56 – Ni står idag, alla ni

Artikel nr. 19, 1984

Uttolkarna frågar om orden: “Ni står idag, ni alla... era ledare, era stammar, era äldre och era officerare, var man av Israel.” Det börjar med pluralformen, “Ni”, och slutar med en form i singular, “var man av Israel”. Författaren till boken Ljus och sol förklarar att det genom att använda pluralform och singularform pekar på ämnet kärlek till vänner. Även om det bland er finns “ledare, stammar” etc. ser ingen någon större merit i sig själv än i någon annan man av Israel. Istället är alla jämlika i det att ingen klagar på någon annan. Av denna anledning behandlas de, även från ovan, därefter, och det är orsaken till att ett stort överflöd bibringas nedan.

Det är vårt sätt att studera allt inom ett ämne. Det visar sig att man bör ta på sig bördan av himlens kungarike som en oxe till bördan och en åsna till lasten, som är sinne och hjärta. Med andra ord bör allt ens arbete vara för att ge.

Följaktligen, om man arbetar för att ge och inte vill ha någon belöning för det - förutom att tjäna i det heliga arbetet utan att hoppas på att bli given någonting utöver det man redan har - har man ingen önskan ens för ytterligare arbete. Med andra ord, att ta emot lite kunskap om att man vandrar på rätt väg är visst ett berättigat krav, men till och med det gör man avkall på eftersom man vill gå med stängda ögon och tro på Skaparen. Och man gör det man kan och är nöjd med sin lott.

Och man känner till och med att det finns människor som har någon form av förståelse av Skaparens arbete, medan man ser att man själv är helt tom. Med andra ord känner man många gånger en god smak i arbetet, och vid vissa tillfällen känner man att man är i ett tillstånd av “era ledare”. Med andra ord tror man ibland att man nu har nått en nivå där det är omöjligt att man någonsin ska sjunka till ett tillstånd av låghet, ett tillstånd där man, om man vill engagera sig i Skaparens arbete, måste anstränga sig mycket för att tvinga sin kropp. Vid en sådan tid gör man det man gör på grund av tvång eftersom man inte har någon vilja till arbetet, och kroppen bara vill vila och inte bryr sig om någonting.

Istället, känner man vid den tiden att man redan säkert kommit att veta att det inte finns någonting annat i världen utom att arbeta för att ge, och då finner man säkerligen en god smak i arbetet. Och när man betänker sitt tidigare tillstånd kan man inte förstå det, nu när man befinner sig i ett tillstånd av uppstigande. Därmed bestämmer man, baserat på alla beräkningar, att det nu är omöjligt att man någonsin kommer att genomlida ett nedstigande.

Men ibland sjunker man, efter en dag, en timma, eller ett par minuter, till ett sådant tillstånd av låghet att man inte med en gång känner att man fallit från sitt upplyfta tillstånd till “den stora avgrundens djup”. Snarare är det ibland så att man efter en timma eller två plötsligt ser att man fallit från den högsta nivån, det vill säga från sin tidigare säkerhet att man var den starkaste, och att man är som var man av Israel, det vill säga som en vanlig människa. Då börjar man rådfråga sitt hjärta, “Vad ska jag göra nu?”, “Hur kan jag ta upp mig själv till tillståndet gadlut [stor/vuxen] som jag tidigare hade?”

Vid en sådan tid, bör man vandra sanningens väg - och säga, “Mitt nuvarande tillstånd börjar i fullständig låghet, det vill säga att jag med avsikt kastades ut från ovan för att ta reda på om jag verkligen vill göra det heliga arbetet för att ge, eller om jag vill vara Guds tjänare på grund av att jag finner det mer belönande än annat.”

Om man då kan säga, “Nu vill jag arbeta för att ge och jag vill inte utföra det heliga arbetet för att ta emot någon form av tillfredsställelse i arbetet. Istället nöjer jag mig med att utföra helighetens arbete som var man av Israel - be eller ta en lektion om det dagliga stycket. Och jag har inte tid att tänka med vilken avsikt jag studerar eller ber, utan jag vill bara följa handlingarna utan någon särskild avsikt.” Då kommer man att åter ingå i det heliga arbetet eftersom man nu vill vara Guds tjänare utan några villkor.

Detta är innebörden av det som står skrivet, “Ni står idag, alla ni”, det vill säga allt du gått igenom, alla tillstånd du upplevt - oavsett om det är tillstånd av gadlut eller tillstånd mindre än gadlut, som ansågs vara mellanliggande eller liknande. Du tar alla de detaljerna och jämför inte en grad med en annan eftersom du inte bryr dig om någon belöning, utan bara om att utföra Skaparens vilja. Han har befallit oss att följa mitzvot [budord] och att studera Torah, och detta är vad vi gör, som varje vanlig man av Israel. Med andra ord, tillståndet man är i just nu är lika viktigt för en som när man tänker att man var i ett tillstånd av gadlut. Då “gör Herren denna dag med dig”.

Detta betyder att Skaparen då ingår ett förbund med en. Med andra ord, just när man accepterar Hans arbete utan några villkor och går med på att utför det heliga arbetet utan någon belöning, som kallas “ovillkorlig kapitulation”, detta är tiden då Skaparen ingår ett förbund med en.

Baal HaSulam förklarade saken att ingå ett förbund: När två människor ser att de älskar varandra, ingår de ett förbund mellan varandra att deras kärlek alltid ska uthärda. Och han frågade, “Om de älskar varandra och förstår att denna kärlek aldrig kommer att lämna dem, varför då detta förbund? Varför ingår de detta förbund, det vill säga, för vilket syfte?” Med andra ord, vad vinner de på att ingå detta förbund? Är det bara en ritual eller har det någon nytta?

Han sade att det att ingå ett förbund är att de nu förstår att det ligger i deras intresse för varandra att älska den andra på grund av de orsaker de nu kan se - att båda känner den andra och enbart bryr sig om den personens välbefinnande - alltså ingår de ett förbund. Och då nu ingen av dem har några klagomål mot sin vän, i annat fall skulle de inte ingå ett förbund, säger de till varandra, “Det är för oss värt att ingå ett förbund en gång för alla”. Med andra ord, om det någon gång kommer att vara ett tillstånd då man har klagomål mot varandra, kommer båda att komma ihåg det förbund de ingått när kärlek var uppenbarad mellan dem.

På liknande vis, även om de för tillfället inte känner kärleken som de gjorde då, frammanar de ändå den gamla kärleken och ser inte till det tillstånd de för tillfället befinner sig i. Istället återvänder de till att göra saker för varandra. Detta är nyttan med förbundet. Även när den kärlek som fanns mellan dem har förlorat sin glans har de, eftersom de ingått ett förbund, styrkan att återuppväcka den strålande kärlek som de tidigare hade. På detta vis leder de varandra tillbaka in i framtiden.

Det följer att ingåendet av förbundet är till för framtiden. Det är som ett kontrakt man signerar om att man inte ska kunna ångra sig när man ser att kärleksbanden inte är som de en gång var, när denna kärlek gav oss stor njutning medan vi gjorde varandra gott, men nu när kärleken har korrumperats, är vi maktlösa och ingen kan göra någonting för den andra.

Men om man vill göra någonting för sina vänner, måste man ha i åtanke att man tidigare ingått ett förbund, och att man ur det nu åter ska bygga kärleken. Det är som en person som skriver under ett kontrakt med sin vän, och kontraktet binder dem samman så att de inte kan lämna varandra.

Det följer att “Ni står idag, alla ni”. Med andra ord, man tänker på detaljer, “Era ledare, era stammar, era äldre och era officerare, var man av Israel”. Detta innebär att det nu, av alla höga grader man hade, för en anses att man befinner sig i ett tillstånd av “var man av Israel”, och man tar på sig det tillståndet, som när man befann sig i ett tillstånd man ansåg vara gott. Man säger, “Nu gör jag min del, och jag går med på att Skaparen kommer att ge mig det Han vill, och jag har inga invändningar”. Då belönas man med att ingå ett förbund. Med andra ord blir förbindelsen kvar för alltid eftersom Skaparen har ingått ett förbund med en för all evighet.

Enligt det ovan nämnda bör vi tolka versen “De hemliga sakerna tillhör Herren vår Gud, men de uppenbarade sakerna tillhör oss och våra söner för evigt, så att vi må utföra alla ord i denna lag”. Vi bör förstå vad detta stycke vill säga oss. Vi kan inte säga att det vill säga oss att vi inte känner det som är dolt och att bara Skaparen vet. Vi kan inte säga det, för utan versen vet vi inte vad som är dolt från oss. Vad vill detta stycke alltså säga oss?

Det är känt att det finns någonting som är dolt och någonting som är uppenbarat. Det innebär att den aktiva delen av det vi gör är när vi kan se om vi gör det eller inte. Och om kroppen inte vill utföra detta mitzva [budord], finns det en taktik - man kan tvinga sig själv, det vill säga att man är tvingad att utföra mitzvan mot sin egen vilja. Det visar sig att tvång är relevant med uppenbarade saker.

Det dolda är intentionen eller avsikten i mitzvan. Detta kan man inte se, det vill säga vad den andra tänker under görandet. Det är samma sak med personen själv, den som agerar. Inte heller han kan veta det, om han inte ljuger för sig själv under görandet. Han tänker att han inte har något annat mål och att han är fullständigt dedikerad Skaparen. Men med den handling som kallas “den uppenbarade delen”, är det irrelevant att tala om en person ljuger för sig själv, att han tror att han bär tfillin [små askar innehållande Skriften] när det i själva verket inte är tfillin. På liknande vis kan en kvinna inte ljuga för sig själv och säga att hon tänder sabbatsljusen när hon i själva verket inte gör det.

Men när det gäller avsikten kan det sägas att man ljuger för sig själv. man tror att man arbetar Lishma [för Hennes namn] när man i själva verket helt och hållet befinner sig i Lo Lishma [inte för Hennes namn]. Inte heller kan det finnas något tvång, för man kan inte tvinga sin tanke att tänka det man vill. Angående saker som hör till känslor eller kunskap är man maktlös. Man kan inte tvinga sitt medvetande att förstå på ett annat sätt än det gör, eller känna annorlunda är man känner. Nu kan vi förstå det ovanstående - att allt som är upp till oss är den praktiska biten. Detta kallas “De uppenbarade sakerna tillhör oss och till våra barn för evigt, så att vi må utföra alla ord i denna lag”. Vi är befallda att utföra handlingen, det vill säga att det är handlingen vi är beordrade att utföra, till och med under tvång.

Men vad gäller intentionen, som kallas “den dolda delen”, i den har ingen någon insikt eller styre. Vad ska vi då göra för att följa även den dolda delen? Här är allt man kan göra att testa, det vill säga undersöka sig själv för att se om man verkligen gör allt för att ge, eller om kroppen motstår siktet att ge. Man känner att man är bortförd från det till den grad att det inte finns någonting man kan göra ensam, då allt man planerar att göra, all taktik för att kunna sikta på för att ge, inte hjälper en.

Det är om det som stycket vill berätta för oss, att ämnet Lishma, som kallas “den dolda delen”, tillhör Herren vår Gud. Med andra ord kan bara Skaparen hjälpa en, medan det absolut inte finns någon möjlighet att man själv ska kunna förverkliga det. Det ligger inte i människans händer för det är ovan naturen. Det är anledningen till att stycket lyder “Hemligheterna tillhör Herren vår Gud” det vill säga att det tillhör Honom, att Skaparen ska förse denna kraft som kallas “att ge”.

Detta är anledningen till att våra visa sade (Kidushin 30), “Människans böjelse övermannar en varje dag och försöker döda en, som det sägs, ‘Syndaren iakttar den rättfärdige, och strävar efter att dräpa honom’. Och om Skaparen inte skulle hjälpa en, skulle man inte klara det, som det sägs, ‘Herren kommer inte att lämna en i ens hand’”.

Det att söka dräpa en betyder att den vill att människan ska göra allt för att ta emots skull, som betraktas som att vara separerad från Livets Liv. Naturligtvis förblir man ett djur. Därför sade våra visa, “Syndarna kallas ‘döda’ medan de lever”. Det visar sig att det kallas “död” när ens avsikt är att ta emot. Detta betraktas som separation. Att belönas med dvekut [vidhäftande], innebär att belönas med styrkan att skänka - att ha en sådan sak - enbart Skaparen kan ge det till en; det ligger inte i människans makt att uppnå.

Det här är varför våra visa sade, “Människans böjelse övermannar en varje dag och försöker döda en, och om Skaparen inte skulle hjälpa en skulle man inte komma över det, som det sägs, ‘Herren kommer inte att lämna en i ens hand’”. Från vad vi förklarat kan vi förstå versen, “De dolda sakerna tillhör Herren vår Gud, men de uppenbarade sakerna tillhör oss och våra barn.”

Därmed är det bara handlingen som är upp till oss att utföra, och den dolda delen är det upp till Skaparen att utföra. Men det finns fortfarande någonting för oss att göra med det dolda, så att Skaparen ska ge oss den dolda delen. Detta följer regeln att allt kräver ett uppvaknande från nedan. Det finns en regel som säger att det finns inget ljus utan ett kli [kärl], det vill säga att det inte finns något uppfyllande utan en brist. Man kan inte sätta in någonting om det inte finns en ledig plats, och då sätter man in vad man vill. Men om det inte finns någon hålighet, något tomrum, hur kan vi då sätta in någonting?

Därför bör vi först se att vi inte har kärlet för givande, som kallas “viljan att ge”, och att detta är vårt ljus. Som vi förklarat i tidigare artiklar, är vår främsta belöning att erhålla viljan att ge, som kallas “reflekterat ljus”, så som det sägs, “Hela den belöning vi hoppas på är det reflekterade ljuset” (allmänt förord till Livets träd).

Om viljan att ge kallas “ljuset”, då kallas denna brist, när man ser att man inte har kraften att ge, “ett kli”. Man känner att detta är vad man saknar, det vill säga att man ser vad man förlorar genom att inte ha denna kraft som kallas “givandets kraft”. Alltså är ens brist inbyggd i en enligt ens förnimmelse. Detta kallas “ett kli” och “ett tomrum”, för här - där man saknar givandets kraft - finns det plats för detta uppfyllande att komma in. Detta kallas “ljusets ankomst in i kli”. Men vi bör veta att mottagandet av detta kli kräver mycket arbete. Vi har kelim [plural för kli], så kallade “brister”, som vi vill fylla. De kallas “kelim av egenkärlek”, vilket innebär att vi vill ta emot tillfredsställelse. Det här är väldigt viktiga kelim eftersom de kommer från Skaparens sida, som skapade dem i existens ur frånvaro, eftersom Han vill göra sina skapelser gott, vilket innebär att han vill ge tillfredställelse. Men hur är det möjligt att ge tillfredsställelse om det inte finns något tomrum i vilket man kan placera uppfyllandet? Därför skapade Han dessa kelim i existens ur frånvaro för att i dem placera glädjen och njutningen. Det visar sig att detta är essensen i det kli som Skaparen skapade.

Men på grund av att detta kli kallas “vilja att ta emot”, ville det ha likhet i form som kallas “dvekut [vidhäftande] med Skaparen”. Detta är anledningen till att detta kli diskvalificerades från att vara ett kli för mottagande av den övre rikedomen. Nu finns ett behov av ett nytt kli för mottagande, som klär i det tidigare kli, och bara genom båda - genom att klä viljan att ge i viljan att ta emot - kommer detta kli att vara värdigt mottagande. Det tidigare kli, som kallas “vilja att ta emot”, kom från den Utstrålande. Den lägre har ingen del i viljan att ta emots arbete, även om allt kommer från den Utstrålande.

På liknande vis kommer det andra kli, som kallas “vilja att ge” även det bara från den Utstrålande, och den lägre kan inte lägga till, precis som i det första kli som kallas “vilja att ta emot”. Men skillnaden är att kärlet för givande först måste ha ett krav från den lägre, som vill bli skänkt detta nya kli av Skaparen. Det hade det första kli inte, för det kom till det utan något uppvaknande från den lägres håll.