Artikel nr. 28, 1985-86

Det står skrivet i Zohar, Naso (s. 31, punkt 105 i Sulamkommentaren); ”Rabbi Elazar började: ’varför fanns det inte en människa när jag kom?’ Så älskad är Israel av Skaparen, att var de än är, är Skaparen bland dem.

”‘Och låt dem göra Mig en helig plats, så att jag kan vistas bland dem.’ Detta är så för att alla synagogor i världen kallas ”en helig plats".  ’Så att jag kan vistas bland dem’ eftersom Gudomligheten är den första att komma in i synagogan. Lycklig är den som är bland de tio första att komma till synagogan, för i dem fullbordas det som fullbordas, vilket syftar på församlingen, som inte består av färre än tio. Och det måste vara tio i synagogan på en och samma gång, inte några nu och några senare, eftersom alla tio är som organen i en och samma kropp, i vilken Gudomligheten vistas. Detta beror på att människan skapades av Skaparen på en och samma gång, och Han formade alla hans organ tillsammans, som det står skrivet; ’Han har skapat dig och upprättat dig.’”

Vi bör göra distinktioner i orden ovan:

1. Vad betyder det att var Israel än är, är Skaparen bland dem? Detta innebär att ingen speciell plats behövs. Och sedan säger han; ”Och låt dem göra Mig en helig plats, så att jag kan vistas bland dem”, vilket uttryckligen innebär i synagogan.
2. Orden ”Och låt dem göra Mig en helig plats, så att jag kan vistas bland dem” betyder att det först måste förekomma någon förberedelse, alltså ”Gör Mig en helig plats”, och sedan: ”där jag kan vistas”, och inte sådär utan vidare.
3. Vilken är frågan han ställer med orden ”Varför fanns det inte en människa när jag kom?” Om vi säger att Gudomligheten är den första att komma till synagogan, så finns naturligtvis ännu inte en människa.
4. Det är svårt att förstå vad han menar när han säger att det måste vara tio inuti synagogan på en och samma gång, och inte några komma nu och några senare. Kan man säga att de som kommer till synagogan bör stanna utanför tills de är tio personer, och sedan komma in alla på en och samma gång? Kan man säga det? Vi har aldrig skådat något sådant. Så vad menas då med att inte komma några nu och några senare?

För att förstå orden ovan kommer vi att förklara dem i arbetet, hur man ska påbörja givandets väg, som kallas ”inte för att ta emot en belöning”. Först måste vi komma ihåg två saker: givare och mottagare. Detta är en sidogren av Hans vilja att göra gott till Sina skapelser. Det är därför Han skapade varelser, för att de skulle ta emot den glädje och njutning som Han önskade ge till dem. Och denna mottagare, det vill säga kli (kärl) som Skaparen skapade, det kli där glädjen och njutningen ska tas emot, kallas ”ett begär att ta emot glädje och njutning”. Man kan njuta av något i samma utsträckning som man begär det. Det innebär att det kli där njutningen tas emot kallas ”åtrå”.

Vi tillskriver Skaparen dessa kelim (plural för kli). Det betyder att det första mottagarkärlet kommer från Skaparen, och det kallas malchut, eller bechina dalet (den fjärde aspekten), vilket innebär att det är ett begär att ta emot glädje och njutning. Detta kallas för kli de Ohr yashar (ett kärl av direkt Ljus). Det är detta kli som användes före tzimtzum [restriktionen], och det kallas för malchut de ein sof [oändlighetens malchut].

Därefter ägde en korrektion rum, för att förhindra ”skammens bröd”, eftersom det finns en lag i naturen som Skaparen skapade, som säger att grenen vill likna sin rot. Vi är inte tillåtna att fråga ”varför finns det en sådan natur?” för när det gäller Skaparen säger Zohar ”Det finns varken tanke eller förnimmelse i Honom över huvud taget”. Detta innebär att de lägre inte kan uppnå Skaparens tankar.

Allt vi säger är endast i form av ”Genom Dina handlingar känner vi Dig”. Med andra ord talar vi endast utifrån de handlingar som uppträder framför oss, det vill säga, vi kan urskilja skäl och förklaringar genom det vi ser, men inte innan handlingen uppträder framför oss. Detta är anledningen till att vi börjar tala från den första förbindelsen som Skaparen har med varelserna, som kallas för ”Hans vilja att göra gott till Sina skapelser”. Innan dess finns det inget att tala om, eftersom vi inte har något uppnående i Honom. Således ser vi endast att det finns en natur där grenen önskar likna sin rot.

För att korrigera detta – att om mottagaren skulle ta emot, skulle han känna obehag eftersom han önskar komma i formlikhet med roten – genomfördes en tzimtzum (restriktion), som kallas ”att inte vilja ta emot för att ta emot”. Istället kommer den att ta emot endast om den kan ta emot för att ge. Till följd av detta är vi oförmögna att ta emot överflöd med det kli som kallas ”viljan att ta emot”, utan endast med ett nytt kli, som kallas Ohr chozer (reflekterat Ljus). Ohr yashar (direkt Ljus) är överflödet Skaparen ger till de lägre, och Ohr chozer är motsatsen – det som de lägre önskar ge till Skaparen.

Det är därför Ohr yashar kallas ”ovanifrån nedåt”, vilket innebär att den Övre, givaren, det vill säga Skaparen, ger till de lägre. Ohr chozer kallas ”nedifrån uppåt”,  vilket innebär att den lägre, mottagaren, önskar ge till Skaparen.

Vi tillskriver den lägre det kli som kallas ”för att ge”,  eftersom den lägre skapade det i syfte att korrigera sig själv, eftersom det önskar likna sin rot. Det är som vi lär oss, att i världen ein sof tog kli malchut emot Ljuset i kli Ohr yashar, det vill säga i kli som kom från den Övre. Men kli de Ohr chozer är ett kli som den lägre måste skapa.

Efter att denna korrektion genomförts – att ta emot endast i kelim de Ohr chozer – utsträckte sig alla världarna och de många graderna från den. Detta beror på att kli som utsträcker sig från den lägre inte kan fullbordas med en gång, utan undan för undan, alltefter de lägres styrka. Således, eftersom kelim mångdubblades, delades Ljusen också upp i många grader. Detta var inte fallet medan kli sken i det kli vi relaterar till Skaparen, som kallas ”att ta emot för att ta emot".  Skaparen skapade detta kli med en gång och i helhet, och det var därför ett enkelt Ljus, utan gradskillnader.

Men det kli vi tillskriver den lägre kan inte fullbordas helt på en och samma gång. Utan arbetet vi måste utöva är enbart ett – att skapa det kli som kallas Ohr chozer. Det betyder att den lägre vill ta emot glädje och njutning från Skaparen enbart för att han önskar ge till Skaparen, och detta kallas Ohr chozer. Och när den lägre inser att han inte har något begär att ta emot för sig själv, utan att han snarare vill glädja Skaparen, funderar han på vad han kan ge till Skaparen som Skaparen kommer att uppskatta.

Och då ser han att det bara finns en sak som han kan ge, som Skaparen kommer att uppskatta: syftet med skapelsen är att gagna Hans skapelser, det vill saga, Skaparen önskar skänka glädje och njutning till varelserna, därför säger han: ”Jag vill ta emot glädje och njutning för jag vill glädja Skaparen".  Ju mer överflöd han kan ta emot, det vill säga, ju mer njutning han känner av överflödet han tar emot, desto mer ökar han Skaparens glädje.

Det är som när någon bjudit in en viktig person till sitt hem, och han och hans hushåll arbetat hårt hela dagen och hela natten för att den betydande gästen skulle uppskatta maten. Gästen åt vid måltiden – som hade kostat honom så mycket möda, och som han enbart gjort för att gästen skulle njuta – och efteråt frågar han gästen: ”Vad tyckte du om vår måltid? Har du någonsin smakat en sådan måltid?”

Och han svarade: ”För att vara ärlig gör det mig ingen skillnad vad jag äter. Jag har knappt ägnat en tanke åt njutningen jag kan få av mat, så det skulle inte göra mig någon skillnad om du skulle förbereda en enklare måltid, eftersom jag hör att du lagt ner mycket möda på den".  Det är klart, vilken njutning har värden fått av att förbereda honom denna stora festmåltid när han hör detta?

Sensmoralen är att om en person tar emot glädje och njutning från Skaparen, för att han vill glädja Skaparen genom att hjälpa Honom att fullfölja skapelsens syfte – Skaparens önskan att göra gott till Sina skapelser – men säger att han inte känner någon njutning av glädjen och njutningen han får från Skaparen, vilken belåtenhet ger han Skaparen genom att säga att han inte kan urskilja någonting i Hans glädje eller njutning och att det är detsamma för honom?

Av detta följer att om man kan försöka att konstant öka det man tar emot av Skaparen, och uppskatta Konungens gåvor, genom detta har man ett skäl att säga till Skaparen: ”Jag emottar stor njutning från Dig, för jag vet att det är det enda sättet jag kan behaga Dig. Det är därför jag vill öka mottagandet av njutningar".

Men vi bör komma ihåg att efter synden med kunskapens träd som Adam ha rishon begick, har människan blivit till vad som urskiljs som ”stoft”, det vill säga, att ta emot för att ta emot. Detta utsträcker sig från de orena världarna ABYA, som det står skrivet i Introduktion till boken Zohar (punkt 25): ”Genom Toran och mitzvot måste människan emotta styrka från ovan för att ha begäret att ge. Detta kallas Ysrael (Israel), vilket betyder yashar El (direkt till Skaparen), vilket innebär att alla ens tankar och begär enbart är för att skänka belåtenhet åt Skaparen. Men om man ännu inte har detta begär, anses man vara i exil bland världens nationer, vilka förslavar en genom att enbart arbeta för egenkärlekens skull, vilket kallas ’att ta emot för att ta emot’. Detta hör till klipot (skal), och inte Kdusha (helighet), som det står skrivet, ‘Du skall vara helig för jag är helig’, vilket betyder att eftersom Skaparen enbart vill ge, ska du också enbart sikta på att ge".

Men motsatsen till det, när ens intention inte är att ge, kallas för Israels motsats. Det kallas ”direkt till världens nationer”, eftersom de är motsatsen till Skaparen, som bara önskar ge. Men om det finns yashar El på det stället, och man är i formlikhet med Skaparen, det vill säga att det inte finns någon annan auktoritet på det stället, då kommer Gudomligheten, som det står skrivet: ”På varje plats där jag får mitt namn att nämnas, skall jag komma till dig och välsigna dig".  Det betyder att Skaparen säger: ”Om jag kan säga att endast Mitt namn finns på den här platsen, och varelsens auktoritet inte finns här, eftersom den lägre endast önskar ge till Skaparen, då ’skall jag komma till dig och välsigna dig’, vilket innebär att jag på den här platsen ingjuter min Gudomlighet".

Nu kan vi förstå det vi frågade om vad Zohar säger, om att var de än är, är Skaparen med dem, vilket betyder att ingen speciell plats erfordras. Och efteråt står det: ”Och låt dem göra mig en helig plats, så att jag kan vistas bland dem”, vilket betyder att det just är på en helig plats och ingen annanstans.

Vi bör tolka att det när det står ”Var de än är”, betyder ”Där de”, det vill säga Israel, ”är".  Israel betyder yashar El (direkt till Skaparen), alltså att de är i formlikhet med Skaparen. Det vill säga, eftersom Skaparen skänker Chesed (behag/nåd), så önskar de också enbart att få ge till Skaparen. Och eftersom det finns formlikhet, så är tzimtzum upphävd till samma grad, och härefter finns Gudomligheten på den platsen.

Detta kallas ”Och … gör Mig en helig plats”, som det står skrivet: ”Du skall vara helig för jag Herren är helig".  Det visar sig att Israel och ”Och låt dem göra Mig en helig plats” är ett och samma. Med andra ord, när det står ”Och låt dem göra Mig en helig plats” är det en förberedelse och stor ansträngning att göra platsen, som är begäret, som Baal HaSulam sade, att i andlighet är en ”plats” ett begär, det vill säga ett begär som är heligt, som är för att skänka belåtenhet till Skaparen. Detta kallas ”Israel”, det vill säga yashar El.

Nu ska vi förklara den andra frågan om varför han frågar ”Varför fanns det inte en människa här när jag kom?”, för om han säger att Gudomligheten är den första att komma till synagogan, så finns det naturligtvis ingen. Så varför säger han: ”Varför fanns det inte en människa?”

Likväl måste vi först förstå vad ”människa” är. Vi bör tolka det som att ”människa”, som det står skrivet, betyder ”Lycklig är människan som inte har vandrat under de orättfärdigas råd".  Detta betyder att det finns en aspekt av ”människa” och en aspekt av ”djur".  Ett djur är en som är nedsjunken i egenkärlek och beter sig som ett djur. Således är betydelsen av ”Varför ... när jag kom” att jag kom före dig. Detta erfordrar emellertid också en förklaring, för hur kan det sägas att Skaparen var den förste att komma till synagogan? Trots allt är det så att ”Hela jorden är full av Hans ära”, så vad innebär det att Skaparen kom till synagogan innan människorna som ber?

Vi bör tolka det som att det är som Baal HaSulam sade om versen ”Innan de kallar Mig, skall Jag svara".  Det innebär att när en människa går iväg för att be, kommer det från en tanke och ett begär att gå och be som Jag gav honom. Betydelsen av ”Jag var den förste att komma till synagogan” är följaktligen: ”Jag fick dem att komma till synagogan för att vara en människa, men till sist finner Jag honom i synagogan bedjande av egenkärlek, som ett djur".

Av detta följer att anledningen till att han säger ”Varför ... när jag kom” är ”Varför har Jag givit honom ett begär att gå till synagogan för att be för frågor kring Kdusha (helighet), som anses vara en helig plats, ”och att vara Israel, när det till slut ’inte fanns någon människa’, för Jag ser nu att de alla ber för ett djurs behov".

Nu ska vi förklara det vi frågade om när han säger att det måste vara tio i synagogan på en och samma gång, och inte några nu och några senare. Vi frågade: ”Måste de stanna utanför tills de är tio personer och sedan komma in alla tillsammans? Har vi någonsin skådat något sådant?” Och han lägger fram bevis från Skaparen, att Skaparen skapade människan på en gång. Men vi bör också förstå själva beviset.

För att tolka detta, måste vi verkligen först förstå varför det är nödvändigt att ha tio personer i synagogan eftersom Gudomligheten annars inte kan vara där. Skälet han anger är att en församling inte består av färre än tio. Vi bör även förstå varför det bör vara tio, och varken mer eller mindre. Vilket betyder att om där finns nio personer anses det inte vara en församling, och om de är elva så tillägger de inte något till mig. Det är som vi säger om vittnesmål: ”Två är som hundra, och hundra är som två” (Shavuot, s. 42). Därför ska det vara precis tio, som våra vise sade (Sanhedrin 39): ”I varje tia finns Gudomlighet".

Det är känt att malchut kallas för en ”tia".  Det är även känt att det kli som tar emot också kallas för ”sfira malchut”, som är den tionde sfira som tar emot det övre överflödet. Hon kallas även ”viljan att ta emot”, och alla varelser utsträcker sig enbart från henne. Detta är anledningen till att en församling inte är färre än tio, eftersom alla fysiska grenar utsträcker sig från de övre rötterna. Om vi följer regeln som säger att det inte finns något Ljus som inte innefattar tio sfirot, så kan, i den fysiska världen, en församling – som erkänns som något viktigt – inte betraktas som en sådan om det inte finns tio personer där, likt i de övre graderna.

Nu kan vi förstå frågan om tio, när Skaparen frågar: ”Varför fanns det inte en människa när jag kom?” Detta syftar på en människa, inte ett djur. Det hänvisar till aspekten av himlens konungadöme, som är den tionde sfiran, det vill säga, vi måste be för Gudomlighetens exil, som Zohar kallar ”Gudomligheten i stoftet".  Således, om Skaparen kommer och inte finner tio besökare där, betyder det: ”Jag kom först och gav dig ett begär och ett uppvaknande att komma till synagogan och be i klagan för Gudomlighetens exil, som kallas ”tio”, den tionde sfiran, och fann inte någon som bad för tian. I stället fann jag att de alla ber för saker som har att göra med djur, och inte människor".

På samma sätt bör vi tolka det han säger om att de alla måste vara närvarande på en och samma gång, och inte komma några nu och några senare. Vi bör förklara att mottagandet av himlens konungadöme måste ske på en gång, och inte så att man kan säga: ”Idag vill jag ta på mig lite grand av bördan av himlens konungadöme”, det vill säga, bara när jag är i synagogan. Och senare, när jag går hem vill jag hänge mig åt egenkärlek".

Detta betyder att man säger att man går med på att arbeta i syfte att ge en del av sin tid, och inte ge all sin tid enbart till himlens ära. I stället bör man, när man tar på sig bördan av himlens konungadöme, be Skaparen om att det ska vara i all oändlighet, och inte bara när man är i synagogan. Vi kan tolka det som att meningen med att ha tio närvarande i synagogan på en och samma gång, och inte komma några nu och några senare, är att man inte ska säga; ”Nu åtar jag mig en liten del av himlens konungadöme, och senare lite mer".  I stället måste accepterandet av bördan av himlens konungadöme vara på en gång, det vill säga allt på en och samma gång, under hela ens liv, och inte lite nu och lite senare.

Om mottagandet av bördan av himlens konungadöme är på en komplett sak, är det därför så att även om man senare nedstiger från sin grad, eftersom mottagandet var fullständigt, kallat ”tio på en gång” – och ”på en gång” betyder ”under hela ens liv” – så ackumuleras varje öre till en stor summa. Till slut belönas man med tro, som är himlens permanenta konungadöme.

Men om accepterandet av himlens konungadöme endast är till en del, det vill säga att man accepterar himlens konungadöme endast för en tid och inte permanent, anses det inte vara helhet. Hur kan det då ackumuleras till en stor summa så att man kan belönas med permanent tro? Därför bör en person som åtar sig bördan av himlens konungadöme se att det är en komplett sak. När han säger att de måste vara i synagogan på en gång, betyder det en gång för alla, det vill säga att man vill att ens himmelska konungadöme ska vara i all oändlighet.