Men ju mer de plågade dem

Artikel nr. 16, 1984-1985

Det står skrivet ”Men ju mer de plågade dem, desto mer förökades de och desto mer spriddes de ut, så att de fruktade Israels söner” (Andra Mosebok 1:12). Innebörden av orden ”Men ju mer de plågade dem” är att de kommer att förökas och spridas ut i samma utsträckning som de plågas. Det verkar som om det är ett villkor – att det inte kan förekomma förökning eller spridning utav arbetet om det inte först förekommer en bas av lidande.

Men för att förstå det ovan skrivna måste vi känna vår grundsats, det vill säga vad vår essens är. Såsom det förklaras i introduktionerna, består den endast av vår vilja att ta emot. Det är verkligen så att när viljan att ta emot fullbordar sin önskan, ses inte den fullbordan som arbete, eftersom arbete är någonting man kompenseras för.

Med andra ord är arbete handlingar som man helst skulle undvika och man genomför dem enbart för att man inte har något val, eftersom man önskar sig en belöning. Belöningen ses som det som man längtar efter och ens enda begär och önskan är efter just detta. Äkta längtan innebär att denna sak berör en så djupt att man säger ”Jag skulle hellre dö än leva om jag inte kan få detta”. Med detta följer att om man inte lider och känner sig plågad av att inte ha det man längtar efter, ses det inte som längtan då ens längtan mäts genom omfattningen av ens lidande.

Med detta följer därför att om man önskar sig någon slags tillfredsställelse, måste det först finnas en brist. Så är det för att det inte finns något ljus utan ett kli (kärl) och ingen kan fylla det med någonting om det inte finns en brist på något. Till exempel kan man inte äta utan aptit, eller finna nöje i vila utan trötthet.

Följaktligen lider man inte för att Egyptierna i ens kropp plågar en om det inte är så att man inte vill lyda dem och önskar gå en väg som misshagar dem. Roten till mottagandet i människan kallas för “egenkärlek”, och detta ses som “Egypten”. Det finns många nationer, som generellt kallas för “de sjuttio nationerna”, vilka är motsatsen till Kedusha (helighet) och som motsvarar de sju sfirot där varje sfira (singular av sfirot) består av tio, därav antalet sjuttio nationer. Det är även så, att varje nation har sitt eget unika begär.

Egyptens klipa (skal) är ett generellt klipa. Det var där Kedushas gnistor föll, vilka Israels folk – som befann sig i Egypten – var tvungna att korrigera. Följaktligen måste det först förekomma smärta och lidande av att inte kunna träda ut ur deras styre såsom det står skrivet; ”Och Israels barn suckade på grund av mödan och de grät och deras gråt steg upp till Gud på grund av mödan. Och Gud hörde deras jämrande.”

Vi bör precisera orden “på grund av mödan” som står skrivna två gånger. Vi bör förklara att suckarna kom sig av mödan, med vilket menas att de inte kunde arbeta för Skaparen. Faktiskt kom sig deras lidande av att de inte var kapabla att göra så att arbetet de utförde var för Skaparen, detta på grund av Egyptens klipa. Det är därför det står skrivet ”på grund av mödan” två gånger.

1) Suckarna kom sig inte av att de saknade någonting. De saknade endast en sak, de önskade sig ingen lyx eller ersättning. Det enda de saknade, för vilket de led och kände smärta, var för att de inte var kapabla att göra någonting för Skaparen. Med andra ord, de önskade att de skulle ha ett begär att skänka belåtenhet till Skaparen och inte till sig själva, men de kunde inte det och detta plågade dem. Detta kallas för ”att vilja ha något grepp i andligheten.”

2) Den andra gången “på grund av mödan” förekommer gör det det för att lära oss att “Och deras gråt steg upp till Gud”. Att Gud hörde deras jämrande var för att deras enda önskemål var arbete. Detta inbegrips den andra gången ”på grund av mödan” nämns. Det visar sig att hela exilen de kände endast var för att de befann sig under styret av Egyptens klipa och de kunde inte göra något för att det endast skulle vara med syftet att skänka.

Det står skrivet i Zohar (Andra Mosebok, punkt 381 i Sulamkommentaren), “Rabbi Yehuda sade ‘Kom och se att det är så som Rabbi Yehoshua från Sakhnin sade, 'Så länge deras minister givits makt över Israel, blev inte Israels gråt hörd. När deras minister föll, står det skrivet ‘Egyptens kung dog’ och snart därpå ‘Och Israels barn suckade på grund av mödan och de grät och deras gråt steg upp till Gud på grund av mödan.’ Men tills dess blev de inte besvarade i sin gråt.’’”

Därför kan vi säga att om det inte är tid att avsätta Egyptens minister, så finns det inte utrymme för ett val för dem att ångra sig och ha en möjlighet att bli räddade från exilen. Han säger (Andra Mosebok, punkt 380 i Sulamkommentaren), ‘Under dessa många dagar’. ‘Många’ hänvisar till Israels vistelse i Egypten, det vill säga, att slutet har kommit och eftersom deras exil har fullbordats, vad säger det? ‘Egyptens kung har dött.’ Vad betyder det? Det betyder att Egyptens minister sänktes från sin status och föll från sitt högmod. Därför säger skriften om honom ‘Egyptens kung dog’ eftersom nedgång för honom anses som att dö. Så när Egyptens kung – som var deras minister – föll, mindes Skaparen Israel och hörde deras jämrande.”

Zohar ställer denna fråga om versen “I din nöd, när alla dessa saker kommer till dig” (Femte Mosebok 4). Det betyder att innan varje sak äger rum är det omöjligt att uppnå perfektion. Det visar sig att man ger en ursäkt, en förevändning att alla saker de måste gå igenom kan erfaras genom upplevelsen av lidande, och detta mäts varken med tid eller med lidandets kvantitet, utan med känslan (se Zohar).

Vi kan förstå detta genom en allegori. Om en person skulle göra ett kilogram arbete, vilket är tusen gram lidande, så kommer belöningen även för det, liksom våra vise män sade ”Belöningen motsvarar lidandet”. Detta betyder att arbetet man bör utöva innan man får belöningen beror på att det inte kan finnas något ljus utan ett kli, eftersom det inte kan finnas någon uppfyllnad utan en ofullkomlighet och arbetet man ger är kvalifikationen för att motta behovet, så att man därefter kan ta emot fyllnaden däri.

Låt oss säga att denna person kan ge de tusen grammen ofullkomlighet periodvis, vilket är urskiljningar i kvantitet och kvalitet. Personen kan utforska under tio minuter om dagen, med vilket menas att ångra sin avlägsenhet från Skaparen. Eller så kan han ångra sin avlägsenhet från Skaparen under tio minuter per vecka, eller minnas sin avlägsenhet från Skaparen tio minuter i månaden, etc.

Det är på ett liknande sätt med kvaliteten på lidandet som man genomlider när man minns att man är avlägsen från Skaparen. Trots att det plågar en, är det inte fruktansvärt och det finns saker som plågar en mer, saker som man längtar efter. Det visar sig att man även bör meditera över kvaliteten. På så vis har man ett val, även om man måste uppleva hela processen med arbete och lidande ända till slutet, tills man kommer till ett tillstånd av ”Och du ska återvända till Herren din Gud och lyssna till Hans röst”.

På så vis har människan ett val att minska den tid processen av lidande tar som beror på att man drar ut på tiden, vilket, som tidigare nämnts, kallas för “kvantitet”, och bidra med kvalitet, vilket är känslan av lidande av att vara avlägsen från Skaparen.

Men vi bör veta att det är en stor skillnad mellan kvantitet och kvalitet i sättet att arbeta. När det gäller kvalitet i tid så kan man arrangera sitt tidsschema, det vill säga den mängd tid man tilldelar sig själv, även genom tvång. Detta betyder att även om kroppen inte vill sitta på lektionen hela den tid man hade bestämt, alltså att man måste sitta under flera minuter eller timmar och ångra att man är avlägsen från Skaparen, om man har ett starkt begär och inte har en svag karaktär så kan man sitta och hålla det schema man arrangerat, eftersom detta är en handling och vad gäller handlingar kan man göra saker genom tvång.

Men med kvalitet är detta väldigt svårt därför att man inte kan tvinga sig själv att känna annorlunda än man gör. Det visar sig att om man undersöker sin känsla, hur mycket lidande och smärta man upplever av att vara avlägsen från Skaparen, så kommer man ibland till ett tillstånd då man inte bryr sig om det. Då vet man inte vad man ska göra eftersom man inte kan ändra vad man känner, och man blir förbryllad.

Detta orsakar att exilen drar ut på tiden eftersom det är svårt för oss att ge den nödvändiga kvantiteten, ännu mindre kvaliteten och när man börjar granska kvaliteten av ens ofullkomlighet ser man att man inte känner någon smärta, att man verkar vara omedveten, utan känsla, och trots att avlägsenhet från Skaparen betyder att man inte har liv plågar det en inte att man inte har liv. Då har man inget annat val än att be till Skaparen att Han ska skänka en liv, så att man kan känna att man är farligt sjuk och behöver bota själen.

Ibland kommer man till ett tillstånd då man befinner sig i en sådan nedgång att man inte ens har styrkan att be för det, utan man befinner sig i ett tillstånd av total likgiltighet. Detta kallas för att ”vara i ett tillstånd av stillhet”, med vilket menas att man är helt orörlig.

I det tillståndet kan endast samhället hjälpa en. Med andra ord, om man beblandar sig med vänner och inte kritiserar dem på något vis och testar om de också har samma hinder och tankar men övervinner dem, eller om de bara inte är intresserade av introspektion och därför kan engagera sig i Toran och mitzvot, så hur kan man vara som dem?

Vid ett sådant tillstånd kan man inte ta emot hjälp från samhället eftersom man inte har dvekut [fasthållande] vid dem alls då de är för små för att vara ens vänner. Då blir man naturligtvis inte påverkad av dem överhuvudtaget.

Men om man beblandar sig med vännerna – inte med huvudet högt som om man är vis och vännerna dårar, utan skjuter iväg sitt högmod enligt regeln “Fattigdom följer de fattiga”, eftersom man inte bara befinner sig i ett tillstånd av nedgång då man inte känner något behov av andligheten, utan också får tankar av högmod, alltså att man är visare än hela samhället.

Låt oss nu återkomma till den första frågan gällande vad Zohar säger om “Och eftersom exilen har blivit fullbordad”, att “Egyptens kung har dött”, eftersom han anser det att bli avsatt vara detsamma som döden, och eftersom Egyptens kung – som är deras minister – föll, så mindes Skaparen Israel och hörde deras bön. Det visar sig att det finns ett svepskäl som säger att ingen bön kommer att hjälpa förrän tiden är inne. Det finns således ingenting att göra för Skaparen kommer inte att höra deras bön.

Med orden ovan kan vi förstå ärendet som det är. Detta är samma fråga som våra vise män behandlade i versen ”Jag Herren kommer att påskynda det när tiden är inne.” Om de blir belönade ”Jag kommer att påskynda det.” Om de inte blir belönade “När tiden är inne”. Med andra ord, när tiden är inne kommer en väckning från Skaparen och genom det kommer Israel att känna ånger. Det visar sig att valet gäller tiden, såsom det står skrivet i ”Introduktion till boken Zohar” (punkt 16).

Från allt det ovan skrivna följer att man inte bör reflektera över tiden för frälsningen – att det står skrivet att deras bön inte accepterades innan dess – eftersom detta relaterar till tiden för lidandets kvantitet och kvalitet, att det finns en viss tid då lidandet kommer att bli fullbordat. Emellertid kan vi minska tiden, det vill säga att hela den kvantitet och kvalitet genom vilka lidandet kommer att infinna sig, kan förkortas på ett sätt som gör att allt lidandet kommer under en kort tid, men allt lidandet kommer att ha infunnit sig under den tiden.