Artikel nr. 39, 1989-90

Våra visa sade (Taanit s.30b), ”Alla som sörjer Jerusalem belönas med att se dess glädje”. Bokstavligt är det svårt att förstå. Det fanns naturligtvis många rättfärdiga som sörjde för Jerusalem, trots att Jerusalem ännu inte var byggt, så hur kunde de belönas med att se dess glädje? I den bokstavliga förklaringen, finns antagligen många svar på detta, men vi bör tolka det i arbetet.

Det är känt att Malchut kallas ”Jerusalem”. Därför, när vi säger ”förstörandet av Jerusalem” syftar det till förstörandet av Templet, som kallas ”Gudomlighet i stoftet”, eller ”Gudomlighet i exil”. Med andra ord, man bör ta på sig bördan av himlens kungadöme och tro att Skaparen leder världen i välgörande vägledning, eftersom detta är dolt för oss.

Malchut är den som ger till själarna och till BYA. Allt som kommer från ovan till skapelserna anses vara Malchut. Därför respekteras inte Malchut av skapelserna eftersom de inte ser hennes vikt, det vill säga vad hon ger till oss. Detta kallas ”Jerusalem i ruiner”. Med andra ord, där hon borde ha givit glädje och njutning till skapelserna, och där alla borde se hennes förtjänst, ser de istället att allting är förstört i henne och att hon ingenting har att ge. Det sägs om detta (i Nachem- [tröst] bönen på nionde Av), ”De som sörjer Jerusalem, och klagandet, förstörd, förfallen, och övergiven stad”. Med andra ord, allting är ödelagt och förstört, och detta kallas ”Gudomligheten i stoftet”. Alltså, när man tar på sig bördan av himlens kungadöme, stretar kroppen livfullt emot.

Så, om man kan komma över det och tar på sig kungadömets börda, även då man inte ser någon vikt, sörjer vikten av Jerusalem som är dold för oss, ber för varför Jerusalem inte har någon vikt, och ber Skaparen höja Jerusalem från stoftet som det är i, till den grad att man ångrar dess förstörelse, belönas man med att Skaparen hör ens bön.

Och att människan belönas med att se dess glädje, vilket betyder att det till en ges glädje och njutning. Följaktligen är betydelsen här att den som ångrar och sörjer Jerusalem, för att Gudomligheten är i stoftet, belönas med att kunna se dess glädje. Det finns inget ljus utan ett kli [kärl]. Och eftersom man har kli, det vill säga bristen – sin ånger för att Gudomligheten är i stoftet – belönas man därför med att se trösten hos Jerusalem.

Enligt det ovan sagda bör vi tolka det som står skrivet (Jesaja1), ”Oxen känner sin ägare, och åsnan sin herres krubba; men Israel känner inte, Mitt folk förstår inte”. Vi bör förstå skillnaden mellan en oxe och en åsna i arbetet, såväl som skillnaden mellan Israel och Mitt folk i arbetet. Baal HaSulam sade att skillnaden mellan en oxe och en åsna är att en oxe anses vara ”medvetandet”, som är tro ovan förnuftet. Detta är betydelsen av ”Oxen känner sin ägare”. En åsna anses vara ”hjärta”, vilket betyder viljan att ta emot, som är ”Och åsnan sin herres krubba”.

Det finns därför två urskiljanden att göra här:

1. De som arbetar för belöning, som håller Tora och mitzvot för att mottaga en belöning. Deras huvudsakliga fråga är, ”Hur stor belöning kommer jag att få, och vad kommer belöningen att bestå av, det vill säga är denna belöning värd arbetet i Tora och mitzvot?
2. De som vill arbeta för att ge på grund av att, som det står skrivet i Zohar, ”Han är stor och härskande”. Med andra ord, de arbetar bara för Skaparens storhet. Det betyder att de känner sig mycket privilegierade att få känna den store kungen. Av detta följer att de som arbetar i avsikt att ge behöver veta vem de tjänar, att han verkligen är en stor och viktig kung, värd att tjäna.

Men när de börjar arbeta i avsikten att ge, och hela orsaken till att de har styrkan att arbeta är vikten av Skaparen, då börjar arbetet i formen av Gudomligheten i stoftet. Med andra ord, där andligheten, det vill säga att arbeta för att tjäna Skaparen, borde vara viktigare varje gång, får man sådana tankar som påvisar motsatsen. Och istället för att man går framåt och arbetar mer gärna eftersom man tjänar en viktig kung, får man en bild av obetydlighet. Med andra ord, man känner inte Hans storhet, och detta får en att hela tiden falla.

Detta betyder att även när man övervinner nedgångarna så kan man fortfarande inte alltid utstå och bekämpa dessa tankar. Och vad dessa tankar visar en är att Gudomligheten är i stoftet. Man vill arbeta med glädje i att tjäna en stor och viktig kung, och detta borde bringa en glädje, men man känner raka motsatsen – förkastelse. Det är som om man avvisas från arbetet.

Detta kallas ”Gudomligheten i stoftet” – denna känsla av att man visas ut. Med andra ord, man känner att medan man vill ta på sig bördan av himlens kungadöme, kommer Faraos frågor till en, som frågar ”Vem är Herren vars röst jag skulle följa?”. Detta anses som att Malchut, i betydelsen Gudomligheten, är i exil med Farao kung av Egypten, som påvisar lågheten i himlens kungadöme.

Då kan man bara be om att kungadömet ska byggas, att kungadömet inte ska vara kvar i sin form av låghet, eftersom man inte kan få glädje av denna låghet när man ser att det inte är något viktigt. Med detta anses att man bör be för förstörandet av templet, för världen som inte kan se mottagandet av himlens kungadöme som något gott, det vill säga anse arbetet för Skaparen som ett respektabelt och värdigt arbete.

Alltså, när man ber för Gudomlighetens exil, bör man inte be för att den är i stoftet bara för en själv. Utan man bör be för dess låghet i hela världen, att hela världen inte ger andligheten någon tanke. Och man ber för hela världen, som vi ber, ”Och bygg Jerusalem snart i våra dagar”, så att det blir ärofyllt i hela världen, som det sägs i bönen vid rosh hashana [Början av året], ”Var Kung över hela världen med Din ära”. Men eftersom allmänheten inte känner någon brist, hur kan de be?

Men en person som belönats med att erhålla bristen, som känner exilen, han kan be om frälsning. Men de som inte känner att det finns en exil, hur kan de be att Han ska förlösa dem från exilen? Följden av detta är att ens känsla av att vara i exil redan anses som en uppstigning i grad, och man måste be om uppfyllelse för hela allmänheten.

Det är som nämnts ovan att, “Alla som sörjer Jerusalem belönas med att se dess glädje”. Med andra ord, den som känner Gudomlighetens exil och som sörjer är den som belönas med att se dess glädje, eftersom i termer av kelim [kärl], är det bara den som är redo för frälsning som har kelim eftersom kelim är ett begär för uppfyllelse.

Följaktligen, man sörjer när man känner hur Gudomligheten är i exil och hennes storhet inte kan ses. Men den som önskar ta på sig bördan av himlens kungadöme, eftersom Han är stor och härskande, får tankar och fantasier, och dessa tankar avvisar en från heligheten, och bara genom övervinnande och tvång ovan förnuftet kan man härda ut.

Och varje gång man vill tro att Hans Försyn är välgörande, får man tankar som förtalar Skaparen och det smärtar att man måste höra förtal. Man tror att det bara beror på att världens nationer styr över heligheten, det vill säga att det finns ett fördöljande, och för de som vill påbörja det heliga arbetet, döljer sitra achra helighetens vikt. Av detta följer att det är precis den som sörjer som behöver himlens barmhärtighet, som har förmågan att övervinna det onda i sig, och han sörjer och gråter hos Skaparen om hjälp.

Men man bör absolut be för helheten, annars anses det som att man ber bara för sin egen skull, det vill säga, att bara man själv ska förlösas från exil. Och om man verkligen ber för Skaparens skull, att himlens ära ska uppenbaras i världen, hur kan man då be bara för sin egen skull? Alltså bör man be för att himlens ära ska uppenbaras för hela världen, som våra visa sade (Baba Kamah 92), ”Alla som vädjar om barmhärtighet för sin vän, och behöver samma sak, de beviljas först”.

I arbetet bör vi förstå varför man får svar först om man ber om nåd för sin vän. Det verkar som om nåden man ber om inte är för att man vill uppväcka nåd på sin vän. Det verkar vara bedrägeri. För våra visa sade att den som besvaras först är den som vädjar om nåd för sin vän.

Men vi bör ändå förstå varför han besvaras först. Kan inte bönen beviljas för dem båda tillsammans, istället för att vara en åt gången och inte båda samtidigt? Vi bör förstå varför det är så att han besvaras först.

Vi bör tolka att när man börjar be om nåd för sin vän i arbetet, det vill säga när man börjar vandra vägen till att uppnå dvekut [vidhäftande] med Skaparen genom Tora och mitzvot, betraktat som att alla ens handlingar kommer att vara för Skaparen och inte för en själv, börjar kroppen motstå detta arbete. Det för en till tankar om hur detta arbete inte är för en själv, då kroppens natur är för sin egen skull, medan man vill arbeta för Skaparens skull. Därmed visar alltid kroppen, som kallas “viljan att ta emot”, alltid för en att det inte lönar sig att arbeta för Skaparens skull. Och eftersom man inte kan utföra en enda handling utan njutning, för detta är skapelsens natur, eftersom Han vill glädja sina skapelser, som är anledningen till skapelsen, kan man följaktligen inte arbeta om man inte ta emot njutning från arbetet.

Alltså är allt människan gör enbart för njutnings skull, det vill säga ta emot belöning för ansträngningen hon gör. Därför har man i lo lishma [inte för Hennes namn], när man tror på belöning och bestraffning, bränsle för att jobba under arbetet eftersom man ser den belöning man kommer att ta emot. Men när man arbetar för att ge, det vill säga när man inte vill ta emot någon belöning för arbetet, hur kan man arbeta utan njutning?

Zohar säger om det att vi måste arbeta på grund av att Skaparen är stor och härskande, det vill säga på grund av Skaparens storhet. Detta för att vi ser att den mindre i naturen tar emot njutning när den tjänar den större, då man naturligt har styrka att arbeta i en viktig persons tjänst. Ett särskilt stort nöje är det att tjäna en stor kung. Man behöver inte arbeta på det; det ligger i skapelsens natur. Det man bör arbeta på är att veta och att känna att han är en viktig person, och då kommer man kunna tjäna honom.

Därför kommer dåliga tankar till en, särskilt när man vill arbeta på grund av Skaparens storhet, som inte låter en känna Skaparens storhet, utan i själva verket visar en motsatsen. Detta döljande styr verkligen alla. Men för de människor som inte arbetar på grund av Skaparens storhet, behöver inte kroppen dölja Skaparens storhet från dem. Så är det på grund av att så länge som de inte gör Skaparens storhet till orsaken till arbetet, arbetar inte kroppen gratis för den tar hänsyn till belöningen, inte givaren av belöningen.

Det följer att det, särskilt för människor som vill arbeta enbart på grund av Skaparens storhet, finns ett motstånd och att världens nationer täcker och gömmer Israel inom människan. Därmed ligger majoriteten av talet emot Skaparens storhet naturligtvis u de som vill nå dvekut med Skaparen. De som känner det urskiljande som kallas ”Gudomligheten i stoftet” är de som känner behovet att be Skaparen frigöra en från exilen, från att vara bland nationerna, med innebörden att nationerna styr över en och döljer den heliga Gudomlighetens storhet och vikt.

Därför bör de som känner att Gudomligheten är i stoftet be att himmelrikets prakt ska uppenbaras över hela världen. Det är emellertid inte världen som behöver det – att höja Gudomligheten från stoftet – och då blir man först besvarad, eftersom man behöver samma sak. Men efteråt medför detta uppenbarelse för hela generationen. Men ändå, så länge som de inte har passande kelim för det, kan det inte uppenbaras i dem. Det är som våra visa sade, ”Om han följer en mitzva [ett bud], lycklig är han, för han har dömt sig själv och hela världen till förtjänstens vågskål.”

Alltså måste bara den personen – som känner döljandet över andligheten, över viljan att ge på grund av Skaparens storhet – be om nåd för hela generationen. Och eftersom han behöver samma sak, kommer han att bli besvarad först. Detta är anledningen till att det sägs om honom, ”Alla som sörjer Jerusalem belönas med att se dess glädje.” Och orsaken är, som vi sade ovan, att han, och inte allmänheten, behöver samma sak. Den som ber om nåd för sin vän och vännen, de kan inte båda beviljas bönen, då bara han behöver den saken, det vill säga frälsning – att känna storheten i Kedusha [Heligheten] som kallas ”att höja Gudomligheten från stoftet”.

Men de som arbetar på det först nämnda sättet ovan, som arbetar för en belöning, de tar hänsyn till belöningen. Och det finns en regel: Den som ger är viktig. Det följer att om de tror att de kommer att ta emot belöning, att Skaparen ska betala deras belöning, då är Han redan viktig för dem. Men de som inte arbetar för en belöning bör nu känna Hans storhet, och på det finns det ett döljande som placeras på Kedusha – dess storhet är osedd. Därför gavs vi förfrågan till Skaparen att ta bort döljandet, som det står skrivet, ”Dölj inte Ditt ansikte för mig.”

Nu kan vi förstå det vi frågade om vad “Israel vet inte” är, och vad ”Mitt folk förstår inte” är. Israel är de som arbetar med siktet att uppnå dvekut med Skaparen, att belönas med att uppnå graden yashar El [rakt till Skaparen], och inte för sin egennytta. De hör till intentionen som kallas ”vetande”, eftersom de behöver komma till klar kunskap att de måste uppnå Skaparens storhet. Och denna kunskap kommer specifikt genom tro över förståndet, eftersom förståndet domineras av världens nationer, som döljer helighetens storhet och degraderar himlens kungarike till stoftet.

Och särskilt genom att komma över med tro över förståndet, när man utför sina handlingar med tvång, när dåliga tankar om sitra achra kommer till en, när de baktalar och säger att det inte är lönt att arbeta för Skaparens nytta, att anledningen för detta arbete bara är Skaparens storhet, då finns det ingenting man kan göra förutom att tro på de visa, som berättar för oss att det är just detta arbete som man har ovan förståndet som Skaparen njuter av. Det är som Baal HaSulam sade, att merparten av arbetet är när man ger någonting till Skaparen precis när man går över förståndet.

Detta innebär att förståndet säger till en att det inte är lönt att göra saker för att ge. Men man kommer över det och utför arbete ovan förståndet. Detta betraktas som att man ger någonting till Skaparen. Men när Skaparen väcker en från ovan, finns det ingenting man kan göra, om vilket man kan säga att man ger någonting till Skaparen, eftersom människan då annulleras inför Skaparen som ett stearinljus inför en fackla, utan något val.

I det tillståndet ger man alltså ingenting, eftersom man inte har något val. Men när man måste gå över förståndet, eftersom förståndet påstår någonting annat, då kan man säga att man ger någonting till Skaparen. Och han sade att vi måste tro att detta arbete är viktigare för Skaparen än resten av arbetena.

Profeten sade “Oxen känner sin ägare”. Detta hör till urskiljandet av Israel, som betraktas som folkets huvuden. Israel betyder li rosh [huvudet är mitt]. Kunskap hör till dem, och därför sade han ”Israel vet inte”, eftersom de inte engagerar sig i arbete i syfte att lära känna Skaparen, som det står skrivet, ”Vet denna dag, och lägg det till ditt hjärta, att Herren, Han är Gud”.

Och profeten sade att de inte var engagerade i det. Profeten talade även till kollektivet, det vill säga till befolkningen, vars arbete bara är att ta emot belöning, och detta är anledningen till att de engagerar sig i Tora och mitzvot. De tog inte hänsyn till ämnet ”och åsnan sin mästares krubba”. Åsnan är, som vi sade ovan, viljan att ta emot, kallas ”enbart egenkärlek”. Och då sade profeten till dem att åsnan, det vill säga han som tittar på sin mästares krubba – belöningen – inte tog hänsyn till att det är Skaparen som ger dem belöningen, med innebörden att genom att ta hänsyn kommer de att ta emot Skaparens kärlek, precis som det finns kärlek för den som ger gåvor till folk. Men de tog ingen notis av givaren, bara tanken att de skulle ha belöning.

Det följer att det de gjorde, gjorde de för belöning, det vill säga utan kärlek och rädsla. Därmed skänkte de ingen tanke till ”sin mästares krubba”, det vill säga till jordägaren – att Skaparen är givaren. Istället skiljde de mitzvot från givaren av Tora och mitzvot och tänkte inte på arbetets givare under arbetet. När de tänkte på belöningen tänkte de inte heller på vem som var givare av belöningen.

Detta betyder att profeten står och varnar både Israel – som arbetar på intentionen men inte ger tillräcklig akt på att uppnå dvekut med Skaparen – och de som enbart arbetar i handling och vars sikte enbart är att ta emot belöning, och de tar ingen hänsyn till vem det är som ger belöningen. Detta är anledningen till ”Mitt folk förstår inte”. Och de saknar naturligtvis kärleken till Skaparen.

Det följer att man bör redogöra för sig själv vad man ska be om innan man går och ber. Därför sade Baal HaSulam att man bör be enbart om en sak, och detta inkluderar många saker: att man ber Skaparen ge en viljan att arbeta för att ge och inte för sin egen skull. Detta på grund av att för att ha en vilja att ge, måste man ha tilltro till Skaparen och tro på Skaparens storhet. Men bönen man vill att Skaparen ska ge en viljan att ge betyder att man säger till Skaparen, ”Jag vill att intentionen, när jag engagerar mig i Tora och mitzvot, ska vara att jag kommer att tro att Skaparen finner nöje i mina handlingar”.

Med andra ord, även om man inte har någon smak eller känner någonting under sitt arbete, så har man styrkan att säga till sin kropp – medan kroppen klagar, “Du ser hur studierna av Tora och bönerna är smaklösa för dig” – alltså, att man önskar ha styrkan att säga till kroppen, “eftersom jag arbetar bara för Skaparens njutning, varför skulle jag bry mig om huruvida det är utan smak för mig eller inte? Om jag hade arbetat för min egen vinning, då hade du haft rätt i vad du säger mig, att du inte känner någon smak att arbeta för. Likaledes äter inte en person som inte njuter av sin mat. Jag, emellertid, arbetar för att gynna Skaparen, så det gör ingen skillnad för mig vad för sorts smak jag känner”. Och detta kallas för ovillkorlig kapitulation.

Artikel nr 16, 1984

[…]

Detta betyder att man först måste se om man har styrkan att komma till ett tillstånd där man kan handla med syftet att ge belåtenhet åt Skaparen. Sedan, när man redan insett att man inte kan uppnå det själv, fokuserar man sin Tora och sina mitzvot på en enda punkt, som är att ”ljuset däri omdanar en”, att detta kommer att vara den enda belöningen man vill ha från Tora och mitzvot. Med andra ord, belöningen för mitt jobb kommer att vara att Skaparen ger mig denna styrka som kallas ”givandets kraft”.

Det finns en regel att den som gör en ansträngning, vilket betyder att man ställer in sin vila, det är för att den personen vill något, eftersom han vet att utan arbete kommer han inte att ges, så han måste streta. Av denna anledning måste den som anstränger sig att hålla Tora och mitzvot absolut sakna något, och det är för att han anstränger sig i Tora och mitzvot, för att genom detta erhålla vad han önskar sig.

Följaktligen måste man uppmärksamma och begrunda vad man vill – vad är belöningen som man vill ha för sitt arbete – innan man påbörjar sitt arbete i att tjäna Skaparen. Eller, enkelt sagt, vad är skälet som manar en att arbeta i Tora och mitzvot? Sedan, när man bestämt vad man behöver, för vilket man måste arbeta, då börjar man att tänka mycket tills det är svårt för en att veta vad man verkligen vill.

Detta är orsaken till att det finns många människor som, när de börjar begrunda syftet med sitt arbete, inte kan fastställa det verkliga målet. Av denna anledning säger de, ”Varför trötta ut oss med tankearbete?” Istället arbetar de utan något syfte och säger, ”Vi arbetar för nästa värld”.

Och vad är nästa värld? ”Varför skulle vi tänka på det? Vi tror på att det är något gott och nöjer oss med det. När vi tar emot belöningen i nästa värld, då kommer vi veta vad det är. Varför ägna sig åt grubblerier?”

Endast några få sade att det finns något sådant som dvekut (vidhäftande) med Skaparen, och för att uppnå dvekut måste de uppnå formlikhet, det vill säga ”Som Han är barmhärtig, är du, också, barmhärtig”. Och sedan börjar man försöka uppnå formlikhet – att alla ens handlingar är i givande – för bara då avlägsnas restriktionerna och fördöljandena, som existerar i världen, från en och man börjar känna Kedusha (helighet).

Men när man börjar nå graden av givande i sitt arbete, ser man att man är mycket långt från det, att man inte har något begär efter en tanke, ett ord, eller en gärning som man skulle ha förmågan att rikta i avsikt att ge. Och då vet man inte vad man ska göra för att erhålla givandets kraft. Och varje gång man lägger till mer ansträngning ser man att hela saken är långt ifrån en. Till slut inser man att det inte ligger i människans förmåga att någonsin uppnå det.

Då inser man att bara Skaparen kan hjälpa en, och endast då förstår man att man måste arbeta i Tora och mitzvot för att mottaga en belöning. Och belöningen för mitt arbete kommer att vara att Skaparen ger mig givandets kraft. Detta är belöningen jag hoppas på eftersom jag vill uppnå dvekut med Skaparen, som är likformighet, det vill säga givande.

Och detta är den enda belöningen man hoppas på – att man genom sitt arbete i Tora och mitzvot kommer att ges det man inte kan uppnå på egen hand, och som man istället behöver ta emot från någon annan. Det är som med arbete i den materiella världen: eftersom man inte kan åstadkomma pengar på egen hand arbetar man, och i utbyte betalas man pengar. Likaså i andligheten, det man inte kan uppnå själv måste någon annan ge en, så detta är vad vi kallar belöning.

Därför, när man vill uppnå egenskapen av givande för att man vill uppnå dvekut med Skaparen, och man inte kan uppnå denna egenskap, utan behöver Skaparen för att erhålla den från Honom, det man blir given kallas då “belöning”. Och eftersom det finns en regel, att om man vill ha en belöning måste man göra en ansträngning och arbeta, håller man Tora och mitzvot för att få denna belöning, som kallas “kraften av givande”, som betyder att lämna egenkärleken och mottaga ett begär att ha styrkan att ägna sig endast åt kärlek till andra.

Detta är betydelsen av, “Man bör alltid ägna sig åt Tora och mitzvot i lo lishma (inte för Hennes namn), för från lo lishma kommer man till lishma (för Hennes namn) eftersom ljuset däri förändrar en”. Således, genom arbete i Tora och mitzvot för att uppnå lishma, kommer man att uppnå graden lishma genom att först arbeta. Det är därför man belönas med ljuset i det, som förändrar en, och med detta anses det att man har blivit skänkt kraften av givande från ovan.

Men, vi bör fråga, “Varför måste man först göra ansträngningen och senare ges Toras ljus? Varför ges man inte ljuset i Tora omedelbart, så att det kan förändra en genast? Ytterligare, varför göra ansträngningar och arbeta för ingenting och slösa tid för ingenting? Hade det inte varit bättre om man givits ljuset redan i början av arbetet, alltså att man genast kunde ta emot ljuset och genast påbörja sitt arbete i lishma?”

Saken är den att det inte finns något ljus utan kli (kärl), och med kli menas ett begär. Med andra ord, när man har ett behov och strävar efter att tillfredsställa det behovet, då kallas det “kli”. Bara då, när man har ett kli – det vill säga ett begär efter någon tillfredsställelse – kan man säga att man ges uppfyllandet och man är nöjd med uppfyllandet man givits eftersom det är vad man haft längtan efter. Med belöning menas ett uppfyllande, när längtan tar emot. Dessutom, graden av uppfyllandets vikt beror på graden av längtan. Och enligt måttet av lidande, njuter man av uppfyllandet.

Av denna anledning är det omöjligt att ge en person ett ljus som förändrar honom när han inte har något begär efter det över huvud taget. Detta beror på att med “att förändra” menas att man förlorar kraften av egenkärlek och erhåller kraften av kärlek till andra.

Om man inte har något begär att lämna egenkärleken, och man blir tillsagd, “Arbeta lite och i utbyte får du en avsaknad av egenkärlek”, anser man då inte detta vara en belöning. Tvärtom tycker man att ägaren borde belöna en för arbetet man gjort för honom. Men i utbyte ger han en något mycket dåligt, till den grad att man kunde förlora all egenkärlek på ett ögonblick. Vem skulle gå med på något sådant?

Av denna anledning måste man först studera i lo lishma, så att kroppen genom detta kan hjälpa en, för man är villig att ge upp en liten njutning för att kunna erhålla en stor njutning. Men av naturen är vi oförmögna att föreställa oss njutning om den inte är baserad på egenkärlek. Därför får man höra att man kommer att belönas för sitt arbete i Tora och mitzvot. Detta är ingen lögn, för man kommer utan tvivel belönas. Med andra ord, det sägs mig att jag för mina ansträngningar i Tora och mitzvot kommer att belönas, och detta är sanningen, eftersom jag utan tvivel kommer att belönas, men belöningen kommer att förändras.

Till exempel, en far säger till sitt barn, “Om du är en snäll pojke, ska jag köpa dig en leksaksbil, en plastbil”. Efteråt åker fadern utomlands och återvänder flera år senare. Pojken har växt och blivit stor, och han kommer till sin pappa och säger till honom, “Pappa, innan du åkte utomlands, lovade du mig en leksaksbil i plast”. Så pappan går och köper honom en riktig bil, en som kan färdas stora sträckor.

Sonen är smart och förstår att det inte är tid nu för en leksaksbil, utan för en riktig bil. Är detta ett bedrägeri å faderns sida? Naturligtvis inte! Istället förstår nu pojken att han när han var ett barn bara kunde föreställa sig en simpel belöning.

Även här början man med en simpel belöning, som kallas lo lishma, vilket betyder att man väntar på att bli belönad med något som är värdelöst jämfört med den riktiga belöningen man kommer att få – att belönas med lishma, som är det kli i vilket man kan ta emot den glädje och njutning som Skaparen vill ge. Det är de riktiga njutningarna.

Det följer att genom att säga till en person att han genom att arbeta i lo lishma, det vill säga att mottaga en belöning, är detta sant, vilket betyder att när han siktar på avsikten att ge, kommer han också att belönas. Den enda osanningen ligger i själva belöningen. När man är i lo lishma, tror man att man ska ges en annan belöning, för det kli som tar emot den kallas “egenkärlek”.

Men efteråt, när man växer, börjar man förstå att de kelim (kärl) som verkligen tar emot belöningen är kelim av givande, att det är precis genom dessa kelim som den verkliga glädjen och njutningen tas emot. Då känner man att man är den lyckligaste människan på jorden. Men belöningen som man önskade när man var i lo lishma var en belöning som bara är lämplig för en liten pojke.

Därför, när vi undervisar att man kan få belöning och njutning för sitt arbete i lo lishma anses det inte vara en lögn, för man förlorade ingenting på att ens belöning utbyttes mot en större belöning. Vi bör endast förklara att lo lishma, det vill säga denna belöning, inte är det riktiga namnet, som en person tror. Istället har belöningen ett annat namn än det man tänkt sig. Men, en belöning förblir en belöning, och belöningen förändras inte; bara namnet på belöningen förändras – från en falsk och inbillad belöning till en sann belöning.

Från allt ovan följer att det en person huvudsakligen behöver i utbyte för sitt arbete i Tora och mitzvot är att Skaparen ska ge en kärl av givande, vilket man inte kan uppnå på egen hand eftersom det är motsatt naturen. Men detta är en gåva från ovan – att min belöning kommer att vara att alltid vänta på den stund då jag kan ge belåtenhet åt Skaparen. Och eftersom detta är belöningen jag inväntar, kallas detta “min belöning”.

[...]

Artikel nr. 14, 1984-85

Versen säger, ”Jag är den första och jag är den sista, och det finns ingen annan Gud än Jag”. Det är känt att ordningen i arbetet för att uppnå målet, som är dvekut [vidhäftning] med Skaparen, är att arbeta i avsikt att ge. Men enligt ordningen i arbetet som människan har fått i sin utbildning, är det i själva verkat i lo lishma [inte för Hennes namn], som Maimonides säger (The Laws of Penance, kapitel 10), ”De visa sade, 'Man bör alltid arbeta i Tora, även i lo lishma, eftersom man från lo lishma kommer till lishma [för Hennes namn]'. Därför, när man undervisar de unga, kvinnorna, och den breda allmänheten, undervisas de att arbeta utifrån fruktan och att mottaga en belöning. När deras kunskap ökar och de uppnår mycket visdom, då avslöjas hemligheten för dem lite i taget, och de vänjer sig vid den på ett fridfullt sätt tills de uppnår Honom och känner Honom och tjänar Honom med kärlek”. Så långt hans ord.

Därför, när man vill gå vägen mot att uppnå målet dvekut med Skaparen, som handlar om att sikta på att allting ska vara i avsikt att ge, måste man först uppnå en brist, det vill säga att man inte finner någon tillfredsställelse i arbetet i lo lishma.

Då börjar man leta efter en ny ordning i arbetet eftersom arbetet i Tora och mitzvot som man var van vid att hålla än så länge var grundat på viljan att ta emot, kallat lo lishma. Men nu, behöver man ändra hela sin grund, och på den grunden bygger man all sin ordning i livet. Och detta beror på graden till vilken tillståndet av lo lishma, som man ser, inte är den rätta vägen och inte låter en vila. Man kan inte vila och inte vara stilla tills man lämnar det tillståndet för tillståndet lishma.

Men vem är det som får en att känna att detta inte är den rätta vägen medan man fortfarande är i tillståndet lo lishma, och dessutom, att man är fjärran från dvekut med Skaparen? Man ser till allmänheten, och hela allmänheten går en viss väg, och varför måste man själv vara ett undantag?

Vad som också är svårt för en är att när man ser åt allmänheten, då ser man folk som är mer begåvade och skickliga än man själv. De nöjer sig med ordningen i arbetet som de mottog när de var små, när deras handledare lärde dem att arbeta endast i lo lishma, som skrivet i Maimonides ord, och man ser i sig själv att även om ett delat problem är ett halverat problem, så kan man inte komma till ro med tillståndet lo lishma. Då kommer frågan: ”Om man verkligen är mindre begåvad och mindre skicklig, var kommer då detta tillstånd av lo lishma ifrån som inte låter en vila?

Svaret som ges åt detta är, ”Jag är den förste”. Med andra ord, Skaparen gav en denna brist så att man inte skulle kunna fortsätta på den vägen och inte skulle tänka att man har uppnått något genom sin egen visdom. Snarare säger Skaparen, ”Jag är den förste”, det vill säga Jag gav dig den första knuffen så att du skulle kunna börja gå sanningens väg genom att göra så att du känner en saknad, att du har en brist avseende sanningen”.

Och sedan börjar arbetet, när man börjar se fram emot ett tillstånd där man stöter bort egenkärlek och alla ens handlingar endast blir i avsikt att ge. Vid denna tid, måste man ägna alla sina tankar och resurser åt detta, som i ”Vad än din hand finner styrkan att utföra, utför det”.

Senare, när man belönas med dvekut med Skaparen, tror man att man genom sin ansträngning i Tora och mitzvot övervunnit sin egenkärlek, att man enbart genom sitt arbete blivit belönad med det, eftersom man var så uthållig, och bara man själv hade styrkan att göra det bästa av möjligheterna, att man har skapat denna rikedom av att belönas med det man belönats med.

Versen säger om detta, ”Och Jag är den siste”. Med andra ord, precis som Jag var den förste, och gav dig bristen, så är jag också den siste, vilket betyder att jag gav dig uppfyllandet av bristen. Bristen kallas för ”kli” [kärlet], och uppfyllandet kallas ”ljuset”. Och eftersom det inte finns något ljus utan ett kli, börjar man med att skapa ett kli och placerar sedan överflödet i kli. Det är därför Skaparen först gav kli, kallat ”Jag är den förste”, och sedan överflödet, som kallas ”Jag är den siste”.

Nu kan vi förstå skillnaden mellan arbetet som en arbetare gör i vår kroppsliga värld i något företag, och en arbetare som utför andligt arbete. Vanligtvis får inte en arbetare som inte arbetar någon lön, men han bestraffas inte för att han inte arbetar.

Men i det andliga arbetet får den som inte arbetar, det vill säga en som inte håller Tora och mitzvot, en bestraffning, som våra visa sade (Avot, kapitel 5), ”Världen skapades i tio yttranden”. Vad betyder det? Det skulle ju kunna ha skapats med ett enda yttrande. Men, det skapades i tio yttranden för att hämnas den onde och ge en god belöning åt den rättfärdige, som grundar världen som skapades i tio yttranden.

Detta har redan förklarats i tidigare essäer. Kort sagt handlar detta att ”hämnas den onde” om att lida plågorna som de onda lider i sina liv. Med detta menas att när man ser på de onda i sig själv, alltså viljan att ta emot, om man ser att ett sådant liv där man gör allt för viljan att ta emot inte ger en någon tillfredsställelse, till den grad att man inser det och känner det obehagliga med ett sådant liv, utlöser kli, och begäret efter andligheten som en person känner i sitt liv på grund av obehaget, ett behov i en att söka en plats där man kan mottaga liv.

Därför är straffet som man lider för att ha tagit fel väg inte någon hämnd för att inte vilja ta Skaparens väg, i vilken man måste arbeta i avsikt att ge. Tvärtom är detta en hjälp, man puttas mot lycka och godhet.

Därför visar det sig att straffet som man ser att den onde lider, borde man själv känna. Detta är betydelsen av det som står skrivet (Psalmer 94), ”Lycklig är den människa du tuktar”. Det betyder att lidandet som man känner av att ha tagit fel väg anses vara Skaparen som ger en ett kli, som sagt att detta är, ”Jag är den förste”.

Och ändå ger Han inte en känsla av lidande när de går lo lishmas väg till alla, bara ”De Herren älskar, dem klandrar Han”. Med detta avses att man känner smaken av de onda som är involverade i egenkärlek, och detta pressar en från falskhetens väg till sanningens väg.

Det visar sig att i det kroppsliga, när en arbetare inte arbetar, får han ingen lön, men man straffas inte för att inte vilja arbeta. Men i andligheten straffas en som är lat i arbetet, som våra visa sade, ”Att hämnas de onda”. Men där anses det inte att han straffas, utan att han placeras på rätt väg. Detta ses inte som ett straff, utan som korrektion.

Det finns alltså två sorters korrektion: 1) Toras väg; 2) lidandets väg. Men det betraktas inte som ett straff; det betraktas som en korrektion, och korrektionen kommer till personen genom lidande.

Efteråt, när man redan har ett kli, som kallas ”givandekärl”, där det tidigare bara fanns ett begär för själv-mottagande, får man nu ett begär, det vill säga att man väntar på att Skaparen ska ge det kli som kallas ”begäret att ge”. Och nu när man har kli av begäret att ge, belönas man med den fröjd och glädje som fanns i Skapelsetanken, som kallas ”att göra sina skapelser gott”. Detta är vad som menas med ”Och jag är den siste”, vilket syftar på uppfyllandet, det vill säga att där man tidigare hade saknad har man nu ett uppfyllande av sina brister.

Men detta är bara avseende personlig försyn. Med andra ord, så länge det gäller en själv, bör man säga att allting beror på en själv eftersom man enbart kan belönas med målet för vilket man skapades i enlighet med ens ansträngning i arbetet. Här avses att en människa måste tro på belöning och bestraffning. Men på samma gång bör man, efter att man utfört arbetet, säga att allting är i personlig försyn, som i tolkningen av ”Jag är den förste och Jag är den siste”.

Man måste veta att denna sak att en människa uppnår målet i första hand handlar om att rikta alla sina handlingar och tankar till att vara lishma, som det står skrivet, ”Var man som kallas vid Mitt namn, och som jag skapat för Min ära är, har Jag format, ja, Jag har skapat honom”. Vi måste förstå varför det står skrivet, ”Alla som kallas vid Mitt namn och som Jag har skapat”. De som inte ”kallas vid Mitt namn”, skapade inte Skaparen dem för Sin ära?

Vi bör, också, förstå betydelsen av ”Som kallas vid Mitt namn”. Vi bör tolka ”Kallad vid Mitt namn” som att det syftar på Honom, som det är skrivet, ”Israel Ditt folk” eller ” Hans folk Israel”, vilket betyder att det syftar på Skaparen. Man bör sedan vara i likvärdighet i form med Skaparen, som det är skrivet, ”Som Han är barmhärtig, ska även du vara barmhärtig”, vilket betyder att ens syfte endast är att ge till Skaparen, att alla ens handlingar bara är för Hans ära, och man har inget intresse för sin egennytta.

Nu kan vi tolka, ”Varje person som kallas vid Mitt namn”, som betyder de som relaterar till Mig. Detta är människor som säger att Han skapade hela skapelsen bara för Hans ära och inte för Sin egen vinning. Då kan man relatera sig själv till Mig och man inträder i kollektivet som kallas ”Hans folk Israel” eller ”Israel”. Man kan då känna det som står skrivet, ”Som väljer Sitt folk Israel med kärlek”.

Följaktligen måste man känna en brist, känna att man behöver Skaparens hjälp att komma till ett tillstånd där alla ens handlingar är i syfte att ge, och då börjar arbetet i lishma. Och då belönas man med saker, som Rabbi Meir säger.

Artikel nr. 1, 1984-85

I Mishnah (Avot, 1) säger Yehoshua Ben Perachia “Gör dig en rav, köp dig en vän, och döm varje människa fördelaktigt”. Vi ser att det finns tre saker här 1) Gör dig en rav 2) köp dig en vän 3) döm varje människa fördelaktigt.

Detta innebär att förutom att göra sig en rav, är det något annat man måste göra i relation till kollektivet. Med andra ord, engagemang i kärlek till vännerna är inte tillräckligt. Man bör dessutom vara omtänksam mot alla personer och döma dem fördelaktigt.

Vi måste förstå skillnaden mellan orden “göra”, ”köpa” och ”döma en person fördelaktigt”. Göra är en praktisk sak. Detta innebär att det inte finns något intellekt involverat här, utan bara handling. Med andra ord, även om man inte går med på det man önskar göra, utan tvärtom, sinnet får en att inse att det inte är någon handling värd att göra, kallas detta att göra, i betydelsen ren kraft, utan hjärna, eftersom det är motsatt ens intellekt.

Följaktligen bör vi i relation till arbetet uttyda att det faktum att man ska anta himmelens kungadöme kallas för “en handling”. Det är som att spänna för oxen så att den kan plöja marken. Även om oxen inte vill ta på sig detta arbete, så tvingar vi den till detta. Likaledes, bör vi gällande himmelens kungadöme tvinga oss och förslava oss själva, för det är Skaparens vilja, utan något intellekt eller förnuft. Detta är så på grund av att man måste acceptera himmelens kungarike, inte för att kroppen känner någon fördel av slutresultatet, utan för att göra Skaparen nöjd.

Men hur kan kroppen gå med på detta? Detta är anledningen till att vi måste arbeta ovan förståndet. Det kallas att Göra sig en rav, eftersom det bör vara himmelens kungarike “för att Han är enastående och härskande”.

Det står skrivet i Zohar (Introduktion till boken Zohar) ”'Rädsla är det viktigaste, att människan ska ha fruktan för den Övre för att Han är enastående och härskande, essensen och roten till alla världarna, och allt saknar betydelse i jämförelse med Honom'. Alltså skall man frukta Skaparen för att Han är enastående och härskar över allting. Han är enastående för att Han är roten från vilken alla världarna expanderar, och Hans storhet märks på Hans handlingar. Och han regerar över allting på grund av att alla världar Han skapat, både de övre och de undre, ses som ingenting i jämförelse med Honom för de tillför inget till hans essens”.

Därav, är arbetets ordning att börja med ”Gör dig en rav” och ta på sig bördan av det himmelska kungariket ovan logik och ovan förnuft. Detta kallas “görande”, det vill säga enbart handling, trots kroppens missnöje. Därefter, ”Köp dig en vän”. Köpandet är precis som när man ska köpa något och då måste släppa något man redan erhållit. Man ger det man har haft ett tag och köper i gengäld ett nytt objekt.

Det liknar arbetet för Gud. För att man ska nå dvekut [vidhäftning] med Skaparen, vilket är likhet i form, som i , ”Som Han är barmhärtig, skall också du vara barmhärtig”, måste man avstå många saker som man har för att kunna köpa en relation med Skaparen. Detta är betydelsen av “Köp dig en vän”.

Innan man gör sig en rav, det vill säga himmelens kungarike, hur kan man köpa sig en vän, det vill säga en relation med rav? Trots allt, så har man ännu ingen rav. Först efter att man gjort sig en rav finns det en mening i att kräva av kroppen att göra uppoffringar för att köpa en relation, att man vill ge belåtenhet åt Skaparen.

Därtill, bör vi förstå att man har styrkan att observera “köp dig en vän” till samma omfattning som storheten hos rav. Det är på detta vis på grund av att man är villig att ge sitt medgivande till att knyta band med rav till precis samma grad som man känner vikten av rav, eftersom man då förstår att det att uppnå dvekut [vidhäftning] med Skaparen är värt alla ansträngningar.

Det visar sig att om någon ser att man inte kan övervinna sin kropp eftersom man inte tror sig vara stark nog, att man föddes med en svag natur, så är det inte så. Skälet är att man inte känner ravs storhet . Med andra ord, man känner ännu inte hur viktigt himmelens kungarike är, och man har ingen styrka att övervinna något för något som inte är så viktigt. Men för en viktig sak kan vem som helst gå med på att avstå saker som man älskar för att ta emot det man behöver.

Till exempel, en person är väldigt trött och går och lägger sig runt klockan 23, om han väcks klockan 3 på natten, kommer han självklart att säga att han inte har energi att gå upp för att studera på grund av att han är väldigt trött. Och om han känner sig lite svag eller har lite feber, kommer kroppen definitivt inte att ha någon ork att gå upp vid den tidpunkt som han är van vid.

Men om en person är mycket trött, känner sig sjuk, och går och lägger sig vid midnatt, men väcks klockan 1 på natten, och man säger till honom: “Det brinner på gården; det håller på att komma in i ditt rum. Skynda, stig upp, och du kommer att rädda ditt liv tack vare ansträngningen du gör.” Då kommer han inte att försöka med några undanflykter om att vara trött, likgiltig, eller sjuk. Snarare, även om han är mycket sjuk, kommer han att göra sitt yttersta för att rädda sitt liv. Bevisligen har kroppen, för att han kommer att erhålla en viktig sak, energin att göra vad den kan för att erhålla det den vill ha.

Därför, medan man arbetar på att "Göra sig en rav", tror man att det är "För de är våra liv, och våra dagars längd". Till den grad man känner att detta är ens liv har kroppen tillräckligt med styrka att överstiga alla hinder, som det står skrivet i allegorin. Av denna anledning bör man, i allt ens arbete, i studier och i bön, fokusera hela sitt arbete på att erhålla ravs storhet och vikt. Mycket arbete och många böner bör läggas enbart på det.

Med Zohars ord kallas detta att “Höja Gudomligheten från stoftet”, vilket innebär att höja himlens kungarike, som är sänkt till stoftet. Med andra ord placerar man inte en viktig sak på marken, medan någonting som är oviktigt kastas till marken. Och då himlens kungarike, som kallas “Gudomligheten”, är “Sänkt till den yttersta botten”, sägs det i böckerna att före varje andlig handling måste man be för att “Höja Gudomligheten från stoftet”. Det betyder att vi bör be för att kunna betrakta himlens kungarike som viktigt, och att det kommer att vara värt att jobba för det och höja dess vikt.

Nu kan vi förstå det vi säger i bönen vid rosh hashana [nyår], “Ge ära till Ditt folk”. Detta verkar tämligen förbryllande. Hur är det tillåtet att be för ära? Våra visa sade “Var väldigt väldigt ödmjuk”, så hur kan vi be att Skaparen ska ge oss ära?

Vi bör tolka att vi ber att Skaparen ska ge Guds ära till Ditt folk, för vi har ingen Guds ära, utan “Guds stad är sänkt till den yttersta botten”, som kallas “Gudomligheten i stoftet”. Inte heller har vi den verkliga vikten av det att “Göra dig en rav”. Alltså, på rosh hashana, tiden när vi tar på oss himlens kungadöme, ber vi att Skaparen ska ge Guds ära till Ditt folk, att Israels folk ska känna Skaparens ära. Och då kommer vi kunna följa Tora och mitzvot [bud] till fullo.

Därmed bör vi säga, “Ge Guds ära till Ditt folk”, det vill säga att Han ska ge Guds ära till Israels folk. Detta innebär inte att Han ska ge Israels ära till Israels folk, utan att Skaparen ska ge Guds ära till Israels folk, för detta är allt vi behöver för att känna vikten och storheten av dvekut med Skaparen. Om vi har denna vikt, kommer varje människa kunna anstränga sig och det kommer inte att finnas någon i världen som säger att han inte har styrkan att rädda sitt liv, att han önskar förbli en best, om han känner att livet är någonting mycket viktigt eftersom han kan njuta av livet.

Men om man inte känner att livet har mening väljer många människor att dö. Det är så, för ingen kan uppleva lidande i sitt liv, eftersom det går emot syftet med skapelsen, då syftet med skapelsen var att göra Sina skapelser gott, det vill säga, att de ska njuta av livet. Följaktligen, när man ser att man inte kan vara lycklig nu, eller åtminstone senare, begår man självmord eftersom man inte har målet med livet.

Följaktligen är allt vi saknar “Gör dig en rav”, för att känna Skaparens storhet. Då kommer var och en kunna uppnå målet, vilket är att vidhäftas Honom.

Vidare bör vi även tolka Rabbi Yehoshua Ben Perachias ord – som säger tre saker: 1) Gör dig en rav, 2) köp dig en vän, 3) Döm varje människa fördelaktigt – angående vänners kärlek.

Det är rimligt att tänka att vänskap relaterar till två personer på samma nivå vad gäller förmågor och egenskaper, eftersom de då finner det lätt att kommunicera och de förenas som en. Och då, "De hjälpte alla sin vän", som två människor som ingår ett partnerskap där var och en investerar lika mycket energi, resurser och arbete. Då delas även vinsterna lika mellan dem.

Men, om den ene är överlägsen den andre, det vill säga att en investerar mer pengar eller expertis eller energi än den andre, är även fördelningen av vinsten olika. Detta kallas “ett tredjedels partnerskap” eller “ett fjärdedels partnerskap”. Det betraktas då inte som ett riktigt partnerskap om den ene har högre status än den andre.

Det visar sig att riktig vänskap – när var och en genomför den nödvändiga betalningen för att köpa sin vän – är precis när båda har samma status, då betalar båda lika. Det är som ett materiell affärsverksamhet, där de båda ger allt lika, annars kan det inte vara ett riktigt partnerskap. Därmed, “köp dig en vän”, eftersom band bara kan knytas – när var och en köper sin vän – när de är jämställda.

Men å andra sidan är det omöjligt att lära sig något av en annan om man inte ser att personen är större än en själv. Men om den andra är större, kan han inte vara ens vän, bara hans rav [lärare/stor], medan man själv betraktas som elev. Då kan man lära sig kunskap eller dygder från honom.

Detta är anledningen till att det sägs, “Gör dig en rav och köp dig en vän”; båda måste finnas. Med andra ord, bör båda betrakta den andre som en vän, och då finns det utrymme för köpande. Detta innebär att båda måste betala med eftergifter till den andre som en far ger avkall på sin vila, arbetar för sin son, lägger ut pengar på honom, och allt på grund av kärlek.

Där handlar det emellertid om naturlig kärlek. Skaparen gav naturlig kärlek för att uppfostra barn så att det skulle finnas beständighet i världen. Om fadern, till exempel, skulle uppfostra barnen på grund av att det är ett mitzva [bud], skulle hans barn ha mat, kläder, och andra saker nödvändiga för barn till den grad personen är hängiven att hålla alla mitzvot [plural av mitzva]. Ibland skulle han hålla dessa mitzvot och ibland skulle han bara göra ett minimum, och hans barn skulle kunna svälta ihjäl.

Detta är anledningen till att Skaparen gav föräldrar naturlig kärlek till sina barn, så att det skulle finnas beständighet i världen. Detsamma gäller inte för vänners kärlek. Här måste var och en själv anstränga sig mycket för att skapa kärleken till vänner i sitt hjärta.

Det är samma sak med “Och köp dig en vän”. Så fort man förstår, åtminstone intellektuellt, att man behöver hjälp och att man inte kan utföra det heliga arbetet, till den grad man förstår detta i sitt medvetande, börjar man köpa, att göra eftergifter för sin väns skull.

Så är det för att man förstår att arbetet främst ligger i att ge till Skaparen. Det går emellertid emot ens natur, eftersom människan föddes med en vilja att ta emot enbart för sin egen nytta. Därmed gavs vi botemedlet med vilket vi kan gå från egenkärlek till kärlek till andra, och därigenom kan man nå kärleken till Skaparen.

Därför kan man finna en vän på sin nivå. Men efteråt, att göra vännen till en rav, det vill säga att känna att vännen är på en högre grad än en själv, det är någonting man inte kan se, att ens vän är som en rav och att man själv är som en elev. Men om man inte betraktar sin vän som en rav, hur ska man då lära sig från honom? Detta kallas att “göra”, det vill säga en tanklös handling. Med andra ord måste man acceptera, ovan förnuftet, att ens vän är större än man själv, och detta kallas att “göra”, det vill säga handla ovan förnuftet.

I essän Ett tal för fullbordandet av Zohar står det skrivet; “För att ta emot det första villkoret, måste varje student känna sig som den minsta av alla vänner. I det tillståndet, kan man ta emot uppskattningen av den stores storhet.” Därmed anger han uttryckligen att var och en bör se sig själv som den minsta av studenterna.

Och ändå, hur kan man se sig själv som den minsta av studenterna? Här är enbart över förståndet relevant. Detta kallas “Gör dig en rav”, det vill säga att var och en av dem betraktas som en rav jämfört med en själv, och man själv betraktas endast som en student.

Detta är en stor ansträngning, eftersom det finns en regel som säger att den andres brister alltid är synliga, medan de egna bristerna alltid är dolda. Men man måste ändå betrakta den andre som dygdig, och att det är värt att acceptera det han säger eller det han gör, för att lära sig från den andres handlingar.

Men kroppen går inte med på det för närhelst man måste lära sig av en annan, det vill säga om man ser upp till den andre, förbinder den andre en till arbete, och kroppen avfärdar den andres åsikter och handlingar. På grund av att kroppen vill vila, är det bättre för den och mer bekvämt att utesluta vännens åsikter och handlingar, så att man inte behöver anstränga sig.

Detta är anledningen till att det kallas “Gör dig en rav”. Det innebär att för att vännen ska vara din rav, måste du göra det. Med andra ord är det inte genom förnuftet, eftersom förnuftet hävdar någonting annat för en, och ibland till och med visar motsatsen, att man själv kan vara rav och de andra ens studenter. Detta är därför det kallas “Gör”, det vill säga att handla och inte att resonera.

3) “Och döm varje människa fördelaktigt.”

Efter att vi sagt “köp dig en vän” återstår frågan, “Hur är det med resten av människorna?”. Till exempel, om man väljer ett antal vänner från sin församling och lämnar de andra utan att knyta band till dem, då är frågan, “Hur bör man behandla dem?”. De är trots allt inte ens vänner, och varför valde man inte dem? Vi bör antagligen säga att man inte finner dygder i dem som gör det värt  för en att knyta band med dem, det vill säga att man inte uppskattar dem.

Hur bör man alltså behandla resten av människorna i sin församling? Och detsamma gäller för resten av människorna som inte är med i församlingen, hur bör man behandla dem? Rabbi Yehoshua Ben Perachia säger om det, “Döm varje människa fördelaktigt”, det vill säga att man bör döma alla fördelaktigt.

Detta innebär att det faktum att man inte finner några kvalitéer i dem inte är deras fel. Snarare ligger det inte i ens makt att kunna se allmänhetens förtjänster. Av denna anledning ser man enligt den egna själens egenskaper. Detta är sant enligt ens egen insikt, men inte enligt sanningen. Med andra ord finns det en sådan sak som sanningen i sig, oberoende av den som uppfattar.

Det är sanning vad var och en uppfattar enligt sin insikt, det vill säga att sanningen förändras beroende på dem som uppfattar. Det vill säga att den förändras beroende på de förändrade tillstånden i den som uppfattar.

Men den egentliga sanningen förändrades inte i sin essens. Detta är anledningen till att varje person kan uppleva samma sak på olika sätt. Därför kan det generellt sett vara så att allmänheten är helt i sin ordning, men att man ser det på ett annat sätt enligt sina egna egenskaper.

Det är därför han säger, ”Och döm varje människa fördelaktigt”, det vill säga att man bör döma alla utom sina vänner fördelaktigt – att de alla är värdiga i sig själva och man har inga klagomål över huvud taget angående deras förehavanden. Men när det gäller en själv, kan man inte lära sig något av dem eftersom man inte är likvärdig dem.

Artikel nr. 17. 1985-86

I Masechet Brachot (s. 32), skrev våra visa, ”Rabbi Shamlai sade, 'Man bör alltid prisa Skaparen, och sedan be'. Från var får vi detta? Från Moses, som det står skrivet, 'Och jag vädjade'”. Baal HaSulam tolkade detta med att eftersom man önskar be om en tjänst från en annan, måste man veta, a) om han har det man ber honom om, för om han inte har det, är det ingen mening med att fråga, och b) att han har ett gott hjärta. Detta för att han kanske har vad man ber om, men inte den sortens hjärta som ger.

Alltså, först behöver man prisa Skaparen, det vill säga tro att Skaparen har allting man ber om, och att Skaparen är barmhärtig och uppfyller allas önskan till det bästa.

Det visar sig att när vännerna samlas på en plats, så har sammankomsten verkligen ett syfte, eftersom när man avsätter sin tid – som man kunnat använda för sina egna behov, och ställer in sina förehavanden, och deltar i en sammankomst – då vill man uppnå något. Det är därför viktigt att försöka, även när alla vännerna gått hem, försöka se vad man hade med sig till sammankomsten, och vad man har erhållit nu när man går hem.

Ibland känns det under sammankomsten med vännerna bra för alla under mötet. Då går det inte upp för dem att begrunda med vilka ägodelar de går hem, det vill säga vad jag har i min hand, som jag erhöll på sammankomsten av vänner och som jag inte hade innan jag kom till gruppen. Och man ser då att man inte har någonting.

Detta är likt vad som står skrivet (Femte Mosebok 23:25), ”När du kommer in på din väns vinodling, kan du äta druvor tills du har tillfredsställt din själ, men lägg inga i dina kärl”. Vi bör tolka detta som att när vännerna samlas, kallas det ”Dina vänners vinodling”, när ni sitter och äter och dricker tillsammans, och talar om det ena och det andra, och kroppen njuter under handlingen. Detta kan jämföras med, ”Du kan äta druvor till dess du tillfredsställt din själ”.

Men när du går hem och önskar se vad du har i dina kelim [kärl], och ta lite livsanda med hem, det vill säga, när vi lämnar sammankomsten och önskar undersöka vad vi har i våra kelim efter allt festandet, då ser vi att, ”Men lägg inga i dina kärl”. Med andra ord, det finns inget i kelim med vilket man kan liva upp själen efter sammankomsten.

Men, när man gör en ansträngning, bör man försäkra sig om att det inte är utan belöning. Det är som vi säger i bönen, ”Och kom till Sion”, ”På det att vi icke må vidröra i onödan”. När man går till en sammankomst bör man alltså erhålla näring där så att man när man går hem kan se huruvida man har något att lägga i sina kelim. Då kommer man ha näring att födas av till nästa möte. Och till dess, kommer man att ha från det som förberetts, alltså det som man har erhållit under vännernas sammankomst.

Följaktligen måste man prisa vikten av sammankomsten, och sedan se vad man kan erhålla från denna aktivitet. Det är som våra visa sade, ”Man bör alltid prisa Skaparen, och sedan be”. Med andra ord, sammankomstens början, det vill säga i början av diskussionen, vilken är sammankomstens början, bör handla om prisande av gruppen. Var och en måste försöka att ge skäl och förklaringar som ger dem en förtjänst och vikt. De bör inte tala om något annat än prisandet av gruppen.

I slutänden, bör dess prisande vara visat av alla vännerna. Sedan bör de säga, ”Nu är vi färdiga med den första delen av vännernas sammankomst, och den andra delen börjar”. Sedan säger var och en sin mening om vilka handlingar vi kan genomföra så att alla ska kunna erhålla kärlek till vänner. Med andra ord, vad varje person kan göra för att erhålla kärlek i sitt hjärta för var och en i gruppen.

Och när del två är avslutad – som är förslag angående vad som kan göras för gruppens skull – börjar del tre. Den handlar om att genomföra vännernas beslut om vad som bör göras.

Och när det gäller att prisa gruppen, i Matan Tora (Givandet av Tora), s. 137, presenterar han saken kärlek av vänner, att genom att knyta sig samman med vännerna kunna erhålla Skaparens storhet. Hela världen är uppslukad i egenkärlek, och man önskar själv gå givandets väg. Men detta är emot den allmänna uppfattningen eftersom detta är den natur vi föddes med enligt skapelsens syfte, som är, som sades, ”Hans vilja att göra gott åt Sina skapelser”.

Och all vår makt att stå emot det, att handla motsatt – att vi inte bara inte vill ta emot för vår egen skull, utan vi vill snarare ge, med vilket anses att alla våra handlingar bara kommer att vara för att ge belåtenhet åt vår Skapare – är för att det är i givandets natur att när man ger till en viktig person njuter man av det. Det visar sig att utan njutning, kan man inte göra någonting eftersom det är emot naturen.

Dock, vi kan byta ut njutningen. Detta betyder att istället för att mottaga njutning från en handling av mottagande, vill vi ta emot njutning från en handling av givande. Detta kallas ”formlikhet”. Vi bör säga att eftersom Skaparen njuter av att ge till skapelserna, bör vi njuta av att ge till Skaparen.

Annars, alltså om vi inte har någon glädje och njutning medan vi ger till Skaparen, skadar vi formlikheten. Det är som våra visa sade, ”Det fanns ingen glädje före Honom den dag då himmel och jord skapades”. Det fanns ingen glädje innan Skaparen sedan dagen då världen skapades som glädjen som Han ämnar glädja de rättfärdiga med i framtiden (Zohar, 1, 115).

Därför, om vi inte har någon glädje medan vi håller Skaparens bud, om man då siktar på i avsikt att ge, det anses då inte formlikhet eftersom man bara kan vara glad där det finns njutning. Det visar sig följaktligen att om man inte har någon fröjd och njutning av att ge till Skaparen, så anses det fortfarande inte som formlikhet, att man har utrymme att mottaga det övre överflödet, eftersom man fortfarande saknar njutningen som Skaparen har när Han ger till sina skapelser.

Det följer därför att hela grunden på vilken man kan erhålla fröjd och njutning, och som är tillåten för oss att njuta av – och som till och med är obligatorisk – är att njuta av en handling av givande. Det finns därför en punkt vi bör arbeta med – uppskattningen av andligheten. Detta uttrycks i att vara uppmärksam på vem jag vänder mig till, med vem jag pratar, vems bud jag håller, och vems lag jag studerar, det vill säga för att söka råd när det gäller hur man kan uppskatta Givaren av Tora.

Och innan man uppnår någon illumination från ovan av sig själv, bör man söka upp likasinnade människor, som också söker förhöja vikten av varje kontakt med Skaparen, på vilket sätt som helst. Och när många personer stödjer det, kan alla erhålla hjälp från sin vän.

Vi bör veta att ”Två är det minsta i plural”. Med detta menas att om två vänner sitter tillsammans och tänker på hur man kan höja vikten av Skaparen, så har de redan styrkan att ta emot förhöjandet av Skaparens storhet i formen av väckande från nedan. Och för denna handling följer väckandet från ovan, och de börjar ha en känsla av Skaparens storhet.

Enligt det som står skrivet, ”I folkets mångfald finns kungens ära”, följer att ju fler kollektivet består av, desto effektivare är kollektivets styrka. Med andra ord, de producerar en starkare atmosfär av storhet och vikt av Skaparen. Då känner varje persons kropp att man ser allting som man önskar göra för heligheten – det vill säga att ge till Skaparen – som en stor skatt, att man har fått ynnesten att vara bland folk som har belönats med att tjäna kungen. Vid denna tidpunkt, fyller varje liten sak man gör en med glädje och njutning att man nu har något med vilket man kan tjäna kungen.

Till den grad att gruppen betraktar Skaparens storhet med sina tankar under sammankomsten, kan var och en enligt sin grad härleda Skaparens vikt inom sig. En sådan person kan så gå hela dagen i en värld av lycka och glädje, det vill säga att man njuter av varje liten sak man gör som handlar om arbetet till Skaparen. Detta är så för om man kommer ihåg att man bör begrunda andligheten åtminstone någon minut, då säger man genast, ”Jag är redan tacksam och prisar och förärar Skaparen”, eftersom man tror att nu har Skaparen kallat på mig och önskar tala med mig.

Och när man föreställer sig att kungen kallar på en och säger till mig att han vill leka med mig, vilken lycka man då upplever, och vilket gott humör hade vi inte haft? Utan tvivel hade vi i ett sådant upplyft tillstånd inte tänkt någon simpel tanke. Man hade bara varit lite förlägen över att inte känna till kungens lagar och seder – hur man bör bete sig när kungen talar till en.

Men man betraktar det man vet att göra för kungen som en stor skatt, eftersom man åtminstone vet några regler för att hålla kungens bud, som man lärt sig i skolan när man var ung. Och nu när man har vuxit och vill tjäna kungen, kommer man utan tvivel sakna kunskapen om kungens lagar.

Det visar sig att omtanken är att man inte vet vad som ger kungen mest njutning, vilken handling eller avsikt. Och förutom det, lever man i en värld som är helt och hållet god. När man samlas för sammankomsten är detta vad gruppen bör tänka på, och tala om gruppens storhet, som det står skrivet, ”Man bör alltid prisa Skaparen, och sedan be”.

Det är samma sak med gruppen. När vi vill kräva något från gruppen, och detta kallas ”bön”, måste vi först etablera gruppens förtjänst, och sedan ”be”, det vill säga att kräva av gruppen att ge oss vad vi vill ha från den.

Alltså, först bör vi se vad gruppen har, vilka ägodelar den har, som jag kan mottaga från dem genom att förbinda sig med dem. Kanske behöver vi inte de ägodelar som gruppen har, men dessutom, springer vi så lång bort som möjligt från det.

Följaktligen, när man kommer till vännernas sammankomst, bör man alltid se huruvida vännerna har målet som man strävar efter eller inte, att var och en av dem har ett litet grepp om målet. Och man tror att genom att alla binder sig samman med varandra mot ett mål, kommer alla att få sin del, såväl som hela gruppens delar. Det visar sig att var och en i gruppen kommer att ha samma styrka som hela gruppen tillsammans.

Av detta följer, att var och en allvarligt bör beakta syftet för sammankomsten – att den bör väcka en känsla, efter vännernas sammankomst, av att var och en har något i sin hand som man kan lägga i sina kärl, och att man inte är i formen av ”Men lägg ingenting i dina kärl”. Var och en bör beakta att om man inte sitter ytterligt alert under sammankomsten, förlorar inte bara man själv på det, man fördärvar även hela gruppen.

Detta är likt det som står skrivet i Midrash (Vayikra Rabba, kapitel 4): ”Två personer färdades i en båt. En av dem började borra ett hål under sig i båten. Han sade till honom, 'Varför borrar du?' Och han svarade, 'Vad har du med det att göra; jag borrar under mig, inte under dig?' Så han svarade, ”Dåre! Vi kommer båda att gå under tillsammans med båten!'”

Och efter att de talat om gruppens vikt och nödvändighet, börjar korrektionens gång – hur och med vad kan vi styrka gruppen till att bli en enhet, som det står skrivet, ”Och där slog Israel läger vid berget” (Exodus 19), och det förklarades, ”som en människa och ett hjärta”. Gången bör vara sådan att om någon har ett förslag om hur kärleken till vännerna kan förbättras, så bör det diskuteras, men det måste accepteras av alla vännerna, så att det inte finns något tvång i saken.

Så långt har vi diskuterat förbindelsen mellan människa och människa, vilken kan ge oss förbindelsen mellan människa och Gud, som det står skrivet i Matan Tora (Givandet av Tora), s. 137. Följaktligen bör de också när de talar om vikten av kärlek till vänner, och att hela dess vikt ligger i att den leder till kärlek till Skaparen, tänka att kärlek till vänner ska ge oss vikten av kärlek till Skaparen.

Beträffande vikten av vänner, artikel nr 17, 1984 (del 1)

Beträffande vikten av vännerna i samhället och hur man ska uppskatta dem, alltså med vilken vikt var och en bör betrakta sin vän. Förnuftet påbjuder att om man betraktar sin vän som en som har en lägre grad än man själv, då kommer man att vilja lära honom hur han ska bete sig dygdigare än enligt de egenskaper han har. Därav är man oförmögen att vara hans vän; man kan betrakta honom som en elev, men inte som en vän.

Och om man betraktar sin vän som en som har en högre grad än man själv och ser, att man kan tillägna sig goda egenskaper av honom, då kan han bli ens lärare (Rav), men inte ens vän.

Detta betyder att man, precis då man ser sin vän som en som har samma grad som man själv, kan acceptera den andre som en vän och förena sig med honom. Detta för att betydelsen av en vän är att de båda är i samma tillstånd. Förnuftet påbjuder detta. Med andra ord har de en likadan åskådning och bestämmer sig följaktligen för att förena sig. Då handlar de båda i riktningen av det mål, som de båda önskar att uppfylla.

Det är som två liksinnade vänner, som gör affärer tillsammans, så att affärerna kan bringa dem vinst. I det tillståndet upplever de att de har lika mycket styrka. Men skulle en av dem uppleva, att han har högre kompetens än den andre, då skulle han inte behaga att acceptera honom som en jämställd partner. I stället skulle de skapa ett proportionellt partnerskap enligt de styrkor och egenskaper som den ena har i jämförelse med den andre. I det tillståndet är partnerskapet en tredjedels eller en fjärdedels partnerskap, och man kan inte säga att de är jämställda i sina affärer.

Men med vänners kärlek, när vänner förenas för att skapa enhet i sitt sällskap, betyder det uttryckligen, att de är jämställda. Det kallas för “enhet”. Till exempel, om de gör affärer tillsammans och säger att vinsten ska fördelas jämnlikt, kallas detta då "enhet"? Utan tvivel bör en affär i vänners kärlek vara när all vinst och egendom som vänners kärlek bringar kontrolleras jämnlikt mellan dem. De bör inte gömma eller dölja från varandra, för allt kommer att ske med kärlek, vänskap, sanningsenlighet och frid.

Men i essän “Ett tal vid fullbordandet av Zohar” står det, “Storhetens mått följs av två villkor: 1) att alltid lyssna och mottaga samhällets uppskattning, till graden av dess storhet; 2) omgivningen ska vara stor, som det står skrivet 'I mångfalden av människor finnes konungens ära.'”

För att godkänna det första villkoret måste varje elev känna att han är minst bland alla vänner och då är han förmögen att mottaga storhetens uppskattning av alla. Detta för att den större är oförmögen att mottaga från den mindre, eller ens bli imponerad av hans ord. Endast den som står lägre är imponerad av uppskattningen för den större.

Gällande det andra villkoret, bör varje elev prisa varje väns förtjänst som om han vore störst i generationen. Omgivningen kommer då att påverka en som en bra omgivning ska, eftersom kvalitet är viktigare än kvantitet.

Härav följer, att i frågan om vänners kärlek hjälper de varandra, vilket betyder, att det är nog för alla, att betrakta sin vän som en som har samma grad som man själv. Men eftersom var och en bör lära sig av sin vän, finns angelägenheten om Rav och lärjunge. Av den orsaken bör man betrakta sin vän som större än en själv.

Men hur kan man betrakta sin vän som större än en själv när man kan se att de egna förtjänsterna är större än sin väns, att man är mer begåvad och har bättre medfödda egenskaper.

Man kan förstå detta på två sätt:

1. Man följer tron över förståndet: när man väl har valt honom som sin vän värdesätter man honom över förståndet.
2. Detta är naturligare—inom förståndet. Om man har bestämt sig för att godkänna den andre som sin vän och jobbar med sig själv för att älska honom, då är det naturligt att med hjälp av kärleken se bara goda ting. Och fastän det finns onda ting i ens vän, kan man inte se dem, som det står skrivet “kärleken täcker alla överträdelser”.

Vi ser att man kan finna brister i sin grannes barn, men inte i sina egna barn. Och när någon nämner några brister i ens barn, då motsätter man sig omedelbart sin vän och börjar förkunna sina barns förtjänster.

Frågan är, vilken är sanningen? Sist och slutligen har barnen förtjänster och därför är man upprörd när andra talar om ens barn. Så ligger det till enligt det som jag hörde från min far: Sannerligen, varje person har sina fördelar och sina nackdelar. Både grannen och fadern talar sanning. Grannen behandlar dock inte den andres barn som en fader behandlar sina egna barn, eftersom han inte hyser samma kärleksfulla känslor mot barnet som fadern.

Följaktligen, när han betraktar den andres barn ser han enbart deras brister, eftersom detta bereder honom större njutning. Detta på grund av att han kan visa att han är dygdigare än den andre eftersom hans egna barn är bättre. Av denna anledning ser han enbart den andres brister. Det han ser är sant, men han ser bara det han njuter av.

Men också fadern ser bara sanningen, förutom att han bara beaktar de goda sidorna i sina barn. Han ser inte barnens brister, eftersom det inte bereder honom någon njutning. Därmed säger han sanningen om det han ser i sina barn. Eftersom han bara beaktar det som bereder honom njutning, ser han endast dygder.

Det visar sig, att om man tar del i vännernas kärlek, är lagen i kärlek att man vill se sina vänners förtjänster och inte deras brister. Därmed, om man ser några brister i sin vän, betyder det inte att det är fel på vännen, utan att det är fel i en själv, vilket betyder, att eftersom man misslyckades i vänners kärlek ser man brister i sina vänner.

Därför bör man inte nu se till sin väns korrektion. Snarare är man själv i behov av korrektion. Allt det ovannämnda medför, att man inte bör bry sig om korrektionen av sin väns brister, som man ser i ens vän, utan man är själv i behov av korrektion av de brister, som man har förorsakat i vänners kärlek. Och när man korrigerar sig själv, kommer man att se bara sin väns förtjänster, och inte vännens brister.

Artikel nr. 2, 1984

1) Behovet av vänners kärlek.

2) Vad är anledningen till att jag valt just dessa vänner, och varför har vännerna valt mig?

3) Bör var och en av vännerna visa sin kärlek till samhället, eller räcker det att känna kärlek i sitt hjärta och utöva kärlek till vännerna i det fördolda, och därmed inte öppet behöva visa det man har i sitt hjärta?

Det är känt att det är en stor sak att vara ödmjuk. Men vi kan även säga motsatsen - att man måste visa vännerna kärleken i sitt hjärta, eftersom man genom att visa den väcker sina vänners hjärtan i riktning mot vännerna, så att även de ska komma att känna att var och en av dem utövar kärlek till vännerna. Nyttan med det är att man på detta sätt vinner styrkan att utöva kärlek till vännerna mer kraftfullt, eftersom kraften av varje persons kärlek integreras i varandra.

Det visar sig att där en person har ett mått av styrka att utöva vänners kärlek, om gruppen består av tio medlemmar, då integreras han med tio krafter av behovet, som förstår att det är nödvändigt att ägna sig åt kärlek till vänner. Men om var och en av dem inte visar gruppen att man utövar kärlek till vänner, då saknar man gruppens kraft.

Så är det på grund av att det är mycket svårt att döma sin vän till förtjänstens vågskål. Var och en tänker att man är rättfärdig och att det bara är man själv som ägnar sig åt kärlek till vänner. I det tillståndet, har man väldigt lite styrka att utöva kärlek till andra. Därmed bör just detta arbete vara offentligt och inte dolt.

Men man måste alltid påminna sig själv om gruppens syfte. Annars tenderar kroppen att sudda ut målet, eftersom kroppen alltid bryr sig om sin egennytta. Vi måste komma ihåg att gruppen helt och hållet grundades på basis av att uppnå kärlek till andra, och att detta ska vara språngbrädan för kärlek till Gud.

Detta uppnås specifikt genom att säga att man behöver en grupp för att kunna ge till sin vän utan någon belöning. Med andra ord behöver man inte en grupp för att gruppen ska ge en hjälp och gåvor, vilket skulle tillfredsställa kroppens kärl av mottagande. En sådan grupp är byggd på egenkärlek och framkallar bara utvecklingen av ens mottagandekärl, då man nu ser en möjlighet att erhålla mer ägodelar genom sin väns hjälp att erhålla materiella ägodelar.

Istället måste vi komma ihåg att gruppen grundades på basis av kärlek till andra, så att varje medlem i gruppen ska ta emot kärlek till andra och hat av sig själv. Och när man ser att ens vän kämpar med att upphäva sig själv och att älska andra, ska detta få alla att integreras i sina vänners avsikter.

Om gruppen alltså till exempel består av tio medlemmar, kommer var och en ha tio styrkor att utöva självupphävelse, hat av sig själv, och kärlek till andra. Annars förblir man med blott en enda kraft för att älska andra, eftersom man inte ser att vännerna utövar det, då vännerna utövar kärlek till andra i det fördolda. Dessutom får vännerna en att förlora styrkan i sitt begär att vandra vägen av att älska andra. I det tillståndet, lär man sig från deras handlingar och faller ner i egenkärlekens herravälde.

4) Bör alla veta sina vänners behov, specifikt för varje vän, så att man vet hur man kan göra dem nöjda, eller räcker det att utöva kärlek till vänner i allmänhet?

Artikel nr. 12, 1984

Det är känt att man alltid är bland människor som inte har någon anknytning till arbetet längs sanningens väg, utan tvärtom, de motsätter sig alltid dem som går längs sanningens väg. Och eftersom människors tankar blandas, genomsyrar åsikterna hos de som motsätter sig sanningens väg dem med en viss vilja att gå längs sanningens väg.

Därför finns det ingen annan lösning än att etablera en separat grupp för sig själva, som blir deras struktur, det vill säga en separat gemenskap som inte blandas med andra människor vars synsätt skiljer sig från den gruppen. Och de bör konstant inom sig själva väcka ämnet om gruppens syfte, så att de inte följer majoriteten, eftersom det är vår natur att följa majoriteten.

Om gruppen isolerar sig från resten av människorna, om de inte har någon koppling till andra människor gällande andliga saker, och deras kontakt med dem endast gäller jordiska saker, blandas de inte med deras synsätt, eftersom de inte har någon koppling gällande religiösa frågor.

Men när man är bland religiösa människor, och börjar diskutera och bråka med dem, blandas ens synsätt genast med deras sätt att se på saken. Deras synsätt penetrerar omedvetet ens sinne till en sådan grad att man inte kommer kunna märka att detta inte är ens eget synsätt, utan vad man tagit emot från de människor man kom i kontakt med.

Därför, när det gäller arbete på sanningens väg, bör man isolera sig från andra människor. Detta för att sanninges väg kräver konstant stärkande, eftersom den går emot världens åsikt. Världens åsikt är att veta och att ta emot, medan Toras åsikt är tro och givande. Om man avviker från det, glömmer man omedelbart hela arbetet längs sannings väg och faller ner i en värld av egenkärlek. Varje person i samhället kan bara ta emot styrkan att kämpa mot världens åsikt från ett samhälle med formen “De hjälpte alla sin vän”.

Vi finner även följande i Zohar (Pinchas, s.31, punkt 91, och i Sulam): "När man vistas i en stad bebodd av onda människor, och man inte kan följa Torans mitzvot, och man inte lyckas i Toran, flyttar man, rycker upp sig därifrån och planterar sig på en plats bebodd av goda människor, med Tora och mitzvot. Detta på grund av att Toran kallas ‘träd’, som det står skrivet, ‘Hon är ett livets träd för dem som lägger beslag på henne’. Och människan är ett träd, som det står skrivet, ‘för är trädet på fältet människan’. Och Torans mitzvot liknas vid frukter. Och vad står det? ‘Endast de träd om vilka du vet att de inte är träd för föda, dem må du förstöra och hugga ner’ förstöra från denna värld och hugga ner från nästa värld."

Av denna anledning måste man rycka upp sig själv från den plats där det finns syndare, för man kommer inte att kunna lyckas där i Tora och mitzvot, och plantera sig själv någon annanstans, bland rättfärdiga, då kommer man att lyckas där i Tora och mitzvot.

Och människan, som Zohar liknar vid trädet på fältet, lider som trädet på fältet av dåliga grannar. Med andra ord måste vi alltid klippa ner det dåliga ogräset runt om oss som påverkar oss, och vi måste även hålla oss borta från dåliga miljöer, från människor som inte gynnar sanningens väg. Vi måste nogsamt vakta så att vi inte dras att följa dem.

Detta kallas "isolering", när man har tankar om “den enda auktoriteten", som kallas "givande", och inte "allmän auktoritet", som är egenkärlek. Detta kallas "två auktoriteter" — Skaparens auktoritet och ens egen auktoritet.

Nu kan vi förstå vad våra visa sade (Sanhedrin, s.38), "Rav Yehuda sade, ‘Rav sade, ‘Adam ha Rishon var en kättare,’ som det står skrivet, ‘Och Herren Gud kallade på människan, och sade till honom: “Var är du?” Vart har ditt hjärta tagit vägen?’”

I Rashis tolkning, syftar "kättare" på en tendens av avgudadyrkan. Och i kommentaren Etz Yosef (Josefs träd) står det skrivet, "När det står ‘Vart, vart har ditt hjärta tagit vägen?’ är det kätteri, som det står skrivet, ‘att ni ej må följa ert eget hjärta’, detta är kätteri, när ens hjärta lutar åt den andra sidan.”

Men allt detta är mycket förbryllande: Hur kan det sägas att Adam ha Rishon var böjd åt avgudadyrkan? Eller enligt kommentaren i Etz Yosef, att han var i formen av "att ni ej må följa ert eget hjärta," är det kätteri? Enligt det vi lär oss om Guds arbete, att det helt och hållet handlar om siktet på att ge, om en person arbetar för att ta emot, är detta arbete främmande för oss, för vi behöver arbeta enbart för att ge, och han tog allt för att ta emot.

Detta är innebörden av det han sa, att han misslyckades i “följ inte ditt eget hjärta”. Med andra ord kunde han inte ta ätandet från kunskapens träd för att ge, utan tog emot ätandet från kunskapens träd för att ta emot. Detta kallas “hjärta”, det vill säga att hjärtat enbart vill ta emot för självtillfredsställelse. Och detta var synden med kunskapens träd.

För att förstå detta ämne, se introduktionen till boken Panim Masbirot. Och från detta kan vi förstå nyttan med samhället – det kan introducera en annan atmosfär – att enbart arbeta för att ge.

56 – Ni står idag, alla ni

Artikel nr. 19, 1984

Uttolkarna frågar om orden: “Ni står idag, ni alla... era ledare, era stammar, era äldre och era officerare, var man av Israel.” Det börjar med pluralformen, “Ni”, och slutar med en form i singular, “var man av Israel”. Författaren till boken Ljus och sol förklarar att det genom att använda pluralform och singularform pekar på ämnet kärlek till vänner. Även om det bland er finns “ledare, stammar” etc. ser ingen någon större merit i sig själv än i någon annan man av Israel. Istället är alla jämlika i det att ingen klagar på någon annan. Av denna anledning behandlas de, även från ovan, därefter, och det är orsaken till att ett stort överflöd bibringas nedan.

Det är vårt sätt att studera allt inom ett ämne. Det visar sig att man bör ta på sig bördan av himlens kungarike som en oxe till bördan och en åsna till lasten, som är sinne och hjärta. Med andra ord bör allt ens arbete vara för att ge.

Följaktligen, om man arbetar för att ge och inte vill ha någon belöning för det - förutom att tjäna i det heliga arbetet utan att hoppas på att bli given någonting utöver det man redan har - har man ingen önskan ens för ytterligare arbete. Med andra ord, att ta emot lite kunskap om att man vandrar på rätt väg är visst ett berättigat krav, men till och med det gör man avkall på eftersom man vill gå med stängda ögon och tro på Skaparen. Och man gör det man kan och är nöjd med sin lott.

Och man känner till och med att det finns människor som har någon form av förståelse av Skaparens arbete, medan man ser att man själv är helt tom. Med andra ord känner man många gånger en god smak i arbetet, och vid vissa tillfällen känner man att man är i ett tillstånd av “era ledare”. Med andra ord tror man ibland att man nu har nått en nivå där det är omöjligt att man någonsin ska sjunka till ett tillstånd av låghet, ett tillstånd där man, om man vill engagera sig i Skaparens arbete, måste anstränga sig mycket för att tvinga sin kropp. Vid en sådan tid gör man det man gör på grund av tvång eftersom man inte har någon vilja till arbetet, och kroppen bara vill vila och inte bryr sig om någonting.

Istället, känner man vid den tiden att man redan säkert kommit att veta att det inte finns någonting annat i världen utom att arbeta för att ge, och då finner man säkerligen en god smak i arbetet. Och när man betänker sitt tidigare tillstånd kan man inte förstå det, nu när man befinner sig i ett tillstånd av uppstigande. Därmed bestämmer man, baserat på alla beräkningar, att det nu är omöjligt att man någonsin kommer att genomlida ett nedstigande.

Men ibland sjunker man, efter en dag, en timma, eller ett par minuter, till ett sådant tillstånd av låghet att man inte med en gång känner att man fallit från sitt upplyfta tillstånd till “den stora avgrundens djup”. Snarare är det ibland så att man efter en timma eller två plötsligt ser att man fallit från den högsta nivån, det vill säga från sin tidigare säkerhet att man var den starkaste, och att man är som var man av Israel, det vill säga som en vanlig människa. Då börjar man rådfråga sitt hjärta, “Vad ska jag göra nu?”, “Hur kan jag ta upp mig själv till tillståndet gadlut [stor/vuxen] som jag tidigare hade?”

Vid en sådan tid, bör man vandra sanningens väg - och säga, “Mitt nuvarande tillstånd börjar i fullständig låghet, det vill säga att jag med avsikt kastades ut från ovan för att ta reda på om jag verkligen vill göra det heliga arbetet för att ge, eller om jag vill vara Guds tjänare på grund av att jag finner det mer belönande än annat.”

Om man då kan säga, “Nu vill jag arbeta för att ge och jag vill inte utföra det heliga arbetet för att ta emot någon form av tillfredsställelse i arbetet. Istället nöjer jag mig med att utföra helighetens arbete som var man av Israel - be eller ta en lektion om det dagliga stycket. Och jag har inte tid att tänka med vilken avsikt jag studerar eller ber, utan jag vill bara följa handlingarna utan någon särskild avsikt.” Då kommer man att åter ingå i det heliga arbetet eftersom man nu vill vara Guds tjänare utan några villkor.

Detta är innebörden av det som står skrivet, “Ni står idag, alla ni”, det vill säga allt du gått igenom, alla tillstånd du upplevt - oavsett om det är tillstånd av gadlut eller tillstånd mindre än gadlut, som ansågs vara mellanliggande eller liknande. Du tar alla de detaljerna och jämför inte en grad med en annan eftersom du inte bryr dig om någon belöning, utan bara om att utföra Skaparens vilja. Han har befallit oss att följa mitzvot [budord] och att studera Torah, och detta är vad vi gör, som varje vanlig man av Israel. Med andra ord, tillståndet man är i just nu är lika viktigt för en som när man tänker att man var i ett tillstånd av gadlut. Då “gör Herren denna dag med dig”.

Detta betyder att Skaparen då ingår ett förbund med en. Med andra ord, just när man accepterar Hans arbete utan några villkor och går med på att utför det heliga arbetet utan någon belöning, som kallas “ovillkorlig kapitulation”, detta är tiden då Skaparen ingår ett förbund med en.

Baal HaSulam förklarade saken att ingå ett förbund: När två människor ser att de älskar varandra, ingår de ett förbund mellan varandra att deras kärlek alltid ska uthärda. Och han frågade, “Om de älskar varandra och förstår att denna kärlek aldrig kommer att lämna dem, varför då detta förbund? Varför ingår de detta förbund, det vill säga, för vilket syfte?” Med andra ord, vad vinner de på att ingå detta förbund? Är det bara en ritual eller har det någon nytta?

Han sade att det att ingå ett förbund är att de nu förstår att det ligger i deras intresse för varandra att älska den andra på grund av de orsaker de nu kan se - att båda känner den andra och enbart bryr sig om den personens välbefinnande - alltså ingår de ett förbund. Och då nu ingen av dem har några klagomål mot sin vän, i annat fall skulle de inte ingå ett förbund, säger de till varandra, “Det är för oss värt att ingå ett förbund en gång för alla”. Med andra ord, om det någon gång kommer att vara ett tillstånd då man har klagomål mot varandra, kommer båda att komma ihåg det förbund de ingått när kärlek var uppenbarad mellan dem.

På liknande vis, även om de för tillfället inte känner kärleken som de gjorde då, frammanar de ändå den gamla kärleken och ser inte till det tillstånd de för tillfället befinner sig i. Istället återvänder de till att göra saker för varandra. Detta är nyttan med förbundet. Även när den kärlek som fanns mellan dem har förlorat sin glans har de, eftersom de ingått ett förbund, styrkan att återuppväcka den strålande kärlek som de tidigare hade. På detta vis leder de varandra tillbaka in i framtiden.

Det följer att ingåendet av förbundet är till för framtiden. Det är som ett kontrakt man signerar om att man inte ska kunna ångra sig när man ser att kärleksbanden inte är som de en gång var, när denna kärlek gav oss stor njutning medan vi gjorde varandra gott, men nu när kärleken har korrumperats, är vi maktlösa och ingen kan göra någonting för den andra.

Men om man vill göra någonting för sina vänner, måste man ha i åtanke att man tidigare ingått ett förbund, och att man ur det nu åter ska bygga kärleken. Det är som en person som skriver under ett kontrakt med sin vän, och kontraktet binder dem samman så att de inte kan lämna varandra.

Det följer att “Ni står idag, alla ni”. Med andra ord, man tänker på detaljer, “Era ledare, era stammar, era äldre och era officerare, var man av Israel”. Detta innebär att det nu, av alla höga grader man hade, för en anses att man befinner sig i ett tillstånd av “var man av Israel”, och man tar på sig det tillståndet, som när man befann sig i ett tillstånd man ansåg vara gott. Man säger, “Nu gör jag min del, och jag går med på att Skaparen kommer att ge mig det Han vill, och jag har inga invändningar”. Då belönas man med att ingå ett förbund. Med andra ord blir förbindelsen kvar för alltid eftersom Skaparen har ingått ett förbund med en för all evighet.

Enligt det ovan nämnda bör vi tolka versen “De hemliga sakerna tillhör Herren vår Gud, men de uppenbarade sakerna tillhör oss och våra söner för evigt, så att vi må utföra alla ord i denna lag”. Vi bör förstå vad detta stycke vill säga oss. Vi kan inte säga att det vill säga oss att vi inte känner det som är dolt och att bara Skaparen vet. Vi kan inte säga det, för utan versen vet vi inte vad som är dolt från oss. Vad vill detta stycke alltså säga oss?

Det är känt att det finns någonting som är dolt och någonting som är uppenbarat. Det innebär att den aktiva delen av det vi gör är när vi kan se om vi gör det eller inte. Och om kroppen inte vill utföra detta mitzva [budord], finns det en taktik - man kan tvinga sig själv, det vill säga att man är tvingad att utföra mitzvan mot sin egen vilja. Det visar sig att tvång är relevant med uppenbarade saker.

Det dolda är intentionen eller avsikten i mitzvan. Detta kan man inte se, det vill säga vad den andra tänker under görandet. Det är samma sak med personen själv, den som agerar. Inte heller han kan veta det, om han inte ljuger för sig själv under görandet. Han tänker att han inte har något annat mål och att han är fullständigt dedikerad Skaparen. Men med den handling som kallas “den uppenbarade delen”, är det irrelevant att tala om en person ljuger för sig själv, att han tror att han bär tfillin [små askar innehållande Skriften] när det i själva verket inte är tfillin. På liknande vis kan en kvinna inte ljuga för sig själv och säga att hon tänder sabbatsljusen när hon i själva verket inte gör det.

Men när det gäller avsikten kan det sägas att man ljuger för sig själv. man tror att man arbetar Lishma [för Hennes namn] när man i själva verket helt och hållet befinner sig i Lo Lishma [inte för Hennes namn]. Inte heller kan det finnas något tvång, för man kan inte tvinga sin tanke att tänka det man vill. Angående saker som hör till känslor eller kunskap är man maktlös. Man kan inte tvinga sitt medvetande att förstå på ett annat sätt än det gör, eller känna annorlunda är man känner. Nu kan vi förstå det ovanstående - att allt som är upp till oss är den praktiska biten. Detta kallas “De uppenbarade sakerna tillhör oss och till våra barn för evigt, så att vi må utföra alla ord i denna lag”. Vi är befallda att utföra handlingen, det vill säga att det är handlingen vi är beordrade att utföra, till och med under tvång.

Men vad gäller intentionen, som kallas “den dolda delen”, i den har ingen någon insikt eller styre. Vad ska vi då göra för att följa även den dolda delen? Här är allt man kan göra att testa, det vill säga undersöka sig själv för att se om man verkligen gör allt för att ge, eller om kroppen motstår siktet att ge. Man känner att man är bortförd från det till den grad att det inte finns någonting man kan göra ensam, då allt man planerar att göra, all taktik för att kunna sikta på för att ge, inte hjälper en.

Det är om det som stycket vill berätta för oss, att ämnet Lishma, som kallas “den dolda delen”, tillhör Herren vår Gud. Med andra ord kan bara Skaparen hjälpa en, medan det absolut inte finns någon möjlighet att man själv ska kunna förverkliga det. Det ligger inte i människans händer för det är ovan naturen. Det är anledningen till att stycket lyder “Hemligheterna tillhör Herren vår Gud” det vill säga att det tillhör Honom, att Skaparen ska förse denna kraft som kallas “att ge”.

Detta är anledningen till att våra visa sade (Kidushin 30), “Människans böjelse övermannar en varje dag och försöker döda en, som det sägs, ‘Syndaren iakttar den rättfärdige, och strävar efter att dräpa honom’. Och om Skaparen inte skulle hjälpa en, skulle man inte klara det, som det sägs, ‘Herren kommer inte att lämna en i ens hand’”.

Det att söka dräpa en betyder att den vill att människan ska göra allt för att ta emots skull, som betraktas som att vara separerad från Livets Liv. Naturligtvis förblir man ett djur. Därför sade våra visa, “Syndarna kallas ‘döda’ medan de lever”. Det visar sig att det kallas “död” när ens avsikt är att ta emot. Detta betraktas som separation. Att belönas med dvekut [vidhäftande], innebär att belönas med styrkan att skänka - att ha en sådan sak - enbart Skaparen kan ge det till en; det ligger inte i människans makt att uppnå.

Det här är varför våra visa sade, “Människans böjelse övermannar en varje dag och försöker döda en, och om Skaparen inte skulle hjälpa en skulle man inte komma över det, som det sägs, ‘Herren kommer inte att lämna en i ens hand’”. Från vad vi förklarat kan vi förstå versen, “De dolda sakerna tillhör Herren vår Gud, men de uppenbarade sakerna tillhör oss och våra barn.”

Därmed är det bara handlingen som är upp till oss att utföra, och den dolda delen är det upp till Skaparen att utföra. Men det finns fortfarande någonting för oss att göra med det dolda, så att Skaparen ska ge oss den dolda delen. Detta följer regeln att allt kräver ett uppvaknande från nedan. Det finns en regel som säger att det finns inget ljus utan ett kli [kärl], det vill säga att det inte finns något uppfyllande utan en brist. Man kan inte sätta in någonting om det inte finns en ledig plats, och då sätter man in vad man vill. Men om det inte finns någon hålighet, något tomrum, hur kan vi då sätta in någonting?

Därför bör vi först se att vi inte har kärlet för givande, som kallas “viljan att ge”, och att detta är vårt ljus. Som vi förklarat i tidigare artiklar, är vår främsta belöning att erhålla viljan att ge, som kallas “reflekterat ljus”, så som det sägs, “Hela den belöning vi hoppas på är det reflekterade ljuset” (allmänt förord till Livets träd).

Om viljan att ge kallas “ljuset”, då kallas denna brist, när man ser att man inte har kraften att ge, “ett kli”. Man känner att detta är vad man saknar, det vill säga att man ser vad man förlorar genom att inte ha denna kraft som kallas “givandets kraft”. Alltså är ens brist inbyggd i en enligt ens förnimmelse. Detta kallas “ett kli” och “ett tomrum”, för här - där man saknar givandets kraft - finns det plats för detta uppfyllande att komma in. Detta kallas “ljusets ankomst in i kli”. Men vi bör veta att mottagandet av detta kli kräver mycket arbete. Vi har kelim [plural för kli], så kallade “brister”, som vi vill fylla. De kallas “kelim av egenkärlek”, vilket innebär att vi vill ta emot tillfredsställelse. Det här är väldigt viktiga kelim eftersom de kommer från Skaparens sida, som skapade dem i existens ur frånvaro, eftersom Han vill göra sina skapelser gott, vilket innebär att han vill ge tillfredställelse. Men hur är det möjligt att ge tillfredsställelse om det inte finns något tomrum i vilket man kan placera uppfyllandet? Därför skapade Han dessa kelim i existens ur frånvaro för att i dem placera glädjen och njutningen. Det visar sig att detta är essensen i det kli som Skaparen skapade.

Men på grund av att detta kli kallas “vilja att ta emot”, ville det ha likhet i form som kallas “dvekut [vidhäftande] med Skaparen”. Detta är anledningen till att detta kli diskvalificerades från att vara ett kli för mottagande av den övre rikedomen. Nu finns ett behov av ett nytt kli för mottagande, som klär i det tidigare kli, och bara genom båda - genom att klä viljan att ge i viljan att ta emot - kommer detta kli att vara värdigt mottagande. Det tidigare kli, som kallas “vilja att ta emot”, kom från den Utstrålande. Den lägre har ingen del i viljan att ta emots arbete, även om allt kommer från den Utstrålande.

På liknande vis kommer det andra kli, som kallas “vilja att ge” även det bara från den Utstrålande, och den lägre kan inte lägga till, precis som i det första kli som kallas “vilja att ta emot”. Men skillnaden är att kärlet för givande först måste ha ett krav från den lägre, som vill bli skänkt detta nya kli av Skaparen. Det hade det första kli inte, för det kom till det utan något uppvaknande från den lägres håll.

Artikel nr. 8, 1984-85

Angående det vi diskuterade i artikel nr. 1 (1984-5), bör vi utveckla det en aning:

Vi bör skilja mellan a) en människa och Skaparen, b) en människa och hans vän, och c) en människa och resten av folket, som inte är hans vänner, fast det dock finns ett talesätt, “Hela Israel är vänner”.

En gång finner vi att orden, “gör dig en rav [lärare/viktig person] och köp dig en vän”, är vägen för korrektion, och en annan gång finns det i orden, ”Och bedöm varje person fördelaktigt” (Avot, kapitel 1). Vi bör förstå skillnaden mellan ”göra” och ”köpa”, och betydelsen av att bedöma fördelaktigt.

Vi bör tolka “Gör” som att utesluta från förnuftet. För när förnuftet inte kan förstå om något är värt att göra eller inte, hur kan det avgöra vad som är bra för mig? Eller vice versa, om förnuftet anser dem jämnlika, vem ska avgöra för en person vad han ska göra? Då kan handlingen avgöra.

Vi bör veta att det finns två vägar framför oss: att arbeta i avsikt att ge eller att arbeta i avsikt att ta emot. Det finns delar i en människas kropp som talar om för en, ”Du kommer att lyckas i livet om du arbetar i avsikt att ge, och det är sättet på vilket du ska njuta av livet.” Detta är den goda inklinationens argument, som våra visa sade, ”Om du gör det, kommer du att vara lycklig i denna värld och i nästa värld.”

Och den onda inklinationens argument är det motsatta: Det är bättre att arbeta i avsikt att ta emot. I det tillståndet avgör endast kraften kallad ”handling som är ovan förnuftet”, och inte intellektet eller känslan. Det är därför att handla kallas ”ovan förnuftet” och ”ovan resonerandet”, och detta är kraften som kallas ”tro som är emot intellektet”.

“Köpa” är inom förnuftet. Vanligtvis vill folk se det de vill köpa, så försäljaren visar dem godset och de förhandlar om huruvida det är värt priset som försäljaren begär eller inte. Om man inte tycker att det är värt det, köper man det inte. Därför är ”köpa” inom förnuftet.

Nu ska vi förklara begreppen “rav” och “vän”. En vän kallas ibland ”samhälle”, när folk samlas och vill knyta band med varandra. Detta kan hända genom likhet i form, genom att alla bryr sig om varandra i kärlek. Genom det, förenas de och blir ett.

Därför, när samhället etableras och blir en enda grupp ser vi att folk som överväger att skapa ett sådant samhälle vanligtvis uppsöker folk som är dem lika i åsikter och attribut, som de kan se som mer eller mindre jämnlika. Annars kommer de inte att godta dem i gruppen som de vill etablera. Och efter det börjar arbetet med kärlek till vänner.

Men om de inte hade någon likhet med samhällets mål från början, innan de ens inträdde i samhället, då kan det inte förväntas att något fås ut av detta knytande av band. Bara om det fanns uppenbar likhet mellan dem innan de inträdde i samhället kan man hävda att de kan börja engagera sig i arbetet kärlek till andra.

Mellan människan och Skaparen

Mellan människan och Skaparen börjar ordningen med “gör dig en rav”, och efteråt “köp dig en vän”. Med andra ord måste man först ovan förnuftet tro att Skaparen är stor, som det står skrivet i Zohar (s.185, punkt 191 i Sulamkommentaren), ”Rädsla, som är rudimentet, innebär att människan bör frukta sin Mästare eftersom Han är stor och härskande”.

Till den grad man tror på Skaparens storhet, som kallas “stor”, har man styrkan att ge till “köpet”, det vill säga köpa genom att ge upp egenkärlek för att uppnå likhet i form, som kallas dvekut [vidhäftande] med Skaparen. Och detta är vad som kallas en chaver [vän]: en som är i chibur [förbindelse] med Skaparen.

När vi köper materiella saker måste vi ge upp pengar, ära, eller helt enkelt anstränga oss för att erhålla dem. På liknande vis måste man, när man vill köpa sammankoppling med Skaparen, ge upp egenkärlek, för annars kan man inte uppnå formlikhet.

När man ser att man är oförmögen att göra eftergifter för att köpa formlikhet, beror det inte på att man föddes med en svag karaktär och att detta är anledningen till att man inte kan komma över sin egenkärlek. Snarare ligger felet i ”gör dig en rav”, det vill säga att man inte arbetar på ämnet tro, eftersom att man till den grad man har vikten av sin tro på Skaparens storhet, också har kraften att göra eftergifter.

Dessutom bör man känna till att om man vill mäta sin grad av tro, kan man se den i graden av eftergifter man kan göra i egenkärleken, och då kommer man att veta sin grad i arbetet med tro över förnuftet. Detta gäller mellan människan och Skaparen.

Mellan människan och hans vän

Mellan en människa och hans vän bör vi börja med “köp dig en vän”, och därefter “gör dig en rav”. Det är på grund av att när man letar efter en vän, bör man först undersöka honom för att se om han verkligen är värd att förenas med. Trots allt ser vi att en speciell bön har upprättats angående en vän, som vi säger efter välsignelserna i bönen ”Må det tillfredsställa”: ”Håll oss borta från en ond person och en dålig vän”.

Detta innebär att före man tar en vän till sig, måste man undersöka honom på alla tänkbara vis. Då måste man använda sitt förnuft. Därför sades det inte ”gör dig en vän”, eftersom ”görande” implicerar över förnuftet. Därför bör man, angående en människa och hans vän, gå med sitt förnuft och undersöka så mycket man kan huruvida ens vän är okej, som vi ber varje dag, ”Håll oss borta från en ond person och en dålig vän”.

Och när man ser att det lönar sig att förbinda sig med honom, måste man betala för att binda sig samman med honom, det vill säga göra eftergifter i egenkärlek, och i gengäld ta emot kraften att älska andra. Då kan man förvänta sig att bli belönad med kärlek även till Skaparen.

Efter att man har kopplats samman med en grupp människor som vill uppnå graden av kärlek till Skaparen, och man från dem vill ta emot styrkan att arbeta för att ge, och bli rörd av deras ord om nödvändigheten av att uppnå kärlek till Skaparen, måste man betrakta varje vän i gruppen som större än en själv.

I boken Matan Torah (Givandet av Toran, s.143) står det skrivet att man inte tar intryck av samhället, eller tar deras uppskattning av någonting, om man inte anser samhället vara större än en själv. Detta är anledningen till varför var och en måste känna att man är den minsta av dem alla, eftersom den som är stor inte kan ta emot från någon som är mindre än han själv, desto mindre ta intryck av hans ord. Snarare är det så att det bara är den mindre som tar intryck genom att uppskatta den större.

Det följer att ämnet ”gör dig själv en rav” finns i det andra stadiet, när alla måste lära sig från de andra. Detta därför att för att kunna säga att ens vän är större än en själv, måste man använda ”görande”, som är görande utan förnuft, eftersom man enbart ovan förnuftet kan säga att ens vän är på en högre grad än man själv. Därför, mellan en människa och hans vän, är ordningen att börja med att hålla ”köp dig en vän”, och därefter ”gör dig en rav”.

Mellan en människa och alla andra

Mishnah berättar för oss “Gör dig en rav, köp dig en vän, och döm varje person fördelaktigt” (Avot, kapitel 1).

Vi har förklarat att mellan en människa och hans vän är ordningen att man först går och köper en vän – och vi förklarade att köpande är inom förnuftet – och sedan måste man engagera sig i “gör dig en rav”. Och mellan människan och Skaparen är ordningen att först ”göra sig en rav”, och därefter ”köpa sig en vän”.

Vi bör förstå meningen med att man säger att man angående varje person ska ”döma honom fördelaktigt”. Är detta köpande eller görande? Enligt det ovan, bör vi tolka innebörden av “och döm varje person fördelaktigt” som “görande”, inte “köpande”.

Anta, till exempel, att det i en samling människor finns många människor, och att en liten grupp bland dem bestämmer sig för att de vill förenas i ett samhälle som åtar sig kärlek till vänner. Och låt oss säga att det till exempel finns 100 män i samlingen människor, och att tio av dem bestämmer sig för att förenas. Vi bör undersöka varför just dessa tio bestämde sig för att förenas tillsammans, och inte med andra i samlingen. Är det för att de tycker att de människorna är mer dygdiga än de andra människorna i samlingen, eller för att de är värre än de andra och känner att de måste vidta någon åtgärd för att klättra upp för Torans och rädslans stege?

Enligt det ovan nämnda, kan vi tolka att anledningen till att dessa människor kom överens om att förenas i en enda grupp som engagerar sig i kärlek till vänner är att var och en av dem känner att de har ett begär som kan förena alla deras åsikter, för att ta emot styrkan i kärlek till andra. Det finns en känd maxim av våra visa, ”Så som deras ansikten skiljer sig, skiljer sig deras åsikter”. Därmed förstod de som har kommit överens om att förenas i en grupp att det inte är ett så stort avstånd mellan dem, i avseendet att de förstår nödvändigheten av att arbeta i kärlek till andra. Därför kommer var och en att kunna göra eftergifter för de andra, och de kan förenas kring det. Men resten av människorna har ingen förståelse för nödvändigheten av att arbeta på kärlek till andra; därmed kan de inte förenas med dem.

Det följer därav att när man engagerar sig i enighet av kärlek till vänner, undersöker alla varandra, varandras förnuft och attribut, för att se om de är kvalificerade eller är värdiga att ansluta sig till samhället bestående av de människor man beslutat låta komma in. Det är som vi ber, ”Håll oss borta från en ond person och från en dålig vän”, inom förnuftet.

Det visar sig att man känner sig stolt i relation till resten av människorna i samlingen. Hur är detta tillåtet? Trots allt är det emot en explicit lag som säger ”Rabbi Levitas, invånare i Yavne, skulle säga, ’Var mycket, mycket ödmjuk’” (Avot, kapitel 4).

Rabbi Yehoshua Ben Perachia säger om det, “'Döm varje person fördelaktigt’ (Avot, kapitel 1), vilket betyder att med avseende på resten av människorna, bör man gå över förnuftet, som kallas ”görande”, det vill säga agera och inte tänka. Detta på grund av att ens förnuft visar en att de inte är lika lämpliga som de människor med vilka man har förenats, och detta är vad alla säger till sig själva. På så vis känner alla stolthet i relation till de andra. Rådet för det är det han säger, 'Och döm varje person fördelaktigt'”.

Detta innebär att i relation till varje person, det vill säga, i relation till resten av människorna i samlingen, bör man döma dem fördelaktigt och säga att de verkligen är viktigare än en själv, och att det är ens eget fel att man inte kan uppskatta allmänhetens storhet och vikt, som av våra visa kallas ”varje person”. Alltså ser man, inom förnuftet, inte deras storhet, och vi sade att mellan en människa och hans vän bör det vara ”köpande”, men man måste använda ”görandet”, som är över förnuftet. Och detta kallas, ”Döm varje person fördelaktigt”.

Artikel nr 13, 1984-1985

I Chanukkasången säger vi, ”Min frälsnings mäktiga klippa, att lovprisa Dig är en fröjd; Återupprätta mitt bönehus, och där skall vi ge ett tacksägelseoffer”. Sången inleds med ord av pris, ”att prisa Dig är en fröjd”, och börjar sedan med ord av bön, ”Återupprätta mitt Bönehus”. Efteråt återgår den till ord av tacksamhet och pris, ”Och där kan vi ge ett tacksägelseoffer”. Således finns det tre saker här, liknande ordningen i bönen:

1. De första tre av de arton [en sekvens av böner] är lovprisning och tacksägelse.
2. Den mellersta tre är vädjanden.
3. De tre sista är lovprisning och tacksägelse än en gång.

Därför börjar vi med den nuvarande, som det sägs, ”Att prisa Dig är en fröjd ”, vilket betyder att vi tackar och prisar Dig för det goda vi har fått från Dig. Det är som våra vise sa, ”Man skall alltid prisa Skaparen och sedan be” (Brachot [Välsignelser], 32).

Anledningen är att en som tror att Skaparen är barmhärtig och nådig, och att han önskar att göra gott för sina skapelser, har en plats för bön. Det är därför vi först måste upprätta lovprisandet av Skaparen, dvs en person själv bör upprätta lovprisande av Skaparen. Detta betyder inte att Skaparen skulle se att personen lovprisar Honom, eftersom Skaparen behöver inte människor. Snarare skall personen själv se lovandet av Skaparen, och då kan han be Honom att hjälpa honom, eftersom Hans uppförande är att göra gott för Sina skapelser. Alltså, efter att han sa, ”Att prisa Dig är en fröjd” kommer bönen, och vi säger, ”Återupprätta mitt bönehus.” Vad är ”Mitt Bönehus”? Det betyder, så som det står skrivet: ”Också dem skall jag låta komma till Mitt heliga berg, och göra dem glada i Mitt bönehus.” ”Mitt heliga berg.” Har [berg] kommer från ordet Hirhurim [tankar / betraktelser], vilket betyder att han kommer att ge dem tankar Kedusha [helighet] – att alla deras tankar kommer bara vara av Kedusha. ”Och göra dem glada i mitt bönehus” är människans hjärta, så att det ska bli en plats för den Gudomliga närvaron där. Gudomlighet kallas ”bön”, som det är känt att Malchut kallas ”bön”, som det står skrivet, ”Men Jag är all bön.”

Efter ”Återupprätta mitt bönehus” kommer ”Och där kommer vi att föra fram tacksägelseoffer”. Härav följer att det först finns det lovprisande, sedan finns det bön, och sedan lovprisande en gång till, såsom bönens ordning, vilken avslutas med lovprisning och tacksägelse. Men vad kan man göra om man vill börja med att lovprisa, men ens hjärta är stängt, och man känner att man är full av fel och inte kan öppna munnen och sjunga och lovprisa? Rådet är att gå bortom förnuftet och säga att allt är ”övertäckta Chassadim [barmhärtigheter].” Med andra ord bör man säga att allt är Chesed [nåd/barmhärtighet], men att den är förtäckt för en eftersom man ännu inte är kvalificerad att se den glädje och njutning som Skaparen har förberett för sina skapelser.

Och efter att man upprättar lovprisandet av Skaparen – vilket betyder att man tror bortom allt förnuft att allt är bra och barmhärtigt, skall man be att Skaparen skall reparera ens hjärta till att bli ”Mitt Bönehus”, vilket innebär att Skaparens barmhärtighet kommer att visa sig där. Detta kallas ”Uppenbarad Chassadim”.

Och sedan: ”Där skall vi ge tacksägelseoffer” vilket innebär att man kommer att tacka för att ha blivit privilegierad med att kunna offra sina mottagande kärl. Detta kallas ”Där kommer vi att ge tacksägelseoffer”, för att ha blivit belönade med attoffra sin vilja att ta emot.

I gengäld för det kom viljan att skänka, vilket kallas ”Templets plats.” Men det viktiga är för en person att först ha en önskan att offra viljan att ta emot. Och eftersom viljan att ta emot är Skaparens verkliga essens, älskar skapelsen det och det är mycket svårt för honom att förstå att det skall tillintetgöras, annars är det omöjligt att bli belönad med något andligt.

I det kroppsliga ser vi att en person har en önskan och en brist som berör honom, vilken kommer inifrån hans kropp, och det finns en önskan som man förvärvar från utsidan, inte från sig själv. Med andra ord, om det inte fanns några människor utanför som framkallade denna önskan i honom skulle han aldrig att känna att han behövde det, men folk på utsidan framkallade denna önskan i honom.

Till exempel, en ensam person själv kommer fortfarande att vilja äta, dricka, sova och så vidare, även när det inte finns några andra människor runt omkring honom. Men om det finns människor runt honom så är det en fråga om skam, där andra driver honom. Då måste han äta och dricka det folk omkring honom driver honom till. Detta är mest uppenbart när det gäller kläder. Hemma kan en person bära det som är bekvämt för honom. Men när han är bland människor, måste han klä sig i enlighet med hur andra ser det. Han har inget val, eftersom skam driver honom att följa deras föreställningar. Det är samma sak i det andliga. En person har en önskan inom sig, som kommer från honom själv. Med andra ord, även när han är ensam och det inte finns människor omkring honom som kan påverka honom, eller från vilka han kan absorbera en viss önskan, får han ett uppvaknande och längtar att vara en tjänare till Skaparen. Men hans egen önskan är troligtvis inte tillräckligt stor för honom, så att behovet inte skall finnas för att öka begäret, så att han kan arbeta med det, för att nå det andliga målet.

Därför finns det ett sätt – precis som i det kroppsliga – att göra denna önskan större genom människorna på utsidan vilka kommer att driva honom att följa deras åsikter och deras anda. Detta görs genom att knyta an till människor som han ser också har ett behov av andlighet.

Och begäret som dessa personer på utsidan har, föder en önskan hos honom, och därmed han får en större önskan för det andliga. Med andra ord, utöver begäret han har inifrån, tar han emot en önskan om andlighet som de framkallar hos honom, och han uppnår en stor önskan med vilken han kan nå målet.

Därför handlar frågan om vänners kärlek om att, där varje person i gruppen, förutom att ha en egen önskan, förvärvar begär från vännerna. Detta är en stor tillgång som kan uppnås endast genom vänners kärlek.

Man bör dock vara noga med att inte vara bland vänner som inte har någon önskan att undersöka sig själva, grunden för deras arbete – oavsett om det är att skänka eller ta emot – och att se om de gör saker för att nå sanningens väg, vilket är vägen för ingenting annat än skänkande.

Endast i en sådan grupp är det möjligt att i vännerna ingjuta en önskan att ge, vilket innebär att var och en absorberar en brist hos vännerna, vilken han själv saknar, kraften att skänka, och varhelst han går, söker han ivrigt efter en plats där någon kanske kommer att kunna ge honom kraften att skänka. Därför, när han kommer in till en grupp där alla törstar efter kraften att skänka, får alla denna styrka från alla andra. Detta ses som att ta emot kraft från utsidan som tillägg till den lilla kraft som han har inom sig själv.

Men i motsats till detta finns det en kraft från utsidan av vilken det är förbjudet att ta emot någon hjälp, trots att denna kraft, som han kan få från utsidan, kommer att ge honom bränsle för arbetet. Man bör vara mycket noga med att inte ta emot den. Och man behöver vara mycket försiktig eftersom kroppen tenderar att få styrka för arbetet särskilt från personer på utsidan.

Den kommer till en person när han hör det som sagts om honom, till exempel att han är en god person, eller en vis lärjunge, eller en man med fruktan för himlen, eller när det sägs om honom att han är en man som söker sanningen. När en person hör dessa saker, att hans arbete uppskattas, ger dessa ord honom styrka i arbetet eftersom han tar emot ära för sitt arbete. Och då behöver han inte tro bortom förnuft och skänkandets kraft, vilket innebär att Skaparen hjälper honom, och detta kommer att vara hans motivation. Istället får han bränsle från det yttre. Medandra ord, det yttre tvingar honom att engagera sig i Torah och mitzvot [buden]. Detta är frågan om ödmjukheten – ett av skälen är så att det inte kommer att finnas något vårdande för de yttre. Det är därför man måste vandra i ödmjukhet, som det står skrivet: ”Och att vandra ödmjukt med Herren, din Gud”.

De yttre är människor som är utanför honom. De när sig på hans arbete genom att efteråt – [vilket betyder] att han hör att han är respekterad – så lär han sig att arbeta för de yttre och inte för Skaparen. Detta är så eftersom han inte längre behöver Skaparen till att föra honom närmare Sitt arbete, eftersom han nu är fungerar på grund av att folk på utsidan ger honom bränsle att studera och arbeta för dem.

Med andra ord är det de som driver honom att arbeta, och det är inte Skaparen som driver honom att arbeta för Honom. Snarare tvingar andra honom att arbeta för dem, så att de kommer att respektera honom, etc.

Härav följer att detta liknar att arbeta för en främmande gud. Det betyder att de kräver att han arbetar för belöning genom respekt och liknande, vilket de kommer att ge honom i utbyte mot att han engagerar sig i Tora och mitzvot.

Detta innebär att om de inte vet om hans arbete, och om han inte ser att det finns någon som ser och engagerar sig i Toran, så finns det ingen som förpliktar honom att arbeta. Detta kallas ”de yttres grepp”, och det är därför en person måste arbeta på ett fördolt sätt.

Men att arbeta på ett fördolt sätt är inte tillräckligt. Även om det är sant att nu bara Skaparen driver honom att gör det heliga arbetet, så måste det finnas en sak till: en person skall inte arbeta för att få belöning. Detta är en helt annan fråga, eftersom det är emot vår natur. Vi är skapade med en natur som kallas ”viljan att ta emot”. Men nu måste vi arbeta enbart i arbetet att skänka och får ingenting för oss själva. För detta måste vi söka ett samhälle där var och en tror att vi måste arbeta för att skänka. Eftersom detta är en liten kraft inom person, så måste han leta efter människor som söker sådana krafter, också. Då, förenade, kan var och en av dem få styrka från de andra, och detta är allt man behöver. Och Skaparen kommer att sända hjälp till oss från ovan så att vi får möjlighet att gå givandets väg.