relation till gruppen för att kunna ge till den och ta från den. Människan kan från början inte vilja göra någonting för gruppen, ett gemensamt mål måste förplikta henne till detta. Om varje människa förstår att det inte finns någonting viktigare än skapelsens mål, då kommer bli det lättare för henne att vara nyttig i gruppen.

Men om människan värdesätter den här världens njutningar högre än skapelsens mål och inte kan ta sig ifrån dem betyder det att hennes tid inte har kommit än. En sådan människa skall inte vara i gruppen. Hennes själ är oförberedd att ta på sig andliga lagar. När en människa genomgått alla den här världens njutningar får hon en första impuls/stöt till andligheten. Hon behöver inte verkligen ha befunnit sig i alla denna världs omständigheter för att förstå att de är tomma och värdelösa. Hon når denna insikt när hon får Ljuset ovanifrån och förstår att jordiskt sökande efter njutning är värdelöst. Om gruppen har medlemmar som inte får stöd från sina fruar gör det detsamma för hennes korrigering om hon är med eller emot sin man. Hon kan leva sitt liv, men så småningom under mannens påverkan och hennes deltagande i den kvinnliga gruppen, kan hon få begäret efter kabbala som kan bespara henne flera liv.

Om frun stödjer sin man i korrigeringen av honom och henne, så får hon korrigering från honom och genom honom, men om hennes man inte går framåt så kan hon gå till Skaparen på egen hand. Kvinnor är mer korrigerade än män enligt sina själars karaktär, därför kan de göra mer korrigeringar än en man kan göra.

Andligheten är så motbjudande för vår natur att människan inte är i stånd att förnimma den, det sägs: "Människan kan inte se mig och bli kvar i livet." En egoist kan inte klara av det. Riktig altruism är värre än döden för egoisten.

Men för en kvinna är det inte viktigt om hon vill studera och utvecklas andligt tillsammans med sin man eller inte, utan hon kommer att gå framåt förr eller senare med hjälp av sin man eller gruppen. Å andra sidan, om mannen inte vill utvecklas andligt kan ingenting hjälpa honom och en sådan man har ingen plats i gruppen. Han måste genomgå alla korrigeringar, och utan viljan kan man inte göra det.

Andligheten lockar idag med större njutningar jämfört med den materiella världen, därför önskar vi andligheten. Och det är ingen lögn. Hela vår värld lever och underhålls genom en liten gnista av andligt Ljus som tränger sig igenom machsom till vår värld. Och nu kan ni föreställa er den andliga världen som är rent Ljus och bara Ljus, miljarders miljarder gånger större än det lilla Ljus av njutning vi får i vår värld. Kan ni föreställa er vilka njutningar där finns?

Men hur kommer man in i den andliga världen? Vi måste förändra hela vår egoistiska natur, från begäret att få till viljan att skänka, att ge. Men ni förstår inte vad det är för något och jag har inte tillräckligt med ord för att beskriva detta begrepp. Vår hjärna saknar sådana "hjärnvindlingar" för att begripa sådant, vår hjärna arbetar i egoismens system.

Och man säger dessutom att det är tillräckligt att bara ändra riktningen och inte själva begäret. Det vill säga att man talar om rent psykologiska begrepp: jag kommer ändå att få njutningar, men huvudsaken är om det är för min skull eller för Skaparens skull. En fråga uppstår: var finns den ventil som man kan vrida på för att uppnå detta?

Den finns på gränsen mellan vår världs egoism och den andliga världens altruism, och den kallas "machsom" - det betyder att jag är beredd till allt, bara jag går över med min perception till den andliga världen. För ett sådant tillstånd behöver man en grupp och bestämdhet i kabbalastudierna. Man behöver gruppen för att utveckla begäret att få andligheten till nödvändig styrka. Då sker en inre förändring… och människan börjar ovanifrån få den andliga kraften och den andliga perceptionen.

Samtal med nybörjare

Hur känner man ett begär? För att veta vad jag vill måste jag först prova, eftersom en känsla lämnar ett spår, en smak. En njutning fanns där, nu finns den dock inte där, men jag strävar efter den. Sådant måste ett riktigt kli (kärl) vara, i vilket det en gång fanns ett Ljus: kliet njöt med hela njutningens kraft av Ljuset, efteråt försvann Ljuset, och kliet strävar lidelsefullt efter att njuta av Ljuset igen. Men nu skall vi prata om hur en själ är uppbyggd och varför vi måste göra någonting med den. Själen är det enda som skapats. Genom sina 5 filter får själen i sig syn-, hörsel-, lukt-, smak-, och känselförnimmelser. Bakom dessa fem sinnesorgan står en dator, en mjukvara. Den översätter allt som finns utanför till ett språk som är begripligt för oss: njutningar eller lidande. Och i vår själs centrala punkt förnimmer vi om det är bra eller dåligt för oss.

Om denna dator är programmerad naturligt beräknar mjukvaran på så vis att den tillfredställer den egoistiska uppfattningen om vad som är bra eller dåligt. Om den är programmerad altruistiskt värdesätts begreppen bra eller dåligt inte i relation till mig själv utan till det yttre, till Skaparen.

Alltså finns det två möjligheter att programmera själen på: egoistiskt, för sig själv, eller altruistiskt, för Skaparens skull. Detta på grund av att förutom Skaparen och skapelsen - Ljuset, njutningen, och begäret att ta emot ljuset, kärlet - finns ingenting i hela universum. Människan föds enligt naturen egoistisk. Därför projiceras i bakre delen av hennes hjärna egoistiskt framkallade bilder som kallas vår värld.

Förutom Ljuset förnimmer människan ingenting. Men om Ljuset genomgår en egoistisk bearbetning återspeglas det i människan som vår värld. Om egoismen inte skulle föra in sin bearbetning, sina störningar (den väljer allt som är bra och avfärdar allt som är dåligt, det vill säga självbevarelsedrift) skulle bilden vara annorlunda. Den skulle avtryckas på den främre delen av själen och skulle objektivt visa människan allt som finns utanför, och inte subjektivt, inuti, med nytta för sig själv. Allt som finns utanför kallas Skaparen eller Ljuset.

För att omprogrammera datorn från egoism till altruism finns vetenskapen kabbala som hjälper oss att få den verkligt existerande bilden utan en anstrykning av egoism: vi kan förnimma det verkliga världsalltet som finns utanför oss, ett sådant tillstånd kallas sammanslagning med Ljuset när det inte finns några störningar mellan själen och Ljuset.

Detta påminner lite grand om förnimmelsen som människor har i ett tillstånd av klinisk död, partiellt avklippt från den egoistiska kroppen (den djuriska egoismen). De ser ett Ljus framför sig och strävar kraftigt efter det. De kan inte nå Ljuset eftersom de ännu inte befriats från andlig egoism. Man kan befrias från den andliga egoismen bara tillsammans med våra kroppars djuriska egoism. Därför sker allt människans arbete under loppet av ett eller flera liv i den egoistiska kroppen. Man kan mycket enkelt befria sig från den andliga egoismen om man vet vilka hinder egoismen för in i vår dator. All information kommer in genom fem filter som kallas fem delar av malchut, fem delar av egoismens makt. Dessa fem informationskanaler som kommer utifrån bearbetas för att passa egoismen: vad som är bra för den och vad som är dåligt. Alla signaler leds genom ett bestämt filters tjocklek (aviut) som är olika hos olika människor. Ju fler kretslopp som går genom själen desto tjockare aviut har den, desto grövre är människan, mer målmedveten och beredd till korrigering. Människor som inte är så utvecklade behöver inte så mycket. De nöjer sig med litet. En stor egoism är redan beredd till korrigeringen. Han eller hon känner ett större behov av att fylla sig själv med Ljuset. Hur uppkommer behovet för korrigeringen av datorns program? Utvecklingen av aviut i människan till en större storlek sker under många liv i vår värld, inte bara i människa, djur och växter utan också i icke levande ting - all natur reser sig tillsammans med människan. Allt beror på människans tillstånd. Efter att aviut utvecklat sig till den maximala tjockleken, där den maximala skillnaden mellan Ljuset och bilden människan förnimmer inuti sig själv finns, kopplas den inre omkastaren in som ger förnimmelsen att personen inte kan uppfylla sig med någonting, inte nu och inte i framtiden. Detta är ett tecken på att människan slutat att leta efter någonting inuti den bakre delen av själen och att sträva efter förnimmelser i det yttre: hon vänder sig till olika filosofier, olika metoder tills hon kommer till Kabbala där hon hittar det som hon så länge letat efter. Kabbala är en metod som kan förändra dessa filter, inte ta bort dem helt och hållet, utan göra om dem från den egoistiska avsikten att få njutningar för sin egen skull till den altruistiska avsikten att ge njutning, rättare sagt att få för att ge njutning till Skaparen, därför att man inte har någonting att ge till Skaparen förutom njutningen man får av Honom. På så sätt kan man utnyttja dessa filter för mottagandet, fast för Ljusets, Skaparens skull, och då kommer informationen utan förvrängning och inställer sig inför oss som den är i verkligheten utanför. Så slutar skapelsens program som tillåter en människa att existera utan "egots" hinder, hon känner och lever i det verkliga världsalltet. Alla njutningar av vår värld som människor känt och kommer att känna utgör en sextusendel av njutningen från det minsta ljuset Nefesh. Det är till och med så att en själ som korrigeras fullständigt får hela Ljuset utan begränsningar, den befinner sig framför de andra själarna och iakttar allt tills informationen, njutningen, går in i alla andra själarna.

Aviut fanns inplanterat i människan från hennes själs första nedkomst i denna värld (livets kretsgång), men Kabbala kan utveckla människan och förkorta livets kretsgång, nedgången till denna värld. Kabbala kan påskynda mognandets process. Människans lidande är ett yttre uttryck av begäret efter det som saknas. Lidandet försvinner inte men Kabbala ändrar materiellt lidande till andligt - lidande av avsaknad av andligheten. Kvalitativ förändring av lidandet leder till ombyggnaden av ens inre kli, ombyggnaden av själen. Och beroende på ansträngningen kan människan på bara några år gå igenom det som skulle ta flera generationer.

Ni frågar varför man ibland inte kan formulera en fråga. Detta händer därför att människan inte förnimmer det som man pratar om. Hon har inte öppnat det för sig själv, hon har inte fått gensvar på det hon har hört.

Sådan är själens konstruktion, som kommer från Skaparen. Ljuset skapar ett begär som vill njuta av detta Ljus. Detta begär är hela malchut. Innan malchut blir klar som malchut genom ljusets nio faser av förändring som heter keter, chochma, bina, chesed, gvura, tifferet, netzach, hod, yesod. Efteråt byggs den sista fasen som heter malchut. De sex faserna från chesed till yesod heter Zeir Anpin. Summan blir tio sefirot eller nio nivåer av Ljuset och en malchut - viljan att få det. Malchut är en själ eller en riktig skapelse, som förnimmer att hon vill få njuta av Ljuset (i Kabbala kallas viljan att ta emot en kvinna, hon, malchut, medan viljan att skänka kallas en man). Malchut börjar få ljuset och samtidigt får hon ljusets egenskaper, vi vet även från vår värld att varje påverkan på oss skapar sin återspegling. Samma sak händer malchut när hon får de nio övre sefirot.

Vi ser att en egoistisk struktur - malchut - får Ljuset från de nio sefirot och har därmed skaffat sig nio extra altruistiska egenskaper av Ljuset. Den yttre informationen, Ljuset, går genom nio altruistiska egenskaper av malchut och det förvrängs inte därför att det inte har egoistiska hinder. Detta Ljus förminskas bara lite, så att själen fylls upp optimalt, men inte överfylls, vilket kan leda till lidande. Men det finns i malchut en del till. Inte den tionde delen som fick altruistiska egenskaper från Ljuset och blev som det i sin vilja att skänka, utan en del av malchut som inte kan förnimma Ljusets egenskaper och därför inte kan förändra sig. Den delen kallas "lev ha even" - "hjärtat av sten". Vårt arbete består av att vi lämnar denna del av malchut som kallas mitt "jag" och slutar arbeta med den, därför att den till slutet av korrigeringen och Messias framtåg förblir egoistisk. Därför måste man göra tzimtzum alef på den delen, begränsa den. Man skall inte använda den alls. Och den del av malchut som kan få Ljusets egenskaper och förnimma dem måste så småningom genomgå en förändring och börja agera som Ljuset. För att i malchut inspränga Ljusets egenskaper sker ett så kallat "shvira", ett sönderfall, ett slag till följd av att de nio sefirots egenskaper tränger in i malchut. Det inte är tillräckligt att förstå att Ljusets egenskaper är motsatta malchut: malchut måste agera som Ljuset, hon måste bli lik de nio övre sefirot. Men hur får man det om man inte får Ljus? Därför skedde sönderfallet (shvira) av kelim, begärens sönderfall. Det hände genom ett så kallat Ljusets slag som går igenom alla nio sefirot, går in i malchut - nu är malchut sammanflätad med de nio sefirot. Detta kallas "shvirat kelim" eller syndafall.

Efter shvirat kelim uppstår fyra typer av begär: rent altruistiska, altruistiska blandade med egoistiska, egoistiska blandade med altruistiska, och rent egoistiska. På detta sätt blandades de rent altruistiska och rent egoistiska begär som föll under shvirat kelim med varandra till två ytterligare typer av begär. Först nu kunde man skapa en själ i vilken malchut var korrigerad på samma sätt som de nio första sefirot, därför att i varje egoistiskt begär finns en gnista av altruism. Nu behöver man en kraft, korrigeringens kraft, som från varje altruistisk gnista skapar en del som kan korrigera allt egoistiskt begär. Hur går det till? Man tar en bok om Kabbala, skriven av en människa som har korrigerat sig enligt Ljusets egenskaper. När man läser en sådan bok sker en överföring av instruktioner om hur man bygger ett kli inuti sig själv enligt Ljusets egenskaper. När man läser boken även utan att förstå vad man läser, drar man till sig omgivande Ljus som successivt renar och korrigerar våra begär. Studier under ledning av en lärare, en Kabbalist, i en grupp som vill uppnå skapelsens mål - likhet med Skaparen - ger resultat. Kabbala förklarar också i vilken ordning delar av vår själ måste korrigeras om vi inriktar våra begär i överensstämmelse med de korrigerade begären hos kabbalisten som skrev boken. När en människa korrigerar sig själv börjar hon förnimma att hennes begär är splittrade. Hon lär sig att differentiera dem och sedan sortera dem, välja ut dem efter egenskap och kvalitet och samla dem i en bestämd ordning. Det är en lång men intressant process. Människan börjar klargöra nya egenskaper i sig själv, hon förnimmer sig själv som skapelse och inser sin förbindelse med Skaparen, med andra delar av världsalltet. Hon börjar förstå det yttre systemets beskaffenhet och hur styrsystemet sker. Att Skaparens mål är att människan ska lära sig att styra sig själv och sedan styra världen, att hon skall ersätta Skaparen. I vår värld strävar vi efter Ljusets yttring, sådant som njutning från kunskap, makt, sex, mat, barn. När Ljuset fyller upp människan utan någon begränsning upplevs det som total fullkomlighet och njutning. Människan har inga begär kvar. Processen av stegvist uppfyllande av Ljuset kallas "Sulam". Baal HaSulam skrev om det. Han fick detta namn eftersom han förberedde systemet för andligt uppstigande - "Sulam" i sina kommentarer till boken Zohar. Skaparen skapade en gemensam själ, Adam, som delades upp i 600 000 delar. Var och en av dem består av fyra begär. Människans uppgift är inte bara att korrigera sig själv utan att korrigera sin bit av den gemensamma själen. Varje själ måste korrigera sin relation, inställning, till alla 600 000 själar och på så sätt korrigera sig, därför att varje själ i sin tur består av 600 000 delar. I var och en av dem ingår de nio första sefirot.

Själar kan enbart korrigeras genom kroppar och kroppar korrigeras med hjälp av gemensamma mekaniska handlingar som är inriktade på att nå målet. Två sådana mekaniska handlingar: studier och gemensamt arbete för andlig korrigering av själen. Människan har ingen makt att förändra sina begär, eftersom de är skapade av Ljuset. Man måste bara förändra dessa begärs riktning, varför människan vill korrigera dem. Om jag inte fyller upp något av mitt begär så dyker det upp i mig i mer förvrängd form. Man måste arbeta med att rätt utnyttja detta begär. Man får inte fasta och plåga sig själv. Man måste rätta till avsikten i hur man använder begäret. Då ser vi att vi behöver alla begär för att uppnå målet. Därför säger man att den som är mer egoistisk har mer begär. Det sägs också att från tiden då templet föll kan bara kabbalister njuta på riktigt.