Artikel nr. 39, 1989-90

Våra visa sade (Taanit s.30b), ”Alla som sörjer Jerusalem belönas med att se dess glädje”. Bokstavligt är det svårt att förstå. Det fanns naturligtvis många rättfärdiga som sörjde för Jerusalem, trots att Jerusalem ännu inte var byggt, så hur kunde de belönas med att se dess glädje? I den bokstavliga förklaringen, finns antagligen många svar på detta, men vi bör tolka det i arbetet.

Det är känt att Malchut kallas ”Jerusalem”. Därför, när vi säger ”förstörandet av Jerusalem” syftar det till förstörandet av Templet, som kallas ”Gudomlighet i stoftet”, eller ”Gudomlighet i exil”. Med andra ord, man bör ta på sig bördan av himlens kungadöme och tro att Skaparen leder världen i välgörande vägledning, eftersom detta är dolt för oss.

Malchut är den som ger till själarna och till BYA. Allt som kommer från ovan till skapelserna anses vara Malchut. Därför respekteras inte Malchut av skapelserna eftersom de inte ser hennes vikt, det vill säga vad hon ger till oss. Detta kallas ”Jerusalem i ruiner”. Med andra ord, där hon borde ha givit glädje och njutning till skapelserna, och där alla borde se hennes förtjänst, ser de istället att allting är förstört i henne och att hon ingenting har att ge. Det sägs om detta (i Nachem- [tröst] bönen på nionde Av), ”De som sörjer Jerusalem, och klagandet, förstörd, förfallen, och övergiven stad”. Med andra ord, allting är ödelagt och förstört, och detta kallas ”Gudomligheten i stoftet”. Alltså, när man tar på sig bördan av himlens kungadöme, stretar kroppen livfullt emot.

Så, om man kan komma över det och tar på sig kungadömets börda, även då man inte ser någon vikt, sörjer vikten av Jerusalem som är dold för oss, ber för varför Jerusalem inte har någon vikt, och ber Skaparen höja Jerusalem från stoftet som det är i, till den grad att man ångrar dess förstörelse, belönas man med att Skaparen hör ens bön.

Och att människan belönas med att se dess glädje, vilket betyder att det till en ges glädje och njutning. Följaktligen är betydelsen här att den som ångrar och sörjer Jerusalem, för att Gudomligheten är i stoftet, belönas med att kunna se dess glädje. Det finns inget ljus utan ett kli [kärl]. Och eftersom man har kli, det vill säga bristen – sin ånger för att Gudomligheten är i stoftet – belönas man därför med att se trösten hos Jerusalem.

Enligt det ovan sagda bör vi tolka det som står skrivet (Jesaja1), ”Oxen känner sin ägare, och åsnan sin herres krubba; men Israel känner inte, Mitt folk förstår inte”. Vi bör förstå skillnaden mellan en oxe och en åsna i arbetet, såväl som skillnaden mellan Israel och Mitt folk i arbetet. Baal HaSulam sade att skillnaden mellan en oxe och en åsna är att en oxe anses vara ”medvetandet”, som är tro ovan förnuftet. Detta är betydelsen av ”Oxen känner sin ägare”. En åsna anses vara ”hjärta”, vilket betyder viljan att ta emot, som är ”Och åsnan sin herres krubba”.

Det finns därför två urskiljanden att göra här:

1. De som arbetar för belöning, som håller Tora och mitzvot för att mottaga en belöning. Deras huvudsakliga fråga är, ”Hur stor belöning kommer jag att få, och vad kommer belöningen att bestå av, det vill säga är denna belöning värd arbetet i Tora och mitzvot?
2. De som vill arbeta för att ge på grund av att, som det står skrivet i Zohar, ”Han är stor och härskande”. Med andra ord, de arbetar bara för Skaparens storhet. Det betyder att de känner sig mycket privilegierade att få känna den store kungen. Av detta följer att de som arbetar i avsikt att ge behöver veta vem de tjänar, att han verkligen är en stor och viktig kung, värd att tjäna.

Men när de börjar arbeta i avsikten att ge, och hela orsaken till att de har styrkan att arbeta är vikten av Skaparen, då börjar arbetet i formen av Gudomligheten i stoftet. Med andra ord, där andligheten, det vill säga att arbeta för att tjäna Skaparen, borde vara viktigare varje gång, får man sådana tankar som påvisar motsatsen. Och istället för att man går framåt och arbetar mer gärna eftersom man tjänar en viktig kung, får man en bild av obetydlighet. Med andra ord, man känner inte Hans storhet, och detta får en att hela tiden falla.

Detta betyder att även när man övervinner nedgångarna så kan man fortfarande inte alltid utstå och bekämpa dessa tankar. Och vad dessa tankar visar en är att Gudomligheten är i stoftet. Man vill arbeta med glädje i att tjäna en stor och viktig kung, och detta borde bringa en glädje, men man känner raka motsatsen – förkastelse. Det är som om man avvisas från arbetet.

Detta kallas ”Gudomligheten i stoftet” – denna känsla av att man visas ut. Med andra ord, man känner att medan man vill ta på sig bördan av himlens kungadöme, kommer Faraos frågor till en, som frågar ”Vem är Herren vars röst jag skulle följa?”. Detta anses som att Malchut, i betydelsen Gudomligheten, är i exil med Farao kung av Egypten, som påvisar lågheten i himlens kungadöme.

Då kan man bara be om att kungadömet ska byggas, att kungadömet inte ska vara kvar i sin form av låghet, eftersom man inte kan få glädje av denna låghet när man ser att det inte är något viktigt. Med detta anses att man bör be för förstörandet av templet, för världen som inte kan se mottagandet av himlens kungadöme som något gott, det vill säga anse arbetet för Skaparen som ett respektabelt och värdigt arbete.

Alltså, när man ber för Gudomlighetens exil, bör man inte be för att den är i stoftet bara för en själv. Utan man bör be för dess låghet i hela världen, att hela världen inte ger andligheten någon tanke. Och man ber för hela världen, som vi ber, ”Och bygg Jerusalem snart i våra dagar”, så att det blir ärofyllt i hela världen, som det sägs i bönen vid rosh hashana [Början av året], ”Var Kung över hela världen med Din ära”. Men eftersom allmänheten inte känner någon brist, hur kan de be?

Men en person som belönats med att erhålla bristen, som känner exilen, han kan be om frälsning. Men de som inte känner att det finns en exil, hur kan de be att Han ska förlösa dem från exilen? Följden av detta är att ens känsla av att vara i exil redan anses som en uppstigning i grad, och man måste be om uppfyllelse för hela allmänheten.

Det är som nämnts ovan att, “Alla som sörjer Jerusalem belönas med att se dess glädje”. Med andra ord, den som känner Gudomlighetens exil och som sörjer är den som belönas med att se dess glädje, eftersom i termer av kelim [kärl], är det bara den som är redo för frälsning som har kelim eftersom kelim är ett begär för uppfyllelse.

Följaktligen, man sörjer när man känner hur Gudomligheten är i exil och hennes storhet inte kan ses. Men den som önskar ta på sig bördan av himlens kungadöme, eftersom Han är stor och härskande, får tankar och fantasier, och dessa tankar avvisar en från heligheten, och bara genom övervinnande och tvång ovan förnuftet kan man härda ut.

Och varje gång man vill tro att Hans Försyn är välgörande, får man tankar som förtalar Skaparen och det smärtar att man måste höra förtal. Man tror att det bara beror på att världens nationer styr över heligheten, det vill säga att det finns ett fördöljande, och för de som vill påbörja det heliga arbetet, döljer sitra achra helighetens vikt. Av detta följer att det är precis den som sörjer som behöver himlens barmhärtighet, som har förmågan att övervinna det onda i sig, och han sörjer och gråter hos Skaparen om hjälp.

Men man bör absolut be för helheten, annars anses det som att man ber bara för sin egen skull, det vill säga, att bara man själv ska förlösas från exil. Och om man verkligen ber för Skaparens skull, att himlens ära ska uppenbaras i världen, hur kan man då be bara för sin egen skull? Alltså bör man be för att himlens ära ska uppenbaras för hela världen, som våra visa sade (Baba Kamah 92), ”Alla som vädjar om barmhärtighet för sin vän, och behöver samma sak, de beviljas först”.

I arbetet bör vi förstå varför man får svar först om man ber om nåd för sin vän. Det verkar som om nåden man ber om inte är för att man vill uppväcka nåd på sin vän. Det verkar vara bedrägeri. För våra visa sade att den som besvaras först är den som vädjar om nåd för sin vän.

Men vi bör ändå förstå varför han besvaras först. Kan inte bönen beviljas för dem båda tillsammans, istället för att vara en åt gången och inte båda samtidigt? Vi bör förstå varför det är så att han besvaras först.

Vi bör tolka att när man börjar be om nåd för sin vän i arbetet, det vill säga när man börjar vandra vägen till att uppnå dvekut [vidhäftande] med Skaparen genom Tora och mitzvot, betraktat som att alla ens handlingar kommer att vara för Skaparen och inte för en själv, börjar kroppen motstå detta arbete. Det för en till tankar om hur detta arbete inte är för en själv, då kroppens natur är för sin egen skull, medan man vill arbeta för Skaparens skull. Därmed visar alltid kroppen, som kallas “viljan att ta emot”, alltid för en att det inte lönar sig att arbeta för Skaparens skull. Och eftersom man inte kan utföra en enda handling utan njutning, för detta är skapelsens natur, eftersom Han vill glädja sina skapelser, som är anledningen till skapelsen, kan man följaktligen inte arbeta om man inte ta emot njutning från arbetet.

Alltså är allt människan gör enbart för njutnings skull, det vill säga ta emot belöning för ansträngningen hon gör. Därför har man i lo lishma [inte för Hennes namn], när man tror på belöning och bestraffning, bränsle för att jobba under arbetet eftersom man ser den belöning man kommer att ta emot. Men när man arbetar för att ge, det vill säga när man inte vill ta emot någon belöning för arbetet, hur kan man arbeta utan njutning?

Zohar säger om det att vi måste arbeta på grund av att Skaparen är stor och härskande, det vill säga på grund av Skaparens storhet. Detta för att vi ser att den mindre i naturen tar emot njutning när den tjänar den större, då man naturligt har styrka att arbeta i en viktig persons tjänst. Ett särskilt stort nöje är det att tjäna en stor kung. Man behöver inte arbeta på det; det ligger i skapelsens natur. Det man bör arbeta på är att veta och att känna att han är en viktig person, och då kommer man kunna tjäna honom.

Därför kommer dåliga tankar till en, särskilt när man vill arbeta på grund av Skaparens storhet, som inte låter en känna Skaparens storhet, utan i själva verket visar en motsatsen. Detta döljande styr verkligen alla. Men för de människor som inte arbetar på grund av Skaparens storhet, behöver inte kroppen dölja Skaparens storhet från dem. Så är det på grund av att så länge som de inte gör Skaparens storhet till orsaken till arbetet, arbetar inte kroppen gratis för den tar hänsyn till belöningen, inte givaren av belöningen.

Det följer att det, särskilt för människor som vill arbeta enbart på grund av Skaparens storhet, finns ett motstånd och att världens nationer täcker och gömmer Israel inom människan. Därmed ligger majoriteten av talet emot Skaparens storhet naturligtvis u de som vill nå dvekut med Skaparen. De som känner det urskiljande som kallas ”Gudomligheten i stoftet” är de som känner behovet att be Skaparen frigöra en från exilen, från att vara bland nationerna, med innebörden att nationerna styr över en och döljer den heliga Gudomlighetens storhet och vikt.

Därför bör de som känner att Gudomligheten är i stoftet be att himmelrikets prakt ska uppenbaras över hela världen. Det är emellertid inte världen som behöver det – att höja Gudomligheten från stoftet – och då blir man först besvarad, eftersom man behöver samma sak. Men efteråt medför detta uppenbarelse för hela generationen. Men ändå, så länge som de inte har passande kelim för det, kan det inte uppenbaras i dem. Det är som våra visa sade, ”Om han följer en mitzva [ett bud], lycklig är han, för han har dömt sig själv och hela världen till förtjänstens vågskål.”

Alltså måste bara den personen – som känner döljandet över andligheten, över viljan att ge på grund av Skaparens storhet – be om nåd för hela generationen. Och eftersom han behöver samma sak, kommer han att bli besvarad först. Detta är anledningen till att det sägs om honom, ”Alla som sörjer Jerusalem belönas med att se dess glädje.” Och orsaken är, som vi sade ovan, att han, och inte allmänheten, behöver samma sak. Den som ber om nåd för sin vän och vännen, de kan inte båda beviljas bönen, då bara han behöver den saken, det vill säga frälsning – att känna storheten i Kedusha [Heligheten] som kallas ”att höja Gudomligheten från stoftet”.

Men de som arbetar på det först nämnda sättet ovan, som arbetar för en belöning, de tar hänsyn till belöningen. Och det finns en regel: Den som ger är viktig. Det följer att om de tror att de kommer att ta emot belöning, att Skaparen ska betala deras belöning, då är Han redan viktig för dem. Men de som inte arbetar för en belöning bör nu känna Hans storhet, och på det finns det ett döljande som placeras på Kedusha – dess storhet är osedd. Därför gavs vi förfrågan till Skaparen att ta bort döljandet, som det står skrivet, ”Dölj inte Ditt ansikte för mig.”

Nu kan vi förstå det vi frågade om vad “Israel vet inte” är, och vad ”Mitt folk förstår inte” är. Israel är de som arbetar med siktet att uppnå dvekut med Skaparen, att belönas med att uppnå graden yashar El [rakt till Skaparen], och inte för sin egennytta. De hör till intentionen som kallas ”vetande”, eftersom de behöver komma till klar kunskap att de måste uppnå Skaparens storhet. Och denna kunskap kommer specifikt genom tro över förståndet, eftersom förståndet domineras av världens nationer, som döljer helighetens storhet och degraderar himlens kungarike till stoftet.

Och särskilt genom att komma över med tro över förståndet, när man utför sina handlingar med tvång, när dåliga tankar om sitra achra kommer till en, när de baktalar och säger att det inte är lönt att arbeta för Skaparens nytta, att anledningen för detta arbete bara är Skaparens storhet, då finns det ingenting man kan göra förutom att tro på de visa, som berättar för oss att det är just detta arbete som man har ovan förståndet som Skaparen njuter av. Det är som Baal HaSulam sade, att merparten av arbetet är när man ger någonting till Skaparen precis när man går över förståndet.

Detta innebär att förståndet säger till en att det inte är lönt att göra saker för att ge. Men man kommer över det och utför arbete ovan förståndet. Detta betraktas som att man ger någonting till Skaparen. Men när Skaparen väcker en från ovan, finns det ingenting man kan göra, om vilket man kan säga att man ger någonting till Skaparen, eftersom människan då annulleras inför Skaparen som ett stearinljus inför en fackla, utan något val.

I det tillståndet ger man alltså ingenting, eftersom man inte har något val. Men när man måste gå över förståndet, eftersom förståndet påstår någonting annat, då kan man säga att man ger någonting till Skaparen. Och han sade att vi måste tro att detta arbete är viktigare för Skaparen än resten av arbetena.

Profeten sade “Oxen känner sin ägare”. Detta hör till urskiljandet av Israel, som betraktas som folkets huvuden. Israel betyder li rosh [huvudet är mitt]. Kunskap hör till dem, och därför sade han ”Israel vet inte”, eftersom de inte engagerar sig i arbete i syfte att lära känna Skaparen, som det står skrivet, ”Vet denna dag, och lägg det till ditt hjärta, att Herren, Han är Gud”.

Och profeten sade att de inte var engagerade i det. Profeten talade även till kollektivet, det vill säga till befolkningen, vars arbete bara är att ta emot belöning, och detta är anledningen till att de engagerar sig i Tora och mitzvot. De tog inte hänsyn till ämnet ”och åsnan sin mästares krubba”. Åsnan är, som vi sade ovan, viljan att ta emot, kallas ”enbart egenkärlek”. Och då sade profeten till dem att åsnan, det vill säga han som tittar på sin mästares krubba – belöningen – inte tog hänsyn till att det är Skaparen som ger dem belöningen, med innebörden att genom att ta hänsyn kommer de att ta emot Skaparens kärlek, precis som det finns kärlek för den som ger gåvor till folk. Men de tog ingen notis av givaren, bara tanken att de skulle ha belöning.

Det följer att det de gjorde, gjorde de för belöning, det vill säga utan kärlek och rädsla. Därmed skänkte de ingen tanke till ”sin mästares krubba”, det vill säga till jordägaren – att Skaparen är givaren. Istället skiljde de mitzvot från givaren av Tora och mitzvot och tänkte inte på arbetets givare under arbetet. När de tänkte på belöningen tänkte de inte heller på vem som var givare av belöningen.

Detta betyder att profeten står och varnar både Israel – som arbetar på intentionen men inte ger tillräcklig akt på att uppnå dvekut med Skaparen – och de som enbart arbetar i handling och vars sikte enbart är att ta emot belöning, och de tar ingen hänsyn till vem det är som ger belöningen. Detta är anledningen till ”Mitt folk förstår inte”. Och de saknar naturligtvis kärleken till Skaparen.

Det följer att man bör redogöra för sig själv vad man ska be om innan man går och ber. Därför sade Baal HaSulam att man bör be enbart om en sak, och detta inkluderar många saker: att man ber Skaparen ge en viljan att arbeta för att ge och inte för sin egen skull. Detta på grund av att för att ha en vilja att ge, måste man ha tilltro till Skaparen och tro på Skaparens storhet. Men bönen man vill att Skaparen ska ge en viljan att ge betyder att man säger till Skaparen, ”Jag vill att intentionen, när jag engagerar mig i Tora och mitzvot, ska vara att jag kommer att tro att Skaparen finner nöje i mina handlingar”.

Med andra ord, även om man inte har någon smak eller känner någonting under sitt arbete, så har man styrkan att säga till sin kropp – medan kroppen klagar, “Du ser hur studierna av Tora och bönerna är smaklösa för dig” – alltså, att man önskar ha styrkan att säga till kroppen, “eftersom jag arbetar bara för Skaparens njutning, varför skulle jag bry mig om huruvida det är utan smak för mig eller inte? Om jag hade arbetat för min egen vinning, då hade du haft rätt i vad du säger mig, att du inte känner någon smak att arbeta för. Likaledes äter inte en person som inte njuter av sin mat. Jag, emellertid, arbetar för att gynna Skaparen, så det gör ingen skillnad för mig vad för sorts smak jag känner”. Och detta kallas för ovillkorlig kapitulation.