Artikel nr. 17. 1985-86

I Masechet Brachot (s. 32), skrev våra visa, ”Rabbi Shamlai sade, 'Man bör alltid prisa Skaparen, och sedan be'. Från var får vi detta? Från Moses, som det står skrivet, 'Och jag vädjade'”. Baal HaSulam tolkade detta med att eftersom man önskar be om en tjänst från en annan, måste man veta, a) om han har det man ber honom om, för om han inte har det, är det ingen mening med att fråga, och b) att han har ett gott hjärta. Detta för att han kanske har vad man ber om, men inte den sortens hjärta som ger.

Alltså, först behöver man prisa Skaparen, det vill säga tro att Skaparen har allting man ber om, och att Skaparen är barmhärtig och uppfyller allas önskan till det bästa.

Det visar sig att när vännerna samlas på en plats, så har sammankomsten verkligen ett syfte, eftersom när man avsätter sin tid – som man kunnat använda för sina egna behov, och ställer in sina förehavanden, och deltar i en sammankomst – då vill man uppnå något. Det är därför viktigt att försöka, även när alla vännerna gått hem, försöka se vad man hade med sig till sammankomsten, och vad man har erhållit nu när man går hem.

Ibland känns det under sammankomsten med vännerna bra för alla under mötet. Då går det inte upp för dem att begrunda med vilka ägodelar de går hem, det vill säga vad jag har i min hand, som jag erhöll på sammankomsten av vänner och som jag inte hade innan jag kom till gruppen. Och man ser då att man inte har någonting.

Detta är likt vad som står skrivet (Femte Mosebok 23:25), ”När du kommer in på din väns vinodling, kan du äta druvor tills du har tillfredsställt din själ, men lägg inga i dina kärl”. Vi bör tolka detta som att när vännerna samlas, kallas det ”Dina vänners vinodling”, när ni sitter och äter och dricker tillsammans, och talar om det ena och det andra, och kroppen njuter under handlingen. Detta kan jämföras med, ”Du kan äta druvor till dess du tillfredsställt din själ”.

Men när du går hem och önskar se vad du har i dina kelim [kärl], och ta lite livsanda med hem, det vill säga, när vi lämnar sammankomsten och önskar undersöka vad vi har i våra kelim efter allt festandet, då ser vi att, ”Men lägg inga i dina kärl”. Med andra ord, det finns inget i kelim med vilket man kan liva upp själen efter sammankomsten.

Men, när man gör en ansträngning, bör man försäkra sig om att det inte är utan belöning. Det är som vi säger i bönen, ”Och kom till Sion”, ”På det att vi icke må vidröra i onödan”. När man går till en sammankomst bör man alltså erhålla näring där så att man när man går hem kan se huruvida man har något att lägga i sina kelim. Då kommer man ha näring att födas av till nästa möte. Och till dess, kommer man att ha från det som förberetts, alltså det som man har erhållit under vännernas sammankomst.

Följaktligen måste man prisa vikten av sammankomsten, och sedan se vad man kan erhålla från denna aktivitet. Det är som våra visa sade, ”Man bör alltid prisa Skaparen, och sedan be”. Med andra ord, sammankomstens början, det vill säga i början av diskussionen, vilken är sammankomstens början, bör handla om prisande av gruppen. Var och en måste försöka att ge skäl och förklaringar som ger dem en förtjänst och vikt. De bör inte tala om något annat än prisandet av gruppen.

I slutänden, bör dess prisande vara visat av alla vännerna. Sedan bör de säga, ”Nu är vi färdiga med den första delen av vännernas sammankomst, och den andra delen börjar”. Sedan säger var och en sin mening om vilka handlingar vi kan genomföra så att alla ska kunna erhålla kärlek till vänner. Med andra ord, vad varje person kan göra för att erhålla kärlek i sitt hjärta för var och en i gruppen.

Och när del två är avslutad – som är förslag angående vad som kan göras för gruppens skull – börjar del tre. Den handlar om att genomföra vännernas beslut om vad som bör göras.

Och när det gäller att prisa gruppen, i Matan Tora (Givandet av Tora), s. 137, presenterar han saken kärlek av vänner, att genom att knyta sig samman med vännerna kunna erhålla Skaparens storhet. Hela världen är uppslukad i egenkärlek, och man önskar själv gå givandets väg. Men detta är emot den allmänna uppfattningen eftersom detta är den natur vi föddes med enligt skapelsens syfte, som är, som sades, ”Hans vilja att göra gott åt Sina skapelser”.

Och all vår makt att stå emot det, att handla motsatt – att vi inte bara inte vill ta emot för vår egen skull, utan vi vill snarare ge, med vilket anses att alla våra handlingar bara kommer att vara för att ge belåtenhet åt vår Skapare – är för att det är i givandets natur att när man ger till en viktig person njuter man av det. Det visar sig att utan njutning, kan man inte göra någonting eftersom det är emot naturen.

Dock, vi kan byta ut njutningen. Detta betyder att istället för att mottaga njutning från en handling av mottagande, vill vi ta emot njutning från en handling av givande. Detta kallas ”formlikhet”. Vi bör säga att eftersom Skaparen njuter av att ge till skapelserna, bör vi njuta av att ge till Skaparen.

Annars, alltså om vi inte har någon glädje och njutning medan vi ger till Skaparen, skadar vi formlikheten. Det är som våra visa sade, ”Det fanns ingen glädje före Honom den dag då himmel och jord skapades”. Det fanns ingen glädje innan Skaparen sedan dagen då världen skapades som glädjen som Han ämnar glädja de rättfärdiga med i framtiden (Zohar, 1, 115).

Därför, om vi inte har någon glädje medan vi håller Skaparens bud, om man då siktar på i avsikt att ge, det anses då inte formlikhet eftersom man bara kan vara glad där det finns njutning. Det visar sig följaktligen att om man inte har någon fröjd och njutning av att ge till Skaparen, så anses det fortfarande inte som formlikhet, att man har utrymme att mottaga det övre överflödet, eftersom man fortfarande saknar njutningen som Skaparen har när Han ger till sina skapelser.

Det följer därför att hela grunden på vilken man kan erhålla fröjd och njutning, och som är tillåten för oss att njuta av – och som till och med är obligatorisk – är att njuta av en handling av givande. Det finns därför en punkt vi bör arbeta med – uppskattningen av andligheten. Detta uttrycks i att vara uppmärksam på vem jag vänder mig till, med vem jag pratar, vems bud jag håller, och vems lag jag studerar, det vill säga för att söka råd när det gäller hur man kan uppskatta Givaren av Tora.

Och innan man uppnår någon illumination från ovan av sig själv, bör man söka upp likasinnade människor, som också söker förhöja vikten av varje kontakt med Skaparen, på vilket sätt som helst. Och när många personer stödjer det, kan alla erhålla hjälp från sin vän.

Vi bör veta att ”Två är det minsta i plural”. Med detta menas att om två vänner sitter tillsammans och tänker på hur man kan höja vikten av Skaparen, så har de redan styrkan att ta emot förhöjandet av Skaparens storhet i formen av väckande från nedan. Och för denna handling följer väckandet från ovan, och de börjar ha en känsla av Skaparens storhet.

Enligt det som står skrivet, ”I folkets mångfald finns kungens ära”, följer att ju fler kollektivet består av, desto effektivare är kollektivets styrka. Med andra ord, de producerar en starkare atmosfär av storhet och vikt av Skaparen. Då känner varje persons kropp att man ser allting som man önskar göra för heligheten – det vill säga att ge till Skaparen – som en stor skatt, att man har fått ynnesten att vara bland folk som har belönats med att tjäna kungen. Vid denna tidpunkt, fyller varje liten sak man gör en med glädje och njutning att man nu har något med vilket man kan tjäna kungen.

Till den grad att gruppen betraktar Skaparens storhet med sina tankar under sammankomsten, kan var och en enligt sin grad härleda Skaparens vikt inom sig. En sådan person kan så gå hela dagen i en värld av lycka och glädje, det vill säga att man njuter av varje liten sak man gör som handlar om arbetet till Skaparen. Detta är så för om man kommer ihåg att man bör begrunda andligheten åtminstone någon minut, då säger man genast, ”Jag är redan tacksam och prisar och förärar Skaparen”, eftersom man tror att nu har Skaparen kallat på mig och önskar tala med mig.

Och när man föreställer sig att kungen kallar på en och säger till mig att han vill leka med mig, vilken lycka man då upplever, och vilket gott humör hade vi inte haft? Utan tvivel hade vi i ett sådant upplyft tillstånd inte tänkt någon simpel tanke. Man hade bara varit lite förlägen över att inte känna till kungens lagar och seder – hur man bör bete sig när kungen talar till en.

Men man betraktar det man vet att göra för kungen som en stor skatt, eftersom man åtminstone vet några regler för att hålla kungens bud, som man lärt sig i skolan när man var ung. Och nu när man har vuxit och vill tjäna kungen, kommer man utan tvivel sakna kunskapen om kungens lagar.

Det visar sig att omtanken är att man inte vet vad som ger kungen mest njutning, vilken handling eller avsikt. Och förutom det, lever man i en värld som är helt och hållet god. När man samlas för sammankomsten är detta vad gruppen bör tänka på, och tala om gruppens storhet, som det står skrivet, ”Man bör alltid prisa Skaparen, och sedan be”.

Det är samma sak med gruppen. När vi vill kräva något från gruppen, och detta kallas ”bön”, måste vi först etablera gruppens förtjänst, och sedan ”be”, det vill säga att kräva av gruppen att ge oss vad vi vill ha från den.

Alltså, först bör vi se vad gruppen har, vilka ägodelar den har, som jag kan mottaga från dem genom att förbinda sig med dem. Kanske behöver vi inte de ägodelar som gruppen har, men dessutom, springer vi så lång bort som möjligt från det.

Följaktligen, när man kommer till vännernas sammankomst, bör man alltid se huruvida vännerna har målet som man strävar efter eller inte, att var och en av dem har ett litet grepp om målet. Och man tror att genom att alla binder sig samman med varandra mot ett mål, kommer alla att få sin del, såväl som hela gruppens delar. Det visar sig att var och en i gruppen kommer att ha samma styrka som hela gruppen tillsammans.

Av detta följer, att var och en allvarligt bör beakta syftet för sammankomsten – att den bör väcka en känsla, efter vännernas sammankomst, av att var och en har något i sin hand som man kan lägga i sina kärl, och att man inte är i formen av ”Men lägg ingenting i dina kärl”. Var och en bör beakta att om man inte sitter ytterligt alert under sammankomsten, förlorar inte bara man själv på det, man fördärvar även hela gruppen.

Detta är likt det som står skrivet i Midrash (Vayikra Rabba, kapitel 4): ”Två personer färdades i en båt. En av dem började borra ett hål under sig i båten. Han sade till honom, 'Varför borrar du?' Och han svarade, 'Vad har du med det att göra; jag borrar under mig, inte under dig?' Så han svarade, ”Dåre! Vi kommer båda att gå under tillsammans med båten!'”

Och efter att de talat om gruppens vikt och nödvändighet, börjar korrektionens gång – hur och med vad kan vi styrka gruppen till att bli en enhet, som det står skrivet, ”Och där slog Israel läger vid berget” (Exodus 19), och det förklarades, ”som en människa och ett hjärta”. Gången bör vara sådan att om någon har ett förslag om hur kärleken till vännerna kan förbättras, så bör det diskuteras, men det måste accepteras av alla vännerna, så att det inte finns något tvång i saken.

Så långt har vi diskuterat förbindelsen mellan människa och människa, vilken kan ge oss förbindelsen mellan människa och Gud, som det står skrivet i Matan Tora (Givandet av Tora), s. 137. Följaktligen bör de också när de talar om vikten av kärlek till vänner, och att hela dess vikt ligger i att den leder till kärlek till Skaparen, tänka att kärlek till vänner ska ge oss vikten av kärlek till Skaparen.